Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Inventering av måsfågelkolonier på Gotska Sandön, 2020
No full textGotska Sandön är en av landets nio första nationalparker och inrättades år 1909. Många av öns besökare lockas till ön för sin unika natur, med oändliga sandstränder, stora dyner, gamla tallskogar och öns fridfulla lövängen. Förutom att ön hyser en underbar natur som lockar många resenärer så är ön också känd för sina höga naturvärden, med flera för landet unika insekter, svampar och lavar. Men det är ljudkulissen och den ständiga närvaron av tärnor, måsar och trutar, vid öns måsfågelkolonier som sätter prägel på öns tillvaro under vår, sommar och höst. Denna rapport syftar till att skapa ett kunskapsunderlag för fortsatt miljöövervakning av populationerna av de kolonihäckande måsfåglarna på Gotska Sandön. Målet med uppdraget har varit att kartlägga förekomst av de mås-, tärn- och vadararter som förekommer i nationalparkens måsfågelkolonier, samt att presentera lämpliga åtgärdsförslag som kan gynna de kolonihäckande fåglarna. Inventeringen har gjorts på uppdrag av Tomas Johansson, Länsstyrelsen Gotlands län. Detta är den första detaljerade inventeringen som har gjorts på måsfågelkolonierna på Gotska Sandön och utgör en basinventering för fortsatt miljöövervakning av öns måsfågelkolonier. Många kolonihäckande och strändängshäckande fåglar visar en negativ trend och flera arter är rödlistade (Naturvårdsverket 2015, Haas & Green 2018, SLU Artdatabanken 2020). Gotska Sandön hyser troligen en av de större kolonierna i Sverige och eventuellt i Östersjön av den rödlistade arten östersjösilltrut (Larus f. fuscus), men kunskapen om måsfågelkoloniernas tillstånd på ön bristfällig. Muntliga uppgifter berättar om en ”generell minskning av silltrut” på ön, vilket också stöds av fynd i Artportalen som visar på flera förändringar bara de senaste 40 åren (Artportalen 1950–2020). Det finns totalt fem koloniområden (Bredsandsudde, Beckrevet, Säludden, Tärnudden och Varvsbukten). De två största kolonierna är Bredsandsudde och Tärnudden och de utgörs av väl utvecklade flygsandsstränder med stora dynområden. Vid Bredsandsudde har en påtaglig igenväxning av tall skett i kolonins centrala delar. Säludden är också den enda plats på ön som har beträdnadsförbud skapat för att skydda djurlivet (i detta fall sälar). Totalt har sju arter måsfåglar och tre arter vadare påträffats i de fem inventerade måsfågelkolonierna. Sex av de påträffade arterna är rödlistade, varav tre av dessa som sårbara (VU) och resterande som nära hotade (NT); silltrut (VU), gråtrut (VU), havstrut (VU), fiskmås (NT), kentsk tärna (NT) och strandskata (NT). De vanligaste arterna är fisktärna (638 par), silltrut (278 par) och därefter fiskmås (129 par). De individrikaste kolonierna är Tärnudden (med totalt 425 par måsfåglar), Bredsandsudde (med totalt 365 par måsfåglar) och Varvsbukten (med 236 par måsfåglar). Typiskt för kolonierna är att tärnor häckar och lägger sina bon närmast stranden. Fiskmås väljer att lägga sina bon i lite mer tätvuxna sanddyner, eller på de flacka sandhedarna innanför yttersta dynerna. Silltrut och gråtrut föredrar att lägga sina bon vid grå dyner, där mer vegetation finns och sanden är lite fastare. Havstrut lägger sina bon både vid stenstränder och vid liknande miljöer som övriga trutar. Några generella antaganden som man kan göra utifrån inventeringsresultaten om man jämför med fynd i Artportalen (sökperiod 1950–2020) är att måsar och trutar minskar, medan antalet tärnor ökar (liksom landet i övrigt). Orsaken till tärnornas förmodade ökning kan sannolikt bero på en ökad mängd småfisk (spigg, med mera) i Östersjön. Storskaliga minskningar av måsfåglar, särskilt av arterna silltrut, havstrut och gråtrut, har konstaterats under en längre tid (Hyvärinen et al. 2019, SLU Artdatabanken 2020). Sannolikt finns flera samverkande faktorer som påverkar bestånden negativt. Samtidigt finns lokala orsaker som påverkar bestånden. Den pågående igenväxningen av dynmiljöerna kan innebära att mängden tillgänglig yta i en koloni kan minska. Den ökade igenväxning vid Bredsandsudde har medfört att sikten har försämrats, vilket medför att predatorer i form av rovfåglar lättare kan ”smyga” sig in i kolonin. Under våren 2020 observerades predation från kungsörn och havsörn på silltrut. Antalet par gråkråka har troligtvis också ökat på Gotska Sandön (personlig observation). Mänsklig störning är också en faktor som har visats kunna påverka häckningsframgången och lokala populationsförändringar på måsfåglar med förlust av kolonier (Lloyd et al. 1975, Veen 1977, Yates 2014). Följande åtgärdsförslag föreslås: ▪ För att minska igenväxning med träd och minska predation (av kråka och örnar) i kolonierna behövs skötselåtgärder, vilka också är angivna i Gotska Sandöns skötselplan (Naturvårdsverket 2018). Högst prioritet att genomföra denna åtgärd är vid Bredsandsudde.▪ Tydlig information, med skyltsystem och genom införandet av restriktioner; till exempel genom att inrätta tillträdesförbud vid kolonierna, i form av fågelskyddsområden.▪ Fågelskyddsområden bör omfatta strandzonen för att inte strandhäckande fåglar ska störas.▪ Fågelskyddsområden bör också omfatta den period som fåglar häckar, förslagsvis 1 april till och med 31 juli.▪ Genomför åtgärder för att etablera kentsk tärna som häckfågel på ön, exempelvis genom att med hjälp av placerade vettar locka dit arten (en metod som har använts bland annat i Skåne). Särskilt effektivt är det att använda vettar i kombination med uppspelning av lockläten. Vettar bör placeras vid Tärnudden och Bredsandsudde. Följande förslag till fortsatta inventeringar föreslås: ▪ Fortsätta inventera och bevaka måsfågel- och vadarpopulationerna på Gotska Sandön, med årliga inventeringar, eller inventeringar vartannat, eller vart tredje år.▪ Möjlig komplettering att inventera ungfåglar under sommarhalvåret för att studera häckningsframgång
Flygbildstolkning av våtmarker i Dalarnas och Kronobergs län inom Remill 2021
No full textRegional miljöövervakning i landskapsrutor (Remiil) är ett samarbete mellan ett antal länsstyrelser SLU, Institutionen för ekologi, Uppsala (Lundin m.fl. 2016; Glimskär m.fl. 2020). Denna rapport avser flygbildstolkning inom delprogrammet ”Vegetation och ingrepp i våtmarker”. Syftet med övervakningen är att följa utvecklingen för vegetation och ingrepp i våtmarker regionalt med ett landskapsperspektiv. Övervakningen kan ge svar på frågor om till exempel förändringar i arealer för våtmarkstyper (definitioner enligt VMI), vegetationstyper, träd- och busktäckning, artsammansättning för kärlväxter och mossor samt förekomst av direkta ingrepp såsom körskador, diken och vägar och dess påverkan på våtmarkerna. Flygbildsinventeringen kan i viss mån även indikera påverkan från myrens omgivning, exempelvis vägar och kalhyggen i direkt anslutning. Förutom den årliga rapport som görs gemensamt för delprogrammen inom Remiil så har även flera utvärderingar gjort, där även ingår förslag till indikatorer för våtmarkernas tillstånd och påverkan (Glimskär & Kindström 2019; Glimskär m.fl. 2021). Tanken är bland annat att Remiils våtmarksuppföljning ska kunna vara ett komplement till VMI (Gunnarsson & Löfroth 2009) och den satellitbaserade övervakningen av våtmarker (Hahn m.fl. 2021), bland annat genom att ta med även mindre våtmarker, ned till en minsta storlek av 1 hektar.Resultaten behöver normalt presenteras för en större region än vad ett enskilt län utgör för att vara statistiskt hållbara. Delprogrammet bygger därför på att flera län inom en lämplig region samarbetar om övervakningen och analyserna av resultaten. Det gemensamma miljöövervaknings-programmet är i sin helhet reglerat via ett avtal upprättad mellan samtliga deltagande länsstyrelser och SLU. Administrerande länsstyrelse för hela det gemensamma delprogrammet är Länsstyrelsen i Örebro.Flygbildsinventeringen utgör också en grund för utlägg av provytor som fältinventeras vad avser vegetation, påverkan och växtarter. Denna rapport avser två uppdrag med flygbildstolkning för Dalarnas och Kronobergs län, som inte tidigare har deltagit under programperioden 2015-2020, men som vill delta med fältinventering samordnat med övriga fem län och därför har frigjort medel för att utföra flygbildstolkning med samma metodik som övriga län.
Inventering av gaddsteklar och andra vilda pollinatörer på demonstrationsängar 2021 : Grenåsa, Jönköpings kommun, Jönköpings län
No full textUnder 2020 har Länsstyrelsen i Jönköpings län arbetat med att anlägga äng i ett demonstrationsområde på gammal vall i Grenåsa i Jönköpings län. Under 2021 genomförde Calluna en inventering av gaddsteklar och andra pollinatörer i denna demonstrationsäng. Syftet med inventeringen var att ta reda på vilka gaddsteklar och andra pollinerande insekter som förekommer i ängen. Demonstrationsängen besöktes vid tre tillfällen under våren och sommaren 2021. Fältinventering genomfördes genom håvning samt visuella observationer och huvudfokus låg på att eftersöka gaddsteklar, men även dagaktiva fjärilar och vissa tvåvingar har artbestämts. Totalt konstaterades 47 insektsarter under inventeringen. Av dessa var 22 arter gaddsteklar, 16 arter fjärilar, fem arter tvåvingar och fyra arter skalbaggar. En rödlistad art påträffades, nämligen sexfläckig bastardsvärmare Zygaena filipendulae (NT). Dessutom noterades flera naturvårdsintressanta gaddsteklar och fjärilar. Inventeringen visar att det finns en varierad gaddstekelfauna i demonstrationsängen, där arterna sinsemellan uppvisar en variation med avseende på födonisch, grad av pollenspecialisering och bosubstrat. Då åtgärderna har genomförts så nyligen kan man även förvänta sig att nya arter kommer att kolonisera området under de kommande åren
Den lokala naturvårdssatsningens (LONA) bidrag till insatser kring naturvård och friluftsliv i Sverige : Analys av data från LONA-tjänsten
No full textDenna rapport presenterar en utvärdering av den Lokala naturvårdssatsningen (LONA), ett statligt bidragssystem som syftar till att främja insatser inom lokal naturvård och friluftsliv. Inom LONA kan kommuner ansöka om bidrag, medan projekt får utföras i samverkan mellan kommun och lokala eller ideella aktörer. LONA är sprunget ur en förordning som stipulerar vilka slags naturvårds- och friluftslivsprojekt som kan erhålla statliga bidrag. Under åren har LONA successivt kompletterats med särskilt riktade satsningar: Våtmarkssatsningen och Pollineringssatsningen. Följande projektkategorier kan erhålla stöd inom LONA: kunskapsuppbyggnad, framtagande av underlag, områdesskydd, vård och förvaltning, restaurering, information, folkbildning och annan kunskapsspridning, restaurering/anläggande av våtmarker samt förberedelsearbete inför våtmarksåtgärder. Inom ordinarie LONA samt pollineringssatsningen kan kommuner erhålla upp till 50 % stöd för projektkostnader, medan motsvarande siffra för våtmarkssatsningen är 90 %. Även om LONA har funnits sedan 2004 innefattar denna utvärdering projekt och åtgärder mellan åren 2010 och 2020, med ett särskilt fokus på åren mellan 2017 och 2020. Eftersom LONA har utvärderats ett flertal gånger tidigare kan denna rapport ses som en del i en serie utvärderingar. Rapporten fokuserar på att utvärdera hur projekt och åtgärder som har genomförts inom LONA bidrar till naturvården och miljökvalitetsmålen, samt friluftslivet och friluftslivsmålen. Frågor som adresseras är:• Vilka miljömål och friluftsmål adresseras främst? • Ger LONA påvisbara och/eller kvantifierbara effekter på uppfyllelsen av dessa mål?• I vilken grad ger åtgärder inom LONA direkta och indirekta effekter på naturvärden i miljön? • I vilken grad ger åtgärder inom LONA långtidseffekter på naturvärden i miljön? • Bidrar specifika satsningar på våtmarker och pollinering inom LONA till uppfyllandet av miljökvalitetsmålen och till att genomföra regeringsuppdrag och nationella satsningar?Grunden för utvärderingen var att analysera data från LONA-tjänsten, vilken innehåller information om beviljade projekt och åtgärder. För att ge en längre tillbakablick, och koppla denna utvärdering till tidigare utvärderingar, analyserades vissa data för hela perioden från 2010 till 2020. Djupare analyser genomfördes för perioden mellan 2017 och 2020, då den senaste LONA-utvärderingen gjordes för perioden fram till 2017. Dessutom analyserades projekt och åtgärder inom Våtmarkssatsningen under tidsperioden 2018–2020 och Pollineringsuppdraget under 2020, då detta är de relevanta tidsperioderna för dessa satsningar. De miljömål som i hög grad adresserats av åtgärder inom LONA är Ett rikt växt- och djurliv, följt av God bebyggd miljö, Myllrande våtmarker, Levande sjöar och vattendrag samt Levande skogar. Givet den starka naturvårdskopplingen dessa miljömål har faller sig utfallet rimligt. Miljömål som i lägre grad adresseras är exempelvis Giftfri miljö, Frisk luft och Begränsad klimatpåverkan. Detta resultat är också rimligt då dessa miljömål gynnas mer av direkta regleringar av utsläpp än av traditionella naturvårdsinsatser. Vad gäller friluftsmålen adresseras främst Tillgänglig natur för alla, följt av Tillgång till natur för friluftsliv, Attraktiv tätortsnära natur samt Friluftsliv för god folkhälsa. Friluftsmål som i lägre grad adresseras inom LONA är Hållbar regional utveckling och landsbygdsutveckling och Skyddade områden som resurs för friluftslivet. Inom utvärderingen kunde inte effekter från LONA:s åtgärder i miljön kvantifieras, till stor del på grund av avsaknad av sådana mätningar inom projekten eller systematisk inrapportering av sådana mätvärden. Effekter kunde å andra sidan påvisas genom identifiering av en specifik koppling mellan en åtgärd och ett miljöoch friluftsmålens indikatorer eller preciseringar. Utifrån denna metod detekterades totalt 1 788 åtgärder med påvisbar effekt på miljömålen mellan 2017 och 2020, vilket måste anses vara en betydande påverkan. Dock finns en stor variation mellan miljömålen i hur många åtgärder som kan sägas ha en påvisbar effekt. Ett rikt växt- och djurliv är det miljömål som har flest antal åtgärder med påvisbar effekt och Frisk luft samt Begränsad klimatpåverkan har lägst antal sådana åtgärder. Åtgärder med påvisbara effekter identifierades för alla friluftsmål och uppgick totalt till 567 stycken, vilket utgör en påtaglig positiv påverkan på utvecklingen av friluftsmålen. Fördelningen över dessa åtgärder är något jämnare jämfört med motsvarande åtgärder för miljömålen. Tillgänglig natur för alla är det friluftsmål med flest antal sådana åtgärder och Hållbar regional tillväxt och landsbygdsutveckling är det friluftsmål med lägst antal åtgärder med påvisbar effekt inom perioden 2017 och 2020. Även om åtgärder av administrativ karaktär inte identifierades som åtgärder med en påvisbar effekt är dessa åtgärder nödvändiga för att planera och bedriva naturvård och stimulera friluftslivet. Åtgärder inom LONA har således många påvisbara positiva effekter på miljömålen och friluftsmålen, samt positiva effekter på planering, information och kunskapsuppbyggnad för naturvården och friluftslivet. Inom denna utvärdering analyserades även om direkta och indirekta effekter från åtgärder kan identifieras. Sammantaget identifierades 57 % av åtgärderna mellan 2017 och 2020 ge indirekta effekter och 43 % ge direkta effekter. För vissa miljömål, naturtyper och organismtyper finns dock fler direkta än indirekta effekter. Till följd av intensiv dikning under de senaste 100 åren har c:a en fjärdedel av alla våtmarker i Sverige försvunnit. Våtmarker har flera viktiga funktioner i miljön, bl.a. vattenhushållning i ekosystemen, grundvattenbildning, biologisk mångfald, retention och nedbrytning av näringsämnen och minskade utsläpp av växthusgaser. Minskad våtmarksutbredning är ett stort problem då deras viktiga ekosystemtjänster påverkas negativt. Under åren 2018–2020 har våtmarkssatsningen i medeltal genererat nästan 100 projekt och c:a 270 åtgärder per år. En överväldigande majoritet av åtgärderna ligger inom åtgärdskategorierna Våtmarksprojekt – förberedelsearbete och Våtmarksprojekt – genomföra restaurering och anläggning, och åtgärdstyperna är högst relevanta för våtmarker. Ungefär hälften av åtgärderna riktar sig mot miljömålet Myllrande våtmarker och majoriteten av de kvarvarande åtgärderna inom våtmarksprojekten riktar sig mot miljömål som är tydligt kopplade till våtmarkers funktion i de naturliga ekosystemen. En överväldigande majoritet av åtgärderna inom våtmarksprojekten riktar sig mot relevanta ekosystemtjänster, och även om merparten av våtmarksåtgärderna är riktade mot ospecificerade organismtyper, så gynnar många åtgärder specifikt hotade organismgrupper och biologisk mångfald. Resultaten visar att våtmarkssatsningen tydligt ligger i linje med de rekommendationer som togs fram i redovisningen av regeringsuppdraget för våtmarkers ekologiska och vattenhushållande funktion. Förändrad markanvändning, igenväxning och exploatering av naturliga ekosystem, och användning av bekämpningsmedel har medfört att insekter som pollinerar blomväxter blivit tillbakaträngda. Eftersom c:a 90 % av världens vilda växtarter och 75 % av grödorna är beroende av insekter för att kunna fortplanta sig är detta mycket allvarligt. Även om pollineringsuppdraget endast har pågått sedan 2020, och bara har utvärderats för detta år, har 118 pollineringsprojekt och 467 åtgärder finansierats inom LONA. Dessa projekt och åtgärder har bidragit positivt till regeringsuppdraget att samordna det svenska arbetet med att förstärka förutsättningar för vilda pollinatörer. Majoriteten av åtgärderna inom pollineringsuppdraget riktar sig mot miljömålet Ett rikt växt och djurliv, vilket är helt rimligt då pollinering är en ekosystemtjänst där insekter och blomväxter gynnar varandra. Produktion av livsmedel inom jordbruket är i många fall beroende av pollinering. Det är därför också rimligt att c:a en tiondel av åtgärderna är riktade mot miljömålet Ett rikt odlingslandskap. Pollineringsuppdraget är ett bra exempel på en nationell satsning för att möta detta hot och förbättra förutsättningarna för organismerna som utför denna viktiga ekosystemtjänst. Frågan om LONA:s långsiktiga effekter på naturvärden i miljön är central för att veta hur effektivt LONA är i det svenska naturvårdsarbetet. Inom utvärderingen granskades alla inriktningar, åtgärdskategorier, ekosystemtjänster och åtgärdstyper för att identifiera alla kombinationer av dessa som kan ge långsiktiga effekter i miljön. Åtgärder med inriktningen naturvärde inom vissa åtgärdskategorier, ekosystemtjänster och åtgärdstyper bedömdes ge långsiktiga effekter. Tydliga exempel på långsiktiga effekter är skapande av naturreservat och anläggande av våtmarker, men långsiktiga effekter identifierades också för åtgärder inom andra åtgärdskategorier, ekosystemtjänster och åtgärdstyper. Under perioden 2017–2020 är 620 åtgärder registrerade med inriktningen, åtgärdskategorierna, ekosystemtjänsterna och åtgärdstyperna som bedöms ge direkta långsiktiga effekter på naturvärden i miljön. Metoden för den analysen ger dock en underskattning av långsiktiga effekter och i en uppföljande analys bedömdes minst 66 ytterligare åtgärder ge sådana effekter. Även om det finns utmaningar i att utvärdera långsiktiga effekter baserat på underlaget i LONA-tjänsten så leder projekt och åtgärder inom LONA tveklöst till många långsiktigt positiva effekter på naturvärden i miljön.Denna utvärdering visar att LONA är ett system som gör stor nytta för den lokala naturvården och det lokala friluftslivet i hela landet. Under perioden 2010–2020 har exempelvis alla svenska kommuner utom 8 kommuner haft minst ett LONAprojekt. Projekten inom LONA bidrar till gynnsam utveckling för såväl miljömål som friluftsmål, och ger därmed viktiga bidrag till genomförandet av såväl miljöpolitiken som friluftspolitiken. På lokal nivå är LONA en mycket viktig resurs för naturvården och friluftslivet
Restaurering av sjöar och vattendrag i ett framtida klimat
No full textSveriges klimat befinner sig i en trend av ökande temperatur och förändrad nederbörd, vilket påverkar sjöar och vattendrag. Denna rapport redovisar slutsatser av ett projekt som analyserat hur ekologisk restaurering och rehabilitering av sötvattensekosystem påverkas av klimatförändringar: Vi har utvärderat olika metoders relevans för att lindra effekterna av eller anpassa ekosystemen till ett förändrat klimat, hur mål ska sättas och resultat utvärderas, samt analyserat tillgängliga alternativ för att förvalta biologisk mångfald och ekosystemfunktioner i ett nytt klimat. Vattendrag och sjöar är dynamiska system som påverkas av och anpassar sig efter processer i avrinningsområdet. De är både känsliga för förändringar men har också förmågan att anpassa sig snabbt till nya förhållanden. En konsekvens av detta är att sötvattensekosystem kommer att förändras om klimatet förändras. De flesta av metoderna för att återskapa naturliga processer i vattendrag och sjöar gör dem också mer resilienta med mindre behov av återkommande interventioner, och ökar deras kapacitet att återhämta sig från störningar, vare sig de är resultatet av klimatförändringar eller andra drivkrafter. Restaurering kan därför användas för att göra att ekosystem återhämtar sig bättre eller är mer motståndskraftiga mot störningar, inklusive sådana som skapas eller blir vanligare till följd av klimatförändringar. Det är stor skillnad på restaurering av ekosystem efter avslutad verksamhet och rehabilitering av ekosystemfunktioner i sjöar och vattendrag där exploateringen som skapat miljöproblemen fortgår. I första fallet är målet oftast återskapande av ett oförstört tillstånd. Här lägger klimatförändringar hinder i vägen då en återgång till ett historiskt tillstånd inte längre är möjligt. Om det finns pågående verksamhet att ta hänsyn till måste kompromisser med den pågående verksamheten till, och dessa kan ha större påverkan på restaureringsprojektet än klimatförändringarna. Många metoder för att restaurera sjöar och vattendrag har föreslagits kunna spela en roll i att lindra effekterna av klimatförändringar, eller att hjälpa ekosystem och samhällen att anpassa sig till ett förändrat klimat. Ett gemensamt tema för sådana åtgärder är att de inte är specifika svar på klimatförändringar men bringar ekosystemen närmare ett historiskt referenstillstånd genom att återinföra naturliga processer eller återintroducera försvunna strukturer. Det viktigaste är att välja åtgärder som bidrar till att återupprätta naturliga processer och som ökar populationsstorlekarna av naturligt förekommande arter. Vi går igenom olika åtgärder för att göra vattenflöden mer naturliga, öka konnektiviteten mellan olika landskapskomponenter, och möjliggöra för arter att etablera sig. Eftersom klimatet kommer att förändras de närmaste hundra åren oavsett vilket klimatscenario som blir verklighet, måste varje restaureringsprojekt ta i beaktande att miljöförhållandena inte kan antas vara stationära. I samband med genomförande av restaureringsåtgärder bör därför det ingå en riskanalys i projekten – vad kan gå fel och hur ska det undvikas? Med nya klimatförhållanden som påverkar både artsammansättning och ekologiska processer måste projektledningen tänka annorlunda runt hur de sätter mål för ekologisk restaurering, vilka referensförhållanden som används för att jämföra de restaurerade ekosystemen med, och hur metoder för att studera ekosystemens återhämtning efter genomförd åtgärd. Ett rimligt sätt att identifiera referenstillstånd vid ekologisk restaurering i ett förändrat klimat är att antingen utnyttja opåverkade system eller historisk information som utgångspunkt för att identifiera referensförhållanden, och sedan använda sig av modeller och prognosverktyg för att förutsäga hur dessa system kommer att förändras. Arbete med uppföljning och utvärdering av restaureringsinsatser måste ta hänsyn till ökad osäkerhet om i vilken riktning ekosystem utvecklas, vilket kräver nya strategier och metoder. Vi föreslår ett antal förändringar av hur man ser på uppföljning av ekosystem efter restaureringsinsatser: (1) Ekosystemens utveckling eller återhämtning efter genomförda åtgärder borde ses som en korridor snarare än en enskild stig eller bana. (2) Innebörden i och vilken tid det förväntas ta att uppnå olika mål bör baseras på scenarier för framtida klimat. (3) Det bör göras analyser av potentiella risker och kritiska faser i återhämtningsprocessen, för att öka chansen att förutse när ekosystem förändras från ett tillstånd till ett annat och undvika extrema klimathändelser. (4) Utvärderingar av resultaten av restaureringsinsatser bör göras flera gånger, för att kunna justera åtgärder och mål i respons på en föränderlig verklighet. I ekologiska restaureringsprojekt är det viktigt att besluta om en konkret målbild för projektet, men projekten måste acceptera och omfamna osäkerheterna i vilka ekologiska tillstånd som kan bli verklighet i framtiden. Restaurerings- och rehabiliteringsprojektens mål bör formuleras som ett spann av förhållanden snarare än ett specifikt tillstånd. Vi har analyserat hur olika ekoflödesalternativ påverkar vattenkraftsproduktionen i ett framtida klimat genom att använda scenarier för framtida flöden i Umeälvens avrinningsområde och simulera vilken effekt olika ekoflödesalternativ skulle få för elproduktionen. Sammanfattningsvis visar analyserna vi presenterat att ekoflöden kan införas i Umeälven utan att vattenhushållningen riskeras i ett framtida klimat: Eftersom vattenflödena förväntas öka något i avrinningsområdet i framtiden finns det potential att antingen öka vattenkraftsproduktionen eller att ekoflöden kan införas och upprätthållas med mindre kostnad jämfört med dagens situation. Situationen kan dock bli mer ansträngd under hydrologiskt torra år, då vattenkraftsproduktionen normalt är lägre. En annan fråga vi berör hur man prioriterar vilka områden som ska restaureras. Om prioritering av lokaler i behov av restaurering görs utifrån målet att bevara befintliga naturvärden och hotade arter, innebär hänsyn till klimatförändringar att göra en analys av hur ett förändrat klimat påverkar möjligheterna att uppnå gynnsam bevarandestatus genom restaurering. Om prioritering görs utifrån att identifiera de områden där restaurering kan ge den största förändringen i statusklass eller naturvärden, blir huvudfokus istället att beräkna hur stora de förväntade miljönyttorna kommer att bli i framtiden, givet förväntade effekter av klimatförändring på arter och ekosystem. Integrering av klimatförändringsperspektivet i restaureringsarbete är sällsynt, men de projekt som gjort det pekar på vikten av att ta in klimatperspektivet redan på planeringsstadiet, att jobba på avrinningsområdesnivå, och att inkludera ett brett spektrum av intressegrupper i projektet som nycklar till framgång. Klimatförändringsperspektivet behöver till fullo inkluderas i skötsel och styrning av restaureringsprojekt. Detta kräver adaptiva och långsiktiga program för restaurering och uppföljning av sötvattensmiljöer. Dessa bör utgå från bästa tillgängliga data på klimatförändringseffekter för att kunna minska osäkerheten och oförutsägbarheten i klimatförändringseffekter på vattendragsekosystemen. Om inte detta görs kan restaureringsåtgärdernas resultat i framtiden inte bara bli verkningslösa, utan i värsta fall till och med kontraproduktiva
Markanvändning på organogena jordar i Sverige : En översikt av markanvändning, och förändring i markanvändning, på organogena jordar inom jordbruksmark och skogsmark
No full textI denna rapport presenteras resultaten av ett projekt med syfte att beräkna arealer av olika typer av markanvändning på organogena jordar utifrån senast tillgängliga datakällor för markanvändning och jordart. Rapporten kommer att utgöra ett underlag för eventuella uppdateringar av den metod som idag används inom den svenska växthusgasrapporteringen för beräkning av växthusgasemissioner från främst organogen jordbruksmark. I den nationella växthusgasrapporteringen till UNFCCC rapporterar Sverige torvjordar som uppfyller FAOs definitioner för histosoler (FAO, 1998), som organogena jordar. Enligt den svenska jordartsklassificeringen hör dock även gyttjejordar med en organisk halt på över 6 % till de organogena jordarna. Vid jordartskartering hålls inte alltid torv och gyttjejordar åtskilda. Korrekt information om torvmarkens ytareal, samt fördelningen av olika markanvändningskategorier över dessa, är väsentlig vid utvärdering och bedömning av dränerade torvjordars miljöpåverkan. Tillgången på information innebär att skattningarna görs på lite olika sätt. Inom den svenska växthusgasrapporteringen till UNFCCC beräknas t ex arealen organogen skogsmark baserat på Markinventeringens löpande inventering medan arealen organogen jordbruksmark, över tid, antas förändras proportionerligt med den totala jordbruksarealen baserat på en skattning av arealen organogen jordbruksmark från 2015.This report presents the results of a project aimed at calculating areas of different types of land use on organic soils based on the latest available data sources on land uses and soil types. The report will be utilized as a supportive document when investigating potential updates regarding the methodology for calculating greenhouse gas emissions from organic soils on agricultural land within the Swedish greenhouse gas reporting to the UNFCCC. Sweden reports peat soils that meet FAO's definitions for histosols (FAO, 1998) as organic soil, within the national greenhouse gas reporting to the UNFCCC. The Swedish soil classification, however, also classifies gyttja soils with an organic content of more than 6% as organic. In soil type mapping, peat and gyttja soils are not always separated from each another. In order to be able to evaluate and assess the environmental impact of drained peat soils access to correct information about the areas of peat soils, as well as the distribution of different land use categories covering those soils, is of great importance. For instance, in the Swedish greenhouse gas reporting to the UNFCCC, the area of forest land on organic soils is calculated on the basis of histosols included in the Swedish Forest Soil Inventory, while the area of agricultural organic land is assumed to change proportionally to the total agricultural land based on the latest estimate of the ratio of organic agricultural land in 2015
Faktablad – Resultat från övervakningen av kustfisk 2021:2 : Vaxholm (Egentliga Östersjön) 2016–2020
No full textBiogeografisk uppföljningfladdermöss Värmlands Säby, Kristinehamns kommun 2021
No full textNaturcentrum har på uppdrag av Länsstyrelsen i Jönköpings län genomfört enfladdermusinventering i Värmlands Säby, Värmlands län. Inventeringen är en del av den nationella biogeografiska uppföljningen av fladdermöss. Vid inventeringen placerades fem autoboxar ut under två nätter. Manuell inventering utfördes en natt. Inventeringen utfördes 19 – 21 juli, under goda väderbetingelser. Det är färre autoboxar och färre nätter än tidigare år, vilket beror på att inventeringsinsatsen har minskat för att istället kunna genomföra årliga inventeringar. Vid sommarens inventering noterades 6 arter, vilket är fyra färre än föregående år. Totalt har 10 arter registrerats under de fyra åren. De arter som inte återfanns var trollpipistrell, brunlångöra, fransfladdermus och sydfladdermus. En art är rödlistad: nordfladdermus. Vid nästa uppföljning kommer sex autoboxar att användas, något som missades i år
Uppdateringar av utsläppsberäkningar för småskalig biomassaeldning inom övrigsektorn (CRF/NFR 1A4) 2017-2021
No full textDenna rapport sammanfattar det utvecklingsarbete som har genomförts i fem olika studier mellan 2017 och 2021 för att förbättra utsläppsberäkningarna för småskalig biomassaförbränning inom den s.k. övrigsektorn (CRF/NFR 1A4) till Sveriges rapportering till UNFCCC och CLRTAP. Till de viktigaste åtgärderna tillhör en mer detaljerad och transparent struktur på aktivitetsdata samt uppdaterade emissionsfaktorer som tar hänsyn till olika fasta biobränslen och eldningsanordningar. Rapporter och PM från tidigare studier finns bifogade.This report summarizes the development work carried out in five different studies between 2017 and 2021 aiming to improve emission calculations for small-scale biomass combustion in the Other sector (CRF/NFR 1A4) for reporting to the UNFCCC and the CLRTAP. The most important measures include a more detailed and transparent structure of activity data as well as updated emission factors for different biofuels and heating technologies. Reports and documentation from earlier studies are attached
Provfiske på ålgräsängar runt Gotland 2020
No full textI syfte att öka kunskapen om fisksamhället i ålgräsängar runt Gotland har Medins Havs och Vattenkonsulter AB genomfört nätprovfisken på fem utvalda ålgräsängar i Gotlands kustvatten (i rapporten benämnda Ajkesvik, Burgsviken, Lausvik, Klintehamnsviken och Ö Gotlands n kustvatten). Provfiskena gjordes på uppdrag av länsstyrelsen i Gotlands län som del i projektet”Skydd av ålgräsängar runt Gotland”. De arter som förekom i störst kvantiteter noterades i samtliga undersökta ålgräsområden. Vanligast förekommande var abborre, skrubbskädda och strömming. Andra arter som förekom i samtliga områden var skarpsill, tobiskung, svart smörbult och den främmande och potentiellt invasiva arten svartmunnad smörbult (Neogobius melanostomus). Svartmunnad smörbult bedöms utgöra ett potentiellt hot för mångfalden i ålgräsängar. Arter som förekom mer sparsamt fångades endast i vissa områden. Skillnader mellan ålgräsområdena noterades gällande fångst per ansträngning. Störst antal fiskar fångades i Ö Gotlands n kustvatten och minst i Burgsviken. I Ö Gotlands norra kustvatten dominerade abborre fångsten, varför andel rovfiskar var högst där. Diversitet, medeltrofinivå, antal stora fiskar per nät och antal rovfiskar per nät beräknades i syfte att undersöka fisksamhällets struktur och funktion. Dessa resultat jämfördes med nät lagda grundare än sex meter vid provfisken utförda vid nordvästra Gotland 2019 samt östra Gotland 2018 och 2019. Jämförelserna visade på högre förekomst av stor fisk på ålgräsängar. Antalet utförda provfisken bedöms dock vara för få för att tydligt påvisa skillnader. Utöver vägning och mätning registrerades könsfördelning av abborre. På abborrhonor undersöktes även kondition och ålder. Undersökningarna visade en normal könsfördelning, undantaget små individer där endast en liten andel kunde könsbestämmas. Samtliga åldersprovtagna individer var mellan noll och fyra år och vid god kondition.