Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Plast i byggsektorn : En kartläggning av biobaserade och återvunna alternativ
No full textRapporten har undersökt ett urval byggprodukter för att finna alternativ som är tillverkade av biobaserad eller återvunnen plast. Den vänder sig främst till användare av byggprodukter, som inköpare, projektörer, beställare och upphandlare. Fokus ligger på vad som finns tillgängligt på den svenska och till viss mån den europeiska marknaden. Rapporten är också tänkt att ge en inblick i hur marknaden för byggprodukter av biobaserad och återvunnen plast ser ut i dag. Bygg- och anläggningssektorn använder mycket plast, omkring 260 000 ton per år. Det är drygt 20 procent av den totala användningen av plast och gör sektorn till den näst största användaren efter förpackningsindustrin. Majoriteten av all plast är tillverkad av fossil olja – därför bidrar plasten till en negativ påverkan på klimatet. På både europeisk och nationell nivå finns ambitionen att minska användningen av nyproducerad fossilbaserad plast till förmån för biobaserad och återvunnen
Kemisk återvinning av plast : Teknik, flöden och miljöaspekter
No full textDenna rapport är resultatet av ett projekt utfört av konsortiet SMED, tillsammans med underkonsulter, på uppdrag av Naturvårdsverket. Syfte Det övergripande syftet med uppdraget var att göra en analys av följande aspekter för kemisk återvinning: Vilka resurs-, miljö- och klimateffekter skulle en svensk anläggning kunna innebära, särskilt med avseende på aspekterna farliga ämnen, klimatpåverkan och resurseffektivitet, för olika kemiska återvinningstekniker, flöden och plastsorter? För vilka flöden och plastsorter kan kemisk återvinning vara aktuellt och för vilka plastsorter kan det göra mest nytta? Behövs reglering för att styra det? Vilka problem och hinder i plastflödet kan avhjälpas med kemisk återvinning? Vilka hinder och möjligheter finns med införandet av kemisk återvinning? Metod Projektet genomfördes huvudsakligen under perioden augusti till december 2020. De huvudsakliga momenten i genomförandet av projektet var att Gå igenom litteratur, både vetenskaplig litteratur, andra rapporter och utredningar samt även mer marknadsorienterad information, såsom websidor, för att kartlägga olika tekniker, pilotstudier och anläggningar, och extrahera relevant information. Identifiera och intervjua relevanta aktörer inom forskning, myndigheter och näringsliv med särskild kompetens och insyn i området och sammanställa samt bearbeta informationen från dessa. Hålla ett seminarium med brett urval av deltagare inklusive intervjuade personer för att få ytterligare synpunkter, inte minst inspel till analysen av hinder och möjligheter Bearbeta och sammanställa underlag och resultat samt författa och uppdatera rapport inklusive granskningar och återkopplingar från beställaren. Tekniker för kemisk återvinning Kemisk återvinning av plast är idag under stark utveckling och många anläggningar byggs eller är under projektering, främst på kontinenten. Kemisk återvinning innebär att plasterna genomgår en process eller följd av processer där polymerkedjorna bryts upp till mindre molekyler. Det finns många olika tekniker och varianter av kemisk återvinning, vilket delvis också beror på att det finns många olika plastsorter, och olika tekniker har utvecklats för att passa för olika plasttyper. Vi har här gjort en indelning i sex kategorier av tekniker, där ordningen ungefär motsvarar graden av nedbrytning av polymererna, så att ju längre ner på listan, desto högre grad av nedbrytning. De kategorier av tekniker som beskrivs i rapporten är Upplösning/utfällning Depolymerisering Solvolys Pyrolys Förgasning CCU – koldioxidinfångning och nyttiggörande (Carbon Capture and Utilization) Inom varje kategori finns oftast ett stort antal specifika teknikspår, och kategoriseringen är inte helt enkel. Det finns många olika begrepp som används inom området och terminologin är i dagsläget inte standardiserad. Upplösning/utfällning innebär som benämningen antyder att polymeren löses upp i något lösningsmedium, med avsikt att sedan fällas ut igen efter avlägsnande av oönskade komponenter. Tanken är att separera polymerkedjor, men inte ha sönder dem, vilket dock inte helt undviks. Metoden kan kategoriseras som en fysikaliskkemisk process. Depolymerisering avser i denna studie en kategori av teknologier som innebär att polymerer genomgår en process där de specifikt delas sönder i sina byggstenar, monomerer, som därmed återskapas. Även processer som ospecifikt sönderdelar polymerer till mindre delar kan anses vara depolymerisering. Men enligt praxis avser depolymerisering just processer där återskapande av monomerer avses. Solvolys avser i denna studie en process som utförs i ett vätskeformigt medium vid hög temperatur och högt tryck bryter ned polymerer till en oljeprodukt. Då mediet är vatten kallas det också hydrotermisk förvätskning eller HTL (hydrothermal liquefaction) och sker vid 200-400 grader och 50-250 bar. Pyrolys innebär en process som sker i en syrefri eller syrefattig miljö, där plasterna upphettas och bryts sönder till mindre beståndsdelar, och där man vanligtvis eftersträvar en vätskeformig produkt. Därför används ibland även begreppet termisk förvätskning inom denna kategori. Förgasning innebär att plasterna upphettas och bryts ned, med viss tillförsel av syre, till i huvudsak gasformiga ämnen, däribland kolmonoxid. CCU - Koldioxidinfångning och -nyttiggörande innebär som namnet antyder att koldioxid fångas in och nyttiggörs. I kombination med förbränning av plast skulle CCU vara en form av kemisk plaståtervinning. Egenskaperna hos de olika teknikkategorierna 1–6 har sammanfattats i tabell S1. De huvudsakliga för- och nackdelarna med olika tekniker har sammanställts i tabell S2. Resurs-, miljö- och klimataspekter Resurs- och Klimataspekter Resurs- energi- och klimataspekter är nära sammankopplade då man studerar plaståtervinning. Kemisk återvinning som teknikfamilj intar ett resurs-, energi- och klimatmässigt mellanläge mellan mekanisk återvinning och förbränning. Lokala förutsättningar i det enskilda fallet, såsom tillgång på klimatsnål processenergi, påverkar hur utfallet blir. Utsläppen från mekanisk återvinning är generellt mycket små. Det finns en viss miljöpåverkan, bland annat från produktionen av den elektricitet eller andra energibärare, som behövs för separation och tvättprocesser. Utsläpp från kemisk återvinning för de olika teknikerna är sinsemellan i samma storleksordning, större än de från mekanisk återvinning, då kemisk återvinning kräver mer energi, men mindre än utsläppen från avfallsförbränning. Indirekta effekter, i detta fall främst mängd elektricitet och produktionssätt för denna, samt förhållanden i och kring avfallsförbränningsanläggningar (som är ett alternativt sätt att behandla plastavfall som inte kan återvinnas mekaniskt) kommer att ha stor inverkan på systemets prestanda. Om processen använder energi från koldioxidsnåla källor så kommer den ha en högre klimatnytta än om processen använder fossila energi- och råvarukällor. En del av det gasflödet skulle också kunna återvinnas som produkt, i en storskaligare, mer optimerad anläggning, och där energin istället tillförs från annan källa, som då kan vara en klimatsnål energikälla, till exempel grön el. Farliga ämnen Eftersom det handlar om kemiska processer kan man egentligen aldrig fullständigt garantera frihet från potentiellt riskabla ämnen. Det har varit ganska svårt att få helt klarlagd och likvärdig information för de olika teknikerna och för de olika varianterna av olika teknik, hur de hanterar tillsatser och eventuellt bildade farliga ämnen, delvis för att flertalet tekniker är ganska nya och inte helt utredda. Tillsatsämnen kan delas in i fyra huvudgrupper i form av funktionella tillsatser, färgämnen, fyllmedel och förstärkningar. I dessa grupper finns bland annat flamskyddsmedel, mjukgörare, biocider, färgpigment, talk och glasfiber. Dessa ämnen kan bete sig olika under processer för kemisk återvinning beroende på kemisk struktur, mängd, processegenskaper samt om additiven är inbundna i polymeren. De olika teknikerna har olika karakteristik avseende detta. Genom att kontrollera och eventuellt förbehandla ingående plastavfallsström kan man styra den kemiska nedbrytningsprocessen och minska bildandet av farliga och oönskade ämnen. För processer som sker under lägre temperatur på upp till 250°C, till exempel upplösning/utfällning och depolymerisering, kommer tillsatsämnets kemiska och termiska stabilitet bestämma hur ämnet påverkas. Detta medför att tillsatsämnena kan vara helt eller delvis nedbrutna, eller helt opåverkade. Därför behöver föroreningsprofil och reaktivitet undersökas för att optimera renhet på slutprodukten. Biprodukten i form av urlakade tillsatsämnen behöver också hanteras, exempelvis via destruktion eller återcirkulering. Om tillsatsämnet är klassat som farligt ämne enligt REACH kan detta ge problem i hantering och utökade krav på tillstånd för återvinningsaktörerna. Under högre temperaturer på 300–1000°C, såsom i solvolys, pyrolys, förgasning och förbränning, kommer organiska molekyler påverkas via termisk eller kemisk nedbrytning. En viss bildning av aromatiska strukturer sker i dessa processer, och återfinns typiskt i fraktionerna tjära eller koks. Sådana ämnen kan därmed hittas i produkter från metoder för kemisk återvinning liksom vid förbränning. Tillsatser i form av färgämnen och flamskyddsmedel kan bilda nedbrytningsprodukter som kan störa processen eller bilda nya farliga ämnen. Förenklat kan man säga att allt som följer med in i dessa processer kan också till någon del komma att ingå i reaktionsprodukter. Så om syre, kväve, svavel, klor eller brom följer med in i processen, så kan nya ämnen bildas där dessa ingår, och detta behöver man beakta om man vill undvika sådana ämnen, antingen genom noggrann förseparering, eller lämpliga reningssteg. Variationerna i hur dessa ämnen hanteras är stora, beroende på specifik teknik och processbetingelser. Användarna av produkter från kemisk återvinning vill inte ha med föroreningar av olika slag i sitt råvaruinflöde. Det talar för att man kommer vara tvungen att säkerställa att oönskade farliga ämnen i vid mening undviks i kemiskt återvunna produktflöden. Kemiska återvinningsanläggningar kommer generellt att lyda under liknande miljölagstiftning som kemiindustri. Det talar för att man kan via tillståndsprocesser och miljörelaterad övervakning bevaka potentiella flöden av farliga ämnen. Rätt utförd kemisk återvinning kan därmed ge en ny möjlighet att hantera kontaminerade plastavfallsströmmar vilket skulle minska miljöpåverkan av dessa farliga ämnen. Särskilt intressanta flöden Olika tekniker passar bättre för olika plastsorter. I tabell S1 specificeras under respektive teknik vilka plastsorter som anses vara mest lämpade för den tekniken. Stora flöden har potential att ge stor nytta. Det har därför varit angeläget att belysa vilka plastsorter som finns i vilka flöden i samhället, och vilka mängder av plast det handlar om. Relevanta plastflöden i Sverige undersöktes med avseende på storlek, spridning och metod för avfallshantering. Utifrån den sammanställningen diskuterades flödenas potential för kemisk återvinning samt för vilka flöden som kemisk återvinning skulle göra mest nytta. Flöden med lågt värde inom mekanisk återvinning har potential att vara attraktiva för kemisk återvinning. Genom utökad plastavfallssortering av hushållsavfall (restavfall) och på befintliga återvinningsanläggningar (grovavfall) kan man få ut avfallsflöden där kemisk återvinning skulle kunna appliceras på plastströmmar som är mindre lämpliga för mekanisk återvinning. Fyra sådana strömmar förtjänar att lyftas fram här: polyeten och polypropen i blandat avfall, polystyren, PET-polyester och plast från fordon. Polyeten och polypropen Det finns en stor volymspotential i att öka utsorteringen av polyeten (PE) och polypropen (PP) i olika avfallsströmmar, då dessa är de två vanligaste plastsorterna i samhället. Av de cirka 100 000 ton plastförpackningsavfall som samlas in separat idag är tre fjärdedelar PE och PP. Ungefär dubbelt så mycket PE och PP finns kvar i restavfallet, som idag går till förbränning. SÖRAB har just tagit i drift en försorteringsanläggning i Brista där man avser sortera ut större delen av plasten som finns i restavfallet som kommer dit, och man räknar med att det rör sig om ungefär 20 000 ton per år. Ytterligare fyra anläggningar av den typen och storleken, placerade vid olika andra motsvarande avfallsstationer, skulle därmed ungefär kunna dubblera utsorterad mängd plastförpackningsavfall inklusive av PE och PP. Även om en stor del av den ökade utsorteringen skulle kunna återvinnas mekaniskt så vet vi också att en del av det som redan idag går till utsorteringsanläggningar inte går vidare till mekanisk återvinning men skulle kunna lämpa sig för kemisk återvinning. Sannolikt kan en pyrolys-baserad teknik passa i det fallet, i synnerhet då denna teknik anses klara blandningar och laminat. Uppskattningsvis så är det omkring 400 000 ton PE och PP varje år som inte återvinns från de fem största inhemska flödena av plastavfall; blandat avfall från verksamheter, bygg- och rivningsavfall, restavfall, grovavfall och utsorterade förpackningar. Polystyren Polystyren (PS) finns i tre dominerande avfallsströmmar idag: restavfall (hushåll, PS), grovavfall (återvinningsanläggningar, PS/ABS) och elektronikavfall (PS/HIPS/flamskyddsmedel). De totala volymerna uppskattas till ca 24 000 ton. Det är oklart hur stor mängd som återvinns mekaniskt idag. För den delen som inte återvinns mekaniskt skulle det göra god nytta att etablera kemisk återvinning, antingen genom upplösning/utfällning, depolymerisering och lågtemperatursolvolys, eller en kombination av olika tekniker. PET-Polyester Polyester (specifikt polyetentereftalat, PET) återvinns mekaniskt idag från separat insamlade läskflaskor och liknande. Färgad plast är ej lika attraktiv för mekanisk återvinning på grund av de många olika färgtillsatserna. I det blandade hushållsavfallets restfraktion och även i det utsorterade förpackningsavfallet finns en hel del PET, ofta i starka färger. I Sverige uppskattas det till att ungefär 70 000 ton PET-avfall finns tillgängligt, varav 45 000 ton finns i redan sorterat förpackningsavfall och flaskor och ytterligare 24 000 ton bedöms kunna sorteras ut från en utökad sortering av rest- och grovavfall. Här finns det en möjlighet att kemiskt återvinna en god del av dessa PET- och polyesterprodukter med upplösning/utfällning eller depolymerisering. Dessutom så kan denna typ av process utvecklas ihop med en liknande process för till exempel syntetisk PET (polyester) från textilt avfall. Fordon Polymerer av typ PP (ca 15 000 ton, varav ca 5000 ton fylld PP), PE (ca 8000 ton) och PA6/PA66 (ca 8000 ton) är de större volymerna från fordonsåtervinning. Exempel på andra polymerer och dess blandfraktioner är: ABS, PC+ABS, PC, PMMA, PVC och POM. Förekomsten av många olika plaster komplicerar återvinning, men i sektorn finns delvis redan logistik och demonteringsanläggningar på plats för att återvinna metaller. Denna skulle kunna utökas för att även återvinna polymerer från plastkomponenter. Hinder och möjligheter Idag är det mycket plastavfall som förbränns tillsammans med övrigt avfall i våra många avfallsförbränningsanläggningar. Av det som samlas in separat går också en betydande del som rejekt eller restfraktion till förbränning, eftersom endast den kvalitetsmässigt bästa delen av det insamlade går att avsätta på marknaden. Det finns en stor potential till att utöka sortering av plast för materialåtervinning. Vad kemisk återvinning skulle kunna bidra med är inte minst att öka den totala efterfrågan på insamlad plastavfallsråvara. Idag finns ett moment 22 inom den mekaniska plaståtervinningen: att flödena är för små för att ge en tillräckligt stabil situation för många större potentiella användare. Därmed efterfrågas heller inte återvunnen råvara av dessa och inget tillräckligt incitament kommer från det hållet för återvinnare att öka insamlingen. En eller flera anläggningar för kemisk återvinning skulle åstadkomma en väsentligt ökad efterfrågan och därmed öka incitament för utsortering för återvinning. Kemisk återvinning kan dessutom bidra med att få fram högvärdiga produkter av återvunnet material, vilket den mekaniska återvinningen inte klarar av där den återvunna produkten alltid är av samma eller sämre kvalitet än det ingående materialet. Mekanisk återvinning kan på ett effektivt sätt återvinna plastflöden av hög kvalitet till plastmaterial av något eller betydligt lägre kvalitet. Kemisk återvinning kan på ett mindre effektivt sätt återvinna plastflöden av lägre kvalitet till plastmaterial av högre kvalitet. De har på så sätt en bra potential att komplettera varandra. De huvudsakliga hinder för kemisk återvinning, som uppdagats i denna studie, verkar grunda sig i att det är ett relativt nytt koncept för återvinning. Många lagar och andra styrmedel, men även infrastrukturen, är fortfarande baserade på att plast tillverkas från fossil råvara och ska sedan återvinnas via mekanisk återvinning så långt det är möjligt, eller annars förbrännas. De industriaktörer som har intervjuats under projektets gång pekar framförallt på att det saknas långsiktighet och tydlighet. De vill ha långsiktiga styrmedel som styr från fossila råvaror och från förbränning av plast mot återvunnen råvara och återvinning av plast inklusive kemisk återvinning. De vill också att alla styrmedel som påverkar dem ska vara tydliga i sin utformning, så att det inte uppstår några oklarheter om hur kemisk återvinning kommer in i avfallssystemet och att det är samma regler som i andra länder, särskilt inom EU. Om dessa önskemål uppfylls så finns det en möjlighet att få bort många identifierade hinder för kemisk återvinning. Regleringar och styrmedel Hård reglering för vilka specifika plaster som får eller inte får gå till kemisk återvinning anser vi inte vara en bra väg att gå. Däremot kan det vara lämpligt med olika styrmedel som hjälper marknaden att ”välja rätt”. Många styrmedel för att motverka utsläpp av klimatgaser kommer också att tydligt styra bort plast från förbränning vilket vi ser som ett av de mest effektiva sätten att generera mer tillgänglig plast för både mekanisk och kemisk återvinning. Det som i nuläget förefaller behövas är styrmedel för att öka utsortering och ökat krav på användning av återvunnen råvara. Fortsatt eller utökat stöd till grundläggande och tillämpad forskning kan också behövas och då i första hand till att utveckla återvinningsmöjligheter för kontaminerade strömmar och volymmässigt mindre strömmar, då det kommer vara svårt att bygga ekonomiskt möjliga processer av dessa avfallsströmmar
Capercaillie and Wind Energy : An international research project
No full textDo wind turbines influence forest grouse and specifically capercaillie (Tetrao urogallus)? To-date this question is much discussed and difficult to answer, as few studies are available and standards for post-constructional or BeforeAfter-Control-Impact (BACI) designs are not always followed. The international research project “Capercaillie and wind energy” investigated six study areas in Germany, Austria and Sweden whether effects of wind turbines on capercaillie can be measured using five approaches in an BACI or post-constructional design. In Sweden, capercaillie were studied in the Jädraås wind park for a 4-year post-construction period. We addressed potential impacts of wind energy facilities (WEF) on the species’ individual and population level, by studying resource and habitat selection, movement ecology, reproduction success, risk of predation and stress physiology. We could not find significant differences in mean capercaillie sign density between WEF and control sites, nor between before and after construction sites, when analysing all European study sites. Within the WEF sites, however, habitat selection was reduced up to approximately 650 m distance to wind turbines overall study areas. Our study further revealed a decrease in resource selection within a distance of approximately 865 m around WEF (784 – 1025 m), when individual birds were tracked with GPS transmitters (N = 18) in Sweden. In addition, turbine shadow, turbine noise, turbine density, turbine visibility and turbine access roads were found to decrease resource selection, in lekking and summer season with varying magnitude. We found individual behaviour to be influenced by turbine visibility, as movement speed was discovered to slow down while wind turbine visibility increased (up to 6 WEF). The high correlation between WEF predictors (distance, shadow, noise, visibility), prevented to clearly pinpoint single factors. In contrast, additional methods addressing stress physiology, reproduction success and risk of predation did not reveal any relation to WEF. If our findings bear any fitness costs for capercaillie and affect population survival is beyond the study’s capabilities and also strongly depends on the species’ regional and national status. For Sweden, we propose to apply our estimated distance threshold of 865 m to at least capercaillie leks and summer habitats under consideration of the local forestry, to minimize the risk of negative population-level effects by the presence of wind turbines and their accompanying infrastructure. Future studies should apply reproduction and predator track monitoring on multiple impact-control areas, to underpin or reject a potential WEF influence on capercaillie populations. Finally, direct mortality of capercaillie by turbine collisions is another factor future research should try to answer
Bilateral environmental and climate cooperation with strategic countries, funded by allocation 1:13 : Annual report for 2020
No full textIn this report the Swedish Environmental Protection Agency describes environmental and climate cooperation with strategic countries, regions and partner agencies that in 2020 was funded by an allocation for international environmental cooperation (1:13). Other agencies participating in bilateral cooperation in addition to the Swedish EPA are the Swedish Agency for Marine and Water Management, the Swedish Chemicals Agency and the Swedish Meteorological and Hydrological Institute (SMHI). Cooperation between strategic countries and the Council of the Baltic Sea States (CBSS) and Stockholm Environment Institute are also funded by this government allocation. Revised publication 2021-09-3
Varg: Instruktion för inventering
No full textInstruktionen gäller för personer knutna till Statens Naturoppsyn (SNO) i Norge och Länsstyrelserna i Sverige samt för de svenska samebyarnas inventeringssamordnare, som har ett ansvar för att dokumentera och kvalitetssäkra alla observationer som ligger till grund för inventeringen av stora rovdjur, och för att registrera dessa i den norsk-svenska databasen Rovbase
Luftföroreningshalter på förskolegårdar
No full textPå uppdrag av Naturvårdsverket har avdelningen för Arbets- och miljömedicin vid Lunds Universitet utfört studie kring luftföroreningssituationen på förskolegårdar. Denna studie består av tre delar vara av en är en kunskapsinventering bland landetskommuner kring luftkvalitén på förskolebarns utemiljöer och effekter/strategier för att eventuellt förbättra detta. (sedan tidigare publicerad i denna rapportserie (nr 10:2019). Utöver detta har det även genomförts mätningar av NO2 samt PM10 och PM2,5 på de tio mest luftförorenings drabbade förskolorna i Malmö. Dessa mätningar pågick mellan hösten 2018 till våren 2020 och låg till grund för del tre i studien där de uppmätta halternas hälsokonsekvenser hos barn beräknades. Studien visar att flertalet kommuner saknar aktuell mätdata kring hur luftförorenings situationen ser ut i kommunen och mycket få har kännedom om luftkvalitén i anslutning till kommunens förskolor. Mätningarna vid förskolorna i Malmö visar att partikelhalterna på förskolegårdarna i dessa trafikutsatta miljöer överskrider miljömålen men också att den kraftiga minskning av trafiken i Malmö som skedde i samband med Covid-19 restriktionerna hade en positiv effekt med en kraftig minskning av uppmätta halter. Något som även återspeglas hälsokonsekvens beräkningarna
Nationell miljöövervakning med MATCH Sverigesystemet. Utvärdering och resultat för åren 2017-2019
No full textMATCH Sverigesystemet är ett operativt system inkluderande en atmosfärkemisk spridningsmodell, där regionalskaliga modellberäkningar och mätdata kombineras för att kartlägga aktuella förhållanden och följa förändringar i tiden av såväl luftkoncentrationer som deposition av svavel, kväve och baskatjoner över Sverige. De nationella miljömål som framför allt berörs är försurning, övergödning och luftkvalitet. Halter i luft och deposition till mark presenteras för svavel, kväve och baskatjoner för åren 2017-2019. Ett antal statistiska mått för halter i luft och deposition av marknära ozon presenteras också. Den största depositionen sker generellt i de sydvästra delarna av Sverige, och minskar norrut, medan lägst deposition sker i Norrlands inland. För totaldepositionen av kväve och svavel samt halterna av marknära ozon beror variationen mellan de tre åren främst på meteorologisk variabilitet. Totaldepositionen av oxiderat svavel exklusive havssalt (XSOX) för de senaste åren har lägst deposition av alla år som visas (1998-2018). Längst kusterna är depositionen lägre på grund av SECA-områdets krav på lägre svavelhalter i marina bränslen efter år 2015. Det svenska bidraget är ungefär detsamma för de tre åren, vilket indikerar att långdistanstransporten orsakar minskningen av totaldeposition. De högsta halterna av marknära ozon (antal dagar då halterna överstiger 120 μg/m3) inträffade under 2018 främst i södra Sverige under 2018 med i genomsnitt 10-20 dagars överskridande. För 2019 skedde också ett tiotal överskridanden i södra Sverige och Uppland, men även i norra fjällen. Jämfört med perioden 1990-2013 var 2018 och 2019 extremår för höga halter av marknära ozon i hela Sverige, med överskridanden av miljökvalitetsnormen i nästan hela landet. Under 2016 har ozondeposition till växter (ozonupptag), PODY för generisk lövskog och generiska grödor implementerats i MATCH-Sverigesystemet (Engardt et al, 2016). För de kartlagda åren framträder det en kraftig gradient från fjällområdena i nordväst där värdena är mycket låga till sydligaste Sverige där värdena är högre för både POD1gen-lövskog och POD3gen-grödor. Under 2019 har PODY för björk, gran, vete och potatis implementerats i modellsystemet MATCH Sverige, och PODY för generiska grödor och lövskog uppdaterats (Langner et al, 2019). Under hösten 2018 rapporterade Sverige för första gången modellerade luftkvalitetsdata till EU, som en del av den officiella e-rapporteringen till EEA. Halter av marknära ozon, beräknade med MATCH Sverigesystemet, rapporterades av SMHI i egenskap av datavärd
Kiselalger Örebro Län 2020
No full textUnder år 2020 undersöktes bentiska kiselalger från sju lokaler i Örebro län. Vattendragen var Finnåkersån, Fräsebäcken, Grytsjöbäcken, Hundtjärnsbäcken, Skirasjön, Ässingeån och Äverstaån. Proven analyserades av Pelagia Nature & Environment AB med avseende på IPS och surhetsklass (ACID). Klassificeringen av IPS gav Hög status för lokalerna Finnåkersån 244, Fräsebäcken utlopp, Grytsjöbäcken 260mitt, Hundtjärnsbäcken elfiske och Skirasjön utlopp samt God status för lokalerna Ässingeån-Övre260 och Äverstaån. Nedan visas status för kiselalger i de undersökta vattendragen vid 2020 års undersökning. Lokal - TDI - %PT - Status (IPS) Finnåkersån 244 - 26,5 - 4,0 - Hög Fräsebäcken utlopp 23,0 - (-) - Hög Grytsjöbäcken 260mitt 18,2 - (-) - Hög Hundtjärnsbäcken elfiske 17,6 - (-) - Hög Skirasjön utlopp 18,5 - 6,5 - Hög Ässingeån-Övre260 44,0 - 2,0 - God Äverstaån 44,0 - 4,3 - God Klassificeringen av lokalernas surhet gav att Fräsebäcken utlopp, Ässingeån-Övre260 och Äverstaån uppvisade Nära neutrala förhållanden, medan Finnåkersån 244, Grytsjöbäcken 260mitt, Hundtjärnsbäcken elfiske, Skirasjön utlopp uppvisade Måttligt sura förhållanden. Tre av lokalerna (Finnåkersån 244, Ässingeån-Övre260 och Äverstaån) har provtagits vid tidigare tillfällen. Finnåkersån 244 provtogs även 2011 och har gått från God till Hög status medan ACID vid båda tillfällena legat på gränsen mellan Måttligt surt/Nära neutralt. Ässingeån- Övre260 provtogs även 2011 och har vid båda tillfällen uppvisat God status och ACID Nära neutrala förhållanden. Lokal Äverstaån provtogs även 2010 och 2016 och har gått från Måttlig till God status och ACID har vid samtliga tillfällen legat på gränsen Nära neutralt/Alkaliskt
Hälsorelaterad miljöövervakning : Cancerframkallande ämnen i tätortsluftGöteborg 2019
No full textAllmänbefolkningen exponering för bensen, 1,3-butadien, formaldehyd och kvävedioxid undersöktes i Göteborg hösten 2019. Mätningarna utfördes på 40 slumpvis utvalda deltagare som fick bära provtagare under en veckas tid. Syftet med undersökningen är att långsiktigt följa hur den svenska befolkningen exponeras för hälsoskadliga luftföroreningar. Detta var fjärde gången studien genomfördes i Göteborg.Medianvärdet för den personliga exponeringen för bensen var 0,7 μg/m3, vilket underskrider den nivå som motsvarar lågrisknivån för livstidsrisk för cancer. Medianhalten var även lägre än miljökvalitets-målets precisering på 1 μg/m3. Den personliga exponeringen för bensen har minskat över tid och var statistiskt signifikant lägre jämfört med den första mätkampanjen i Göteborg år 2000. För 1,3-butadien var medianexponeringen 0,1 μg/m3, vilket är lägre än det haltintervall på 0,2-1,0 μg/m3 som föreslagits som riktvärde för långtidsexponering. Medianhalten underskred även miljökvalitetsmålets precisering. Det förelåg en statistiskt signifikant korrelation mellan personlig exponering för bensen och 1,3-butadien (rs=0,43, p=0,03).Personlig exponering för formaldehyd var som median 17 μg/m3, vilket var en statistiskt signifikant minskning jämfört med de två första mätkampanjerna i Göteborg år 2000 respektive 2006. Median-exponeringen såväl som det högsta uppmätta värdet bland deltagarna låg under WHOs riktvärde. Medianvärdet för personlig exponering för kvävedioxid var 14 μg/m3, vilket inte var någon förändring jämfört med de halter som uppmättes vid mätkampanjen 2012. Medianhalten var lägre än miljö-kvalitetsmålets precisering som anger 20 μg/m3 som årsmedelvärde för utomhusluft