IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Övervakning av luftföroreningar i Skåne. Resultat till och med september 1999
No full textPå uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på åtta platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med undersökningar av skogens hälsa. Nedfall av svavel och kväve i Sverige visar en gradient med större nedfall i sydväst och avtagande. Liknande gradient gäller luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid. Mätningarna i Skåne visar större belastning av svavel och kväve än i något annat län där IVL mäter nedfall av försurande ämnen. Sedan mätningarna startade 1988 har nedfallet av svavel minskat kraftigt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se trender. Avtalade åtgärder bör medföra att belastning och lufthalter av svavel och kväve minskar till år 2010. Markvatten från Skåne bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Generellt noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium, vilket medför risk för ekologiska skador.året från oktober 1998 till september 1999 utmärker sig som det nederbördsrikaste sedan mätningarna startade 1988. Medelvärdet från samtliga åtta lokaler var 1200 mm och nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,6. Nederbördens bidrag till kvävenedfallet var större än något år tidigare; 15 kg/ha. Depositionen av försurande svavel i de fem granytorna var i genomsnitt 10 kg per hektar, vilket är mindre än tidigare år trots den höga nederbörden. Störst nedfall noterades på de två sydligaste lokalerna. Markvattnet har varit mycket surt på fyra av de åtta lokalerna, pH-värden mellan 4,1 och 4,4 vid årets provtagningar. Samtidigt noterades betydande utlakning av nitratkväve från skogsmarken till omgivande i de två sydligaste granytorna och Arkelstorp. De uppmätta lufthalterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen i hela Skåne.På uppdrag av Skånes Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på åtta platser i länet. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med undersökningar av skogens hälsa. Nedfall av svavel och kväve i Sverige visar en gradient med större nedfall i sydväst och avtagande. Liknande gradient gäller luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid. Mätningarna i Skåne visar större belastning av svavel och kväve än i något annat län där IVL mäter nedfall av försurande ämnen. Sedan mätningarna startade 1988 har nedfallet av svavel minskat kraftigt samtidigt som nederbörden blivit mindre sur. För kväve är det svårt att se trender. Avtalade åtgärder bör medföra att belastning och lufthalter av svavel och kväve minskar till år 2010. Markvatten från Skåne bär tydliga spår av flera decenniers belastning av försurande ämnen. Generellt noteras surt markvatten i kombination med låga halter av baskatjoner och mycket höga halter av aluminium, vilket medför risk för ekologiska skador.året från oktober 1998 till september 1999 utmärker sig som det nederbördsrikaste sedan mätningarna startade 1988. Medelvärdet från samtliga åtta lokaler var 1200 mm och nederbördens pH-värde var i genomsnitt 4,6. Nederbördens bidrag till kvävenedfallet var större än något år tidigare; 15 kg/ha. Depositionen av försurande svavel i de fem granytorna var i genomsnitt 10 kg per hektar, vilket är mindre än tidigare år trots den höga nederbörden. Störst nedfall noterades på de två sydligaste lokalerna. Markvattnet har varit mycket surt på fyra av de åtta lokalerna, pH-värden mellan 4,1 och 4,4 vid årets provtagningar. Samtidigt noterades betydande utlakning av nitratkväve från skogsmarken till omgivande i de två sydligaste granytorna och Arkelstorp. De uppmätta lufthalterna av marknära ozon innebär risk för skador på vegetationen i hela Skåne
Övervakning av luftföroreningar i Västra Götalands län Resultat till och med september 1999
No full textPå uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Älvsborgs Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Västra Götalands län. Mätningarna startade 1988. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Länsstyrelsens och Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfall av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns i Västra Götalands län, med generellt större deposition av svavel, kväve och klorid längs västkusten än i de östra delarna av länet. Under de elva år som mätningar utfört har den genomsnittliga svaveldepositionen till skogsytorna i länet mer än halverats, från över 12 kg/ha i början av 1990-talet till omkring 6 kg/ha. Även våtdepositionen har varit något mindre under senare halvan av 1990-talet, samtidigt som nederbördsmängden generellt sett varit större, vilket indikerar att koncentrationen av svavel i nederbörden har minskat. För kväve finns ingen tydlig trend. Prognoser visar att om beslutade utsläppsminskningar genomförs kommer årlig deposition av svavel och kväve att ha minskat till 3 kg/ha respektive 5,5 kg/ha år 2010. Det hydrologiska året 1998/99 kännetecknades av mycket stora nederbördsmängder; på de flesta lokalerna noterades den elvaåriga mätseriens högsta värden. Detta återspeglades inte i våtdepositionen av svavel, som var mindre än flera av de tidigare åren i mätserien. Det indikerar låg koncentration av svavel i nederbörden. Den genomsnittliga våtdepositionen av kväve under 1998/99 var stor, enbart 1996/97 noterades ett högre genomsnitt. Depositionen av svavel till skog var omkring 6 kg/ha under 1998/99, beräknat som ett genomsnitt från tio lokaler. Det innebär samma nivå som på öppet fält, vilket är ett tecken på att torrdepositionen var liten. Lufthalter av ozon mäts på två lokaler i länet. Mätningarna visar att ozonhalten har överskridit det av Naturvårdsverket föreslagna miljökvalitetsmålet.På uppdrag av Länsstyrelsen i Västra Götalands län och Älvsborgs Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på olika lokaler i Västra Götalands län. Mätningarna startade 1988. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Länsstyrelsens och Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Nedfall av svavel och kväve i Sverige är störst i sydväst och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns i Västra Götalands län, med generellt större deposition av svavel, kväve och klorid längs västkusten än i de östra delarna av länet. Under de elva år som mätningar utfört har den genomsnittliga svaveldepositionen till skogsytorna i länet mer än halverats, från över 12 kg/ha i början av 1990-talet till omkring 6 kg/ha. Även våtdepositionen har varit något mindre under senare halvan av 1990-talet, samtidigt som nederbördsmängden generellt sett varit större, vilket indikerar att koncentrationen av svavel i nederbörden har minskat. För kväve finns ingen tydlig trend. Prognoser visar att om beslutade utsläppsminskningar genomförs kommer årlig deposition av svavel och kväve att ha minskat till 3 kg/ha respektive 5,5 kg/ha år 2010. Det hydrologiska året 1998/99 kännetecknades av mycket stora nederbördsmängder; på de flesta lokalerna noterades den elvaåriga mätseriens högsta värden. Detta återspeglades inte i våtdepositionen av svavel, som var mindre än flera av de tidigare åren i mätserien. Det indikerar låg koncentration av svavel i nederbörden. Den genomsnittliga våtdepositionen av kväve under 1998/99 var stor, enbart 1996/97 noterades ett högre genomsnitt. Depositionen av svavel till skog var omkring 6 kg/ha under 1998/99, beräknat som ett genomsnitt från tio lokaler. Det innebär samma nivå som på öppet fält, vilket är ett tecken på att torrdepositionen var liten. Lufthalter av ozon mäts på två lokaler i länet. Mätningarna visar att ozonhalten har överskridit det av Naturvårdsverket föreslagna miljökvalitetsmålet
Verktyg för småföretagens arbetsmiljö - Behov, Marknadsföring och Utformning
No full textEn litteraturstudie och en kartläggning av ett 80-tal verktyg avsedda för småföretag har genomförts. Syftet har varit att lyfta fram kunskap om: 1. Vilka behov småföretag har av verktyg 2. Hur man utformar verktyg för att de ska passa småföretag 3. Hur man marknadsför verktyg till småföretag En modell har utvecklats där företagets upplevda behov, verktygets marknadsföring och utformning avgör om ett företag införskaffar ett verktyg, använder verktyget och om man uppnår önskad effekt med verktyget. Resultatet visar att man i vissa fall utvecklat verktyg som företagen själva inte upp-levt något behov av. Om företagens behov saknas, saknas också förutsättningarna för att företaget ska skaffa verktyget. Marknadsföringen av verktygen är ofta otillräcklig. Det är viktigt att man an-passar marknadsföringens kanaler till den målgrupp man vill nå. Vidareförmedlare är en kanal med god potential för att kunna nå ut med verktyg till småföretag. Verktygens utformning är i vissa fall dåligt anpassad till småföretag. Vissa verktyg är svåra att förstå eller för komplexa och långa. Ett verktygs utformning måste alltid anpassas till målgruppen och verktygets omfattning måste stå i proportion till vad företagen upplever realistiskt.En litteraturstudie och en kartläggning av ett 80-tal verktyg avsedda för småföretag har genomförts. Syftet har varit att lyfta fram kunskap om: 1. Vilka behov småföretag har av verktyg 2. Hur man utformar verktyg för att de ska passa småföretag 3. Hur man marknadsför verktyg till småföretag En modell har utvecklats där företagets upplevda behov, verktygets marknadsföring och utformning avgör om ett företag införskaffar ett verktyg, använder verktyget och om man uppnår önskad effekt med verktyget. Resultatet visar att man i vissa fall utvecklat verktyg som företagen själva inte upp-levt något behov av. Om företagens behov saknas, saknas också förutsättningarna för att företaget ska skaffa verktyget. Marknadsföringen av verktygen är ofta otillräcklig. Det är viktigt att man an-passar marknadsföringens kanaler till den målgrupp man vill nå. Vidareförmedlare är en kanal med god potential för att kunna nå ut med verktyg till småföretag. Verktygens utformning är i vissa fall dåligt anpassad till småföretag. Vissa verktyg är svåra att förstå eller för komplexa och långa. Ett verktygs utformning måste alltid anpassas till målgruppen och verktygets omfattning måste stå i proportion till vad företagen upplever realistiskt
Vidareutveckling av STORK metodik avseende oavsiktligt producerade farliga ämnen i industriella avloppsvatten
No full textEnligt Nordsjökonventionen skall utsläpp av farliga ämnen upphöra inom en generation. Farligheten av ämnen kopplas till toxicitet (inkl. cancerogenicitet och hormonella effekter), persistens och bioaccumulerbarhet. För enskilda kemiska ämnen kan farliga ämnen definieras förutsatt att kriterier för persistens och bioaccumulerbarhet fastställs och att bedömningsunderlag finns tillgänglig. Avloppsvatten från industriell verksamhet är en komplex blandning av ämnen och de existerande karakteriseringsmetoder, t ex STORK, tillät i många fall inte identifiering av farliga ämnen som är antingen förlust av råvaror och kemikalier från tillverkningen, omvandlingsprodukter från tillverkningen av t ex biologisk rening av avloppsvatten. I samband med STORK-undersökningar, speciellt vid den biologiska stabiliseringen, späddes avloppsvattnet och toxiciteten av den persistenta resten kunde inte fastställas. Genom att tillämpa en uppkoncentreringsmetod, omvänd osmos (RO) kan organiska (mätt som DOC och EGOM) och oorganiska ämnen (mätt som ledningsförmåga) i biostabiliserat avloppsvatten uppkoncentreras utan förluster så att toxiciteten av persistenta rester i avloppsvatten kan bestämmas.Enligt Nordsjökonventionen skall utsläpp av farliga ämnen upphöra inom en generation. Farligheten av ämnen kopplas till toxicitet (inkl. cancerogenicitet och hormonella effekter), persistens och bioaccumulerbarhet. För enskilda kemiska ämnen kan farliga ämnen definieras förutsatt att kriterier för persistens och bioaccumulerbarhet fastställs och att bedömningsunderlag finns tillgänglig. Avloppsvatten från industriell verksamhet är en komplex blandning av ämnen och de existerande karakteriseringsmetoder, t ex STORK, tillät i många fall inte identifiering av farliga ämnen som är antingen förlust av råvaror och kemikalier från tillverkningen, omvandlingsprodukter från tillverkningen av t ex biologisk rening av avloppsvatten. I samband med STORK-undersökningar, speciellt vid den biologiska stabiliseringen, späddes avloppsvattnet och toxiciteten av den persistenta resten kunde inte fastställas. Genom att tillämpa en uppkoncentreringsmetod, omvänd osmos (RO) kan organiska (mätt som DOC och EGOM) och oorganiska ämnen (mätt som ledningsförmåga) i biostabiliserat avloppsvatten uppkoncentreras utan förluster så att toxiciteten av persistenta rester i avloppsvatten kan bestämmas
Viktning av olika miljöpåverkanskategorier baserat på en vision om det framtida hållbara folkhemmet - de svenska miljökvalitetsmålen
No full textFöreliggande viktningsmetod utgår från en tolkning av de svenska miljökvalitetsmålen. Miljöpåverkansbedömningen är uppdelad i två steg, först en bedömning av olika emissioners bidraget till olika miljöpåverkanskategorier. Därefter sker en viktning av de olika miljöpåverkanskategoriernas inbördes betydelse, vilket resulterar i att ett sammanlagt värde i princip kan bestämmas. Med tanke på de osäkerheter som en viktningsmetod innebär, föreslås här ett förstahandsval att redovisa bedömningen, som innebär att bidraget från de olika miljöpåverkanskategorierna inte läggs samman. Det vill säga i detta grafiskt utformade alternativ återfinns alla miljöpåverkanskategorier i en gemensam figur, där den högsta stapeln indikerar en mer betydande miljöpåverkan än de staplar som har en lägre höjd. Viktningsmetoden är tillämpad i två uppdragsrapporter och återfinns i Birka Energis Miljöredovisning för 1999 (baserad på: Erlandsson och Stripple 1999). Den andra tillämningen är i ett uppdrag till Byggsektorns Kretsloppsråd, som går ut på att finna betydande miljöaspekter med hjälp av LCA (Erlandsson 2000). Denna bedömning skall sedan användas som underlag i byggsektorns miljömålsarbete (handlingsplan). Förhoppningen är att viktningsmetoden skall vidareutvecklas för att även inkludera miljöpåverkan kopplad till indirekt resursanvändning och viktning av human- och ekotoxikologi.Föreliggande viktningsmetod utgår från en tolkning av de svenska miljökvalitetsmålen. Miljöpåverkansbedömningen är uppdelad i två steg, först en bedömning av olika emissioners bidraget till olika miljöpåverkanskategorier. Därefter sker en viktning av de olika miljöpåverkanskategoriernas inbördes betydelse, vilket resulterar i att ett sammanlagt värde i princip kan bestämmas. Med tanke på de osäkerheter som en viktningsmetod innebär, föreslås här ett förstahandsval att redovisa bedömningen, som innebär att bidraget från de olika miljöpåverkanskategorierna inte läggs samman. Det vill säga i detta grafiskt utformade alternativ återfinns alla miljöpåverkanskategorier i en gemensam figur, där den högsta stapeln indikerar en mer betydande miljöpåverkan än de staplar som har en lägre höjd. Viktningsmetoden är tillämpad i två uppdragsrapporter och återfinns i Birka Energis Miljöredovisning för 1999 (baserad på: Erlandsson och Stripple 1999). Den andra tillämningen är i ett uppdrag till Byggsektorns Kretsloppsråd, som går ut på att finna betydande miljöaspekter med hjälp av LCA (Erlandsson 2000). Denna bedömning skall sedan användas som underlag i byggsektorns miljömålsarbete (handlingsplan). Förhoppningen är att viktningsmetoden skall vidareutvecklas för att även inkludera miljöpåverkan kopplad till indirekt resursanvändning och viktning av human- och ekotoxikologi
Övervakning av luftföroreningar i Kalmar län Resultat till och med september 1999
No full textPå uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet sedan 1990. I april 1998 startades mätning av lufthalter på fyra av dessa. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna visar att Kalmar län är mindre utsatt för försurande nedfall än länen i söder och väster. Nederbörden var surare under första halvan av 1990-talet än under de senaste åren. Kringliggande län, med längre mätserier, har visat en tydligt nedåtgående trend för deposition av svavel. För belastning av kväve är det svårare att se trender. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer deposition av svavel och kväve att minska till år 2010. Svaveldepositionen till granskog i Kalmar län var mellan 3,5 och 5 kg/ha under 1998/99. Liksom tidigare år var ekskogen i Ottenby, på grund av sitt utsatta läge på Ölands sydspets, den lokal som fick ta emot mest nedfall. I de sydligaste granytorna, Rockneby och Alsjö, deponerades mer än i granytorna längre norrut. Alsjö var även den lokal i Kalmar med surast markvatten, pH 4,5 i november 1998 och april 1999. Säsongsmedelhalten av O3 för samtliga lokaler var högre än året innan, vilket förklaras av den fina sommaren 1999.På uppdrag av Kalmar läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet sedan 1990. I april 1998 startades mätning av lufthalter på fyra av dessa. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. De flesta provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogliga uppgifter. Mätningarna visar att Kalmar län är mindre utsatt för försurande nedfall än länen i söder och väster. Nederbörden var surare under första halvan av 1990-talet än under de senaste åren. Kringliggande län, med längre mätserier, har visat en tydligt nedåtgående trend för deposition av svavel. För belastning av kväve är det svårare att se trender. Prognoser visar att om avtalade utsläppsminskningar genomförs kommer deposition av svavel och kväve att minska till år 2010. Svaveldepositionen till granskog i Kalmar län var mellan 3,5 och 5 kg/ha under 1998/99. Liksom tidigare år var ekskogen i Ottenby, på grund av sitt utsatta läge på Ölands sydspets, den lokal som fick ta emot mest nedfall. I de sydligaste granytorna, Rockneby och Alsjö, deponerades mer än i granytorna längre norrut. Alsjö var även den lokal i Kalmar med surast markvatten, pH 4,5 i november 1998 och april 1999. Säsongsmedelhalten av O3 för samtliga lokaler var högre än året innan, vilket förklaras av den fina sommaren 1999
Effektstyrd fraktionering och identifiering av nitrifikationshämmande ämnen i avloppsvatten
No full textRestriktioner i utsläpp av kväve vid rening av kommunalt avloppsvatten har lett till en utbyggnad av reningsverk för att reducera kväveutsläppen. Metodiken bygger på mikrobiella processer som ibland störs av ämnen som förekommer i avloppsvattnet. Denna rapport beskriver en metodik att spåra och identifiera ämnen som hämmar kvävereduktionen. Vattenprov innehållande hämmande ämnen fraktioneras och i fraktionerna spåras dessa ämnen med test av hämning av nitritoxidation med en renkultur av Nitrobacter. Ämnen i toxiska fraktioner identifieras. Med denna metodik har några omättade fettsyror och två monoterpener påvisats svara för huvuddelen av den hämmande effekten i ett avloppsvatten.Restriktioner i utsläpp av kväve vid rening av kommunalt avloppsvatten har lett till en utbyggnad av reningsverk för att reducera kväveutsläppen. Metodiken bygger på mikrobiella processer som ibland störs av ämnen som förekommer i avloppsvattnet. Denna rapport beskriver en metodik att spåra och identifiera ämnen som hämmar kvävereduktionen. Vattenprov innehållande hämmande ämnen fraktioneras och i fraktionerna spåras dessa ämnen med test av hämning av nitritoxidation med en renkultur av Nitrobacter. Ämnen i toxiska fraktioner identifieras. Med denna metodik har några omättade fettsyror och två monoterpener påvisats svara för huvuddelen av den hämmande effekten i ett avloppsvatten
För Värmlands läns Luftvårdsförbund Övervakning av luftföroreningar i Värmlands län Resultat till och med september 1999
No full textPå uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sju lokaler i Värmlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogens hälsa. Depositionen av svavel och kväve är störst i de sydvästra delarna av Sverige och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns även i Värmlands län, där nästan 6 kg svavel deponerades per hektar i den sydligaste skogsytan Södra Averstad, medan omkring 2 kg/ha deponerades i Båtstad och Transtrandsberget i norr. De fyra ytor för vilka det finns en nioårig mätserie visar en markant minskning av svaveldeposition till skogsmark. Medelvärdet har minskat från omkring 7 kg/ha i början av 1990-talet till knappt 4 kg/ha, framför allt beroende på minskad torrdeposition. För kväve saknas motsvarande trend, medeldepositionen på öppet fält har varierat mellan 5 och 7 kg/ha. Prognoser visar att nedfallet år 2010 kommer att vara 2,5 kg svavel och 4 kg kväve per hektar i Svealand om beslutade utsläppsbegränsande åtgärder genomförs i Europa. Det minskade nedfallet av syror ska leda till en minskning av markvattnets försurningsgrad enligt modellberäkningar. Andra faktorer, som episoder av naturligt nedfall av havssalter, kan under kortare eller längre perioder dölja återhämtningen. Därför krävs det långa mätserier för att beskriva om markvattnets kvalitet verkligen förbättras. Markvattnets pH-värde har liksom tidigare år varit omkring 5, förutom ytan på Blåbärskullen centralt i Värmland, där förhållandena varit avsevärt bättre ur försurningsssynpunkt. Säsongsmedelhalten av marknära ozon, O3, var högre än året innan på grund av den fina sommaren 1999. Halterna har sannolikt varit skadliga för vegetationen. Däremot har luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid varit betydligt under svenska miljökvalitetsnormer.På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund har IVL mätt nedfall av luftföroreningar, markvattnets kvalitet och lufthalter på sju lokaler i Värmlands län. Syftet är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av regionen och hur förhållandena ändras med tiden. Vissa av provytorna ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att Luftvårdsförbundets data kan jämföras med skogens hälsa. Depositionen av svavel och kväve är störst i de sydvästra delarna av Sverige och avtar mot nordost. Denna gradient återfinns även i Värmlands län, där nästan 6 kg svavel deponerades per hektar i den sydligaste skogsytan Södra Averstad, medan omkring 2 kg/ha deponerades i Båtstad och Transtrandsberget i norr. De fyra ytor för vilka det finns en nioårig mätserie visar en markant minskning av svaveldeposition till skogsmark. Medelvärdet har minskat från omkring 7 kg/ha i början av 1990-talet till knappt 4 kg/ha, framför allt beroende på minskad torrdeposition. För kväve saknas motsvarande trend, medeldepositionen på öppet fält har varierat mellan 5 och 7 kg/ha. Prognoser visar att nedfallet år 2010 kommer att vara 2,5 kg svavel och 4 kg kväve per hektar i Svealand om beslutade utsläppsbegränsande åtgärder genomförs i Europa. Det minskade nedfallet av syror ska leda till en minskning av markvattnets försurningsgrad enligt modellberäkningar. Andra faktorer, som episoder av naturligt nedfall av havssalter, kan under kortare eller längre perioder dölja återhämtningen. Därför krävs det långa mätserier för att beskriva om markvattnets kvalitet verkligen förbättras. Markvattnets pH-värde har liksom tidigare år varit omkring 5, förutom ytan på Blåbärskullen centralt i Värmland, där förhållandena varit avsevärt bättre ur försurningsssynpunkt. Säsongsmedelhalten av marknära ozon, O3, var högre än året innan på grund av den fina sommaren 1999. Halterna har sannolikt varit skadliga för vegetationen. Däremot har luftens innehåll av svavel- och kvävedioxid varit betydligt under svenska miljökvalitetsnormer
LUFTKVALITETEN I SVERIGE SOMMAREN 1999 OCH VINTERN 1999/00 Resultat från mätningar inom URBAN-projektet
No full textFörutom en redovisning av resultaten från mätningarna under vintern 1999/00, den 14:de mätsäsongen i rad inom URBAN-projektet, redovisas också resultaten från den fjärde mätningen i rad under en sommarperiod, april -september 1999.Mätningarna under sommaren 1999 omfattade månadsvisa bestämningar av O3 och utfördes i centrum av 14 tätorter samt vid 28 regionala mätplatser i anslutning till tätorterna. I 10 av tätorterna respektive 20 av de regionala mätplatserna genomfördes också månadsvisa bestämningar av NO2. Under vintersäsongen, oktober 1999- mars 2000, genomfördes mätningar i totalt 42 tätorter. Mätningarna de sex senaste säsongerna avviker något från tidigare år, genom att kommunerna kunde välja att delta med ett alternativt basprogram. Detta har medfört att den dygnsvisa provtagningen av svaveldioxid (SO2) ersatts med månadsvisa, diffusiva mätningar av SO2 samt diffusiva veckomätningar av VOC i 28 av årets medverkande kommuner. Det totala antalet kommuner som genomförde VOC-mätningar var 39. Analysen omfattade bestämning av 8 komponenter, bensen, toluen, m+p-xylen, o-xylen, etylbensen, butylacetat, oktan och nonan. Vidare genomfördes månadsvisa diffusionsmätningar av O3 i 11 tätorter och diffusionsmätning för bestämning av månadsvisa NOx i 3. I 22 kommuner genomfördes dessutom månadsvisa diffusionsmätningar av SO2 och NO2 vid totalt 44 platser på landsbygden i anslutning till tätorterna. Vid 22 av dessa regional mätplatser genomfördes också månadsvisa mätningar av O3. Resultaten har sammanställts med meteorologiska uppgifter och i rapporten redovisas även resultat från mätningar i bakgrundsluft vid de svenska mätpunkterna inom EMEP-nätet. För så kallade episoder har mätdata även hämtats från EMEP-stationer i Danmark, Finland och Norge. Förutom traditionell redovisning av resultat och jämförelser med gränsvärden presenteras linjära sambandstester mellan de uppmätta parametrarna, meteorologiskt data samt kommundata. Den regionala och storskaliga (långdistanstransporterad) bakgrundsbelastningens betydelse för luftkvaliteten i tätorter, liksom haltvariationer inom tätorterna, diskuteras utifrån de resultat som framtagits inom projektet. Beräkningar har också genomförts i syfte att undersöka om alternativa metoder att analysera bidraget av långdistanstransporterade föroreningar ger annorlunda resultat än de metoder som hittills använts Betydelsen av olika emissionsbegränsande åtgärder diskuteras i relation till trender för luftkvaliteten i tätorterna. I årets rapport redovisas också resultat från en extra sotmätning, som genomförts i syfte att utröna betydelsen av provpunktens placering i relation till störkällor av tillfällig natur, t ex marschaller. Arbetet med utvärdering, sammanställning och rapportering av URBAN-projektet har från säsongen 1990/91 erhållit ekonomiskt bidrag från Naturvårdsverket.Förutom en redovisning av resultaten från mätningarna under vintern 1999/00, den 14:de mätsäsongen i rad inom URBAN-projektet, redovisas också resultaten från den fjärde mätningen i rad under en sommarperiod, april -september 1999.Mätningarna under sommaren 1999 omfattade månadsvisa bestämningar av O3 och utfördes i centrum av 14 tätorter samt vid 28 regionala mätplatser i anslutning till tätorterna. I 10 av tätorterna respektive 20 av de regionala mätplatserna genomfördes också månadsvisa bestämningar av NO2. Under vintersäsongen, oktober 1999- mars 2000, genomfördes mätningar i totalt 42 tätorter. Mätningarna de sex senaste säsongerna avviker något från tidigare år, genom att kommunerna kunde välja att delta med ett alternativt basprogram. Detta har medfört att den dygnsvisa provtagningen av svaveldioxid (SO2) ersatts med månadsvisa, diffusiva mätningar av SO2 samt diffusiva veckomätningar av VOC i 28 av årets medverkande kommuner. Det totala antalet kommuner som genomförde VOC-mätningar var 39. Analysen omfattade bestämning av 8 komponenter, bensen, toluen, m+p-xylen, o-xylen, etylbensen, butylacetat, oktan och nonan. Vidare genomfördes månadsvisa diffusionsmätningar av O3 i 11 tätorter och diffusionsmätning för bestämning av månadsvisa NOx i 3. I 22 kommuner genomfördes dessutom månadsvisa diffusionsmätningar av SO2 och NO2 vid totalt 44 platser på landsbygden i anslutning till tätorterna. Vid 22 av dessa regional mätplatser genomfördes också månadsvisa mätningar av O3. Resultaten har sammanställts med meteorologiska uppgifter och i rapporten redovisas även resultat från mätningar i bakgrundsluft vid de svenska mätpunkterna inom EMEP-nätet. För så kallade episoder har mätdata även hämtats från EMEP-stationer i Danmark, Finland och Norge. Förutom traditionell redovisning av resultat och jämförelser med gränsvärden presenteras linjära sambandstester mellan de uppmätta parametrarna, meteorologiskt data samt kommundata. Den regionala och storskaliga (långdistanstransporterad) bakgrundsbelastningens betydelse för luftkvaliteten i tätorter, liksom haltvariationer inom tätorterna, diskuteras utifrån de resultat som framtagits inom projektet. Beräkningar har också genomförts i syfte att undersöka om alternativa metoder att analysera bidraget av långdistanstransporterade föroreningar ger annorlunda resultat än de metoder som hittills använts Betydelsen av olika emissionsbegränsande åtgärder diskuteras i relation till trender för luftkvaliteten i tätorterna. I årets rapport redovisas också resultat från en extra sotmätning, som genomförts i syfte att utröna betydelsen av provpunktens placering i relation till störkällor av tillfällig natur, t ex marschaller. Arbetet med utvärdering, sammanställning och rapportering av URBAN-projektet har från säsongen 1990/91 erhållit ekonomiskt bidrag från Naturvårdsverket
Samordnad kommunal miljöprestanda
No full textMiljönyckeltal eller miljöindikatorer används idag ofta för att beskriva och åskådliggöra informa-tion om påverkan och tillstånd på miljön. I detta projekt har miljönyckeltal för kommuner utarbetats i syfte att undersöka deras användbarhet bl.a. så som jämförande tal mellan kommuner. Ambitionen har också varit att koppla miljönyckeltalen till de nationella miljömålen som Naturvårdsverket presenterade 1997. Projektet har bedrivits som en pilotprojekt med sex deltagande kommuner, Emmaboda, Fagersta, Hallstahammar, Nacka, Timrå och Örnsköldsvik. Fyra av Naturvårdsverkets 15 miljömålsområdena har behandlats, dessa var Frisk luft, Grundvatten av god kvalitet, Bara naturlig försurning och Begränsad klimatpåverkan. Resultatet i projektet tyder på att nyckeltal under miljömålsområdena begränsad klimatpåverkan och frisk luft har varit möjliga att ta fram i de flesta fall och med bra resultat. För områdena grundvatten av god kvalitet och endast naturlig försurning har det varit svårare att ta fram data till relevanta nyckeltal. Svårigheterna har varit att ta fram information och data med kommunal upplösning. I många fall har det varit ett tidskrävande arbete för kommunerna att sammanställa den eftersökta informationen. Statistik från SCB finns ofta bara i begränsad omfattning med kommunal upplösning och är dyr att ta fram.Miljönyckeltal eller miljöindikatorer används idag ofta för att beskriva och åskådliggöra informa-tion om påverkan och tillstånd på miljön. I detta projekt har miljönyckeltal för kommuner utarbetats i syfte att undersöka deras användbarhet bl.a. så som jämförande tal mellan kommuner. Ambitionen har också varit att koppla miljönyckeltalen till de nationella miljömålen som Naturvårdsverket presenterade 1997. Projektet har bedrivits som en pilotprojekt med sex deltagande kommuner, Emmaboda, Fagersta, Hallstahammar, Nacka, Timrå och Örnsköldsvik. Fyra av Naturvårdsverkets 15 miljömålsområdena har behandlats, dessa var Frisk luft, Grundvatten av god kvalitet, Bara naturlig försurning och Begränsad klimatpåverkan. Resultatet i projektet tyder på att nyckeltal under miljömålsområdena begränsad klimatpåverkan och frisk luft har varit möjliga att ta fram i de flesta fall och med bra resultat. För områdena grundvatten av god kvalitet och endast naturlig försurning har det varit svårare att ta fram data till relevanta nyckeltal. Svårigheterna har varit att ta fram information och data med kommunal upplösning. I många fall har det varit ett tidskrävande arbete för kommunerna att sammanställa den eftersökta informationen. Statistik från SCB finns ofta bara i begränsad omfattning med kommunal upplösning och är dyr att ta fram