The Swedish School of Sport and Health Sciences
Not a member yet
3569 research outputs found
Sort by
Vad krävs för att förändring ska bli verklighet? : Faktorer för hållbara beteendeförändringar inom Träna Hjärna
No full textThis qualitative study explores the factors that contribute to long-term behavior change in the Swedish public health program Träna Hjärna ("Train Your Brain"). Eleven semi-structured interviews with participants who completed the program were analyzed using thematic analysis, combining inductive and deductive approaches. Seven central themes emerged: 1) starting points for change, 2) the development of motivation, 3) social connection and support, 4) the importance of program structure, 5) sustaining new habits, 6) inner development and self-insight, and 7) opportunities for adaptation and improvement. Findings suggest that sustainable change results from a dynamic interplay between individual motivation, program design, and social support. Particularly important were the sense of belonging, access to guidance, and the ability to tailor activities to one’s needs. Participants also described internal shifts in self-perception and values, indicating that long-term change was not limited to behavior, but also included identity and mindset. This study provides practical insights into how health interventions can be designed to support lasting change, including the need for ongoing support and follow-up after the formal program ends.Syftet med denna kvalitativa studie var att undersöka vilka faktorer som möjliggör långsiktig beteendeförändring inom ramen för folkhälsoprogrammet Träna Hjärna. Elva semi-strukturerade intervjuer med deltagare som genomfört programmet analyserades med tematisk analys, där både induktiv och deduktiv ansats användes. Analysen resulterade i sju centrala teman: 1) startpunkter för förändring, 2) motivationens utveckling, 3) social samhörighet och stöd, 4) programstrukturens betydelse, 5) vidmakthållande av nya vanor, 6) inre utveckling och självinsikt samt 7) anpassningsmöjligheter och förbättringsförslag. Resultaten visar att hållbar förändring uppstår i ett komplext samspel mellan individens inre drivkrafter, programmets struktur och det sociala sammanhanget. Särskilt betydelsefullt var känslan av sammanhang, tillgången till stöd och möjligheten att anpassa aktiviteter efter egna förutsättningar. Deltagarnas berättelser tyder också på att förändring inte enbart handlade om nya vanor, utan även om en förskjuten självbild och ökad självkännedom. Studien bidrar med praktiknära insikter om hur folkhälsointerventioner kan utformas för att bättre stödja varaktig förändring, och pekar på vikten av strukturer för uppföljning och fortsatt stöd efter programmets slut
Träning med blodflödesrestriktion vid knäsmärta och knäartros : En studie om knäsmärta och artros
No full textKnee pain is a really common issue that reduces physical activity, especially as people get older. In the aging population, knee osteoarthritis is a big problem. Regular strength training can help a lot with rehab, but it’s often hard to do because the pain gets worse with heavy loads. That can make people move less, which slows down recovery and affects daily life. Blood Flow Restriction training (BFR-training) is a newer method where a cuff limits blood flow in a limb. This reduces venous return but keeps arterial flow, so you can train with lighter weights and get results. The aim of this study was to examine how training with BFR (with the leg with pain) compared to traditional strength training (with the healthy leg) affects individuals with knee problems, especially in terms of strength gains and subjective experiences such as pain, exertion and everyday life. The study was conducted as a quantitative uncontrolled intervention study with 10 participants. Pre-and post-tests were carried out to determine 1RM, KOOS-12 AND IPAQ-7. For a three-week period participants did two training sessions per week, during which their symptomatic knee underwent BFR -training, while traditional strength training was performed on the other leg. Pain and exertion levels were assessed at each session. These both forms of strengthening exercises (performed with either leg) resulted in significant strength gains, but no significant differences between the groups was found. There were indications of improvements in daily activity, quality of life and pain with BFR-training, but no significant between group differences could be found. BFR-training was initially perceived as more strenuous, but decreased over time, although without any significant change.Smärta i knät är en vanlig orsak till nedsatt fysisk funktion samt aktivitet och är ett besvär i alla åldrar men ökar i den åldrande befolkningen, knäartros är ett vanligt besvär för äldre. Traditionell styrketräning kan ge bra resultat vid rehabilitering, men kan vara problematisk då smärtan oftast är belastningsrelaterad. Detta kan orsaka minskad fysisk aktivitetsnivå samt svårighet att genomföra rehabilitering, vilket kan leda till låg muskelstyrka och besvär i vardagen. Blodflödesrestriktions träning (BFR-träning) är en relativt ny metod där en blodflöderestriktion sker i en extremitet med någon form av manschett. Detta görs för att delvis strypa åt det venösa återflödet från muskeln samtidigt som man bibehåller det arteriella inflödet vilket frigör möjligheten att träna på en lägre belastning. Syftet med denna studie är att undersöka hur träning med blodflödesrestriktion (utförd med det smärtande benet) jämfört med traditionell styrketräning (utförd med det mer friska benet) påverkar personer med knäproblematik, både avseende styrkeökning och subjektiv skattning avseende smärta, ansträngning samt funktion i vardag. Studien genomfördes som en kvantitativ, okontrollerad interventionsstudie med 10 deltagare. För-och eftertest genomfördes för att få fram 1RM, KOOS-12 samt IPAQ-7 värden. Under tre veckor genomfördes två pass i veckan där deras mest symtomatiska knä genomförde BFR-träning och traditionell styrketräning skedde på andra benet. Skattning av smärta och ansträngning skedde vid varje pass. De båda träningsformerna (utförd med respektive ben) resulterade i en signifikant styrkeökning, men ingen signifikant mellangruppskillnad påvisades. Tendenser till förbättring i vardaglig funktion, livskvalitet samt smärta sågs även med BFR-träning, men inga signifikanta mellangruppsskillnader kunde påvisas. BFR-träning upplevdes som mer ansträngande till en början men minskade med tiden, dock utan påvisad signifikant förändring över tid
Arterial-venous differences of brain-derived neurotrophic factor isoforms across the brain and muscle after exercise at different intensities.
No full textBrain-derived neurotrophic factor (BDNF) is essential for neuroplasticity. Exercise caninduce increases in forearm venous plasma and serum BDNF, often assumed to be indicativeof release from the brain. We investigated the effects of exercise on circulating levels of matureBDNF (mBDNF) and its precursor proBDNF. Sixteen healthy, physically fit adults (20–40 years old)cycled for 20 min at 40, 60 and 80% of V˙O2 max, separated by 30 min of rest. BDNF was analysed in blood samples from the brachial artery, internal jugular vein, femoral vein and antecubital vein. Brain/skeletal muscle exchange of BDNF, calculated as arterial-venous differences in BDNF multiplied by blood flow in the middle cerebral artery/common femoral artery, was measured simultaneously with blood sampling. Exercise intensity-dependent increases were observed in blood platelet count, forearm venous serum mBDNF and plasma proBDNF, but not in forearm venous plasma mBDNF. Brain release (or uptake) was not detected for either plasma mBDNF, serum mBDNF or plasma proBDNF. However, muscle uptake of plasma mBDNF and release of plasma proBDNF were observed after high-intensity exercise. Our findings demonstrate that exercise-dependent increases in serum mBDNF are not derived from the brain or the exercised skeletal muscle. Rather, the source of the increase appears to be the increase in platelets that are enriched with mBDNF. Furthermore, in physically fit adults, BDNF is not released from the brain into the bloodstream, after exercise, regardless of exercise intensity. Finally, changes in plasma proBDNF after exercise appear to be dependent on exercised skeletal muscle rather than brain release. KEY POINTS: Previously shown exercise-induced increases in forearm venous brain-derived neurotrophic factor (BDNF) are often assumed to be indicative of release from the brain. We investigated whether exercise-induced changes in forearm venous mature BDNF (mBDNF) and precursor proBDNF are paralleled by concomitant changes in BDNF exchange over the brain and skeletal muscle. We observed exercise intensity-dependent increases in platelet count, forearm venous serum mBDNF and plasma proBDNF, but not in forearm venous plasma mBDNF. We found muscle uptake of plasma mBDNF and release of plasma proBDNF after high-intensity exercise but no exercise intensity-dependent brain exchange of either plasma mBDNF, serum mBDNF or plasma proBDNF. Our findings suggest that acute exercise-induced increases in circulating serum mBDNF may be solely a result of increased platelet count, probably due to splenic platelet release; and that exercised skeletal muscle, and not the brain, responds to high-intensity exercise by releasing plasma proBDNF.Open access Creative Commons licence CC BY 4.0</p
How Can We Retain More Female Senior Swimmers at the Elite Level? : A Qualitative Interview Study of Female Senior Swimmers at the National Elite Level and the Factors that Support Their Continued Pursuit in Sweden
No full textPrevious research has identified that many athletes quit their sport before they reach adulthood. Looking at swimming in Sweden it is established that there is a lack of female senior swimmers at the national elite level. Thus, the purpose of the study is to identify contributory factors as to why female senior swimmers choose to continue their swimming career and if there are certain circumstances that promotes a continued career. Furthermore, it will also be investigated if they have faced certain challenges or obstacles during their career. The study is carried out through semi-structured interviews with six female senior swimmers with at thematic analysis of the data. The results show that the participants’ motivation is based in their love for the sport but also related to their development and performance. The training environment is also incredibly important. The swimmers need understanding and support as well as an environment that is flexible and adjusted to their needs. The participants also describe the challenges they have faced which have been problems with injuries, sickness and periods without progress. Why female swimmers quit earlier than their male counterparts are a complex matter, but the participants describe that an earlier plateau in sport-specific progress among girls as one possible explanation. To retain more swimmers at this level it is essential that swimmers have the necessary tools to meet the demands that life as an adult swimmer requires. The adult world comes with many changes and challenges and the right support is necessary to attain more adult swimmers at the elite level. More swimmers at this level are a prerequisite for the progress of swimming in Sweden where swimmers at the national level form a necessary bridge between the youth sport and the international elite level.Utifrån den inledande litteratursökningen konstateras det att många slutar med sin idrott innan de når vuxen ålder. När vi ser till sporten simning identifieras det en avsaknad av kvinnliga seniorsimmare på nationell elitnivå. Syftet med studien är att identifiera bidragande orsaker till att kvinnliga seniorsimmare väljer att fortsätta sin elitsatsning och om det finns särskilda omständigheter som främjar detta, samt om det finns vissa utmaningar eller hinder som de möter som försvårar deras fortsatta satsning. Studien genomförs genom semistrukturerade intervjuer av sex kvinnliga seniorsimmare med en tematisk innehållsanalys av datan. Resultaten visar att en inre drivkraft hos deltagarna är en grundförutsättning för att fortsätta som baseras i konceptet att de tycker simning är roligt där de älskar att träna, tävla och utvecklas. Träningsmiljön och den övriga omgivningen är också oerhört viktig. Simmarna behöver förståelse och stöttning samt en miljö som är flexibel och anpassas efter deras behov. Deltagarna beskriver även de hinder de möter vilket bland annat varit skador, sjukdomar och perioder utan utveckling. Varför just kvinnliga simmare slutar tidigare än manliga är en komplex fråga, men deltagarna beskriver att en tidigare utvecklingsplatå hos tjejer som en av orsakerna. Det är väsentligt att simmare klarar av att möta de krav som livet som vuxen simmare kräver. Klivet ut i vuxenvärlden kommer med många förändringar och rätt stöttning måste erbjudas om vi vill ha fler vuxna simmare på elitnivå. Att behålla fler simmare på denna nivå är en förutsättning för simningens utveckling i Sverige där simmare på nationell elitnivå bildar ett väsentligt trappsteg mellan ungdomsidrotten och den internationella eliten
Work-home interference and recovery ability among Swedish elite football coaches : A qualitative study of their strategies to prevent burnout
No full textIntroduktion: Pressen på en fotbollstränare är stor, på en elittränare än större. Riskerna för utbrändhet för en elittränare är stora, framförallt kopplat till arbets-hemkonflikt (home-work interference) och återhämtningsförmåga. Syfte: Att få en djupare förståelse för hur elitfotbollstränare i Sverige upplever arbets-hemkonflikt samt vilka strategier de använder för återhämtning och för att undvika eller hantera utbrändhet. Metod: Genom en kvalitativ metod har vi intervjuat flertalet elittränare angående deras arbete och det privata livet utanför fotbollen. Dataanalysen gjordes enligt Graneheim & Lundman (2004) metod där de åtta tränarnas intervjuer transkriberade för att analysera citat, innehåll i citaten, sub-teman och teman som togs upp i resultatet Resultat: Tränarna upplevde en obalans mellan arbete och privatliv vilket kunde leda till utbrändhet. Många tränare tryckte på vikten av återhämtning och ger också exempel på strategier de använder för att koppla bort arbetet. Resultaten visade också svårigheten med arbets-hemkonflikt och den långsiktiga återhämtningen. Slutsats: Genom resultaten så ger studien ett perspektiv på tränarnas möjliga risker för utbrändhet och påverkan av arbets-hemkonflikt samt en bild av hur tränare på elitnivå återhämtar sig och motverkar utbrändhet. Denna studie bidrar av den anledningen till att visa på vikten av att skapa en hållbar balans mellan arbete och privatliv för att förebygga utbrändhet. Introduction: The pressure on a football coach is great, and even greater on an elite coach. The risks of burnout for an elite coach are great, especially linked to WHI (Work-home interference) and recovery capacity. Aim: To gain a deeper understanding of how elite football coaches in Sweden experience work-home interference, and what strategies they use for recovery and for avoiding or managing burnout. Method: Through a qualitative method have we interviewed several elite coaches about their work and private life outside of football. The data analysis was done according to the Graneheim & Lundman (2004) method where the eight coaches' interviews were transcribed to be analyzed into quotes, content of the quotes, sub-themes and themes that were raised in the results. Results: The coaches experienced an imbalance between work and private life, which could lead to burnout. Many coaches emphasized the importance of recovery and gave examples of strategies they use to disconnect from work. The results also showed difficulty with WHI and long-term recovery. Conclusion: Through the results, the study provides a perspective on coaches' possible risks for burnout and the impact of WHI, as well as a picture of how elite-level coaches recover from and counteract burnout. This study therefore contributes to demonstrating the importance of creating a sustainable work-life balance to prevent burnout
Känslan av en promenad! : En fem veckors promenadintervention för att minska ångest hos gymnasieelever.
No full textAim: The aim of this study is to investigate the anxiolytic effect of a five-week, twice weekly, school-based walking intervention in urban green areas among Swedish high school students (aged 16 – 19 years) with and without elevated anxiety symptoms. The author hypothesizes: (1) The five-week, twice weekly, walking intervention will decrease anxiety symptoms among the participants. (2) The reduction of anxiety will be greater in the group with elevated anxiety symptoms, especially among those who also have low levels of physical activity. (3) Female students will show a greater anxiety reduction than male students regardless of baseline anxiety. Method: Seventy-eight high school students were cluster-randomized to either control (N = 38) or intervention group (N = 40). The intervention group walked twice a week for thirty minutes during the school day for a period of five weeks. The control group continued their school days as normal. The participants’ anxiety level was measured with a 7-item anxiety scale (GAD-7) for general anxiety and the Penn State Worry Questionnaire (PSWQ) for worrying symptoms before and after the intervention. Those with GAD-7 score ≥ 10 and PSWQ score ≥ 45 were considered to have elevated anxiety. The results were analyzed with general linear models (GLM) including multiple confounding factors to evaluate the group differences. Results: The intervention group showed a statistically significantly greater reduction in GAD-7 score (Mean difference = 1.87, t(67) = -2.40, p = 0.019, β = 0.505) but not in PSWQ score compared to the control group. For subgroups statistically significant differences were found for change in GAD-7 between the intervention and the control group for those with elevated anxiety (Mean difference = 4.47, t(64) = -3.47, ptukey < 0.005) and for change in PSWQ between those with and without elevated anxiety in the intervention group (Mean difference = 9.25, t(64) = 2.87, ptukey = 0.028). A statistically significant difference in change of both GAD-7 and PSWQ scores was found for those with low levels of physical activity in the control group compared to the other physical activity subgroups. No statistically significant differences for change in GAD-7 score or PSWQ score between genders were found. Conclusion: A thirty-minute walk during the school day, twice a week, for five weeks reduces anxiety among high school students. The reduction appeared to be greater among those with elevated anxiety and/or low levels of physical activity. The effect was more prominent for general anxiety compared to worrying symptoms. No difference between genders was found.Syfte: Denna studies syfte är att undersöka vilken effekt en skolbaserad promenadintervention i naturmiljö under fem veckor med två promenader per vecka har på ångestsymtom hos svenska gymnasieungdomar (16 – 19 år) med eller utan förhöjd ångest. Författarens hypoteser är: (1) Promenadinterventionen med två promenader per vecka i fem veckor kommer att reducera ångesten hos deltagarna. (2) De deltagarna med förhöjd ångest och/eller låg grad av fysisk aktivitet kommer uppleva en större ångestreduktion (3) Kvinnliga deltagare kommer uppvisa en större ångestreduktion jämfört med manliga deltagare oberoende av ångestnivå vid baslinjemätningen. Metod: Sjuttioåtta gymnasieelever blev klusterrandomiserade till antingen kontroll- (N = 38) eller interventionsgrupp (N = 40). Interventionsgruppen promenerade i trettio minuter två gånger per vecka under skoltid i fem veckors tid. Kontrollgruppen fortsatte sina skoldagar som vanligt. Deltagarnas ångestnivå mättes med en 7-item anxiety scale (GAD-7) för generell ångest och Penn State Worry Questionnaire (PSWQ) för orossymptom innan och efter interventionen. De med GAD-7 ≥ 10 och PSWQ ≥ 45 ansågs ha förhöjd ångest. Resultatet analyserades med generaliserade linjära modeller (GLM), i vilka flertalet störande variabler var inkluderade, för att utvärdera gruppskillnader. Resultat: Interventionsgruppen visade en statistiskt signifikant större minskning i poäng på GAD-7 (Medelvärdesskillnad = 1.87, t(67) = -2.40, p = 0.019, β = 0.505), men inte i poäng på PSWQ, jämfört med kontrollgruppen. Statistiskt signifikanta skillnader visade sig också för förändring i poäng på GAD-7 mellan interventions- och kontrollgruppen för deltagare med förhöjd ångest (Medelvärdesskillnad = 4.47, t(64) = -3.47, ptukey < 0.005) och för förändring i poäng på PSWQ mellan de med förhöjd ångest och de utan förhöjd ångest i interventionsgruppen (Medelvärdesskillnad = 9.25, t(64) = 2.87, ptukey = 0.028). En statistiskt signifikant skillnad avseende förändring för både GAD-7 och PSWQ poäng visade sig för deltagare med låg fysisk aktivitetsnivå i kontrollgruppen jämfört med övriga subgrupper baserade på fysisk aktivitetsnivå. Inga statistiskt signifikanta könsskillnader visade sig gällande förändring i GAD-7 poäng eller PSWQ poäng. Slutsats: En trettio minuter lång promenad, under skoldagen, två gånger i veckan, i fem veckors tid minskar ångest hos gymnasieelever. Minskning verkar vara större för de med förhöjd ångest och/eller låg grad av fysisk aktivitet. Effekten var tydligast för förändringen i generell ångest jämfört med orossymptom. Studien fann inga könsskillnader gällande förändring i ångestnivå
Associations between change in moderate-to-vigorous physical activity and sedentary behaviour with risk of recurrent cardiovascular events among individuals with coronary heart disease : A prospective cohort study.
No full textBACKGROUND: Moderate-to-vigorous physical activity (MVPA) and limiting time in sedentary behaviour (SB) are recommended for the secondary prevention of coronary heart disease (CHD). Little is known about MVPA and SB changes and recurrent cardiovascular events. This study explores the associations between changes in MVPA and SB for recurrent cardiovascular events among individuals with CHD. METHODS: Prospective cohort study based on individuals with CHD. MVPA and SB were self-reported, and recurrent cardiovascular events were identified using health registers (2006-2022). Changes in MVPA and SB were categorized as remaining high, decreasing, increasing, and remaining low. Associations were explored using Cox proportional regression models. RESULTS: There were 9430 Australians, 62 % males with a mean age of 70 (SD = 10) years. During the follow-up, with a median time of 4.9 (IQR = 6.1) years, 508 non-fatal cardiac events, 951 total cardiac events, and 2481 major adverse cardiovascular events (MACE) occurred. The risk of recurrent cardiovascular events was 32-39 % lower when MVPA remained high compared to remaining low. An increase in MVPA was associated with a 30 % lower risk of total cardiac events and a 26 % lower risk of MACE, while a decrease was associated with a 16 % lower risk of MACE. Keeping low SB was associated with a 25-29 % lower risk of total cardiac events and MACE than SB remained high. A decrease in SB was associated with a 25 % lower risk of MACE. CONCLUSION: Supporting individuals with CHD to remain high or improve levels of MVPA and low levels of SB is important in secondary prevention.This is an open access article under the CC BY license (http://creativecommons.org/licenses/by/4.0/).</p
Långsiktiga effekter av livsstilsinterventioner för seniorer : En uppföljningsstudie av Träna Hjärna-programmet
No full textBackground:Physical inactivity is a well-established risk factor for poor health and premature death among older adults. Municipal lifestyle interventions that integrate physical activity, nutrition, cognitive stimulation, and social interaction have shown short-term benefits, but evidence regarding the long-term maintenance of such changes remains limited. Träna Hjärna is a municipal program for older adults based on a multidomain approach inspired by the FINGER model. The program includes group exercise sessions twice weekly in small groups, combined with social interaction through shared coffee breaks. Additionally, participants are offered six thematic lectures on nutrition, physical activity, mental training, and social activities, as well as introductory sessions on cognitive decline, health promotion, and current research. The program also features at least two coaching sessions, two cooking workshops, and smaller follow-up seminars for reinforcement and deepening. Aim:The aim of this study was to examine how participants in the Träna Hjärna program retrospectively rated their lifestyle habits before, directly after, and 1–2 years following program completion, and to analyse factors associated with the maintenance of healthy habits over time. Method:A quantitative, retrospective pre-post design with long-term follow-up was applied. A web-based questionnaire was completed by 64 former participants, providing self-rated data on physical activity, diet, stress, sleep, health, and quality of life across three time points. Data were analysed using non-parametric tests (Friedman, Wilcoxon, Spearman, and Mann-Whitney U). Results:Physical activity levels were rated significantly higher after the program compared to before, and this level was maintained at follow-up. No significant changes were observed in diet or stress management between program completion and follow-up, while sleep quality declined significantly. At follow-up, most participants reported improved quality of life and health, which correlated with sustained habits, increased motivation, and a positive program experience. Conclusion:The findings suggest that Träna Hjärna may contribute to long-term improvements in self-reported physical activity, quality of life, and health. Factors such as perceived program adaptation and attitudinal change appear to be central to the maintenance of habits. The results highlight the need for continued support after program completion, particularly to sustain improvements in sleep.Bakgrund: Fysisk inaktivitet är en välkänd riskfaktor för ohälsa och förtida död bland äldre. Kommunala livsstilsinterventioner som integrerar fysisk aktivitet, näringslära, kognitiv stimulans och social samvaro har visat positiva effekter på kort sikt, men kunskapsläget gällande långsiktigt vidmakthållande av sådana förändringar är begränsat. Träna Hjärna är ett kommunalt program för äldre som utgår från ett multidomänperspektiv med inspiration från FINGER-metoden. Programmet omfattar gruppträning två gånger i veckan i mindre grupper, med tillhörande social samvaro i form av gemensam fika. Utöver detta erbjuds sex tematiska föreläsningar inom kost, fysisk aktivitet, hjärngymnastik och sociala aktiviteter, samt introduktioner om kognitiv svikt, hälsofrämjande faktorer och aktuell forskning. Programmet inkluderar även coachande samtal vid minst två tillfällen, två matlagningstillfällen och mindre seminarier för uppföljning och fördjupning. Syfte: Syftet med studien var att undersöka hur deltagare i det kommunala seniorprogrammet Träna Hjärna retrospektivt skattade sina levnadsvanor före, direkt efter samt 1–2 år efter programmets avslut, samt att analysera faktorer som kan vara associerade med vidmakthållande av hälsosamma levnadsvanor.Metod: En kvantitativ, retrospektiv pre-post-design med långtidsuppföljning användes. En webbenkät besvarades av 64 tidigare deltagare, där självskattningar av fysisk aktivitet, kost, stress, sömn, hälsa och livskvalitet jämfördes över tid. Data analyserades med icke-parametriska tester (Friedman, Wilcoxon, Spearman och Mann-Whitney U). Resultat: Fysisk aktivitet skattades som signifikant högre efter programmet jämfört med före, och denna nivå bibehölls vid uppföljningen. Kostvanor och stresshantering uppvisade inga signifikanta förändringar mellan programslut och uppföljning, medan sömnkvaliteten försämrades signifikant. Vid uppföljning skattade majoriteten förbättrad livskvalitet och hälsa, vilket korrelerade med vidmakthållna vanor, ökad motivation och positiv programupplevelse. Slutsats: Studien visar att Träna Hjärna kan bidra till långsiktiga förbättringar i självrapporterad fysisk aktivitet, livskvalitet och hälsa. Faktorer såsom självupplevd programanpassning och7attitydförändring tycks vara centrala för vidmakthållande av vanor. Resultaten indikerar behovet av fortsatt stöd efter programslut för att upprätthålla vissa effekter, särskilt sömn
Ageing leads to selective type II myofibre deterioration and denervation independent of reinnervative capacity in human skeletal muscle.
No full textAge-related loss of muscle mass and function is underpinned by changes at the myocellular level. However, our understanding of the aged muscle phenotype might be confounded by factors secondary to ageing per se, such as inactivity and adiposity. Here, using healthy, lean, recreationally active, older men, we investigated the impact of ageing on myocellular properties in skeletal muscle. Muscle biopsies were obtained from young men (22 ± 3 years, n = 10) and older men (69 ± 3 years, n = 11) matched for health status, activity level and body mass index. Immunofluorescence was used to assess myofibre composition, morphology (size and shape), capillarization, the content of satellite cells and myonuclei, the spatial relationship between satellite cells and capillaries, denervation and myofibre grouping. Compared with young muscle, aged muscle contained 53% more type I myofibres, in addition to smaller (-32%) and misshapen (3%) type II myofibres (P < 0.05). Aged muscle manifested fewer capillaries (-29%) and satellite cells (-38%) surrounding type II myofibres (P < 0.05); however, the spatial relationship between these two remained intact. The proportion of denervated myofibres was ∼2.6-fold higher in old than young muscle (P < 0.05). Aged muscle had more grouped type I myofibres (∼18-fold), primarily driven by increased size of existing groups rather than increased group frequency (P < 0.05). Aged muscle displayed selective deterioration of type II myofibres alongside increased denervation and myofibre grouping. These data are key to understanding the cellular basis of age-related muscle decline and reveal a pressing need to fine-tune strategies to preserve type II myofibres and innervation status in ageing populations
Excessive exercise elicits poly (ADP-ribose) Polymerase-1 activation and global protein PARylation driving muscle dysfunction and performance impairment
No full textExcessive exercise combined with inadequate recovery time may trigger fatigue, performance impairment, and ultimately the overtraining syndrome. The intramyocellular mechanisms involved in the overtraining syndrome remain only partially known. Here, we combined multi-omics analyses from isogenic BXD mouse strains with a mouse model of overtraining and excessive exercise protocol in mice and humans to evaluate the molecular mechanism involved in the performance impairment induced by excessive exercise. We identified that BXD mouse strains with elevated levels of Parp1 gene expression in the skeletal muscle displayed features like overtraining syndrome and abnormal muscle genetic signature. High PARP1 protein content and aberrant PARylation of proteins were detected in the skeletal muscle of overtrained, but not in trained mice. Overtraining syndrome reduced mitochondrial function promoted by exercise training, induced muscle hyperalgesia, reduced muscle fiber size and promoted a similar gene signature of myopathy and atrophy models. Short periods of excessive exercise also increased PARylation in the skeletal muscle of mice and healthy subjects. The pharmacological inhibition of PARP1, using Olaparib, and genetic Parp1 ablation, preserved muscle fiber morphology and protected against physical performance impairment and other symptoms of the overtraining syndrome in mice. In conclusion, PARP1 excessive activation is related to muscle abnormalities led by long or short periods of excessive exercise, and here we suggest that PARP1 is a potential target in the treatment and prevention of overtraining syndrome. (c) 2025 The Author(s). Published by Elsevier GmbH. This is an open access article under the CC BY-NC license (http://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/).This is an open access article under the CC BY-NC license (http://creativecommons.org/licenses/by-nc/4.0/)</p