Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Metod- och kvalitetsbeskrivning för geografiskt fördelade emissioner till luft (submission 2021)
No full textSverige rapporterar årligen nationella utsläpp till luft till UNFCCC (FN:s klimatkonvention) och CLRTAP (UNECE:s konvention om gränsöverskridande luftföroreningar), så kallade submissioner. SMED har sedan rapporteringsåret 2001 ansvaret att på uppdrag av Naturvårdsverket ta fram allt dataunderlag och tillhörande dokumentation för dessa rapporteringar. Förutom emissioner på nationell nivå finns även behov av data med högre geografisk upplösning. För regional uppföljning av miljömålen behövs emissioner på kommun- och länsnivå. Detta dokument utgör en metod- och kvalitetsbeskrivning av geografiskt fördelade emissioner för åren 1990, 2000, 2005 samt 2010-2019, rapporterade i submission 2021. Emissionerna presenteras i 55 olika sektorer uppdelade på nio huvudsektorer. Huvudsektorerna är El och fjärrvärme, Egen uppvärmning av bostäder och lokaler, Industri (energi och processer), Transporter, Arbetsmaskiner, Produktanvändning (inkl. lösningsmedel), Jordbruk, Avfall (inkl. avlopp) samt Utrikes transporter. De ämnen som ingår ges nedan. Växthusgaser: CO2 (fossilt ursprung), CH4, N2O, HFC, PFC, SF6 Metaller: Pb, Cd, Hg, As, Cr, Cu, Ni, Se, Zn Partiklar: PM2.5, PM10, TSP (Partiklar total), BC (sot) Övriga luftföroreningar: NOx, SOX, NH3, NMVOC, CO, dioxin, benso(a)pyren, PAH-4, HCB, PCB För huvudsektorn Utrikes transporter fördelas eller redovisas inga växthusgaser geografiskt. Den geografiska fördelningen utförs huvudsakligen enligt konceptet ”top-down”. Detta innebär att emissioner bryts ner från en nationell totalemission för att uppnå en högre rumslig upplösning på lokal nivå. Nedbrytningen till högre rumslig upplösning kräver en geografisk begränsning av emissionerna och statistik på regional nivå. Metoden för geografisk fördelning tillåter för vissa utsläppskällor en hög rumslig upplösning (t.ex. för vägtrafik och industriprocesser). För flera sektorer är emellertid resultaten otillförlitliga om de ska studeras med högre upplösning än kommunnivå (i vissa fall även länsnivå). Resultaten från den geografiska fördelningen lagras i årsvisa emissionsdatabaser i SMHIs tekniska system för luftvårdsarbete; Clair. Ur Clair exporteras emissionerna till Excel-tabeller på läns- och kommunnivå. Exempel på resultaten redovisas grafiskt på länsnivå och för huvudsektorer. Emissionerna presenteras även på karta, samt i diagram. Publicering av resultaten sker via www.rus.lst.se t.o.m. 2021-10-31 då resultatet kommer att presenteras på SMHI:s datavärdskap hemsida: www.nationellaemissionsdatabasen.smhi.se. Resultatet kommer fortfarande finnas länkat till RUS hemsida efter 2021-10-31. En presentation riktad mot allmänheten ges även på http://utslappisiffror.naturvardsverket.se/. Arbetet med geografisk fördelning av Sveriges utsläpp till luft är sedan 2007 ett årligt projekt. Projektet har ett långsiktigt perspektiv med målsättningen att stegvis förbättra kvaliteten på geografiskt upplösta emissionsdata. Resultaten för alla sektorer presenteras med samma geografiska upplösning även om kvaliteten varierar. På grund av detta krävs det att användare av dessa emissionsdata går igenom kvalitetsbeskrivningen och bedömer om osäkerheterna är acceptabla för den aktuella tillämpningen. Kvalitetsklassningen kan ge vägledning om de osäkerheter som finns på huvudsektornivå (en kvalitetsbeskrivning finns även i avsnitten i detta dokument för varje ingående undersektor). Genom retroaktiva omräkningar säkerställs att metodförändringar inte orsakar trendbrott. I vissa fall har dock tillgängliga grunddata (t.ex. statistik) förändrats, vilket kan leda till icke-reella trendbrott
Renar, renskötsel och vindkraft : Vinter- och barmarksbete
No full textSyftet med denna studie var att studera hur vindkraftutbyggnad påverkat renars val av betesområde och rörelsemönster och renskötseln under vinterbetessäsongen samt under barmarkssäsongen. Våra studier har innefattat vinterbetesområden i Mittådalen sameby (Glötesvålens vindkraftsanläggning) och Tåssåsen sameby (Mullbergs vindkraftsanläggning), och barmarksområden (året-runt-markerna) i Malå sameby (Jokkmokksliden, Storliden, Ytterberg och Åmlidens vindkraftsanläggningar). Arbetet med den här rapporten har genomsyrats av en samproduktion av kunskap tillsammans med de renskötare som varit berörda av de vindkraftsetableringar vi studerat. Vårt arbetssätt har utgått från en kombination av kunskapsinhämtning från den traditionella och kvalitativa kunskapen hos samebymedlemmarna, i linje med Akwé: Kon Guidelines och från kvantitativa analyser av GPS-data från renar i relation till olika omvärldsfaktorer. Detta har gett oss möjligheten att skapa en mångfasetterad och komplex förståelse av hur renen och renskötseln påverkas av vindkraftsutbyggnad. Renskötarnas kunskap har varit essentiell för att förstå hur renskötseln påverkas av utbyggnaden och den har utgjort grunden för att tolka GPS-data från renarna. I alla studieområden har vi analyserat GPS-data från tiden före etablering av vindkraft, under byggfas och under driftsfas. Renskötarnas information om renskötselstrategier har varit nödvändig för att avgöra vilka positioner som representerar renarnas egna beslut och val av betesområden, vad som representerat renskötarens beslut och val, eller vad som representerat en kombination av både renens och renskötarens beslut och val. I den kvalitativa analysen har vi diskuterat och arbetat med renskötarna genom att organisera fokusgruppsmöten och intervjuer där vi diskuterat renskötseln, hantering av renarna, vilka faktorer som påverkar renen och renskötseln, samt väder- och snöförhållanden. Dessa möten har transkriberats och materialet har delats med deltagarna. Vi har också samlat in information från dagböcker och anteckningar som renskötarna har delat med sig av. Den kvantitativa analysen baserades på GPS-data för beräkning av habitatvalsmodeller och analyser av renarnas rörelsehastighet. Data var tillgängligt genom samebyarnas egen märkning av renar med GPS-halsband och genom tidigare forskningsprojekt (Malå sameby). Positioner från djur utrustade med GPS-halsband tillsammans med rumsliga och tidsbundna miljöfaktorer utgjorde grunden i beräkningar av hur renarna valde eller undvek områden och om detta förändrades i och med etableringen av vindkraft. Vi definierade vinterbetessäsongen för Mittådalen och Tåssåsen samebyar, för åren 2008–2018 respektive 2008–2019, från den tidpunkt när renarna flyttades ner till vinterbetet fram till att de flyttade tillbaka till kalvningsområdet på våren. Byggfasen för respektive anläggning pågick under åren 2012–2014 respektive 2013–2014. I Malå sameby analyserades GPS-data för åren 2008–2011 och 2015–2018 och där pågick byggfasen under 2010–2011 (Åmliden 2011–2012). Vi analyserade data från den tidpunkt när renarna flyttade upp till året-runt-betesområdet i slutet av april fram till höstskiljningen i november när de flyttade österut igen till vinterbetesområdet. Vi delade in barmarkssäsongen i kalvnings-, sommar- och höstperiod och analyserade habitatval på regional (renens val av hemområden inom säsongsbetesområdet) och intermediär skala (renens val av betesområde inom hemområdet), och renarnas rörelsehastighet vilket gav ett relativt mått på betesro. Vi analyserade hur habitatval och rörelsehastighet varierade i relation till olika omvärldsfaktorer, som avstånd till eller ljudnivå från vindkraftverken, avstånd till allmän och enskild väg, kraftledning, gruva (Malå sameby), skoter- eller vandringsleder, topografi (höjd över havet, lutning, och sluttningens riktning och läge i terrängen), ägoslag (marktyp), vinterbetesförhållande och etableringsfas för vindkraft. Resultaten från våra analyser visade att renar och renskötsel påverkades negativt av vindkraftutbyggnad. Graden och arten av påverkan varierade över året och med respektive områdes övriga förutsättningar. Vintertid påverkades renskötselarbetet och möjligheten till att utnyttja betesmarkerna. I Mittådalen sameby innebar etableringen av vindkraft på Glötesvålen i kombination med påverkan från skogsbruket att det var svårt att nyttja området. Det ledde till att samebyn inte fann det lönsamhet att försöka nyttja det annars utmärkta betesområdet på Glötesvålen. Detta område var tidigare speciellt viktigt under vintrar med svåra snöförhållanden. I Tåssåsen sameby hade renskötarna inte möjlighet att undvika området där Mullbergs vindkraftsanläggning etablerades, eftersom området ligger centralt inom en vintergrupps betesområde. Här ledde vindkraftutbyggnaden till ökade problem speciellt under vintrar med svåra betesförhållanden, vilka också var vanligast efter att vindkraften etablerats. Analyserna av GPS-data från dessa två områden visade att renarna inte undvek vindkraftsanläggningarna, men renarnas förväntade ökning i användning av höglänta områden under svåra snöförhållanden var betydligt lägre (45 %) på Mullberg jämfört med närliggande berg. Samtidigt ökade antalet påkörda renar på de större allmänna vägarna i närheten av anläggningen. Under driftsfasen blev det också svårare att hantera renarna i samband med att rovdjursförekomsterna i området ökade. Under barmarkssäsongerna kalvning-, sommar- och höstperioderna i Malå sameby visade analyserna av GPS-data på en stor variation i hur vindkraftsetableringarna påverkade renarna. Jämfört med tiden före byggfas undvek renarna vindkraftsanläggningarna under kalvnings- och höstperioden under driftsfas, men inte under sommarperioden. Minskningen var mest markant i myrområden där renarnas användning minskade med i genomsnitt 34 % respektive 21 % 3 km från vindkraftsanläggningarna under kalvnings- respektive höstperioden, medan de ökade användningen av myrar med 22 % vid 3 km under sommarperioden. Renarnas förändrade beteende mellan de olika barmarksperioderna visade på en plasticitet (eller avvägning) i beteendet där de verkade söka efter det bästa tillgängliga betesområdet. Bytesdjur, som renar, gör ofta avvägningar mellan vad som är minst farligt, eller stressande för dem. För renarna kan valet stå mellan risken att få sin kalv tagen av en björn eller att bli ansatt av insekter. Detta ledde till att renarna antingen undvek (kalvningsperioden) vindkraftsanläggningarna för att bättre upptäcka björnar eller att de faktiskt använde områden nära anläggningarna för att slippa bli angripna av parasiter (sommarperioden). I vinterbetesområdena analyserade vi hur ljudnivå från vindkraftverken påverkade renarnas habitatval på intermediär skala (landskapsskala), och i samtliga studieområden analyserade vi om det påverkade renarnas betesro (rörelsehastighet). Sammantaget visade analyserna att ljudnivån från vindkraftverken påverkade renarnas habitatval och betesro negativt, men att påverkan varierade med vegetationstyp och förekomsten av rovdjur. I Tåssåsen visade analyserna att renarna vistades i områden där ljudnivån var högre från vindkraftsverken när tätheten av varg var högre. När tätheten av järv var högre minskade de användningen av områden där ljudnivån var högre. Oavsett förekomst av rovdjur ökade renarna rörelsehastigheten (sämre betesro) med ökad ljudnivå från vindkraftverken, och när rovdjurstätheten var lägre ökade den mer. Exempelvis ökade rörelsehastigheten med 24 % (0,18 km/12 h) om ljudnivån ökade från 0 dB till 40 dB, och 34 % (0,30 km/12 h) om ljudnivån ökade till 60 dB vid relativt låg järvtäthet. Under sommar- och höstsäsongen hade renarna i Malå sameby högre rörelsehastighet när ljudnivån från vindkraftverken var högre samtidigt som tätheten av björn var högre. Faktorerna ljudnivå från vindkraftsverken och avstånd till vindkraftverken var korrelerade och genom modellselektion valde vi den variabel som var bäst anpassad till data för respektive område och tidsperiod. I Mittådalen under vintern och i Malå under kalvningsperioden, gav avstånd till vindkraftverken en bättre modell och visade att renar som var närmare vindkraftverken hade sämre betesro. I Mittådalen samvarierade avstånd till vindkraft med rovdjurtäthet och rörelsehastigheten ökade nära vindkraftverken när järvtätheten var lägre. Sammanfattningsvis visar omfattningen av de studerade områdena, mängden och tidsintervallet av insamlade GPS-data, bidraget från renskötarna och de statistiska analyserna i den här rapporten (och även tidigare resultat) på viktiga frågor som bör beaktas i den storskaliga planeringen av vindkraft i Sverige. Våra analyser och resultat visar att de kumulativa (samlade) effekterna av vindkraft och annan markanvändning i kombinationen med stora variationer i väderlek vintertid och andra naturliga påverkansfaktorer som rovdjursförekomst, ger en komplex påverkan på renar och renskötsel som är sammanflätade med de beslut som renskötarna tar. Det mest uppenbara problemet vi identifierade med vindkraft i vinterbetesområdena var att etableringarna sker i höglänta områden där det också ofta är högre topografisk variation. Sådana höglänta områden är speciellt viktiga för renskötseln under svåra vinterbetesförhållanden, vilka blir allt vanligare i och med klimatförändringarna. Renskötseln kan därigenom ses som dubbelt drabbade av klimatförändringarna, dels blir de svåra vintrarna alltmer frekventa och dels sker den förnybara energiproduktionen som ska avhjälpa klimatförändringarna, just i de områden som renskötseln har ett växande behov av. Det innebär att det är extra viktigt att exploatering av höglänta områden sker med stor försiktighet, för att bibehålla renskötselns möjlighet att klara sig i ett förändrat klimat. Våra studier visade också att det är viktigt att involvera berörd sameby tidigt i planeringsprocessen, för att om möjligt undvika att placering och utformning av en anläggning blir ett problem för renskötseln. För att undvika att etablering av vindkraft leder till en försämrad möjlighet att nyttja betesmarkerna för en sameby finns det behov av att utveckla kompensationsåtgärder i samverkan med respektive sameby som kan förbättra situationen på betesmarkerna. Det kan exempelvis, vara förbättrade skogsbruksåtgärder, välplanerade renodukter eller tillgängliggörande av ny betesmark som inte nyttjas av någon annan sameby
Att göra mer med mindre : Nationell avfallsplan och avfallsförebyggande program 2018-2023 Reviderad 2020
No full textDEN NATIONELLA AVFALLSPLANEN och det avfallsförebyggande programmet ger en överblick över de mål, styrmedel och åtgärder som har införts i Sverige för att förebygga avfall och för att nå en mer resurseffektiv och giftfri avfallshantering i enlighet med avfallshierarkin. Den ska fungera som stöd i arbetet med att genomföra åtgärderna som bidrar till att målen kopplade till avfallshantering och avfallsförebyggande nås. Planen och programmet beskriver inte allt arbete i Sverige inom cirkulär ekonomi och resurseffektivitet utan fokuserar på de delar som rör avfall och avfallsförebyggande. Den nationella avfallsplanen och avfallsförebyggande programmet 2018–2023 ersätter avfallsplanen Från avfallshantering till resurshushållning från 2012 och det avfallsförebyggande programmet Tillsammans vinner vi på ett giftfritt och resurseffektivt samhälle från 2014. Sveriges nationella avfallsplan och avfallsförebyggande program 2018–2023 skiljer sig från tidigare plan och program genom att den inte innehåller några förslag på nya mål eller nya åtgärder för olika aktörer och inte heller goda exempel. Istället fokuseras på att beskriva den inriktning som är fastslagen politiskt genom mål, styrmedel och åtgärder samt pågående arbete och analys av den nuvarande situationen. Ytterligare en förändring är att den nationella avfallsplanen och det avfallsförebyggande programmet nu är samlade i ett gemensamt dokument för att ge en bättre överblick. För vägledning och för att ta del av pågående projekt och uppdrag inom avfallshantering och avfallsförebyggande se Naturvårdsverkets webb www.naturvardsverket.se/Stod-i-miljoarbetet/ och www.naturvardsverket.se/Miljoarbete-i-samhallet/ För att inspireras och ta del av goda exempel, vad kommuner och företag har gjort i sitt miljöarbete för att nå miljömålen, se bland annat lärande exempel under Sveriges miljömål www.sverigesmiljomal.se/larande-exempel/ Alla som ger upphov till avfall är skyldiga att se till att avfall hanteras enligt gällande regler. Det gäller både privatpersoner och verksamhetsutövare. Det långsiktiga målet är en cirkulär ekonomi där avfall i princip inte uppstår och resurser behålls i samhällets kretslopp eller på ett hållbart sätt återförs till naturens eget kretslopp. Produkterna bör utformas så att de är hållbara, reparerbara och möjliga att återanvända och slutligen materialåtervinnas. Särskilt farliga ämnen bör fasas ut från kretsloppen. En viktig utgångspunkt för det svenska arbetet för giftfria och resurseffektiva kretslopp är att särskilt farliga ämnen inte bör användas i nya varor och att användningen av övriga farliga ämnen så långt som möjligt bör minska. I Sverige genererades 2018 cirka 139 miljoner ton avfall varav cirka 104 miljoner ton var gruvavfall. Av den totalt uppkomna avfallsmängden var cirka 136,1 miljoner ton icke-farligt avfall och 2,9 miljoner ton farligt avfall. Totalt bidrog avfallsbehandlingssektorn år 2018 med ungefär 1,25 miljoner ton CO2-ekv, vilket är cirka 2 procent av Sveriges totala växthusgasutsläpp. Då ingår inte avfallsförbränning med energiutvinning. Det icke-farliga avfallet beräknas växa med 33 procent och det farliga avfallet med 36 procent fram till 2035 med dagens förutsättningar. För att nå en cirkulär ekonomi krävs ny teknik, nya innovativa produkter och tjänster, hållbara och resurseffektiva affärsmodeller och ett förändrat konsumentbeteende. Det behövs en kombination av olika typer av styrmedel och åtgärder samt samarbeten mellan olika aktörer och sektorer. Regeringarna mellan 2014–2018 och 2019–2020 har presenterat ett antal strategier för Sverige och har även genomfört eller genomför ett antal utredningar som har betydelse för omställningen till en cirkulär ekonomi. Naturvårdsverket och flertalet andra centrala myndigheter jobbar med eller med nära koppling till avfall och avfallsförebyggande för att bidra till giftfria och resurseffektiva kretslopp
Styrmedel för ökad återvinning av plast
No full textAnvändningen av plast bidrar till klimatförändringar, spridning av farliga ämnen, utarmning av biologisk mångfald och nedskräpning på land och i hav. Den globala plasttillverkningen använder ungefär åtta procent av den olja som produceras i världen, och av de fossila utsläppen från avfall som går till energiåtervinning i Sverige kan 92–97 procent härledas till plast. Därutöver är plast en utmaning utifrån ett cirkulärt perspektiv eftersom det är svårt att materialåtervinna effektivt. Idag återvinns endast 8 procent av det plastavfall som hanteras i Sverige. Den kraftigt ökade materialåtervinning som behövs för att bättre hantera miljöutmaningarna hämmas av låg efterfrågan på återvunnen plast vilket förklaras bland annat av att återvunnen råvara är dyr i förhållande till jungfrulig plast, att kvaliteten på återvunnen råvara är bristfällig, tekniska utmaningar samt bristande styrning. Naturvårdsverket vill analysera olika styrmedel som – genom att främja utbud och efterfrågan på återvunnen plast – kan styra mot ökad materialåtervinning. Styrmedlen är kvotplikt, materialåtervinningscertifikat och ett bonus-malussystem för plastavfall. En statligt reglerad kvotplikt anger hur stor del av den totala plastanvändningen som ska bestå av återvunnen plast. Ett certifikatsystem innebär i tillägg till en ”ren” kvotplikt att plastproducenter får certifikat utfärdade motsvarande vikten återvunnen plast som de använt. Bonus-malus handlar om att ge ekonomiskt incitament till förändring från beteenden som motarbetar materialåtervinning genom malus (straff) och premiera skapande och/eller användande av återvunnen råvara genom bonus. Syftet med Rambolls uppdrag för Naturvårdsverket är att utforma, analysera, rangordna och presentera styrmedelsförslag för en ökad materialåtervinning av plast. De konsekvenser som styrmedlen bedöms medföra för olika aktörer i samhället analyseras kvalitativt. Projektets resultat kan ligga till grund för de styrmedelsförslag som Naturvårdsverket lämnar till regeringen i Regeringsuppdraget om ökad materialåtervinning av plast. Problemanalys Många av de styrmedel som finns idag riktar sig mot avfallshantering. Styrmedel för en förändrad hantering av plastprodukter när det blivit avfall påverkar dock inte några av de grundläggande hindren för ökad materialåtervinning – nämligen att det ofta inte är tekniskt möjligt att materialåtervinna, inte tillåtet att använda i nya produkter eller att det finns osäkerheter om avfallets innehåll och att det är svårt och dyrt att ta reda på. Utöver de ekonomiska styrmedel som finns i början och slutet av plastens värdekedja – EU ETS och skatt på förbränning – gör Ramboll bedömningen att det finns ett behov av administrativa styrmedel. Dessa styrmedel behöver: i) ställa krav på användande av återvunnen råvara (i kombination med sanktioner för de som inte uppfyller kraven) eller ii) ge incitament för ökad efterfrågan på återvunnen råvara för att säkerställa en högre grad av måluppfyllelse vad gäller att kraftigt öka materialåtervinningen. Ramboll gör även bedömningen att miljöproblemet är betydande nog för att hanteras. De användningsområden som denna studie riktar in sig på är bygg, fordon samt hushåll, sport och fritid. Dessa utgör grovt uppskattat 35 procent av tillförd mängd plast och 16 procent av uppkommet plastavfall. Prioritering och förslag till detaljerade styrmedel Analysen utgick från ett flertal förslag på kombinationer av styrmedel och plastflöden för att sedan förkasta, prioritera och slutligen förfina de med bäst potential. Inledningsvis diskuterades förslag på styrmedel riktade mot fordonsindustrin, men eftersom styrmedel för ökad plaståtervinning kommer att ingå i uppdateringen av ELV-direktivet bedöms inte ett nationellt styrmedel vara prioriterat i nuläget. Dessutom råder en speciell marknadssituation i Sverige med endast en personbilstillverkare. En nationell styrning skulle därför få implikationer för Ramboll - Styrmedel för ökad materialåtervinning av plast konkurrensen på den internationella marknaden. Som en följd av denna bortprioritering går analysen vidare med fyra olika förslag: Kvotplikt på produkter av PE-film Kvotplikt på PE/PP-rör Materialåtervinningscertifikat för PVC-produkter inom byggsektorn Ett bonus-malus system för hushållsprodukter. I den detaljerade styrmedelsanalysen beskrivs samtliga prioriterade styrmedelsförslag utifrån ett antal huvudrubriker: definition av produkt (inklusive exempel på produkter och undantag) definition av producent (inklusive undantag) anmälan, kvotnivå samt startår För samtliga styrmedel föreslås undantag för produkter tillverkade i Sverige som säljs till den utländska marknaden. Anledningen till detta är att svenska produktproducenter inte ska missgynnas gentemot utländska. Följden av definitionen blir att återförsäljning av svensktillverkade produkter till den svenska marknaden omfattas av plastproducentens kvotplikt, samt att en importör motsvaras av ett svenskt företag som köper produkter direkt från en utländsk tillverkare. Förslaget på materialåtervinningscertifikat innehåller utöver ovanstående delar även en beskrivning av hur ackreditering, tilldelning av certifikat och redovisning, handel med certifikat samt uppföljning och utvärdering ska gå till. Förslaget på ett bonus-malussystem innehåller i tillägg till den grundläggande beskrivningen även ett förslag på vad bonusen respektive malusen ska baseras på. KriterieanalysEn kriterieanlalys genomförs som stöd för rangordning av styrmedelsförslagen. Resultatet av analysen sammanfattas i tabellen nedan med hjälp av trafikljus, där 5 (mörkgrön) är det bästa betyget och 1 (röd) är det sämsta. I korthet visar denna att de rena kvotplikterna på PE-film och PE/PP-rör presterar särskilt väl avseende måluppfyllelse, genomförbarhet och statsfinansiella kostnader. Materialåtervinningscertifikat på byggprodukter av PVC presterar genomgående bra i kriterieanalysen men sämre när det kommer till genomförbarhet och statsfinansiella kostnader. Förklaringen till detta är att ett system för materialåtervinningscertifikat bedöms bli mer komplext att sätta upp och administrera jämfört med de rena kvoterna. Kriterieanalysen visar även att ett bonus-malus system för hushållsprodukter bedöms prestera särskilt väl vad gäller kostnadseffektivitet, koldioxidläckage samt incitament till teknisk utveckling, men sämre beträffande måluppfyllelse, genomförbarhet och statsfinansiella kostnader
Återrapportering av skydd och åtgärder för värdefull natur 2018-2020 : Redovisning av ett regeringsuppdrag
No full textAnslagen för skydd och åtgärder för värdefull natur omfattade för år 2020 drygt 2 miljarder kronor. I denna rapport redovisas hur medlen har använts och vilka resultat som åstadkommits. Både Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas disposition redovisas. Totalt beräknas anslagen ge upphov till ca 1 447 helårsarbetskrafter. Verksamheten under året präglades i många delar av coronapandemin. Våra skyddade områden, i synnerhet de som ligger nära tätorter, fick en ökad betydelse. Besökarantalet ökade starkt, och en stor del av besökarna var ovana eller nya besökare. Naturvårdsverket gjorde en extra kommunikationssatsning Ta hand om varandra och naturen för att nå ut med information om allemansrätten och visa på exempel på anpassningar av verksamheten för att möta både det ökade besökstrycket och minska smittspridning. Fler besökare har även lett till ökat behov av skötsel. Andra verksamheter, som innebär samarbete och dialog fick omvandlas till digitala möten. Konsekvenserna av digitala möten är skiftande; många fler kan delta utan att behöva lägga tid, kostnad och miljöbelastning på resor, samtidigt som viktiga funktioner vid fysiska möten förloras. I många fall har deltagarna varit mycket nöjda med genomförda webbinarier och andra digitala möten. Anslaget för skydd av värdefull natur finansierar förvärv, intrångsersättningar och avtalslösningar av värdefulla naturområden och har under året omfattat 875,5 miljoner kronor, varav länsstyrelserna disponerade 4,8 miljoner kronor för arbete med tätortsnära natur. Av anslaget användes 694,4 miljoner kronor till markersättningar. Under året säkrades genom dessa medel 19 300 hektar mark. Under året fattades 164 beslut om bildande, utökning eller förstärkning av naturreservat. Alla nya naturreservat finns förtecknade i bilaga 2. Åtta naturvårdsavtal tecknades. Antalet öppna ärenden om bildande av naturreservat på länsstyrelserna uppgick till 710 stycken vid årets slut, vilket är en minskning jämfört med 2018, men något fler än 2019. Två projekt för bildande av nya nationalparker pågår; för Bästeträskområdet på Gotland och Nämdöskärgården i Stockholms län. Anslaget för åtgärder i värdefull natur har omfattat 1 154 miljoner kronor. Efter en nedgång i anslagets storlek 2019, har det nästan återkommit till nivån för 2018. Länsstyrelserna har använt 76 % av anslaget (782 miljoner kronor) varav 89 miljoner kronor som länsstyrelserna själva disponerat. Åtgärderna omfattar både naturskötsel och insatser för friluftslivet. Till naturskötsel i skyddade områden användes ungefär 367 miljoner kronor, främst genom länsstyrelsens och andra förvaltares insatser i nationalparker och statliga naturreservat. För fem projektidéer har anslaget medfinansierat framtagande av ansökningar om LIFE-medel. Anslaget medfinansierade fyra pågående LIFE-projekt (BushLIFE, SemiAquaticLIFE, LIFE Bridging the Gap och GRIP) med 13,5 miljoner kronor under 2020. Under 2020 användes knappt 54 miljoner kronor för länsstyrelsernas arbete med åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP). Inom 119 av de gällande 132 programmen har länsstyrelserna genomfört åtgärder. Utöver det har vi bidragit med medel för arbetet med projekt vitryggig hackspett och projekt fjällgås. Arbetet med invasiva främmande arter (IAS) har intensifierats under 2020. Länsstyrelserna har disponerat ungefär 19 miljoner kronor för eget arbete med bekämpningsåtgärder, metodutveckling och informationsinsatser. Utöver detta har utrotningsåtgärder och vägledning genomförts nationellt och system för rapportering och information har vidareutvecklats, sammanlagt för cirka 22 miljoner kronor. Naturnära jobb har återupptagits inom ett gemensamt regeringsuppdrag som Skogsstyrelsen samordnar. Länsstyrelserna har disponerat 19 miljoner kronor för sin del i arbetet – regional samordning och tillhandahållande av arbetsuppgifter till arbetslagen. Naturvårdsverket har en samordnande roll, men eftersom arbetet har varit i en uppbyggnadsfas har inga ytterligare anslagsmedel förbrukats. Inom ordinarie LONA har 53 miljoner kronor använts under 2020, och friluftslivsåtgärder och naturvårdsåtgärder står för nästan 50 % var av åtgärderna. De flesta projekten (65 %) inom ordinarie LONA drivs av en enskild kommun eller flera kommuner tillsammans. En satsning som fortsätter, och utökas, är att förbättra våtmarkernas förmåga att hålla kvar och balansera vattenflöden i landskapet etc. För detta ändamål har cirka 28 miljoner kronor använts till kommunernas insatser inom lokala naturvårdssatsningar (LONA). Länsstyrelserna har arbetat med insatser för våtmarker i skyddade områden. Cirka 25 miljoner kronor har förbrukats under 2020. Den här våtmarkssatsningen kommer att pågå under ytterligare två år. En ny satsning för 2020 har varit att stärka förutsättningarna för vilda pollinatörer. Förutom att genomföra ett regeringsuppdrag har Naturvårdsverket fördelat medel för detta ändamål via LONA och Åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper (ÅGP). Länsstyrelserna har disponerat 19 miljoner kronor för eget arbete med vilda pollinatörer, se vidare i bilaga 5. Länsstyrelserna och andra förvaltare av nationalparker och naturreservat har använt cirka 106 miljoner kronor till friluftslivsanordningar, leder i skyddade områden samt information och naturvägledning. Länsstyrelserna har dessutom disponerat 19 miljoner kronor för friluftslivssamordning, se vidare i bilaga 4. Till detta kommer 32 miljoner kronor som använts till statliga ledsystemet. Upprustningen har fortsatt och bland annat 32 nya broar har tillkommit och 21 broar har renoverats. Många rastskydd har fått nya kaminer och sammanlagt har 26 rastskydd renoverats. Arbetet med att komplettera det statliga ledsystemet med en ny led har fortsatt under 2020 i Västerbotten. Leden förväntas bli klar under 2021 och innebär att det finns en sammanhängande fjälled genom Västerbottens län till det statliga ledsystemet i Jämtlands län. Naturvårdsverket driver dessutom en lavinprognostjänst för svenska fjällen. Naturvårdsverket har använt drygt 15 miljoner kronor för investeringar i fastigheter, byggnader och anläggningar. Exempel på investeringsprojekt som genomfördes var solpaneler i Djurö nationalpark, VA i Tyresta NR och arbetet med nytt utskov vid Hornborgasjön. Naturvårdsverket finansierar driften av Artportalen och har under 2020 även gett fortsatta uppdrag till Artdatabanken om kunskapsunderlag och utredningar. Länsstyrelserna har under 2020 med hjälp av bidrag till rovdjursarbetet kunnat hålla en hög beredskap för att snabbt vara på plats vid incidenter som rör stora rovdjur. Möjligheten att snabbt vara på plats för att genomföra skadebesiktningar samt skadeförebyggande åtgärder är en viktig del i att minska konflikter med rovdjur
Kungsörn: Instruktion för fastställande av besatta revir och häckningar
No full textInstruktion för fastställande av besatta revir och häckningar är ett av flera dokument för styrning av och vägledning kring inventeringar av stora rovdjur i Sverige och Norge. Ingår i serien "Naturvårdsverkets metodik för inventering av stora rovdjur i Sverige". _ _ _ _ _ Ersätter tidigare faktablad med samma namn, ISBN 978-91-620-8860-6
Sömnstörningar från flygbuller i en svensk kontext
No full textUnder hösten 2019 genomförde Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet på uppdrag av Naturvårdsverket en förstudie rörande sömnstörningar från flygbuller. Syftet med förstudien var att ta fram en utvecklad bakgrundsbeskrivning rörande sömnstörningar från flygbuller samt en synopsis och projektbeskrivning för en fortsatt utredning av frågan. Den fortsatta utredningen avsågs redogöra för kunskapsläget om risker för sömnstörningar från flygbuller i en svensk kontext, med svenska bullermått och med svenska förutsättningar rörande ljudisolering i byggnader, flygplatsers storlek och urbaniseringsgrad. Den föreliggande rapporten inleds med en allmän kunskapsöversikt av flygbullers inverkan på sömnen som till övervägande del baseras på resultat från förstudien. Därefter görs en översyn av möjligheterna att ta fram en metod att estimera LAmax utifrån kännedom om Lnight, samt det omvända förhållandet (se bilaga 1, Relationer mellan ljudmåtten LAmax och Lnight vid bullerexponering från flygtrafik vid svenska flygplatser). Detta är ett underuppdrag till huvudstudien som har genomförts av Ulf Tengzelius vid Aurskall Akustik och KTH. Vidare görs en analys av förhållanden runt svenska flygplatser avseende byggnadsbeståndets ljudstandard, flygplatsers storlek och urbaniseringsgrad. Uppdraget att analysera ljudstandarden i byggnadsbeståndet runt svenska flygplatser har genomförts av Christian Simmons, Simmons Akustik AB (se bilaga 2, Ljudisolering mot flygbuller - Bedömning av bostäder runt svenska flygplatser). Efter detta görs en detaljerad genomgång av de forskningsstudier som ligger till grund för WHO:s slutsatser om samband mellan flygbuller och sömnstörningar, inklusive risk för uppvaknanden och sömnstadieförändringar, påverkan på blodtryck och hjärtfrekvens, motilitet (kroppsrörelser) samt självrapporterad sömnstörning. Mer långtgående effekter av sömnstörningar på hjärt-kärlsystemet och metabol påverkan har bedömts ligga utanför ramen för detta uppdrag och berörs därför inte annat än i den allmänna kunskapsöversikten. I rapportens sista avsnitt beskrivs kunskapsläget om skillnader i hälsopåverkan mellan olika trafikslag som skulle kunna motivera en strängare hållning vad gäller flygbuller gentemot övriga trafikslag. Kunskapsöversikt Baserat på nuvarande kunskapsunderlag om flygbuller och sömn finns god evidens för att flygbuller påverkar sömnen, och därmed hälsan, på många olika sätt. Vad gäller omedelbara effekter ses ökningar i antalet uppvakningar och sömnstadieförändringar från maximalnivåer inomhus i sovrummet på 38 dB. Även för motilitet, dvs. kroppsrörelser, ses tydliga exponering-responssamband med start från cirka 32 dB LAS,max inomhus. Vad gäller effekter på blodtryck och hjärtfrekvens finns ingen tröskelnivå angiven i litteraturen men ökningar i blodtryck och hjärtfrekvens har setts från cirka 35 dB LAF,max. Till viss del kan man vänja sig vid ljud så att man inte vaknar lika lätt om man är van vid ljudmiljön, men de fysiologiska förändringarna, dvs. påverkan på stresshormoner, blodtryck och hjärtfrekvens, kvarstår även vid långvarig exponering. Det finns även tydliga samband mellan bullernivån från flygtrafik utomhus vid bostaden och andelen allvarligt sömnstörda till följd av flygbuller i befolkningen. Ca 11 procent anger att de är mycket sömnstörda vid en ljudnivå på 40 dB Lnight. Långvariga effekter av flygbuller på hjärt-kärlsystemet och metabola utfall har studerats i begränsad utsträckning men det finns studier som visar samband med t.ex. högt blodtryck, hjärtinfarkt och bukfetma. Det är oklart vilken medierande effekt bullerorsakad sömnpåverkan har på dessa samband. Slutsatser om möjligheterna att ta fram en metod för omräkning från Lnight till LAmax I internationella forskningsstudier används ofta EU-måtten Lden, eller dess grundkomponenter Lday, Levening och Lnight, för att kvantifiera bullerexponering från flygtrafik. I Sverige däremot är det vanligare att använda LAmax, vilket i många fall gör det svårt att översätta resultat från t.ex. andra europeiska studier till en svensk kontext. Omräkningar mellan LAmax och Lnight har många osäkerhetsfaktorer. Till att börja med är ljudnivåmått/indikatorer som dessa framtagna i syfte att representera olika aspekter av ljudmiljön och därmed inte direkt jämförbara utan snarare etablerade för att tillsammans kunna ge mer heltäckande information av bullerhändelser. Slutsatsen från denna undersökning är att det finns en möjlighet att anta ett samband mellan LAmax och Lnight utifrån antaganden om faktorer såsom 1) avstånd mellan mottagare och flygplan, 2) flygplanstyper, 3) antal överflygningar och dess fördelning över dygnet, samt 4) LAmax och LAE-bullerdata för ingående flygplanstyper. Dock infinner sig svårigheter att tolka och nyttja den här typen av estimat då vi inte har att göra med ett 1:1-samband mellan Lnight och LAmax utan istället tvingas införa ett flervariabel-beroende. Resultaten från denna rapport bör utvärderas och ställas mot den tänkta användningen och vad en implementering av metoden skulle kunna ge. Ljudstandard i bostadsbeståndet, flygplatsers storlek och urbaniseringsgrad i Sverige Underutredningen av ljudstandard i bostadsbeståndet runt svenska flygplatser i den föreliggande undersökningen gör gällande att den A-vägda ljudnivåskillnaden (ΔLA,C4) mellan frifältsnivåer utomhus och medelljudnivåer inomhus bör ligga i intervallet 30–35 dBA, det vill säga minst 5 dBA högre än vad som ofta antas som schablonvärde i internationella bullerkartläggningar (25 dBA). I en mindre andel av husen, där tätnings- och glasningslister runt fönster inte underhållits eller där andra bulleråtgärder inte har vidtagits, kan värdet ligga 5–8 dB lägre. Swedavias åtgärdsprogram har dock lett till att de flesta bostadshus nära de större flygplatserna har inte maximalnivåer över 45 dBA inomhus. Det bör påpekas att dessa beräkningar innehåller osäkerheter avseende relevans för hälsoeffekter. Till exempel sågs i en nyligen genomförd undersökning i Stockholms län (baserad på Miljöhälsoenkät 2015) ingen tendens till att folk i Sverige störs mindre av flygbuller vid en viss fasadbullernivå än i studier från andra länder (Eriksson m. fl. 2020). Majoriteten av de svenska flygplatserna där det bedrivs linjefart och/eller chartertrafik (statliga, kommunala och privata) har färre än 20 000 flygrörelser per år, vilket i ett internationellt sammanhang får betraktas som mindre flygplats. Störst är Stockholm-Arlanda flygplats med ca 230 000 flygrörelser årligen, följt av Göteborg-Landvetter (ca 70 000 flygrörelser), Stockholm-Bromma (ca 56 000 flygrörelser) och Malmö flygplats (ca 38 000 flygrörelser). Medelvärdet för svenska flygplatser var år 2019 ca 17 000 flygrörelser (notera: Innan Corona-pandemin). Vad gäller urbaniseringsgrad är befolkningstätheten överlägset högst runt Bromma flygplats med 5 203 invånare per km2 . Bromma saknar dock i princip flygtrafik nattetid vilket begränsar inverkan på sömnproblem, även om det kan förekomma störningar i form av försvårad insomning och förtidigt uppvaknande kopplat till överflygningar under morgon och kväll och från ambulansflyg nattetid. Bland övriga flygplatser där det bedrivs någon form av nattrafik är befolkningstätheten låg (mellan 19 och 149 invånare/ km2 ). Medelvärdet i kommuner runt svenska flygplatser var 184 invånare/km2 ). Slutsatser om hur de internationella forskningsresultaten ska tolkas i en svensk kontext Utifrån ovanstående förutsättningar kan man dra följande slutsatser om sambandens giltighet i en svensk kontext: Sambandet mellan flygbuller och uppvaknanden/sömnstadieförändringar baseras på ljudnivån inomhus och påverkas således inte av bostädernas ljudstandard, annat än att man vid uppskattningar om risker bör utgå ifrån ljudnivåer som förekommer i det svenska bostadsbeståndet. I Sverige tillämpas riktvärdet 70 dB LAmax utomhus för flygbuller. Med rådande byggnadsstandard där en fasadreduktion på ~25–35 dB förväntas, beroende på om bostaden underhållits och bulleråtgärdats eller ej, motsvarar det en ljudnivå på 35–45 dB LAmax inomhus. Detta ger en sannolikheten att vakna eller övergå i ytlig sömn mellan 0,1 och 1,8 procent (tabell 1) (Basner och McGuire 2018, Basner m. fl. 2006). Författarna till studien poängterar dock att dessa sannolikheter kan vara underskattade då analysen baseras på i huvudsak friska personer utan någon form av underliggande sömnproblem. Flygplatsen Köln-Bonn, där studien genomfördes, är något mindre än Stockholm Arlanda flygplats men har en högre urbaniseringsgrad. Sambandet mellan flygbuller och blodtryck och hjärtfrekvens baseras även det på ljudnivån inomhus och påverkas därmed inte av bostäders ljudstandard. I den så kallade HYENA-studien ingick försökspersoner boende runt Bromma och Arlanda flygplats som uppvisade små men statistiskt säkerställda ökningar av blodtrycket kopplat till en flygbullerhändelse liknande dem vid övriga studerade populationer runt flygplatserna Heathrow, Malpensa och Aten (Haralabidis m. fl. 2008). För blodtryck finns inga exponering-responssamband framtagna men effekter på blodtrycket kan väntas från ljudnivåer inomhus på 35 dB LAF,max. Vad gäller hjärtfrekvens är evidensen i dagsläget för svag för att dra säkra slutsatser. För motilitet ses ökningar kopplat till flygbuller från ljudnivåer på ca 32 dB LAS,max inomhus (Passchier-Vermeer m. fl. 2002). Vid ljudnivåer i det svenska bostadsbeståndet (35–45 dB LAmax) kan man förvänta sig små ökningar i motiliteten med upp till ca 1,5 % ökad risk. Studien om motilitet baserar sig på data från en befolkning boende runt Schiphol flygplats som är avsevärt större än de svenska flygplatserna. Befolkningstätheten motsvaras ungefärligen av den runt Stockholm-Bromma flygplats. Självrapporterad sömnstörning kopplas i WHO:s granskning till ljudnivån från flygtrafik utomhus (Nguyen m. fl. 2009, 2010, 2011, 2012, 2015, Schreckenberg m. fl. 2009 samt Yano m.fl. 2015). Här spelar således bostädernas ljudreducerande kapacitet som modererande variabel en relativt stor roll. Sammantaget finns en risk att WHO:s exponering-responskurva för självrapporterade sömnbesvär (uppvaknanden, svårt att somna och allmän sömnstörning) är något överskattad gentemot svenska förhållanden. Detta i huvudsak beroende på att majoriteten av studierna (fem av sex) baseras på populationer från Vietnam där förutsättningarna i många aspekter är olika svenska förhållanden. I synnerhet gäller detta bostädernas ljudstandard, men även flygplatsernas storlek och urbaniseringsgrad. I en av studierna ökade dessutom trafiken vid flygplatsen avsevärt under observationsperioden, något som kan ha lett till en överrapportering av sömnrelaterade besvär som följd av själva förändringen. Något som motsäger detta är att studien från Tyskland (Frankfurt), där förutsättningarna är mer lika svenska förhållanden, visar det näst högsta riskestimatet för självrapporterad sömnstörning kopplat till flygbuller (figur 14). Vidare visar svenska data att sambandet för allmän störning till följd av flygbuller stämmer väl överens med internationella data (Eriksson m. fl. 2020). Slutsatser motiv till en strängare hållning vad gäller flygbuller gentemot övriga trafikslag Sammantaget finns evidens för strängare riktvärden för flygbuller än för väg- och spårtrafikbuller. Detta baserar sig i synnerhet på de skillnader som föreligger avseende självrapporterade besvär, där andelen besvärade är betydligt högre för flygbuller än för andra trafikslag, både vad gäller allmän störning och sömnstörning. Självrapporterad sömnstörning ses som en särskilt viktig markör för hälsorelaterad påverkan av buller i befolkningen. Försämrad sömn har både direkta effekter, till exempel i form av försämrad livskvalitet, och kan leda till flera allvarliga hälsoeffekter på lång sikt, däribland hjärt-kärlsjukdom (Basner och McGuire 2018). Ett ytterligare motiv till hårdare krav vad gäller flygbuller är den inverkan man sett på barns kognitiva funktioner, med en försening i läsinlärning, sämre resultat på standardiserade test och försämrat långtidsminne. Dessa effekter ses inte i samma utsträckning för väg- och spårtrafikbuller, även om den samlade evidensen bedöms som låg eller mycket låg beroende på en avsaknad av studier
Systems Science and System Thinking in practice : How to develop qualitative and numerical models for evolvingunderstandings of challenges and responses to complex policies
No full textThis publication addresses some of the challenging issues facing many public authorities in how to adopt systems science and systems thinking in their work. The text lays out a systematic approach to problem solving on a basic level by illustrating how to approach complex tasks as well as provides theoretical discussions, practical examples, project examples, and exercises. The text is written for laypeople, so the examples (i.e., case studies) used are easy to understand. The case examples demonstrate the processes required for defining a problem and creating solution(s) – i.e., systems thinking and analysis. Understanding systems thinking, system analysis, and system dynamics will provide public authorities and organisations the flexibility and agility to quickly adapt to a changing society
Sectoral Guidance for Chemicals Management in the Textile Industry : HAZBREF-project Activity 4.1 report
No full textThis guidance report is the product of activity 4.1 under work package 4 “Best practices in chemicals management in the industry” of the HAZBREF-project. Aims, areas of interest, methodology and structure The textile sector-specific report provides guidance to key actors at national level (textile industry, competent authorities) on how to implement appropriate measures in the areas of chemicals management (such as substitution, emission prevention and authorisation). To this regard, it takes reference to relevant requirements such as per the Industrial Emission Directive (IED) and the sectoral Best Available Techniques Reference Documents (BREFs). The report summarises key findings of interviews and discussions with HAZBREF experts, representatives from textile sector and relevant authorities as well as insights from four textile sector case studies conducted in three project countries (Germany, Poland and Sweden). The report focuses on prevalent practices and challenges related to the IED permitting process, with special reference to relevant target substances for the textile sector. The report also reflects findings of other Work packages under HAZBREF and refers to recommendations published under the European Union Network for the Implementation and Enforcement of Environmental Law (IMPEL). The first chapter of the report provides an introduction to textile sector in Europe, focusing on current market changes, challenges and regulations with regard to chemicals management. The second chapter discusses strategies for the systematic identification and consideration of relevant target substances, aiming to provide guidance for representatives from EIPPCB and Technical Working Group (TWG) during the BREF review process. It further contains recommendations on the application of a systematic scheme for identifying target substances at operator level. The third chapter highlights the obligations for downstream users of chemicals (including textile operators) under REACH and the IED with regard to hazardous substances. It also provides guidance for operators and competent authorities on how to fulfil this obligation by describing essential elements of good chemicals management. Chapter four gives recommendations on both generic and process specific techniques to be considered by the TWG for the determination of Best Available Technologies (BAT). In order to place the regulatory guidelines, obligations and instruments discussed in the previous sections in the context of the IED, chapter five explains the different steps of the IED permitting procedure and provides guidance to both operators and permitting authorities on how to carry out the respective steps with particularly focusing on good chemicals management. The findings of the guidance will feed into in the current revision of the Textile Industry BREF. They are further used for HELCOM recommendations on how to reduce the discharge of hazardous substances into the Baltic Sea. Main findings and proposals Efficient chemicals management, addressing environmental issues as well as occupational health and safety aspects, remains a major challenge for the textile finishing industry. The same applies to the authorities responsible for the IED permitting, which are often required to assess a wide range of chemical products (typically textile finishing industries use 100-300 different products per year) while guiding the textile industry towards zero emission of hazardous chemicals. Considering the aim of improving the management of chemicals in the European textile industry and taking into account the different provisions of the IED, the findings and proposals from the guidance can be summarised as follows: Proposal for the development of well-managed chemical inventories and databases The establishment and maintenance of chemical inventories was identified as an important prerequisite for effective and responsible chemicals management in the textile sector. Well managed chemical inventories can significantly simplify the application process under the IED both for the operators of textile installations and for the competent permitting authorities. When aiming to improve the chemicals management it is recommended to consider the establishment of an appropriate chemical database in which all chemical products used are listed with their properties as described in section 3.2.3. Proposal for improved awareness raising and good chemical housekeeping In many cases, the implementation of good housekeeping practices can already lead to significant improvements in responsible chemicals management. Special focus should be placed on appropriate unloading, handling and storage of chemicals within textile installations. With regard to proper disposal, it is particularly important that concentrates containing hazardous chemicals, or nonbiodegradable/non- bioeliminable chemicals are separated and disposed of, using BATs. This should, however, only be the case if the hazardous chemicals concerned cannot be substituted. In the context of awareness raising on chemicals management, it is also recommended to provide information in a more targeted and user-friendly fashion. This applies in particular to information on the biodegradability and bioeliminability of chemicals and formulations used, as both textile operator and competent authorities often lack knowledge in this area. Proposal for a systematic assessment & improvement of MSDS and ES quality To allow for adequate chemicals management, it has to be assured that all Material Safety Data Sheets (MSDS) comply with the quality level as required under REACH Annex II. This implies that the information contained must be sufficient with respect to chemical description, ecological information and information on proper storage and handling. Further, MSDS shall contain information on whether the respective chemical product contains chemicals listed in SVHC, WFD priority lists, the Stockholm Convention on Persistent Organic Chemicals, the ZDHC MRSL or in other relevant lists such as OEKOTEX, GOTS or bluesign®. To avoid unrecognized negative environmental impacts and identify information gaps in MSDS, further guidance on quality verification of information sources, as well as additional guidance for applicants on how to extract and consolidate the relevant information from the MSDS should be provided for both operators and competent authorities. Proposal for the comprehensive compilation of relevant tools and references Numerous references and tools are already available to support textile companies and competent authorities in implementing the IED with regard to good chemicals management. However, a strategic approach for the efficient use of these resources does not exist yet. It is therefore recommended to provide an overview of the tools and references in a clearly arranged and suitable place to facilitate their use by plant operators and competent authorities. Proposal for a systematic Identification of new chemical related BATs and development of BAT conclusions The responsible management of chemicals as well as the reduction of hazardous substances should be included as a mandatory aspect when identifying new BATs and compiling BAT conclusions for the textile sector. MSDS and ES as elaborated in this guidance document can be used as a basis to identify techniques that need to be taken into account when determining BATs, also including potential technical constrains or limitations of their applicability. Using information obtained from MSDS could further support the development of BAT conclusions and help to better regulate the safe use of the hazardous substances in industrial textile installations. To achieve better implementation in practice, it is recommended to strengthen the interfaces and regulatory coherence between REACH the IED and BAT conclusions.Denna vägledningsrapport har tagits fram inom aktivitet 4.1 i arbetspaket 4 "Bästa praxis inom kemikaliehantering i branschen" i HAZBREF-projektet. Mål, intresseområden, metodik och struktur Den sektorsspecifika rapporten för textil ger vägledning till nyckelaktörer på nationell nivå (textilindustri, behöriga myndigheter) om hur man kan förbättra kemikaliehanteringen på anläggningsnivå (t.ex. substitution, förebyggande av utsläpp och godkännande). I detta avseende hänvisas till relevanta krav, såsom industriutsläppsdirektivet (IED) och referensdokumenten för bästa tillgängliga teknik (BREF). Rapporten sammanfattar viktiga resultat från intervjuer och diskussioner med HAZBREF-experter, företrädare för textilsektorn och relevanta myndigheter samt resultat från fyra fallstudier inom textilsektorn som utfördes i tre av de fem länder som deltog i projektet (Tyskland, Polen och Sverige). Rapporten fokuserar på tillämpningar och utmaningar relaterade till IED-tillståndsprocessen, med särskild hänvisning till relevanta ämnen för textilsektorn. Rapporten återspeglar också slutsatserna från andra arbetspaket i HAZBREF och hänvisar till rekommendationer som publicerats under Europeiska unionens nätverk för genomförande och efterlevnad av miljölagstiftningen (IMPEL). Det första kapitlet av rapporten ger en introduktion till textilsektorn i Europa med fokus på aktuella marknadsförändringar, utmaningar och regler när det gäller kemikaliehantering. Det andra kapitlet diskuterar strategier för systematisk identifiering och överväganden rörande relevanta ämnen, i syfte att ge vägledning för företrädare för EIPPCB och den tekniska arbetsgruppen (TWG) under BREFrevideringsprocessen. Den innehåller vidare rekommendationer om tillämpningen av ett systematiskt arbetssätt för att identifiera ämnen på anläggningsnivå. Det tredje kapitlet belyser skyldigheterna för nedströmsanvändare av kemikalier (inklusive textiloperatörer) enligt REACH och IED när det gäller farliga ämnen. Det ger också vägledning för verksamhetsutövare och behöriga myndigheter om hur man uppfyller denna skyldighet genom att beskriva väsentliga delar av god kemikaliehantering. Kapitel fyra ger rekommendationer om både generella och processpecifika tekniker som ska övervägas av TWG vid fastställande av bästa tillgängliga teknik (BAT). För att koppla ihop de i tidigare kapitel diskuterade riktlinjerna för reglering, skyldigheter och verktyg med IED, förklarar kapitel fem de olika stegen i IED-tillståndsförfarandet och ger vägledning till både verksamhetsutövare och tillståndsmyndigheter om hur man genomför respektive steg med särskilt fokus på god kemikaliehantering. Resultaten i vägledningen kommer att ingå i den nuvarande revideringen av BREF för textilindustrin. De används vidare för HELCOM-rekommendationer om hur man kan minska utsläppen av farliga ämnen i Östersjön. Huvudsakliga resultat och förslag Effektiv kemikaliehantering, som hanterar miljöfrågor samt arbetsmiljöaspekter, är fortfarande en stor utmaning för textilbearbetningsindustrin. Detsamma gäller myndigheter som ansvarar för IED-tillståndet, som ofta är skyldiga att bedöma ett brett spektrum av kemiska produkter (vanligtvis använder textilfärgningsindustrier 100-300 olika produkter per år) samtidigt som textilindustrin styrs mot nollutsläpp av farliga kemikalier. Med tanke på målet att förbättra hanteringen av kemikalier i den europeiska textilindustrin och med hänsyn till de olika bestämmelserna i IED, kan resultaten och förslagen från vägledningen sammanfattas enligt följande: Förslag till utveckling av väl hanterade kemiska inventeringar och databaser Upprättandet och underhållet av kemikalieinventering identifierades som en viktig förutsättning för effektiv och ansvarsfull kemikaliehantering inom textilsektorn. Välskötta kemikalieinventeringar kan avsevärt förenkla ansökningsprocessen enligt IED både för verksamhetsutövare och för behöriga tillståndsmyndigheter. För att förbättra kemikaliehanteringen rekommenderas användning av en lämplig kemikaliedatabas där alla använda kemiska produkter listas med sina egenskaper som beskrivs i avsnitt 3.2.3. Förslag om ökad kunskap samt rutiner för ansvarsfull kemikaliehantering I många fall kan redan själva införandet av rutiner för en ansvarsfull kemikaliehantering leda till betydande förbättringar för både yttre miljön och arbetsmiljön. Särskilt fokus bör läggas på lämplig lossning, hantering och lagring av kemikalier i textilverksamheter. När det gäller korrekt avfallshantering är det särskilt viktigt att koncentrat som innehåller farliga kemikalier eller icke-biologiskt nedbrytbara/icke-bioeliminerbara kemikalier separeras och omhändertas genom användandet av bästa tillgängliga teknik. Detta bör dock endast vara fallet om den farliga kemikalien som omfattas inte kan ersättas. I samband med ökad kunskap om kemikaliehantering rekommenderas det också att information ges på ett mer målinriktat och användarvänligt sätt. Detta gäller särskilt information om biologisk nedbrytbarhet och biologisk eliminering av kemikalier och blandningar som används, eftersom både verksamhetsutövare inom textilindustrin och behöriga myndigheter ofta saknar kunskap inom detta område. Förslag till en systematisk bedömning och förbättring av MSDS och ES-kvalitet För att möjliggöra adekvat kemikaliehantering måste man vara säker på att alla säkerhetsdatablad (MSDS) uppfyller kvalitetsnivån enligt REACH bilaga II. Detta innebär att informationen måste vara tillräcklig med avseende på kemiska egenskaper, ekologisk information och information om korrekt lagring och hantering. Vidare ska säkerhetsdatablad innehålla information om huruvida den kemiska produkten innehåller kemikalier listade i SVHC, WFD-prioritetslistor, Stockholmskonventionen om långlivade organiska kemikalier, ZDHC MRSL eller i andra relevanta listor som OEKOTEX, GOTS eller bluesign®. Ytterligare vägledning om hur sökanden tar fram och sammanfattar relevant information från säkerhetsdatabladet till sina tillståndsansökningar samt verifierar kvaliteten på olika informationskällor bör tas fram. Detta i syfte att undvika okänd negativ miljöpåverkan och för att identifiera informationsbrister i säkerhetsdatablad. Förslag till omfattande sammanställning av relevanta verktyg och referenser Många referenser och verktyg finns redan tillgängliga för att stödja textilindustrin och behöriga myndigheter i genomförandet av IED med avseende på god kemikaliehantering. Det finns emellertid ännu inte ett strategiskt tillvägagångssätt för effektiv användning av dessa resurser. Det rekommenderas därför att det ges en översikt över verktygen och referenserna på en tydligt anordnad och lämplig plats för att underlätta användningen för verksamhetsutövare och behöriga myndigheter. Förslag till systematisk identifiering av nya kemikalierelaterade BAT och utveckling av BAT-slutsatser Ansvarsfull hantering av kemikalier samt minskning av farliga ämnen bör ingå som en obligatorisk aspekt när man identifierar nya BAT och sammanställer BATslutsatser för textilsektorn. Säkerhetsdatablad och ES som utarbetats i detta vägledningsdokument kan användas som en bas för att identifiera tekniker som måste beaktas när BAT bestäms, inklusive potentiella tekniska begränsningar eller begränsningar av deras tillämplighet. Att använda information som erhållits från säkerhetsdatablad kan ytterligare stödja utvecklingen av BAT-slutsatser och hjälpa till att bättre reglera säker användning av farliga ämnen i textilindustrin. För att uppnå ett bättre genomförande i praktiken rekommenderas det att stärka kopplingen och samstämmigheten mellan REACH och IED och BAT-slutsatserna
Mapping and monitoring genetic diversity in Sweden : Suggestions for pollinating species
No full textGenetisk inomartsvariation är en viktig förutsättning för populationers långsiktigaöverlevnad och för ekosystemens resiliens, t.ex. genom en ökad förmåga förpopulationer att kunna anpassa sig till ett förändrat klimat. Trots detta finns detidag stora brister i vår kunskap om arters och populationers genetiska variation ochhur den förändrats över tid och i relation till olika påverkansfaktorer. Övervakningav arters genetiska variation är således ett viktigt verktyg för förvaltning ochbevarandearbete då det ger kunskap om förändringar som vi annars inte kanupptäcka vilket kan fungera som tidiga varningssignaler om hot kopplat tillmänsklig aktivitet. Minskningen av populationer av pollinatörer har blivit ettuppmärksammat problem de senaste årtiondena och pollinerande arter har därföridentifierats som en viktig grupp för övervakning av genetisk mångfald. I dennarapport ges förslag på övervakningsprogram för pollinatörer. Utifrån redantillgängliga resurser i form av bland annat genetisk metodik, forskning ochhistoriska samlingar presenteras förslag på arter, metoder för genetiska analyser,stickprovsstorlekar, insamlingslokaler mm., samt en uppskattning av kostnaderenligt tre olika ambitionsnivåer. Totalt föreslås 15 arter att ingå i övervakningen –13 arter av humlor och bin samt 2 arter av dagfjärilar.Within-species genetic variation is an important factor for long-term maintenance ofviable populations and ecosystem resilience, e.g. by increasing the ability for speciesto adapt to climate change. However, there are still gaps in our knowledge on geneticvariation within species and populations and how it changes over time and inrelations to different influencing factors. Monitoring genetic diversity is animportant tool of management and conservation providing knowledge on invisiblechanges of a population state and early detection of threats of anthropogenic changes.Declining populations of pollinator species have become a recognized problem overthe past decades, raising concerns about stability of pollinator services in the future.Pollinating insects are identified among key species of importance for geneticdiversity monitoring. This report provides a suggestion for a program to initiatemonitoring of genetic diversity of such species. The work includes an overview ofavailable resources in the form of genetic tools, research and historical collections,and a suggestion of species to be included in monitoring, methods for geneticanalyses, sample sizes, collection localities, etc., as well as estimated costs accordingto three different ambition levels. A total of 15 species are suggested for all threeambition levels – 13 bumblebee and bee species and 2 butterfly species