IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Hur kan framtida styrmedel för och beskattning av personbilar utformas? - Delrapport från en Delfistudie om kilometerskatt och alternativa styrmedel
No full textHur personbilar och drivmedel beskattas påverkar både inköp och användning av bilen. Idag är fordonsskatt, energi- och koldioxidskatt på drivmedel samt trängselskatt de viktigaste skatterna för personbilar. Det är möjligt att tänka sig en alternativ beskattning i form av en km-skatt, där användaren betalar efter hur mycket fordonet används. Rapporten beskriver hur en svensk expertpanel med deltagare från akademi, näringsliv, politik och civilsamhället ser på en km-skatt och andra styrmedel för framtida beskattning av personbilstrafiken
Re:Sourse Mätning av produktcirkularitet som ett sätt att öka resursproduktivitet
No full textEtt mått som mäter cirkularitet, det vill säga hur stor andel av en produkt som har använts tidigare eller återvunnits och dess värde har nu testats i samarbete med ett antal företag. Syftet är att skapa tydlighet och mätbarhet som kan underlätta övergången till en cirkulär ekonomi. Projektet har genomförts av RISE och IVL Svenska Miljöinstitutet inom ramen för det strategiska innovationsprogrammet Re:source och IVL stod för jämförelse med livscykelanalys
Tillståndet i skogsmiljön i Västra Götalands län - Resultat från Krondroppsnätet till och med 2016/17
No full textNedfallet av svavel- och kväveföreningar i Västra Götalands län har under decennier legat långt över vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. Det bedrivs därför en omfattande kalknings-verksamhet i länet. Kvarvarande försurningsproblematik beror på en kombination av ett historiskt högt svavelnedfall och en låg syraneutraliserande förmåga hos skogsmarken. Nedfallet av svavel till skogen i länet låg i början av 1990-talet mellan 10 och 25 kg S per hektar och år, men har minskat i stort sett i takt med minskade utsläpp av svavel från Europa. Det hydro-logiska året 2016/17 låg svavelnedfallet mellan 0,2 och 2,0 kg S per hektar och år i länet. Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken förbättrats. Halterna av svavel i markvattnet har minskat vid alla nu aktiva mätplatser i Västra Götaland, och för pH har en ökning kunnat konstateras vid två av tre platser med tillräckligt långa tidsserier för en trendanalys. I början av 1990-talet saknades buffringskapacitet (syraneutraliserande förmåga, ANC) i markvattnet vid i stort sett alla mätplatser i länet, det vill säga ANC var negativt. Under 2000-talet har nu aktiva mätplatser närmat sig en positiv buffringskapacitet, med värden för ANC nära noll (se figur). Vid två av fyra platser har dock ANC de senaste åren återigen blivit negativ. För att sjöar och vattendrag i länet ska återhämta sig krävs att vattnet som passerat skogsmarken kan bidra med en betydande buffrande förmåga, det vill säga att ANC är klart positivt. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till länet under 2016/17 överskrider den kritiska nivån som antagits för att motverka förändringar av artsammansättningen hos markvegetationen, 5 kg kväve per hektar och år för barrskog, i hela länet. Motsvarande kritiska nivå för lövskog, 10 kg per hektar och år, överskrids i länets sydvästligaste delar under 2016/17. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Nitrat har i vissa fall uppträtt i förhöjda halter vid provytor med växande skog i länet. Vid en provyta i länet där granarna dött som ett resultat av ett angrepp av granbarkborre, uppträdde under flera år mycket höga halter av nitrat i markvattnet, vilket indikerar att kväveläckage kan uppstå vid störningar av skogsekosystemen i länet.Västra Götalands län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 31 år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas
Tillståndet i skogsmiljön i Stockholms län - Resultat från Krondroppsnätet till och med 2016/17
No full textLufthalterna av svaveldioxid, SO2, vid Farstanäs i länets södra delar var i mitten av 1990-talet höga, väl i nivå med områden utanför tätorter i Skåne och på västkusten. SO2-halterna vid Farstanäs har dock minskat avsevärt både under sommar- och vinterhalvår och låg som årsmedelvärde 2016/17 på 0,3 μg/m3. Lufthalterna av SO2 vid Bergby i länets nordvästra delar har legat på samma nivå som vid Farstanäs. Lufthalterna av SO2 vid Svenska Högarna, långt ut i Stockholms skärgård, var som sommar- och vintermedelhalter 2016/17 båda på 0,4 μg/m3, vilket var något högre jämfört med både Bergby och Farstanäs, sannolikt beroende på utsläpp från fartygstrafiken på Östersjön. Även lufthalterna av kvävedioxid, NO2, vid Farstanäs har varit höga. Som ett årsmedelvärde för de senaste tre åren var halten av NO2 vid Farstanäs fortfarande relativt hög, 3,8 μg/m3. Årsmedelhalterna av NO2 vid Farstanäs har minskat 43 % under perioden 1994-2017. De rapporterade utsläppen av NOx (som NO2) från EU28 har under perioden 1994-2015 minskat med 50 %. Svavelnedfallet i krondropp har minskat signifikant sedan mätstarten vid samtliga nu aktiva ytor i länet. I början av 1990-talet låg svavelnedfallet mellan 6 och 12 kg S/ha och år. Det hydrologiska året 2016/17 låg svavelnedfallet mellan 0,4 och 0,8 kg S/ha och år. Markvattnets buffrande förmåga, ANC, har vid de flesta mätplatser i länet varit positiv (se figur), det vill säga att markvattnet har motverkat försurning av sjöar och vattendrag. Det har dock funnits tidigare aktiva mätplatser med ett klart negativt ANC. pH i markvattnet vid nu aktiva mätplatser ligger mellan 4,7 och 6,2. Ett pH under 4,5 är ett tecken på betydande försurning. Beräknade värden för totaldeposition av oorganiskt kväve till barrskog i länet uppgick under det hydrologiska året 2016/17 till mellan 2,1 och 3,2 kg N per hektar och år. Detta är under den kritiska belastningsgränsen för övergödande kväve för Sveriges barrskogar, 5 kg N per hektar och år. Det har dock skett överskridanden i länet tidigare år. I huvudsak har halterna av oorganiskt kväve i markvattnet varit relativt låga, vilket indikerar att kväveupplagringen i skogsmarken i Stockholms län inte nått den nivå där risken för läckage till markvattnet ökar. Vid störningar av skogsmarken kan dock halterna av nitrat i markvattnet tillfälligt öka.Stockholms län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 26 år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas. Utöver det redovisas även lufthaltsmätningar vid Svenska Högarna som också finansieras av Länsstyrelsen i Stockholms län
Tillståndet i skogsmiljön i Kronobergs län - Resultat från Krondroppsnätet till och med 2016/17
No full textNedfallet av svavel- och kväveföreningar i Kronobergs län har under lång tid överskridit vad skogsmarken samt sjöar och vattendrag tål. I slutet på 1980-talet var svavelnedfallet i länet mellan 10 och 40 kg per hektar och år. Sedan dess har svavelnedfallet minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på 1,1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet i länet har minskat med mer än 90 % sedan 1990. Som ett resultat av det minskande svavelnedfallet har försurningstillståndet i skogsmarken i Kronobergs län förbättrats, mätt som den syraneutraliserande förmågan (ANC) i markvattnet. Det tar dock lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter tidigare historisk försurnings-belastning. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogsavverkning. Svavelnedfallet i Kronobergs län har minskat kraftigt under åren och är nu relativt lågt, under 2 kg/ha och år sedan 2010. Detta har resulterat i en pågående återhämtning från försurning i skogsmarken. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 7-12 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt. Kvävenedfallet i länet överskrider de kritiska nivåer som antagits främst för att mot-verka förändringar av biodiversiteten för skog i Sverige, 10 kg kväve per hektar och år för lövskog och 5 kg kväve per hektar och år för barrskog. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. I dagsläget är nitrathalterna i markvattnet ännu låga men det finns en risk för att skogsekosystemet bygger upp ett kväveförråd som kan börja läcka om nedfallet fortsätter vara högt framöver.Kronobergs län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 31år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar inom Krondroppsnätet, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas
Reviewing the energy and environmental performance of vertical farming systems in urban
No full textThe global population is increasing rapidly, and the amount of people living in urban areas are expected to almost double within 30 years. With a rising population, the demand for food and pressure on arable land is also increasing. Currently, about 25 % of the greenhouse gases emitted from Sweden come from agricultural activities. Thus with an increasing population, it is essential to aim to reduce the emissions from the food supply. Vertical farming has seen increasing popularity as a way to reduce the need for arable land and grow crops where they are to be consumed. When farming indoors in a closed environment, the plants are protected from the weather, insects and pests. There are no leakages of nutrients in closed systems and the amount of water used is very limited in comparison to conventional farming. However, artificial lighting is needed in order for the crops to grow. Additionally, vertical farming is capital intensive and requires technical knowledge to be able to make use of the new techniques and equipment available. In this study, the sustainability of the vertical farming system at Node Farm has been evaluated. Node Farm is located in southern Stockholm in an old refrigerated shipping container, and will start the production of cress during spring 2018. The energy use and environmental impacts for the production of hydroponic herbs (cress) were assessed using life cycle assessment (LCA) from a cradle-to-gate perspective. This included the materials (e.g. hempflux and plastic boxes) used for growing cress and the energy consumed for heating and lighting. The use (consumption), waste management and transports to and from the company were not included in this study. The results illustrated a large share of energy used for the manufacturing of the plastic box to package the cress. Also the largest source of negative environmental impacts was due to the manufacturing of the plastic box. There are possibilities to reduce the energy consumption and environmental impacts by choosing another material for packaging. While extended transportation distances of food is one of the main arguments for urban agriculture, energy consumption and environmental impacts for transportation were found to be a minor part of the energy use and environmental impacts. Finally, the socio-economic implications of urban farming should be taken into account in reviews of the sustainability. This study focuses on energy and environmental impacts, but the socio-economic benefits and resilience of the local community are important to highlightIn this study, the sustainability of the vertical farming system at Node Farm has been evaluated. Node Farm is located in southern Stockholm in an old refrigerated shipping container, and will start the production of cress during spring 2018. Denna rapport finns endast på engelska. Svensk sammanfattning finns i rapporten
Renewable materials in the Circular Economy
No full textThe most widely used definition of the Circular Economy (CE), that of the Ellen MacArthur Foundation, distinguishes between technical and biological cycles. However, when addressing renewable (bio-based) materials it places a strong emphasis on their biodegradability. In doing so it tends to overlook the contribution that renewable feedstock and reuse and recycling of renewable materials can have on improving circularity and environmental performance. This report therefore aims to highlight the role and benefits of responsibly sourced renewable materials in products of the CE’s technical cycle. Renewable material and resources used in the technical cycle link the concepts of bioeconomy and CE. It is argued that given the importance of both concepts in the transition to a sustainable society, it is crucial that neither strategy ends up in the shadow of the other. The contribution of renewable materials to the United Nations Sustainable Development Goals is also discussed with focus on goals 8, 12, 13 and 15. The report emphasises that the ongoing benefits and contribution of renewable materials to the technical cycle of the CE concept requires increased recognition for the following reasons: o Reuse and recycling of renewable materials within the technical cycle is environmentally beneficial. o There are inherent environmental benefits of renewable based products compared to fossil-based ones. o Renewable/bio-based materials are already used, reused and recycled in the technical cycle. o The potential of technological and societal innovations for new applications of renewables and increased cyclic use of renewables can be further emphasized. The primary message is that the field of CE should recognise more fully, in its approach and communication, that sustainability can be increased through the utilisation of renewables in the technical cycle. A major contribution is the reduction of climate change impacts, whilst other environmental impacts may require closer scrutiny depending on individual product circumstances. Finally, the bioeconomy and the CE are mutually supportive concepts, but this needs to be communicated more effectively to policy makers and a wider public, in order to facilitate the transition to a sustainable society.The most widely used definition of the Circular Economy, distinguishes between technical and biological cycles. This report aims to highlight the role and benefits of responsibly sourced renewable materials in products of the CE’s technical cycle. Renewable material and resources used in the technical cycle link the concepts of bioeconomy and CE. Den här rapporten finns endast på engelska. Svensk sammanfattning finns i rapporten
Dioxiner i fet fisk - Hot och utvecklingsmöjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske
No full textFörekomsten av miljöfarliga ämnen i den akvatiska miljön begränsar möjligheterna att utveckla svenskt småskaligt fiske. I ett försök att öka kunskapen om dioxiner och dioxinlika PCB:er i fångsterna i svenskt fiske startades våren 2017 ett nytt projekt (Dioxiner i fet fisk - hot och möjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske). Projektet syftar till att hitta lösningar som på sikt minimerar föroreningsinnehåll i fiskets fångster. Inom projektet har under 2017 ett insamlingsprogram genomförts där man tagit prover från yrkesfiskets fångster i Bottniska viken, Stockholms skärgård, Vänern och Vättern. Halter av klorerade dioxiner och furaner samt PCB:er har analyserats i sik, strömming, lax och öring. Resultaten från projektet har utvidgats med data från tidigare pilotstudier från 2014-2016. De huvudsakliga resultaten från hittills genomförda datainsamlingar är: Sik – Halter i Vättern och Bottniska viken är förhållandevis låga och ligger i allmänhet långt under EUs gränsvärden för saluföring. I Vänern är halterna generellt sett högre och ofta över gränsvärden för saluföring men det finns också exempel på fångster med låga halter. Halterna beror främst av fetthalten. Vänersik är generellt fetare och har därför högre halt. Det fortsatta arbetet kommer att fokusera på att identifiera vilka sikbestånd i Vänern som har låga halter och hur fisket kan riktas mot dem. Lax – Det föreligger en variation mellan år. 2016 och 2017 har halterna i lekvandrande lax fångad i Bottniska viken i genomsnitt legat strax under gränsvärdet för saluföring. Även i lax föreligger en korrelation mellan dioxinhalter och fetthalt. Däremot syns inget samband till storlek. Strömming – Halterna ligger konsekvent under gränsvärdena i Bottenviken och Stockholms skärgård medan halterna ligger över gränsvärdena i södra Bottenhavet. Öring – Endast ett fåtal individer från Bottniska viken har analyserats. Dessa visar på lägre dioxinhalter och lägre fetthalter. Eftersom fetthalt var en så betydande faktor för halterna av dioxiner och dioxinlika PCB:er utvärderades möjligheten att använda en handhållen fetthaltsmätare. Fetthaltsmätning kan vara en potentiell metod för att sortera bort de fetaste och mest föroreningsbelastade individerna. Erfarenheterna hittills visar att mätning helst ska ske på färsk fisk och att handhavandet av instrumentet är viktigt. För sik och röding behöver den algoritm som används för att räkna ut fetthalt från vattenhalt vidareutvecklas. Betydelsen av mätosäkerhet har utvärderats, främst för sik där det fanns flest provresultat att tillgå. Mätosäkerheten var relativt konstant vid olika fetthalt och utgjorde en mindre del av den slumpmässiga variationen, ca 20 % av variansen. Att mätosäkerheten utgör en relativt liten del av den slumpmässiga variationen betyder att det bör vara möjligt att få ner variansen genom att analysera samlingsprover från fler individer vilket kan göra det möjligt att detektera mer komplexa samband.Förekomsten av miljöfarliga ämnen i den akvatiska miljön begränsar möjligheterna att utveckla svenskt småskaligt fiske. I ett försök att öka kunskapen om dioxiner och dioxinlika PCB:er i fångsterna i svenskt fiske startades våren 2017 ett nytt projekt (Dioxiner i fet fisk - hot och möjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske). Projektet syftar till att hitta lösningar som på sikt minimerar föroreningsinnehåll i fiskets fångster. Inom projektet har under 2017 ett insamlingsprogram genomförts där man tagit prover från yrkesfiskets fångster i Bottniska viken, Stockholms skärgård, Vänern och Vättern. Halter av klorerade dioxiner och furaner samt PCB:er har analyserats i sik, strömming, lax och öring. Resultaten från projektet har utvidgats med data från tidigare pilotstudier från 2014-2016. De huvudsakliga resultaten från hittills genomförda datainsamlingar är: Sik – Halter i Vättern och Bottniska viken är förhållandevis låga och ligger i allmänhet långt under EUs gränsvärden för saluföring. I Vänern är halterna generellt sett högre och ofta över gränsvärden för saluföring men det finns också exempel på fångster med låga halter. Halterna beror främst av fetthalten. Vänersik är generellt fetare och har därför högre halt. Det fortsatta arbetet kommer att fokusera på att identifiera vilka sikbestånd i Vänern som har låga halter och hur fisket kan riktas mot dem. Lax – Det föreligger en variation mellan år. 2016 och 2017 har halterna i lekvandrande lax fångad i Bottniska viken i genomsnitt legat strax under gränsvärdet för saluföring. Även i lax föreligger en korrelation mellan dioxinhalter och fetthalt. Däremot syns inget samband till storlek. Strömming – Halterna ligger konsekvent under gränsvärdena i Bottenviken och Stockholms skärgård medan halterna ligger över gränsvärdena i södra Bottenhavet. Öring – Endast ett fåtal individer från Bottniska viken har analyserats. Dessa visar på lägre dioxinhalter och lägre fetthalter. Eftersom fetthalt var en så betydande faktor för halterna av dioxiner och dioxinlika PCB:er utvärderades möjligheten att använda en handhållen fetthaltsmätare. Fetthaltsmätning kan vara en potentiell metod för att sortera bort de fetaste och mest föroreningsbelastade individerna. Erfarenheterna hittills visar att mätning helst ska ske på färsk fisk och att handhavandet av instrumentet är viktigt. För sik och röding behöver den algoritm som används för att räkna ut fetthalt från vattenhalt vidareutvecklas. Betydelsen av mätosäkerhet har utvärderats, främst för sik där det fanns flest provresultat att tillgå. Mätosäkerheten var relativt konstant vid olika fetthalt och utgjorde en mindre del av den slumpmässiga variationen, ca 20 % av variansen. Att mätosäkerheten utgör en relativt liten del av den slumpmässiga variationen betyder att det bör vara möjligt att få ner variansen genom att analysera samlingsprover från fler individer vilket kan göra det möjligt att detektera mer komplexa samband.Denna rapport utgör en första delrapport från projektet ”Dioxiner i fet fisk - hot och utvecklingsmöjligheter för svenskt småskaligt kust- och insjöfiske” som pågår mellan 2017 och 2019. I rapporten sammanfattas mätresultat från undersökningar av lax, öring, sik och strömming under 2017 samt även äldre mätresultat vilka tidigare delvis redovisats i Karlsson & Malmaeus (2014) samt Karlsson (2016)
Fullskaleförsök av vatten och partikeltransport i en dag- och bräddvattenanläggning Kungälv/Ytterby
No full textKapaciteten att hantera vatten och partiklar vid ett kraftigt punktutsläpp (så kallad bräddning) i en dag- och bräddvattenanläggning har testats i ett fullskaleförsök. En tankbil släppte ut 9 kubikmeter rent vatten med mikroplast, 2 g polyamidpartiklar, i en grop överst i anläggningen. Vattenprover samlades in och filtrerades och partiklarna analyserades i mikroskop. Anläggningen fördröjde effektivt det insläppta vattnet och partikelhalterna minskade mycket kraftigt mellan utsläppet och anläggningens olika delar
Tillståndet i skogsmiljön i Kalmar län - Resultat från Krondroppsnätet till och med 2016/17
No full textNedfallet av svavel- och kväveföreningar i Kalmar län har under lång tid överskridit vad skogs-marken samt sjöar och vattendrag tål. Under första halvan av 1990-talet varierade svavelnedfallet i länet från 3 till över 14 kg svavel per hektar och år men har sedan dess minskat kraftigt. Numera ligger svavelnedfallet till skogen i länet på strax över 1 kg per hektar och år (som medelvärde för de senaste tre åren). Svavelnedfallet vid krondroppsytan Ottenby på södra Öland har minskat med 83 % på 27 år. Sedan 1996/97, då mätningar fanns vid samtliga nu aktiva mätplatser, har svavelnedfallet minskat med mellan 72-82 %, med lägst minskning vid Risebo och högst vid Alsjö. Även lufthalterna av svaveldioxid har minskat statistiskt säkerställt med 48-59 %, sedan 1999, vid Ottenby, Rockneby och Risebo. Försurningstillståndet i skogsmarken i Kalmar län varierar kraftigt. I nuläget är det endast vid Alsjö i sydöstra Kalmar län där mätningarna genomgående visar på återhämtning genom ökande pH och ANC. Dock är pH alltjämt lågt, under 5, och ANC oftast negativt, vilket indikerar att återhämtningen går mycket långsamt vid Alsjö, se figur nedan. Vid Rockneby minskar pH och ANC är ofta negativt, vilket gör att försurningstillståndet inte förbättrats under mätperioden. Vid Ottenby är försurningsläget mer svårbedömt, då ANC och pH minskar samtidigt som pH är mycket lågt, mellan 4-4,5, och ANC klart positivt. Bäst försurningstillstånd finns vid Risebo i länets norra delar, med ett pH runt 6 och positivt ANC. pH minskar dock vid Risebo, vilket är lite oroväckande. Det tar lång tid för skogsmarken att återhämta sig efter den tidigare historiska försurningsbelastningen. Hur mycket svavelnedfall skogsmarken tål i dagsläget beror på flera samverkande faktorer, såsom kvävenedfall och bortförsel av buffrande ämnen vid skogs-avverkning. I takt med att svavelnedfallet minskat har dock andra faktorer, såsom skogsbruk och kvävenedfall, fått större betydelse för försurningspåverkan. Det totala nedfallet av oorganiskt kväve till skogen i länet har beräknats till 5-8 kg kväve per hektar och år under det senaste hydrologiska året (2016/17). Kvävenedfallet minskar endast långsamt och har under lång tid överskridit de kritiska nivåer som antagits främst för att motverka förändringar av biodiversiteten för barrskog i Sverige, 5 kg kväve per hektar och år. Inte något år under mätningarnas gång har det totala kvävenedfallet varit lägre än 5 kg/ha och år. Om kvävenedfallet överstiger vad skogsekosystemet kan ta hand om finns det risk för att kväve läcker till bäckar och sjöar. Förhöjda halter av nitratkväve i markvattnet har ibland förekommit i Kalmar län, vilket visar att det vid vissa platser finns mer kväve än vad skogsekosystemet kan ta upp och därmed en potentiell risk för kväveutlakning till ytvatten. När det gäller lufthalterna av kvävedioxid har de, sedan 1999, minskat statistiskt säkerställt med 30 % vid Ottenby och Rockneby samt 40 % vid Risebo, i länets norra delar.Kalmar län har haft mätningar inom Krondroppsnätet under 28 år. I denna rapport redovisas resultaten från 2016/17 års mätningar, tillsammans med tidigare års resultat. Även resultat från samtliga mätlokaler som någon gång varit aktiva i länet redovisas