Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Systematisera ekologisk kunskap för att effektivisera ekologisk kompensation : Slutrapport
No full textEkologisk kompensation har föreslagits som ett viktigt verktyg för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och naturmiljöer, en förlust som till stor del beror på människans utnyttjande av en allt större andel av jordens yta. Det finns oklarheter kring hur ekologisk kompensation implementeras och hur det bör utformas för att vara effektiv. Trots att ekologisk kompensation har funnits som en del i den svenska lagstiftningen sedan 1999 så har det än så länge inte använts i större omfattning i Sverige. Noggranna utvärderingar av ekologisk kompensation har bara gjorts i enstaka fall. Därför finns stora kunskapsluckor kring dess tillämpning och verkan i stora delar av världen, samt för många biotoper och typer av kompensationsåtgärder. Det övergripande syftet med projektet har varit att ta fram vägledning för att effektivisera tillämpningen av ekologisk kompensation i Sverige. Detta gjorde vi genom att dels syntetisera tillgänglig kunskap om effektiviteten i olika restaureringsåtgärder, dels utvärdera hur ekologisk kompensation tillämpas i Sverige idag för att identifiera hinder för optimal implementering. Vi har använt intervjuer och en workshop för att undersöka hur arbetet med ekologisk kompensation utförs och vilka utmaningar som är förknippade med detta. Vi har även genomfört systematiska översikter och meta-analyser för att utvärdera den vetenskapliga litteratur som utvärderar naturvårdsrestaureringar i landsmiljöer i de delar av världen med ett klimat som liknar det som råder i Sverige. Intervjuerna med 17 personer som arbetar med ekologisk kompensation visade att kompensationsåtgärder som reglerades av lagstiftning oftast var kopplade till art- och habitatskydd och mer sällan till naturreservat och Natura 2000-områden. Vanligast kompenseras enskilda träd, skog, våtmarker eller vattendrag och dammar, och vanligast nämnda artgrupper var fåglar och groddjur. De genomförda åtgärderna inkluderade främst olika typer av restaurering, men även anläggning av mindre dammar var vanligt. På grund av många praktiska hinder vid implementering av ekologisk kompensation i det svenska systemet – innefattande både lagverk och processer och rutiner hos myndigheterna kring hantering av kompensation – gjordes sällan ekologiska avvägningar kring vilken kompensation som var lämpligast. Osäkerhet kring vad som är ekologisk kompensation gjorde ibland tillämpningen otydlig. Osäkerhet fanns även kring vad som är viktigast att prioritera, närhetsprincipen (kompensationsåtgärd nära påverkan, d.v.s. ”on site” vs. ”off site”) eller likhetsprincipen (samma naturmiljö och arter kompenseras som påverkas, d.v.s. ”in-kind” vs. ”out-of kind”). En avsaknad av ett helhetsperspektiv identifierades också, d.v.s. avsaknad av ett perspektiv där mer än det enskilda exploaterings-projektets effekt och fler aspekter av naturvärden inkluderas, och bedömningar på landskapsnivå görs. Det finns en risk att nuvarande inriktning med fokus på enskilda arter, en inställning att allt är bättre än inget, att allt går att kompensera, och bedömningar på liten skala kan missgynna naturvården i stort. Sammantaget skapar det ett otydligt system där långsiktiga konsekvenser för biologisk mångfald blir osäkra. I genomgången av utvärderingar av naturvårdsrestaureringar i den vetenskapliga litteraturen fann vi 93 studier som uppfyllde våra kriterier, som bland annat krävde en före-efter-kontroll-design (s.k. BACI design). Av dessa hade 36 utvärderat restaureringsåtgärder i skog, 35 i gräsmarker, 20 i våtmarker och tre i sandmarker. Effekten av restaurering varierade stort mellan studier men var generellt svagt positiv eller gav ingen säkerställd effekt. Utfallet var likartat mellan de fyra biotopkategorierna. Det fanns något större skillnad i generell effekt mellan smalare biotopkategorier, där även negativa effekter uppvisades i vissa fall medan några biotoper hade en tydligare positiv effekt av restaurering. Flest utvärderingar var gjorda på växter, följt av leddjur (insekter och spindeldjur) och fåglar, med liknande resultat för de olika artgrupperna. Endast för kärlväxter fanns tillräckligt med utvärderingar av enskilda arter (35 studier) så att vi kunde analysera skillnader mellan olika grupper utifrån deras funktionella egenskaper, men även här var variationen för stor för att dra generella slutsatser. Det är därför svårt att dra slutsatser kring vilka restaureringsåtgärder som lämpar sig bättre som kompensationsåtgärder än andra för majoriteten av biotoper, åtgärdskategorier och artgrupper vi undersökt. Fortsatt uppbyggnad av väl designade uppföljningsstudier borde därför prioriteras. De identifierade bristerna i enhetlig implementering av ekologisk kompensation i Sverige, tillsammans med bristen på välgrundad kunskap om effekten av olika restaureringsåtgärder, gör att vi föreslår att: En nationell standard tas fram, rutiner utarbetas för tillsynsmyndigheter, och ekologisk kompensation integreras bättre i hela beslutsprocessen. • Ett bredare helhetstänkande kring bevarandet av biologisk mångfald och ekosystemtjänster möjliggörs, genom att öka fokus på landskapsperspektiv och ta hänsyn till fördröjningseffekter för både konsekvenser av exploatering och nyttan av kompensationsåtgärder. Goda exempel på kompensationsåtgärder sammanställs och tillgängliggörs för att höja kvalitén på genomförd kompensation. Framtida kompensationsprojekt gör en systematisk uppföljning av naturvärden som förloras vid exploatering och av de som skapas via kompensationsåtgärder. Myndigheter som ställer krav på ekologisk kompensation bör samtidigt ställa krav på systematisk och långsiktig uppföljning av kompensationsåtgärdernas effekter på naturvärdena. En geografisk databas för dokumentation av alla kompensationsområden utvecklas och i den kopplas dessa till motsvarande områden som exploaterats. För att följa upp de naturvärden som förloras och de som avsätts, förstärks och restaureras för att kompensera för dessa. En sådan databas möjliggör att långsiktigt kunna följa i vilken mån kompensationsområden utgör en motvikt till de värden som förloras.Ecological compensation has been proposed as an important tool for stopping the loss of biodiversity and natural values, a loss that is largely due to human exploitation of an increasing part of the earth’s surface. There is uncertainty about how ecological compensation is implemented and how it should be designed to be an effective way of performing nature conservation. Even though ecological compensation has existed as part of Swedish legislation since the end of the 1990’s, it has so far not been used to a greater extent in Sweden. Careful evaluations of ecological compensation have only been made in isolated cases. Therefore, there are large knowledge gaps regarding its application and effect in large parts of the world, as well as for many habitats and types of compensatory measures. The overall purpose of this project was to produce guidance to improve the application of ecological compensation in Sweden. This was done by synthesizing available knowledge about the effectiveness of various nature conservation measures, and by evaluating how ecological compensation is applied in Sweden today to identify obstacles to optimal implementation. We used interviews and a workshop to investigate how the work with ecological compensation is carried out and what challenges exist in Sweden today. We have also carried out systematic reviews and meta-analysis to evaluate the existing scientific literature that evaluates nature conservation restoration measures in terrestrial habitats in parts of the world with a climate like that in Sweden. The interviews with 17 representatives from public authorities and practitioners who work with ecological compensation showed that compensation measures regulated by legislation were most often linked to species and habitat protection and less to nature reserves and Natura 2000 sites. Individual trees, forests, wetlands or streams and ponds were the habitats most commonly compensated, and the most commonly mentioned species groups were birds and amphibians. The implemented measures mainly included various types of restoration, but the construction of smaller ponds was also common. Due to many practical obstacles in the implementation of ecological compensation in the Swedish system (including both legislation and processes and routines of the authorities), ecological considerations were seldom made regarding which type of compensation was most appropriate. Uncertainties about what ecological compensation include resulted in unclear implications. Other uncertainties came from whether it is most important to prioritize compensation close to the site affected by development, or to prioritize to compensate as similar habitats and species as those affected. A lack of a holistic perspective (i.e., considering more than the effect of a specific individual development project and several aspects of nature values are included, and assessments at the landscape level) were also identified. There is a risk that the current focus on individual species, an attitude that everything is better than nothing, that everything is possible to compensate, and assessments conducted on a small scale can all have negative consequences for biodiversity conservation in general. All in all, this creates an unclear system where the long-term consequences for biodiversity will be uncertain. In the systematic review of scientific evaluations of nature conservation restorations, we found 93 studies that met our criteria, including that they had a beforeafter-control-impact design (so-called BACI design). Of these studies, 36 evaluated restoration measures in forests, 35 in grasslands, 20 in wetlands and three in sandy habitats. The effect of restoration measures varied largely between studies, however in general the effects were weakly positive or could not be distinguished from no effect. The outcome was similar between habitat types. There was, however, a slightly larger difference in the effect of the restoration between different subcategories of habitat types. Also, a general negative effect could be seen in some cases, while a few habitat types had a clear positive effect of restoration. Most studies evaluated effects on plants, followed by arthropods (insects and arachnids) and birds – with similar outcome for the different species groups. Only for vascular plants there were enough evaluations of individual species (35 studies) to analyse differences between different groups based on their functional characteristics, but even for them the variation was too large for making any general conclusions. Conclusions about which restoration measures are more suitable than others to include as compensation measures are thus hard to distinguish for most habitat types, restoration categories and species groups. It is important to continue the gathering of knowledge, by conducting well designed studies evaluating restoration measures. Based on the identified shortcomings in implementing ecological compensation in a coherent manner in Sweden, together with the lack of rigorous knowledge about the effect of different restoration measures, we suggest that: A national standard should be developed and routines for authorities developed. Ecological compensation should be better integrated into the entire decisionmaking process. A holistic approach to preserving biodiversity and ecosystem services is developed, by increasing focus on landscape perspective and considering delays in effects from development and in restoration outcomes. Good examples of compensation measures are compiled and made available, to increase the quality of future implementations. Future ecological compensation projects carry out a systematic follow-up of natural values lost at development, and that are gained through compensation measures. Authorities that require ecological compensation should at the same time demand systematic and long-term monitoring of the effects of the compensation measures on natural values. A geographical database is developed, which document all areas of compensation and link these to the exploitation/development areas. In this way, it will be possible to monitor the lost natural values and those gained by protection, restoration, or creation, to be able to follow in the long term whether ecological compensation measures are a counterweight to the lost values
Artskydd och beslutsprocesser : Ett interdisciplinärt forskningsprogram om integreringen av naturvetenskaplig kunskap och riskvärdering i förvaltning och domstolsprövning – Slutrapport
No full textForskningsprojektet PROSPEC har studerat hur skyddet av djur- och växtarter hanteras inom ramen för två helt olika beslutsprocesser i Sverige; dels i tillståndsprocesser under miljöbalken (MB) för vindkraftverk, dels vid beslut under skogsvårdslagen (SVL). Tillståndsprocessen för vindkraft är formaliserad och genomsyrad av EU-rättens krav på utredning genom miljökonsekvensbeskrivningar (MKB) och samråd med den berörda allmänheten och dess organisationer. I tillståndsprocessen får de EUrättsliga och inhemska kraven på skydd av arter och andra intressen tydligt genomslag. I vår studie – som omfattar samtliga tillståndsbeslut under femårsperioden 2014–18 – har vi kunnat konstatera att processen fungerar väl och att rättspraxis utvecklas i linje med kraven på artskydd. Av de ansökta vindkraftverken fick 72 procent tillstånd och de flesta som fick avslag strandade på det kommunala vetot (12,6 procent). Avslaget av hänsyn till arter känsliga för vindkraft – rovfåglar, övriga långsamt flygande fåglar och fladdermöss – stod för enbart 9,3 procent räknat i antal vindkraftverk. Vid en djupare analys av ett urval av dessa ärenden har vi emellertid noterat att ansökningarna varierade kraftigt i kvalitet och var stundtals undermåliga. MKBprocessen var i vissa fall lång, vilket skulle kunna undvikas om tydliga signaler gavs från början av de ansvariga myndigheterna om brister i utredningen. Utöver fåglar och fladdermöss togs mindre hänsyn till svampar, lavar, mossor, kärlväxter, och insekter som är bundna till naturskog och andra höga värden. Under tillståndsprocesserna gavs dock goda möjligheter för intresserade att ge synpunkter och komma med kompletterande utredningen som togs till vara i beslutsfattandet. Slutligen framgick att villkoren för uppföljning (kontrollprogram) var otillräckliga eller otydliga. Utifrån dessa observationer rekommenderar vi därför att de data som samlas in i arbetet med MKB:n borde tillgängliggöras bättre och att krav ställs på övergripande analyser som inkluderar landskapet och arters populationer. När flera vindparker byggs måste det vara möjligt att bedöma kumulativa effekter, barriärer och fragmentering för de berörda arterna och deras livsmiljöer. Detta ofta en eftersatt och svår aspekt att bedöma vid prövningen av en enskild vindkraftpark. Undersökningen av skogliga artskyddsbeslut omfattar fyra distrikt inom Skogsstyrelsen under tvåårsperioden 2018–19. Vi har studerat alla beslut enligt 30 § SVL som rör artskyddsfrågor och samtliga protokoll och beslut vid samråd enligt 12:6 MB som rör skogsbruksåtgärder i områden som har mycket höga naturvärden av stor betydelse för skogens flora och fauna. Sammanlagt rör det sig om närmare 300 beslut. Utifrån detta material har vi kunnat konstatera att de geografiska skillnaderna mellan de norra och de södra distrikten är påtagliga. Den främsta anledningen till detta är också en av de viktigaste svagheterna i systemet, nämligen kunskapsförsörjningen när det gäller skyddade arter. Det finns helt enkelt betydligt fler observationer av prioriterade fågelarter och andra naturvärden i den södra delen av landet. Då Skogsstyrelsen inte haft någon systematisk inventering av områden med mycket höga naturvärden sedan 2006 blir systemet helt beroende på de rapporteringar som görs till Artportalen, vilket vi finner anmärkningsvärt då informationen där är beroende av besökstäthet och rapportörens intresse. Denna negativa utveckling förstärks nu genom beslutet att upphöra med nyckelbiotopsregistrering vid tillsyn vid årsskiftet 2020/21. En annan notering är att relativt få samråd under MB utlöses av artskydd, trots att skogsbruksåtgärder som kan påverka skyddade arter uttryckligen nämns i Skogsstyrelsens föreskrifter. Vidare är besluten i artskyddsärenden väldigt ensartade, variationen liten och informationen gles. Innehållsmässigt rör det sig om förbudstider, anpassning av skogsbruksåtgärder, skyddszoner eller att hela områden ska sparas. När det gäller samråd under MB föregås för det mesta besluten av fältbesök och muntlig kontakt med markägaren eller avverkningsföretaget, såvida det inte rör sig om kända artlokaler eller generella förbudstider. Beroende på värdet av ”naturvårdsintrånget” fattas beslutet under SVL eller MB, vilket medför otydligheter i regleringen. Vi har slutligen jämfört utvecklingen mot avregleringen av skogsbruket och de otillräckliga naturvärdesinventeringarna med de artskyddskrav som tydliggjordes i domen från EU-domstolen i målet om Skydda skogen (2021). Vår slutsats är att den nuvarande utformningen av artskyddet inom skogsbruket är otillräcklig för att leva upp till EU-rätten. Av domen följer nämligen krav på ett rättsligt bindande system för artskyddet, ett fullgott kunskapsunderlag vid beslutsfattandet, liksom transparens och möjligheter för den berörda allmänheten att komma till tals. I samtliga dessa frågor har det under det senaste året skett en försvagning av det rättsliga systemet för beslutsfattande i skogen. Vi menar därför att den regleringen måste klargöras och skärpas för att Sverige ska kunna hävda att skogsbruket är hållbart och att vi lever upp till de förpliktelser som följer av EU-rätten. Avsikten med vår jämförelse av de två typsituationerna för artskyddsbeslut har varit dels att illustrera skillnaden och dra slutsatser om effektiviteten i regleringen, dels att utforma ett slags standard för ”god förvaltning” med avseende på artskydd som kan vara giltig i skilda situationer. I denna senare del har vi identifierat följande faktorer som avgörande: Planering i ett landskapsperspektiv så att ett gemensamt ansvar kan tas. Planer finns idag i arbetet med övergripande grön infrastruktur och regionala handlingsplaner, liksom i branschspecifika gröna skogsbruksplaner och vindkraftsplaner. Sådana planer måste dock få större betydelse i beslutsfattandet för att artskyddet ska kunna upprätthållas och förstärkas. Utredningskrav på den som vill genomföra en verksamhet eller ktivitet som kan påverka arter och deras livsmiljöer på kort och lång sikt. Detta är viktigt då kunskapsläget är fragmentariskt i landskapet. Obligatoriska skogsbruksplaner över större områden kan vara en del i att fullgöra ett sådant utredningskrav. Därmed kunde man också uppnå en rättvisare ansvarsfördelning då markägare med bättre kunskaper inte missgynnas. En beslutsmyndighet som har självständigt ansvar för att inventera miljövärden som har betydelse för beslutsfattandet. Ett sådant ansvar kompletterar det ansvar som bör läggas på markägaren att ta fram behövligt underlag för planering av verksamheten. Tillstånds- eller anmälningsplikt med tillräckligt tidsutrymme för den ansvariga myndigheten att kontrollera verksamhetens påverkan och meddela beslut om försiktighetsåtgärder, alternativt meddela dispens. Enhetlig reglering genom miljöbalken med en prövningsram som möjliggör för myndigheten att beakta påverkan i ett landskapsperspektiv och därmed kunna ställa krav på hänsyn och anpassning av åtgärder inom ett område i relation till omgivningens värden. Transparens och deltagande för den berörda allmänheten och andra intresserade, gärna genom digitala plattformar. Kommunikationer och remisser med regionala och nationella myndigheter med fackkunskaper gör att befintlig kunskap kan tillvaratas på bästa sätt… Beslut som tydligare förklarar myndighetens ställningstaganden såväl när det gäller att inte ingripa som att meddela försiktighetsåtgärder eller dispenser. En vid möjlighet att överklaga för såväl vissa fackmyndigheter som den berörda allmänheten i en och samma domstolslinje (mark- och miljödomstolarna).Environmental law must deal with technical and natural science knowledge and risk assessment in the evaluation of the impact of human activities upon the environment. Legal criteria often include concepts such as “the continued ecological functionality of breeding sites”, “significant effect on the environment” or “favourable conservation status”, all relating to natural science factors. Accordingly, one must be able to manage scientific knowledge and uncertainty at various stages of decision-making procedures, from the first level of the administration to the courts. This research has been joint project between Jan Darpö at the Faculty of law, Uppsala Universitet and Jonas Sandström at the Species Information at SLU in Uppsala. The project concerned the use of natural science knowledge in cases concerning land-use and species protection, focusing on two scenarios; permits for wind farms and forestry. The same set of EU species protection provisions apply, but the decision-making procedures differ greatly. The permit procedure for wind farms in Sweden is strictly formalized under the Environ-mental Code and the procedure is characterized by the requirements of EU law on environmental impact assessments (EIA) and consultation with expert authorities and the public concerned. In substance, the EU nature directives – that is the Bird Directive (2009/147) and the Habitats Directive (92/43) – are applied in line with the case-law of the CJEU. The permits are issued by Regional Licensing Boards with experts of their own and the decisions are appealed to the environment courts where technical judges work together with law trained judges on an equal footing. I this project, we have studied all permit cases on wind farms from 2014 to 2018 in Sweden, all in all more than 500 decisions and judgements. We have concluded that the permit procedure is well-functioning with respect to the effectiveness of EU law. During this five-year period, applications have been made in 211 cases for 4,535 wind turbines, out of which 72 procent were granted permit. Out of those 28 procent which were denied permit, species protection concerns represented 9,3 procent only. Further, we have performed an in-depth analysis of 19 applications on wind farming from different regions of the country located in the forest landscape. We found that when assessing the impact of wind power, considerations was taken to species that are directly affected by collisions, such as certain birds and bats. In contrast, there was less consideration to values of the forest landscape with regard to species that are linked to natural forests and other high conservation values, such as fungi, lichens, mosses, vascular plants and insects. These species are directly affected by damage to habitat by the infrastructure surrounding the wind turbines, but also indirectly by increased exploitation. These impacts are often referred to as cumulative effects, barriers, and fragmentation and are often neglected and considered to be difficult to assess. Moreover, the EIAs and applications vary greatly in quality concerning species assessment, although some of the cases include large inventories of species. Data collected in this work could be of greater use if they were made accessible to the public. There are good opportunities for the public concerned to express their opinions in the process. We have also noted that the decision-makers and environment courts listen to these arguments, especially if they are based on validated observations and other kinds of objective information. The permit procedure for wind farms is contrasted by the decision-making procedure in Swedish forestry. The relation between the Forestry Act and the Environmental Code is unclear, resulting in differing requirements for the investigation of the impacts of clear-cutting operations on sensitive species and their habitats. The procedure is untransparent and still regarded as an affair between the authority and the operator without any participation from the public concerned. Formal decisions are seldom made and traditionally very few cases go to court. Recent years, however, there has been an increase of cases in the environmental courts concerning forestry and species protection due to pressure from EU law. Our study covered 300 cases concerning clear-cutting operations from four forest districts of the National Forest Agency during the period 2018–19; two districts to the north of the country and two to the south. From this material, we concluded that there are substantial differences between the regions concerning the presence of sensitive species. Very few cases concerned species protection in the north, whereas as birds such as the capercaillie, certain frogs and orchids was subject of controversies in the south. The main reason for this is the lack of data and observations reported by the public to the Artportalen, the main source for species information. As the competent authorities’ own inventories of species and their habitats have been down-prioritized since the early 2000s, relevant information is lacking in the north. This downward trend has increased recent years in line with a general development towards weaker implementation of the species protection requirements in Swedish forestry. Also the compensation scheme for forest protection is counterproductive in that sense, as it encourages the landowners to notify small areas of great biodiversity for clear-cutting operations. This piecemeal approach is further strengthened by the fact that the landowner is reimbursement with 125 procent of the market value. Within the framework of the forest project, we have also analyzed the effects of the recent judgement from the CJEU in the case C-473/19 Skydda skogen (2021). We concluded that it follows from this judgement that the Member States must have a scheme of binding legislation on species protection in the forest and that the basis for decision-making must be comprehensive in line with the precautionary principle. Further, the public concerned must have an opportunity to participate in the decision-making procedure, including a right to appeal to a court of law. In all these aspects, it is doubtful if the Swedish system for decision-making concerning forestry and species protection meets the requirements. Finally, we have synthesized our conclusions to form a proposal for a common standard of “good governance” for environmental decision-making and judicial review on species protection. In sum, we have identified the following key elements: Planning on a landscape level is necessary to ensure that continuous ecological functionality may be preserved for areas impacted by large scale land-use activities. Regional wind development plans and forest management plans may be an important component in such a system. In line with the precautionary principle, operators must be obliged to furnish the competent authorities with comprehensive investigations on species and their habitats in the area before such operations are performed. The competent authorities must also build a knowledge bank on species and habitats by inventories of their own. When operations which may impact species and their habitats are notified to the competent authority, there must be sufficient time to investigate the case in order secure well informed and clearly reasoned decisions. Transparent decision-making with public participation is a key factor for providing the competent authorities with high quality information in many cases, not least on the existence of species and their habitats. And finally, access to justice is crucial for the effective implementation of the legal requirements in the area of environmental law
Övervakning av beståndsväxlingar hos tropikflyttande fåglar 1980–2019
No full textRingmärkningen vid Falsterbo Fågelstation syftar bl.a. till att genom stan-dardiserade metoder följa långsiktiga trender i fågelpopulationerna. I denna rapport redogörs för populationsförändringar under tiden 1980–2019 (40 år) hos 24 tättingarter, som övervintrar söder om ekvatorn.Endast två arter (törnsångare och svarthätta) har en signifikant positiv trend sett till alla 40 åren. Nio arter har signifikanta negativa trender under samma period. Viss förbättring under de senaste 20 åren ses bl.a. för kärrsång-are, ärtsångare och grönsångare medan t.ex. stenskvätta, trädgårdssångare, lövsångare och svartvit flugsnappare ligger kvar på mycket låg nivå.Sammanfattningsvis visar trender och kvantitativa förändringar att de stora minskningarna, som ägde rum särskilt under tiden kring 1990 och några år framåt hos flera arter, inte har fortsatt i samma takt. Några arter ligger kvar på en låg nivå och ytterst få visar på någon signifikant ökning. Det finns en gene-rell tendens till ökning omkring 2008–2011. Därefter ses en lika generell ten-dens till minskning, särskilt under de allra senaste 3–4 åren – det bådar inte gott.Minskad födotillgång till insekter, extremväderförhållanden, ett intensivt jordbruk med användande av pesticider, dagens skogsbruk med avverkningar året om (alltså även under häckningstiden), förändringar i klimatet på över-vintringsområdena och illegal fågeljakt i Medelhavsområdet är faktorer som negativt påverkat dessa tropikflyttande insektätande fåglar
Näringsbelastningen i Bohuskustens grunda vikar : En utvärdering av provtagningen under 2009-2011 och 2016-2018
No full textRapporten visar på intressanta resultat. Det är en tydlig skillnad mellan stationer som ligger på djupt vatten jämfört med grundare vatten i de flesta undersökta vi-karna. Utvecklingen över tid går också i vissa fall åt olika håll för de grunda områ-dena jämfört med de djupa. Dessutom fluktuerar mätvärdena mer i de grunda om-rådena. Sammantaget är det tydligt att man måste komplettera de befintliga mät-ningarna på djupare vatten med mätstationer i grundare områden för att få en kor-rekt bild av vattnets status. Alla mätpunkterna i grundavikarprogrammet behöver dock inte permanentas, några visar resultat som är så lika närliggande stationer att de kan utgå
Organiska mikroföroreningar i enskild dricksvattenförsörjning
No full textI denna studie har 72 fastigheter med enskild vattenförsörjning undersökts för att kartlägga förekomst av organiska mikroföroreningar i enskilt dricksvatten. Vattenprover från brunnarna analyserades för en lista med ca 130 organiska föroreningar inom undergrupperna perfluorerade alkylsyror (PFAS) läkemedelsrester hygien- och kosmetikaprodukter bekämpningsmedel stimulanter industrikemikalier. Utöver de organiska mikroföroreningarna analyserades också en bred uppsättning standard-parametrar som bakterier, pH, nitrat, fosfat och metaller (basparametrar). Studien har fokuserat på dricksvattenbrunnar som riskerar att utsättas för påverkan från enskilda avlopp. Arbetet skedde i samarbete med tio kommuner och urvalet av fastigheter för studien gjordes i samverkan mellan SGU och de lokala kommunrepresentanterna. För de fastigheter som valdes ut bedömdes det finnas en risk för påverkan på dricksvattnet från omgivande enskilda avloppsanläggningar. Inom projektet inventerades och dokumenterades 96 omgivande avlopp i syfte att ytterligare kartlägga riskbilden för påverkan. Resultaten visar att spår av organiska mikroföroreningar är vanligt förekommande i enskilda dricksvattenbrunnar. I samtliga brunnar gjordes fynd av någon organisk mikroförorening. I den brunn som hade flest fynd påvisades 13 substanser. Bland de tio vanligast förekommande substanserna återfanns ämnen från samtliga undergrupper undantaget bekämpningsmedel. Halterna var i regel låga (i storleksordningen några ng/l) och endast för ett enstaka fall kan man med hänvisning till riktvärden säga att halten utgjorde en risk ur hälsomässigt perspektiv. I detta fall rörde det sig om förekomst av bekämpningsmedel. Det är väl känt att avlopp (även enskilda hushållsavlopp) är en viktig källa för spridning till miljön för många av de föroreningar som studien omfattar. Trots detta kan denna studie inte uppvisa några tydliga samband mellan de fynd som gjordes och den bedömda risken för påverkan från närliggande avlopp. Analysresultaten (som dock omfattar osäkerheter) indikerade snarare en komplex bild av spridning där påverkanskällor från ett större sammanhang i brunnens tillrinningsområde bidrar till diffus påverkan på dricksvattnet. En stor del av analyserna för organiska mikroföroreningar utfördes med dubbelprov (två prover uttogs vid samma tidpunkt). Resultatet från dubbelproven visade på osäkerheter i analyser och/eller provtagningsutförande. Orsaken till osäkerheterna kan vara problem med representativitet mellan prover, kontamination eller analysutförande. Huvudorsaken går inte att fastställa. En viktig slutsats är därför att kvalitetssäkringsrutiner är viktiga för den här typen av screeningprojekt. Stöd för sådana rutiner kan behöva tas fram inom screeningverksamheten i Sverige och fortsatt kartläggning av analysosäkerheter är önskvärt. Det finns också fortsatt ett behov av att undersöka och spåra hur organiska mikroföroreningar kommer ut och sprids i miljön för att så småningom kunna identifieras i grundvatten.In this study 72 private wells were screened for organic micro pollutants (OMPs). The analyses enclosed about 130 substances including subgroups of• perfluorinated alkylated substances (PFASs) pharmaceuticals personal care products pesticides stimulants industrial chemicals. A broad set of drinking water standard parameters such as pH, nitrate, phosphate and metals were also determined. The study focused on drinking water wells at risk for contamination from onsite wastewater treatment systems. In collaboration with 10 Swedish municipalities, study objects were sorted out to find wells which were potentially influenced by nearby drain fields. In order to evaluate potential contamination sources, 96 onsite wastewater treatment systems close to the wells were examined and documented. The results indicate that OMPs are common contaminants in private wells. In all study objects at least two substances were detected. In the most impacted well 13 substances were found. Concentrations were usually low (in range of a few ng/l) and in general there were no reasons to assume any health risks for the homeowners. However, one exception occurred where concentrations of pesticides were well above recommendations for drinking water. It is well known that wastewater (even from private households) is an important source for spreading of OMPs into the environment. However, in this study we could not see any relationship between the analytical results such as the number of OMPs detected or the sum of concentrations and the estimated risk for contamination based on surrounding conditions. The findings could better be explained by spreading of substances through many diffuse sources in the drainage area. Most samples of OMPs in the project were collected and analyzed in duplicates. Results from these analyses revealed significant uncertainties in the data. The reason for these uncertainties might be problems connected to representativity between duplicate samples, sample contamination or analyses. The primary reason could not be determined. Future work should address quality assurance of OMP analyses in the context of Swedish environmental screening programs. Moreover, it is relevant to further explore and trace how OMPs is leaking into the environment and finally appear in groundwater sources
Bräkneån 2020 : Bräkneåns vattenförbund
No full textSAMMANFATTNING Väder och vattenföring Årsmedeltemperaturen var 8,3 ⁰C i Växjö (2,2 grader högre än normalt). Årsnederbörden var921 mm, vilket var ca 50 % mer än under normalperioden 1961-1990. Årsmedelvattenföringenvid Bräkneåns mynning var 3,1 m3/s, vilket var högre än året innan (2,2 m3/s). Vattenkemi och metaller i vatten Främst i början av året förekom försurningseffekter i mindre vattendrag. I februari uppmättesmycket surt vatten i Nistenkanalen och Nedströms Fiskestadssjön (pH-värdet var 5,2respektive 5,5). Under resten av året och i övriga stationer var pH-värdet högre ochalkaliniteten (buffertkapaciteten) bedömdes som svag till mycket god. Sedan flera år tillbakabedrivs en omfattande kalkningsverksamhet inom Bräkneåns avrinningsområde.I Bräkneåns provstationer uppmättes måttligt syrerika till syrerika förhållanden under helaåret. Även i sjön Tikens bottenvatten förelåg syrerikt tillstånd i augusti. Tiken var intetemperatursskiktad vid provtillfället.Även detta år var grumlighet (turbiditet) liksom vattenfärg, halter av organiskt material (TOC)och fosfor högst i Nistenkanalen och halterna avtog nedströms i systemet. Utgående frånårsmedelhalter vid Mynningsområdet bedömdes vattnet som starkt färgat, betydligt grumligtoch halterna av organiskt material och kväve som mycket höga och fosforhalten som hög.Årsmedelhalterna av metallerna krom, kadmium, koppar, bly, zink, arsenik och nickelbedömdes som låga i vattnet Nedströms Fiskestadssjön, i Älgasjöbäcken och vidMynningsområdet. Halterna underskred gränsvärden samt bedömningsgrunder angivna iHavs- och vattenmyndighetens föreskrift HVMFS 2019:25. Transport och arealspecifika förluster av näringsämnen Nederbörden och transporter samt arealspecifika förluster av näringsämnen och organisktmaterial (TOC) var större än året innan. Från Bräkneån tillfördes Hanöbukten ungefär168 ton kväve, 3,4 ton fosfor och 2183 ton organiskt material (TOC). Förlusterna var ungefär3,6 kg kväve/ha, 0,073 kg fosfor/ha och 47 kg TOC/ha. Plankton Plankton undersöktes i sjön Tiken i augusti. Den sammanvägda bedömningen enligt Havsochvattenmyndighetens föreskrift (HVMFS 2019:25) gav sjön Tiken god näringsstatusbaserat på växtplanktonresultaten för året 2020. Den totala biomassan var mycket liten ochPTI-värdet måttligt högt. Nålflagellaten Gonyostomum semen påträffades i provet men isådan liten mängd att den inte anses vara besvärsbildande. Kiselalger – påväxt Kiselalger undersöktes vid två lokaler: Tikens utlopp och Mynningsområdet. Vid bådalokalerna visade surhetsindexet ACID på måttligt sura, men nära neutrala förhållanden.Kiselalgsindexet IPS, som visar påverkan av näringsämnen och lättnedbrytbara organiskaföroreningar, motsvarade hög status för Tikens utlopp och god status för Mynningsområdet.Andelen missbildningar var mindre än 1,0 %, vilket innebär endast en försumbar påverkan avmiljögifter och ingen riskflaggning förelåg.
Inventering av gaddsteklar och andra vilda pollinatörer på demonstrationsängar 2021 : Stenberga-Boda, Vetlanda kommun, Jönköpings län
No full textUnder 2020 har Länsstyrelsen i Jönköpings län arbetat med att anlägga äng i ett demonstrationsområde på gammal vall i Stenberga-Boda i Jönköpings län. Under 2021 genomförde Calluna en inventering av gaddsteklar och andra pollinatörer på denna demonstrationsäng. Syftet med inventeringen var att ta reda på vilka gaddsteklar och andra pollinerande insekter som förekommer i ängen. Demonstrationsängen besöktes vid tre tillfällen under våren och sommaren 2021. Fältinventering genomfördes genom håvning samt visuella observationer och huvudfokus låg på att eftersöka gaddsteklar, men även dagaktiva fjärilar och vissa tvåvingar har artbestämts. Totalt konstaterades 60 insektsarter under inventeringen. Av dessa var 33 arter gaddsteklar, 12 arter fjärilar, åtta arter tvåvingar och resterande sju arter bestod av skalbaggar och en skinnbagge. En rödlistad art påträffades, nämligen ängsmetallvinge Adscita statices (NT). I övrigt noterades ytterligare ett tiotal arter som är intressanta av andra skäl, antingen för att de är ovanliga eller för att de har ett värde som signalarter eller indikatorer för biologisk mångfald. Inventeringen visar att det finns en varierad gaddstekelfauna i demonstrationsängen, där arterna sinsemellan uppvisar en variation med avseende på födonisch, grad av pollenspecialisering och bosubstrat. Då åtgärderna har genomförts så nyligen kan man även förvänta sig att nya arter kommer att kolonisera området under de kommande åren
Regional årlig uppföljning av miljömålen 2021 : Kronobergs län
No full textMycket bra miljöarbete görs i Kronobergs län. Miljömålen är Sveriges system för att följa upp hur miljöarbetet går. Det är också den miljömässiga eller ekonomiska dimensionen av Agenda 2030. I rapporten har Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen redovisat åtgärder som görs för att nå miljömålen och beskrivit tillståndet i miljön per miljökvalitetsmål i den årliga redovisningen som har skickats in från länet. Rapporten innehåller också en bedömning av hur det går att nå målen till 2030, samt om utvecklingen är positiv, neutral eller negativ. Åtgärderna bidrar till frisk luft, minskad klimatpåverkan, minskad övergödning av vattendragen, förbättrade möjligheter till friluftsliv, och mycket, mycket mer
Drivkrafter för hållbar konsumtion på lokal nivå : Svenska kommuners roll och möjligheter
No full textEn ökande konsumtion och resursförbrukning utgör idag en av de största globala hållbarhetsutmaningarna och är en viktig anledning till att utsläppen av växthusgaser fortsätter att öka. Såväl internationellt som i Sverige råder en allt större medvetenhet om att vi måste minska den negativa påverkan på klimat, miljö och människors hälsa som vår konsumtion ger upphov till (se till exempel Agenda 2030 och mål 12). För att främja hållbar konsumtion har städer och kommuner en viktig roll att spela genom att både indirekt och direkt främja och skapa incitament för hållbara konsumtionsmönster och beteenden på lokal nivå, såväl i kommunernas egen verksamhet som bland hushållen och andra aktörer. I denna rapport diskuteras de viktigaste insikterna och slutsatserna från projektet Unlock: Drivkrafter för en hållbar konsumtion på lokal nivå1. Syftet med Unlock har varit att bidra med ny kunskap om svenska kommuners roll när det gäller hållbar konsumtion på lokal nivå samt analysera hinder och möjligheter i kommunernas arbete. Rapporten lyfter fram ett antal rekommendationer på åtgärder och strategier för att stärka kommunernas arbete med hållbar konsumtion, och därmed Sveriges möjligheter att etablera ett mer hållbart samhälle. Rapporten utgår från följande forskningsfrågor: Vad kännetecknar kommunernas arbete med hållbar konsumtion idag? Det vill säga vilka konsumtionsområden står i fokus och vilka styrmedel och åtgärder används? Hur uppfattar kommunerna sin roll och sina möjligheter att främja hållbar konsumtion inom ramen för den egna verksamheten, samt gentemot invånare och företag? Hur använder kommunerna data och indikatorer i arbetet med hållbar konsumtion och vilka behov kan identifieras? Genom en tvärvetenskaplig ansats och en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder har projektet fokuserat på att fånga kommunernas drivkrafter, erfarenheter och kunskaper om hållbar konsumtion. Projektets tre huvudsakliga metoder innefattar: systematisk granskning av den vetenskapliga litteraturen om kommunernas roll att främja hållbar konsumtion; nationell webbaserad enkätstudie som genomfördes under hösten 2018 till Sveriges alla kommuner och länsstyrelser, och 3) fördjupade fallstudier av två kommuner, Lund och Upplands Väsby, där en serie fokusgrupper, workshoppar och intervjuer genomfördes med kommunala tjänstepersoner från olika förvaltningar under 2018–2019. Resultaten visar att många kommuner idag arbetar aktivt för att främja hållbar konsumtion med flera strategiska åtgärder på plats. Kommunernas arbete med hållbar konsumtion spänner över flera konsumtionsområden som till exempel livsmedel, upphandling, energi, avfall, energianvändning och transporter. De styrmedel som används är framför allt informativa och administrativa. Samarbete genom nätverk och investeringar är något som verkar öka möjligheterna att nå framgång. Resultat visar även att upphandling betraktas som ett viktigt styrmedel men upplevs svårt på grund av bristande resurser och kunskap. Likaså upplever kommunerna svårigheter att förstå och följa upp miljöbelastningen från sina inköp. Kommunerna visar stark drivkraft i arbetet med hållbar konsumtion men efterfrågar mer vägledning från nationell nivå. Resultaten visar också att politiskt stöd är mycket viktigt för att få tillräckligt med resurser samt stöd för att genomföra åtgärder. Ekonomiska incitament är också en viktig drivkraft medan bristande finansiella resurser är ett hinder för framsteg. För att lyckas i arbetet framhålls även nyckelpersoner, samarbete över förvaltningsgränser samt kompetens och tid som centrala faktorer. När det gäller indikatorer är det tydligt att de kan fungera som ett viktigt incitament för att adressera hållbar konsumtion men att brist på data ofta hämmar kommunernas möjligheter att utvärdera effekterna av olika åtgärder och styrmedel. Resultaten visar också att kommunernas användning av indikatorer hjälper till att fånga upp hur arbetet med hållbar konsumtion utvecklas i delar av arbetet men att de flesta kommuner inte har någon helhetsbild över hur påverkan från konsumtion utvecklas över tid. En förbättrad uppföljning och utvärdering anses vidare vara viktigt för att öka engagemanget för åtgärder som adresserar hållbar konsumtion. Rapportens rekommendationer (se vidare avsnitt 5): Stärk kommunernas möjligheter till kontinuerligt lärande, erfarenhetsutbyte och samarbeten genom etablering av gemensamma mötesplatser. Säkerställ brett politiskt stöd och mer resurser genom att etablera starkare stödjande institutioner, till exempel genom att se över fördelningen av ansvar från lokal till nationell nivå. Ge kommunerna mer stöd genom gemensamma riktlinjer och vägledning från nationell nivå och inom ramen för det kommunala självstyret. Detta också för att bidra till samsyn kring begreppet hållbar konsumtion och därigenom underlätta framtagandet av mål, strategier och tillhörande handlingsplaner. Utveckla samarbetet kring hållbar konsumtion mellan nationell, regional och lokal nivå och där landets länsstyrelser förslagsvis skulle kunna ta en större roll i arbetet. Prioritera stöd till utveckling och sammanställning av lokala konsumtionsbaserade miljöindikatorer och data. Stärk kommunernas kapacitet att sammanställa data från upphandling och inköp för att ge bättre underlag för styrmedel och åtgärder som minskar konsumtionens miljöpåverkan
Kartläggning av plastflöden i byggsektorn : Råvara, produkter, avfall och nedskräpning
No full textByggsektorn är idag den näst största enskilda användaren av plast efter förpackningssektorn och förbrukar 262 000 ton per år. Kartläggningen av inflödet av plast till byggsektorn som har genomförts i detta projekt visar att av de flöden som har identifierats är plaströr, isolering samt golv- och väggmattor de största produktgrupperna och de vanligast använda polymertyperna är PVC följt av PE, PP och EPS. Sannolikt är förpackningar och emballage ett stort flöde även i byggsektorn då förpackningsbranschen är den enskilt största användaren av plast i samhället. Även fukt- och väderskydd samt elinstallationer är stora flöden då det används i många applikationer, men data på exakt hur stora dessa flöden är har inte kunnat fastställas. Slutligen finns det troligtvis även en stor mängd små komponenter av plast samt produkter som inte huvudsakligen består av plast men där dess komponenter är helt eller delvis av plast. Eftersom det saknas data om tillförd mängd för flertalet produktgrupper bör upprepade och detaljerade kartläggningar möjliggöras. Vid dessa kartläggningar bör plastförpackningar och emballage prioriteras då flödet sannolikt är stort och då klimatbesparingar kan uppnås på kort sikt eftersom produktflödet generellt sett har fungerande materialåtervinningssystem. Vidare bör man även kartlägga fukt- och väderskydd närmare då de förekommer på flera ytor i en byggnation. Slutligen bör man även undersöka elinstallationer närmare. Kartläggningar kan göras genom att samla in data från tillverkare och branschorganisationer, men undersökningen i detta projekt visar att de inte för statistik som på ett enkelt sätt kan sammanställas. Ett annat sätt är att utgå ifrån KN-koder men det är svårt att urskilja bransch och syfte för många produktgrupper med nuvarande struktur inom KN. Drygt 150 000 ton plastavfall uppkommer inom byggsektorn varje år. Mindre än 1 procent av detta sorteras ut i rena plastfraktioner och materialåtervinns. Istället återfinns den största andelen plast i blandade, brännbara fraktioner som energiåtervinns. Dock är det skillnad på byggavfall och rivningsavfall och dessa bör separeras och behandlas olika. Byggavfall innehåller en stor mängd plastförpackningar samt installationsspill, främst från rör, isolering och golv med känt innehåll. Installationsspill från dessa produkter är relativt enkla att separera från varandra och därför lämpar sig plastavfall från detta avfallsflöde för materialåtervinning. När det gäller rivningsavfall, som kan innehålla plast från flera tidsperioder och icke önskvärda ämnen, är det tekniskt möjligt att materialåtervinna plast även ur detta avfallsflöde, men en balanserad diskussion måste föras om vilken klimatnytta man uppnår i förhållande till risk för att oönskade ämnen cirkuleras. Materialåtervinningen av plast från byggprodukter är låg och det är endast en mindre del återvunnen plastråvara som används i byggprodukter. Samverkan mellan insamling och materialåtervinning av plast från byggsektorn och efterfrågan av återvunnen råvara behöver undersökas ytterligare. Bland annat lyfter tillverkarna fram hinder som att prestandakrav, där standarder inte tillåter återvunnen råvara och att definitionen av vad som är en återvunnen råvara saknas. Nedskräpning av plast kring byggarbetsplatser bidrar till spridning av mikroplast och åtgärder som minskar risken att skräp sprids från byggarbetsplatser minskar också risken för tillskott av mikroplast i dess närmiljö. En god avfallshantering med möjligheter att stänga till avfallskärl så att inte väder och vind kan sprida skräp är en enkel och effektiv åtgärd. Med inspiration från hur man arbetar med skyddszoner kring konstgräsplaner skulle man kunna skapa en tänkt barriär kring byggarbetsplatserna som tillåter spridning av mikroplaster ”hit men inte längre” genom att installera partikelfilter i närliggande dagvattenbrunnar. Genom att utveckla nya arbetsmetoder som hindrar att damm sprids samt undvika metoder som innebär att man våttorkar, spolar av eller rengör verktyg i vatten minskar man risken för spridning av mikroplaster (och andra icke-önskade ämnen) till vattenmiljön. Utifrån de slutsatser man kunnat dra kring byggsektorns inflöde av plastprodukter respektive avfallsflöden har ett antal förslag på styrmedel och åtgärder tagits fram. Dessa syftar till att minska klimatpåverkan från byggsektorns plastanvändning genom att öka användandet av återvunnen och biobaserad plast, öka andelen plast som materialåtervinns och minska andelen plast som förbränns. Möjligheten att kunna kartlägga både inflödet och utflödet av plast inom byggsektorn är på många sätt centralt för de åtgärder och styrmedel som föreslås. Effekterna av en planerad åtgärd eller styrmedel bör kunna uppskattas innan eventuell implementering men också för att kunna se de faktiska effekterna efteråt. Förslag 1 Materialåtervinningscertifikat Ett materialåtervinningscertifikat innebär att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de tillverkat. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Certifikaten kan sedan köpas och säljas på en fri marknad, likt det elcertifikatsystem som styr mot ökad produktion av förnyelsebar energi i Sverige. Företag som inte når sin kvot får betala en kvotpliktsavgift till staten. På detta sätt skapar systemet ett ekonomiskt incitament för en ökad användning av återvunnen plast. Förslag 2 Återvinningskrav för plast inom byggsektorn Förslag 2 består av tre delförslag med materialåtervinningskrav specifikt mot plastprodukten inom byggsektorn. Syftet är att öka materialåtervinningen och därmed minska andelen plast som går till förbränning. Det första delförslaget omfattar insamlingskrav på installationsspill från ett antal plastflöden. Det kan skapa flera slutna kretslopp där producenter får tillbaka installationsspill från deras egna produkter. Förslaget bygger på och samverkar med de befintliga insamlingssystem som finns i dagsläget för rör, isolering och golv- och väggmattor. Det andra delförslaget är ett återvinningsmål specifikt för plast inom byggsektorn (antingen all plast eller utvalda flöden). Detta ökar fokus på plaståtervinning och ger branschen ett långsiktigt mål att arbeta mot. Det tredje delförslaget, innebär att all plast som flödar in i branschen ska vara återvinningsbar år 2030. Detta skulle sätta ökad fokus på plastinflöde och design av produkten. Likande mål finns redan för plastförpackningar. Förslag 3 Kravställande i offentliga och privata upphandlingar Att stärka efterfrågan är centralt för att öka andelen av återvunnen och biobaserad plast, och större privata och offentliga upphandlingar kan spela en ledande roll i att stimulera detta. Förslag 3, ställer krav på att plast som används i byggprodukter inom offentliga/privata upphandlingar ska innehålla en minimum andel återvunnen och/eller biobaserad plast. Stora upphandlingar kan ta ledningen och därigenom ge stabilitet och tid för hela byggsektorn att ställa om. Förslag 4 Producentansvar för byggprodukter av plast Syftet med producentansvaret är att skapa ett finansiellt incitament för att öka återvinningsgraden av en produkt genom ett differentierat avgiftssystem, samt att finansiera kostnaden för insamling och materialåtervinning av densamma. Produktansvaret existerar i nuläget för fyra produktkategorier: förpackningar, elprodukter, fordon, och däck. Förslaget att införa producentansvar i byggsektorn, antingen för alla produkter med en vis andel plast, eller gradvis införande som i första hand bör gälla för de produkter som har störst förutsättning att samlas in och återvinnas, för att därefter utökas till andra produkter efter en testperiod. Producentansvaret ska samverka med och inte ersätta befintliga frivilliga insamlingssystem för installationsspill inom byggsektorn. Övriga åtgärder som bör undersökas vidare Skatt på byggprodukter: En plastskatt läggs på ett urval av byggprodukter av plast. Detta gäller både importerade produkter och produkter som har tillverkats i Sverige. Biobaserad plast och återvunnen plast får sänkta skattenivåer. Krav på ökad information om produkter av plast: Olika tilltag som ökar information, stöd och guide till produktval och avfallshantering för plastprodukter i byggsektorn, samt digitala loggböcker för bättre inrapportering av plastflöde. Förändring av arbetsmetod och beteende på byggarbetsplatser: olika initiativ som skapar beteendeförändring och ökad fokus på plast på byggarbetsplatser. Förbjuda tillsatser av mikroplast i byggproduktioner: bygger vidare på liknande förbud för tillsatser av mikroplast i kosmetiska ”rinse-off” produkter. Oavsett vilka styrmedel eller åtgärder som drivs igenom i framtiden så är det viktigt med transparens och långsiktighet så att man ger branschen tid att ställa om