IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Estimating environmentally important properties of chemicals from the chemical structure
No full textThe development of models to predict important environmental properties is easily recognised in the light of the great number of existing chemicals that still need to be characterised. To meet the needs for testing new chemicals such models may also be useful. Here new quantitative structure-activity relationship (QSAR) models are presented to predict acute and subacute aquatic toxicity to a green alga (Pseudokirschneriella subcapitata), a crustacea (Daphnia magna), two fish species (Lepomis macrochirus, Leuciscus idus) and a bacterial bioluminescence inhibition test (Microtox3). The toxicity is predicted from more than 1400 molecular descriptors using the multivariate statistical method partial least squares (PLS) regression. The models are based on descriptors calculated from the chemical structure only and can be applied to substances that have not yet been isolated or synthesised. QSAR models were obtained for which the standard prediction errors in logarithmic units correspond to the following concentration factors: Microtox 15 min bioluminescence inhibition EC50 - a factor 3.4; green alga 96 h growth rate inhibition EC50 - a factor 2.8; Daphnia magna 48 h immobilisation EC50 - a factor 2.3; Lepomis macrochirus 96 h toxicity LC50 - a factor 2.4; Leuciscus idus 96 h toxicity LC50 - a factor 3.5 In addition to development of prognosis models, the aim of this project was to develop methodology to obtain more reliable QSAR model predictions of toxicityThe development of models to predict important environmental properties is easily recognised in the light of the great number of existing chemicals that still need to be characterised. To meet the needs for testing new chemicals such models may also be useful. Here new quantitative structure-activity relationship (QSAR) models are presented to predict acute and subacute aquatic toxicity to a green alga (Pseudokirschneriella subcapitata), a crustacea (Daphnia magna), two fish species (Lepomis macrochirus, Leuciscus idus) and a bacterial bioluminescence inhibition test (Microtox3). The toxicity is predicted from more than 1400 molecular descriptors using the multivariate statistical method partial least squares (PLS) regression. The models are based on descriptors calculated from the chemical structure only and can be applied to substances that have not yet been isolated or synthesised. QSAR models were obtained for which the standard prediction errors in logarithmic units correspond to the following concentration factors: Microtox 15 min bioluminescence inhibition EC50 - a factor 3.4; green alga 96 h growth rate inhibition EC50 - a factor 2.8; Daphnia magna 48 h immobilisation EC50 - a factor 2.3; Lepomis macrochirus 96 h toxicity LC50 - a factor 2.4; Leuciscus idus 96 h toxicity LC50 - a factor 3.5 In addition to development of prognosis models, the aim of this project was to develop methodology to obtain more reliable QSAR model predictions of toxicit
Åtta kommuners inledande värdering av luftkvaliteten i förhållande till miljökvalitetsnormer
No full textFöreliggande rapport beskriver åtta olika kommuners i arbete att genomföra en första värdering av sin luftkvalitet. Projektet har utförts i samarbete med kommunerna; Arvika, Burlöv, Karlshamn, Karlskoga, Katrineholm, Strömsund, Tranås och Östersund samt Naturvårdsverket och IVL. Utifrån dessa kommuners haltmätningar har en inledande värdering av luftkvaliteten jämfört med miljökvalitetsnormer (MKN) gjorts. Erfarenheter vid inventeringarna av uppmätta halter och emissioner ligger till grund för de rekommendationer och slutsatser som återfinns i denna rapport. Rapporten kan således ge andra kommuner vägledning i deras inledande värdering av luftkvaliteten.Föreliggande rapport beskriver åtta olika kommuners i arbete att genomföra en första värdering av sin luftkvalitet. Projektet har utförts i samarbete med kommunerna; Arvika, Burlöv, Karlshamn, Karlskoga, Katrineholm, Strömsund, Tranås och Östersund samt Naturvårdsverket och IVL. Utifrån dessa kommuners haltmätningar har en inledande värdering av luftkvaliteten jämfört med miljökvalitetsnormer (MKN) gjorts. Erfarenheter vid inventeringarna av uppmätta halter och emissioner ligger till grund för de rekommendationer och slutsatser som återfinns i denna rapport. Rapporten kan således ge andra kommuner vägledning i deras inledande värdering av luftkvaliteten
Deposition och avrinning av metaller, svavel och kväve vid Holmsvattnet under åren 1986-2002. Årsrapport 2002
No full textDepositionen av svavel i granskog minskade kraftigt mellan 1986 och 1997. Halter av svavel i nederbörd minskade successivt för hela perioden 1986-2002. En smärre minskning av kvävedepositionen, framför allt ammoniumkväve, har noterats under perioden 1986 till 2002. Nederbördsmängden på undersökningslokalen har successivt ökat under hela 1990-talet och var störst under 2000/01. Det hydrologiska året 2001/02 var relativt nederbördsfattigt, vilket ledde till lägre transporter av metaller i avrinningen då. pH-Värdet i nederbörd, krondropp och avrinning har stadigt ökat under hela perioden mellan 1986 och 2002. Depositionen av arsenik samt tungmetaller på öppet fält och i granskog har minskat kraftigt för arsenik, kadmium, koppar, och bly. Under det senaste året har halterna av arsenik, kadmium, krom, nickel och zink i nederbörd varit på samma nivå som bakgrundsstationer i mellersta och norra Sverige. Endast koppar och bly uppvisade något högre halter vid Holmsvattnet. Halterna av zink (och i viss mån krom) har ökat i norra Sverige under de senaste tre mätåren, medan de minskade i södra Sverige under samma period. Avrinningen vid Holmsvattnet hade under 2001/02 halter av zink i nivå med de i slutet av 1980-talet. Utlakningen, och halterna, av kadmium, koppar och bly har minskat kraftigt till 2001/02, jämfört med 1986 till 1989. Utlakningen av arsenik har ökat sedan 1999, medan halterna håller sig nära 3 µg/l. Halterna av arsenik, kadmium, koppar, zink och bly var högre än de sannolika bakgrundsvärdena i kustnära områden i norra Sverige. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet visar att halterna under de senaste fyra åren (1999-2002) av flertalet tungmetaller samt arsenik i bäcken vid Holmsvattnet placeras i klass 2, låga halter. Undantag under 2001/02 var zink och krom med halter i klass 3, måttligt höjda halter. Den minskande belastningen i Holmsvattenområdet av svavel är sannolikt ett resultat av en minskad regional bakgrundsbelastning, där lägre svavelutsläpp från Rönnskärsverken även kan ha bidragit. Depositionsminskningen av tungmetaller och arsenik i området är sannolikt orsakad av utsläppsminskningar vid Rönnskärsverken, men även här har det skett en viss minskning av den regionala bakgrundsbelastningen. Ekologiska effekter av metallförekomsten i avrinningen är troligen ej registrerbara på grund av de låga halter som uppmättes, med undantag för zink under 2001/02Depositionen av svavel i granskog minskade kraftigt mellan 1986 och 1997. Halter av svavel i nederbörd minskade successivt för hela perioden 1986-2002. En smärre minskning av kvävedepositionen, framför allt ammoniumkväve, har noterats under perioden 1986 till 2002. Nederbördsmängden på undersökningslokalen har successivt ökat under hela 1990-talet och var störst under 2000/01. Det hydrologiska året 2001/02 var relativt nederbördsfattigt, vilket ledde till lägre transporter av metaller i avrinningen då. pH-Värdet i nederbörd, krondropp och avrinning har stadigt ökat under hela perioden mellan 1986 och 2002. Depositionen av arsenik samt tungmetaller på öppet fält och i granskog har minskat kraftigt för arsenik, kadmium, koppar, och bly. Under det senaste året har halterna av arsenik, kadmium, krom, nickel och zink i nederbörd varit på samma nivå som bakgrundsstationer i mellersta och norra Sverige. Endast koppar och bly uppvisade något högre halter vid Holmsvattnet. Halterna av zink (och i viss mån krom) har ökat i norra Sverige under de senaste tre mätåren, medan de minskade i södra Sverige under samma period. Avrinningen vid Holmsvattnet hade under 2001/02 halter av zink i nivå med de i slutet av 1980-talet. Utlakningen, och halterna, av kadmium, koppar och bly har minskat kraftigt till 2001/02, jämfört med 1986 till 1989. Utlakningen av arsenik har ökat sedan 1999, medan halterna håller sig nära 3 µg/l. Halterna av arsenik, kadmium, koppar, zink och bly var högre än de sannolika bakgrundsvärdena i kustnära områden i norra Sverige. Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet visar att halterna under de senaste fyra åren (1999-2002) av flertalet tungmetaller samt arsenik i bäcken vid Holmsvattnet placeras i klass 2, låga halter. Undantag under 2001/02 var zink och krom med halter i klass 3, måttligt höjda halter. Den minskande belastningen i Holmsvattenområdet av svavel är sannolikt ett resultat av en minskad regional bakgrundsbelastning, där lägre svavelutsläpp från Rönnskärsverken även kan ha bidragit. Depositionsminskningen av tungmetaller och arsenik i området är sannolikt orsakad av utsläppsminskningar vid Rönnskärsverken, men även här har det skett en viss minskning av den regionala bakgrundsbelastningen. Ekologiska effekter av metallförekomsten i avrinningen är troligen ej registrerbara på grund av de låga halter som uppmättes, med undantag för zink under 2001/0
Eldfasta fibrer kan vara farliga! En kunskapssammanställning
No full textEldfasta fibrer är ett begrepp som omfattar flera fibermaterial med olika kemi, hälsorisker och användningsområden. Det finns fibrer som orsakar cancer i djurförsök. I epidemiologiska studier har arbetare exponerade för aluminiumsilikatfibrer fått försämrad lungfunktion och pleura plaques. Aluminiumsilikatfibrerna är även misstänkte att ge cancer på människa. Det finns andra eldfasta fibrer som inte är misstänkta att vara cancerframkallande. Alla eldfasta isolerfibrer är hudirritaterande. I rapporten avses med de fibrer som är avsedda för långvarig användning i temperaturer över 700ºC. På många arbetsplatserna hanteras fibrerna utan kunskap om materialet och riskerna. Läs produktens säkerhetsdatablad. Där finns information om risker och behov skyddsutrustning. I Sverige har endast ett fåtal mätningar utförts. Vid hantering av eldfast syntetiska fibrer är exponeringar ofta över det hygieniska gränsvärdetEldfasta fibrer är ett begrepp som omfattar flera fibermaterial med olika kemi, hälsorisker och användningsområden. Det finns fibrer som orsakar cancer i djurförsök. I epidemiologiska studier har arbetare exponerade för aluminiumsilikatfibrer fått försämrad lungfunktion och pleura plaques. Aluminiumsilikatfibrerna är även misstänkte att ge cancer på människa. Det finns andra eldfasta fibrer som inte är misstänkta att vara cancerframkallande. Alla eldfasta isolerfibrer är hudirritaterande. I rapporten avses med de fibrer som är avsedda för långvarig användning i temperaturer över 700ºC. På många arbetsplatserna hanteras fibrerna utan kunskap om materialet och riskerna. Läs produktens säkerhetsdatablad. Där finns information om risker och behov skyddsutrustning. I Sverige har endast ett fåtal mätningar utförts. Vid hantering av eldfast syntetiska fibrer är exponeringar ofta över det hygieniska gränsvärde
Establishing Ozone Critical Levels II, UNECE Workshop Report. Background papers: crops, semi-natural vegetation and forest
No full textThis document is the final report from the workshop on 'Establishing Ozone Critical Levels II', held in Hindås, 50 km outside Gothenburg, Sweden, 19-22 November 2002. It contains the overall summary of the conclusions from the workshop, the reports from the three working groups that were active during the workshop as well as all background papers presented at the workshop.This document is the final report from the workshop on 'Establishing Ozone Critical Levels II', held in Hindås, 50 km outside Gothenburg, Sweden, 19-22 November 2002. It contains the overall summary of the conclusions from the workshop, the reports from the three working groups that were active during the workshop as well as all background papers presented at the workshop
Luftföroreningar i skogliga provytor - Resultat till och med september 2002
No full textPå uppdrag av luftvårdsförbund, länsstyrelser, kommuner och skogsvårdsstyrelser mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattnets sammansättning på 109 lokaler i hela Sverige och lufthalter på vissa av dessa. Metoder har varit desamma under hela mätperioden, vilket gör data från slutet av 1980-talet jämförbara med senaste årets data. Syftet med mätningarna är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av landet och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data avseende luftföroreningar kan jämföras med skogliga uppgifter. Undersökningarna sedan slutet av 1980-talet har visat att nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt i landet. Nedfallet av svavel har minskat, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige, och nederbörden har blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. För kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning av försurande och gödande ämnen år 2010. Trots markant minskad försurningsbelastning är det svårt att se någon tydlig minskning av markvattnets surhetsgrad. Främsta orsaken är sannolikt att återhämtningen i skogsmark är långsam och att kritiska belastningsgränser fortfarande överskrids i vissa områden, speciellt i södra Sverige. Störst nedfall av antropogent svavel noterades i fyra granytor i Skåne och Halland, 8-8,7 kg per hektar under hydrologiska året 2001/02. Som genomsnitt för 27 lokaler med varierande trädslag i hela Götaland noterades 3,8 kg svavel per hektar under samma period. Motsvarande från elva lokaler i Svealand var 2,0 kg/ha och 1,1 kg/ha från sju lokaler i de fyra norrlandslänen. När det gäller kväve fanns toppnoteringarna i Halland, 16,9 kg kväve per hektar via nederbörden (varav 14,4 kg oorganiskt och 2,5 kg organiskt kväve). Motsvarande för de två nordliga lokaler var 2 kg per hektar. Speciellt i Hallands län har en risk för utlakning av kväve från områden med växande skog noterats. Lufthalter av svavel och kväve i bakgrundsmiljö visar en tydlig gradient över Sverige. Under 2001/02 noterades tre gånger högre halter av svaveldioxid på lokalerna i södra Sverige (genomsnitt 1 mg/m3) jämfört med i norra Sverige (genomsnitt 0,3 mg/m3). För kvävedioxid var gradienten ännu tydligare med tio gånger högre halter i söder jämfört med i norr; 5 mg/m3 i södra Sverige och 0,5 mg/m3 i norra Sverige. Bakgrundsvärden av svavel- och kvävedioxid är långt under gällande gränsvärden. Däremot indikerar halterna av marknära ozon risk för minskad tillväxt inom både jord- och skogsbrukPå uppdrag av luftvårdsförbund, länsstyrelser, kommuner och skogsvårdsstyrelser mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattnets sammansättning på 109 lokaler i hela Sverige och lufthalter på vissa av dessa. Metoder har varit desamma under hela mätperioden, vilket gör data från slutet av 1980-talet jämförbara med senaste årets data. Syftet med mätningarna är att beskriva nedfallets storlek och markvattnets sammansättning i skogsytorna, men även visa skillnader mellan olika delar av landet och hur förhållandena ändras med tiden. Flertalet provytor ligger i Skogsvårdsorganisationens observationsytor, vilket gör att data avseende luftföroreningar kan jämföras med skogliga uppgifter. Undersökningarna sedan slutet av 1980-talet har visat att nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt i landet. Nedfallet av svavel har minskat, liksom skillnaderna mellan olika regioner i Sverige, och nederbörden har blivit mindre sur. Till stor del förklaras det av minskade utsläpp av svavel i Europa. För kväve är det svårt att se trender. Det är viktigt att internationellt avtalade utsläppsminskningar genomförs för att nå förväntad belastning av försurande och gödande ämnen år 2010. Trots markant minskad försurningsbelastning är det svårt att se någon tydlig minskning av markvattnets surhetsgrad. Främsta orsaken är sannolikt att återhämtningen i skogsmark är långsam och att kritiska belastningsgränser fortfarande överskrids i vissa områden, speciellt i södra Sverige. Störst nedfall av antropogent svavel noterades i fyra granytor i Skåne och Halland, 8-8,7 kg per hektar under hydrologiska året 2001/02. Som genomsnitt för 27 lokaler med varierande trädslag i hela Götaland noterades 3,8 kg svavel per hektar under samma period. Motsvarande från elva lokaler i Svealand var 2,0 kg/ha och 1,1 kg/ha från sju lokaler i de fyra norrlandslänen. När det gäller kväve fanns toppnoteringarna i Halland, 16,9 kg kväve per hektar via nederbörden (varav 14,4 kg oorganiskt och 2,5 kg organiskt kväve). Motsvarande för de två nordliga lokaler var 2 kg per hektar. Speciellt i Hallands län har en risk för utlakning av kväve från områden med växande skog noterats. Lufthalter av svavel och kväve i bakgrundsmiljö visar en tydlig gradient över Sverige. Under 2001/02 noterades tre gånger högre halter av svaveldioxid på lokalerna i södra Sverige (genomsnitt 1 mg/m3) jämfört med i norra Sverige (genomsnitt 0,3 mg/m3). För kvävedioxid var gradienten ännu tydligare med tio gånger högre halter i söder jämfört med i norr; 5 mg/m3 i södra Sverige och 0,5 mg/m3 i norra Sverige. Bakgrundsvärden av svavel- och kvävedioxid är långt under gällande gränsvärden. Däremot indikerar halterna av marknära ozon risk för minskad tillväxt inom både jord- och skogsbru
Ekologisk produktutveckling, fallstudie massakokare
No full textDenna studie är en jämförande analys av olika material som används i massakokare vid två olika bruk där sulfatmassa till-verkas. Fokus har legat på miljöaspekter men arbetsrelaterade skador och ekonomiska aspekter har också ingått i analysen. De material vi har studerat är ett låglegerat stål, ett rostfritt stål och ett compoundstål bestående av ett låglegerat stål med ett tunt lager rostfritt på ytan. De två bruken, A och B skiljer sig på så vis att korrosionsförhållandena är mycket kraftigare i bruk A. Vad gäller koldioxidemissioner är miljönyttan ganska låg vid bruk B. För bruk A ser man däremot en kraftig minskning av CO2 utsläppen genom användningen av rostfritt stål. Orsaken till detta är en betydligt längre livslängd för det rostfria stålet. Vid bruk A är utsläppet av krom mycket större vid användning av låglegerat stål. Förklaringen ligger i att det använda låglegerade stålet innehåller små mängder krom, cirka 0,1 %, men då korrosionen är mångfaldigt större för låglegerat stål, blir emissionen trots den låga halten högre för det låglegerade stålet. Andra undersökta miljöaspekter visar också fördelar för det rostfria stålet vid bruk A. I både bruk A och B är investeringskostnaden per ton massa markant högre för låglegerat stål än för materialen rostfritt och compound. Kostnaden för rostfritt och compound är däremot ganska lika. Vi har också studerat den arbetstid som krävs vid framställning av massakokare och räknat detta i relation till producerad mängd sulfatmassa. För att tillverka en kokare av rostfritt stål behövs det för bruk A endast en tiondel av den arbetstid som motsvarande kokare kräver i låglegerat stål. För bruk B var den arbetstid som behövdes för framställning av massakokare, något lägre för det rostfria alternativet. Compoundstålet gav genomgående mycket bra miljöegenskaper genom en kombination av lång livslängd och minimal inblandning av krom och nickel.Denna studie är en jämförande analys av olika material som används i massakokare vid två olika bruk där sulfatmassa till-verkas. Fokus har legat på miljöaspekter men arbetsrelaterade skador och ekonomiska aspekter har också ingått i analysen. De material vi har studerat är ett låglegerat stål, ett rostfritt stål och ett compoundstål bestående av ett låglegerat stål med ett tunt lager rostfritt på ytan. De två bruken, A och B skiljer sig på så vis att korrosionsförhållandena är mycket kraftigare i bruk A. Vad gäller koldioxidemissioner är miljönyttan ganska låg vid bruk B. För bruk A ser man däremot en kraftig minskning av CO2 utsläppen genom användningen av rostfritt stål. Orsaken till detta är en betydligt längre livslängd för det rostfria stålet. Vid bruk A är utsläppet av krom mycket större vid användning av låglegerat stål. Förklaringen ligger i att det använda låglegerade stålet innehåller små mängder krom, cirka 0,1 %, men då korrosionen är mångfaldigt större för låglegerat stål, blir emissionen trots den låga halten högre för det låglegerade stålet. Andra undersökta miljöaspekter visar också fördelar för det rostfria stålet vid bruk A. I både bruk A och B är investeringskostnaden per ton massa markant högre för låglegerat stål än för materialen rostfritt och compound. Kostnaden för rostfritt och compound är däremot ganska lika. Vi har också studerat den arbetstid som krävs vid framställning av massakokare och räknat detta i relation till producerad mängd sulfatmassa. För att tillverka en kokare av rostfritt stål behövs det för bruk A endast en tiondel av den arbetstid som motsvarande kokare kräver i låglegerat stål. För bruk B var den arbetstid som behövdes för framställning av massakokare, något lägre för det rostfria alternativet. Compoundstålet gav genomgående mycket bra miljöegenskaper genom en kombination av lång livslängd och minimal inblandning av krom och nickel
Karakterisering av utsläpp. Jämförelse av olika utsläpp till vatten
No full textI tidigare studier av utsläpp till vatten har fokus legat på lakvatten från kommunala avfallsupplag (Öman m.fl. 2000a ). Syftet med undersökningarna var dels att ta fram och utveckla en metodik för bedömning av lakvatten och dels att utreda vilka typer av kemiska föreningar ett lakvatten normalt innehåller. För att erhålla något slags referensmaterial till de föreningar och ämnen som analyserats i lakvattnen och de halter som mätts upp tidigare startades detta projekt. I projektet har ett antal dagvatten från sorteringsytor provtagits och analyserats tillsammans med ett dagvatten från en avisningsyta vid en flygplats. Dessutom har tre behandlade lakvatten ingått i studien tillsammans med ett grundvatten, ett utgående renat avloppsvatten och ett normalt belastat recipientvatten i närheten av en större stad. Samtliga vattentyper har provtagits och analyserats med hjälp av en tidigare framtagen metodik för bedömning av lakvatten (Öman m.fl. 2000a). Rapporten innehåller data för koncentrationer av ett 100-tal föreningar för de flesta vattnen. Resultaten av studien pekar på att dagvattnen från sorteringsytor tillhör den typ av vatten som innehåller de högsta koncentrationerna av miljöstörande föreningar som lipofila organiska föreningar och tungmetaller. En stor del av föreningarna finns bundna till partiklar i vattnet. Dagvatten från sorteringsytor i Sverige står dock för endast uppskattningsvis 2 % av de totala lakvattenflödet på 12 miljoner kubikmeter Tre grupper av föreningar har visat sig förekomma oftare än andra i stort sett i samtliga vattentyper. Dessa är bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar och nonyl- och oktylfenoletoxilater. I studien har det dessutom framkommit att en stor del av de närvarande lipofila organiska föreningarna och metallerna i en lakvattendamm koncentreras i ytfilmen. Ytfilmen utgör därför en potentiell transportväg för miljöstörande föreningar. Dessutom har det inom projektet visats att både avloppsvatten och lakvatten innehåller kemiska föreningar som kan ha en hormonell effekt.I tidigare studier av utsläpp till vatten har fokus legat på lakvatten från kommunala avfallsupplag (Öman m.fl. 2000a ). Syftet med undersökningarna var dels att ta fram och utveckla en metodik för bedömning av lakvatten och dels att utreda vilka typer av kemiska föreningar ett lakvatten normalt innehåller. För att erhålla något slags referensmaterial till de föreningar och ämnen som analyserats i lakvattnen och de halter som mätts upp tidigare startades detta projekt. I projektet har ett antal dagvatten från sorteringsytor provtagits och analyserats tillsammans med ett dagvatten från en avisningsyta vid en flygplats. Dessutom har tre behandlade lakvatten ingått i studien tillsammans med ett grundvatten, ett utgående renat avloppsvatten och ett normalt belastat recipientvatten i närheten av en större stad. Samtliga vattentyper har provtagits och analyserats med hjälp av en tidigare framtagen metodik för bedömning av lakvatten (Öman m.fl. 2000a). Rapporten innehåller data för koncentrationer av ett 100-tal föreningar för de flesta vattnen. Resultaten av studien pekar på att dagvattnen från sorteringsytor tillhör den typ av vatten som innehåller de högsta koncentrationerna av miljöstörande föreningar som lipofila organiska föreningar och tungmetaller. En stor del av föreningarna finns bundna till partiklar i vattnet. Dagvatten från sorteringsytor i Sverige står dock för endast uppskattningsvis 2 % av de totala lakvattenflödet på 12 miljoner kubikmeter Tre grupper av föreningar har visat sig förekomma oftare än andra i stort sett i samtliga vattentyper. Dessa är bromerade flamskyddsmedel, tennorganiska föreningar och nonyl- och oktylfenoletoxilater. I studien har det dessutom framkommit att en stor del av de närvarande lipofila organiska föreningarna och metallerna i en lakvattendamm koncentreras i ytfilmen. Ytfilmen utgör därför en potentiell transportväg för miljöstörande föreningar. Dessutom har det inom projektet visats att både avloppsvatten och lakvatten innehåller kemiska föreningar som kan ha en hormonell effekt
Förbättras miljöprestandan genom miljöledningssystem?
No full textSyftet har varit att tillhandahålla ökad kunskap om förhållandet mellan miljöledningssystem och ständig förbättring av den totala miljöprestandan. Studien utgörs av två ben, en undersökning av 31 företag från olika branscher i Sverige som har djupintervjuats, och en på åtta energiföretag i form av intervjuer kombinerat med uppgifter på miljöräkenskaper. Resultatet visar att miljöprestandan påverkas i positiv riktning genom miljöledningssystem. 58 procent av företagen i urvalet miljöcertifierade företag förbättrar vidare sin totala miljöprestanda över tiden. För företagen verksamma inom energisektorn är det svårare att avgöra huruvida arbetet med ständig förbättring dels eftersom branschen karaktäriseras av mycket långsiktiga investeringar, och dels då miljöpåverkan till stor del är avhängigt yttre påverkansfaktorer såsom klimatet. Framgångsfaktorer för ett effektivt miljöledningsarbete utgörs av: ett flertal samverkande drivkrafter till införandet av miljöledningssystemet, företagsinterna miljöambitioner, över 100 anställda, direkta miljöaspekter som uppstår inom anläggningen, systematiserad uppföljning och frekventa internrevisioner samt externa revisorer som fokuserar på prestanda snarare än systemet.Syftet har varit att tillhandahålla ökad kunskap om förhållandet mellan miljöledningssystem och ständig förbättring av den totala miljöprestandan. Studien utgörs av två ben, en undersökning av 31 företag från olika branscher i Sverige som har djupintervjuats, och en på åtta energiföretag i form av intervjuer kombinerat med uppgifter på miljöräkenskaper. Resultatet visar att miljöprestandan påverkas i positiv riktning genom miljöledningssystem. 58 procent av företagen i urvalet miljöcertifierade företag förbättrar vidare sin totala miljöprestanda över tiden. För företagen verksamma inom energisektorn är det svårare att avgöra huruvida arbetet med ständig förbättring dels eftersom branschen karaktäriseras av mycket långsiktiga investeringar, och dels då miljöpåverkan till stor del är avhängigt yttre påverkansfaktorer såsom klimatet. Framgångsfaktorer för ett effektivt miljöledningsarbete utgörs av: ett flertal samverkande drivkrafter till införandet av miljöledningssystemet, företagsinterna miljöambitioner, över 100 anställda, direkta miljöaspekter som uppstår inom anläggningen, systematiserad uppföljning och frekventa internrevisioner samt externa revisorer som fokuserar på prestanda snarare än systemet
Miljöbedömningsmetod baserad på de svenska miljökvalitetsmålen - visionen om det framtida hållbara folkhemmet. Version 2
No full textFöreliggande rapport utgör en uppdatering och ersätter därmed IVL rapport 1385. Uppdateringen omfattar framförallt en vidareutveckling av bedömningsmetoden så att den på ett mer omfattande sätt inkluderar normalisering av human- och ekotoxikologi. Miljöbedömningsmetoden utgår från en tolkning av de svenska miljökvalitetsmålen. Metoden är uppdelad i två steg. Först en bedömning av emissioners bidrag till olika miljöpåverkanskategorier med hjälp av så kallade karakteriseringsfaktorer. Därefter sker en normalisering vilket ger miljöpåverkanskategoriernas inbördes betydelse utifrån de belastningar som enligt miljökvalitetsmålen kan anses vara hållbara. Normaliseringen möjliggör därmed en övergripande total bedömning av olika alternativens miljöprestanda. Denna typ av normaliserat resultat får enligt ISO 14042 användas för extern kommunikation, eftersom inga direkta värderingar ingår. ISO-standarden skiljer på bedömningar och värderingar. I rapporten redovisas även en metod att gruppera data vilken bygger på samma principer som vid bedömning av en standardavvikelse. Denna gruppering av de normaliserade miljöpåverkanskategorierna resulterar i ett standardmedel för miljöpåverkan. Rekommendationen är att ett sådant resultat alltid skall redovisas tillsammans med de enskilda miljöpåverkanskategorierna. Miljöbedömningsmetoden tillämpades av Byggsektorns Kretsloppsråd i deras miljöutredning (BYKR 2001). Miljöutredning går ut på att finna betydande miljöaspekter med hjälp av LCA (Erlandsson 2001). Miljöbedömningsmetoden har också föreslagits av IVL som ett redskap i EU:s arbete med en integrerad produktpolitik (IPP) för att länka ihop olika IPP-indikatorer med miljökvalitetsmålen (NV 5225, NV 5229). Idag saknas i metoden en bedömning av resurskonsumtion, vilket delvis faller tillbaka på att det inte finns ett samlat miljökvalitetsmål för denna aspekt. Detta är en aspekt som framtida uppdateringar av metoden bör inkluderaFöreliggande rapport utgör en uppdatering och ersätter därmed IVL rapport 1385. Uppdateringen omfattar framförallt en vidareutveckling av bedömningsmetoden så att den på ett mer omfattande sätt inkluderar normalisering av human- och ekotoxikologi. Miljöbedömningsmetoden utgår från en tolkning av de svenska miljökvalitetsmålen. Metoden är uppdelad i två steg. Först en bedömning av emissioners bidrag till olika miljöpåverkanskategorier med hjälp av så kallade karakteriseringsfaktorer. Därefter sker en normalisering vilket ger miljöpåverkanskategoriernas inbördes betydelse utifrån de belastningar som enligt miljökvalitetsmålen kan anses vara hållbara. Normaliseringen möjliggör därmed en övergripande total bedömning av olika alternativens miljöprestanda. Denna typ av normaliserat resultat får enligt ISO 14042 användas för extern kommunikation, eftersom inga direkta värderingar ingår. ISO-standarden skiljer på bedömningar och värderingar. I rapporten redovisas även en metod att gruppera data vilken bygger på samma principer som vid bedömning av en standardavvikelse. Denna gruppering av de normaliserade miljöpåverkanskategorierna resulterar i ett standardmedel för miljöpåverkan. Rekommendationen är att ett sådant resultat alltid skall redovisas tillsammans med de enskilda miljöpåverkanskategorierna. Miljöbedömningsmetoden tillämpades av Byggsektorns Kretsloppsråd i deras miljöutredning (BYKR 2001). Miljöutredning går ut på att finna betydande miljöaspekter med hjälp av LCA (Erlandsson 2001). Miljöbedömningsmetoden har också föreslagits av IVL som ett redskap i EU:s arbete med en integrerad produktpolitik (IPP) för att länka ihop olika IPP-indikatorer med miljökvalitetsmålen (NV 5225, NV 5229). Idag saknas i metoden en bedömning av resurskonsumtion, vilket delvis faller tillbaka på att det inte finns ett samlat miljökvalitetsmål för denna aspekt. Detta är en aspekt som framtida uppdateringar av metoden bör inkluder