IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Gemensamt datakommunikationsformatför livscykelinformation — Fi2 och BVD4
No full textInformationsflödet ökar ständigt i samhället. Bygg- och fastighetssektorn är inget undantag och olika sätt att elektroniskt hantera information och kommunicera finns i hela värdekedjan (ICT - Information and Communication Technologies). I denna artikel beskriver vi ett kommunikationsformat för att hantera miljöfrågor och livscykelkostnadsaspekter i bygg- och fastighetssektorn. Det format vi har tagit fram kallar vi BVD4 eftersom den omfattar Kretsloppsrådet byggvaru-deklaration (BVD3) och den nya miljödeklaration som krävs enligt Byggproduktförordningen (CPR)
Kvävedepositionen till Sverige. Jämförelse av depositionsdata från Krondroppsnätet, Luft- och nederbördskemiska nätet samt EMEP
No full textPå uppdrag av Naturvårdsverket har IVL Svenska Miljöinstitutet gjort en studie av trender för nedfallet av kväve med nederbörden över Sverige inom de tre mätnäten Luft- och Nederbördskemiska nätet (LNKN), EMEP samt Krondroppsnätet. Analyserna gäller bulkdeposition, som huvudsakligen inkluderar nedfall med nederbörden men även ett visst inslag av torrdeposition till insamlingstrattarna. Det finns en betydande torrdeposition av oorganiskt kväve över Sverige, i synnerhet till skogen, som det för närvarande inte finns några mätningar av och som inte ingår i mätningarna av bulkdeposition. Metod föreslås för att möjliggöra en rutinmässig övervakning även av torrdepositionen av kväve. Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve (NO3+NH4) som bulkdeposition har minskat vid vissa mätplatser där särskilt långa mätserier (>25 år) finns tillgängliga, i synnerhet för norra Sverige. Detta gäller dock inte alla mätplatser med långa mätserier.En omfattande analys av medelvärden för ett flertal mätplatser, uppdelat på tre olika regioner, norra, sydöstra och sydvästra området, och på två olika tio-årsperioder, 1990-1999 och 2000-2010, visar inte på någon statistiskt säkerställd förändring vad gäller det samlade nedfallet av oorganiskt kväve via nederbörden. Det finns en statistiskt säkerställd minskning vad gäller nedfallet av nitratkväve för sydvästra området under perioden 2000-2010. I övrigt finns inga säkerställda nedgångar för varken NO3 eller NH4 för något område eller för någon tidsperiod. Vid enstaka mätlokaler finns dock signifikanta trender, i några med ökande, och i andra fall med minskande nedfall. Vi finner ingen betydande skillnad i resultaten vad gäller bulkdepositionen av oorganiskt kväve mellan de två mätnäten Krondroppsnätet och LNKN, utan resultaten från dessa mätnät kan användas tillsammans. Resultaten från lockprovtagare inom EMEP och LNKN kan tills vidare inte användas för att analysera tidstrender i nedfall beroende på tekniska svårigheter med provtagarna.Det samlade nedfallet av oorganiskt kväve med nederbörden över Sverige har under 1990-1999 och 2000-2010 inte minskat i den utsträckning att det kan påvisas som en statistiskt säkerställd förändring i någon del av landet, trots betydande minskningar av Europas kväveutsläpp. Vid ett fåtal mätplatser med mycket långa mätserier kan man dock påvisa ett minskat nedfall av oorganiskt kväve, främst i norra Sverige
Ozonmätnätet i södra Sverige. Marknära ozon i bakgrundsmiljön i södra Sverige med hänsyn till ozonets variation i landskapet. Resultat för 2011
No full textI maj 2009 startade IVL Svenska Miljöinstitutet länsbaserade undersökningar av marknära ozon inom programmet "Ozonmätnätet i södra Sverige" i Skåne, Blekinge, Halland, Kronoberg, Kalmar, Gotland, Jönköping, Västra Götaland, Östergötland samt Västmanland på uppdrag av Länsstyrelser och Luftvårds-förbund. Grundtanken med detta Gemensamma Delprogram är att ge en mer detaljerad, heltäckande bild av ozonbelastningen i bakgrundsmiljö i södra Sverige. Målet är även att kartlägga eventuella överskridanden av olika målvärden för ozon, både inom miljökvalitetsnormerna för utomhusluft och inom miljökvalitets-målet Frisk Luft. Inriktningen ligger på de ozonindex som beskriver inverkan av ozon på växtligheten (AOT40). Ett mätår omfattar perioden 1 mars till 30 september.Då ozon är en gränsöverskridande luftförorening är mätstationerna inom Ozonmätnätet i södra Sverige indelade i zoner som baseras på klimatologi. De fem zonerna är en kustzon, en central zon som domineras av småländska höglandet samt en västlig, en ostlig och en nordlig zon.Övervakningen baseras på en metodik att uppskatta ozonindex utifrån enkla ozonmätningar med diffu-sionsprovtagare på månadsbasis i kombination med lufttemperaturmätningar på timbasis. Dessutom används ozonmätningar med instrument på timbasis. Metoden bygger på att det finns ett starkt samband mellan variationen i timvisa ozonhalter inom en mätperiod och variationen i lufttemperaturer under samma period. Resultaten från 2009-2011 bekräftar att denna metodik att uppskatta AOT40 fungerar väl. Sommarhalvåret 2011 karakteriserades av en på många håll rekordvarm april, en ostadig maj och varma månadsskiften för maj/juni, juni/juli samt juli/augusti. För övriga tidsperioder dominerade regn, skurar och åska. Dygnets genomsnittliga temperaturvariation var, precis som för 2009 och 2010, även för 2011 minst vid de kustnära lokalerna. Detta beror framför allt på att nattemperaturerna var högre på dessa lokaler. Under 2011 var ozonhalterna för de flesta lokalerna högst under maj. I den nordliga zonen uppmättes däremot för nästan alla platser de högsta ozonhalterna under mars. De lägsta månadsmedelhalterna uppmättes främst i september. Värt att notera är att vid fem av mätlokalerna uppmättes den lägsta månads-medelhalten under juli, vilket är ovanligt men berodde på det regniga vädret denna månad. De genomsnitt-ligt högsta ozonhalterna under säsongen uppmättes vid de höglänta lokalerna.Vid jämförelse av lokaltypernas månadsvisa medelhalter visar det sig dock att de kustnära lokalerna hade högre genomsnittliga ozonhalter jämfört med övriga lokaltyper under juni och augusti. De låglänta lokalerna hade under perioden april till september de lägsta ozonhalterna. Av dessa hade lokalerna i den ostliga zonen de allra lägsta ozon-halterna. I april 2012 kommer regeringen med en skrivelse där preciseringarna för ozon inom Miljömålet Frisk Luft skall fastläggas. Det förväntas inga förändringar utifrån 2010 års förslag och till skydd för växtligheten gäller att exponeringsmåttet AOT40 (april-september) inte får överskrida 10 000 µg m-3 timmar per år.Årets resultat visade att som genomsnitt för alla zoner och kategorier överskreds miljömålet för skydd av växtlighet i samtliga zoner och kategorier förutom vid låglänta platser i den ostliga och den nordliga zonen.Miljökvalitetsnormen för ozon som gäller för perioden 2010 - 2019 anger att AOT40 maj till juli ej får överskrida 18 000 µg m-3 timmar beräknat som ett glidande. Årets resultat visar att de beräknade AOT40-värdena under maj-juli i genomsnitt låg klart under miljökvalitetsnormen vid samtliga kategorier i samtliga zoner, något som gällde även under 2009, 2010 och som periodmedelvärden för 2009-2011. Om den nya strängare normen, som skall gälla från och med 2020, hade gällt idag hade dock normen överskridits i hela södra Sverige för 2011. Mätningarna inom "Ozonmätnätet i södra Sverige" bidrar avsevärt till att, tillsammans med instrument-mätningarna, bättre beskriva den geografiska variationen av marknära ozon i landskapet än om endast instrumentmätningar användes. Ozonbelastningen i södra och mellersta Sverige vad gäller inverkan på växtligheten är generellt högt vid kustnära platser och högt belägna platser i inlandet. Årets resultat visade att som genomsnitt för alla zoner och kategorier överskreds miljömålet för skydd av växtlighet i samtliga zoner och kategorier förutom vid låglänta platser i den ostliga och den nordliga zonen.Miljökvalitetsnormen för ozon som gäller för perioden 2010 — 2019 överskreds inte vid någon plats. Ozonförekomsten i södra Sverige beror till största delen på långväga transport av ozonbildande ämnen från kontinentala och södra Europa. Detta kan åtgärdas genom att Sverige är verksamt inom internationella förhandlingar om utsläppsbegränsningar vad gäller ozonbildande ämnen
Resurseffektiv lakvattenbehandling
No full textI denna studie har man undersökt hur man med ett helhetsperspektiv kan bedöma lokal behandling av lakvatten från kommunala deponier. Den eventuella miljöpåverkan som behandlingen av lakvatten medför jämförs med eventuell påverkan på den recipient som mottar det behandlade lakvattnet. Ökade insatser för rening bör enligt ansatsen medföra motsvarande förbättringar för recipienten. Detta har studerats genom att ansätta olika utsläppsnivåer för ett antal kemiska parametrar vid tre olika deponier i mellersta Sverige. Studien har fokuserat på metaller. Behandlingsanläggningarna vid de olika deponierna har i studien beskrivits genom livscykelanalysmetodik (LCA), vilket innebär att anläggningen bedöms ur ett holistiskt perspektiv. Alla resurser som tillförs anläggningen, exempelvis elektricitet och kemikalier, och alla emissioner och alstrade avfall som behandlingen medför räknas samman till en total bild för hela anläggningen från vaggan till graven. Recipienten dit lakvattnet leds vid respektive deponi har där det varit möjligt studerats genom en effektmodellering, vilket innebär att man skapar en modell som beskriver vilka effekterna blir då ett lakvatten av en viss kvalitet leds till en specifik recipient.Studien visar för ett fall, Fläskebos lakvatten, att dagens rening med kemisk fällning är väl avpassad för recipienten. För att avlägsna mer av de kritiska metallerna Cu och Ni krävs stora insatser i form av energi och eventuellt kemikalier. När det samtidigt visas att recipientens status inte påverkas negativt av dagens utsläpp finns det inget skäl att minska utsläppen ytterligare. Det ligger helt i linje med de nya villkoren Fläskebo fått för sina utsläpp, de provisoriska gränsvärdena var för lågt satta. Lakvattnet från den nya deponi 3 på Högbytorp behandlas inte alls idag innan det blandas med det biologiskt behandlade lakvattnet från den gamla deponin. Den efterföljande behandlingen i mark-växtsystem och det lilla bidraget från deponi 3 gör att det inte tycks rimligt med en separat förbehandling av lakvattnet från deponi 3.För Norsa kommer utredningen fram till att dagens behandling av lakvattnet med nitrifikation och denitrifikation är rimlig, både motiverad och tillräcklig. Även något högre utsläpp av närsalter skulle inte märkas i recipienten, varken utspritt över året eller i samband med rimliga bräddningar vid vårfloden. Den generella observationen från LCA-modellerna är att om man betraktar miljöpåverkan från lakvattensystem och inkluderar behandlingsmetoderna från "vaggan" till renat i lakvatten i recipient, så är miljöeffekterna från lakvattnet i recipienten inte den klart dominerande miljöaspekten. Minskad påverkan på grund av reningen av lakvattnet har i högre eller mindre grad ersatts av motsvarande negativa effekter från användandet av kemikalier och energi, låt vara att de sistnämnda effekterna är utspridda på andra orter än recipienten vid deponin. De toxiska effekter vi kan kvantifiera från såväl deponilakvattnet som framställningen av kemikalier och tillhandahållande av energi orsakas till övervägande del av utsläpp av metaller till luft, sötvatten, havsvatten och mark. Det har här inte varit möjligt att inkludera fler toxiska ämnen i lakvattnen. En slutsats man kan dra är att den verkliga reningseffektivitetenmed de antagna åtgärderna och med hänsyn taget till ökad kemikalie- och energianvändning,är mindre än den man mäter genom att jämföra obehandlat och behandlat vatten. När ökad reningseffektivitet måste uppnås genom ökad insats av kemikalier och energi, finns det en punkt, där marginalnyttan av den ökade reningen är mindre än marginalpåverkan från den intensifierade reningen
Effektiva åtgärder mot damm på byggarbetsplatser (Etapp 2)
No full textVid husbyggnation har byggtiderna blivit kortare och det byggs idag betydligt torrare och mer inkapslat. I projektets etapp 1 konstaterades att dammhalterna ofta var höga och få åtgärder vidtagna för att minska dammhalterna. Syftet med etapp 2 var att identifiera och utvärdera befintliga åtgärder.För de flesta arbetsmoment finns åtgärder som kan minska exponeringen. Åtgärderna är ofta inte tillräckliga för att klara gällande gränsvärden men minskar exponering och spridning av damm. Eftersom åtgärderna minskar exponeringen så bör de användas. Andningsskydd med P3-filter behövs som komplement vid de flesta arbetsmoment som studerats. När dammande arbete utförs ska endast den som utför arbetet vara i lokalen.På byggarbetsplatser kan dammhalten vara så höga att även de som inte utför dammande arbetsmo-ment exponeras över gällande gränsvärden. Med ökad användning av utsug minskar även bakgrundshalterna. Används dammsugare för städning efter avslutat dammande arbete kan spridningen av damm hållas på en acceptabel nivå. Bakgrundshalterna kan minskas ytterligare om allmänventilationen är i drift i större omfattning. Ett alternativ till allmänventilation är luftrenare. Det sker en utveckling av verktyg anpassade för integrerade utsug. Förhoppningen är att det på sikt kommer verktyg som med marginal klarar gällande gränsvärden. Det är viktigt att värdera hur effektiva dessa nya verktyg är.När större manskiner används vid rivning finns idag inga effektiva åtgärder. För dessa arbeten gäller inplastning och undertryck så att damm inte sprids till omgivande arbetsplatser alternativt att arbetet sker när inga andra vistas i lokalerna. Under och efter rivning kan dammhalterna reduceras genom sprayning med en liten mängd vatten. Med försiktig sprayning kan vattenskador undvikas.De verktyg som används behöver vara försedda med integrerade utsug. Detta i kombination med in-kapsling av arbeten där åtgärder saknas och städning med dammsugare efter varje dammande moment minskar dammhalterna i arbetsmiljön. Andningsskydd behövs dock vid flera dammande arbetsmoment
Tillståndet i skogsmiljön i Blekinge. Resultat från Krondroppsnätet t.o.m. september 2011
No full text: På uppdrag av Blekinge läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå, som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och försurning av sjöar.Emissionerna av svavel i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet vid alla fem krondroppsytorna. Det kvarstår också ett betydande kvävenedfall som även det verkar försurande. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet och det tar lång tid innan försurade marken återhämtar sig. Markvattnet vid de fem krondroppsytorna är eller har varit kraftigt försurat. Hela 60 % av sjöarna i länet har försurningsproblem (majoriteten av dessa kalkas). Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Emissionerna av kväve i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskad kvävebelastning i länet. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns inga trender. Nedfallet ligger långt över den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Förhöjda nitrathalterna i markvattnet förekommer inte vid de fyra ytorna med växande skog inom länet, men är vanligt i angränsande län och förekommer säkerligen inom Blekinges gränser också. Där det förekommer innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Blekinge län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar på vikten av att minskningen i svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation
Tillståndet i skogsmiljön i Skåne. Resultat från Krondroppsnätet t.o.m. september 2011
No full textPå uppdrag av Skånes luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. De modellansatser som ingår i denna rapport rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande ofta mycket lågt i skogarna i Skåne och det finns inga tydliga positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning i länets sjöar, men fortfarande bedöms 37 % av sjöarna som antropogent försurade, alla i norra delen av Skåne. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken återhämtats. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i lufthalterna, men för kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör det svårt att tolka krondroppsdata. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Skåne och nedfallet överskrider den lägre gränsen, och ofta även den högre gränsen, i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år. Kväveupplagring under många år har lett till kväveöverskott, vilket syns i förhöjd nitratutlakning på flertalet ytor i Skåne. Detta innebär negativa effekter både för övergödning och försurning. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Skåne har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 40 och 70 % beroende på om enbart stammar eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation
Kväveutlakning från skogsmark vid olika skogsbruksåtgärder
No full textDen här studien har som syfte att beräkna bruttobelastningen av kväve från skogsmark till Östersjön och Västerhavet vid olika skogsbruksåtgärder. Även om kväve-bidraget från skogsmark generellt sett är lågt om man ser till bidraget per hektar så blir det totala bidraget betydande eftersom Sveriges areal utgörs till mer än hälften av skogsmark.I den här studien tillämpas scenarier för framtida skogsbruk med avseende på gödsling, avverkning och dikesrensning för att beräkna bruttobelastningen till Östersjön och Västerhavet. Typvärden för kväveutlakningen från mark vid de olika skogsbruksåtgärderna togs fram från litteratur och mätningar. Kväveutlakningen skalades sedan upp till del-avrinningsområden och därefter till hela regionen: södra Östersjöns, norra Östersjöns samt Västerhavets vattendistrikt med hjälp av geografiska databaser (avrinningsmängd och markanvändning). Även en schablonberäkning på nettoutlakningen av kväve till havet gjordes.Studien visade att flera skogsbruksåtgärder riskerar att påtagligt öka bruttobelastningen av kväve. Detta gäller framförallt gödsling och så kallad behovsanpassad gödsling (BAG). En maximal gödsling enligt dagens rekommendationer skulle innebära en ökad bruttokväve-utlakning på 8 %. BAG-gödsling kan bidra ytterligare till kväve-utlakningen. BAG-gödsling på 5 % av Sveriges produktiva skogsmark (i kombination med maximal gödsling enligt dagens gödslings-rekommendationer) beräknas öka bruttokvävebelastningen från skogsmark med 60 %, vilket innebär en potentiellt ökad risk för övergödning av havsmiljön.Det finns också skogsbruksåtgärder med potential att minska kväveutlakningen, som GROT--uttag, kvarlämnande av skärm på hyggen och kontinuitetsskogbruk (hyggesfritt skogsbruk). Om skärm lämnas vid alla av-verkningar skulle bruttoutlakningen minska med 18 %, och plockhuggning skulle minska brutto-belastningen ytterligare (med 35 %). Även GROT-uttag leder till minskad brutto-belastning (men endast i områden med hög kvävestatus), även om minskningen är marginell.
Tillståndet i skogsmiljön i Västmanlands län. Resultat från Krondroppsnätet t.o.m. september 2011.
No full textPå uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på fem platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår rör kommunvis deposition och antropogent försurade sjöar.Svavelemissionerna i Europa har minskat med 82 % sedan 1990, vilket återspeglas i halter av svaveldioxid i luft, nedfall av svavel till skog och halter av svavel i markvattnet. Det sura nedfallet har dock tömt marken på buffringskapacitet, och det tar lång tid innan marken återhämtar sig. Markvattnets pH är fortfarande lågt i vissa skogar i Västmanlands län, men det finns positiva trender. Det har skett en betydande återhämtning från försurning hos länets sjöar, men 11 % av länets sjöar alla i nordvästra delen av länet bedöms fortfarande vara antropogent försurande. Kväveemissionerna i Europa har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Minskningen syns i endast i NO2-halterna i luft. För kvävenedfall är det svårare att påvisa tydliga trender. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Västmanlands län. Kvävenedfallet överskrider den lägre gränsen i det kritiska belastningsintervallet 5-10 kg per hektar och år, speciellt om man till våtdepositionen lägger en uppskattad mängd torrdeposition samt det organiska kvävet i nedfallet. En hög kvävebelastning kan leda till såväl förändringar hos växtligheten som till negativa effekter både för övergödningen och försurningen. I slutändan kan ett högt kvävenedfall medföra att nitrat läcker ut till grundvatten och rinnande ytvatten. Markvattenmätningarna i länet visar dock ännu inte på något begynnande läckage av nitrat från skogsmarken i Västmanlands län. I takt med att nedfallet av svavel minskat och trycket på biomassauttag ur skogen ökat har skogsbruket bidrag till försurningsproblematiken ökat. I Västmanland har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 % beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning. Resultaten visar att det är viktigt att minskningen i svavelemissioner fortsätter och att åtgärder vidtas för att kväveemissionerna ska minska. Arbete med detta måste göras i lokal och regional skala såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation
Dispersal model for wastewater - Development and evaluation of the MALMAK model
No full textIn this report the development of a model for simulation of waste water or cooling water dispersal is presented. The model, called MALMAK, is designed to provide information suitable for environmental impact assessments of the initial spreading of plumes around point sources. It works well with the limited information typically available for assessments of discharges to water recipients and does not require detailed monitoring of ambient conditions. The model development described in this report includes an algorithm for predicting the plume width from the momentum of ambient and effluent water, a new model interface and an inbuilt graphic module enabling simulation results to be directly represented in a digital map. The model has also been validated against empirical data and against a more complex hydrodynamic model and was found to give reasonable estimates of effluent concentrations in aquatic environments.In this report the development of a model for simulation of waste water or cooling water dispersal is presented. The model, called MALMAK, is designed to provide information suitable for environmental impact assessments of the initial spreading of plumes around point sources. It works well with the limited information typically available for assessments of discharges to water recipients and does not require detailed monitoring of ambient conditions. The model development described in this report includes an algorithm for predicting the plume width from the momentum of ambient and effluent water, a new model interface and an inbuilt graphic module enabling simulation results to be directly represented in a digital map. The model has also been validated against empirical data and against a more complex hydrodynamic model and was found to give reasonable estimates of effluent concentrations in aquatic environments