IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
Referensmätningar av kvarts för betongindustrin
No full textArbetsmiljöverket har reviderat sina föreskrifter om kvarts och den andra november 2015 trädde de nya föreskrifterna AFS 2015:2 Kvarts - stendamm i arbetsmiljön i kraft. De nya föreskrifterna har fokus på systematiskt arbetsmiljöarbete, riskbedömning och förebyggande åtgärder. Kravet på obligatoriska periodiska mätningar på arbetsplatsen är borttaget. Arbetsgivaren måste göra egna mätningar på arbetsplatsen om det behövs för att kunna välja rätt skyddsåtgärder. I den nya förskriften anges att mätresultat från mätningar gjorda på en annan arbetsplats, så kallade referensmätningar, kan används som underlag för riskbedömning. Referensmätningar är en serie exponeringsmätningar utförda under en viss typ av arbete och under väl dokumenterade förhållanden. Förutsättningarna för att referensmätningar ska kunna användas som underlag i riskbedömningen och vid val av åtgärder är att: * förhållandena är likvärdiga mellan det egna arbetsstället och den plats, där referensmätningar gjorts och * en tydlig dokumentation, som redovisar de likvärdiga förhållandena, finns tillgänglig på det arbetsställe där man hänvisar till referensmätningar. Likvärdiga förhållanden förutsätter att till exempel arbetsmetoder, ventilation och maskinell utrustning överensstämmer i stor utsträckning. Branschorganisationer eller flera företag inom samma typ av verksamhet kan gemensamt ta fram referensmätningar. Referensmätningar har tagits fram för tre verksamheter inom betongindustrin; tillverkning av betongvaror, tillverkning av fabriksbetong (för användning på byggarbetsplatser) och arbeten med betongvaror på byggarbetsplatser.Arbetsmiljöverket har reviderat sina föreskrifter om kvarts och den andra november 2015 trädde de nya föreskrifterna AFS 2015:2 Kvarts - stendamm i arbetsmiljön i kraft. De nya föreskrifterna har fokus på systematiskt arbetsmiljöarbete, riskbedömning och förebyggande åtgärder. Kravet på obligatoriska periodiska mätningar på arbetsplatsen är borttaget. Arbetsgivaren måste göra egna mätningar på arbetsplatsen om det behövs för att kunna välja rätt skyddsåtgärder. I den nya förskriften anges att mätresultat från mätningar gjorda på en annan arbetsplats, så kallade referensmätningar, kan används som underlag för riskbedömning. Referensmätningar är en serie exponeringsmätningar utförda under en viss typ av arbete och under väl dokumenterade förhållanden. Förutsättningarna för att referensmätningar ska kunna användas som underlag i riskbedömningen och vid val av åtgärder är att: * förhållandena är likvärdiga mellan det egna arbetsstället och den plats, där referensmätningar gjorts och * en tydlig dokumentation, som redovisar de likvärdiga förhållandena, finns tillgänglig på det arbetsställe där man hänvisar till referensmätningar. Likvärdiga förhållanden förutsätter att till exempel arbetsmetoder, ventilation och maskinell utrustning överensstämmer i stor utsträckning. Branschorganisationer eller flera företag inom samma typ av verksamhet kan gemensamt ta fram referensmätningar. Referensmätningar har tagits fram för tre verksamheter inom betongindustrin; tillverkning av betongvaror, tillverkning av fabriksbetong (för användning på byggarbetsplatser) och arbeten med betongvaror på byggarbetsplatser. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.I Arbetsmiljöverkets nya föreskrifter, Kvarts – stendamm i arbetsmiljön, ska referensmätningar användas som underlag för riskbedömning. Syftet var att ta fram referensmätningar för betongindustrin och för de verksamheter inom byggindustrin som innebär arbete med betong. Det är viktigt att förstå hur det är tänkt att de ska tas fram och hur de kan användas, vilket analyseras i denna rapport
Den småskaliga vattenkraftens miljöpåverkan och samhällsnytta
No full textDen statliga Vattenverksamhetsutredningen föreslog 2014 bland annat att alla vattenkraftanläggningar som saknar tillstånd enligt miljöbalken bör nyprövas. Den nationella strategin för hållbar vattenkraft som kom 2015 slår fast att det krävs omfattande miljöförbättrande åtgärder för att Sverige ska klara åtagandet enligt EU:s vattendirektiv. Trots att Havs- och Vattenmyndigheten pekar på att faunapassager och ekologisk reglering är huvudinriktningen finns det en oro för att många små vattenkraftverk ska tvingas till nedläggning och utrivning på grund av höga process- och åtgärdskostnader. Det är alltså nödvändigt att klargöra det juridiska och finansiella ramverket för den småskaliga vattenkraftens framtida förändringar för att samhället ska lyckas genomföra en rättvis och hållbar omställning. Den här studien analyserar det tänkbara scenariot att ett stort antal små vattenkraftverk rivs ut. Idag finns det knappt 2 000 små vattenkraftverk i drift och ytterligare flera tusen fördämningar orsakade av nedlagda kraftverk, flottningsföretag och väg- och järnvägsnätet. Skulle det bidra till en hållbar samhällsutveckling om några hundra av dessa kraftverk revs ut? För att svara på det måste både miljöpåverkan och samhällsnytta studeras. Analysen har gjorts utifrån tre perspektiv – EU:s ramdirektiv för vatten, ekosystemtjänster och nationella miljömål – och för tre aspekter – kultur och rekreation, miljö samt elförsörjning. Under studiens litteraturgenomgång blev det tydligt att det i publicerad litteratur finns en övervikt mot beskrivningar av den befintliga vattenkraftens miljöpåverkan. Den småskaliga vattenkraften beskrivs sällan separat utan klumpas oftast ihop med den storskaliga, vilket kan ge en felaktig eller svårtolkad bild. Den här studien har utöver miljöpåverkan fokuserat på den småskaliga vattenkraftens betydelse för kulturmiljön och elförsörjningen. Många småskaliga vattenkraftanläggningar har höga kulturhistoriska värden. De är de äldsta tekniska installationerna som fortfarande är i drift och de påminner tydligt om hur Sveriges industrialisering och elektrifiering gick till. Värdena hänger starkt samman med en bibehållen verksamhet. Under de senaste åren har flera länsstyrelser arbetat med att dokumentera kulturmiljöer längs vatten, bland annat vattenkraftanläggningar. En av studiens slutsatser är att kunskapen om de här kulturhistoriska värdena bör fortsätta att dokumenteras, tillgängliggöras och användas professionellt vid beslut som rör anläggningarna. Idag bidrar den småskaliga vattenkraften med enstaka procent till Sveriges totala elförsörjning. Samhällsnyttan av det här begränsade bidraget bedöms vara större än vad procentsatsen antyder och kunna bli än viktigare i framtiden. Till allra största del finns de små vattenkraftverken i södra Sverige, det vill säga i de elområden där elförbrukningen är större än elproduktionen. Den här obalansen kommer att öka i takt med att fler kärnkraftsreaktorer stängs. Dessutom kan vattenkraftverken försörja lokala elnät vid stora strömavbrott, till exempel efter stormar. Så kallad ö-drift ställer särskilda tekniska krav som bara vissa anläggningar uppfyller idag, men som fler kan uppgraderas med om det bedöms vara tillräckligt angeläget. Enligt flera bedömningar finns det också möjlighet att öka elproduktionen från små och medelstora vattenkraftverk om Sverige i framtiden skulle välja en sådan energipolitisk väg. Dessa möjligheter går i praktiken förlorade om de befintliga anläggningarna rivs ut. Tyvärr har det varit svårt att hitta den här informationen om just den småskaliga vattenkraften. Det beror på att elförsörjningen främst beskrivs på systemnivå. Det gör det svårt att ta ställning till både nytta och potential för enskilda anläggningar eller för olika delområden. Den sammantagna slutsatsen blir att en helhetsbedömning krävs vid beslut om miljöförbättrande åtgärder och att den här bedömningen måste göras både på avrinningsområdesskala och för den enskilda anläggningen. Var i avrinningsområdet bör åtgärder prioriteras för att uppnå önskad miljöeffekt? Vilka hänsyn måste tas för att inte hota andra värden eller nyttor? Vilka krav är rimligt att ställa i det enskilda fallet utifrån vad som är miljömässigt motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt? (Slutsatsen är giltig oavsett om det handlar om utrivning eller faunapassage och ekologisk reglering.) Den nationella strategin för hållbar vattenkraft utgår också från det nationella perspektivet och ska framöver konkretiseras genom ett antal pilotprojekt i avrinningsområdesskala. I stor utsträckning finns det redan tillräckligt kunskapsunderlag, men i flera fall beskrivs inte den småskaliga vattenkraftens roll eller betydelse specifikt. Inte minst därför är det viktigt att utnyttja expertis inom de olika ämnesområdena vid helhetsbedömningarna, så att den kunskap som finns tas till vara. Eftersom en helhetsbedömning måste väga samman vitt skilda aspekter – miljö, kulturhistoria, elförsörjning – är det viktigt att tydligt redovisa vilka prioriteringar som har gjorts och hur de motiveras. Den här studien analyserar det tänkbara scenariot att ett stort antal små vattenkraftverk rivs ut. Idag finns det knappt 2 000 små vattenkraftverk i drift och ytterligare flera tusen fördämningar orsakade av nedlagda kraftverk, flottningsföretag och väg- och järnvägsnätet. Skulle det bidra till en hållbar samhällsutveckling om några hundra av dessa kraftverk revs ut? För att svara på det måste både miljöpåverkan och samhällsnytta studeras. Analysen har gjorts utifrån tre perspektiv – EU:s ramdirektiv för vatten, ekosystemtjänster och nationella miljömål – och för tre aspekter – kultur och rekreation, miljö samt elförsörjning. Under studiens litteraturgenomgång blev det tydligt att det i publicerad litteratur finns en övervikt mot beskrivningar av den befintliga vattenkraftens miljöpåverkan. Den småskaliga vattenkraften beskrivs sällan separat utan klumpas oftast ihop med den storskaliga, vilket kan ge en felaktig eller svårtolkad bild. Den här studien har utöver miljöpåverkan fokuserat på den småskaliga vattenkraftens betydelse för kulturmiljön och elförsörjningen. Många småskaliga vattenkraftanläggningar har höga kulturhistoriska värden. De är de äldsta tekniska installationerna som fortfarande är i drift och de påminner tydligt om hur Sveriges industrialisering och elektrifiering gick till. Värdena hänger starkt samman med en bibehållen verksamhet. Under de senaste åren har flera länsstyrelser arbetat med att dokumentera kulturmiljöer längs vatten, bland annat vattenkraftanläggningar. En av studiens slutsatser är att kunskapen om de här kulturhistoriska värdena bör fortsätta att dokumenteras, tillgängliggöras och användas professionellt vid beslut som rör anläggningarna. Idag bidrar den småskaliga vattenkraften med enstaka procent till Sveriges totala elförsörjning. Samhällsnyttan av det här begränsade bidraget bedöms vara större än vad procentsatsen antyder och kunna bli än viktigare i framtiden. Till allra största del finns de små vattenkraftverken i södra Sverige, det vill säga i de elområden där elförbrukningen är större än elproduktionen. Den här obalansen kommer att öka i takt med att fler kärnkraftsreaktorer stängs. Dessutom kan vattenkraftverken försörja lokala elnät vid stora strömavbrott, till exempel efter stormar. Så kallad ö-drift ställer särskilda tekniska krav som bara vissa anläggningar uppfyller idag, men som fler kan uppgraderas med om det bedöms vara tillräckligt angeläget. Enligt flera bedömningar finns det också möjlighet att öka elproduktionen från små och medelstora vattenkraftverk om Sverige i framtiden skulle välja en sådan energipolitisk väg. Dessa möjligheter går i praktiken förlorade om de befintliga anläggningarna rivs ut. Tyvärr har det varit svårt att hitta den här informationen om just den småskaliga vattenkraften. Det beror på att elförsörjningen främst beskrivs på systemnivå. Det gör det svårt att ta ställning till både nytta och potential för enskilda anläggningar eller för olika delområden. Den sammantagna slutsatsen blir att en helhetsbedömning krävs vid beslut om miljöförbättrande åtgärder och att den här bedömningen måste göras både på avrinningsområdesskala och för den enskilda anläggningen. Var i avrinningsområdet bör åtgärder prioriteras för att uppnå önskad miljöeffekt? Vilka hänsyn måste tas för att inte hota andra värden eller nyttor? Vilka krav är rimligt att ställa i det enskilda fallet utifrån vad som är miljömässigt motiverat, tekniskt möjligt och ekonomiskt rimligt? (Slutsatsen är giltig oavsett om det handlar om utrivning eller faunapassage och ekologisk reglering.) Den nationella strategin för hållbar vattenkraft utgår också från det nationella perspektivet och ska framöver konkretiseras genom ett antal pilotprojekt i avrinningsområdesskala. I stor utsträckning finns det redan tillräckligt kunskapsunderlag, men i flera fall beskrivs inte den småskaliga vattenkraftens roll eller betydelse specifikt. Inte minst därför är det viktigt att utnyttja expertis inom de olika ämnesområdena vid helhetsbedömningarna, så att den kunskap som finns tas till vara. Eftersom en helhetsbedömning måste väga samman vitt skilda aspekter – miljö, kulturhistoria, elförsörjning – är det viktigt att tydligt redovisa vilka prioriteringar som har gjorts och hur de motiveras. </BR This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.Den här studien analyserar det tänkbara scenariot att ett stort antal små vattenkraftverk rivs ut. Enligt studien kan det finnas fler frågor som bör påverka beslut om utrivning eller andra miljöförbättrande åtgärder
Vägledning för avvikelsehantering avseende blyinnehållande kopparlegeringar i tappvattenarmaturer, kopplingar, ventiler, rörböjar och t-stycken
No full textI dag finns flera frivilliga system inom byggsektorn som syftar till att fasa ut farliga ämnen från bygg- och anläggningsprodukter. Fortfarande finns dock byggprodukter som måste användas i dagens byggande som inte klarar kraven i dessa system. För de byggprodukter som inte klarar kraven men som inte kan ersättas finns ett stort behov i sektorn av trovärdig kunskap, information och stöd för att vägleda i frågan: hur avvikelser från dessa krav ska motiveras och hanteras vid produktvalen. Den här vägledningen syftar till att ge ansvariga för produktval vid ny- och ombyggnation ett stöd för avvikelsehantering avseende blyhaltiga kopparlegeringar, t.ex. mässing, i tappvattenarmaturer, kopplingar, ventiler, böjar och T-stycken som används i system för dricksvatten. Notera att vägledningen enbart gäller för vatten som uppfyller definitionen för dricksvatten enligt Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30) . Om man har egen brunn så bör man således kontrollera att vattnet uppfyller denna definition.I dag finns flera frivilliga system inom byggsektorn som syftar till att fasa ut farliga ämnen från bygg- och anläggningsprodukter. Fortfarande finns dock byggprodukter som måste användas i dagens byggande som inte klarar kraven i dessa system. För de byggprodukter som inte klarar kraven men som inte kan ersättas finns ett stort behov i sektorn av trovärdig kunskap, information och stöd för att vägleda i frågan: hur avvikelser från dessa krav ska motiveras och hanteras vid produktvalen. Den här vägledningen syftar till att ge ansvariga för produktval vid ny- och ombyggnation ett stöd för avvikelsehantering avseende blyhaltiga kopparlegeringar, t.ex. mässing, i tappvattenarmaturer, kopplingar, ventiler, böjar och T-stycken som används i system för dricksvatten. Notera att vägledningen enbart gäller för vatten som uppfyller definitionen för dricksvatten enligt Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30) . Om man har egen brunn så bör man således kontrollera att vattnet uppfyller denna definition. Den här rapporten finns endast på engelska.Den här vägledningen syftar till att ge ansvariga för produktval vid ny- och ombyggnation ett stöd för avvikelsehantering avseende blyhaltiga kopparlegeringar, t.ex. mässing, i tappvattenarmaturer, kopplingar, ventiler, böjar och T-stycken som används i system för dricksvatten
Product choice for floor and walla coverings made of PVC containing DINP/DIDP
No full textWithin the Swedish building sector, there are several voluntary assessment systems which aim to phase out hazardous substances from building and construction products. These include BASTA, Byggvarubedömningen and Sunda Hus. There are, however, still occasions when products not approved in these systems need to be used. In addition, there is a growing interest in using recycled materials which may contain substances not approved by the assessment systems. There is thus a need for knowledge and support regarding how to motivate and manage deviations from requirements set up by the voluntary systems in connection to product choices that involve building products which do not meet the requirements but which are considered to be irreplaceable.Within the Swedish building sector, there are several voluntary assessment systems which aim to phase out hazardous substances from building and construction products. These include BASTA, Byggvarubedömningen and Sunda Hus. There are, however, still occasions when products not approved in these systems need to be used. In addition, there is a growing interest in using recycled materials which may contain substances not approved by the assessment systems. There is thus a need for knowledge and support regarding how to motivate and manage deviations from requirements set up by the voluntary systems in connection to product choices that involve building products which do not meet the requirements but which are considered to be irreplaceable.This guidance document aims to provide support in connection to product choices regarding floor and wall coverings made of PVC that contains the plasticizers diisononylphthalate (DINP) and/or diisodecylphthatalate (DIDP)
Options for increased low-risk recycling of building products
No full textMaterials containing chemical substances with hazardous properties may, under certain conditions generate undesirable emissions of such chemicals during the use phase, as well as during recycling and other types of waste treatment. Since recycling of materials is a key element in the movement towards a circular economy it is crucial that the recycling is conducted in way that minimizes the risk associated with exposure to hazardous chemicals. Construction and demolition waste is a category of products where large volumes of waste are managed. In addition, new construction is very resource- and energy-intensive, which is why increased recycling is desirable from a waste, energy and resource perspective. Meanwhile many of the older building products which are now appearing as waste due to demolition and re-construction, contain potentially harmful substances such as various plasticizers, flame retardants, anti-corrosion and waterproofing additives, etc. Chemicals which have been phased-out from new materials may thus remain in the technosphere due to recycling of older materials. The EU target for recycling of construction and demolition waste is set to 70 percent by the year 2020 and development of reliable procedures for waste management, recycling and risk assessment for this product group are desirable. Based on current knowledge on recycling methods for construction goods and chemical contents we have specifically studied four building product categories: PVC floor, plaster waste, flat glass and EPS boards which were selected based on a set of selected criteria. Opportunities and obstacles for increased recycling were highlighted for each product category. Specific attention was also given to the demolition process, as it precedes recycling and reuse of any type of construction material. The following aspects were studied: recyclability with current methods, pre-treatment requirements to guarantee safe materials, the possibility to carry out risk assessments with regard to hazardous substances and use area as well as recyclability for other purposes than the products’ original function. The study was mainly carried out through literature studies and interviews/visits with relevant actors. Out of the four product categories the largest potential for climate savings was estimated to arise from increased recycling of EPS, a material group with low content of hazardous chemicals (in Sweden and depending on the production year). Although the environmental burdens for the other product groups are lower in comparison to that of EPS, increasing recycling for these products would still carry with it significant climate savings. For product groups where recycling techniques and infrastructure are already in place i.e. for plaster and glass, increasing recycling rates could be achieved with relatively little effort. Increased selective demolition and on-site sorting of construction and demolition waste is of great importance to enable an increase of the recycling of building products, and also to better control the occurrence and flow of chemicals throughout the product lifetime and through waste and recycling stages. This is especially true for building products that already have a functioning recycling process with no significant problems regarding hazardous substances e.g. plaster boards and flat glass. Through selective demolition, it is possible to increase recycling rates in a relatively short time. However, even though selective demolition is often a requirement from ordering clients in demolition purchasing involving actors within the public sector, follow-ups are rare and most likely selective demolition does not occur to sufficient extent. The main obstacle to increased selective demolition is the lack of incentive due to the high cost compared to incineration of mixed fractions since the value of the sorted material is not sufficient to compete with conventional treatment. Much larger volumes of waste are needed for the value to be sufficient in relation to transportation costs (true for e.g. plastic). Lack of spacefor containers is also an obstacle. Therefore selective demolition is more common on larger demolition sites. Economic instruments need to be implemented to increase the application of selective demolition. The results from the project showed that hazardous chemicals are not the main obstacle to increased recycling of building products, rather it has to do with costs and access to recycling facilities. Thus economic instruments and improved logistics and infrastructure may promote increased recycling. Den här rapporten finns endast på engelska. Svensk sammanfattning finns i rapporten.Materials containing chemical substances with hazardous properties may, under certain conditions generate undesirable emissions of such chemicals during the use phase, as well as during recycling and other types of waste treatment. Since recycling of materials is a key element in the movement towards a circular economy it is crucial that the recycling is conducted in way that minimizes the risk associated with exposure to hazardous chemicals. Construction and demolition waste is a category of products where large volumes of waste are managed. In addition, new construction is very resource- and energy-intensive, which is why increased recycling is desirable from a waste, energy and resource perspective. Meanwhile many of the older building products which are now appearing as waste due to demolition and re-construction, contain potentially harmful substances such as various plasticizers, flame retardants, anti-corrosion and waterproofing additives, etc. Chemicals which have been phased-out from new materials may thus remain in the technosphere due to recycling of older materials. The EU target for recycling of construction and demolition waste is set to 70 percent by the year 2020 and development of reliable procedures for waste management, recycling and risk assessment for this product group are desirable. Based on current knowledge on recycling methods for construction goods and chemical contents we have specifically studied four building product categories: PVC floor, plaster waste, flat glass and EPS boards which were selected based on a set of selected criteria. Opportunities and obstacles for increased recycling were highlighted for each product category. Specific attention was also given to the demolition process, as it precedes recycling and reuse of any type of construction material. The following aspects were studied: recyclability with current methods, pre-treatment requirements to guarantee safe materials, the possibility to carry out risk assessments with regard to hazardous substances and use area as well as recyclability for other purposes than the products’ original function. The study was mainly carried out through literature studies and interviews/visits with relevant actors. Out of the four product categories the largest potential for climate savings was estimated to arise from increased recycling of EPS, a material group with low content of hazardous chemicals (in Sweden and depending on the production year). Although the environmental burdens for the other product groups are lower in comparison to that of EPS, increasing recycling for these products would still carry with it significant climate savings. For product groups where recycling techniques and infrastructure are already in place i.e. for plaster and glass, increasing recycling rates could be achieved with relatively little effort. Increased selective demolition and on-site sorting of construction and demolition waste is of great importance to enable an increase of the recycling of building products, and also to better control the occurrence and flow of chemicals throughout the product lifetime and through waste and recycling stages. This is especially true for building products that already have a functioning recycling process with no significant problems regarding hazardous substances e.g. plaster boards and flat glass. Through selective demolition, it is possible to increase recycling rates in a relatively short time. However, even though selective demolition is often a requirement from ordering clients in demolition purchasing involving actors within the public sector, follow-ups are rare and most likely selective demolition does not occur to sufficient extent. The main obstacle to increased selective demolition is the lack of incentive due to the high cost compared to incineration of mixed fractions since the value of the sorted material is not sufficient to compete with conventional treatment. Much larger volumes of waste are needed for the value to be sufficient in relation to transportation costs (true for e.g. plastic). Lack of spacefor containers is also an obstacle. Therefore selective demolition is more common on larger demolition sites. Economic instruments need to be implemented to increase the application of selective demolition. The results from the project showed that hazardous chemicals are not the main obstacle to increased recycling of building products, rather it has to do with costs and access to recycling facilities. Thus economic instruments and improved logistics and infrastructure may promote increased recycling.The overall aim of this project was to investigate opportunities to increase the recycling of construction and demolition waste, without increasing the risk of negative effects on humans and wildlife due to recycling of undesirable hazardous chemicals. Based on current knowledge on recycling methods for construction goods and chemical contents we have specifically studied four building product categories: PVC floor, plaster waste, flat glass and EPS boards which were selected based on a set of selected criteria
Produktval av golv- och väggbeklädnader av PVC som innehåller DINP/DIDP
No full textInom byggsektorn finns flera frivilliga bedömningssystem som syftar till att fasa ut farliga ämnen från bygg- och anläggningsprodukter, t.ex. BASTA, Byggvarubedömningen och Sunda Hus. I Sverige har dessa system fått ett stort genomslag i arbetet med att välja material utan onödiga miljö- och hälsorisker genom att det har blivit ett starkt marknadskrav att de material som används i olika byggprojekt uppfyller kraven i något av dessa system. Fortfarande är det dock så att det finns byggprodukter som måste användas i dagens byggande som inte alltid klarar kraven i dessa system. Dessutom finns det ett intresse att använda återvunnet material som kan innehålla ämnen som inte accepteras. För de byggprodukter som inte klarar kraven i bedömningssystemen men som inte är ersättningsbara finns ett behov av trovärdig kunskap, information och stöd till hur man ska motivera och hantera avvikelser för dessa krav i samband med produktval. Vad som motiverar en avvikelse från kemikaliekrav ska avgöras inom respektive projekt eller organisation för vilka kemikaliekraven fastställts. En grund för vad som kan motivera en avvikelse föreslås här enligt följande: En acceptabel avvikelsehantering gentemot de kriterier som miljöbedömningssystemen ställer bygger på att de risker som innehållet av ett farligt ämne, som gör att bedömningssystemens kriterier inte uppnås, är kända och acceptabla i förhållande till de fördelar som användningen innebär. Vidare ska minst ett av följande villkor vara uppfyllt: • Det finns andra miljöfördelar med att använda materialen, som bedöms överväga riskerna med förekomsten av farliga ämnen. • Det går inte att ersätta materialet med andra materialslag eller alternativa tekniska lösningar utan att det får negativa konsekvenser avseende funktionen. • Det går inte att ersätta materialet med andra materialslag eller alternativa tekniska lösningar utan att det får negativa konsekvenser avseende kvalitet • Existerande alternativ finns inte tillgängligt på marknaden i tillräcklig omfattning • Existerande alternativ är inte ekonomiskt försvarbara Den här vägledningen har tagits fram i syfte att ge stöd för avvikelsehantering vid produktval av golv- och väggbeklädnader av PVC som innehåller de högmolekylära mjukgörarna DINP och/eller DIDP. DINP och DIDP klarar inte egenskapskraven i bedömningssystem som exempelvis BASTA och Byggvarubedömningen till följd av sina misstänkt hormonstörande egenskaper, vilket innebär att produkter som innehåller mer än 0,1 % av dessa ämnen inte godkänns. Den vägledning som presenteras här påverkar alltså inte de kriterier som används i dessa bedömningssystem utan är avsedd att ge stöd för hantering av undantag. DINP och DIDP har varit de två mest använda mjukgörarna i PVC-golv och väggbeklädnader i Sverige sedan början av 2000-talet. Från år 2011 har dock användningen kraftigt minskat då DINP och DIDP började bytas ut mot andra alternativ. Vid nyproduktion finns därmed alternativ till DINP och DIDP som är godkända i bedömningssystemen. Alternativ saknas dock vid användning av återvunnen råvara, då det fortfarande inte finns tillräckliga mängder återvunnen råvara fria från DINP och DIDP. Motivet för att ta fram en vägledning för avvikelsehantering för DINP och DIDP är att det finns miljö- och resursfördelar i användning av återvunnet material, där dessa komponenter ingår. Om inblandning av återvunnet material sker vid nyproduktion behövs stöd vid produktval, trots att fungerande alternativ till DINP och DIDP redan finns på marknaden. Riskerna med innehållet i DINP och DIDP i golv- och väggbeklädnader av PVC bör ställas i relation till den miljönytta som återvinningen ger. Miljönyttan med återvinning är framförallt en besparing av naturresurser, både i form av material- och energiresurser samt den klimatnytta som den minskade energianvändningen ger upphov till. Vad som motiverar en avvikelse från kemikaliekrav ska avgöras inom respektive projekt eller organisation för vilka kemikaliekraven fastställts. En grund för vad som kan motivera en avvikelse föreslås här enligt följande: En acceptabel avvikelsehantering gentemot de kriterier som miljöbedömningssystemen ställer bygger på att de risker som innehållet av ett farligt ämne, som gör att bedömningssystemens kriterier inte uppnås, är kända och acceptabla i förhållande till de fördelar som användningen innebär. Vidare ska minst ett av följande villkor vara uppfyllt: • Det finns andra miljöfördelar med att använda materialen, som bedöms överväga riskerna med förekomsten av farliga ämnen. • Det går inte att ersätta materialet med andra materialslag eller alternativa tekniska lösningar utan att det får negativa konsekvenser avseende funktionen. • Det går inte att ersätta materialet med andra materialslag eller alternativa tekniska lösningar utan att det får negativa konsekvenser avseende kvalitet • Existerande alternativ finns inte tillgängligt på marknaden i tillräcklig omfattning • Existerande alternativ är inte ekonomiskt försvarbara Den här vägledningen har tagits fram i syfte att ge stöd för avvikelsehantering vid produktval av golv- och väggbeklädnader av PVC som innehåller de högmolekylära mjukgörarna DINP och/eller DIDP. DINP och DIDP klarar inte egenskapskraven i bedömningssystem som exempelvis BASTA och Byggvarubedömningen till följd av sina misstänkt hormonstörande egenskaper, vilket innebär att produkter som innehåller mer än 0,1 % av dessa ämnen inte godkänns. Den vägledning som presenteras här påverkar alltså inte de kriterier som används i dessa bedömningssystem utan är avsedd att ge stöd för hantering av undantag. DINP och DIDP har varit de två mest använda mjukgörarna i PVC-golv och väggbeklädnader i Sverige sedan början av 2000-talet. Från år 2011 har dock användningen kraftigt minskat då DINP och DIDP började bytas ut mot andra alternativ. Vid nyproduktion finns därmed alternativ till DINP och DIDP som är godkända i bedömningssystemen. Alternativ saknas dock vid användning av återvunnen råvara, då det fortfarande inte finns tillräckliga mängder återvunnen råvara fria från DINP och DIDP. Motivet för att ta fram en vägledning för avvikelsehantering för DINP och DIDP är att det finns miljö- och resursfördelar i användning av återvunnet material, där dessa komponenter ingår. Om inblandning av återvunnet material sker vid nyproduktion behövs stöd vid produktval, trots att fungerande alternativ till DINP och DIDP redan finns på marknaden. Riskerna med innehållet i DINP och DIDP i golv- och väggbeklädnader av PVC bör ställas i relation till den miljönytta som återvinningen ger. Miljönyttan med återvinning är framförallt en besparing av naturresurser, både i form av material- och energiresurser samt den klimatnytta som den minskade energianvändningen ger upphov till. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.Den här vägledningen har tagits fram i syfte att ge stöd för avvikelsehantering vid produktval av golv- och väggbeklädnader av PVC som innehåller de högmolekylära mjukgörarna DINP och/eller DIDP. DINP och DIDP klarar inte egenskapskraven i bedömningssystem som exempelvis BASTA och Byggvarubedömningen, till följd av sina misstänkt hormonstörande egenskaper, vilket innebär att produkter som innehåller mer än 0,1 procent av dessa ämnen inte godkänns
Produktval av tappvattenarmaturer, kopplingar, ventiler, böjar och T-stycken för dricksvattentillämpningar tillverkade i blyinnehållande kopparlegeringar
No full textInom byggsektorn finns det olika, frivilliga, system som syftar till att fasa ut farliga ämnen från bygg- och anläggningsprodukter (t.ex. BASTA, Byggvarubedömningen, Sunda Hus). I Sverige har dessa system fått ett stort genomslag inom byggsektorn i arbetet med att välja material utan onödiga miljö- och hälsorisker då det blivit ett starkt marknadskrav att de material som används i olika byggprojekt uppfyller kraven i något av dessa system. Fortfarande finns dock byggprodukter som måste användas i dagens byggande som inte alltid klarar kraven i dessa system. För de byggprodukter som inte klarar kraven men som inte kan ersättas finns ett stort behov av trovärdig kunskap, information och stöd när det gäller hur avvikelser från dessa krav ska motiveras och hanteras vid produktvalen. Den här vägledningen syftar till att ge ansvariga för produktval vid ny- och ombyggnation ett stöd för hur avvikelser mot bedömningssystemens bly-kriterium ska hanteras för blyinnehållande kopparlegeringar, t.ex. mässing, i armaturer, kopplingar, ventiler, böjar och T-stycken (härefter benämnt som produkter i tappvattensystemet) för dricksvattentillämpningar. I detta syfte har BASTAs vetenskapliga råd tagit fram ett antal villkor för när ett sådant avsteg från BASTAs kriterier skulle kunna gälla. Vägledningen gäller enbart för vatten som uppfyller definitionen för dricksvatten enligt Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30) och med dricksvatten avses enbart vatten som uppfyller denna definition. Om man har egen brunn bör man således kontrollera att vattnet uppfyller denna definition. Denna avvikelsehantering bör ses över efter 5 år, eftersom det finns en pågående utveckling när det gäller alternativ till blyinnehållande kopparlegeringar.Inom byggsektorn finns det olika, frivilliga, system som syftar till att fasa ut farliga ämnen från bygg- och anläggningsprodukter (t.ex. BASTA, Byggvarubedömningen, Sunda Hus). I Sverige har dessa system fått ett stort genomslag inom byggsektorn i arbetet med att välja material utan onödiga miljö- och hälsorisker då det blivit ett starkt marknadskrav att de material som används i olika byggprojekt uppfyller kraven i något av dessa system. Fortfarande finns dock byggprodukter som måste användas i dagens byggande som inte alltid klarar kraven i dessa system. För de byggprodukter som inte klarar kraven men som inte kan ersättas finns ett stort behov av trovärdig kunskap, information och stöd när det gäller hur avvikelser från dessa krav ska motiveras och hanteras vid produktvalen. Den här vägledningen syftar till att ge ansvariga för produktval vid ny- och ombyggnation ett stöd för hur avvikelser mot bedömningssystemens bly-kriterium ska hanteras för blyinnehållande kopparlegeringar, t.ex. mässing, i armaturer, kopplingar, ventiler, böjar och T-stycken (härefter benämnt som produkter i tappvattensystemet) för dricksvattentillämpningar. I detta syfte har BASTAs vetenskapliga råd tagit fram ett antal villkor för när ett sådant avsteg från BASTAs kriterier skulle kunna gälla. Vägledningen gäller enbart för vatten som uppfyller definitionen för dricksvatten enligt Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30) och med dricksvatten avses enbart vatten som uppfyller denna definition. Om man har egen brunn bör man således kontrollera att vattnet uppfyller denna definition. Denna avvikelsehantering bör ses över efter 5 år, eftersom det finns en pågående utveckling när det gäller alternativ till blyinnehållande kopparlegeringar. This report is only available in Swedish. English summary is available in the report.Den här vägledningen syftar till att ge ansvariga för produktval vid ny- och ombyggnation, ett stöd för hur avvikelser mot bedömningssystemens bly-kriterium ska hanteras för blyinnehållande kopparlegeringar. I detta syfte har BASTAs vetenskapliga råd tagit fram ett antal villkor för när ett sådant avsteg från BASTAs kriterier skulle kunna gälla
Metaller i mossa i Östergötland 2015
No full textPå uppdrag av Östergötlands Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört förtätningsmätningar av koncentrationer av metaller i mossa insamlade i Östergötland under 2015. Idén att storskaligt använda mossor som bioindikator för mätningar av metaller utvecklades i Sverige under 1970-talet, och resultaten visar att metoden fortsatt ger en god bild av nedfallet, då mossor nästan uteslutande tar upp metaller från luften. Lokala skillnader kan spåras och ge information om såväl lokala utsläppskällor som långväga utsläpp. Ett undantag är dock mangan (Mn) där koncentrationerna i mossan inte avspeglar atmosfärisk deposition. I Östergötland har förtätande undersökningar av metallkoncentrationer i mossa genomförts vart 5:e år sedan 1985. De nationella mossundersökningarna startade i Sverige 1975 och har genomförts vart 5:e år sedan dess. De 86 mossprover som insamlats i förtätningsundersökningen i Östergötland 2015 har analyserats med avseende på koncentrationer av arsenik (As), bly (Pb), järn (Fe), kadmium (Cd), koppar (Cu), krom (Cr), kvicksilver (Hg), nickel (Ni), vanadin (V), zink (Zn), aluminium (Al), kobolt (Co), mangan (Mn) och molybden (Mo). Under 2015 analyserades även 21 mossprover från Östergötland i den nationella mossundersökningen. I rapporten har samtliga mätresultat (nationella och förtätningsprover) från de undersökningar som genomförts i Östergötland sedan 1985 använts. This report is only available in Swedish.På uppdrag av Östergötlands Luftvårdsförbund har IVL Svenska Miljöinstitutet AB utfört förtätningsmätningar av koncentrationer av metaller i mossa insamlade i Östergötland under 2015. I denna rapport redovisas resultaten
Tillståndet i skogsmiljön i Södermanlands län
No full textI denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Södermanlands län under perioden från oktober 2014 till september 2015, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare beskrivs aktuella händelser under 2015 med anknytning till Krondroppsnätet. Svavelnedfallet vid provytorna i länet har minskat från cirka 4 kg per hektar 1996/97 till cirka 2 kg per hektar 2014/15. Markvattnet vid Edeby visar inga statistiskt signifikanta förändringar av pH, ANC eller oorganiskt aluminium, trots ett minskat svavelnedfall, vilket tyder på att återhämtningen från försurningen går långsamt. Försurningsstatusen vid Edeby är dock relativt god, med ett pH runt 5,5, ANC oftast över noll och halten oorganiskt aluminium i markvattnet relativt låg. Framtida mätningar får utvisa om förbättringen fortskrider. Kvävenedfallet, som följs främst på öppet fält på grund av interncirkulation i kronorna i skogsytorna, har varierat mellan 3 och 9 kg per hektar och år vid Edeby genom åren. Under det senaste mätåret var kvävenedfallet med nederbörden 5 kg per hektar. Det totala nedfallet till skog (inkl. våt- plus torrdeposition) för de två senaste åren beräknas ha varierat från 5 – 7,5 kg per hektar i de östra delarna av länet. I de sydvästliga delarna av länet varierade det totala kvävenedfallet de två senaste åren mellan 7,5 – 10 kg per hektar. Detta medför att den kritiska belastningsgränsen för kväve med avseende på övergödning till skog, som har satts till 5 kg per hektar och år, och som har överskridits de flesta år i länet, även överskreds 2014/15. Även om kvävenedfallet till skogsmarken i länet varit betydande genom åren har det sannolikt inte resulterat i något betydande läckage av nitrat till markvattnet eller avrinningen. Förhöjda nitrathalter i markvattnet kan dock ske vid störningar, såsom avverkning, stormskador etc. This report is only available in Swedish.I denna rapport redovisas resultaten från mätningar inom Krondroppsnätet i Södermanlands län under perioden från oktober 2014 till september 2015, vilka relateras till tidigare års mätningar. Vidare beskrivs aktuella händelser under 2015 med anknytning till Krondroppsnätet
Evaluation of the Urban Living Labs in Alby and Peltosaari
No full textAcross Europe, some 200 million people live in suburbs in great need of modernization and social uplifting. The JPI Urban Europe SubUrbanLab project (2013-2016) has examined how these suburbs can be modernized and socially uplifted together with the residents and other stakeholders. The project developed and set up six Urban Living Labs (ULLs): three in Alby, Sweden and three in Peltosaari, Finland. These ULLs were arenas for co-creation of innovative urban solutions: a means to develop new forms of experiences on involving the residents and stakeholders into development in an urban context. The long-term goal is to turn these suburbs into more attractive, sustainable and economically viable urban areas. This report presents the evaluation of the six Urban Living Labs with regard to their impact on sustainability in Alby and Peltosaari. The report also discusses how well each ULL has lived up to the project definition of an Urban Living Lab. The evaluations show that the impact on sustainability has been varied. Evaluations focused particularly on the social dimension of sustainability, in line with the ULLs themselves, although it covers the environmental and economic dimension as well. Since the ULLs have been small-scale, contribution to sustainability has also been small-scale However, if the ULLs were to be developed further and up-scaled to other suburbs, the ULLs have the potential for a more significant impact on sustainability, both short-term and long-term. The evaluations further reveal that the ULLs have lived up to the project definition to different degrees. Some joint challenges with the ULL approach can be identified. For example, most of the ULLs struggled with the involvement of users and stakeholder, especially in the earlier phases of developing and planning the ULL. Although the ULLs have integrated a variety of stakeholders and organizations in the co-development of new solutions and ideas, few lived up to the feature of having the users of the developed solutions and ideas as active partners during the entire processes. The development and planning process of the ULL integrated to a larger extent stakeholders (other than users) while users were more involved in the implementation and evaluation process. It should be noted that, although ideal, it is often not practically possible (or motivated) to include all relevant users and stakeholders in all stages of an ULL. For example, it can difficult to know beforehand who are the most relevant users and stakeholders but also, as evident in SubUrbanLab, difficult to get a long-term commitment to the ULL already from the start. However, one can raise the question if the Alby and Peltosaari ULLs would have had developed differently if it were possible to engage more users and stakeholders at an earlier stage in the process. Other conclusions and lessons learned include a request of development of evaluation approaches to evaluate social sustainability and demonstrating cost effectiveness of an ULL and an understanding of the impact of the decision-making structures of public sector on the ULL process and function. The presented results are primarily of interest for stakeholders interested in developing and establishing Urban Living Labs, as well as researchers on Urban Living Lab approach and other participatory approaches.This report presents the evaluation of the six Urban Living Labs with regard to their impact on sustainability in Alby and Peltosaari. The report also discusses how well each ULL has lived up to the project definition of an Urban Living Lab