Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Översiktlig marinbiologisk inventering vid Malkvarn, NE Hanö, Blekinge län
No full textPå uppdrag av Länsstyrelsen i Blekinge genomfördes en översiktlig marinbiologisk inventering i området runt Malkvarn, NE Hanö den 27 maj 2016. Syftet med undersökningen var få mer kunskap om marina naturvärden i området som underlag för ett eventuellt inrättande av marint biotopskydd. Undersökningen genomfördes i huvudsak med hjälp av drop-video, men även med dykning, av Stefan Tobiasson och Susanna Fredriksson vid Institutionen för Biologi och Miljö vid Linnéuniversitetet
Metaller och organiska miljögifter i avloppsslam : Stockholms län 2009-2019
No full textLänsstyrelsen i Stockholms län följer utvecklingen omkring oönskade ämnen i avloppsslam från länets tillståndspliktiga avloppsreningsverk, som en del av den regionala miljöövervakningen. Slammet är en god indikator för de ämnena som cirkulerar i samhället och som reningsverken renar bort från det inkommande vattnet. I denna rapport har data sammanställts över ett antal metaller och organiska ämnen som verksamhetsutövarna har rapporterat in till den svenska miljörapporteringsportalen för åren 2009 till och med 2019. Att allt fler människor bosätter sig i Stockholmsregionen har betydelse för reningsverkens drift, de behöver ta hand om mer spillvatten och det blir mer slam som produceras lokalt. En förskjutning från tidigare huvudsakligen industriellt spillvatten till primärt hushållsrelaterat spillvatten kan ses. Slammets användningsområden är framförallt inriktade på jordförbättringsmedel och återföring till åkermark. I Stockholms omedelbara närhet saknas tillräckligt med åkermark som har ett underskott av fosfor. För att kunna tillåta återföring till samhällets kretslopp behöver en god kemisk kvalitet av slammet säkerställas. För kvalitetshöjande arbete och kontroll av detta har VA-branschens riksorganisation, Svenskt Vatten startat REVAQ, ett kvalitetssäkringssystem för avloppsslam. Över 95 procent av länets avloppsslam produceras i de fyra största reningsverken, som alla är Revaq-certifierade. Länets produktion uppgår till en femtedel av Sveriges produktion totalt. Halterna av de undersökta metallerna kadmium, kvicksilver, bly, krom och silver har minskat successivt i slam från de sju Revaq-certifierade avloppsreningsverken i Stockholms län under perioden 2009 till och med 2019. För metallerna koppar, zink och nickel är mellanårsvariationen relativt stor medan ingen tydlig minskning eller ökning kan ses i slammet. För de undersökta organiska ämnena, PAH, PCB och nonylfenol, kan en tydlig minskning konstateras för PCB och nonylfenol under perioden 2009 till och med 2019, medan halterna av PAH i slam varken ökar eller minskar under perioden. Mellanårsvariationen för både PAH och PCB är relativt stor, mindre för nonylfenol. Vid slamåterföring på åkermark i och omkring länet finns det risk för en högre ackumulering av kadmium, kvicksilver och silver i åkermarken än den som är önskvärd, det vill säga med en kortare dubbleringstid än 500 år (större än 0,02 % ökning per år). Samtidigt minskar dessa ämnens förekomst i slammet och i det atmosfäriska nedfallet. De av Naturvårdsverket föreslagna gränsvärdena och de av VA-branschen föreslagna riktvärden kan följas för nästan allt slam som producerats i länets sju Revaq-certifierade reningsverk. För det slammet som inte klarar de uppsatta gräns- och riktvärden behöver branschen ha tillgång till alternativa metoder för användning av slampartier. Våra regionala åkermarker, i hela Mälardalen, består mestadels av styva leror med en basisk karaktär och vanligen ett överskott av fosfor. Vid spridning av oönskade metaller och svårnedbrytbara organiska ämnen på dessa jordar kan halterna öka i jorden. Det innebär inte automatiskt en större risk för miljö och hälsa, eftersom metaller eller organiska ämnen i dessa leror ligger relativt hård bundna till jorden, med relativt låg risk för läckage till yt- eller grundvatten samt upptag i grödor. Däremot kan de relativt höga halterna i jorden utgöra en risk för upptag av betande djur som kommer i kontakt med jordpartiklarna. Att återföra slam till dessa lerjordar bör egentligen snarare syfta till att förbättra jordstrukturen än att påföra ännu mer fosfor. Doseringen bör avpassas så att det förutom hållbara halter av metaller och organiska föreningar i jord och grödor, även tas större hänsyn till risken för näringsläckage till länets vatten
Svampinventering av lövmarker på södra Gotland 2020
No full text Hösten var mycket varm och torr. Nederbördsmängderna var små, regnet kom ojämnt fördelat och regnskurarna träffade i huvudsak norra Gotland. Ett stort antal lövmarker på södra Gotland hade föreslagits för inventering och lokalerna fick i första hand prioritertas efter den allmänt magra tillgången på svamp. Svampsäsongenbörjade i september med några lovande fynd av mycket sällsynta svampar, som sned rödmussling (Crepidotus autochtonus) som är VU i Danmark och "Blåeggad spindling" (Cortinarius lepistoides) rödlistad som kunskapsbrist DD. Inte förrän långt fram på höstennär svampsäsongen normalt börjar ta slut, föll det större mängder regn, som bl.a. gynnade många vedsvampar. I början av november hittades skorpplätt (Dacrymyces enatus) som ny art för Gotland. Arten är mycket sällsynt och rödlistad som starkt hotad EN. Samtidigt hittades kandelabersvamp (Artomyces pyxidatus) rödlistad som nära hotad NT. I början av december, detta märkliga år, kunde man ännu få se färska fruktkroppar av fager vaxskivling (Hygrocybe aurantiosplendens) NT
Barnmiljöhälsorapport 2021 Halland
No full textFörord God hälsa som barn är en förutsättning för ett gott långt liv. Barns vistelsemiljö under uppväxten påverkar i hög grad deras hälsa både som barn och som vuxna. Kartläggning av barns miljörelaterade hälsa är därför viktigt för att möjliggöra en god och jämlik levnadsstandard för barn.Arbets- och miljömedicin Syd (AMM Syd) har i samarbete med Länsstyrelsen i Hallands län sammanställt denna regionala rapport för Halland, baserad på svaren på miljöhälsoenkäten 2019 från vårdnadshavare och barn i länet. Barnmiljöhälsorapport Halland 2021 är en av fyra regionala rapporter i en serie från AMM Syd som täcker Blekinge, Kronoberg, Skåne och Hallands län. Strukturen i rapporten följer i huvudsak den nationella miljöhälsorapporten och resultaten går därför i de flesta fall att jämföra med den nationella och övriga tre regionala rapporter. Rapporten är en viktig del i den regionala hälsorelaterade miljöövervakningen.Resultaten för Halland visar både positiva och negativa trender i barns miljörelaterade hälsa jämfört med 2011. Färre barn upplever dålig luftkvalitet i närheten av bostaden. Fler barn störs dock av buller i bostaden och i skolan. Fler barn lyssnar på hög musik. Fler barn exponeras för tobaksrök. Fler barn har allergisnuva, astma och hudallergi, medan förekomsten av pollenallergi är oförändrad. Medvetenheten om solens risker ökar, men många barn bränner sig ändå i solen. Barn vistas mer sällan i grönområden. Klimatoro har lyfts in som ny fråga i enkäten 2019 och det är tydligt att klimatförändringarna oroar många 12-åringar.Enkätundersökningen gjordes före covid-19-pandemin, och resultaten tar således inte hänsyn till eventuella förändringar i exponering för miljöfaktorer som kan ha påverkats av åtgärder på grund av pandemin. Effekterna av pandemin på samhället i allmänhet och vården i synnerhet visar dock starkt på betydelsen av att arbeta förebyggande och långsiktigt med miljörelaterade hälsofrågor för att avlasta sjukvården genom att stärka folkhälsan.Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag, och innebär att barns rättigheter ska beaktas vid avvägningar och bedömningar i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn. Agenda 2030 och dess 17 globala mål är en förutsättning för hållbar utveckling ur sociala, ekonomiska och miljömässiga aspekter. I Sverige är det övergripande generationsmålet och de 16 miljökvalitetsmålen den miljömässiga dimensionen av Agenda 2030. Folkhälsopolitikens övergripande mål är att skapa förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen inom en generation. Barnmiljöhälsorapport 2021 är ett underlag för hela detta arbete.Denna rapport vänder sig till alla som på något sätt påverkar barns miljö och vardag i sina beslut, till exempel beslutsfattare och handläggare på kommuner, regionen och länsstyrelsen, men även till dem som är verksamma inom barnhälsovård, förskola och skola. Rapporten kan användas som beslutsunderlag för åtgärder och prioriteringar för att förebygga ohälsa och uppnå jämlik hälsa, samt i arbetet med Agenda 2030, miljömålen och folkhälsomålen. Brittis Benzler, Landshövding, Länsstyrelsen i Hallands länKonventionen om barns rättigheter (barnkonventionen) antogs 1989 av FN:s generalförsamling. En grundprincip är att alla barn (under 18 år) har samma rättigheter och är lika mycket värda. Inget barn ska diskrimineras på grund av exempelvis föräldrar, vårdnadshavare eller andra familjemedlemmars ställning. Barnkonventionen är sedan 2020 svensk lag, vilket innebär att barns rättigheter ska beaktas vid avvägningar och bedömningar i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn.Barn är inte vuxna i miniatyr. Den omgivande miljön har ofta större påverkan på barn än vuxna, eftersom barns organ och organsystem är under utveckling, vilket gör dessa extra mottagliga för störningar. Risken för exempelvis astma, allergi och fetma kan påverkas av miljöfaktorer i barns uppväxtmiljö. Exponering för kemiska ämnen tidigt kan ge bestående effekter genom hela livet. Barn utsätts ofta för högre exponering av en rad miljöfaktorer än vuxna, då barn i förhållande till kroppsstorleken äter mer, dricker mer, andas mer och vistas närmare marken. Barn agerar även ofta annorlunda än vuxna där de vistas, vilket också kan ge ökad exponering för vissa miljöfaktorer. Barn tillbringar stor del av sin tid inomhus och i miljöer som kan medföra specifika exponeringar, som i skolan. Barn har ofta inte möjlighet att välja och påverka omgivningen där de vistas, utan påverkas i hög grad av familjens levnadsvanor och livsvillkor. Alla barn har därför inte samma förutsättningar. Barn i familjer med sämre socioekonomiska förhållanden utsätts oftare för riskfaktorer i bostaden och närmiljön. Socioekonomiska faktorer avgör om familjen kan välja en god livsmiljö eller alls har möjlighet att välja bort miljöer med hälsorisker och hantera ohälsa kopplad till miljöfaktorer. För att förebygga barns miljörelaterade ohälsa behöver alla dessa faktorer beaktas för att skapa främjande livsmiljöer för alla barn. Miljöhälsorapport 2021 De nationella resultaten för BMHE 19 har nyligen publicerats i Miljöhälsorapport 2021 (MHR 21)1. Den nationella rapporten bygger på expertkunskap och beskriver betydelsen av en rad miljöfaktorer för ohälsa hos barn. Den information om miljörelaterad ohälsa hos svenska barn som går att hämta ur olika register är begränsad. Resultaten från de nationella miljöhälsoenkäterna för barn 2003, 2011 och 2019 (BMHE 03, BMHE 11 och BMHE 19) utgör därför ett viktigt underlag för att utöka bilden av barns hälsa. Men bilden som ges i enkäterna är inte fullständig, exempelvis framgår inte levnadsvillkor och hälsotillstånd bland barn som inte är folkbokförda eller som saknar uppehållstillstånd och lever gömda. Dessutom skiljer sig svarsfrekvenserna för enkäten mycket mellan olika socioekonomiska grupper. För att råda bot på detta har statistiken viktats, så att det inte ska bli fel i rapporten.Regionala miljöhälsorapporter för barn har tidigare vid två tillfällen sammanställts av Arbets- och miljömedicin Syd baserade på BMHE 032 respektive BMHE 113, och för vuxna vid tre tillfällen baserade på motsvarande vuxenenkäter. Vid senaste tillfället för vuxna (2017) gjorde Arbets- och miljömedicin Syd en separat regional rapport för länen Skåne, Blekinge respektive Kronoberg. Även denna gång (2021) görs en separat länsanpassad miljöhälsorapport för respektive län i Södra sjukvårdsregionen, således Skåne, Blekinge, Kronoberg och nu även för hela Halland
Att integrera klimatmål i nationell transportplanering : – maktdynamik som formar planeringens praktik Slutrapport från projektet Klimatfrågans integrering i nationell transportplanering – en maktanalys
No full textParisavtalets mål om att hålla jordens temperaturökning till väl under 2 grader, och eftersträva att den stannar vid 1,5 grader, har i Sverige konkretiserats bland annat i form av en klimatlag och ett särskilt mål för transportsektorn. Enligt detta mål ska transportsektorns utsläpp av växthusgaser minska med 70 procent till år 2030 jämfört med 2010 års nivå. Om målet ska kunna nås så behöver utsläppen av växthusgaser minska med i omfattningen 8-11 procent per år under perioden 2020-2030. Trots det övertygande kunskapsläget och de tydliga politiska målsättningarna har det dock hittills visat sig svårt att gå från ord till handling och få igång ett tillräckligt omfattande omställningsarbete för transportsektorn. Syftet med detta projekt har varit att fördjupa kunskapen om nationell transportplanering, med fokus på vilka förutsättningar som finns att integrera klimatmål i strategisk planering på transportområdet. Vi har fokuserat på processen för planering av nationell transportinfrastruktur (även kallad nationell planering). Denna process ligger till grund för långsiktiga beslut, handlingsinriktningar och investeringar när det gäller utvecklingen av nationell transportinfrastruktur, och är ett sammanhang av stor vikt för hela transportsystemets utveckling. Det handlar inte minst om att nå ett mer transporteffektivt samhälle, som ingår som ett av tre ben i regeringens aktuella strategi för transportsystemets klimatomställning. Studien har genomförts med fokus på: • Aktörer och processer som formar inriktningen för den långsiktiga nationella planeringen. • Idéer, perspektiv och förgivettaganden som villkorar hur klimatmål integreras och ges mening i nationell planering.• Spänningar och konflikter kopplat till klimatmål och klimatomställning. De analyser som har gjorts i projektet grundas i empiriskt material från två nationella transportinfrastrukturplaneringprocesser; dels den som bedrevs mellan 2015-2017 och som avsåg nationell plan 2018-2029, dels den nu pågående omgången som inleddes 2020 och som omfattar perioden 2022-2033. Dessa två planomgångar har studerats genom kvalitativa intervjuer och analyser av policyoch planeringsdokument. Analysen inspireras av ett maktteoretiskt ramverk med fokus på främst diskursiv makt, men inkluderar också maktanalys utifrån ett aktörsperspektiv. Studiens resultatdel inleds med en redogörelse för hur den nationella infrastrukturplaneringen går till och vad som sker under dess olika steg. Ett första resultat handlar om de formella maktrelationerna mellan de inblandade aktörerna, framförallt regeringen, Regeringskansliet och Trafikverket. I dessa relationer spelar den svenska förvaltningspolitiska modellen stor roll för hur olika parter agerar och vilket handlingsutrymme som de anser sig ha. I rapporten diskuteras även gråzoner mellan politik och förvaltning. Förekomsten av gråzoner är i sig inte förvånande, men i detta fall blir det tydligt att dessa bidrar till en luddighet i frågan om vilken aktör som har det huvudsakliga ansvaret och handlingsutrymmet att driva transportsystemets klimatomställning, och besluta om strategiska vägval för framtiden. I nuläget motverkar gråzonerna utvecklingen av mer omställningsinriktade strategier för transportsystemets klimatomställning.Ett andra resultat behandlar Trafikverkets interna arbete med idéer, rutiner och arbetssätt som präglar nationell planering. Personer på Trafikverket uttrycker att de har ett begränsat uppdrag när det gäller att realisera klimatmål i sitt arbete. Detta förklaras bland annat av den dominerande tolkningen av myndighetens uppdrag som fokuserat på främst infrastruktur, som anses kunna påverka klimatpolitisk måluppfyllelsen i relativt liten grad. Samtidigt finns det de som gör gällande att Trafikverket i praktiken har en central roll, och större möjligheter att arbeta med fokus på klimatmål även i infrastrukturplaneringen än vad som i nuläget kommer fram. Särskilt om man i högre grad skulle utgå från ett bredare samhällsbyggnadsperspektiv i sitt arbete med långsiktiga handlingsinriktningar och strategier för infrastrukturutveckling. Trafikverkets rådande modell för hur planering bedrivs, vad planering är och vilken utgångspunkt planeringen ska ha motverkar dock sådana ansatser. Resultaten handlar också om de föreställningar om klimat och transporter som kommer till uttryck i styrdokument och planer. Vi har sett att det från den nationella politiken uttrycks en vilja och ambition att transportsystemet i stort, och specifikt infrastrukturplaneringen, ska bidra substantiellt till klimatomställningen. Men i styrdokument och planer skapas samtidigt liknande typer av låsningar och begränsade synsätt som de vi ser komma till uttryck i planeringens praktik. Det handlar om ett diskursivt meningsskapande som gör gällande att den nationella transportplaneringens roll i klimatomställningen är mycket begränsad och att det främst är nya fordon och bränslen samt forskning och innovation som ska minska transportsektorns klimatpåverkan. Sammantaget har vi genom arbetet i detta projekt sett flera typer av maktdynamik och låsningar som försvårar utvecklingen och etableringen av mer omställningsinriktade perspektiv och ansatser i nationell infrastrukturplanering. Vi ser behov av ett mer framåtsyftande förändrings- och utvecklingsarbete som aktivt kan involvera bredare och mer omställningsinriktade metodansatser och därmed bidra till att utforska flera möjliga handlingsinriktningar för nationell transportplanering och för hur ett hållbart transportsystem för framtiden kan se ut. Vi ser även behov av tydligare politiska ställningstaganden och en samlad politik för detta område i sin helhet
Kiselalger i Stockholms län 2020. : En undersökning av 15 vattendrag och två sjöar
No full textI Stockholms län undersöktes vattenkvaliteten med hjälp av kiselalger på 15 vattendragslokaler och i två sjöar år 2020. För statusklassning med avseende på påverkan av näringsämnen och lättnedbrytbar organisk förorening användes kiselalgsindexet IPS. Stödparametrarna TDI (mängden näringskrävande arter) och %PT (andelen föroreningstoleranta arter) har beaktats vid bedömningen. För surhetsklassning användes ACID-index. Riskflaggning för att andra typer av påverkan, än de som IPS och ACID är utvecklade för att visa, gjordes med stödparametrarna missbildningsfrekvens, antal räknade taxa och diversitet. IPS-indexet visade god status i Bergshamraån, Penningbyån och Norrtäljeån-Vretaån. Värdet för Bergshamraån och Penningbyån låg dock nära gränsen mot måttlig status. Även om IPS-indexet var högre i Norrtäljeån-Vretaån, kan även den lokalen sägas befinna sig i riskzonen för att hamna i måttlig status eftersom %PT visade betydande påverkan av organisk förorening. Bedömningen måttlig status fick Fyrisån-Vidboån, Husbyån (Haninge), Muskån-Hammerstaån, Märstaån, Taxingeån, Tumbaån, Tyresån, Åvaån, Oxundaån, Åkerströmmen-Husaån, Saxbroån (Kagghamraån) samt sjöarna Norrviken och Orlången. Husbyån expertbedömdes från god till måttlig status. En riskflaggning utfärdades för Fyrisån-Vidboån, Taxingeån och Åvaån då missbildningsanalysen indikerade betydande påverkan av miljögifter. I Bällstaån vid travbron motsvarade IPS-indexet otillfredsställande status. Stödparametern %PT visade mycket stark påverkan av organisk förorening. Dessutom riskflaggades lokalen för betydande miljögiftspåverkan. På samtliga lokaler visade surhetsindexet ACID antingen alkaliska eller nära neutrala förhållanden
Dagfjärilar som omfattas av åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper : En statusrapport med erfarenheter och resultat från en serie möten under november 2020
No full textArbetet med åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP) är en arbetsform inom naturvården för de arter och naturtyper som kräver särskilda, riktade insatser utöver generell hänsyn, lagkrav och områdesskydd. Naturvårdsverket påbörjade arbetet med ÅGP redan på 1990-talet men då i en relativt liten omfattning. År 2004 utvidgades arbetet och idag ansvarar Naturvårdsverket för 132 åtgärdsprogram. Åtgärdsprogrammen genomförs till största del av länsstyrelserna som genom samverkan med landskapets många aktörer identifierar och genomför åtgärder där de gör störst naturvårdsnytta. Naturvårdsverket har i dagsläget tio åtgärdsprogram för dagfjärilar. Till följd av den bekymmersamma situationen för de utpekade ÅGP-arterna, arrangerade Länsstyrelsen i Örebro tillsammans med SLU Artdatabanken en serie nationella möten med berörda län och forskare på uppdrag av Naturvårdsverket. De tio dagfjärilar som omfattas av ÅGP är: alkonblåvinge, asknätfjäril, dårgräsfjäril, fetörtsblåvinge, kronärtsblåvinge, mnemosynefjäril, svartfläckig blåvinge, veronikanätfjäril, violett guldvinge och väddnätfjäril. De har samtliga specifika krav på sin livsmiljö och i flera fall komplicerade livscykler. Den viktigaste orsaken till arternas tillbakagång är den förlust av livsmiljö som skett till följd av de storskaliga förändringar av brukande och markanvändning som helt förändrat landskapet i Sverige under de senaste 150 åren. De naturliga ängs- och betesmarker som hyser den rikaste fjärilsfaunan har minskat dramatiskt, och de kvarvarande fjärilsmarkerna ligger idag som små isolerade öar i landskapet. Minskningen av tillgänglig livsmiljö gör att populationerna krymper, vilket i sin tur riskerar att leda till genetisk utarmning med risk för inavelseffekter och och därmed ökar risken för att för att de ska försvinna till följd av slumpmässiga händelser. En sådan slumpmässig händelse var den mycket svåra torka som drog in över Sverige år 2018 och som troligen har bidragit till att två av våra dagfjärilsarter kan ha dött ut, varken veronikanätfjäril eller kronärtsblåvinge har kunnat återfinnas trots riktade inventeringar. Beståndet av mnemosynefjäril i Blekinge är nu mycket svagt och risken är överhängande att populationen försvinner. Utvecklingen ser dock lite olika ut för de olika arterna. För de sex arter som omfattas av art- och habitatdirektivet börjar det nu tack vare den biogeografiska uppföljningen finnas tillräckligt mycket data för att kunna analysera trenderna. När det gäller asknätfjäril, dårgräsfjäril, mnemosynefjäril och väddnätfjäril där man inom ÅGP arbetat femton år eller mer med riktade insatser ses tecken på en på en viss stabilisering på några av lokalerna under de senaste åren. Övervakningen av violett guldvinge uppvisar ingen trend under de sex år uppföljningen pågått. Det första åtgärdsprogrammet för violett guldvinge fastställdes år 2014 och arbetet har därför inte pågått lika länge. Arbetet med svartfläckig blåvinge har prioriterats ned på grund av brist på resurser då arten länge bedömdes ha stora och stabila populationer i Skåne, på Öland och på Gotland. Trenden för denna art har under senare år visat sig vara tydligt negativ. För att vända den negativa utvecklingen och upprätthålla de svagt positiva trenderna krävs omfattande åtgärder och ett långsiktigt arbete. I det fortsatta arbetet är det nödvändigt att restaurera och sköta tillräckligt stora arealer med lämpliga livsmiljöer. Samverkan med markägare, brukare och andra aktörer i landskapet är en grundförutsättning för att nå målet. Målbilderna för arternas livsmiljöer måste utgå från hur ett område såg ut när arten hade en livskraftig förekomst. I många fall måste man återskapa förhållanden som rådde för flera decennier sedan. Inom ÅGP-nätverket finns stor kunskap kring skötsel och man arbetar tillsammans med forskare för att optimera åtgärdsarbetet. Artbevarande är ett internationellt åtagande och internationellt erfarenhetsutbyte är en viktig pusselbit i åtgärdsarbetet. I fjärilarnas landskap är värdena som regel knutna till någon form av hävd eller skötsel och utarmningen sker oftast gradvis och smygande. Det är nödvändigt att skydda och trygga skötseln av ett nätverk av värdefulla blomrika marker. Små populationer riskerar att drabbas av genetisk utarmning och förlust av evolutionär potential. I takt med att populationsstorlekerna minskar, så ökar risken för negativa effekter till följd av genetisk drift. Samtidigt ökar risken för inavelsdefekter och fixering av negativa genetiska anlag. När de enskilda populationerna blir allt mera isolerade minskar det genetiska utbytet för att till slut helt upphöra vilket gör dem än mera sårbara. De senaste årens utveckling för dagfjärilar och många andra arter knutna till blomrika marker är så alarmerande att det behövs en riktad satsning på bevarandet av odlingslandskapets biologiska mångfald
Utbytbar natur? : Etiska och rättsliga aspekter på ekologisk kompensation : Slutrapport från ett forskningsprojekt
No full textVarken frivilliga insatser eller officiell naturvårdspolitik räcker för att nå målen för biologisk mångfald. Förstörelse och fragmentering av många livsmiljöer fortgår och därför tas nya naturvårdsredskap i användning. Ett av dessa är ekologisk kompensation, som blir allt mer vanligt. Redskapet handlar i korthet om att förluster av naturvärden som kvarstår efter undvikande, minimering och återställande av skada ska kompenseras med minst lika stor naturvårdsnytta på annat sätt. Användning av ekologisk kompensation ställer dock en rad etiska och juridiska frågor på sin spets, frågor som detta forskningsprojekt har grävt djupare i. Det övergripande syftet med projektet har varit att utveckla kunskaper som i ökad grad kan bidra till att göra det svenska systemet för ekologisk kompensation etiskt godtagbart, socialt acceptabelt samt rättsligt verksamt och effektivt i relation till uppställda miljökvalitetsmål. Studierna belyser exempelvis vilka etiska överväganden som kan behöva göras i arbetet med ekologisk kompensation och om dessa överväganden exempelvis bör leda till begränsningar av redskapets användning. Parallellt med sådana etiska överväganden har projektet undersökt vilka rättsliga instrument som kan användas eller som kan behöva utvecklas för att stärka genomförandet av ekologisk kompensation. Etiskt och juridiskt träffsäkra instrument kan även bidra till ökad social acceptans. En rad delstudier och andra aktiviteter har genomförts inom ramen för projektet. Denna slutrapport sammanfattar delstudierna på ett lättillgängligt sätt, med beslutsfattare och praktiker på olika nivåer som målgrupp. Resonemang och resultat i delstudierna beskrivs i respektive del i denna rapport, men framförallt mynnar den ut i en diskussion som syntetiserar projektets olika delstudier. En övergripande slutsats är att lagstiftningen behöver utvecklas på flera punkter, utöver den statliga Kompensationsutredningens förslag, inte minst i syfte att säkerställa ekologisk kompensation över längre tidsrymder och för att skapa ökad delaktighet i sociala processer. Det finns också ett behov av utvecklade regler som bättre motverkar risken för att riktigt höga naturvärden exploateras med ekologisk kompensation som legitimerande grund. Med ett utvecklat regelverk kan ekologisk kompensation bli ett mer verksamt, effektivt och legitimt redskap i naturvårdsarbetet. Men det gäller att utbytet av natur sker inom etikens ramar och har ett tydligt rättsligt stöd.Neither voluntary efforts nor public conservation policies are sufficient to achieve public goals concerning biodiversity. Destruction and fragmentation of habitats continue and in response, new conservation tools are used. One of these is biodiversity offsetting, or ecological compensation, which is increasingly used all over the world. In short, offsetting means compensating losses of nature values after attempts to avoid, minimize and restore damage, with no net loss or ideally net benefits as the overall result. However, biodiversity offsetting raises a number of ethical and legal issues, which this research project has explored in detail. The overall aim of the project has been to develop knowledge that can contribute to making the Swedish system for biodiversity offset ethically justified, socially acceptable and legally effective and efficient in relation to the Swedish environmental quality goals. The various studies conducted investigate, for example, what ethical considerations that may need to be taken in the work with biodiversity offsetting and whether these considerations should, for example, lead to restrictions on the use of the tool. In parallel, the project has examined which legal instruments that can be used or may need to be developed to strengthen the implementation of biodiversity offsetting. Such ethically justified and legally accurate instruments can also contribute to increased social acceptance. A number of studies and other activities have been carried out within the frames of the project. This final report summarizes the various studies in an easily accessible way, with decision-makers and practitioners at different levels as intended target group. Results and reasoning in the conducted studies are described in the report, but the report above all results in a discussion that synthesizes the project’s different parts. An overall conclusion is that the legislation in place needs to be developed on several points, on top of what has been proposed by the Governmental Inquiry on Biodiversity Offsetting, not least in order to ensure that offsets function over longer periods of time and to stimulate societal participation. There is also a need for regulation that better prevents that really high nature values will be exploited with biodiversity offsetting as a legitimating basis. With developed legislation, biodiversity offsetting can become a more effective, efficient and legitimate tool in nature conservation
Ekologisk kompensation : Upptag och integrering bland svenska aktörer och kvantifiering av de samhällsekonomiska effekterna
No full textUnder de senaste decennierna har flera internationella rapporter visat på en världsomfattande förlust av biologisk mångfald och funktionella ekosystem. Ett av de största hoten är förändrad markanvändning. Ett sätt att förebygga och lindra skada är att arbeta med skadelindringshierarkin och ekologisk kompensation. Enligt skadelindringshierarki skall exploatören sträva efter att (1) undvika, (2) minimera och (3) återställa den biologiska mångfalden eller avhjälpa negativ miljöpåverkan på plats. Därefter kan de eventuellt kvarvarande negativa konsekvenserna (4) kompenseras. Detta sista steg går i Sverige under namnet ekologisk kompensation. Ekologisk kompensation som idé utvecklades på 1970-talet och har sedan dess använts och utvecklats av offentliga organisationer och företag runt om i världen. I Sverige genomförs kompensationsåtgärder antingen med utgångspunkt i miljöbalken eller genom frivilliga åtaganden, oftast i relation till fysisk planering (så kallad frivillig ekologisk kompensation). Vid den lagstyrda kompensationen står biologisk mångfald i fokus, medan den frivilliga ekologiska kompensationen också fokuserar på bevarandet av ekosystemtjänster. Genom planmonopolet, ansvaret för allmännyttan, samt i flera fall betydande markinnehav, har svenska kommuner en framträdande roll i arbetet med båda typerna av ekologisk kompensation. Beroende på hur landets kommuner väljer att arbeta med ekologisk kompensation i samband fysisk planering kommer utfallet för skydd av biologisk mångfald och ekosystemtjänster att variera. Denna rapport fokuserar på kommuners arbete med ekologisk kompensation från två olika vinklar: användning av ekologisk kompensation i kommunal fysisk planering (del 1) och hur modeller kan ge stöd för beslut av kompensationsåtgärder (del 2). Vi studerar Del 1 består av en teoretisk bakgrund, en översiktlig aktörsanalys, två empiriska kapitel. Den teoretiska bakgrunden ger en övergripande beskrivning av konceptets grundläggande idéer och etiska, sociala, tekniska och styrningsrelaterade utmaningar som identifierats i den vetenskapliga litteraturen. Denna bakgrund används som en analytisk utgångspunkt för de empiriska kapitlen. I den översiktliga analysen av praktiken beskrivs svenska aktörers (myndigheter, företag och kommuner) arbete med ekologisk kompensation. I det första empiriska kapitlet kartläggs upptaget och användningen av konceptet ekologisk kompensation i översiktliga planeringsdokument (översiktsplaner, fördjupade översiktsplaner, grönplaner och naturvårdsplaner). I det andra empiriska kapitlet redovisas en intervjustudie genomförd med kommunala tjänstepersoner kring drivkrafter och barriärer i relation till kommunens arbete med ekologisk kompensation. I den andra delen av projektet beskrivs och demonstreras hur modellering kan användas för att kvantifiera förluster av ekosystemtjänster vid en exploatering, något som kan användas för att ta fram lämpliga kompensationsåtgärder. Som fallstudier studeras exploatering av två olika typer av markanvändning: bostadsnära natur (grönområden) som används för rekreation samt jordbruksmark. De ekosystemtjänster som studeras vid exploatering av jordbruksmark är Sveriges livsmedelsförsörjning och kolinlagring för att motverka klimatförändring. Studien visar även hur förluster av ekosystemtjänster kan översättas till samhällsekonomiska monetära värden för att underlätta beräkningar och finansiering av kompensationsåtgärder. För den bostadsnära naturen utvecklas en enkel modell som synliggör rekreationsvärden samt belyser fördelningseffekter vid ekologisk kompensation. Vi finner Del 1 Kartläggningen av de översiktliga planeringsdokumenten pekar på ett betydande upptag av konceptet i kommunerna. Skillnaden i hur långt kommunerna har kommit i användandet av konceptet varierar dock. Bland de 164 kommunerna som nämner ekologisk kompensation har tre av tio kommuner utvecklat planeringsverktyg i form av processverktyg, planeringsunderlag och beräkningsmodeller. Resterande kommuner har en varierande grad av integrering av konceptet i planerna; från hänvisningar till gällande lagstiftning, till skrivningar om att de ska ta fram planeringsverktyg. Det finns även en stor variation i hur kommunerna relaterar till konceptets grundläggande idéer och utmaningar. Intervjustudien visar att det finns flera sätt att se på kompensation ur ett kommunalt perspektiv, där vissa ser kompensation som något positivt och som en möjlighet att skapa en dialog med exploatörer, medan andra ser användningen som mer problematiskt. Vissa utmaningar framträder dock gemensamt i de studerade kommunerna; flera kommuner lyfter problemet kring bristande uppföljning av genomförda kompensationsåtgärder vilket skapar en osäkerhet kring långsiktigt säkerställande av naturvärden och ekosystemtjänster. Det är en mångfacetterad problembild som handlar såväl om osäkerheter kring om frivilliga åtgärder ens blir implementerade, om de får adekvat skötsel. I relation till detta nämner också tjänstepersoner i mindre kommuner att lokala politiker inte vill ställa för höga krav p.g.a. risken att avskräcka exploatören. Många tjänstepersoner nämner också att de skulle önska tydligare mandat både från den kommunala politiken och från nationell lagstiftning men också mer konkreta råd (underlagsmaterial och rådgivning) för hur de kan använda kompensationsåtgärder som ett verktyg inom ramarna för existerande lagstiftning. Del 2 Vid exploatering av exempelvis jordbruksmark är det otydligt hur effekterna bör analyseras och eventuellt kompenseras. Studien visar att exploatering av jordbruksmark försämrar Sveriges potential till livsmedelsförsörjning i framtiden och ökar landets utsläpp av växthusgaser. Vi beskriver hur den negativa påverkan på livsmedelsförsörjningen kan beräknas och hur den kan kompenseras genom ekologisk intensifiering av kvarvarande jordbruksmark. Ökade utsläpp av växthusgaser behöver emellertid kompenseras med lämpliga kolfångståtgärder i närtid. Resultaten från vår fallstudie visar att exploatering av ett hektar jordbruksmark i Götalands södra slättbygder innebär ett nettokrav på exploatören på ca 2 miljoner kr för att finansiera kompensationsåtgärder. I fallstudien har vi bara undersökt två effekter av exploatering av jordbruksmark för att undersöka potentialen i modelleringsmetoden. Men andra ekosystemtjänster och biologisk mångfald i allmänhet kommer sannolikt att påverkas negativt vid en exploatering. Det beräknade nettokravet kan därför tolkas som ett minimumvärde. Vid kompensation av bostadsnära grönområden visar resultaten att tillgänglighet är den viktigaste faktorn vid beräkningar av rekreationsvärden, eller mer specifikt hur många som bor i närheten av eller passerar förbi grönområdet på väg till skola, arbete etc. Även om det finns skillnader mellan olika grupper i samhället beträffande hur ofta de besöker ett tätortsnära grönområde är dessa skillnader små i förhållande till tillgänglighetens (avståndets) betydelse för rekreationsvärdet. Det är dock viktigt att framhålla att det kommer att finnas vinnare och förlorare vid en rumslig flyttning av kompensationsåtgärder. De beräkningsmodeller som vi presenterar i denna rapport skulle kunna ge ett ökat stöd och beslutsunderlag vid ekologisk kompensation. För att göra de mer komplexa modellerna tillgängliga för användare skulle modellerna kunna tillhandahållas på nationell nivå. Även om bra modeller kan bidra till ett förbättrat beslutsunderlag är det av yttersta vikt att det finns bra stöd, vägledning, kvalitetskriterier samt goda uppföljningsmekanismer för ekologisk kompensation. I annat fall förlorar modellerna också sitt värde. De aspekter som är allra svårast att modellera är av intrikat ekologisk eller lokal art och ställer därför krav på kompetens och lokalkännedom hos den som använder modellerna.In recent decades, several international reports have shown a worldwide loss of biodiversity and functional ecosystems. One of the biggest threats is land-use changes. One way to prevent and alleviate injury is to work with the mitigation hierarchy and biodiversity offsetting. According to this hierarchy, the developer should strive to (1) avoid, (2) minimize and (3) restore biodiversity or remedy negative environmental impacts on site. Thereafter, any possible remaining negative consequences can be compensated outside the development site (4). In Sweden, this last step is called ecological compensation. Ecological compensation as an idea was developed in the 1970s and has since then been used and developed by authorities, companies, and municipal organizations around the world. In Sweden, compensatory measures are implemented either based on the Environmental Code or through voluntary commitments, often in relation to spatial planning (so called voluntary compensation). In statutory compensation, biological diversity is generally in focus, while voluntary ecological compensation also focus on the conservation of ecosystem services. Swedish municipalities have a prominent role in the work with all types of ecological compensation through their: planning monopoly, responsibility for the public good, and often significant land holdings. Depending on how the Swedish municipalities choose to work with ecological compensation in connection with spatial planning, the outcome for the protection of biological diversity and ecosystem services will vary. In this report, we focus on municipalities’ work with ecological compensation from two different angles: the use of ecological compensation in municipal spatial planning (part 1) and how models can provide support for decisions on compensatory measures (part 2). We study Part 1 consists of a theoretical background, an overview of the practice of ecological compensation, two empirical chapters and a chapter that evaluate two examples when ecological have been used. The theoretical background provides an overall description of the concept’s basic ideas and the ethical, social, technical and governance challenges identified in the scientific literature. This background is used as an analytical starting point for the empirical chapters. The actor analysis describes what Swedish actors’ (authorities, companies, and municipalities) work with ecological compensation looks like. In the first empirical chapter, the uptake and use of the concept of ecological compensation in general planning documents (comprehensive plans, intensive comprehensive plans, green plans, and nature conservation plans) is mapped out. In the second empirical chapter, an interview study is conducted with municipal officials on driving forces and barriers in relation to the municipality’s work with ecological compensation. In the second part of the project, we describe and demonstrate how modeling can be used to quantify the loss of ecosystem services from an exploitation, as well as identify and evaluate appropriate compensatory measures. Using case studies, we evaluated the exploitation of two different types of existing land uses: nature close to urban areas (i.e. green space used for recreation) and agricultural land. The ecosystem services we studied in relation to the exploitation of agricultural land are Sweden’s food security and carbon storage to counteract climate change. We also show how losses of ecosystem services can be translated into monetary values to facilitate the calculation and financing of compensatory measures. For green space in urban areas, we developed a model that makes recreational values visible and shows the distributional effects of ecological compensation among the population. We find Part 1 The mapping of the comprehensive planning documents points to a significant uptake of the concept in the municipalities. However, the difference in how far the municipalities have come in the use of the concept varies. Among the 164 municipalities that mention ecological compensation, three out of ten have developed planning tools in the form of process tools, strategic plans, and assessment tools. The remaining municipalities have a varying degree of integration of the concept into the plans; from references to current legislation, to writings that they will develop planning tools. There is also a great deal of variation in how the municipalities relate to the concept’s basic ideas and challenges. The interview study shows that there are several ways of looking at compensation from a municipal perspective, where some see compensation as something positive and as an opportunity to create a dialogue with developers, while others see the usage as more problematic. However, some challenges appear common in the municipalities studied; several municipalities raise the issue of inadequate follow-up of implemented compensation measures, which creates uncertainty regarding long-term assurance of natural values and ecosystem services. It is a multifaceted problem that concerns uncertainties about whether voluntary measures will even be implemented, whether they will be adequately managed. In relation to this, officials in several smaller municipalities also mention that local politicians do not want to set too high demands due to the risk of discouraging the developer. Many officials also mention in that they would like clearer mandates both from municipal policy and from national legislation but also more concrete advice (background material and advice) on how to use compensatory measures as a tool in spatial planning within the frame of existing legislation. Part II With regard to the more-or-less voluntary compensation, it is unclear how the effects of exploiting agricultural land should be analyzed and compensated. We show that the exploitation of agricultural land, damages Sweden’s food security in the future and increases Sweden’s greenhouse gas emissions. We show how the negative impact on food security can be calculated and how it could be compensated through ecological intensification of the remaining area of agricultural land. However, increased greenhouse gas emissions need to be compensated with appropriate carbon mitigation measures in the near future. Based on our case study in Scania, we show that the exploitation of one hectare of agricultural land entails a net claim on the developer of approximately SEK 2 million to finance compensatory measures. Here we have only investigated two impacts of exploiting agricultural land to explore the potential of the modelling approach, but other ecosystem services and biodiversity in general are also likely to be negatively affected by exploitation. Hence the calculated claim should be interpreted as a minimum damage cost based on the cost of compensation measures for food security and greenhouse gas emissions. When compensating for exploited green space in urban areas, the results show that accessibility is the most important factor in the determination of the recreational value, or more specifically, how many people that live near or pass by the green space on the way to school, work, etc. Although there are differences among different groups in society, regarding how often they visit a green space, these differences are small in relation to the importance of accessibility (distance) in the calculation of recreational values. We show that there will be winners and losers in the case of a spatial relocation of compensatory measures. The quantitative models that we present in this report could provide additional decision support for ecological compensation, particularly for systematizing the evaluation of compensation needs throughout the country. To make the models available to users, they should therefore be provided at the national level. Although good models can contribute to improved decision support, it is of the utmost importance that there is sufficient support, guidance, quality criteria and follow-up mechanisms for ecological compensation. Otherwise, the models will also lose their value as a planning tool