1,720,979 research outputs found
En jämförande studie av konventionella och ekologiska odlingssystem på svenska växtodlingsgårdar
Full text linkBegränsad tillgång till odlingsbar mark, krav på minskad negativ miljöpåverkan och en växande världsbefolkning ökar efterfrågan på tillräcklig livsmedelsproduktion och hållbara odlingssystem. De flesta aktörer inom lantbruket kan enas om att hållbara odlingssystem är målet, men vägen för att nå dit skiljer sig. I sammanhanget ställs ofta konventionella och ekologiska odlingssystem mot varandra.
I denna studie har därför ekologiska och konventionella växtodlingssystem analyserats för att undersöka huruvida de över tid har närmat sig varandra och var i respektive odlingssystem svagheter och styrkor finns. Tydliga nutids- och dåtidsbilder har för respektive system identifierats, i syfte att mäta förändringen över tid. Konventionella odlingssystem har delats upp i de tidiga produktionsinriktade och dagens miljöprofilerade som följer tydliga odlingskoncept för miljövänlig produktion. Ekologiska odlingssystem har delats upp i de tidiga, utan dispenser, och dagens, med dispenser.
Analysen har gjorts genom att en mall som mäter odlingssystemens gynnande av ekosystemtjänster utformats. Mallen tar hänsyn till representative metoder inom metodkategorierna växtföljd, växtnäring och växtskydd och metodernas påverkan på kvantitativt mätbara outputs som systemen levererar (skörd, utlakning etc.). Outputs har kopplats till de ekosystemtjänster som de påverkar och ett värde för agroekologisk status, som är ett mått på hur väl ett odlingssystem gynnar ekosystemtjänster, har på så vis beräknats för systemen och använts vid jämförelse.
Det framgår av studien att dagens konventionella miljöprofilerade odlingssystem, genom riktad uppmärksamhet mot miljöproblem, tillämpning av ny teknik och tillgång till mineralgödsel, har god möjlighet att optimera skördenivåer och minska miljöpåverkan. Dagens ekologiska odlingssystem med dispenser har svårt att tillgodose grödans näringsbehov, med låga skördar som konsekvens. Dispenser för att tillföra näring från konventionella produktionsformer, innebär ökade möjligheter att tillföra grödan näring i rätt form, men medför även ökad risk för utlakning. Å andra sidan finns det studier vilka tyder på ökad biologisk mångfald i odlingslandskapet inom ekologisk odling.
Studiens resultat indikerar att dagens konventionella och ekologiska odlingssystem har närmat sig varandra över tid och ligger nära varandra mätt I agroekologisk status. Ökad kunskap om hur våra odlingssystem utnyttjar ekosystemtjänster kommer i framtiden krävas för att kunna utforma optimala odlingssystem och möta en framtid med hårdare odlingsförutsättningar.Limited access to arable land, requirements of reduced negative environmental impact and a growing human population increases the demand for sufficient food production and sustainable cropping systems. Sustainable cropping systems are a global priority, but the view of how to get there varies. In the context conventional and organic cropping systems are often argued to be each other’s opposites. Organic and conventional cropping systems are therefore analyzed, to examine if the gap between them has closed up during time, and to identify strengths and weaknesses of both systems.
In order to measure the change of the systems during time, past and present descriptions of both systems have been made. Conventional cropping systems are divided into the early, production-oriented-, and present environmental oriented systems, which follow concepts for environmentally friendly production. Organic cropping systems have been defined as the early, pre-exemption-, and present cropping systems with exemptions.
The analysis has been conducted by formulating a template which measures the cropping systems support of ecosystem services, by considering methods and strategies within the cropping system (crop nutrient, crop protection and crop rotation). These methods have an impact on quantitatively measurable outputs generated by the cropping system (yield, nutrient leaching etc.). By coupling measurable outputs with the ecosystem services, which they affect, a calculation of the value of agro-ecological status for each system has been enabled, which is used for comparison.
This thesis indicates that the present conventional cropping systems, by increased attention towards environmental issues, application of new strategies have great opportunities to optimize yields and minimize negative environmental impact. Organic cropping systems with exemptions struggle to fulfill crop nutrient requirements with low yields as a result. Exemptions for using nutrient originating from conventional production, enhances the opportunity for increasing yields but also increases the risk of nutrient leaching. Several reports however suggest that organic cropping systems contribute to a rise of biodiversity in the farmland.
The result of this study indicates that present conventional and organic cropping systems have closed to each other during time, with regards to reaching similar values of agro-ecological status. In order to develop optimized cropping systems, which will meet a future with tougher conditions for producing food, an increased knowledge about the impact of cropping systems on ecosystem services will be required
Miljöprestanda för svensk livsmedelsproduktion : en analys av miljöindikatorer för jordbruket
Full text linkIn the European Union 43.5% of the land area is used for agricultural purposes,
providing food, feed and fiber for the population, but also causing detrimental environmental
impact. Agri-environmental indicators (AEIs) are used to measure, and
communicate environmental performance of agriculture, and serve as important tools
to develop and evaluate progress of agri-environmental policy and measures.
In this paper, commonly used AEIs for describing some of the biggest environmental
issues coupled to agriculture, are analyzed, and applied to Sweden, to describe
the present environmental performance of Swedish food production. An international
comparison, including countries with similar climatic and agricultural conditions to
Sweden, is used as support for discussing the difference in performance and the underlying
causes. Novel indicators are also presented: Nutrient leaching per kg protein,
and Ammonia emission per kg milk/meat, to visualize the link between food
production and environmental impact. The paper is mainly based on a literature review,
and the analysis and processing of data from Eurostat, OECD, FAO and EEA.
In comparison to the countries presented in this paper, Sweden has a high environmental
performance in Greenhouse gas emissions (GHG), Gross nutrient balance,
Nutrient leaching, Ammonia emissions (NH3) and Pesticide use, when expressed in
kg/ha. The performance for the indicators Nitrate pollution of groundwater and Agricultural
water use was also high (above average). The performance was low (below
average) when NH3 emission was expressed in mass units (kg/ton), for beef meat.
The performance was average for the indicator Soil erosion. The performance was
also average when Nutrient leaching, GHG and NH3 emissions (pig, poultry and
milk) were expressed in mass units (kg/kg). The overall high performance of Swedish
food production is mainly explained by low nutrient inputs and low livestock densities
in Sweden, compared to the other countries in this study.
Driving force and pressure indicators do not always manage to predict environmental
performance, i.e. a high use of mineral fertilizers or a high gross nutrient balance
does not necessarily mean that nutrient leaching is correspondently high. Natural
conditions (soil type and precipitation) are likely a part of the explanation. The
functional unit had great impact on the results, when the functional unit was mass
based (kg), instead of land based (ha), countries with intensive production (high Animal-
or Plant-Protein production per ha) were favored. When using mass based indicators
(kg), the total environmental impact might still be high, even if the indicator
result indicates low impact, thus mass based indicators should not be used alone if
the aim is to describe total environmental impact.Av den totala landytan i EU används 43.5% för jordbruksändamål, och förser samhället
med livsmedel, foder och fiber, men bidrar också till negativ miljöpåverkan.
Miljöindikatorer för jordbruket (AEIs) används för att mäta och kommunicera miljöprestanda
inom jordbruket och tjänar som viktiga verktyg för att utveckla och utvärdera
framsteg inom miljöpolitiken och åtgärdsarbetet som följer av denna.
I denna uppsats, analyseras och appliceras ett urval av de miljöindikatorer som
vanligen används för att beskriva några vanliga jordbruksrelaterade miljöproblem,
för att beskriva nuvarande miljöprestanda för svensk livsmedelsproduktion. En internationell
jämförelse, som inkluderar länder med liknande klimat- och jordbruksförhållanden
som Sverige, används som underlag för att diskutera skillnaden i miljöprestanda
och de bakomliggande orsakerna. Nya indikatorer presenteras även: Läckage
av näringsämnen per kg protein och Ammoniakutsläpp per kg mjölk/kött, för att synliggöra
sambandet mellan livsmedelsproduktion och miljöpåverkan. Uppsatsen är
huvudsakligen baserad på en litteraturstudie, samt analys och bearbetning av data
från Eurostat, OECD, FAO och EEA.
Jämförelsevis, med länderna i denna uppsats, har Sverige en hög miljöprestanda
för indikatorerna Växthusgasutsläpp, Brutto näringsbalans, Näringsläckage, Ammoniakutsläpp
(NH3) och Användning av bekämpningsmedel, uttryckt i kg/ha. Miljöprestandan
för Jordbrukets vattenanvändning och Nitratförorening av grundvatten
var även den hög. För indikatorn Jorderosion, var prestandan genomsnittlig. Prestandan
var också genomsnittlig när näringsläckage, utsläpp av växthusgaser och ammoniakemissioner
(för gris, fjäderfä och mjölk) uttrycktes i massenheter (kg/kg). Miljöprestandan
var låg för indikatorn Ammoniakutsläpp (för nötkött), när denna uttrycktes
i massenheter (kg/ton).
Så kallade ”Driving force” och ”Pressure” indikatorer misslyckas i vissa fall att
förutsäga miljöprestanda, det vill säga en hög användning av mineralgödselmedel
eller en hög brutto näringsbalans betyder inte nödvändigtvis att utlakning av näringsämnen
är motsvarande hög. Naturgivna förhållanden (jordart och nederbörd) är sannolikt
en del av förklaringen. Val av funktionell enhet inverkar på resultaten. En
massbaserad (kg), istället för landbaserad (ha) funktionell enhet, är till fördel för länder
med intensiv produktion (hög näringstillförsel och hög djurtäthet). Ett lågt beräknat
värde för en massbaserad indikator (kg) kan dölja en stor miljöpåverkan, varför
massbaserade indikatorer inte ska användas ensamma om syftet är att beskriva den
totala miljöpåverkan
Miljöavtrycket av odlade blåmusslor jämfört med vanliga proteinkällor
No full textEnvironmental footprint of farmed blue mussels compared to common protein sources The environmental footprint of a number of protein-rich food sources were evaluated from literature: Farmed blue mussels and Pacific oysters, wild-caught Atlantic cod and herring, northern shrimp, farmed Atlantic salmon, vegetarian protein sources as well as beef, pork and poultry. Studies were selected and major methodological choices aligned to render a reasonably comparable set of products. Due to lack of data and methodological consistency, the only environmental impact category that was possible to quantify across all products was greenhouse gas emissions, other environmental impacts are discussed qualitatively. Emissions were compared both per kg of edible product, per kg of protein and per recommended daily intake (RDI) of a number of key nutrients. The nutrients selected are nutrients for which seafood plays or could play an important role for intake: iodine, selenium, vitamin D, omega-3 fatty acids and iron. Results show that both bivalves - blue mussels and Pacific oysters – together with herring are the lowest emission food sources included per kg of edible food. Vegetarian protein sources and cod are close, but somewhat higher. Poultry, pork, shrimp and salmon are intermediate, while beef caused the highest emission, the latter due to its high methane emissions from digestive processes. For fed species, i.e. the three landbased animal foods and salmon, production of feed represents a major part of emissions, in particular when consisting of a large proportion of soy from countries with expanding agricultural land. Bivalves have a lower protein content than the other foods (10-13% vs 18-22% for other animal foods and 15-17% for vegetarian foods) and therefore emissions per kg of protein are slightly higher than per kg edible food. When instead the RDI is used as the basis of comparison, the amount of each food needed to supply the RDI and associated emissions are presented. Mussels and oysters were again most low-carbon source for four out of the five nutrients analysed. For vitamin D, which mussels do not contain, oysters was the most carbon-efficient source, as a result of the combination of high content and low emissions. Mussels had the highest content of iron of all foods included. For other nutrients, content was high but not the highest and it is due to low emissions that mussels are the most climate efficient way of covering the RDI. Obviously, no one covers their RDI with only one type of food and this calculation was only done in order to compare across foods. The RDI represents an average value and there is variability between individuals and groups in the population with regard to specific needs. A given content of a nutrient does not necessarily have the same effect, as their bioavailability can differ between foods, but in general animal foods such as mussels have high bioavailability especially for minerals. The independence of feed is a major advantage of farmed bivalves and improvement options focus on increasing the edible yield as much as possible through farming and harvesting practices. All in all, mussels are shown to have a major potential as low-emission nutritious foods of the future, especially since worst-case assumptions for edible yield were made and if yield was higher, the difference would be even higher and mussel emissions even lower
Kolinlagring i jordbruket – en översikt över pågående arbete kring kolkrediter och affärsmodeller
No full textJordbruks-, skogsbruks- och annan markanvändningssektor står för 25 % av de globala antropogena växthusgasutsläppen. För att kunna nå målet om högst 1,5 graders uppvärmning uppskattar IPCC att det, utöver emissionsreduktioner, kommer krävas upptag i skalan 100 miljarder till 1 biljon ton CO2 under 2000-talet. Här spelar jordbruket en viktig roll och Europeiska kommissionen föreslår ett mål om ett nettoupptag av 310 miljoner ton CO2-ekvivalenter i terrestra ekosystem till och med 2030, genom bland annat kolinlagrande jordbruk. Koldioxidavlägsnande genom kolinlagrande jordbruk skiljer sig från andra industriella metoder då det rör sig om processer som är svåra att kontrollera och som påverkas av flera naturgivna faktorer. Det saknas ekonomiskt genomförbara metoder för storskalig och frekvent kvantifiering och verifiering av kolinlagring. I dagsläget finns ett stort antal aktörer på den frivilliga koldioxidmarknaden för krediter skapade genom kolinlagring i jordbruksmark. Dessa aktörer följer många gånger olika program och tillhandahåller olika typer av krediter, exempelvis krediter för klimatkompensation (offset credits) eller krediter för att uppnå nationella eller globala klimatmål (contributional credits). Krediterna kan säljas under olika permanenskriterier, vanligast är att krediten ska ha en garanterad livslängd på 100 år. Då kolinlagring i marken är en reversibel process och kolet riskerar att återgå till atmosfären är det förknippat med stora osäkerheter att garantera en 100-årig livslängd för denna typ av krediter. En stigande global medeltemperatur utgör en risk, då nedbrytningen av markens organiska material sker snabbare under högre temperaturer och redan idag syns tecken på att kolinlagringen i matjorden försvagats i Finland till följd av stigande medeltemperaturer. Att kvantifiera och verifiera kolinlagring i jordbruksmark kommer med en rad svårigheter. De förändringar i markens kolhalt som sker är små och kan ta flera år innan de går att uppmäta. Att mäta små förändringar i markens kolhalt (% C) är kostsamt och svårt att säkerställa statistiskt. För att kvantifiera markens kolförråd (ton C/ha) behöver dessutom markens densitet mätas vilket är en ytterligare komplicerande faktor. Detta är inte samstämmigt med krav på regelbundna jordprover och årliga kvantifieringar av kolförrådet i marken. När teknologi så som fjärranalys och modellering kombinerat med få datapunkter blir tillräckligt mogen kommer det underlätta verifieringen och övervakning, dock går denna utveckling långsammare än vad klimatmålen kräver. Svårigheten i att garantera permanens samt kvantifiera och verifiera kolinlagring är några av skälen till att köpare av krediter inte är villiga att betala det pris som säljarna förväntar sig för att täcka åtgärdskostnaderna av en växtföljd där huvudfokus är kolinlagring. Åtgärdskostnaden för olika kolinlagrande åtgärder ligger mellan 200 – 4400 kr per ton CO2, där fånggröda har den lägsta åtgärdskostnaden medan vallodling/skyddszoner har den högsta. Per genererad kolkredit (motsvarande 1 ton CO2) kan lantbrukarna få en ersättning mellan 150–1000 kronor, beroende på program och certifiering. För att öka kolpoolens permanens är det möjligt att använda sig av biokol, vars kolsänka kan certifieras genom European Certificate C-sink. Kolinlagrande jordbruk har potential att bidra till fler mervärden, utöver koldioxidupptag, så som minskad övergödning, resiliens mot torka och översvämningar, This work is licensed under CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/ bördig åkermark, biologisk mångfald och minskad vind-och vattenerosion. För att öka incitament för lantbrukare att tillämpa kolinlagrande jordbruk, och för att öka betalningsvilja hos potentiella kreditköpare, kommer det vara viktigt att lyfta fram och integrera dessa mervärden. Utöver de ekonomiska hindren, finns också hinder i form av naturgivna förutsättningar, t.ex. skiljer sig kolinlagringspotentialen mellan olika jordarter och initial mullhalt. Det kan även finnas odlingspraktiska hinder så som att mellangrödor kan bli ett ogräsproblem, eller uppföröka växtföljdssjukdomar. Vilka prioriteringar anser intressenter att en lantbrukare bör prioritera? Ökad livsmedelsproduktion eller satsa på åtgärder som framför allt maximerar kolinlagringen? En svårighet är också hur lantbrukare som redan har en hög kolhalt ska belönas för tidigare utförda åtgärder och för upprätthållandet av denna kolhalt. Det finns även miljörisker med kolinlagrande jordbruk, så som ökade lustgasutsläpp när kvävehalten i marken ökar. Samtliga aspekter behöver beaktas i utformningen av det kolinlagrande jordbruket
Miljöavtrycket av odlade blåmusslor jämfört med vanliga proteinkällor [Elektronisk resurs]
No full textEnvironmental footprint of farmed blue mussels compared to common protein sources The environmental footprint of a number of protein-rich food sources were evaluated from literature: Farmed blue mussels and Pacific oysters, wild-caught Atlantic cod and herring, northern shrimp, farmed Atlantic salmon, vegetarian protein sources as well as beef, pork and poultry. Studies were selected and major methodological choices aligned to render a reasonably comparable set of products. Due to lack of data and methodological consistency, the only environmental impact category that was possible to quantify across all products was greenhouse gas emissions, other environmental impacts are discussed qualitatively. Emissions were compared both per kg of edible product, per kg of protein and per recommended daily intake (RDI) of a number of key nutrients. The nutrients selected are nutrients for which seafood plays or could play an important role for intake: iodine, selenium, vitamin D, omega-3 fatty acids and iron. Results show that both bivalves - blue mussels and Pacific oysters – together with herring are the lowest emission food sources included per kg of edible food. Vegetarian protein sources and cod are close, but somewhat higher. Poultry, pork, shrimp and salmon are intermediate, while beef caused the highest emission, the latter due to its high methane emissions from digestive processes. For fed species, i.e. the three landbased animal foods and salmon, production of feed represents a major part of emissions, in particular when consisting of a large proportion of soy from countries with expanding agricultural land. Bivalves have a lower protein content than the other foods (10-13% vs 18-22% for other animal foods and 15-17% for vegetarian foods) and therefore emissions per kg of protein are slightly higher than per kg edible food. When instead the RDI is used as the basis of comparison, the amount of each food needed to supply the RDI and associated emissions are presented. Mussels and oysters were again most low-carbon source for four out of the five nutrients analysed. For vitamin D, which mussels do not contain, oysters was the most carbon-efficient source, as a result of the combination of high content and low emissions. Mussels had the highest content of iron of all foods included. For other nutrients, content was high but not the highest and it is due to low emissions that mussels are the most climate efficient way of covering the RDI. Obviously, no one covers their RDI with only one type of food and this calculation was only done in order to compare across foods. The RDI represents an average value and there is variability between individuals and groups in the population with regard to specific needs. A given content of a nutrient does not necessarily have the same effect, as their bioavailability can differ between foods, but in general animal foods such as mussels have high bioavailability especially for minerals. The independence of feed is a major advantage of farmed bivalves and improvement options focus on increasing the edible yield as much as possible through farming and harvesting practices. All in all, mussels are shown to have a major potential as low-emission nutritious foods of the future, especially since worst-case assumptions for edible yield were made and if yield was higher, the difference would be even higher and mussel emissions even lower.</p
Kolinlagring i jordbruket – en översikt över pågående arbete kring kolkrediter och affärsmodeller [Elektronisk resurs]
No full textJordbruks-, skogsbruks- och annan markanvändningssektor står för 25 % av de globala antropogena växthusgasutsläppen. För att kunna nå målet om högst 1,5 graders uppvärmning uppskattar IPCC att det, utöver emissionsreduktioner, kommer krävas upptag i skalan 100 miljarder till 1 biljon ton CO2 under 2000-talet. Här spelar jordbruket en viktig roll och Europeiska kommissionen föreslår ett mål om ett nettoupptag av 310 miljoner ton CO2-ekvivalenter i terrestra ekosystem till och med 2030, genom bland annat kolinlagrande jordbruk. Koldioxidavlägsnande genom kolinlagrande jordbruk skiljer sig från andra industriella metoder då det rör sig om processer som är svåra att kontrollera och som påverkas av flera naturgivna faktorer. Det saknas ekonomiskt genomförbara metoder för storskalig och frekvent kvantifiering och verifiering av kolinlagring. I dagsläget finns ett stort antal aktörer på den frivilliga koldioxidmarknaden för krediter skapade genom kolinlagring i jordbruksmark. Dessa aktörer följer många gånger olika program och tillhandahåller olika typer av krediter, exempelvis krediter för klimatkompensation (offset credits) eller krediter för att uppnå nationella eller globala klimatmål (contributional credits). Krediterna kan säljas under olika permanenskriterier, vanligast är att krediten ska ha en garanterad livslängd på 100 år. Då kolinlagring i marken är en reversibel process och kolet riskerar att återgå till atmosfären är det förknippat med stora osäkerheter att garantera en 100-årig livslängd för denna typ av krediter. En stigande global medeltemperatur utgör en risk, då nedbrytningen av markens organiska material sker snabbare under högre temperaturer och redan idag syns tecken på att kolinlagringen i matjorden försvagats i Finland till följd av stigande medeltemperaturer. Att kvantifiera och verifiera kolinlagring i jordbruksmark kommer med en rad svårigheter. De förändringar i markens kolhalt som sker är små och kan ta flera år innan de går att uppmäta. Att mäta små förändringar i markens kolhalt (% C) är kostsamt och svårt att säkerställa statistiskt. För att kvantifiera markens kolförråd (ton C/ha) behöver dessutom markens densitet mätas vilket är en ytterligare komplicerande faktor. Detta är inte samstämmigt med krav på regelbundna jordprover och årliga kvantifieringar av kolförrådet i marken. När teknologi så som fjärranalys och modellering kombinerat med få datapunkter blir tillräckligt mogen kommer det underlätta verifieringen och övervakning, dock går denna utveckling långsammare än vad klimatmålen kräver. Svårigheten i att garantera permanens samt kvantifiera och verifiera kolinlagring är några av skälen till att köpare av krediter inte är villiga att betala det pris som säljarna förväntar sig för att täcka åtgärdskostnaderna av en växtföljd där huvudfokus är kolinlagring. Åtgärdskostnaden för olika kolinlagrande åtgärder ligger mellan 200 – 4400 kr per ton CO2, där fånggröda har den lägsta åtgärdskostnaden medan vallodling/skyddszoner har den högsta. Per genererad kolkredit (motsvarande 1 ton CO2) kan lantbrukarna få en ersättning mellan 150–1000 kronor, beroende på program och certifiering. För att öka kolpoolens permanens är det möjligt att använda sig av biokol, vars kolsänka kan certifieras genom European Certificate C-sink. Kolinlagrande jordbruk har potential att bidra till fler mervärden, utöver koldioxidupptag, så som minskad övergödning, resiliens mot torka och översvämningar, This work is licensed under CC BY 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/ bördig åkermark, biologisk mångfald och minskad vind-och vattenerosion. För att öka incitament för lantbrukare att tillämpa kolinlagrande jordbruk, och för att öka betalningsvilja hos potentiella kreditköpare, kommer det vara viktigt att lyfta fram och integrera dessa mervärden. Utöver de ekonomiska hindren, finns också hinder i form av naturgivna förutsättningar, t.ex. skiljer sig kolinlagringspotentialen mellan olika jordarter och initial mullhalt. Det kan även finnas odlingspraktiska hinder så som att mellangrödor kan bli ett ogräsproblem, eller uppföröka växtföljdssjukdomar. Vilka prioriteringar anser intressenter att en lantbrukare bör prioritera? Ökad livsmedelsproduktion eller satsa på åtgärder som framför allt maximerar kolinlagringen? En svårighet är också hur lantbrukare som redan har en hög kolhalt ska belönas för tidigare utförda åtgärder och för upprätthållandet av denna kolhalt. Det finns även miljörisker med kolinlagrande jordbruk, så som ökade lustgasutsläpp när kvävehalten i marken ökar. Samtliga aspekter behöver beaktas i utformningen av det kolinlagrande jordbruket.</p
Miljöavtrycket av odlade blåmusslor jämfört med vanliga proteinkällor
No full textEnvironmental footprint of farmed blue mussels compared to common protein sources The environmental footprint of a number of protein-rich food sources were evaluated from literature: Farmed blue mussels and Pacific oysters, wild-caught Atlantic cod and herring, northern shrimp, farmed Atlantic salmon, vegetarian protein sources as well as beef, pork and poultry. Studies were selected and major methodological choices aligned to render a reasonably comparable set of products. Due to lack of data and methodological consistency, the only environmental impact category that was possible to quantify across all products was greenhouse gas emissions, other environmental impacts are discussed qualitatively. Emissions were compared both per kg of edible product, per kg of protein and per recommended daily intake (RDI) of a number of key nutrients. The nutrients selected are nutrients for which seafood plays or could play an important role for intake: iodine, selenium, vitamin D, omega-3 fatty acids and iron. Results show that both bivalves - blue mussels and Pacific oysters – together with herring are the lowest emission food sources included per kg of edible food. Vegetarian protein sources and cod are close, but somewhat higher. Poultry, pork, shrimp and salmon are intermediate, while beef caused the highest emission, the latter due to its high methane emissions from digestive processes. For fed species, i.e. the three landbased animal foods and salmon, production of feed represents a major part of emissions, in particular when consisting of a large proportion of soy from countries with expanding agricultural land. Bivalves have a lower protein content than the other foods (10-13% vs 18-22% for other animal foods and 15-17% for vegetarian foods) and therefore emissions per kg of protein are slightly higher than per kg edible food. When instead the RDI is used as the basis of comparison, the amount of each food needed to supply the RDI and associated emissions are presented. Mussels and oysters were again most low-carbon source for four out of the five nutrients analysed. For vitamin D, which mussels do not contain, oysters was the most carbon-efficient source, as a result of the combination of high content and low emissions. Mussels had the highest content of iron of all foods included. For other nutrients, content was high but not the highest and it is due to low emissions that mussels are the most climate efficient way of covering the RDI. Obviously, no one covers their RDI with only one type of food and this calculation was only done in order to compare across foods. The RDI represents an average value and there is variability between individuals and groups in the population with regard to specific needs. A given content of a nutrient does not necessarily have the same effect, as their bioavailability can differ between foods, but in general animal foods such as mussels have high bioavailability especially for minerals. The independence of feed is a major advantage of farmed bivalves and improvement options focus on increasing the edible yield as much as possible through farming and harvesting practices. All in all, mussels are shown to have a major potential as low-emission nutritious foods of the future, especially since worst-case assumptions for edible yield were made and if yield was higher, the difference would be even higher and mussel emissions even lower
Att räkna med markkol i livscykelanalys av nötkött
No full textMarkanvändning och förändringar i markkol kan ha en stor påverkan på klimatpåverkan från livsmedelsproduktion. En vanlig metod för att beräkna klimatpåverkan av livsmedel är livscykelanalys (LCA). Här räknar man ihop alla utsläpp från produktionskedjan till ett tal. Det finns idag dock ingen konsensus kring hur vi bör räkna med markkol i LCA vilket innebär att många studier helt enkelt inte tar med markkol eller gör väldigt olika val vilket försvårar tolkning av resultaten. Det finns också en begreppsförvirring som gör det svårt att kommunicera kring markkol och dess effekter. I denna rapport ger vi en bakgrund till problemen, varför det är så svårt att räkna med markkol. Vi gör ett försök att reda ut begreppen, och att ge några råd för hur markkol kan inkluderas i LCA. Rapporten vänder sig till utförare av LCA men även till dig som vill veta mer om markkol i LCA på ett generellt plan och för att kunna tolka resultat. I rapporten delar vi upp markkolsförändringar som kan ske på fyra principiellt olika nivåer:1. Ändring mellan olika kategorier av markanvändning, till exempel från skog till jordbruksmark.2. Odling av en mark som inte är i jämvikt, till exempel att bruka en torvmark eller mark som bytt kategori för länge sen men som fortfarande inte kommit i jämnvikt.3. Ändring i marknyttjande, till exempel byte av gröda från ettåriga till fleråriga grödor.4. Att ändra eller införa skötselåtgärder, till exempel tillförsel av organiskt material. För att inkludera markkolsförändringar i LCA, behövs tre steg (1) uppskatta ändringen i markkol (2) fördela påverkan över tid och (3) beräkna klimatpåverkan. I rapporten går vi systematiskt igenom dessa tre steg och pekar ut vilka svårigheter som finns.Det är svårt att ge specifika råd kring markkol, då alla val är tätt kopplade till syftet med studien som ska utföras. Vi tycker att det viktigaste är, att LCA-utövaren är medveten om de olika alternativen i varje steg och tydligt beskriver och motiverar sina val, så att det för slutanvändaren av resultaten är tydligt vad som ligger grund för resultaten
Att räkna med markkol i livscykelanalys av nötkött [Elektronisk resurs]
No full textMarkanvändning och förändringar i markkol kan ha en stor påverkan på klimatpåverkan från livsmedelsproduktion. En vanlig metod för att beräkna klimatpåverkan av livsmedel är livscykelanalys (LCA). Här räknar man ihop alla utsläpp från produktionskedjan till ett tal.Det finns idag dock ingen konsensus kring hur vi bör räkna med markkol i LCA vilket innebär att många studier helt enkelt inte tar med markkol eller gör väldigt olika val vilket försvårar tolkning av resultaten. Det finns också en begreppsförvirring som gör det svårt att kommunicera kring markkol och dess effekter.I denna rapport ger vi en bakgrund till problemen, varför det är så svårt att räkna med markkol. Vi gör ett försök att reda ut begreppen, och att ge några råd för hur markkol kan inkluderas i LCA. Rapporten vänder sig till utförare av LCA men även till dig som vill veta mer om markkol i LCA på ett generellt plan och för att kunna tolka resultat.I rapporten delar vi upp markkolsförändringar som kan ske på fyra principiellt olika nivåer:1. Ändring mellan olika kategorier av markanvändning, till exempel från skog till jordbruksmark.2. Odling av en mark som inte är i jämvikt, till exempel att bruka en torvmark eller mark som bytt kategori för länge sen men som fortfarande inte kommit i jämnvikt.3. Ändring i marknyttjande, till exempel byte av gröda från ettåriga till fleråriga grödor.4. Att ändra eller införa skötselåtgärder, till exempel tillförsel av organiskt material.För att inkludera markkolsförändringar i LCA, behövs tre steg (1) uppskatta ändringen i markkol (2) fördela påverkan över tid och (3) beräkna klimatpåverkan. I rapporten går vi systematiskt igenom dessa tre steg och pekar ut vilka svårigheter som finns.Det är svårt att ge specifika råd kring markkol, då alla val är tätt kopplade till syftet med studien som ska utföras. Vi tycker att det viktigaste är, att LCA-utövaren är medveten om de olika alternativen i varje steg och tydligt beskriver och motiverar sina val, så att det för slutanvändaren av resultaten är tydligt vad som ligger grund för resultaten.</p
- …
