IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Policies for electrification of road transports, maritime transports and working machinery
No full textI den här rapporten presenteras en kartläggning av styrmedel för elektrifiering av vägtransporter, sjöfart och arbetsmaskiner. Rapporten är beställd av Naturvårdsverket och genomförd av IVL Svenska Miljöinstitutet. I kartläggningen har vi fokuserat på nationella styrmedel med en direkt påverkan på elektrifieringen. Huvudfokus har varit nordiska länder (Norge, Finland och Danmark) men vissa utblickar har gjorts när det funnits ett värde i att hitta fler exempel. Sverige har inte ingått i kartläggningen.De styrmedel som beskrivits innefattar stimulanser för köp av fordon, farkoster och arbetsmaskiner, stimulanser för drift och innehav, administrativa regler som syftar till att underlätta användning av eldrivna alternativ, upphandlingskrav samt stöd, krav och satsningar kopplat till laddinfrastruktur. Vi har både inkluderat nu gällande styrmedel samt styrmedel som av regeringar planeras men som ännu inte införts. I vissa fall har vi också beskrivit styrmedel som avskaffats.I kartläggningen har vi inte inkluderat styrmedel med en indirekt påverkan på elektrifieringen av de tre segmenten, exempelvis koldioxidskatter eller satsningar på elproduktion och elnät. Vi har heller inte tittat på styrmedel eller andra satsningar på kommunal nivå, regional nivå eller EU-nivå.För personbilar visar kartläggningen att det finns en stor bredd av styrmedel samtidigt som flera länder har fasat ut eller rentav avskaffat vissa styrmedel. En viktig iakttagelse här är hur olika styrmedel påverkar flöden av elbilar på andrahandsmarknaden, där Sverige länge haft problem med att många elbilar exporteras.Kartläggningen av styrmedel för tunga vägtransporter visar att flera länder har stöd både för inköp av ellastbilar och premierar drift av ellastbilar genom nedsättning i avståndsbaserade skatter. För sjöfart visar kartläggningen att relativt få länder har infört styrmedel för transportslaget. Dock utmärker sig Norge genom införandet av investeringsstöd, upphandlingskrav och en nationell handlingsplan för grön sjöfart.Kartläggningen av styrmedel för arbetsmaskiner visar att det är få länder som idag har sådana styrmedel. Däremot har vi hittat exempel i Norge och Nederländerna på stöd till inköp av elmaskiner, stöd till konvertering av fossila maskiner, stöd till utredning inför inköp samt satsningar på fossilfria anläggningsplatser inom statliga infrastrukturprojekt. Norge har dessutom ett stöd till mobila laddstationer.In this report, a survey of policies for the electrification of road transport, maritime transport, and working machinery is presented. The report was commissioned by the Swedish Environmental Protection Agency and carried out by the IVL Swedish Environmental Research Institute.In the survey, we have focused on national policies with a direct impact on electrification. The main focus has been on the Nordic countries (Norway, Finland, and Denmark), but some comparisons have been made when there was value in finding more examples. Sweden has not been included in the survey. The policies described include incentives for the purchase of vehicles, vessels, and machinery, incentives for operation and ownership, administrative regulations aimed at supporting the use of electric alternatives, procurement requirements, as well as support, requirements, and investments related to charging infrastructure. We have included both current policies and policies that have been decided but not yet implemented. In some cases, we have also described policies that have been discontinued.In the survey, we have not examined policies with an indirect impact on electrification of these three segments, such as carbon dioxide taxes or investments in electricity production and grids. We have also not looked at policies or other initiatives at municipal, regional, or EU levels.For passenger cars, the survey shows that there is a wide range of policies, while several countries have phased out or even abolished certain policies. An important observation here is how different policies affect the flow of electric cars in the second-hand market, where Sweden has long struggled with the export of many electric cars.The survey of policies for heavy road transport shows that several countries provide support for the purchase of electric trucks and incentivize the operation of electric trucks through reductions in distance-based taxes.For shipping, the survey shows that relatively few countries have introduced incentives for this transport sector. However, Norway stands out through the introduction of investment support, procurement requirements, and a national action plan for green shipping. The survey of policies for working machinery shows that few countries currently have such policies. However, we have found examples in Norway and the Netherlands of support for the purchase of electric machinery, support for the conversion of fossil fuel machinery, support for feasibility studies before purchase, and investments in fossil-free construction sites within state infrastructure projects. Norway also has support for mobile charging stations
Holistic, actionable, transparent – How could sustainability of energy systems scenarios be assessed? - Findings from the project “100 percent renewable – how many percent sustainable?”
No full textIn the context of achieving a climate-neutral and sustainable electricity system, energy systems modelling is often used as a tool to assist decision making. However, a challenge posed within the field is how to represent sustainability in a way that presents actionable, clear and holistic results. There is thus a need to give a more comprehensive and nuanced view of sustainability aspects of energy system modelling. To provide a basis of understanding of how sustainability could be conceptualized and assessed in energy systems modelling, six well known (from a Swedish point-of-view) sustainability frameworks were analyzed and presented in this report: the concept of Environmental Carrying Capacity, the Planetary Boundaries, the Doughnut Economics framework, the Sustainable Development Goals, the Swedish Environmental Quality Objectives and the Framework for Strategic Sustainable Development. The frameworks were structured according to their sustainability concept and according to what decision-making they would be able to provide input to. The results of the report serve as input to the discourse concerning how the energy system could be transformed to 100 % renewable electricity production along a truly sustainable way
Kartläggning av organiska mikroföroreningar – Töreboda avloppsreningsverk : Kartläggning, miljöpåverkan och åtgärdsförslag
No full textTöreboda avloppsreningsverk (ARV) är ett mindre reningsverk i Västra Götaland som tar emot avloppsvatten från Töreboda tätort, en livsmedelsindustri samt en liten andel från en nedlagd deponi i kommunen. Reningsverkets recipient är Friaån. Tidigare undersökningar av vattenkvalitén i Friaån har vid ett provtillfälle indikerat höga koncentrationer av mikroföroreningarna diklofenak, östradiol och perfluorooktansyra (PFOS), som är ett vanligt förekommande ämne inom ämnesgruppen perfluorerade alkylsubstanser (PFAS). Någon detektion av etinylöstradiol, ett ämne som har stark östrogen effekt i den akvatiska miljön, gjordes inte, utan detta ämne rapporterades under rapporteringsgränsen. För de kvantifierade ämnena gällde särskilt att de påträffats vid halter som överstiger bedömningsgrunder för godkänd ekologisk status för inlandsytvatten enligt Havs- och vattenmyndighetens författningssamling. IVL Svenska Miljöinstitutet (IVL) har genomfört en kartläggning av mikroföroreningar för att bedöma risker och åtgärder som kan bli aktuellt för Töreboda ARV i framtiden avseende avancerad rening av mikroföroreningar såsom antibiotika, läkemedel och hormoner. Riskbedömningen utgår från hur ARV påverkar recipienten.Kartläggningen av mikroföroreningar har genomförts genom provtagning vid fyra tillfällen under ett års tid vid i) reningsverket och ii) i recipienten. Inkommande och utgående avloppsvatten vid reningsverket provtogs genom veckoprover. Recipientprover uppströms och nedströms reningsverkets utsläppspunkt togs som stickprover. Analyser inom projektet har avsett läkemedelsrester, hormoner, antibiotika, fenoler, östrogen effekt samt PFAS-ämnen. Utöver ARV och recipient, har analys av lakvattenprover också genomförts avseende PFAS ämnen, som ett led i att utvärdera påverkan från källor uppströms ARV. För att bedöma recipientpåverkan har två tillvägagångssätt använts. Dels har recipienthalten predikterats genom en beräknad utspädning av halten i utgående avloppsvatten, dels har uppmätta halter i recipienten nyttjats. Beräkning av utspädningen i recipienten gjordes med hjälp av aktuellt flöde ut från ARV och aktuellt flöde i recipienten. Det senare erhölls genom att använda flödesdata från SMHI:s flödesmodell S-hype. Recipientbedömning har genomförts genom att beräkna riskkvoter (PEC/PNEC-kvoter där PEC står för predicted environmental concentration och PNEC står för predicted no effect concentration). När kvoten överskrider 1 indikeras att det föreligger en risk i recipienten.Kartläggningen av mikroföroreningar från Töreboda ARV samt upp- och nedströms i recipienten visade att halterna av mikroföroreningar, i tre fall av fyra, var högre nedströms jämfört med provpunkten uppströms reningsverkets utsläppspunkt. Halterna av PFAS-ämnen in och ut från reningsverket indikerade också att de låg relativt högt vid jämförelse med medelhalten för andra svenska reningsverk. Uppströmskällor till Töreboda ARV som kan bidra med PFAS-ämnen är den nedlagda deponin i Borreboda, som bidrar med lakvatten motsvarande ca 1 % av det årliga inflödet. PFAS-belastningen från lakvattnet visade sig motsvara ca 12,1 % av den totala årsbelastningen in till reningsverket.Recipientbedömningen indikerade att det råder hög miljörisk för sex mikroföroreningar nedströms recipienten, inklusive PFOS och diklofenak som det finns nationella bedömningsgrunder för god status för. PFOS återfanns dock både upp- och nedströms Töreboda ARV och det finns därmed uppströms källor för denna förekomst. Sammantaget, och sett till aktuella bedömningsgrunder, kan det därmed inte uteslutas att det finns ett behov av avancerad rening vid Töreboda ARV. PFOS-förekomsten bör dock åtgärdas vid källan och inte primärt vid Töreboda ARV. När förslaget till nytt EQS-direktiv beaktas utgör även bisfenol A en risk för recipienten, samt PFAS24, uttryckt som PFOA-ekvivalenter, vilka observeras med hög risk både upp- och nedströms Töreboda ARV. Även diklofenak tillkommer som ett ämne som utgör hög risk eftersom det befintliga gränsvärdet föreslås att sänkas i nya EQS direktivet. Sett till befintliga och möjliga tekniker för Töreboda ARV fungerar både i) ozon efterföljt av efterbehandling i form av exempelvis GAK-filtrering, och ii) GAK som ett ensamt reningssteg. GAK står för Granulerat Aktivt Kol. För ozon är det ämnet oxazepam som kan verka begränsande och särskilt vid så låg utspädning som fem eller lägre. I detta fall resulterar det i att ozondosen behöver ligga inom intervallet 0,7 - 1,0 mg ozon/mg DOC. För GAK är det ämnena diklofenak, oxazepam och furosemid som kan verka begränsande vid låg utspädning i förhållande till högflöde, och eventuellt resultera i att ett filterbyte sker tidigare än 20 000 bäddvolymer. Avseende PFOS gäller för båda teknikerna att det är begränsande vid låg utspädning. Detta ämne, och PFAS11 i sin helhet, bör dock åtgärdas uppströms och därför har inget större fokus ägnats åt PFOS-åtgärd vid reningsverket. Ett avancerat reningssteg föreslås placeras sist i den befintliga reningsprocessen och kan med fördel föregås av ett filtersteg såsom sandfilter och/eller mikrosil för att minska risken för att partiklar går in i det avancerade reningssteget. Om ozon efterföljs av GAK-filtrering kan fler mikroföroreningar avskiljas jämfört med när ozon efterföljs av sandfilter. Det behövs ca fyra GAK-filter om de dimensioneras med en volym på 50 m3 och årligen uppskattas det att ca 52 ton aktivt kol förbrukas.Framgent rekommenderas Töreboda ARV att genomföra en teknikutredning för att i detalj förstå teknikernas kostnad, möjlighet och eventuella miljövinst. PFAS källor uppströms reningsverket bör också utredas. Det kan även vara av vikt att förstå hur reningsverkets flöde påverkar recipientflödet över ett helt år, när det både råder låg- respektive högflödeCommissioned by:Mariestads kommun.</p
LCA Systemanalys of reusable packaging for takeaway food and drinks
No full textDen här studien har genomförts av IVL Svenska Miljöinstitutet på uppdrag av Naturvårdsverket och undersöker miljöpåverkan av återanvändbara förpackningar för take-away mat och dryck. Rapporten fungerar som underlag till ett Regeringsuppdrag som genomförs av Naturvårdsverket och Livsmedelsverket för att ta fram vägledning och riktlinjer för verksamheter gällande återanvändbara muggar och matlådor (M2021/02087). I den nya förordningen (2021:996) om engångsprodukter, lyfts ökade krav på återanvändning av förpackningar till januari 2024 och även att system ska registreras hos Naturvårdsverket. Där finns även krav på aktörer att informera deras kunder om miljöpåverkan av användning av engångsförpackningar samt om fördelar av minskad förbrukning av dessa. Naturvårdsverket har beställt denna studie för att ta framkunskapsunderlag inom miljöpåverkan av flergångsförpackningar för att visa upp fördelar gentemot engångsförpackningar, baserat på hela livscykeln från allt från tillverkning av flergångsförpackningar till flera användningscyklar, och sen avfallshantering. Materialval för muggar som analyserades är fossil plast, biobaserad plast, och stål, och för matlådor fossil plast, biobaserad plast, glas och stål. En systemanalys (LCA) tillämpades för att svara på följande frågor i studien: På vilket sätt (när och hur) medhavda återanvändbara muggar och matlådor bör användas Vilka material i återanvändbara muggar och matlådor som bör användas för att uppnå störst miljönytta Resultatet visar att råvaruutvinningen dominerar för alla materialalternativ, utom för fossil plast där även förbränningen i avfallsskedet har en betydande klimatpåverkan. Om inte hänsyn tas till att glas eller stål kan användas fler gånger än plast blir glas och stål mycket sämre än plast på grund av större vikt och för att stål också har en större klimatpåverkan per kg material vid tillverkningen av materialet. Det studien ändå signalerar är att fossil-baserad plast (i denna studie PP) sannolikt är det sämsta materialet ur klimatsynpunkt, vilket till stor del beror på att när behållaren förr eller senare förbränns så bidrar detta till fossil klimatpåverkan. Det bio-baserade plast alternativet är bra ur klimatsynpunkt, främst eftersom förbränning av ett bio-baserat material inte bidrar till fossil klimatpåverkan, men också för att tillverkningen av materialet också är lägre även om det där finns en större osäkerhet då de data som använts i den här studien baseras på en LCA publicerad av en enda leverantör. För stålförpackningar har utmaningen i analysen varit dels att försöka göra detta material rättvisa då det kan användas fler gånger än plastmaterialen, men också det som nämnts ovan att det varit svårt att definiera en produktvikt som är representativ i jämförelsen med de andra materialen. Studien visar också att glas (som bara är relaterad till matlådor i denna studie) också är ett bra alternativ, Valet av material har alltså stor betydelse, och det/de material som kan användas flest gånger bör beaktas. Transporter har relativt liten påverkan totalt sett men transporten till ”användare” syns även om den har lägre påverkan än diskningen. Ju tyngre mugg/låda desto större är påverkan från transporter. Diskningen har betydelse, men är relativt liten jämfört med råmaterialet till muggen/lådan. Icke-centraliserad diskning har inte analyserats men borde ge en lägre påverkan (p.g.a. ingen transport), men eventuellt högre påverkan (p.g.a. lägre effektivitet), och detta skulle möjligen kunna ta ut varandra, men har som sagt inte analyserats. Att ta med egen matlåda eller mugg skulle troligen ha större påverkan från diskning på grund av ineffektiv diskning.This study is reported by IVL Swedish Environmental Research Institute on behalf of the Swedish Environmental Protection Agency and investigates the environmental impact of reusable packaging for takeaway food and beverages. The report serves as a basis for a government assignment carried out by the Swedish Environmental Protection Agency and the National Food Agency to produce guidance and guidelines for reusable food boxes and cups (M2021/02087). In the new regulation (2021: 996) on disposable products, increased requirements for reuse of packaging are in place from January 2024 including registration of reuse systems at the Swedish Environmental Protection Agency. There are also requirements for actors to inform their customers about the environmental impact of the use of disposable packaging and about the benefits of reduced consumption of the packaging. The Swedish Environmental Protection Agency has commissioned this study to develop knowledge on the environmental impact of reusable packaging and to show advantages of these over single-use packaging, based on the entire life cycle from the manufacture of reusable packaging to several use cycles, and waste management. Materials that were analyzed for mugs are fossil-based plastics, biobased plastics, and steel, and for boxes materials are fossil-based plastics, biobased plastics, glass, and steel. A system analysis (LCA) was applied to answer the following questions in the study: How (when and how) brought reusable cups and lunchboxes should be used? Which materials for reusable cups and lunchboxes should be used to maximize environmental benefits? Results show that raw material extraction dominates for all material alternatives, except for fossil plastics where the incineration in the waste stage also has a significant climate impact. If not accounting for the fact that glass or steel can be used more times than plastic, glass and steel have a much higher impact than plastic due to higher weight since steel also has a greater climate impact per kg of material when manufacturing the material. Still the study signals that fossil-based plastic (in this study PP) is probably the worst material from a climate point of view, which is largely due to the fact that incineration of the container sooner or later contributes to fossil climate impact. The bio-based plastic alternative is good from a climate point of view, mainly because the combustion of a bio-based material does not contribute to fossil climate impact, but also because the impact of production of the material is lower, although this is uncertain as the data used in this study is based on an LCA published by a single supplier. For steel packaging the challenge in the analysis was partly to try to do this material justice as it can be used more times than the plastic materials, but also that it has been difficult to define a product weight that is representative in comparison with the other materials. The study also shows that glass (which is only related to food boxes in this study) is a good option. The choice of material for mugs or boxes is thus important and should involve consideration of the durability of the material(s) in terms of number of usages. Transport has a relatively small impact overall, but the transport to "users" is visible even if it means less than the cleaning. The heavier the mug/box is, the greater the impact from transport. The cleaning is an important part but is relatively small compared to the raw material phase of packaging production. Non-centralized cleaning has not been analyzed but should give a lower impact (due to no transport), but possibly a higher impact (due to less efficiency), and this could possibly weigh each other out, but has not been analysed. C740</p
Climate impacts from forestry within the productive forests that are owned by the forest company Sveaskog
No full textBiogen och fossil klimatpåverkan beräknades från det skogsbruk som bedrivs inom Sveaskogs produktiva skogar i olika delar av Sverige, i jämförelse med motsvarande värden för all produktiv skogsmark i motsvarande landsdel. Beräkningar av biogen klimatpåverkan för det skogsbruk som bedrivs i Sveaskogs produktiva skogar visade för alla landsdelar i Sverige på ett betydande upptag av CO2 från atmosfären till skogsekosystemen. Upptaget av CO2, beräknat per areal skogsmark, var högre för Sveaskogs produktiva skogar jämfört med motsvarande beräknade värden för all produktiv skog i respektive landsdel, förutom vad gäller södra Norrland. De fossila utsläppen av växthusgaser i samband med skogsbruk var som absolutvärden generellt mycket lägre jämfört med det biogena upptaget av CO2. De fossila utsläppen för Sveaskogs produktiva skogar var något lägre jämfört med de produktiva skogarna i stort i respektive landsdel, förutom för södra Norrland där de var något högre.The biogenic and fossil climate impacts that results from forestry were estimated within the productive forests that are owned by the forest company Sveaskog, in different parts of Sweden. These results were compared with the results from corresponding calculations made for all productive forests that are present in the same parts of Sweden. The calculations showed a biogenic uptake of CO2 to the forest ecosystems in the productive forests owned by Sveaskog in all parts of Sweden. The estimated area based net uptake of CO2 was higher for the productive forests owned by Sveaskog, compared the estimated values for all productive forests present for all different parts of Sweden, except south Norrland. The estimated, area based emissions of fossil GHG were somewhat lower in the productive forests of Sveaskog, as compared to the corresponding estimates for all productive forests in the different parts of Sweden, except for south Norrland
Försurning och övergödning i norra Sverige Resultat från Krondroppsnätet till och med 2021/22
No full textDenna årsrapport har skrivits inom Krondroppsnätet, där mätningarna i norra Sverige främst finansieras av länsstyrelserna i Dalarnas, Jämtlands, Norrbottens, Västerbottens och Västernorrlands län samt Boliden Mineral AB men även av Naturvårdsverket. Utförare av projektet är IVL Svenska Miljöinstitutet i samarbete med Lunds universitet. Kvävenedfall och nitrat i markvattnet. Det finns en statistiskt signifikant minskning av det totala nedfallet av kväve till barrskog i norra Sverige för perioden 2001/02 – 2021/22 i norra Sverige. Nedfallet minskade med 30% under denna period. I början av tjugoårsperioden översteg kvävenedfallet i sydvästra delen av norra Sverige 6 kg kväve (N) per hektar och år medan det på senare år inte överstigit 4 kg N per hektar och år. Det totala kvävenedfallet till barrskog har under samma period minskat i Dalarna med 54 %, i Jämtland 53 %, i Västernorrland 47 % och i Västerbotten 38 %. I Norrbottens län finns ingen statistiskt säkerställd förändring. Med undantag av Dalarna och sydvästliga delar av Jämtland har växtligheten i norra Sverige sannolikt aldrig varit utsatt för ett kvävenedfall som överskridit den nu använda kritiska belastningsgränsen för barrskog på 5 kg N per hektar och år. För att skydda känsliga arter av mossor och lavar bör dock kvävenedfallet till boreala skogar vara ännu lägre och inte överstiga 2 - 5 kg N per hektar och år, beroende på växtslag.Generellt förekommer nitrat sällan i markvattnet i ostörd växande skog. Efter stormskador, avverkning, skogsgödsling eller andra störningar kan dock halterna av nitrat i markvattnet öka till höga nivåer, vilket i norra Sverige har inträffat efter en skogsgödsling av en tallskog vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län samt efter slutavverkningar vid Storulvsjön i Västernorrlands län och vid Nymyran i Jämtlands län. Svavelnedfall och försurningFörsurning av mark och vatten orsakas av både svavel- och kvävenedfall, men även skogsbruket bidrar eftersom trädtillväxt medför upptag av buffrande baskatjoner och därmed försurning, som permanentas när biomassa skördas och förs bort från skogen. Under det senaste hydrologiska året 2021/22 var svavelnedfallet till skog i norra Sverige under 1 kg svavel (S) per hektar och år vid alla mätplatser förutom vid Holmsvattnet. Det finns en gradient med minskande svavelnedfall från syd mot nord, men även en gradient från kustområdena mot inlandet och fjällvärlden. Under en 25-årsperiod 1996/97 – 2021/22 har svavelnedfallet i norra Sverige minskat statistiskt säkerställt, med 70 %.Mätningar i markvattnet insamlat under rotzonen ger ett mått på markens försurningsstatus. Markvattnets försurningsstatus beror på nuvarande och historiskt nedfall av svavel i kombination med markens buffringsförmåga. Bortförsel av buffrande baskatjoner vid skogsavverkningar spelar också roll. I de fjällnära områdena i Jämtland finns några av landets mest försurningskänsliga områden, med svårvittrad berggrund, tunna jordtäcken och lite växtlighet. Förutom nedfallet av försurande ämnen och skogsbrukets försurande inverkan finns, längs Norrlandskusten, svavelhaltiga jordar som bidrar till försurning. Vid de provytor i norra Sverige där svavelhalterna i markvattnet varit förhöjda har dessa minskat över tid. Generellt har pH varit över 5,0 vid de allra flesta mätplatser och mättillfällen i norra Sverige och således som mest varit utsatt för måttlig försurning, enligt bedömningsgrunderna för försurad mark. Gödslingen av tallytan vid Sör-Digertjärn i Jämtlands län medförde dock under några år en kraftig sänkning av pH i markvattnet, till pH-värden under 4,4. pH i markvattnet vid granskogen i Bäcksjö i Västerbottens län låg under lång tid på låga värden, i många fall runt 4,5, men har på senare tid ökat till värden strax över 5. Ett annat mått på försurning är markvattnets syrabuffrande förmåga, ANC. För att markvattnet ska bidra till en återhämtning från försurning i sjöar och vattendrag måste ANC ha ett värde som är klart större än noll. Under de senaste tio åren har ANC vid de flesta mätplatser i norra Sverige varit positiva. Undantag är tillfälliga sänkningar av ANC för den gödslade provytan Sör-Digertjärn samt den avverkade ytan Storulvsjön
Nedfall och avrinning av metaller, svavel och kväve i närheten av Rönnskärsverken från 1986/87 - 2021/22 Årsrapport 2023
No full textPå uppdrag av Boliden Mineral AB genomför IVL Svenska Miljöinstitutet AB sedan mitten av 1980-talet undersökningar av deposition och avrinning av bland annat svavel, kväve samt metaller i ett granskogsområde vid Holmsvattnet, ca 15 km SSV om Rönnskärsverken. Inför det hydrologiska året 2013/14 flyttades mätningarna, på grund av avverkning, till en ny plats i närheten av den tidigare mätstationen. I denna rapport jämförs resultaten från mätningarna 2021/22 vid Holmsvattnet med tidigare mätningar i området samt med mätningar vid andra mätplatser inom Krondroppsnätet och med mätplatser inom den nationella miljöövervakningen rörande metaller. I årets rapport jämförs även nedfallet med emissioner för svavel och vissa metaller från Rönnskärsverken, Sverige och EU27 + UK. Syftet med mätningarna är att kvantifiera det atmosfäriska nedfallet samt beskriva förändringar i kemin i det avrinnande vattnet. NEDFALL PÅ ÖPPET FÄLT OCH VIA KRONDROPPUnder 2021/22 uppvisade månadsvisa nederbörds- och krondroppsmängder liknande mängder och variationer. Från 2020/21 till 2021/22 minskade nederbörds- och krondroppsmängden. Nedfallet av metaller uppvisade liknande månadsvariationer för både öppet fält och krondropp. Generellt högre metallnedfall uppmättes i maj – oktober och lägst nedfall uppmättes under januari och april, vilket sammanföll väl med nederbörds- och krondroppsmängderna. För flera metaller, men särskilt för barium, uppmättes generellt högre nedfall i krondropp än i öppet fält, vilket kan bero på att torrdepositionen via krondropp, för till exempel barium, har en stor större betydelse. Aluminium har uppmätts ha högst nedfall av alla mätta metaller sedan starten på mätningarna. Under 2021/22 uppmättes ett nedfall på 84 g/ha i krondropp och 64 g/ha vid öppet fält, en minskning sedan 2020/21, vilket kan bero på minskad nederbördsmängd. De flesta metaller visar på en minskad deposition från 2020/21 till 2021/22, förutom för kadmium som ökat från 0.16 g/ha i krondropp 2020/21 till 0.30 g/ha under 2021/22 och i öppet fält från 0,19 g/ha under 2020/21 till 0.37 g/ha under 2021/22, vilka är de högst uppmätta depositionerna av kadmium mätta på den nya mätplatsen. Vad denna ökning beror på är inte utrett. Statistiska analyser har gjorts med Mann-Kendall för tre olika tidsperioder: 2000/01–2021/22, 1991/92-2021/22, 1986/87-2021/22. För perioden på 21 år är den metall som minskat mest zink med en minskning på 74 % i krondropp och 69 % i nederbörd. Krondroppsmängden har ökat med 85 %, och nedfallet av metaller via krondropp har samtliga minskat med minst 45 %. Sett över hela mätperioden (35 år) har bly minskat mest med 76 % i krondropp och 60 % i öppet fält. Samtliga metaller har minskat med minst 48 % i krondropp. Utöver bly är det endast kadmium som har en signifikant minskning med 36% sedan starten av mätningarna i öppet fält. Generellt har svavelnedfallet i norra Sverige under mätperioden varit relativt lågt, och liksom för övriga Sverige har det minskat genom åren. Vid Norrlands kustland har svavelnedfallet dock genom åren varit förhållandevis högt, i synnerhet vid Holmsvattnet. I början av 1990-talet uppmättes ett svavelnedfall vid Holmsvattnet, Bäcksjö och Lakamark, som alla ligger i Västerbottens och Västernorrlands kustområde, på cirka 5–6 kg per hektar, medan svavelnedfallet i Västerbottens fjällnära område under samma period var under 1,5 kg per hektar. Liksom i övriga Sverige har svavelbelastningen i området runt Holmsvattnet dock minskat kraftigt sedan slutet av 1980-talet. I norra Sverige finns en gradient vad gäller svavelnedfall från Norrlandskusten mot fjällområdena, vilket syns tydligt även under mätåret 2021/22. Under 2021/22 var svavelhalterna på en låg nivå och på flera platser det lägsta som hittills uppmätts vid de olika mätplatserna. Högst svavelnedfall uppmättes vid Holmsvattnet på 1,3 kg per hektar följt av Lakamark (Västernorrland), Grankölen (Norrbotten) och Bäcksjö (Västerbotten) med 0,7, 0,6 respektive 0,6 kg per hektar. Allra lägst svavelnedfall uppmättes vid Fulufjället (Dalarna) och Hundshögen (Jämtland), båda med strax över 0,1 kg per hektar. Svavelnedfallet i krondroppet under 2021/22 vid Holmsvattnet var det lägsta som uppmätts sedan mätstarten. Det högsta svavelnedfallet som uppmättes i Sverige under 2021/22 var vid Stenshult, beläget på Romeleåsen i Skåne, där nedfallet var 2,5 kg per hektar. Det beräknade totala nedfallet av oorganiskt kväve till barrskog i Sverige under det hydrologiska året 2021/22 varierade mellan 1 och 2,5 kg per hektar i norra Sverige och över 12 kg per hektar vid två platser i sydvästra Sverige. Den kritiska belast¬ningen för övergödande kväve till gran- och tallskog i Sverige, 5 kg per hektar och år, överskreds inte i något av länen i norra Sverige under 2021/22 då kvävenedfallet var lågt. Det beräknade totala kvävenedfallet till barrskogen i Holmsvattnet beräknades till 1,7 kg per hektar under 2021/22, vilket är högre än det uppmätta nedfallet av oorganiskt kväve med nederbörden över öppet fält (utan torrdeposition) som var 1,4 kg per hektar. Under de senaste 35 åren har svavelnedfallet och det totala nedfallet av försurande ämnen, räknat som vätejoner, såväl som nedfallet av oorganiskt kväve vid Holmsvattnet minskat kraftigt både i krondroppet och via nederbörden över öppet fält. Däremot finns ingen statistiskt signifikant förändring av nederbörds-/krondroppsmängden eller kloridnedfallet, sedan mätstarten, vare sig i nederbörden eller via krondropp under de senaste 35 åren. Om man istället ser på de senaste 21 åren så har det totala nedfallet av försurande ämnen, räknat som vätejoner, minskat statistiskt signifikant i nederbörden men inte i krondroppet. Svavelnedfallet, utan bidrag från havssalt, har minskat signifikant i både nederbörden över öppet fält och i krondroppet. Nedfallet av oorganiskt kväve och klorid vid Holmsvattnet har inte minskat under de senaste 21 åren vare sig i nederbörden över öppet fält eller i krondroppet. Inga statistiskt signifikanta förändringar har skett under de senaste 21 åren vad gäller nederbördsmängden, däremot har krondroppsmängden ökat.En jämförelse av trendanalyser mellan andra mätplatser i området kring Holmsvattnet visade att svavelnedfallet utan havssalt, via krondropp, minskade statistiskt signifikant vid samtliga fem jämförbara mätplatser, Holmsvattnet, Lakamark, Bäcksjö, Nymyran och Storulvsjön under de senaste 25 åren. Minskningen har varit lägst vid Holmsvattnet och störst vid Nymyran och Storulvsjön. När det gäller nedfallet av oorganiskt kväve med nederbörden har det, under de senaste 25 åren, minskat statistiskt signifikant vid endast en, Storulvsjön, av de tre jämförbara mätplatser. Inga förändringar av det oorganiska kvävenedfallet med nederbörden har noterats vid vare sig Holmsvattnet eller Högbränna.AVRINNINGAvrinningen för Holmsvattnet, som uppskattats från vattenföringsdata från Kågeälven, minskade från 2020/21 till 2021/22. Även färgtalet minskade något. Högst halter och transporter uppmättes, liksom tidigare år, för aluminium, zink, barium och krom. För flera metaller (arsenik, bly, kadmium, koppar och zink) uppmättes generellt högre halter och transporter i den nya mätbäcken som det började mätas i under 2013/14. Halterna och transporten av samtliga metaller minskade från 2020/21 till 2021/22, troligtvis till följd av den minskade avrinningen och minskade depositionen av flertalet metaller. Färgtal och metallhalter uppvisar liknande mönster för metallerna arsenik, koppar och bly, vilket kan bero på att de binds starkare till humus i vattnet än övriga mätta metaller. MARKVATTENUnder 2022 varierade pH i markvattnet vid Holmsvattnet mellan 5,3 och 5,5, vilket innebär måttlig surhet. Halten toxiskt oorganiskt aluminium var kraftigt förhöjt, 0,5 mg/l, under hösten 2022. Sedan 2020 har förhöjda halter av oorganiskt aluminium förekommit vid mätplatsen men orsakerna till dessa höga halter är ännu oklara. Den syraneutraliserande förmågan (ANC, ”Acid Neutralizing Capacity”) var positiv i markvattnet vid Holmsvattnet, vilket indikerar att markvattnet har en buffrande förmåga. Under 2022 uppmättes inte några halter av nitrat eller ammonium i markvattnet som var över detektionsgränsen. Att det inte finns något kväveläckage till markvattnet tyder på att både träd och vegetation i området tar upp det kväve som finns i marken. Ingen signifikant förändring av varken pH, halterna av sulfatsvavel, ANC, oorganiska aluminium eller ammonium skedde i markvattnet vid den gamla mätstationen för Holmsvattnet under perioden 1998–2010. Däremot ökade nitrathalterna i markvattnet under den perioden. En statistisk analys har även genomförts på markvattnet vid den nya mätplatsen för perioden 2013–2022, och ingen signifikant förändring kunde påvisas för vare sig pH, sulfat, ANC, nitrat eller ammonium. Dock har halten oorganiskt aluminium ökat statistiskt säkerställt sedan mätstarten vid den nya mätplatsen. Markvattnets försurningsstatus i norra Sverige, angivet som median för åren 2020–2022, visar att markvattenkemin i norra Sverige generellt är relativt lite försurningspåverkad om man jämför med övriga Sverige, speciellt om man undantar de kustnära mätplatserna i Västerbotten (Holmsvattnet och Bäcksjö). Dessa platser har under lång tid utmärkt sig som ytor med lägre pH, vilket kan förklaras av en kombination av högre svavelnedfall längs norrlandskusten jämfört med längre inåt landet, och jordar med låg motståndskraft mot försurning. Att kustområdet är mer påverkat jämfört med inlandet, på samma breddgrad eller norröver, syns även på andra parametrar, till exempel ANC. EMISSIONER OCH JÄMFÖRELSER MELLAN OLIKA MÄTPLATER Nedfall av arsenik, kadmium, koppar, bly, zink samt svavel över öppet fält och i krondropp vid Holmsvattnet har jämförts med utsläpp av respektive metall från Rönnskärsverken, Sverige och de totala utsläppen från 27 EU-länder plus Storbritannien. Metallnedfallen har också jämförts med mätningar av metalldeposition vid bakgrundsstationer inom den svenska miljöövervakningen. Från 1992 till 2020 har emissionerna av arsenik minskat från alla tre nivåer (Rönnskärsverken, Sverige och EU27 + UK), men endast i krondropp ses en signifikant minskning i nedfall på 56 %. Kadmium har under samma period minskat från Rönnskär med 85 %, med 67 % på EU-nivå och med 33 % nationellt. Ingen signifikant skillnad observerades för nedfallet av kadmium i krondropp eller över öppet fält för samma tidsperiod. Koppardepositionen över öppet fält har från 1992 ökat med 63 %, trots att emissionerna från Rönnskär och Sverige minskat med respektive 77 % och 33 %. I krondropp har det dock observerats en signifikant minskning på 41 %. Bly- och zinkdepositionen har ingen signifikant minskning i öppet fält vid Holmsvattnet för samma tidsperiod. Endast bly har haft en minskning, 68 %, i krondropp. Detta trots att emissionerna på samtliga tre nivåer har minskat med minst 42 % för både bly och zink. Nedfallet av metaller vid Holmsvattnet har också jämförts med metalldepositionen vid fyra bakgrundsstationer i Sverige och en i norra Finland. Arsenik, bly och zink visar generellt något högre deposition vid Holmsvattnet än vid bakgrundsstationerna. Kadmiumnedfallet vid Holmsvattnet, däremot, ligger på liknande nivåer som vid bakgrundsstationerna. Vid bakgrundsstationerna har en kraftig ökning av nedfallet av koppar uppmätts mellan 2019 och 2021. Detta trots att emissionerna av koppar har minskat nationellt och inom EU. Denna ökning har inte uppvisats vid Holmsvattnet och anledningen till ökningen vid bakgrundsstationer har inte kunnat förklarats. Om man jämför svavelemissionerna till luft från Rönnskärsverken med de från EU27 + UK samt med de från Sverige så framgår det relativt tydligt att svavelemissionerna från Rönnskärsverken minskade snabbt under slutet av 1980-talet fram till början av 1990-talet. Efter 1995 verkar ingen större förändring av svavelemissionerna från Rönnskärsverken ha skett. Om man istället ser till EU27+UK och till Sverige som helhet syns att svavelemissionerna från dessa områden har minskat kontinuerligt i en stadig långsam takt. Nedfallet vid Holmsvattnet påverkas av både långdistanstransporterade luftföroreningar och lokala utsläpp. Sedan 1991/92 fram till 2019/20 har svavelnedfallet utan bidrag från havssalt både via nederbörden och via krondropp vid Holmsvattnet minskat statistiskt signifikant med 69 %. Som jämförelse har svavelemissionerna under perioden 1992-2020 från Sverige minskat med 83 %, från EU27+UK med 101 % medan emissionerna från Rönnskärsverken inte förändrats statistiskt signifikant under samma period. Om man endast ser vad som hänt under 2000-talet så har svavelnedfallet utan havssalt via nederbörden vid Holmsvattnet minskat statistiskt signifikant med 60 % medan svavelnedfallet via krondropp vid Holmsvattnet minskat med 65 % under samma period. Som jämförelse har svavelemissionerna under perioden 2000-2020 från Sverige minskat med 71 %, från EU27+UK med 93 % och från Rönnskärsverken med 19 %
Hållbarhetsanalys av utvecklingsvägen ”starka sektorskopplingar” för att uppnå ett hundra procent förnybart elsystem : Delrapport i projektet "Hundra procent förnybart - hur många procent hållbart?" i samarbete med Mistra Carbon Exit
No full textRapporten är ett samarbete mellan projekten ”Hundra procent förnybart – hur många procent hållbart?” och Mistra Carbon Exit (MCE). Denna inledande analys utgör ett första steg att identifiera de mest kritiska hållbarhetsaspekterna (ekonomiska, ekologiska och sociala) som den fortsatta hållbarhetsanalysen i projektet ”Hundra procent förnybart – hur många procent hållbart” ska fokusera på. Fokus i rapporten är framtagande av en analys av det preliminära scenariot ”Starka sektorskopplingar” som en väg att nå ett hundra procent förnybart elsystem. Med ”Starka sektorskopplingar” avses mellan elproduktion och transport- och industrisektorerna i form av värmelager, vätgaslager, uppvärmningssystem samt flexibel laddning av elfordon. Tre fallstudier (värmelager, vätgaslager och flexibel laddning av elfordon) har valts ut och studerats på en workshop. På workshopen fick expertgrupperna för de tre fallstudierna resonera kring påverkan på de 17 globala hållbarhetsmålen med det digitala verktyget SDG Impact Assessment Tool. Slutsatser från workshopen, både utifrån medskick till den kommande fortsatta hållbarhetsanalysen samt erfarenheter av metodiken, har sedan sammanställts. Verktyget SDG Impact Assessment Tool ger möjlighet att systematiskt gå igenom samtliga 17 hållbarhetsmål för en fallstudie och med det undvika att handplocka de SDG:er som vid första anblick skulle kunna ses som mest relevanta. Metoden ger en djup förståelse kring motiv och argument till den utförda analysen, där resultaten avspeglar sammansättning av de deltagande experterna. Resultaten är strategiska i att guida det fortsatta arbetet för kvantifiering av hållbarhetspåverkan. Det är nödvändigt att på förhand tydligt definiera fallstudien för att ge gruppen samsyn om vad som ska analyseras, samt att möjliggöra för gruppen på plats att ytterligare precisera definitionen vid behov. Generellt har expertgrupperna bedömt att målen som riktar sig mer mot hållbarhet kopplat till sociala aspekter inte påverkas i samma utsträckning som de som är tydligare riktade mot miljö- och ekonomisk hållbarhet. Hållbarhetsmål som i sin beskrivning är mer direkt kopplade till omställningen av energisystemet (så som energi, klimat, infrastruktur och samhällsaspekter) har även i stort bedömts ha tydligare påverkan. Gemensamt visar gruppernas utförda bedömningar att de positiva effekterna överlag har bedömts vara fler, och i två av fallstudierna gjordes ingen sammanvägd bedömning om negativ påverkan för något av de 17 SDG:erna. Det är däremot inte sagt att det inte finns eller diskuterats några negativa effekter i grupperna. Exempelvis diskuterades att materialåtgång och ingrepp vid uppförande av de olika teknikerna kan påverka hållbarhetsmålen negativt. Dessutom kan till exempel en nationellt sett positiv påverkan på ett mål samtidigt ha en lokalt negativ påverkan.Genom den utförda workshopen har en första indikation och identifiering gjorts av vilka SDG:er som påverkas för respektive fallstudie. Även om fallstudierna har olika karaktär framgår i flertalet fall liknande tendenser och riktningar vid SDG-bedömningarna. Denna inledande analys ger ett värdefullt underlag för projektets nästa steg där indikatorer och analytiskt ramverk definieras, som bas för hållbarhetsanalysen där även målkonflikter ska analyseras.The report is a collaboration between the projects "One hundred percent renewable - how many percent sustainable?" and Mistra Carbon Exit (MCE). This initial analysis is a first step in identifying the most critical sustainability aspects (economic, ecological and social) that the further sustainability analysis in the project "One hundred percent renewable - how many percent sustainable" should focus on. The focus of the report is the development of an analysis of the preliminary scenario “Strong sector connections” as a way to reach one hundred percent renewable electricity system. “Strong sector connections” refers to electricity production and the transport and industrial sectors in the form of heat storage, hydrogen storage, heating systems and flexible charging of electric vehicles. Three case studies (heat storage, hydrogen storage and flexible charging of electric vehicles) have been selected and studied in a workshop. At the workshop, the expert groups for the three case studies discussed the impact on the 17 global sustainability goals with the digital tool SDG Impact Assessment Tool. Conclusions from the workshop, both based on co-contribution to the forthcoming in-depth sustainability analysis and experiences of the methodology, have since been compiled. The SDG Impact Assessment Tool provides the opportunity to systematically go through all 17 sustainability goals for a case study and thereby avoid hand-picking the SDGs that at first glance could be seen as most relevant. The method provides a deep understanding of the motives and arguments for the analysis performed, where the results reflect the composition of the participating experts. The results are strategic in guiding the continued work to quantify the sustainability impact. It is necessary to clearly define the case study in advance in order to give the group a consensus on what is to be analyzed, and to enable the group on site to further specify the definition if necessary.In general, the expert groups have assessed that the goals that focus more on sustainability linked to social aspects are not affected to the same extent as those that are more clearly focused on environmental and economic sustainability. Sustainability goals, which in their description are more directly linked to the adjustment of the energy system (such as energy, climate, infrastructure and societal aspects) have also largely been assessed to have a more direct impact. Together, the groups' assessments show that the positive effects generally outweighed the negative and in two of the case studies no weighted assessment was made of the negative impact for any of the 17 SDGs. However, it is not said that there are no negative effects in the groups. However, it is not said that there are no negative effects in the case studies. For example, it was discussed that material consumption and interventions in the construction of the various techniques can have a negative effect on sustainability goals. In addition, for example, a nationally positive impact on a target can also have a locally negative impact.Through the performed workshop, a first indication and identification has been made of which SDGs are affected for each case study. Although the case studies are of a different nature, in most cases similar tendencies and directions appear in the SDG assessments. This initial analysis provides a valuable basis for the project's next step, where indicators and analytical framework are defined, as a basis for the sustainability analysis, where goal conflicts are also to be analyzed
Faktaunderlag för Energiagenda i Västerbotten
No full textRapporten beskriver Västerbottens energisystem utifrån nuläge, möjligheter och ny teknik. I arbetet framkom att kommande elbehovet främst är i kustlandet och det finns begränsningar i möjligheten att överföra elen dit. Planerad kraftproduktion ser inte ut att räcka till de nya elbehoven och de oljeprodukter som används går främst till transporter. Effektgapet som analyserats behöver lösas genom att produktionen stärks och att arbete med energieffektivisering, effektstyrning och lagring bedrivs.
Förslag på utformning av ett livscykelbaserat system för kartläggning av flöden av omställningskritiska råmaterial i den svenska teknosfären
No full textDen 24 mars 2021 gav regeringen SGU i uppdrag att tillsammans med Naturvårdsverket arbeta för att öka möjligheterna till hållbar utvinning av mineral och metaller från sekundära råmaterial (Näringsdepartementet, 2021). Uppdraget innehåller ett antal strecksatser varav den fjärde handlar om att ge en överblick över flöden av kritiska mineral och metaller samt att föreslå system för hur livscykelanalys och spårbarhet kan utformas för att bidra till en cirkulär ekonomi. Denna rapport avhandlar en del av strecksatsen och beskriver resultatet av arbetet med att föreslå det efterfrågade systemet. Inom ramen för arbetet har det varit nödvändigt att tolka och delvis omdefiniera några av de efterfrågade delarna i systemet. I den här studien läggs tyngdpunkten på totala mängder, fördelning och användning av råmaterial, snarare än genom vilka värdekedjor ett visst delflöde av råmaterial har flödat eller vilket hållbarhetsavtryck det råmaterialflödet har orsakat. För att tydliggöra den avgränsningen benämns det system som föreslås i den här studien för ett kartläggningssystem i stället för ett spårbarhetssystem. Ett system för att spåra eller kartlägga kritiska råmaterial med syftet att bidra till en cirkulär ekonomi bör initialt inte inriktas på att samla in livscykeldata eller på att ta fram nya LCA-undersökningar, utan i stället fokusera på var olika material finns, i vilka mängder dessa förekommer samt var i livscykeln (teknosfären) dessa befinner sig och när dessa (om möjligt) kan bli tillgängliga för att återanvändas eller återvinnas. I ett uppbyggnadsskede är det därmed ett livscykelperspektiv som behövs i systemet och inte ett system för livscykelanalys. I arbetet med att ta fram och föreslå ett system har det ingått att beskriva befintliga datakällor, hur ett beräkningssystem skulle kunna utformas samt att beskriva hur datakällor och beräkningar ska kunna kombineras till ett system som också tar hänsyn till det arbete som inletts med digitala produktpass som ett led i den nya ekodesignförordningen som föreslås implementeras inom EU framöver.SMED förordar att ett framtida livscykelbaserat kartläggningssystem för kritiska råmaterial i den svenska teknosfären utvecklas med en så kallad bottom-up-ansats. Det innebär ett mer komplext system som ställer större krav på datainsamlingen än med en top-down-ansats. Samtidigt lägger det grunden för ett system som kan bli varaktigt över tid och som fullt ut kan dra fördel av den dramatiska ökningen av tillgängliga produktdata som de digitala produktpassen troligtvis kommer att innebära. Utformningen av och innehållet i produktpassen kommer regleras i den delegerade akten för respektive produktgrupp. Begränsad tillgång till produktdata har hittills varit det främsta argumentet för en top-down-ansats. Den pågående och samhällsgenomgripande omställningen av det svenska och europeiska energisystemet kommer att innebära ett växande materialberoende. SMED anser därför att kartläggningssystemet med stor sannolikhet kommer att vara relevant under lång tid framöver, vilket väl motiverar en hög inledande ambitionsnivå för att från början utveckla ett system att växa i. Systemet blir av nödvändighet mycket dataintensivt, men bygger i hög grad på data som samlas in centralt. Som framgår i flera avsnitt i den här rapporten har kartläggningssystemet utformats för att vara förenligt med de initiativ som SMED bedömer vara de viktigaste initiativen. Särskild uppmärksamhet ges åt batteriförordningen och ekodesignförordningens produktpass på EU-nivå och Avfallsregistret på nationell nivå.En framgångsfaktor för det föreslagna kartläggningssystemet blir att fortlöpande bevaka utvecklingen på området för att både säkerställa att Sveriges nationella system blir konsistent med de framväxande systemen på EU-nivå, och att identifiera och utnyttja de möjligheter till synergier mellan olika system och olika aktörer som kartläggningssystemet kommer att medföra. Inte minst har det potentialen att lindra uppgiftslämnarbördan för näringslivet, eftersom delar av den data som kartläggningssystemet behöver samtidigt efterfrågas och i många fall begärs för andra ändamål. Sammantaget kommer SMED till slutsatsen att mycket talar för att gå vidare med en utveckling av ett kartläggningssystem enligt vad som rekommenderas vidare i rapporten. För det fall de digitala produktpassen implementeras i en nära framtid och kan tillhandahålla den data som idag förespeglas kommer utvecklingskostnader och uppgiftslämnarbördor att hållas nere väsentligt. Å andra sidan, om data över flöden av kritiska råmaterial av ett eller annat skäl inte kommer att tillhandahållas av produktpassen ökar värdet av ett svenskt kartläggningssystem ytterligare, eftersom det då (så vitt vi kan förutse idag) inte kommer att finnas något annat system som kan teckna den nödvändiga kartan.On March 24, 2021, the government commissioned the Geological Survey of Sweden (SGU) to work with the Swedish Environmental Protection Agency to increase opportunities for the sustainable extraction of minerals and metals from secondary raw materials (Näringsdepartementet, 2021). The assignment contains several tasks, one of which is about providing an overview of the flows of critical minerals and metals and proposing a system for how life cycle analysis and traceability can be designed to contribute to a circular economy. This report handles part of the task and describes the results of the work on proposing the requested system. Within the framework of this study, it was necessary to interpret and partially redefine some of the requested parts of the system. Emphasis was placed on the total quantities, distribution and use of raw materials, rather than through which value chains a certain partial flow of raw materials has flowed or what sustainability footprint that raw material flow has created. To clarify this demarcation, the system proposed in this study is referred to as a mapping system instead of a traceability system. A system for tracking or mapping critical raw materials with the aim of contributing to a circular economy should not begin by focusing on the collection of life-cycle data or development of new LCA studies, but instead on where different materials are located, in what quantities they occur and where in the life cycle (technosphere) they are located and when these can (if possible) become available for reuse or recycling. Therefore, in the construction phase of the proposed mapping system, it is a life cycle perspective that is needed rather than a system for life cycle analysis. The development and proposal of the mapping system included a description of existing data sources, how a calculation system could be designed and how data sources and calculations could be combined into a system that also considers existing initiatives on digital product passports, which is a part of the new Ecodesign Regulation proposed for implementation in the EU in the future.SMED recommends that a future life cycle-based mapping system for critical raw materials in the Swedish technosphere be developed with a so-called bottom-up approach. This means a more complex system that places greater demands on data collection than with a top-down approach. At the same time, it lays the foundation for a system that can endure over time and take full advantage of the dramatic increase in available product data that the digital product passports are likely to provide. The design and content of the product passports will be regulated in the legislative act for each product group. Limited access to product data has so far been the main argument for a top-down approach. The ongoing and socially pervasive transformation of the Swedish and European energy systems will mean a growing dependence on materials. SMED therefore believes that the mapping system will most likely be relevant for a long time to come, which justifies well a high initial level of ambition to develop a system that grows from the beginning. The system will necessarily be very data-intensive but is largely based on data collected centrally. As shown in several sections of this report, the mapping system was designed to be consistent with the initiatives that SMED deems to be the most important. Particular attention was paid to the Batteries Regulation and the Ecodesign Regulation's product passports at the EU level and the Swedish Waste Register at the national level.A success factor for the proposed mapping system will be to continuously monitor developments in the area both to ensure that Sweden's national system becomes consistent with the emerging systems at EU level, and to identify and exploit the opportunities for synergies between different systems and different actors that the mapping system will bring. Not least, it has the potential to alleviate the response burden on industry, as parts of the data that the mapping system needs are simultaneously requested and, in many cases, requested also for other purposes. All in all, SMED concludes that there is much to be said for moving forward with the development of a mapping system as recommended further in the report. If the digital product passports are implemented in the near future and can provide the data currently proposed, the development costs and reporting burdens would be significantly reduced. On the other hand, if data on the flows of critical raw materials will not be provided by the product passports for one reason or another, the value of a Swedish mapping system would increase even further, since there wouldn’t be (as far as can be predicted today) any as other system that could draw the necessary ma