Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Satellitbaserad övervakning av våtmarker : Nationell slutrapport första omdrevet
No full textUnder perioden 2007-2017 utfördes "Satellitbaserad övervakning av våtmarker" i hela Sverige inom ramen för den nationella miljöövervakningen. Den satellitbaserade övervakningen är utformad för att upptäcka markanvändningsrelaterade förändringar i öppna myrar i form av ökad biomassa/igenväxning. Till förändringsanalysen för en tidsperiod används två set av satellitdata, ett från en äldre tidpunkt och ett från en senare tidpunkt. I norra Sverige analyserades tidsperioden 1990-2000 och i södra Sverige analyserades tidsperioden 1999-2009. Undersökningsområdet, den öppna myren nedan fjällen, omfattar totalt ca 3 650 000 ha vilket motsvarar ca 8 % av Sveriges totala landyta. Ca 90 % av den öppna myren nedan fjällen har analyserats (resterande 10 % hade molnförekomst i satellitbild). Förändrade områden delas in i två förändringsklasser som indikerar ökad biomassa/igenväxning; säker förändringsindikation och potentiell förändringsindikation med en minsta karteringsenhet på 0,5 ha. Förändringsklasserna ger en direkt indikation på styrkan och omfattningen av förändringen. Av den analyserade öppna myren visade ca 25 000 ha (0,77 %) säker förändringsindikation och ca 21 000 ha (0,63 %) potentiell förändringsindikation. Utvärderingen, som utfördes med hjälp av flygbildstolkning och fältbesök, visar att överensstämmelsen för de 929 slumpmässigt valda förändringsindikationsytorna ligger minst på 61 % och max på 87 %. Motsvarande överensstämmelse för de 281 slumpmässigt valda referensytorna ligger minst på 68 % och max på 87 %. Inom en 500 meter buffertzon kring de 929 förändringsindikationsytorna som utvärderats har alla ingrepp/orsaker dokumenterats. De ingreppstyper som bedömdes vara mest relevanta för respektive förändringsindikationsyta fördelade sig enligt följande: dikning (35 %), skogsavverkning (27 %), väg (9 %) och vattenreglering (9 %). En viktig del i arbetet har varit att redovisa förändringsresultatet på ett relevant och överblickbart sätt som grund för vidare analys och jämförelser. Förändringsklassningen redovisas därför även som förändringskartor: andel säker förändringsindikation per analyserad öppen myr för olika områdes- eller regionsindelningar. Exempel på intressanta områdesindelningar som redovisas är indexrutor 10 km och delavrinningsområden. Förändringskartorna kan användas av miljömålsansvariga myndigheter på nationell och regional nivå för uppföljning av tillståndet i våtmarkerna. Förändringskartorna visar att områden i anslutning till jordbruksbygder relativt ofta har höga förändringsandelar. Tydliga exempel på områden med hög andel förändringsindikation finns i östra Mellansverige kring Dalälven, Hjälmaren och Bråviken, samt i Västsverige vid Vänern och Vänernslätterna. I Norrlandslänen, inklusive Dalarna, finns stora områden med relativt liten andel förändring. Liten andel förändringsindikation har även våtmarkerna i Kronobergs, Blekinge och Gotlands län. Den satellitbaserade våtmarksövervakningen togs bland annat fram för att kunna göra en uppföljning av utvecklingen i våtmarkerna efter det att den svenska våtmarksinventeringen (VMI) slutförts. Den riktigt stora nyttan uppstår då data från olika undersökningar och tidpunkter går att jämföra. I rapporten har ett flertal intressanta jämförelseanalyser kunnat genomföras baserade på den satellitbaserade våtmarksövervakningen och VMI-objekten. En jämförelseanalys visade att öppen myr med hög påverkansgrad enligt VMI också har hög förändringsandel enligt våtmarksövervakningen. Våtmarker som var starkt påverkade redan under VMI har en stark benägenhet att fortsatt förändras även en lång tid efter det att påverkan registrerades. Resultat från våtmarksövervakningen har använts av olika myndigheter, t.ex. vid uppföljningen av miljömålen och som en del av arbetet med uppföljning av skyddade områden
Klimatneutral betong genom kravställning : Hinder och möjligheter
No full textSverige har ett långsiktigt klimatmål om att nettoutsläppen av växthusgaser till atmosfären ska vara noll senast år 2045. Bygg- och anläggningssektorn står för åtta procent av Sveriges territoriella utsläpp av växthusgaser. Byggandet har en betydande påverkan på utsläppen i flera andra sektorer däribland cement och betong. WSP har haft i uppdrag av Naturvårdsverket att belysa hinder för att klimatförbättrad och klimatneutral betong erbjuds på marknaden. Av särskilt intresse har varit att undersöka hinder och möjliga lösningar för att få till transformativa förändringar på systemnivå snarare än åtgärder för inkrementella förbättringar på projektnivå. Detta i syfte att möjliggöra klimatneutral betong. Då teknikerna för klimatneutral betong fortfarande genomgår pilotförsök är det även av intresse att studera vilka tidsramar som är troliga utifrån materialleverantörernas förutsättningar att få teknikerna på plats. Genom intervjuer med branschaktörer, insamling av information från tidigare och pågående forskningsprojekt samt litteraturstudier har uppdraget sökt svar på ett antal frågor. Hur kan krav driva på utvecklingen av klimatneutral betong? Leverantörer av betong och bindemedelstillverkare har långsiktiga mål som styrsav fler omständigheter än krav i projekt. I intervjuer har exempelvis faktorer sombranschens färdplan och Sveriges Klimatlag lyfts som exempel. Tidigare studier har kommit fram till att klimatkrav haft en begränsad påverkan på materialleverantörer. Under arbetets gång har det emellertid framkommit att branschen inom en snar framtid kommer att leverera betong som innehåller 20–30 procent alternativa bindemedel, vilket gäller all betong. Samtidigt som klimatförbättrad betong inom en snar framtid kommer att täcka hela marknaden dröjer det fortfarande innan klimatneutral betong blir tillgänglig. Alternativa bindemedel tillsammans med exempelvis övergång till alternativa bränslen i cementugnarna och optimerade betongrecept bedöms kunna bidra till att göra det möjligt att minska utsläppen från betong med cirka 40 procent. Ska det vara möjligt att komma längre räcker det inte med kravställning i projekt. Vad är viktigt för att komma längre? För att komma längre kommer det att krävas klimatneutral betong och den kan bara åstadkommas genom att avskilja och lagra koldioxid genom CCS-teknik. CCS är en förkortning av Carbon Capture and Storage. Det finns flera CCS-tekniker, som kan avskilja koldioxidutsläpp i olika hög grad och som skiljer sig i teknisk mognad. Den CCS-teknik som är mogen för storskalig introduktion fångar in 50 procent av utsläppen av koldioxid. Den första fullskaleanläggningen beräknas stå färdig 2024 i Brevik i Norge. Förverkligande av en motsvarande anläggning i Sverige är i hög grad beroende av möjligheter till finansiering. För en anläggning som investerar i dagens CCS-teknik går det inte bara att bygga på med framtida bättre CCS-teknik. Högre upptag förutsätter andra processer, vilket kräver stora nyinvesteringar. Tekniker för att nå högre upptag har testats på pilotnivå, men är inte mogna än. För att de ska kunna introduceras till 2045 behövs fortsatt arbete med att utveckla dem. Tidsperspektivet för när framtida CCS-teknikerna blir tillgängliga är till stor del kopplad till investeringsvilja och möjligheter till finansiering. Behovet av alternativa bindemedel kommer att kvarstå även när CCS introducerats, dels för att minska utsläppen av koldioxid från användningen av bindemedel, dels därför att man över tid behöver minska mängderna koldioxid som behöver lagras. Därutöver används alternativa bindemedel av många andra skäl än för att minska utsläpp av växthusgaser. De behövs för funktionella ändamål och är för vissa miljöer nödvändiga för att klara beständighetskrav. Behovet att använda alternativa bindemedel kommer vara fortsatt stort i framtiden och det kan uppstå brist på dem. Det är därför viktigt att se över möjligheterna att använda ytterligare andra material. För att säkra tillgången behöver man arbeta på bred front. Standarder som styr byggande och tekniska specifikationer behöver omarbetas för att förbereda för andra alternativa bindemedel än slagg och flygaska. Användning av kalcinerade leror kommer att kräva att det finns brytning av dem. Idag ses utdragna tillståndsprövningar som hinder. Vilka möjligheter finns för att driva på utvecklingen? Ett hinder för CCS som har uppmärksammats är att tillgången till kapital är begränsad. Inrättande av en Grön omställningsfond redan innan CCS finns, har förts fram som lösning. Den gröna omställningsfornden innebär att köpare av cement och betong förbinder sig att betala ett påslag som samlas i en fond som kan användas för att exempelvis låna ut till cementindustri. Gröna obligationer och Omställningsobligationer har nämnts som andra möjligheter, men här har basindustrin en nackdel eftersom kreditgivare är känsliga för risken för ”greenwash”. För att komma i fråga för gröna obligationer och krediter, behöver cement- och betongindustrin kunna kommunicera att den är viktig för såväl samhällets som närliggande branschers omställning och klimatanpassning - och göra det på ett sätt som är trovärdigt, förståeligt och relevant för finanssektorn. Bank- och finanssektorn vill idag se stor transparens i ESG-frågor (Environmental, Social, Governance). Eftersom CCS innebär en stor investering med lång avskrivningstid på minst 10 år, behöver obligationerna ha motsvarande löptid, men 10 år är betydligt längre än för andra lån som finansieras av obligationer. Genom den långa tidsperioden finns en osäkerhet som eventuellt skulle kunna täckas av en statlig garanti. För att komma ifråga för lån behöver det även finnas säkerhet om den framtida efterfrågan på den dyrare produkten. De räkneexempel som tagits fram antyder att efterfrågan i enstaka projekt inte räcker långt. I intervjuerna har det uttryckts att om de stora offentliga aktörerna, exempelvis Trafikverket, Boverket och de tre-fyra största kommunerna skulle efterfråga klimatneutral betong kan det räcka. Ett sätt att få till en offentlig efterfrågan kan vara att konkretisera skrivningarna i LOU så att de i större grad liknar de norska och därmed föreskriver att offentliga aktörer alltid ska välja klimatbästa alternativ. Tydligare krav kan också bidra till att minska risken för koldioxidläckage genom att det blir svårare att runda regelverk för cement- och betongköpare som importerar billigare, icke-klimatförbättrad, cement istället för klimatneutral. Något som är osäkert är framtiden för lagringsmöjligheterna i utvecklingen av CCS i Sverige. Som det ser ut i dagsläget finns det inga planer på att upprätta nationella lagringsfaciliteter, tanken är istället att allt ska skeppas till Norge. Att koldioxiden måste exporteras är en osäkerhet. Om branschen inte kan vara helt säker på att man kommer att kunna göra sig av med koldioxiden efter avskiljning minskar investeringsviljan
Tjäder och vindkraft : Ett internationellt forskningsprojekt
No full textPåverkar vindkraftverk skogshöns, i synnerhet tjäder? Frågan diskuteras ofta men är svår att besvara. Det finns få studier på området, och de följer inte alltid BACI-design (Before After Control Impact), det vill säga att undersökningarna görs före och efter starten för verksamheten samt i och utanför det förväntade påverkansområdet för verksamheten. Det internationella forskningsprojektet ”Capercaillie and Wind Energy” har studerat effekterna av vindkraftverk på tjäder i sex studieområden i Tyskland, Österrike och Sverige. I Sverige genomfördes projektet i Jädraås vindpark under en fyraårsperiod. Vi studerade potentiella effekter av vindkraftsanläggningar på individ- och populationsnivå, genom att samla in data på resursval, biotopval, rörelsemönster, reproduktionsframgång, predationsrisk och fysiologisk stress hos tjäder. Vi fann inga signifikanta skillnader i tjädertäthet mellan områden med vindkraftverk och kontrollområden, och inte heller mellan före och efter byggnation av vindkraftverksanläggningar. Inom vindkraftsparker minskade dock tjäderns användning av områden närmare än ca 650 m från vindkraftverken. En annan studie med radiomärkta tjädrar visade att resursutnyttjandet minskade i områden närmare än 865 m (intervall 784–1025 m) från vindkraftverken. Även effekter av skuggor, ljudnivå, täthet av vindkraftverk, antal synliga vindkraftverk och avstånd till tillfartsvägar påverkade utnyttjandet av resurser negativt under såväl spelsäsongen som sommarsäsongen. Eftersom det fanns en stark korrelation mellan variablerna kan vi inte peka vilken faktor som var viktigast. Vi kunde inte hitta några effekter av vindkraftsanläggningar på fysiologisk stress, reproduktionsframgång eller predationsrisk. Det är inte möjligt för oss att dra slutsatser på populationsnivå när det gäller reproduktionsframgång och överlevnad. Effekterna beror också på tjäderns regionala och nationella status. För Sverige föreslår vi ett avstånd på 865 m till tjäderns spelplatser och livsmiljöer under sommartid för att minimera negativa effekter av vindkraftverk och tillfartsvägar. Framtida studier om reproduktionsframgång hos tjäder och täthet av rovdjur bör genomföras i större antal kontroll- och påverkansområden. Dödliga olyckor när tjäder kolliderar med vindkraftverk är ytterligare en faktor som bör studeras
Ekologisk kunskap för ekologisk kompensation : Syntes av forskningsprojekten Systematisera ekologisk kunskap för att effektivisera ekologisk kompensation och När kan ekologisk kompensation bidra till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster?
No full textDen här rapporten sammanfattar två projekt inom Naturvårdsverkets forskningssatsning om ekologisk kompensation: Systematisera ekologisk kunskap för att effektivisera ekologisk kompensation och När kan ekologisk kompensation bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster? På en stor del av jordens yta har människan kraftigt försämrat förutsättningarna för biologisk mångfald och de ekosystemtjänster som den ger upphov till, vilket därför även påverkar samhällen negativt. Ekologisk kompensation har föreslagits som ett viktigt verktyg för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. Det är dock ett relativt nytt sätt att arbeta med naturvård och det finns oklarheter kring hur det bör implementeras i praktiken. Noggranna utvärderingar av ekologisk kompensation har bara gjorts i enstaka fall. Därför finns stora kunskapsluckor kring dess tillämpning och effektivitet i stora delar av världen, samt för många naturtyper och typer av kompensationsåtgärder. Vi har genom intervjuer undersökt hur arbetet med ekologisk kompensation bedrivs och vilka utmaningar som finns i Sverige idag. Vi har även genomfört systematiska översikter och meta-analyser för att syntetisera den vetenskapliga kunskap som finns rörande ekologisk kompensation globalt, samt rörande naturvårdsrestaureringar i landsmiljöer i de delar av världen med ett klimat som liknar det som finns i Sverige. Intervjuerna med 17 tjänstemän och praktiker som arbetar med ekologisk kompensation visade att kompensationsåtgärder som reglerades av lagstiftning oftast var kopplade till art- och habitatskydd och mera sällan till naturreservat och Natura 2000-områden. Vanligast är att enskilda träd, skogar, våtmarker eller vattendrag och dammar kompenseras, och fåglar och groddjur var de artgrupper som nämndes oftast. De genomförda åtgärderna inkluderade främst olika typer av restaurering, men även anläggning av mindre dammar var vanligt. På grund av många praktiska hinder vid implementering av ekologisk kompensation (innefattande såväl lagverk och processer som rutiner hos myndigheterna kring hantering av kompensation) gjordes sällan ekologiska avvägningar kring vilken kompensation som var lämpligast. Osäkerhet kring vad som är ekologisk kompensation och om det är viktigast att prioritera närhetsprincipen (kompensationsåtgärd nära påverkan) eller likhetsprincipen (samma naturmiljö och arter kompenseras som påverkas) skapade otydlighet i tillämpningen. En avsaknad av helhetsperspektiv, som innebär att mer än det enskilda exploateringsprojektets effekt och fler aspekter av naturvärden inkluderas, och att bedömningar görs på landskapsnivå, identifierades också. Det finns en risk att nuvarande inriktning med fokus på enskilda arter, bedömningar som görs på liten skala och en inställning att allt är bättre än inget och att allt går att kompensera kan missgynna naturvården i stort. Sammantaget skapar det ett otydligt system där långsiktiga konsekvenser för biologisk mångfald är osäkra. I genomgången av vetenskaplig litteratur som har utvärderat ekologisk kompensation fann vi 40 studier, men endast en av dessa kunde utvärdera om det har skett någon nettoförlust av biologisk mångfald. Majoriteten av dessa kom från våtmarks- eller sötvatten-miljöer i Nordamerika. Generellt lyckades kompensationsprojekten inte kompensera ekosystemtjänster fullt ut. Det fanns dock en fördröjningseffekt, så att kompensationslokalerna blev mer lika referensen ju längre tid som förflutit sedan kompensationsåtgärden utfördes. För biologisk mångfald var mönstret inte lika tydligt som för ekosystemtjänster. Det var stor variation mellan olika studier och det fanns heller inte någon tydlig skillnad mellan olika organismgrupper, eller mellan olika naturtyper. När vi gick igenom utvärderingar av naturvårdsrestaureringar fann vi 93 studier som uppfyllde våra kriterier, som bland annat innebar en före-efter-kontroll-design (s.k. BACI design). Av dessa hade 36 utvärderat restaureringsåtgärder i skog, 35 i gräsmarker, 20 i våtmarker och 3 i sandmarker. Effekten av restaurering varierade stort mellan studier, och restaureringen ledde inte alltid till högre biologisk mångfald. Skillnaden i utfall mellan typerna av ekosystem var små, men det fanns något större skillnad i effekt av restaureringen mellan olika naturtyper (till exempel mellan lövskog kontra barrskog, eller öppen gräsmark kontra hedar). De flesta studier hade utvärderat effekter på växter, följt av leddjur (insekter och spindeldjur) och fåglar. Skillnaderna i effekt mellan olika artgrupper var också små. Endast för kärlväxter fanns så många utvärderingar av individuella arter (35 studier) att vi kunde analysera skillnader mellan olika grupper utifrån deras funktionella egenskaper, men även här var variationen för stor för att dra generella slutsatser. För alla typer av ekosystem där antalet studier var tillräckligt stort (skog, gräsmarker och våtmarker) ökade effektstorleken med ökande tid sedan restaureringsåtgärderna utförts. Utifrån de identifierade bristerna i enhetlig implementering av ekologisk kompensation i Sverige rekommenderar vi en nationell standard och etablerade rutiner för tillsynsmyndigheter, som bland annat kan öka fokus på landskapsperspektiv och bredare inkludering av naturvärden. Genom att tillgängliggöra goda och sämre exempel på kompensationsåtgärder kan kvalitén på genomförd kompensation höjas. Vi rekommenderar även att framtida ekologiska kompensationsprojekt systematiskt utvärderar både de naturvärden som förloras vid exploatering och de som uppstår via kompensationsåtgärder. Myndigheter som ställer krav på ekologisk kompensation bör därför samtidigt ställa krav på systematisk och långsiktig uppföljning av kompensationsåtgärdernas effekter på naturvärdena. Eftersom det ofta är flera olika naturvärden som påverkas av en och samma exploatering, måste myndigheterna vara medvetna om vilka av dessa som kompensationsåtgärderna syftar till att kompensera, och exploateringens effekter av dessa behöver också följas upp.This report summarizes two projects that are part of the research program on ecological compensation by the Swedish Environmental Protection Agency, namely: Systematizing Ecological knowledge to optimize Ecological Compensation and When can Ecological Compensation preserve biodiversity and ecosystem services? Human activities have led to deteriorated conditions for biodiversity, which has negative consequences for humans, as important ecosystem services are dependent on biodiversity. Ecological compensation (also called biodiversity offsetting) has been proposed as an important measure to halt the loss of biodiversity. This is, however, still a relatively new approach to biodiversity conservation, and there are large uncertainties in how it should be implemented in practice. In addition, thorough evaluations of ecological compensation are still rare. There are therefore large knowledge gaps regarding its effect for large parts of the world and for many types of ecosystems and types of compensation actions. We have used interviews to survey how ecological compensation is applied in practice in Sweden, and which the main challenges are. We have also conducted systematic literature reviews and meta-analyses to synthesize the exiting global scientific literature on ecological compensation, as well as the scientific literature on biodiversity restoration from terrestrial habitats in the temperate and boreal regions of the northern hemisphere. The interviews with 17 authority representatives and practitioners who work with ecological compensation in Sweden showed that legally regulated compensation actions were often connected to the regulation of species and biotope protection, and not to nature reserves or Natura 2000 sites. Individual trees, forests, wetlands, or watercourses and ponds were the habitats most frequently targeted by compensation actions, and the most frequently targeted species groups were birds and amphibians. The compensation actions included mainly different forms of habitat restoration, but creation of small ponds was also common. Due to many practical obstacles to the implementation of ecological compensation (including both the legal framework and the processes and routines among the public authorities), it was rare that ecological considerations were done regarding what the most appropriate form of compensation would be. Uncertainties about what ecological compensation includes created unclear standards from the authorities. Other uncertainties came from whether it is most important to prioritize compensation close to the site affected by development, or to prioritize to compensate as similar environment and species as those affected. The interviewees also identified a lack of holistic perspective, which includes several aspects of nature values and of assessments at a landscape scale focusing on more than the effect of individual development projects. There is a risk that the current approach, with a focus on individual species and small-scale assessments, and the view that any conservation action is better than nothing and that everything is possible to compensate, can have negative consequences for biodiversity conservation in general. Together, this creates an unclear system with uncertain long-term consequences for biodiversity. In our search for scientific studies that have evaluated ecological compensation, we found 40 studies globally that fulfilled our search criteria, but only one of these was designed in a way that it was possible to evaluate whether there was a net loss of biodiversity or not. Most of these studies evaluated compensation actions in wetland or freshwater habitats in North America. In general, the compensation measures did not fully compensate ecosystem services. There was however a time lag, such that the compensation effect increased over time. For biodiversity, the pattern was less clear than for ecosystem services. There was a large variation in outcome between studies, and there was no clear difference between species groups or between habitat types. In the search for scientific evaluations of biodiversity restoration, we found 93 studies that fulfilled our search criteria, including that they had a before-aftercontrol-impact (BACI design). Of these studies, 36 had evaluated restoration actions in forest, 35 in grasslands, 20 in wetlands and 3 in sandy habitats. The effect of restoration measures varied largely between studies, and did not always result in higher biodiversity. There were small differences in outcome between the types of ecosystems, but there were somewhat larger differences in the effect of restoration between sub-categories of habitat types (such as between deciduous versus coniferous forest, or open grassland versus bushy heathland. Most studies had evaluated effects on plants, followed by arthropods (insects and spiders) and birds – with similar outcome for the different species groups. Also, the differences between groups of species were small. Only for plants, there were enough studies (35 studies) to analyze differences between groups of species based on their functional traits, but also here the variation was too large to draw any general conclusions. For all types of ecosystems where the number of studies was large enough (forest, grassland, and wetland) the effect of restoration increased with increasing time since the restoration actions. Based on the identified lack of uniform implementation of ecological compensation in Sweden, we recommend developing a clearer national standard and routines for authorities, which should among other things increase the focus on a landscape perspective and include a wider range of natural values (biodiversity and ecosystem services). By making good (and less good) examples of compensation actions available, the quality of compensation actions could increase. We also recommend that future ecological compensation projects should include a systematic monitoring of values lost through the exploitation and gained through the compensation actions. Thus, authorities that demand ecological compensations should also require systematic and long-term monitoring of the effects of these actions. Since many different nature values are often impacted by the same exploitation, authorities need to know which of these values the compensation actions aim to compensate and the effects of exploitation on these should be monitored
Växt- och djurplankton i 13 sjöar i Stockholms län
No full textPå uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholm har Medins Biologi AB genomfört växtplanktonundersökningar i 13 sjöar i Stockholms län under senare delen av juli 2020. I fyra av de undersökta sjöarna har även djurplankton-undersökningar utförts. Av de 13 undersökta sjöarna fick fem sjöar god status, sex sjöar måttlig status och två sjöar otillfredsställande status. I expertbedömningen sänktes näringsstatusen från god till måttlig för tre av sjöarna. Expertbedömningen baserades på kunskap om bedömningsgrundernas referensvärden samt tidigare undersökningars resultat. Orlångens växtplanktonsamhälle skiljer sig tydligt från tidigare år. Både växtplanktonbiomassan och andelen cyanobakterier var betydligt mindre i år. Sjön har fått otillfredsställande eller dålig status enligt tidigare års växtplanktonundersökningar men fick 2020 för första gången måttlig status. Resultaten från den sammanvägda bedömningen av näringsstatus baserat på växtplanktonresultaten 2020 skiljer sig något från totalfosforvärdena (medianvärden 2014–2019). Sjöar som klassades till god eller måttlig status med avseende på växtplanktonsamhället hade totalfosforhalter på mellan 15 och 40 μg per liter medan de sjöar som fick otillfredsställande status hade en totalfosforhalt över 40 μg per liter. Artsammansättningen av djurplankton i Norrviken, Turingen, Garnsviken och Orlången visade tecken på näringspåverkan samt på att predationstrycket är betydande i sjöarna. Tätheten av hjuldjur har minskat markant i Orlången efter fosforfällningen och även artsammansättningen har ändrats så att sjöns djurplanktonsamhälle nu betydligt mer liknar det i de andra sjöarna
Kiselalger i Östergötlands län 2018–2020
No full textI Östergötlands län undersöktes kiselalger på 11 vattendragslokaler år 2020. Totalt har 18 lokaler undersökts under perioden 2018–2020 och i denna rap-port görs jämförelser av samtliga lokaler med tidigare undersökningar. Statusklassningen av påverkan från näringsämnen och organisk förorening gjordes med hjälp av kiselalgsindexet IPS. År 2020 hamnade Fi05 Emmaån, Fi09 Ysundaån, Fin1 Sätraån, Mo09 Hättorpsån, Ög17 Pinnarpsbäcken och Ög18 Djupån (Vistingebäcken) i hög status. Emmaån, Ysundaån, Hättorpsån och Pinnarpsbäcken låg dock mer eller mindre nära gränsen mot god status. I Li16 Sviestadsån, Li17 Kapellån, Lkpg1 Kumlaån och Mö02 Skenaån konstaterades måttlig status och Ög20 Börrumsbäcken hamnade i otillfredsställande status. Surhetsindexet ACID visar vilken surhetsklass ett vatten tillhör, men är framtaget framför allt för att bedöma surheten i miljöer med pH lägre än 7. Alla lokaler, utom Fin1 Sätraån och Mo09 Hättorpsån bedömdes 2020 ha antingen alkaliska eller nära neutrala förhållanden (expertbedömning av Li16 Sviestadsån). Både Sätraån och Hättorpsån visade måttligt sura förhållanden. Indexvärdet i Sätraån hamnade dock relativt nära gränsen mot sura förhållanden. Missbildningar på kiselalger kan visa påverkan av miljögifter, t.ex. bekämpningsmedel, metaller eller liknande och en riskflaggning görs om andelen är mer än 2,0 %. Ingen lokal i undersökningen hade så hög missbildningsfrekvens. I jämförelsen av IPS-indexet det senaste året med treårsmedelvärdet för de totalt 18 lokalerna som undersökts 2018-2020, visade de flesta samma eller ett liknande resultat. En tydlig försämring kan konstateras för Li14 Lillån och Ög20 Börrumsbäcken. Sett över en längre tidsperiod har dock båda lokalerna uppvisat en stor variation. Li16 Sviestadsån visade en tydlig förbättring 2020 jämfört med treårsmedelvärdet, vilket främst beror på det betydligt lägre IPS-indexet 2018. Vad gäller surhet är det bara Fi05 Emmaån, Fin1 Sätraån och Ög18 Vistingebäcken samt i viss mån Mo09 Hättorpsån, som brukar uppvisa viss påverkan. Andelen missbildningar har överstigit 2,0 % något år på lokalerna Nkpg1 Vadsbäcken, Nkpg2 Gisselöån, Nkpg3 Jonsbergsån, Skpg1 Passdalsån och Ög20 Börrumsbäcken. Av dessa utmärker sig Vadsbäcken och Börrumsbäcken genom att ett flertal år haft förhöjd andel, vilket bör stärka misstankar om att det kan finnas påverkan av miljögifter
Contaminant analyses of harbor porpoises
No full textAltogether, 22 porpoises were analyzed for organochlorines (PCBs DDTs, HCHs, HCB), PBDEs, HBCDD and CPs in blubber, and 23 porpoises for PFAS and OTCs in liver, and metals and Se in muscle and liver, and SI (d13C and d15N) in muscle. The animals were divided into four groups: animals originating from the North Sea Population area (juveniles and adults) and animals from the Belt Sea Population area (juveniles and adults). Generally, no difference in concentrations or SI signatures were seen between the two areas, only few exceptions. Juveniles had a higher SI signature compared to adults, probably at least partly due to fact that they still carry the signature from the lactation period. Generally, concentrations of metals were higher in liver compared to muscle. Strong correlation between Hg and Se was seen in liver but not muscle. Concentrations of Hg vs Se on a molar weight basis showed that a majority of the porpoises had an excess of Se. One porpoise had concentrations of Hg in liver above the level of observed negative effects that have been seen in dolphins.Concentrations of OTCs were generally low, but one specimen had concentrations at levels of concern. It was a 16-year-old male that had elevated concentrations of ΣOTCs (TBT+MBT+DBT), higher than has been suggested cytotoxic level for marine mammals.Seven porpoises had concentrations of Σ7PCB above a suggested threshold for adverse effects on health (one juvenile and six adults) – even though the suggested threashold levels include more than only 7 PCBs. One lactating five-year-old female had very low concentrations of organochlorines. Two adult porpoises had extremely low concentrations of PFAS
Regional miljöövervakning avfladdermöss i Jönköpings län. : Sammanställning av inventeringsresultat 1999-2020
No full textDen regionala miljöövervakningen av fladdermöss är en del av det gemensamma delprogrammet för fladdermöss (Länsstyrelsen, meddelande 2020:13). Från och med år 2021 deltar Gotland, Östergötland, Södermanland, Västernorrland, Västerbotten och Jönköpings län i det gemensamma delprogrammet. Övervakning av fladdermöss görs även inom den biogeografiska uppföljningen och i uppföljningen av Natura 2000-områden med arttillägg för tre av fyra utpekade arter: barbastell, dammfladdermus eller Bechsteins fladdermus . Fladdermöss är lämpliga att övervaka för att upptäcka förändringar på landskapsnivå. Om arter försvinner från ett område kan det vara ett tecken på att deras livsmiljö har förändrats. Eftersom fladdermöss livnär sig på insekter kan förändringar i jord- och skogsbruk som leder till att insektsproduktionen minskar innebära att fladdermössen försvinner eller minskar kraftigt i ett område. Exempel på negativa förändringar är åtgärder som leder till att fuktiga och insektsrika skogsområden blir torrare, att artrika ängsmarker eller träd- och buskrika marker får en sämre kvalité eller minskar i utbredning. Brist på boplatser i form av avverkning av eller liten tillgång på hålträd samt renovering av hus och byggnader kan innebära att förutsättningarna minskar för fladdermössen att hitta boplatser
Utvärdering av påverkan på grundvatten från platser där släckskum hanterats
No full textDetta är en redogörelse för ett projekt som Sveriges geologiska undersökning (SGU) utfört på uppdrag av Naturvårdsverket. Dokumentet är ett underlag och ett kunskapsstöd för att kunna förstå och använda de resultat som tagits fram inom ramen för uppdraget. I det inledande avsnittet beskrivs bakgrunden till uppdraget, dess syfte och omfattning, den metodik som använts och hur resultaten redovisas och kan/bör användas. I påföljande tre avsnitt, Underlag för riskbedömning, Bedömningskriterier och Genomförande av riskbedömning och dokumentation, beskrivs vilka underlag som använts och hur riskbedömning har utförts och dokumenterats. I avsnitten Resultat och erfarenheter, Osäkerheter och Exempel på riskbedömning i olika områden presenteras resultaten i form av tabeller, figurer och med några utvalda exempel. Slutligen sammanfattas de viktigaste resultaten och lärdomarna från uppdraget. Den läsare som inte önskar ta del av den relativt detaljerade beskrivningen av underlaget och metodiken rekommenderas att läsa det inledande kapitlet och därefter gå direkt till resultaten och slutsatserna. Avsikten är att underlaget framöver ska publiceras i SGUs rapportserie, vilket innebär att dess innehåll och omfattning kan komma att delvis revideras
Miljöledning i staten 2020 : En redovisning
No full textSamtliga 187 myndigheter som omfattas av förordning (2009:907) om miljöledning i statliga myndigheter har rapporterat 2020 års miljöledningsarbete till Naturvårdsverket. Denna redovisning utgör Naturvårdsverkets sammanfattning av myndigheternas rapporter. Mot bakgrund av pågående översyn av miljöledningsförordningen har Naturvårdsverket i år valt att inte poängsätta myndighetsrapporterna och ranka myndigheterna. Vi lämnar inte heller några förslag till förbättringar till regeringen eller vägledande slutsatser till myndigheterna. Kapitel 2 om hur covid-19-pandemin (coronavirus) har påverkat 2020 års rapportering är nytt. År 2020 blev annorlunda på grund av pandemin. Under första halvåret upplevde myndigheterna en flerfaldig ökning av den digitala mötesvolymen. De kunde på kort tid utöka kapaciteten i befintlig teknik för digitala möten. Bland de rapporterade åtgärderna märks även flera digitala satsningar exempelvis utveckling av e-tjänster, genomförande av digital tillsynsverksamhet och iordningställande av studios för inspelning och webbsändningar. Flera myndigheter uppger att IT-förändringar har genomförts på extremt kort tid jämfört med vad som var planerat. Resultatet visar att uppfyllelsen varit mycket god för mål att erbjuda digitala möten och digitala tjänster samt för mål om minskad miljöpåverkan från tjänsteresor. Pandemin har i hög grad påverkat antalet tjänsteresor och transporter. De samlade koldioxidutsläppen från tjänsteresor och transporter samt maskiner och övriga fordon har minskat med 16 procent sedan år 2019 och uppgår år 2020 till cirka 306 000 ton. Störst minskning finns inom utsläpp från flygresor. Däremot har de rapporterade utsläppen från kategorin maskiner och övriga transporter ökat sedan 2019. Förklaringen är främst ökad byggnation och anläggning av infrastruktur. Pandemin har även påverkat omfattningen av utsläpp från bilresor. För myndigheter där närvaro krävs ute i samhället, till exempel vid prövnings-, kontroll- eller tillsynsverksamhet, har bilanvändningen ofta ökat. Hos andra myndigheter har bilresandet minskat och ersatts med digitala möten. De 19 myndigheter som har deltagit i Trafikverkets projekt Resfria möten i myndigheter (REMM) sedan 2011 har minskat koldioxidutsläppen från resande med 69 procent i snitt per anställd mellan år 2019 och 2020. Motsvarande resultat för övriga miljöledningsmyndigheter är 73 procent. Dessa myndigheter utgick dock från en i genomsnitt högre utsläppsnivå år 2019 jämfört med REMM-myndigheterna. Den rapporterade totala energianvändningen har minskat från 2,7 TWh år 2019 till 2,5 TWh 2020. Både den rapporterade andelen förnybar el och förnybar energi har vardera ökat med fyra procentenheter sedan 2019. Det totala upphandlingsvärdet är cirka 75 miljarder kronor år 2020. Det är en minskning med 12 miljarder kronor från år 2019. För 82 procent av upphandlingsvärdet har miljökrav ställts vilket är en viss minskning. För år 2020 rapporterade 30 myndigheter 71 stycken upphandlingar över tröskelvärdet där krav enligt förordning (2014:480) om myndigheters inköp av energieffektiva varor, tjänster och byggnader har ställts. Detta innebär nära en halvering av antalet upphandlingar jämfört med föregående år. Antalet myndigheter som inte har uppdaterat miljöutredningen har ökat sedan 2019. Alla myndigheter har redovisat en miljöpolicy och flera har breddat ansatsen till ett hållbarhetsperspektiv. Redovisningen för år 2020 visar att 44 myndigheter är miljöcertifierade vilket är en mindre förändring sedan i fjol. På grund av pandemins påverkan på myndigheternas arbete och de områden som miljöledningsförordningen omfattar är det svårt att dra några slutsatser kring övriga bakomliggande orsaker till förändringarna år 2020 eller hur årets resultat kommer påverka den långsiktiga trenden