IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Flexibla parkeringstal i stadsmiljöavtal
No full textI detta projekt har de stadsmiljöavtal som innehåller motprestationer i form av förändrade eller flexibla parkeringstal för att främja hållbara stadsmiljöer inventerats, inom ramarna för projektet ArbPark – Nya lösningar för framtidens arbetsplatsparkering. Syftet är att ge en överblick över omfattningen av p-tal som motprestation i stadsmiljöavtal, och i vilken utsträckning stadsmiljöavtalen har bidragit till att styra mot mer flexibla p-tal. En fördjupad studie har gjorts av flexibla p-tal för kontorsarbetsplatser, där även utformningen av p-tal och mobilitetsåtgärder har kartlagts. Åtta kommuner har antagit flexibla p-tal efter att stadsmiljöavtalen slutits, sju kommuner hade antagit flexibla p-tal innan stadsmiljöavtalen och två kommuner har förslag på p-tal som ännu inte antagits. Då två kommuner har två avtal vardera är det totalt 19 avtal som innehåller flexibla p-tal. Det är inte helt enkelt att bedöma i vilken utsträckning stadsmiljöavtalet har påverkat införandet av flexibla p-tal, eftersom dessa antas i en kommunal process som ofta pågår över flera månader upp till år. Däremot är det nästan en tredjedel av alla stadsmiljöavtal (64 st) som innehåller flexibla p-tal, och ännu fler (43 st) som innehåller någon form av parkeringsåtgärd som motprestation. I de kommuner där p-talen bedöms vara flexibla har utformningen beskrivits. Det vanligaste är att kommunerna använder ett utgångsvärde på minimital, som kan sänkas ytterligare i utbyte mot mobilitetsåtgärder. Andra varianter är p-tal som även fungerar som tak, p-tal som väljs ur ett spann eller p-tal som fungerar som utgångsvärde i en förhandling. Utöver en variation i utformningen av p-tal, finns även en stor variation i vilken typ av mobilitetsåtgärder som kan ge nedsättning av p-talet. Vad vissa kommuner anser vara cykelfrämjande åtgärder som ger reduktion, kravställer andra kommuner i p-tal och stipulerad standard på cykelparkering. Ett exempel är cykelparkering med möjlighet att låsa fast ramen. Olika former av cykelåtgärder är det vanligaste exemplet för reducerat p-tal, följt av bilpool som näst vanligaste åtgärd. Inventeringen består av en skrivbordsstudie där parkeringsstrategier och antagna kommunala styrdokument har studerats. I de fall där det inte kan utläsas ur stadsmiljöavtalen om nya p-tal kommer vara flexibla, och där nya p-tal inte är antagna, har kommunerna kontaktats via e-post. Inventeringen innefattar inte en kvalitativ utvärdering av p-talens utformning eller i vilken utsträckning de har tillämpats i bygglov och i påbörjade projekt.Denna rapport ger en överblick över omfattningen av p-tal som motprestation i stadsmiljöavtal, och i vilken utsträckning stadsmiljöavtalen har bidragit till att styra mot mer flexibla p-tal. En fördjupad studie har gjorts av flexibla p-tal för kontorsarbetsplatser, där även utformningen av p-tal och mobilitetsåtgärder har kartlagts
Krondroppsnätet i södra Sverige - övervakning av luftföroreningar och dess effekter i skogsmiljön
No full textI denna andra omgång av årsrapporter inom Krondroppsnätets Program 2015-2020 fokuserar vi på en analys av hur atmosfäriskt nedfall, och effekterna på markvattenkemi, av försurande och övergödande ämnen har förändrats under de senaste 19 åren. Vi redovisar denna analys såväl nationellt som för södra Sverige separat. De europeiska utsläppen till luft av svavel har minskat med nästan 90 procent mellan 1990 och 2014. Motsvarande minskning för kväveoxider är drygt 50 procent. Sverige har minskat sina utsläpp i ungefär samma omfattning. Mer problematiskt är det med ammoniak, där Europas utsläpp endast minskat 24 % och Sveriges utsläpp knappt förändrats alls. Lufthalterna av svavel- och kväveoxider på olika platser i Sverige har generellt minskat i samma utsträckning som rapporterade utsläppsminskningar, vilket utgör en värdefull bekräftelse av metodiken för svensk och europeisk utsläppsrapportering. De minskade svavelutsläppen i Europa har kraftigt reducerat svavelnedfallet i Sverige sedan slutet av 1980-talet. I de högst belastade sydvästra delarna av södra Sverige har nedfallet minskat från omkring 20 till under 4 kg per hektar och år. Under det hydrologiska året 2015/16 understeg svavelnedfallet 1 kg per hektar och år på flertalet mätplatser i Sverige. En bidragande orsak till den låga nivån på nedfallet 2015/16 var de låga nederbördsmängderna i stora delar av landet. Effekterna av det minskade svavelnedfallet syns även tydligt i minskade svavelhalter i markvattnet på 50 cm markdjup vid flertalet platser i Sverige, även om svavelprocesser i marken gör att minskningen ofta inte är lika kraftig som nedfallsminskningen. Markvattnet är dock fortfarande försurat på många platser, framför allt i stora delar av södra Sverige. Den syraneutraliserande förmågan, ANC, har varit negativ på flertalet platser under den senaste treårsperioden, och pH har varierat från mycket surt, mindre än 4.4, på flera av platserna i söder, till över 5.2 på några platser i de mellersta/norra delarna av södra Sverige. Ungefär hälften av mätplatserna i södra Sverige visar på en signifikant, men långsam, återhämtning från försurning. Den långsamma återhämtningen beror dels på frigörelse av tidigare i marken adsorberat svavel (svaveldesorption), dels på att vittringen, som är den process som motverkar försurningen, generellt är långsam i de relativt näringsfattiga moränmarker som finns i södra Sverige. Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve (nitrat + ammonium), uppmätt som våtdeposition på öppet fält, har under perioden mellan 1996/97 och 2015/16 minskat statistiskt säkerställt vid 7 av 24 platser i Sverige. Av de 10 platserna i södra Sverige minskade våtdepositionen av kväve vid två av dessa. Beräknat totalt nedfall av oorganiskt kväve, som summan av torr- och våtdeposition till skogsmark, har för de tre senaste hydrologiska åren överskridit den kritiska belastningen för barrskog, 5 kg N/ha/år, i hela södra och drygt hälften av mellersta Sverige. Även den kritiska belastningen för lövskog, 10 kg N/ha/år, överskrids i stora delar av sydvästra Sverige, där lövskogsandelen är hög. Överskridanden kan leda till påverkan på markvegetationen i skogsekosystemen, samt risk för läckage av nitrat till yt- och grundvatten. Nitrat förekommer dock hittills sällan i markvattnet i ostörda skogsekosystem, förutom i de sydvästligaste delarna av Sverige. Som våra mätningar i södra Sverige inom Krondroppsnätet visat kan dock halterna av nitrat öka till ganska höga nivåer i markvattnet efter relativt begränsade stormskador. This report is only available in Swedish.Denna rapport är ett uppdrag av Luftvårdsförbunden i Blekinge, Jönköpings, Kalmar, Kronobergs, Skåne och Östergötlands län samt Länsstyrelserna i Hallands och Västra Götalands län där resultaten från 2015/16 års mätningar inom Krondroppsnätet redovisas, tillsammans med tidigare års resultat, i en för södra Sverige sammanhållen regional rapport
Lindholmshamnen som hållbar stadsdel
No full textFör att utveckla området Lindholmshamnen bildades ett konsortiu med Peab, Skanska, HSB och Älvstranden Utveckling. Byggherrarna i konsortiet har åtagit sig att gemensamt omvandla Lindholmshamnen till en socialt, ekonomiskt och ekologisk hållbar stadsdel. Konsortiet har beslutat att uppfylla fördraget om att Lindholmshamnen ska stärka Göteborg som föregångstad inom hållbar utveckling inom ramen för följande inriktningar: • Klimatet i fokus - påverkan och anpassning • Livskraftigt och dynamiskt stadsliv • Bekväm avfallshantering med klimatsmart citylogistik • Lärandeprocesser för hållbarhetsarbetet Detta projekt knyter an till inriktningen ”Klimatet i fokus” och det övergripande målet med projektet har varit att använda förenklade Carbon Footprint-beräkningar för att ge underlag till de beslut som ska tas kopplat till utformning och design av Lindholmshamnen, i syfte att området ska kunna utformas med minimal klimatpåverkan. För att uppnå målet med att använda Carbon Footprint och samtidigt bidra till att uppfylla målsättningen som konsortiet haft om att arbeta med lärandeprocesser för hållbarhetsarbetet, har projektet delvis genomförts i form av en deltagandeprocess. I denna har konsortiets parter gemensamt diskuterat och beslutat om vilka delar som är viktiga att speciellt belysa och göra medvetna och strategiska val kring, samt vilka alternativ som är aktuella för dessa. Den viktigaste slutsatsen från den här studien är att det finns en stor potential att minska klimatpåverkan genom medvetna val. Bland annat kan man konstatera att det finns en stor potential till minskad klimatpåverkan från byggproduktionen genom att minska elanvändningen under byggfasen. Det finns också en stor potential till klimatbesparing genom att för markhöjningen välja fyllnadsmassor som inte har transporterats långväga.För att utveckla området Lindholmshamnen bildades ett konsortiu med Peab, Skanska, HSB och Älvstranden Utveckling. Byggherrarna i konsortiet har åtagit sig att gemensamt omvandla Lindholmshamnen till en socialt, ekonomiskt och ekologisk hållbar stadsdel. Konsortiet har beslutat att uppfylla fördraget om att Lindholmshamnen ska stärka Göteborg som föregångstad inom hållbar utveckling inom ramen för följande inriktningar: • Klimatet i fokus - påverkan och anpassning • Livskraftigt och dynamiskt stadsliv • Bekväm avfallshantering med klimatsmart citylogistik • Lärandeprocesser för hållbarhetsarbetet Detta projekt knyter an till inriktningen ”Klimatet i fokus” och det övergripande målet med projektet har varit att använda förenklade Carbon Footprint-beräkningar för att ge underlag till de beslut som ska tas kopplat till utformning och design av Lindholmshamnen, i syfte att området ska kunna utformas med minimal klimatpåverkan. För att uppnå målet med att använda Carbon Footprint och samtidigt bidra till att uppfylla målsättningen som konsortiet haft om att arbeta med lärandeprocesser för hållbarhetsarbetet, har projektet delvis genomförts i form av en deltagandeprocess. I denna har konsortiets parter gemensamt diskuterat och beslutat om vilka delar som är viktiga att speciellt belysa och göra medvetna och strategiska val kring, samt vilka alternativ som är aktuella för dessa. Den viktigaste slutsatsen från den här studien är att det finns en stor potential att minska klimatpåverkan genom medvetna val. Bland annat kan man konstatera att det finns en stor potential till minskad klimatpåverkan från byggproduktionen genom att minska elanvändningen under byggfasen. Det finns också en stor potential till klimatbesparing genom att för markhöjningen välja fyllnadsmassor som inte har transporterats långväga. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.I denna rapport beskrivs arbetet som Älvstranden Utveckling AB fått i uppdrag av Göteborg stad, för att utveckla området Lindholmshamnen på Lindholmen till attraktiv stadsmiljö med målet att Lindholmshamnen ska stärka Göteborg som föregångsstad inom hållbar utveckling
Nanomaterial i arbetsmiljön
No full textUnder senare år har nanomaterial börjat tillverkas och användas för olika applikationer inom bland annat tillverkningsindustri, byggsektorn, medicin och i hygienartiklar. Nanopartiklar bildas också som en oönskad biprodukt i många olika sammanhang, t.ex. i dieselavgaser och svetsrök. Under kommande år, kommer användningen av nanomaterial sannolikt att öka i arbetslivet. Behovet av att bedöma riskerna med nanopartiklar i arbetsmiljön ökar därmed också. Denna rapport beskriver vad nanomaterial är, ger en kort översikt över vad som idag är känt om hälsoriskerna samt beskriver hur halten nanopartiklar i luft kan mätas, hur riskerna kan bedömas och hur exponeringen för nanomaterial kan kontrolleras och begränsas. Några av rapportens resultat och slutsatser sammanfattas nedan. En strategi för mätning av luftburna nanopartiklar och sammanfattande presentation av mätresultaten har utvecklats och testats på fem arbetsplatser. Mätmetoder och mätstrategier för att kartlägga exponering för nanopartiklar har utvecklats liksom metoder för att jämföra uppmätta halter med bakgrundshalterna och identifiera källor som sprider nanopartiklar. Dessa metoder kan användas av exempelvis yrkeshygieniker och arbetsmiljöingenjörer för att ta fram underlag för riskbedömning och åtgärder. Om mätningar av luftburna tillverkade nanopartiklar ska kunna tolkas, behövs gränsvärden eller riktvärden att jämföra de uppmätta halterna med. Några gränsvärden finns inte idag, varför riktvärden och försiktighetsprincipen behöver tillämpas. Bristen på gränsvärden har stor betydelse vid planering av mätningar, eftersom mätstrategin behöver anpassas efter detta. På samtliga arbetsplatser där vi mätt halten nanopartiklar, bedöms exponeringen ligga under förslagna riktvärden. I samtliga fall var påverkan på bakgrundshalten av nanopartiklar (mätt som antal, massa och yta) relativt liten, i storleksordningen maximalt en fördubbling. Vid en arbetsplats hanterades tillverkat nanomaterial (kiseldioxid) i en slurry (vätskesuspension) och i slutna system, vilket var effektivt för att minska spridningen till arbetsmiljön. Det har varit svårt att hitta arbetsplatser där nanomaterial används och speciellt där nanomaterial hanteras i pulverform. Sannolikt kommer användning att öka framöver. En grupp av företag som speciellt bör uppmärksammas är små och medelstora företag. Inom dessa utvecklas ofta ny teknik och de behöver ha god kunskap om hur eventuella risker med nanomaterial ska hållas under kontroll och hur försiktighetsprincipen ska tillämpas. Många av speciellt de små företagen har inte denna kunskap. Befintlig åtgärdsteknik som används för att minska spridning av gaser, fungerar i princip också för att hindra spridning av luftburna nanopartiklar till arbetsmiljön. Luftburna nanopartiklar tenderar att bilda agglomerat. Agglomeratens betydelse för hälsoeffekter och hur provtagnings- och mätmetoder påverkar agglomerering är oklart och behöver studeras närmare.Under senare år har nanomaterial börjat tillverkas och användas för olika applikationer inom bland annat tillverkningsindustri, byggsektorn, medicin och i hygienartiklar. Nanopartiklar bildas också som en oönskad biprodukt i många olika sammanhang, t.ex. i dieselavgaser och svetsrök. Under kommande år, kommer användningen av nanomaterial sannolikt att öka i arbetslivet. Behovet av att bedöma riskerna med nanopartiklar i arbetsmiljön ökar därmed också. Denna rapport beskriver vad nanomaterial är, ger en kort översikt över vad som idag är känt om hälsoriskerna samt beskriver hur halten nanopartiklar i luft kan mätas, hur riskerna kan bedömas och hur exponeringen för nanomaterial kan kontrolleras och begränsas. Några av rapportens resultat och slutsatser sammanfattas nedan. En strategi för mätning av luftburna nanopartiklar och sammanfattande presentation av mätresultaten har utvecklats och testats på fem arbetsplatser. Mätmetoder och mätstrategier för att kartlägga exponering för nanopartiklar har utvecklats liksom metoder för att jämföra uppmätta halter med bakgrundshalterna och identifiera källor som sprider nanopartiklar. Dessa metoder kan användas av exempelvis yrkeshygieniker och arbetsmiljöingenjörer för att ta fram underlag för riskbedömning och åtgärder. Om mätningar av luftburna tillverkade nanopartiklar ska kunna tolkas, behövs gränsvärden eller riktvärden att jämföra de uppmätta halterna med. Några gränsvärden finns inte idag, varför riktvärden och försiktighetsprincipen behöver tillämpas. Bristen på gränsvärden har stor betydelse vid planering av mätningar, eftersom mätstrategin behöver anpassas efter detta. På samtliga arbetsplatser där vi mätt halten nanopartiklar, bedöms exponeringen ligga under förslagna riktvärden. I samtliga fall var påverkan på bakgrundshalten av nanopartiklar (mätt som antal, massa och yta) relativt liten, i storleksordningen maximalt en fördubbling. Vid en arbetsplats hanterades tillverkat nanomaterial (kiseldioxid) i en slurry (vätskesuspension) och i slutna system, vilket var effektivt för att minska spridningen till arbetsmiljön. Det har varit svårt att hitta arbetsplatser där nanomaterial används och speciellt där nanomaterial hanteras i pulverform. Sannolikt kommer användning att öka framöver. En grupp av företag som speciellt bör uppmärksammas är små och medelstora företag. Inom dessa utvecklas ofta ny teknik och de behöver ha god kunskap om hur eventuella risker med nanomaterial ska hållas under kontroll och hur försiktighetsprincipen ska tillämpas. Många av speciellt de små företagen har inte denna kunskap. Befintlig åtgärdsteknik som används för att minska spridning av gaser, fungerar i princip också för att hindra spridning av luftburna nanopartiklar till arbetsmiljön. Luftburna nanopartiklar tenderar att bilda agglomerat. Agglomeratens betydelse för hälsoeffekter och hur provtagnings- och mätmetoder påverkar agglomerering är oklart och behöver studeras närmare.Under senare år har nanomaterial börjat tillverkas och användas för olika applikationer inom bland annat tillverkningsindustri, byggsektorn, medicin och i hygienartiklar. Behovet av att bedöma riskerna med nanopartiklar i arbetsmiljön ökar därmed också. Denna rapport beskriver vad nanomaterial är, ger en kort översikt över vad som idag är känt om hälsoriskerna samt beskriver hur halten nanopartiklar i luft kan mätas, hur riskerna kan bedömas och hur exponeringen för nanomaterial kan kontrolleras och begränsas
Resultat från FoU-samarbete Syvab-IVL - Årsredovisning för 2016
No full textDagens reningsverk står inför flera utmaningar såsom skärpta reningskrav, ett förändrat klimat, krav på ökad resurseffektivitet och minskad miljöpåverkan från verksamheten. I en strävan att nå mer hållbara lösningar för avloppsvattenrening och slamhantering har IVL Svenska Miljöinstitutet och Syvab påbörjat ett långsiktigt forskningssamarbete. Under 2016 har olika aktiviteter inom områdena klimat- och miljöpåverkan, slamhantering och processoptimering genomförts. I en scenarioutvärdering av kol-fotavtrycket för Himmerfjärdsverket har klimatpåverkan från reningsverket kartlagts och inverkan av olika processändringar utvärderats. Resultaten har visat att de dominerande källorna till klimatpåverkan är direkta utsläpp av lustgas från avloppsvattenreningen och av metan vid slamhantering. Scenarioanalysen har visat att åtgärder som vidtagits har givit en positiv effekt och att det med processoptimeringar och ökad samrötning skulle vara möjligt att nå en klimatneutral verksamhet. Rekommenderade fortsatta åtgärder riktas huvudsakligen mot de direkta emissionerna från processerna genom bättre övervakning, styrning och processändringar. Slamtorkning som komplettering till nuvarande slamhantering har utvärderats och bedömts som en potentiellt resurseffektiv lösning. Fördelar med torkning av slammet är att slammets volym och vikt minskar vilket minskar transportarbetet avsevärt, emissioner av växthusgaser vid lagring och spridning av slam kan minskas och gödselvärdet i slammet ökas. Innan tillämpning i full skala kan bli aktuellt kvarstår dock att torkning godkänns som hygieniseringsmetod för slam. Eftersom slutanvändning av slam har stor betydelse i nuläget och för arbetet med alternativa slamhanteringsmetoder har en kartering av slamsammansättningen genomförts. Flera slamprover analyserades av olika externa laboratorier för fosfor, metaller och läkemedelsrester. Resultaten visade en stor spridning av uppmätta koncentrationer vilket illustrerar vilken svår matris slam är att analysera. Resultaten visar också att valet av analysföretag skulle kunna påverka om kravet för kvoten mellan kadmium och fosfor klaras eller inte. Även svårigheten att analysera läkemedelsrester i slam har visats genom karteringen. Som ytterligare ett led i arbetet mot en effektivare slamhantering har det gjorts en vidareutveckling av det substratverktyg som 2015 utvecklades i samarbete mellan Syvab och IVL. Verktyget har gjorts mer användarvänligt och kan användas både för uppföljning och prognostisering av metallhalter och gaspotential vid mottagande av olika externa substrat till rötningen. Även verksamhetens totala miljöpåverkan har kartlagts för driften av nuvarande och framtida anläggning. Den totala miljöpåverkan från processen minskas i framtidsscenariet, främst på grund av dagens höga miljöpåverkan, vilken blir tydlig vid jämförelse mot andra reningsverk som utvärderats med samma metodik. Huvudanledningen till dagens höga miljöpåverkan är en hög kemikalieförbrukning, där metanol som extern kolkälla till efterdenitrifikationen står för ett mycket stort bidrag. Himmerfjärdsverket står inför en ombyggnation för att möta skärpta utsläppskrav. Med syfte att kunna testa scenarier och ändringar inför ombyggnationen, under ombyggnationen och efter driftsättning av den nya vattenreningslinjen har en dynamisk processmodell tagits fram. Detta arbete är i ett tidigt skede, men resultat från körningarna med modellen har visat att den framtida processen uppnår utsläppskravet på kväve utan behov av extern kolkälla. För att kvantifiera eventuella besparingar vid lägre rötningstemperaturer gjordes fullskaleförsök med rötning vid olika mesofila temperaturer. Resultaten indikerar att det för Syvabs nuvarande process ger en försumbar effekt att variera temperaturen, dock ses en potential till nettobesparing/-vinst om Syvabs uppvärmningslösning kan förbättras. Fullskaleförsök gjordes även med ökad belastning på en rötkammare för att studera hur metanproduktionen påverkas vid temporärt behov att stänga ner en eller flera rötkammare för underhåll eller vid substratöverskott. Med 50 % högre OLR jämfört med referensen minskade gasutbytet per kg VS med 5 %. Från fullskaleförsöken konstaterades att både temperaturvariationer och ökad belastning kunde nås utan indikationer på process- eller driftstörningar. Några av de aktiviteter som redovisas i denna rapport kommer att fortsätta och nya aktiviteter för 2017 innefattar bland annat direkta emissioner av växthusgaser, vidare arbete med en effektiv slamhantering, utvärdering av alternativ kolkälla samt utvärdering av pilottester med MBR.Dagens reningsverk står inför flera utmaningar såsom skärpta reningskrav, ett förändrat klimat, krav på ökad resurseffektivitet och minskad miljöpåverkan från verksamheten. I en strävan att nå mer hållbara lösningar för avloppsvattenrening och slamhantering har IVL Svenska Miljöinstitutet och Syvab påbörjat ett långsiktigt forskningssamarbete. Under 2016 har olika aktiviteter inom områdena klimat- och miljöpåverkan, slamhantering och processoptimering genomförts. I en scenarioutvärdering av kol-fotavtrycket för Himmerfjärdsverket har klimatpåverkan från reningsverket kartlagts och inverkan av olika processändringar utvärderats. Resultaten har visat att de dominerande källorna till klimatpåverkan är direkta utsläpp av lustgas från avloppsvattenreningen och av metan vid slamhantering. Scenarioanalysen har visat att åtgärder som vidtagits har givit en positiv effekt och att det med processoptimeringar och ökad samrötning skulle vara möjligt att nå en klimatneutral verksamhet. Rekommenderade fortsatta åtgärder riktas huvudsakligen mot de direkta emissionerna från processerna genom bättre övervakning, styrning och processändringar. Slamtorkning som komplettering till nuvarande slamhantering har utvärderats och bedömts som en potentiellt resurseffektiv lösning. Fördelar med torkning av slammet är att slammets volym och vikt minskar vilket minskar transportarbetet avsevärt, emissioner av växthusgaser vid lagring och spridning av slam kan minskas och gödselvärdet i slammet ökas. Innan tillämpning i full skala kan bli aktuellt kvarstår dock att torkning godkänns som hygieniseringsmetod för slam. Eftersom slutanvändning av slam har stor betydelse i nuläget och för arbetet med alternativa slamhanteringsmetoder har en kartering av slamsammansättningen genomförts. Flera slamprover analyserades av olika externa laboratorier för fosfor, metaller och läkemedelsrester. Resultaten visade en stor spridning av uppmätta koncentrationer vilket illustrerar vilken svår matris slam är att analysera. Resultaten visar också att valet av analysföretag skulle kunna påverka om kravet för kvoten mellan kadmium och fosfor klaras eller inte. Även svårigheten att analysera läkemedelsrester i slam har visats genom karteringen. Som ytterligare ett led i arbetet mot en effektivare slamhantering har det gjorts en vidareutveckling av det substratverktyg som 2015 utvecklades i samarbete mellan Syvab och IVL. Verktyget har gjorts mer användarvänligt och kan användas både för uppföljning och prognostisering av metallhalter och gaspotential vid mottagande av olika externa substrat till rötningen. Även verksamhetens totala miljöpåverkan har kartlagts för driften av nuvarande och framtida anläggning. Den totala miljöpåverkan från processen minskas i framtidsscenariet, främst på grund av dagens höga miljöpåverkan, vilken blir tydlig vid jämförelse mot andra reningsverk som utvärderats med samma metodik. Huvudanledningen till dagens höga miljöpåverkan är en hög kemikalieförbrukning, där metanol som extern kolkälla till efterdenitrifikationen står för ett mycket stort bidrag. Himmerfjärdsverket står inför en ombyggnation för att möta skärpta utsläppskrav. Med syfte att kunna testa scenarier och ändringar inför ombyggnationen, under ombyggnationen och efter driftsättning av den nya vattenreningslinjen har en dynamisk processmodell tagits fram. Detta arbete är i ett tidigt skede, men resultat från körningarna med modellen har visat att den framtida processen uppnår utsläppskravet på kväve utan behov av extern kolkälla. För att kvantifiera eventuella besparingar vid lägre rötningstemperaturer gjordes fullskaleförsök med rötning vid olika mesofila temperaturer. Resultaten indikerar att det för Syvabs nuvarande process ger en försumbar effekt att variera temperaturen, dock ses en potential till nettobesparing/-vinst om Syvabs uppvärmningslösning kan förbättras. Fullskaleförsök gjordes även med ökad belastning på en rötkammare för att studera hur metanproduktionen påverkas vid temporärt behov att stänga ner en eller flera rötkammare för underhåll eller vid substratöverskott. Med 50 % högre OLR jämfört med referensen minskade gasutbytet per kg VS med 5 %. Från fullskaleförsöken konstaterades att både temperaturvariationer och ökad belastning kunde nås utan indikationer på process- eller driftstörningar. Några av de aktiviteter som redovisas i denna rapport kommer att fortsätta och nya aktiviteter för 2017 innefattar bland annat direkta emissioner av växthusgaser, vidare arbete med en effektiv slamhantering, utvärdering av alternativ kolkälla samt utvärdering av pilottester med MBR. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.De redovisade aktiviteterna i denna rapport är del av FoU-samarbetet mellan Syvab och IVL Svenska Miljöinstitutet som syftar till att bidra till en VA-verksamhet som tillgodoser samhällets krav på en resurseffektiv hantering av avloppsvatten och slam
Accounting of biogenic carbon in attributional LCA - including temporary storage
No full textClimate change poses one of the largest challenges to mankind. It’s clear that significant mitigation efforts are needed in order to reach a sustainable development for our and future generations. One important strategy in climate mitigation is to convert fossil based industrial processes to those based on renewable sources. In order to make this transition possible, we will have to change to a more biobased economy. Furthermore, the energy required for the production of non-renewable materials such as steel and cement, should as much as possible be based on renewable resources in the future and will, therefore, potentially compete for the same renewable resource stock. In each application, the best use of the renewable resources has to be evaluated. Life cycle assessment (LCA) is an analytic tool that can be used for such comparative purposes. In order to make the LCA results robust, the used methodologies and their features need to be strictly specified. If the LCA practitioner has too much freedom when applying the methodology, this may result in ambiguous results. This development is actually part of an ongoing market driven development where LCA based declarations for product are used as information modules, as defined by numerous international standards (ISO 14040, -44, -25 and e.g. ISO 21930). These resulting environmental product declarations (EPD) are supplied by the manufacturers, and then used by others in the supply chain, to for instance calculate the impact from construction projects. The system perspective chosen for these EPD is a so called attributional LCA. An attributional LCA builds on a modular approach (Erlandsson et al 2015) and on the additivity principal (Tillman 2000). This approach is also described as the “100% rule”, where the sum of impacts from all attributional allocated product systems equals the global impact, ideally. The same system perceptive is e.g. used for national greenhouse gas inventories (IPCC 2006). An alternative system perspective, answering another question, is a so called consequential LCA. A consequential LCA is used to assess a marginal and often hypothetical change as compared to a reference case. The consequential LCA provides a complimentary result to the attributional LCA, describing “what happens if” a particular change is introduced. Attributional LCA methodology is more commonly used in the EPD context since it is more unequivocal. In this paper we have therefore chosen the attributional approach in order to achieve an applicable method for EPD.Climate change poses one of the largest challenges to mankind. It’s clear that significant mitigation efforts are needed in order to reach a sustainable development for our and future generations. One important strategy in climate mitigation is to convert fossil based industrial processes to those based on renewable sources. In order to make this transition possible, we will have to change to a more biobased economy. Furthermore, the energy required for the production of non-renewable materials such as steel and cement, should as much as possible be based on renewable resources in the future and will, therefore, potentially compete for the same renewable resource stock. In each application, the best use of the renewable resources has to be evaluated. Life cycle assessment (LCA) is an analytic tool that can be used for such comparative purposes. In order to make the LCA results robust, the used methodologies and their features need to be strictly specified. If the LCA practitioner has too much freedom when applying the methodology, this may result in ambiguous results. This development is actually part of an ongoing market driven development where LCA based declarations for product are used as information modules, as defined by numerous international standards (ISO 14040, -44, -25 and e.g. ISO 21930). These resulting environmental product declarations (EPD) are supplied by the manufacturers, and then used by others in the supply chain, to for instance calculate the impact from construction projects. The system perspective chosen for these EPD is a so called attributional LCA. An attributional LCA builds on a modular approach (Erlandsson et al 2015) and on the additivity principal (Tillman 2000). This approach is also described as the “100% rule”, where the sum of impacts from all attributional allocated product systems equals the global impact, ideally. The same system perceptive is e.g. used for national greenhouse gas inventories (IPCC 2006). An alternative system perspective, answering another question, is a so called consequential LCA. A consequential LCA is used to assess a marginal and often hypothetical change as compared to a reference case. The consequential LCA provides a complimentary result to the attributional LCA, describing “what happens if” a particular change is introduced. Attributional LCA methodology is more commonly used in the EPD context since it is more unequivocal. In this paper we have therefore chosen the attributional approach in order to achieve an applicable method for EPD.This paper describes the basis for accounting of biogenic carbon from forest products and with a focus on evaluating the impact of temporarily storing wooden based long-lived construction products in buildings. Den här rapporten finns endast på engelska
Coming of age: from start-up to expansion within environmental technology
No full textThe literature indicates that there might be special conditions in the environmental technology market segment, which makes time to market longer for enterprises in this segment compared to enterprises in other industries. However, no study has been found to actually compare time to market for enterprises in the environmental technology market segment with similar start-up enterprises active in other segments. The European Union State aid rules have several aims, two of which are relevant to this study: to bridge the investment gap/funding gap in the start-up phase until young enterprises reach the expansion phase, and to protect and improve the quality of the environment. There are, thus, twin objectives for aiding environmental technology enterprises in the early phases. There is no exact definition of when the expansion phase begins. The threshold between micro-enterprises and small enterprises has, in this study, been used to define when an enterprise moves from the start-up phase to the expansion phase. For this study 443 eligible limited companies still active in September 2016 have been chosen as the sample population. The statistical analysis shows that an average new eligible environmental technology enterprise, which succeeds in its growth, needs more than five years after registration to (i) go from start-up phase to expansion phase and to (ii) no longer fulfil the non-time related eligibility criteria of Article 22. In average it takes 13 fiscal years (i) and 13-15 fiscal years (ii). For the most successful enterprises turnover and balance sheet total indicate that a distinct growth phase starts around the 9th and 12th fiscal year respectively. The growth accelerates around the 16th fiscal year. Later on, the growth seems to level out for turnover, but continues for the balance sheet total. These results are in line with other studies, which show that a growth phase among Swedish enterprises seems to start around the 8th year and that high-growth enterprises have a mean of 19.8 years when they start the high-growth phase. If the ambition of public funding is to bridge the investment gap to the expansion phase for the majority of the enterprises, this study indicates that the five-year time limit may not be adequate for this purpose when applied to environmental technology. Further studies are needed to determine if there is a more appropriate time limit that would bridge the investment gap. The growth patterns also need to be analysed more in depth. It would be of special interest to analyse further the innovative enterprises, since there are indications in the data used in this study that they have lower growth. Also, it would be of interest to compare the growth of new environmental technology enterprises with other new enterprises. It is essential to investigate if more enterprises would be expected to reach the expansion phase, if state aid is given to enterprises older than five years. Such a study is not easy to carry out, but nevertheless of great importance. Such further analysis would give valuable information to policy makers. It would be instrumental in designing the state aid system, so as to better promote the growth of start-up enterprises and the diffusion of environmental technology.The purpose of this study is to provide new information that will help policy makers assess whether the time restriction of eligibility for start-ups is relevant in the environmental technology market segment. The study investigates whether the five-year limit in Article 22 in the European Commission regulation No. 651/2014 is too restrictive. The purpose is met by validating two hypotheses. These hypotheses are based on an analysis of the current literature in relevant fields. Den här rapporten finns endast på engelska. Svensk sammanfattning finns i rapporten
Motsättningar mellan prognosstyrd och målstyrd planering av infrastruktur
No full textMotsättningarna mellan prognosstyrd och målstyrd planering av infrastruktur ser ut på olika sätt. Det kan handla om att Trafikverket planerar ny- eller ombyggnation av infrastruktur för att skapa god tillgänglighet med bil, samtidigt som staden får svårt att hantera den inkommande biltrafiken. Trafikverket kan vilja ta höjd för ökad trafik på 20 års sikt, medan kommunen inte vill satsa på kapacitetshöjande åtgärder utan istället minska biltrafiken i samma område av miljöskäl eller för att kunna förtäta och bygga fler bostäder. Trafikverket kan fokusera på framkomlighet för bil, medan kommunen vill satsa på stadsgator och minskade barriäreffekter. Trafikverket kan motsätta sig en kommunal utbyggnadsplan med motivet att en statlig väg av riksintresse kan påverkas, medan kommunen anser att Trafikverket inte visat hur riksintresset riskerar att påverkas påtagligt. Kommunen kan se social hållbarhet som en del av planeringen, medan Trafikverket inte har motsvarande målsättning. Kommunerna kan vilja öka cyklandet, medan Trafikverket inte anser att de har ansvar för cykelinfrastruktur som ligger utanför vägområde för en statlig väg. Studien visar att det ofta förekommer konflikter mellan prognosstyrd och målstyrd planering av infrastruktur. Den prognosstyrda infrastrukturplaneringen utgår från gängse prognosmodeller som förutsäger att trafiken kommer fortsätta öka. Prognoser kan användas för att förutse var i vägnätet som förbättringar behöver göras för att behålla en god framkomlighet för alla trafikslag. Den målstyrda planeringen utgår från lokala mål om att bromsa, stabilisera eller minska trafikarbetet av miljöskäl, eller för att underlätta förtätning och ny bebyggelse, omvandla trafikleder till stadsgator och liknande. Intervjuer med kommunala trafik- och stadsplanerare visade att kommuner ofta anser att Trafikverket inte tar tillräcklig hänsyn till lokala mål i sin planering och att de använder sina prognoser på ett sätt som försvårar kommunernas planering. Trafikverkets representanter å sin sida anser ofta att deras övergripande mål är att tillhandahålla god tillgänglighet och att de inte har någon möjlighet att planera på annat sätt, så länge prognoserna visar att trafiken kommer att öka. Många kommunrepresentanter upplever att Trafikverkets mål i praktiken är att skapa god framkomlighet för biltrafik, men Trafikverket själva vill inte ställa trafikslag mot varandra och menar istället att ”alla ska komma fram”. Trafikverket upplever att kommunernas mål i praktiken kan skjuta över kostnader eller ansvar på Trafikverket, och att det saknas konkreta kommunala åtgärder och planer som visar att kommunernas mål kommer att nås. Trots dessa motsättningar finns ofta en uppenbar vilja att komma överens, och oftast gör man det genom att hitta kompromisser i de konkreta projekten. Huruvida detta leder till lösningar som bidrar till en hållbar utveckling är dock diskutabelt. Det verkar behövas tydligare nationella mål som harmonierar med lokala mål om vad man vill uppnå med det gemensamma trafiksystemet och hur det ska utformas för att nå dessa mål, till exempel vad gäller trafikarbete. En tänkbar väg för att nå större samsyn kring mål kanske vore att upprätta stadstrafikmål med gemensam målbild om att exempelvis frysa eller minska biltrafikarbetet. Sådana möjligheter eller krav skulle kunna skrivas in i regleringsbrev till Trafikverket eller i direktiven för åtgärdsvalsstudier. Lagstiftningen skulle kunna förtydligas så att Trafikverket får större möjligheter att ta ansvar för steg 1- och steg 2-åtgärder som minskar efterfrågan på vägtrafik, och det skulle kunna bli enklare för Trafikverket att arbeta med kommunala och regionala cykelvägar och kollektivtrafikåtgärder. Hanteringen av riksintresse behöver förbättras, och det verkar behövas vägledningar för hur genomfartsleder kan byggas om till stadsgator. Behovet av utvecklade samverkansformer accentueras genom att angreppssättet för samhällsplaneringen går från en traditionell hierarkisk planering mot en alltmer förhandlingsstyrd och målstyrd planering. Det gäller även Trafikverkets infrastrukturplanering. Till exempel bedrivs inte åtgärdsvalsstudier i en traditionellt hierarkisk struktur (där Trafikverket har rådighet över större delen av processen på egen hand), utan i nätverk mellan autonoma aktörer som själva bestämmer över hur och i vilken omfattning de vill delta. Detta betyder att åtgärders genomförande är beroende av hur motiverade aktörerna är att faktiskt fullfölja det man kommit överens om. Sammantaget visar denna studie vilka motsättningar som förekommer mellan prognosstyrd och målstyrd planering av infrastruktur, och hur dessa kan hanteras, och utgör därmed ett underlag för en diskussion om hur Trafikverket kan verka i en alltmer förhandlingsstyrd samhällsplanering. This report is only available in Swedish.Trivector Traffic och IVL Svenska Miljöinstitutet har, på uppdrag av Trafikverket, gjort en studie av motsättningar mellan prognosstyrd och målstyrd planering av infrastruktur. Studien genomfördes som ett forsknings- och utvecklingsprojekt från september 2016 till maj 2017. I studien intervjuades ett femtiotal representanter som arbetar med planering av vägar, stadsutveckling eller bebyggelse för kommuner och Trafikverket
Påverkan på atmosfäriskt nedfall och luftkvaliten i Sverige av SO2-emissioner från vulkanutbrottet på Island, 2014-2015
No full textDen 31 augusti 2014 till 27 februari 2015 pågick ett vulkanutbrott på Island med utsläpp av svaveldioxid (SO2) i samma storleksordning som de dubbla antropogena utsläppen från Europa under ett år. Merparten av svavelutsläppen från vulkanen skedde under september till november 2014. Vulkanutbrottet påverkade periodvis luftkvaliteten i Sverige, framför allt under september och oktober 2014. och i synnerhet i norra Sverige som normalt har en relativt ren miljö utan större föroreningskällor. Samtliga mätplatser inom Krondroppsnätet visade förhöjda lufthalter av SO2 i september 2014 jämfört med tidigare år. Den uppmätta genomsnittliga SO2-halten i september 2014 över Sverige, var sex gånger så hög som motsvarande treårsmedelvärde för september under 2011-2013. Ökningen var störst i norra Sverige, där lufthalterna var 25 gånger högre än normalt. I södra och mellersta Sverige var ökningen betydligt mindre, ungefär 3 gånger så hög i mellersta Sverige och dubbelt så hög i södra Sverige. Spridningsmodellering med EMEP-modellen visade att över 90 % av SO2-halterna under september 2014 i norra Sverige hade sitt ursprung i SO2-emissioner från vulkanutbrottet. I likhet med lufthalterna ökade svavelnedfallet mest i norra Sverige, men för nedfallet var ökningen störst under oktober månad. Detta kan förklaras av att nederbördsmängden under oktober månad var hög. September månad karaktäriserades av en låg nederbördsmängd, varför en stor mängd av torrdepositionen av svavel från september, det vill säga den deposition som fastnar i trädkronorna, sköljdes ner med regnet och samlades in i krondroppsmätningarna under träd¬kronorna först under oktober månad. Detta bidrog till att den totala svaveldepositionen (alltså mätningarna via krondropp) blev hög under oktober. Nedfallet av svavel med nederbörden (våtdepositionen) var ca tre gånger så hög under oktober 2014 över Sverige jämfört med motsvarande treårsmedelvärde för oktober under 2011-2013. Totaldepositionen som krondropp ökade ännu mer och var ca fem gånger högre. Nedfallet ökade mest i norra Sverige, där nedfallet över öppet fält ökade med 350 % och totaldepositionen som krondropp ökade drygt 1200 %. Motsvarande ökning i mellersta Sverige var 270 % för nedfallet över öppet fält och 760 % för totaldepositionen som krondropp. I södra Sverige var ökningen bara 130 % respektive 220 %. Spridningsberäkningen med EMEP-modellen visade att våtdepositions¬andelen från vulkanen var mer än 80 % i vissa delar av norra Sverige, under tiden för vulkanutbrottet (september 2014 – februari 2015). Även om mätresultaten visar på kraftiga förhöjningar av SO2-halter och svavelnedfall på månads-basis, så syns effekten inte lika tydligt om man analyserar data för årsmedelvärden (hydrologiska år), framförallt inte i södra och mellersta Sverige. Detta beror framförallt på att inledningen av vulkanutbrottet (september 2014) tillfaller det hydrologiska året 2013/2014, medan återstoden av vulkanutbrottet tillfaller det hydrologiska året 2014/2015. Om man däremot analyserar data på kalenderåret 2014 så syns effekten tydligt i hela landet. Även om det antropogena svavelnedfallet och lufthalterna av SO2 minskat dramatiskt i Sverige under de senaste 30 åren, belyser den här studien vikten av att upprätthålla luftkvalitetsmätningar. Krondroppsnätets mätningar bekräftar inte bara återhämtning, utan är också ett användbart verktyg för att spåra effekterna av specifika föroreningshändelser såsom vulkaniska utsläpp av SO2. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.I denna rapport redovisas en ingående analys av hur svavelutsläppen från vulkanutbrottet på Island 2014 till 2015 påverkade lufthalter och atmosfäriskt nedfall över Sverige. Rapporten är en del av den serie av temarapporter som produceras inom Krondroppsnätet
10 reformer som underlättar kommuners klimat- och miljöarbete
No full textLagstiftning på nationell nivå styr i stor utsträckning hur kommunerna kan arbeta med frågor som rör hållbara transporter. Exempelvis regleras plan- och bygglagen, möjligheten att ta ut avgifter för parkering och delvis finansieringsmöjligheterna för cykelinfrastruktur på nationell nivå. Samtidigt ansvarar kommunerna för frågor som rör stadsbyggnad och lokal trafikplanering. Det finns ett antal områden där mindre förändringar, initierade av regeringen, skulle kunna förenkla kommunernas miljö- och klimatarbete. Nedan följer en lista på tio reformer där ett agerande från regeringen skulle kunna underlätta kommunernas arbete med hållbara transporter och hållbar mobilitet. Varje reform innehåller ett förslag till översiktliga förändringar av lagar, förordningar eller direktiv som kan ges av regeringen. Syftet är inte att ge en heltäckande bild över vad som behövs göras, utan att ta fram tio exempel på strategiska områden där avgränsade insatser skulle kunna göra skillnad inom transportområdet. De tio reformförslagen är: • Miljözoner för lätta fordon, där Transportstyrelsens befintliga förslag kompletteras med skärpningar i takt med att nya, skarpare utsläppsklasser, som Euro 6D, införs. • Möjlighet att reglera trafiken på enskilda gator utifrån fordons utsläppsklass eller drivmedel. • Särskilda cykelfartsgator där cykeln är prioriterad och möjlighet till cykling mot påbjuden färdriktning. • Möjlighet till differentierade parkeringsavgifter för miljöfordon. • Möjlighet att ta ut en parkeringsplatsskatt, under liknande former som trängselskatten, på kommersiella parkeringsytor. • Bättre kunskapsunderlag för att stödja kommuner som vill arbeta med sänkta parkeringstal och hållbara mobilitetstjänster, och en uppdaterad tolkning av hur plan- och bygglagen kan användas för att reglera tillgänglighet snarare än parkering. • Möjlighet att kräva gröna transportplaner i samband med nyexploateringar eller större ombyggnationer i kommunen. • Uppdrag till Trafikverket att prognoser och utbyggnadsplaner i högre utsträckning ska bidra till att nationella, regionala och lokala miljömål nås. • Möjlighet till statlig medfinansiering av åtgärder som minskar transportefterfrågan samt åtgärder som gynnar cykel- och kollektivtrafik. • Upphandlingshjälp för miljökrav på transporter i kommunal upphandling av varor och tjänster. Dessa reformförslag skulle kunna hjälpa kommunerna i sitt arbete med förbättrad luftkvalitet, att nå kommunala och regionala mål för ökad gång- och cykeltrafik och att på lokal nivå styra mot fordon och trafikslag med lägre utsläpp av luftföroreningar och växthusgaser. De möjliggör fler kommunala styrmedel som utgör ett komplement till statliga styrmedel som exempelvis fordons- och drivmedelsskatt.Detta PM är framtaget på uppdrag av regeringsinitiativet Fossilfritt Sverige. Här presenteras tio förslag på områden där regering och riksdag på nationell nivå kan förändra lagstiftning eller uppdraget till statliga myndigheter på ett sådant sätt att kommunernas miljö- och klimatarbete förenklas. Förslagen är ett urval av åtgärder inom transportområdet, och det finns givetvis fler områden där reformer skulle kunna underlätta för kommunerna att bedriva ett aktivt miljö- och klimatarbete