Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Miljöbedömningar : En utvärdering av ändringar i miljöbalken
No full textEnligt Regleringsbrev för budgetåret 2021 ska Naturvårdsverket utvärdera de ändringar i miljöbalken (SFS 1998:808) som genomfördes den 1 januari 2018. Enligt uppdraget ska Naturvårdsverket bland annat undersöka hur myndigheter och verksamhetsutövare uppfattar och tillämpar det nya regelverket, särskilt regler avseende liten miljökonsekvensbeskrivning (MKB). Vidare ska Naturvårdsverket redovisa hur länsstyrelserna har verkat för att MKB:n får den omfattning och detaljeringsgrad som behövs för tillståndsprövningen. Dessa två delar ingår i denna utvärdering. Rapporten utgör underlag för skrivelsen ”Miljöbedömning i miljöbalken – Redovisning av ett regeringsuppdrag”. Regeringsuppdraget redovisades till regeringen den 15 juni 2021. Flertalet ändringar infördes i miljöbalken (SFS 1998:808) år 2018. För uppdraget är dock en av de viktigaste ändringarna att miljöbedömningarna delades in i specifika respektive strategiska miljöbedömningar. Specifika miljöbedömningar berör verksamhetsutövares ansökningar om att uppföra en verksamhet eller genomföra en åtgärd. Det är verksamhetsutövaren som är ansvarig för miljöbedömningsprocessen. Hur processen tillsammans med tillhörande MKB och ansökan utformas är beroende av om verksamheten eller åtgärden kan antas ha betydande miljöpåverkan eller inte. Verksamhetsutövaren kan själv göra bedömningen att det handlar om betydande miljöpåverkan eller låta länsstyrelsen avgöra frågan. Beslut om tillstånd för verksamheten eller åtgärden fattas av länsstyrelsens miljöprövningsdelegation, mark- och miljödomstolen eller regeringen. Fokus i utvärderingen ligger på verksamhetsutövare som ansöker hos en miljöprövningsdelegation. En annan form av specifika miljöbedömningar är de väg- respektive järnvägsplaner som Trafikverket tar fram och prövar. Prövningen av dessa planer sker såväl utifrån miljöbalken (SFS 1998:808) som sektorslagarna lagen om byggande av järnväg (SFS 1995:1649) och väglagen (SFS 1971:948). Strategiska miljöbedömningar berör i denna rapport kommunala planer och program. I dessa fall ansvarar kommunen för miljöbedömningsprocessen och fattar beslut om eventuellt betydande miljöpåverkan. Länsstyrelsen deltar i processen som samrådspart och har på så sätt möjlighet att ge sin syn på plan- respektive programförslag. Beslut om att anta en plan eller ett program fattas av kommunen, oftast kommunfullmäktige. Miljöbedömningar delas in i kategorierna ”automatiskt betydande miljöpåverkan”, ”betydande miljöpåverkan” respektive ”icke betydande miljöpåverkan”. I de fall bedömningen görs att det handlar om betydande miljöpåverkan ska verksamhetsutövaren ta fram en MKB. När det handlar om väg- eller järnvägsplaner är det Trafikverket som är verksamhetsutövare. I de fall det handlar om planer eller program är det kommunen som är verksamhetsutövare. I annat fall, när det handlar om icke betydande miljöpåverkan, ska verksamhetsutövaren ta fram en liten MKB. Ett undantag är i de fall Trafikverket bedömer att en väg- eller järnvägsplan inte handlar om betydande miljöpåverkan. I sådana fall genomför myndigheten en miljöbeskrivning. Syftet med uppdraget är således att undersöka om lagändringarna har fått genomslag i praktiken. Utifrån uppdraget formuleras följande frågeställningar för utvärderingen: Hur uppfattar myndigheter och verksamhetsutövare det nya regelverket, särskilt regler avseende liten miljökonsekvensbeskrivning? Hur tillämpar myndigheter det nya regelverket, särskilt regler avseende liten miljökonsekvensbeskrivning? Hur förhåller sig verksamhetsutövare till det nya regelverket, särskilt avseende liten miljökonsekvensbeskrivning? Har länsstyrelserna verkat för att miljökonsekvensbeskrivningen får den omfattning och detaljeringsgrad som behövs för tillståndsprövningen?– Om ja, i så fall hur? – Om nej, i så fall varför inte? För att besvara frågeställningarna har vi använt olika former av material och metoder. Den första delen av materialet består av intervjuer med ett antal centrala aktörer. Då ett mindre antal intervjuer har genomförts, ska svaren ses som typiska för den enskilda aktören. Svaren ska inte ses som typiska för den kategori som aktören tillhör. Vi har intervjuat två länsstyrelser med tillhörande miljöprövningsdelegation. Det är delegationen som prövar verksamhetsutövares ansökningar om att få starta en verksamhet eller genomföra en åtgärd. Länsstyrelserna yttrar sig också om kommuners förslag till nya planer och program samt Trafikverkets planer. Vi har också intervjuat två kommuner. Detta då kommunerna miljöprövar sina egna förslag till planer och program. Vi intervjuade även en konsult som hjälper kommuner och företag med deras arbete med miljöbedömningar och MKB. Vidare har vi intervjuat en mark- och miljödomstol då de både kan avgöra överklaganden av länsstyrelsens beslut och kan förkunna dom i vissa miljöprövningsärenden. Slutligen har vi intervjuat miljöexperter och personer som arbetar med prövning av planärenden på Trafikverket. Eftersom myndigheten både är verksamhetsutövare och prövningsmyndighet är det intressant att ta del av deras erfarenheter av lagändringarna. Den andra delen av materialet består av en e-postenkät till länsstyrelserna. De två länsstyrelser som vi intervjuade har inte fått enkäten. Totalt svarade 18 länsstyrelser på frågor om deras erfarenheter av lagändringarna i miljöbalken (SFS 1998:808). Den tredje delen av materialet består av statistik över samrådsärenden som länsstyrelserna hanterade under år 2020. Statiken visar att närmare 50 procent av ärendena innebär automatisk betydande miljöpåverkan. Drygt 28 procent av ärendena innebär betydande miljöpåverkan. Resterande 22 procent består av ärenden som inte innebär betydande miljöpåverkan, och där verksamhetsutövaren ska ta fram en liten MKB. Sammantaget visar statistiken att andelen ärenden som innebär en liten MKB är i minoritet. Möjligheten att utvärdera lagändringarna påverkas av ett antal faktorer, vilka också avspeglas i resultat och slutsatser: Kort tid. Ändringarna i kap. 6 i miljöbalken (SFS 1998:808) genomfördes år 2018. Det innebär att tre kalenderår hade förflutit när utvärderingen genomfördes. Tiden som har förflutit sedan ändringarna infördes är relativt kort. Det innebär att aktörerna har begränsad erfarenhet av ändringarna. Fåtal aktörer har intervjuats. Vi har intervjuat ett fåtal aktörer från de centrala aktörskategorier som deltar i miljöbedömningsprocessen. Det går därför inte att dra generella slutsatser utifrån aktörernas svar. Begränsad andel liten MKB. Utvärderingens slutsatser påverkas också av att drygt 20 procent av samrådsärendena som länsstyrelserna deltog i gällande specifika miljöbedömningar under år 2020 gällde icke betydande miljöpåverkan. Det gör att aktörerna har begränsad erfarenhet av att arbeta med liten MKB, det fokus som nämns i uppdraget. Litet antal ansökningar. Få verksamhetsutövare har hunnit skicka in ansökningar sedan lagändringarna infördes. Därmed har även denna aktörskategori begränsad erfarenhet av ändringarna. Begränsad effekt av ändringarna. Ett resultat som framkommer av utvärderingen är att aktörerna hittills ser begränsad effekt av lagändringarna när det gäller specifika miljöbedömningar. Resultatet baseras på intervjuer och en e-postenkät. Länsstyrelserna informerar om liten MKB. Ett annat resultat är att länsstyrelserna i e-postenkäten uppger att de informerar verksamhetsutövare om kraven för liten MKB. Målet med informationen är att verksamhetsutövarna ska göra en åtskillnad mellan en MKB respektive en liten MKB. Lagom krav på liten MKB. Vidare visar utvärderingen att aktörerna överlag tycker att kraven som ställs på en liten MKB är lagom. Praxis kan växa fram. Som nämns ovan så har det gått relativt kort tid sedan lagändringarna infördes. De intervjuade verksamhetsutövarna tror dock att praxis kring hur lagstiftningen ska tolkas kan komma att växa fram. Samrådsprocessen ger vägledning. Av intervjuerna framkommer också att verksamhetsutövarna ser samrådsprocessen som en vägledning från länsstyrelsen. Detta genom att verksamhetsutövarna tolkar länsstyrelsernas inspel under samrådsprocessen som förväntningar på vad MKB:n, eller den lilla MKB:n, och ansökan ska innehålla. Liknande begrepp leder till otydlighet. Ett problem med den nya lagstiftningen som framförs i intervjuer är det faktum att MKB och liten MKB är snarlika till namn. Det får till följd att kraven på MKB respektive liten MKB blir otydliga. Kommuners erfarenheter. När det gäller arbetet med strategiska miljöbedömningar så säger kommunerna att de ännu inte ser så stor effekt av lagändringarna. Samtidigt säger de att miljöbalken (SFS 1998:808) ger bra vägledning kring hur kommunerna ska kunna avgöra om en plan innebär en betydande miljöpåverkan. Gällande strategiska miljöbedömningar så säger den intervjuade konsulten att lagändringarna har förbättrat processen för dessa. Kumulativa effekter. I samband med lagändringarna poängterades fokus på ett antal områden som ska undersökas i samband med en miljöbedömning. Av dessa säger intervjupersonerna att det främst är kumulativa effekter på miljön utifrån den tänkta insatsen som har fått genomslag. Sektorslagar styr Trafikverket. Trafikverket säger att de främst arbetar efter sektorslagarna. Det får till följd att ändringarna av dessa lagar som gjordes år 2013 har påverkat myndighetens arbete mer än ändringarna av miljöbalken (SFS 1998:808) år 2018. Då sektorslagstiftningarna inte alltid är i linje med miljöbalken säger intervjupersonerna att en utredning av relationen mellan lagarna borde genomföras. Fortsatt uppföljning av lagändringarna. För att få ytterligare svar på om lagändringarna har fått effekt behöver mer uppföljning och utvärdering göras. Det kan ske genom att fortsätta att följa länsstyrelsernas statistik över samrådsärenden utifrån om de handlar om betydande miljöpåverkan eller inte. Det går också att genomföra uppföljande intervjuer med ett större antal aktörer som berörs av miljöbedömningsprocessen. Vidare kan e-postenkäten till länsstyrelserna om deras erfarenhet av ändringarna genomföras igen.According to its appropriation directions for financial year 2021, the Swedish Environmental Protection Agency (EPA) is to evaluate the amendments to the Environmental Code (SFS 1998:808) that came into effect on 1 January 2018. The assignment specifies that the Swedish EPA is to investigate how authorities and operators perceive and apply the new regulations, particularly rules regarding limited environmental impact assessments (EIAs). The Swedish EPA is also to report on how the county administrative boards have ensured that EIAs include the scope and level of detail required for assessing permit applications. These two aspects are included in this evaluation. The report provides background information for the report “Environmental assessment in the Environmental Code – report on a government assignment”. The government assignment was submitted to the Government on 15 June 2021. Several amendments were made to the Environmental Code (SFS 1998:808) in 2018. For this assignment, however, one of the most important amendments divides the environmental assessments into specific and strategic environmental assessments respectively. Specific environmental assessments concern operator applications to start an activity or implement a measure. The operator is responsible for the environmental assessment process. The design of the process, its associated EIA, and the application depends on whether the activity or measure can be assumed to have a significant environmental impact or not. Operators can decide for themselves whether it can have significant environmental impact or let the county administrative board decide the matter. Decisions on permits for the activity or measure are submitted to the county administrative board’s environmental assessment delegation, the Land and Environment Court or the Government. The focus of the evaluation is on operators who submit an application to an environmental assessment delegation. Another form of specific environmental impact assessment are the road and railway plans prepared and assessed by the Swedish Transport Administration. These plans are assessed both on the basis of the Environmental Code (SFS 1998:808) and the sector-specific Railway Construction Act (SFS 1995:1649) and the Roads Act (SFS 1971:948). In this report, strategic environmental assessments concern municipal plans and programmes. In these cases, the municipality is responsible for the environmental assessment process and makes decisions regarding any significant environmental impacts. The county administrative board participates in the process as a consulting party, allowing it to share its views on plan and programme proposals. Decisions to approve a plan or programme are made by the municipality, usually the municipal council. Environmental assessments are divided into the categories “automatic significant environmental impact”, “significant environmental impact” and “non-significant environmental impact”. In cases where a significant environmental impact is determined, the operator must conduct an EIA. When it comes to road or railway plans, the Swedish Transport Administration is the operator. In cases involving plans or programmes, the municipality is the operator. In cases of non-significant environmental impact, the operator must conduct an EIA. An exception is cases where the Swedish Transport Administration assesses that a road or railway plan will not have a significant environmental impact. In such cases, the authority conducts an environmental assessment. The purpose of this assignment is thus to investigate whether amendments have had an impact in practice. Based on the assignment, the following questions have been formulated for the evaluation: How do authorities and operators perceive the new regulations, especially rules regarding limited environmental impact assessments (EIAs)? How do authorities and operators apply the new regulations, especially rules regarding limited environmental impact assessments (EIAs)? How do authorities and operators relate to the new regulations, especially rules regarding limited environmental impact assessments (EIAs)? Have the county administrative boards worked to ensure that EIAs are given the scope and level of detail required for assessing permit applications?– If yes, how?– If no, why not? We have used different materials and methods to answer these questions. The first part of the material consists of interviews with several key stakeholders. Since only a limited number of interviews have been conducted, the answers should be seen as typical of the individual stakeholder. The answers should not be seen as typical of the category to which the stakeholder belongs. We have interviewed representatives from two county administrative boards with their associated environmental assessment delegations. The delegation evaluates the operator applications to start an activity or implement a measure. The county administrative boards also comment on municipal proposals for new plans and programmes and on the Swedish Transport Administration’s plans. We have also interviewed representatives from two municipalities. This was done because the municipalities conduct environmental assessments of their own proposals for plans and programmes. We also interviewed a consultant who helps municipalities and companies with their environmental assessments and EIAs. Furthermore, we interviewed a representative from a land and environmental court, since the court can both decide appeals of the county administrative board’s decisions and can make judgments in certain environmental review cases. Finally, we have interviewed environmental experts and individuals who assess planning matters at the Swedish Transport Administration. As the administration is both an operator and a reviewing authority, it is of interest to learn about their experiences of the amendments. The second part of the material consists of an email survey to the county administrative boards. Representatives of the two county administrative boards that we interviewed did not receive the survey. A total of 18 county administrative boards answered questions about their experiences of the amendments to the Environmental Code (SFS 1998:808). The third part of the material consists of statistics on public consultations that the county administrative boards handled in 2020. Statistics show that almost 50 per cent of cases are automatically designated as having a significant environmental impact. Just over 28 per cent of cases have a significant environmental impact. The remaining 22 per cent consist of matters that do not involve a significant environmental impact and where the operator is to conduct a limited EIA. Overall, the statistics show that the cases involving a limited EIA are in the minority. The ability to evaluate the amendments is affected by several factors, which are also reflected in the findings and conclusions: Short amount of time. Amendments to Chapter 6 of the Environmental Code (SFS 1998:808) were made in 2018. This means that three calendar years had elapsed when the evaluation was conducted. The elapsed time since implementation of the amendments is relatively short. This means that the stakeholders have limited experience of the amendments. Few stakeholders have been interviewed. We have interviewed a few stakeholders from the key categories who participate in environmental assessment processes. It is therefore not possible to draw general conclusions based on the stakeholders’ responses. Small number of limited EIAs. The evaluation’s conclusions are also affected by the fact that just over 20 per cent of the consultation cases in which the county administrative boards participated for specific environmental assessments in 2020 concerned non-significant environmental impacts. This means that the stakeholders have limited experience of working with limited EIAs, the focus noted in the assignment. Limited number of applications. Few operators have had time to submit applications since the amendments were introduced. So this category of stakeholders also has limited experience of the changes. Limited effects of the amendments. One finding from the evaluation is that the stakeholders have only seen limited effects of the amendments so far with regard to specific environmental assessments. This finding is based on interviews and the email survey. The county administrative boards provide information about limited EIAs. Another finding is that the county administrative boards indicate in the email survey that they provide information to operators about the requirements for limited EIAs. The purpose of the information is for operators to differentiate between EIAs and limited EIAs. Reasonable requirements for limited EIAs. The evaluation also shows that the stakeholders generally feel that the requirements for limited EIAs are reasonable. Common practices can evolve. As mentioned above, it has been a relatively short time since the amendments were introduced. However, the interviewed operators believe that common practices on how to interpret the legislation can evolve. The public consultation process provides guidance. The interviews also show that the operators see the public consultation process as guidance from the county administrative boards. This is because the operators interpret the county administrative boards’ input during the consultation process as expectations of what the EIA or the limited EIA and the application are to include. Similar concepts lead to ambiguity. A problem with the new legislation as expressed in interviews is that EIAs and limited EIAs have similar names. As a result, the different requirements for EIAs and limited EIAs become ambiguous. Experience from municipalities. When it comes to working with strategic environmental assessments, the municipalities say that they do not yet see much effect of the amendments. At the same time, they say that the Environmental Code (SFS 1998:808) provides good guidance on how municipalities are to determine whether a plan entails a significant environmental impact. The interviewed consultant says that the amendments have improved the process for strategic environmental assessments. Cumulative effects. In connection with the amendments, emphasis was given to several areas to be investigated when conducting environmental assessments. Of these areas, the interviewees say that the main impact of the changes is seen in the cumulative effects on the environment from the intended measures or activities. Sector-specific laws direct the Swedish Transport Administration. The Swedish Transport Administration says that they mainly work according to sectorspecific laws. As a result, the 2013 amendments to these laws have affected the administration’s work more than the 2018 amendments to the Environmental Code (SFS 1998:808). As sector-specific legislation is not always in line with the Environmental Code, the interviewees say that an investigation of the relationship between the laws should be conducted. Continued follow-up of the amendments. To find out more about whether the amendments have had an effect, more follow-up and evaluation are needed. This can be done by continuing to follow the county administrative boards’ statistics on consultations and whether they are about significant environmental impacts or not. It is also possible to conduct follow-up interviews with a larger number of stakeholders affected by the environmental assessment process. Furthermore, the email survey to the county administrative boards about their experience with the amendments can be conducted again
När kan ekologisk kompensation bidra till att bevara biologisk mångfald och ekosystemtjänster? : Slutrapport
No full textOm ekologisk kompensation ska kunna bidra till att hindra förlusten av biologisk mångfald och ekosystemtjänster krävs god kunskap om faktorer som främjar respektive hindrar att kompensationsåtgärder är effektiva. Vi har gjort två olika litteratursynteser som handlar om detta: 1) En syntes av vetenskapliga studier som utvärderar ekologisk kompensation, och 2) En syntes av vetenskapliga studier som utvärderar naturvårdsrestaureringar (vilket är en vanlig form av ekologisk kompensation), som utförts i andra sammanhang än ekologisk kompensation. Vi fann endast 40 vetenskapliga studier från hela världen som utvärderade effekter av ekologisk kompensation på biologisk mångfald eller ekosystemtjänster. Endast en av dessa var utformad så att man kunde avgöra om kompensationen har hindrat att det skett någon nettoförlust av biologisk mångfald. Den vanligaste typen av kompensation som utvärderades i dessa studier var nyskapande av biotoper. Majoriteten av studierna var utförda i våtmarker eller sötvattensmiljöer i Nordamerika, och det är därför svårt att dra generella slutsatser som går att tillämpa på andra naturtyper och i andra delar av världen. Det verkar dock som att det är svårare, eller tar längre tid, att kompensera ekosystemtjänster än biologisk mångfald. Vår syntes av 93 vetenskapliga studier som utvärderat restaureringsåtgärder genom att jämföra både före och efter restaurering samt med kontrollmiljöer utan åtgärder, visade på stor variation i utfall. Naturvårdsrestaureringar leder långt ifrån alltid till högre biologisk mångfald. Effekten av restaurering skiljde sig inte tydligt mellan de studerade ekosystemen skog, gräsmarker, våtmarker och sandmarker, och inte heller mellan olika organismgrupper. Däremot verkar effekten av restaureringen ta längre tid i skogsmiljöer än i gräsmarker och våtmarker. Inom respektive typ av ekosystem fanns skillnader mellan specifika restaureringsåtgärder, och i flera fall var effekten bättre när man utfört en kombination av åtgärder än effekten av dessa åtgärder för sig. För att kunna bedöma under vilka förutsättningar restaurering på en plats kan vara en effektiv åtgärd för att kompensera naturvärden som förlorats på en annan plats är det viktigt att förstå bättre vad den stora variationen i utfall beror på. Tyvärr fanns det alltför få studier för att möjliggöra en utvärdering av potentiella synergier eller avvägningar mellan olika mål med restaureringar, som mellan biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Framtida studier bör därför belysa sådana potentiella synergier eller avvägningar. Vår syntes visar att: Det finns stora kunskapsluckor kring hur väl ekologisk kompensation hindrar förlusten av biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Det är därför ännu inte möjligt att ta fram evidensbaserade riktlinjer för hur ekologisk kompensation bör utformas. Innan kunskap finns bör inte ekologisk kompensation användas storskaligt som medel för att hindra förlusten av biologisk mångfald. När man utformar kompensationsåtgärder är det viktigt att använda ekologisk kunskap. Även om antalet utvärderingar av ekologisk kompensation är litet kan man få god vägledning från andra typer av ekologiska undersökningar. För att kunna utvärdera vilka kompensationsåtgärder som förhindrar nettoförluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster behöver myndigheter som begär ekologisk kompensation samtidigt kräva en systematisk och långsiktig uppföljning av utfallet av kompensationen.If ecological compensation (biodiversity offsetting) is going to be an important tool for halting the loss of biodiversity and ecosystem services, we need solid knowledge on the factors that promote or impede effective compensation actions. We have conducted two separate literature syntheses about this: 1) A synthesis of scientific peer-reviewed studies that evaluate the effect of ecological compensation on biodiversity or ecosystem services, and 2) A synthesis of scientific studies that evaluate biodiversity restoration actions (a common form of compensation), performed in other contexts than ecological compensation. We found only 40 scientific studies worldwide that assessed the effects of ecological compensation on biodiversity or ecosystem services. Only one of these was designed in a way that it was possible to evaluate if no net loss of biodiversity was achieved. The most frequent type of compensation that was evaluated in these studies was creation of habitats. The majority of studies was performed in wetland or freshwater habitats in North America. It is therefore difficult to draw any general conclusions that are applicable in other ecosystems and in other parts of the world. It appeared, however, more difficult – or at least taking longer time – to compensate for ecosystem services than for biodiversity. Our synthesis of 93 scientific BACI (before-after-control-impact) studies of biodiversity restoration actions showed a large variation in outcomes. Restoration actions do far from always result in higher biodiversity. The effect of restoration did not differ between forest, grassland, wetland, and sandy ecosystems, or between groups of species. However, the positive effect of restoration appeared to take longer time in forest than in grassland and wetland habitats. Within each ecosystem type, there were differences between specific types of restoration actions, and combinations of actions appeared to have a more positive effect than each of these actions alone. In order to draw conclusions for ecological compensation, it is important to understand the causes of the large variability in outcomes. Without this understanding, it is not possible to evaluate under what circumstances restoration of a habitat at one site can compensate for lost biodiversity or other values at another site. Unfortunately there were too few studies to evaluate potential synergies or trade-offs between restoration targets such as between restoring biodiversity or ecosystem services. Future studies should aim at assessing when such potential synergies and trade-offs might occur. Our synthesis shows that: There are large knowledge gaps regarding how well ecological compensation can achieve the goal of not net loss of biodiversity or ecosystem services. Therefore, it is not yet possible to develop evidence-based guidelines on how to design ecological compensation actions. Until evidence exists, ecological compensation should not be applied at a large scale as a measure to halt the loss of biodiversity. When ecological compensation is used it is, however, important to use general ecological knowledge and draw conclusions from other types of scientific ecology literature when designing compensation actions. To be able to identify compensation actions that achieve no net loss of biodiversity or ecosystem services, authorities that demand ecological compensation also need to demand systematic and long-term monitoring of the outcome of these compensation actions
Ekologisk kompensation i kustmiljön : Hur kan man uppväga förluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster i samband med mänsklig verksamhet i kustområdet?
No full textSveriges kustmiljöer är utsatta för olika typer av mänsklig påverkan, med negativa effekter på arter, livsmiljöer och ekosystemtjänster. Enligt skadelindringshierarkin ska negativa effekter från mänsklig verksamhet i första hand undvikas, minimeras eller avhjälpas. I de kvarstående fall där skada trots dessa åtgärder är oundviklig, kan ekologisk kompensation vara ett sätt att mildra effekterna i syfte att bibehålla eller öka biologisk mångfald och ekosystemtjänster. I projektet ECOCOA har vi undersökt om och hur ekologisk kompensation skulle kunna användas i förvaltningen av kustområden. Vår målsättning har varit att bidra till en vetenskapligt grundad syn på hur ekologisk kompensation skulle kunna medverka till att stoppa nettoförluster av biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Eftersom kompensation kan beröra en mängd aktörer och sakägare med olika intressen och perspektiv är det viktigt med en transparent process som hanteras på ett jämförbart sätt mellan olika områden och fall. En viktig flaskhals idag är brist på praktisk erfarenhet hos aktörer om hur kompensationen ska kunna tillämpas. Vi har utvecklat ett ramverk utifrån de steg som man behöver beakta i en bedömning av skada och kompensationsbehov, med fokus på att öka förutsättningarna för en transparent bedömningsprocess. Det föreslagna ramverket bygger på fyra steg: 1) skadebedömning; 2) bedömning av kompensationsbehov; 3) val av kompensationsåtgärder; och 4) utvärdering av resultat. Ramverket baserar sig på att tydliggöra samband mellan ekosystemets strukturer och de nyttigheter dessa kan medföra för människan, där nyttigheter är beroende av ekosystemtjänster, ekosystemtjänster av funktioner, och funktioner av strukturer. Vi kopplar ramverket till en utvärdering av aktuellt kunskapsläge kring åtgärders effektivitet i kustområdet. Viktiga livsmiljöer som ingår är ålgräs, grunda vegetationsklädda mjukbottnar, naturligt vegetationsfria mjukbottnar, tångbälten, musselbankar, stenrev och kustnära våtmarker. Vi har med hjälp av ramverket utvärderat nuvarande och möjliga tillämpningar av ekologisk kompensation. Utvärderingen har gjorts dels genom ett fullständigt exempel som beskriver förlust av ålgräsängar och dels genom att undersöka befintliga fall och sammanhang där kompensation är eller skulle kunna bli relevant. Fallen bygger på i) domslut gällande tillståndspliktig vattenverksamhet, ii) dagens hantering av småskalig exploatering i kustområden, samt iii) tillämpningen av särskild fiskeavgift ur ett kompensationsperspektiv. Slutligen har vi utvecklat förslag på hur liknande tillämpningar skulle kunna se ut för ytterligare livsmiljöer i tillägg till ålgräs. Våra resultat visar det finns fortsatt stor osäkerhet kring hur kompensationsprocesser och kompensationsåtgärder fungerar i praktiken. Samtidigt är det en realitet att man idag i de allra flesta fall exploaterar utan kompensation, eller med otillräcklig kompensation. Detta innebär i praktiken att förluster värderas till noll, det vill säga att man accepterar förluster på biologisk mångfald, ekosystemtjänster och nyttigheter, och att de skador som uppstår inte uppmärksammas i form av åtgärdsbehov som ska täckas av den som orsakar skadan. Eftersom tillämpningen av vårt ramverk synliggör värdet av att förvalta biologisk mångfald och ekosystemtjänster tillsammans kan det även stödja förvaltningen av kustområden i enlighet med ekosystemansatsen på en mer generell nivå. Våra resultat synliggör vikten av att värna biologisk mångfald. Vår genomgång av potentiella kompensationsåtgärder, som redogörs för i rapporten, visar med tydlighet att det är kostsamt att först förstöra och sedan restaurera, i stället för att skydda och undvika skada i första hand. Vi ser dock ett utrymme och ett behov av att förbättra användningen av ekologisk kompensation som ett av många verktyg för att värna biologisk mångfald och ekosystemtjänster i svenska kustmiljöer i enlighet med miljöbalken. ECOCOAs ramverk tillsammans med kaskadmodeller för viktiga livsmiljöer och information om potentiella åtgärder, kunde här fungera som en gemensam utgångspunkt vid diskussioner, samrådsprocesser och bedömningar
Ekologiska kompensationspooler i jordbrukslandskapet : Slutrapport
No full textSyftet med detta projekt är att undersöka hur man kan utforma en ekonomiskt och miljömässigt effektiv politik för ekologisk kompensation i det svenska jordbrukslandskapet, och hur man kan införa ekologiska kompensationspooler som bidrar till denna politik. Projektet är därmed inriktat på utformning av ekologisk kompensation i större skala i Sverige. En central fråga är hur en sådan politik kan utformas så att den övergripande nivån av biologisk mångfald bibehålls, samtidigt som man hushållar med samhällets resurser för detta ändamål och därmed bidrar till att det finns resurser kvar att använda även för andra samhällsmål. Projektet består av tre komponenter. För det första används data över fåglars artrikedom, kopplat till våtmarker i jordbrukslandskapet, för att analysera osäkerhet och spatial variation i biologisk mångfald. Dessa beräkningar utgör en grund för att bestämma storleken på den ekologiska kompensation som krävs för att säkerställa en bibehållen total biologisk mångfald. För det andra undersöks en effektiv utformning av styrmedel och ekologiska kompensationspooler, med fokus på hanteringen av ekologisk och ekonomisk risk. Denna analys är av betydelse för att säkerställa den ekologiska effekten av kompensationssystemet, samtidigt som man strävar att hushålla med samhällets ekonomiska resurser. För det tredje undersöks markägares drivkrafter för att ansluta sig till frivilliga styrmedel för restaurering och anläggning av våtmarker. Dessa drivkrafter är viktiga att beakta om man önskar uppnå en mer storskalig tillämpning av ekologisk kompensation i Sverige. Vi använde oss av Artportalens data över frivilligt rapporterade observationer av fåglar för att få ett mått på vilka arter som setts i respektive våtmark. Utifrån dessa fågelobservationer, och kartor över de aktuella våtmarkerna, identifierades 60 våtmarker spridda över landet, för vilka våtmarksarealen kunde bedömas med god säkerhet. För dessa beräknades tre olika biodiversitetsmått per våtmark: (i) artrikedom, (ii) populationsstorleksvägd artrikedom samt (iii) artrikedom för rödlistade arter. Samtliga baserades på förekomst av häckande fågelarter. Dessa data användes i en ekonomisk kostnadseffektivitetsmodell med så kallade riskrestriktioner för att jämföra kostnadseffektiva nationella och regionala system för ekologisk kompensation för våtmarkshabitat i jordbrukslandskapet, när habitatskvaliteten är variabel och därför osäker. Osäkerhet om kvaliteten på våtmarkshabitat kan bero på både naturlig variation och mätproblem. Vi undersöker om sådan osäkerhet är ett motiv för att kompensationsåtgärder endast ska utföras i närheten av den exploaterade platsen, eller om det motsatta gäller. Modellen kan även användas för att beräkna ”trading ratios” mellan olika typer av åtgärder i olika delar av landet. Analysen visar att samband mellan habitatskvalitet sträcker sig långt bortom närområdet, vilket kan vara viktigt att beakta när man planerar för kompensation. Resultaten visar att begränsning av kompensation till regional nivå leder till ökade kostnader, eftersom möjligheterna minskar att förlägga kompensationsprojekt till platser där den ekologiska effekten per spenderad krona är som störst. Om man ställer krav på att osäkrare åtgärder ska värderas lägre än säkrare så blir kostnadsökningen för regionala begränsningar ännu högre. Regional begränsning innebär att samband i habitatskvalitet mellan regioner ignoreras, vilket kan tänkas leda till att man inte når målet om No Net Loss på nationell nivå. I vårt empiriska fall med fåglars artrikedom på våtmarker blir effekten den motsatta, en regionalt begränsad kompensation leder till att man överträffar det nationella målet om No Net Loss när de regionala målen nås. Detta visar på betydelsen av att använda bra empiriska ekologiska och ekonomiska data som underlag för politiska beslut om huruvida ekologisk kompensation ska ske nationellt eller regionalt. Vi har vidare undersökt kompensationspoolers möjliga roll på en marknad för ekologisk kompensation. Litteraturen visar att kompensationspooler som har specialiserad kompetens och goda nätverk kan sänka transaktionskostnaderna på marknaden. Det har även uttryckts förhoppningar om att de kan ta över ekologisk och ekonomisk risk från markägare, exploatörer och myndigheter genom att köpa upp ”omogna” offsets och sedan sälja dessa som ”mogna” offsets när effekten av vidtagna åtgärder på habitatskvaliteten kommit att realiseras. Vi har därför gjort en modellbaserad analys av hur ekonomiska och ekologiska utfall påverkas av kompensationspoolers marknadsmakt, vilket är kopplat till om det finns många pooler som konkurrerar med varandra eller om det bara finns någon enstaka. Analysen visar att om utvecklingen av habitatskvaliteten är osäker, medför många pooler högre ersättning till markägare, och lägre priser för exploatörer, men också större risk för att kompensationspooler går med förlust. Om det istället bara finns en enda kompensationspool som handlar med ett specifikt habitat i en region så kommer denna pool att kunna göra betydligt bättre vinst, vilket är en fördel genom att det ökar stabiliteten och långsiktigheten i verksamheten. Detta medför emellertid också nackdelar: ersättningen till markägare blir lägre och priset för exploatörer blir högre, vilket sammantaget leder till att antalet kompensationer som genomförs blir färre. En reflektion är att högre priser på kompensationsåtgärder inte nödvändigtvis medför att exploateringen av habitat minskar i omfattning, det skulle också kunna vara så att krav på kompensation ställs mer sällan eftersom kompensationskostnaden kan uppfattas som alltför hög i relation till de ekologiska fördelar som kan uppnås. I projektet har vi också undersökt vilka faktorer som påverkar markägares vilja att ansluta sig till landsbygdsprogrammets stöd för miljöinvesteringar för våtmarker och småvatten, och i det sammanhanget särskilt intresserat oss för betydelsen av rumsliga spridningsprocesser kopplade till sociala interaktioner mellan olika markägare, sociala interaktioner mellan markägare och andra intressenter, och variationer i de naturgivna förutsättningarna. Analysen utfördes med hjälp av data över upptaget av detta miljöstöd från 2001 till 2018 i Sverige. Resultatet visar att det både finns en samtida positiv korrelation, och en tidsfördröjd positiv korrelation i upptaget av åtgärden mellan närbelägna kommuner. Det indikerar att det inte bara rör sig om likartade naturförhållanden i grannkommuner, utan också om en social påverkan mellan lantbrukare. Vidare undersökte vi om kommuner som gränsar till Götalands södra slättbygder har haft ett högre upptag än andra kommuner som inte heller ligger inom Götalands södra slättbygder. Detta motiveras av att lant-brukare i Götalands slättbygder hade möjlighet att få ett högre stöd än andra lantbrukare fram till 2006, varefter den högre stödnivån gjordes generellt tillgänglig i hela landet. Denna analys har större möjlighet att isolera den spatiala spridningseffekt som beror på just interaktion mellan markägares beslut. Resultatet visar att lantbrukare i de kommuner som gränsar mot Götalands södra slättbygder från och med 2007 anlagt och restaurerat 17 % större våtmarksareal, och 16 % fler markägare har anslutit sig till stödformen. Det är därför tänkbart att lokala ansträngningar att öka upptaget av våtmarksinvesteringar kan resultera i positiva sidoeffekter på angränsande områden via lantbrukares sociala nätverk. Utöver denna effekt påverkas upptaget positivt av samtida förekomst av miljöstöd för minskat kväveläckage och en hög andel betesmarker, medan förekomst av jaktkort och därmed jägare, antal medlemmar i Naturskyddsföreningen, och skördenivåer inte har någon signifikant effekt. Om krav på ekologisk kompensation ska ställas i högre utsträckning i Sverige behöver formerna för kompensationen blir tydliga. Baserat på resultaten från detta projekt rekommenderar vi att man från Naturvårdsverket klargör vilka geografiska begränsningar som ska gälla vid kompensation, där en snävare begränsning kan medföra svårigheter att få ett kompensationssystem att fungera. Det torde också vara ett ansvar för Naturvårdsverket att utveckla riktlinjer för ”trading ratios” som ska tillämpas, detta för att man ska kunna säkerställa att nationella miljömål kan uppnås. Konkurrens mellan kompensationspooler har fördelar, men det är också nödvändigt att sådan verksamhet har en god kvalitet. En eventuell försöksverksamhet kan därför eftersträva att ha flera pooler involverade. Vidare bör en eventuell försöksverksamhet beakta att både ersättningsnivåer till markägare och sociala interaktioner mellan markägare har betydelse för upptaget av åtgärder. Det är därför tänkbart att det är fördelaktigt att staten eller regionala/lokala myndigheter i ett initialt skede ekonomiskt stöttar markägares och pooler som önskar delta, samt möjligheterna att kommunicera resultaten utanför försöksområdet.The purpose of this project is to investigate how to design an economically and environmentally effective policy for ecological compensation in the Swedish agricultural landscape, and how to introduce ecological compensation pools that contribute to this policy. The project is thus focused on the design of ecological compensation on a larger scale in Sweden. A key question is how such a policy can be designed so that the overall level of biodiversity is maintained, while at the same time saving on society’s resources for this purpose such that there are resources left to use for other societal goals as well. The project consists of three components. First, data on bird species richness, linked to wetlands in the agricultural landscape, are used to analyze uncertainty and spatial variation in biodiversity. These calculations form the basis for determining the amount of ecological compensation required to ensure the maintenance of total biological diversity. Secondly, an effective design of policy instruments and ecological compensation pools is examined, with a focus on the management of ecological and economic risk. This analysis is important for ensuring the ecological effect of the compensation system, while striving to manage society’s financial resources. Thirdly, the driving forces of landowners to adopt voluntary instruments for the restoration and construction of wetlands are examined. These driving forces are important to consider if one wishes to achieve a more large-scale application of ecological compensation in Sweden. We used the Species Portal’s data on voluntarily reported observations of birds to obtain a measure of which species have been seen in each wetland. Based on these bird observations, and maps of the wetlands in question, 60 wetlands spread across the country were identified, for which the wetland area could be assessed with good certainty. For these, three different biodiversity measures per wetland were calculated: (i) species richness, (ii) population-weighted species richness and (iii) species richness for red-listed species. All were based on the presence of nesting bird species. These data were used in an economic cost-effectiveness model with so-called chance constraints to compare cost-effective national and regional ecological compensation systems for wetland habitats in the agricultural landscape, when habitat quality is variable and therefore uncertain. Uncertainty about the quality of wetland habitat can be due to both natural variation and measurement problems. We investigate whether such uncertainty is a reason for compensatory measures to be carried out only in the vicinity of the exploited site, or if the opposite applies. The model can also be used to calculate ”trading ratios” between different types of measures in different parts of the country. The analysis shows that the relationship between habitat quality extends far beyond the immediate area, which may be important to consider when planning for compensation. Results show that limiting compensation to the regional level leads to increased costs, as the possibilities of locating compensation projects in places where the ecological effect per krona spent is greatest are reduced. If demands are made that more uncertain measures are valued lower than more certain measures, the cost increase for regional restrictions will be even higher. Regional restriction means that connections in habitat quality between regions are ignored, which may lead to the goal of No Net Loss not being reached at national level. In our empirical case of bird species richness on wetlands, the effect is the opposite, a regionally limited compensation leads to exceeding the national target of No Net Loss when the regional targets are reached. This shows the importance of using good empirical ecological and economic data as a basis for political decisions on whether ecological compensation should take place nationally or regionally. We have also investigated the possible role of compensation pools in a market for ecological compensation. The literature shows that compensation pools that have specialized expertise and good networks can reduce transaction costs in the market. Hopes have also been expressed that they can take over ecological and economic risk from landowners, developers and authorities by buying ”immature” offsets and then selling them as ”mature” offsets when the effect of measures on habitat quality has been realized. We have therefore made a model-based analysis of how economic and ecological outcomes are affected by the market power of compensation pools, which is linked to whether there are many pools that compete with each other or if there are only a few. The analysis shows that if the development of habitat quality is uncertain, a situation with many compensation pools entails higher compensation to landowners, and lower prices for developers, but also a greater risk that compensation pools will be at a loss. If instead there is only one compensation pool that deals with a specific habitat in a region, this pool will be able to make significantly better profits, which is an advantage by increasing the stability and long-term viability of the business. However, this also entails disadvantages: the compensation to landowners will be lower and the price for developers will be higher, which together leads to a reduction in the number of compensations that are implemented. One reflection is that such higher prices for compensatory measures do not necessarily mean that the exploitation of habitat decreases in total, it could also be that claims for compensation are made less often because the compensation cost can be perceived as too high in relation to the ecological benefits that can be achieved. In the project, we also investigated the factors that influence landowners’ willingness to join the rural program’s support for environmental investments for wetlands and small waters, and in this context we were particularly interested in the importance of spatial dispersal processes linked to social interactions between different landowners, social interactions between landowners and other stakeholders, and variations in the natural conditions. The analysis was performed using data on the uptake of this environmental support from 2001 to 2018 in Sweden. The results show that there is both a contemporary positive correlation, and a time-delayed positive correlation in the uptake of the measure between nearby municipalities. This indicates that it is not just a matter of similar natural conditions in neighboring municipalities, but also of a social impact between farmers. We also investigated whether municipalities bordering the southern plains of Götaland have had a higher uptake than other municipalities that are also not within the southern plains of Götaland. This is justified by the fact that farmers in the southern plains of Götaland had the opportunity to receive higher support than other farmers until 2006, after which the higher level of support was generally made available throughout the country. This analysis allows us to isolate the spatial dispersal effect that is due to precisely the interaction between landowners’ decisions. The results show that farmers in the municipalities bordering the southern plains of Götaland have, since 2007, created and restored 17% more wetland area, and 16% more landowners have joined the form of support. It is therefore conceivable that local efforts to increase the uptake of wetland investments could result in positive side effects in adjacent areas via farmers’ social networks. In addition to this effect, uptake is positively affected by the simultaneous presence of environmental support for reduced nitrogen leakage and a high proportion of pastures, while the presence of hunting licenses and thus hunters, number of members of the Nature Conservation Association, and harvest levels do not have a significant effect. If requirements for ecological compensation are to be set to a greater extent in Sweden, the forms of compensation need to be clear. Based on the results from this project, we recommend that the Swedish Environmental Protection Agency clarifies which geographical restrictions should apply to compensation, where a narrower restriction can lead to difficulties in making a compensation system work. It should also be a responsibility for the Swedish Environmental Protection Agency to develop guidelines for “trading ratios” that are to be applied, in order to ensure that national environmental goals can be achieved. Competition between compensation pools has advantages, but it is also necessary that their activities are of good quality. A possible experimental activity may therefore strive to have several pools involved. Furthermore, a possible experimental activity should take into account that both levels of compensation to landowners and social interactions between landowners are important for the inclusion of measures. It is therefore conceivable that it is advantageous for the state or regional/local government at an initial stage to financially support landowners and pools that wish to participate, as well as the opportunities to communicate the results outside the experimental area
Uppföljning av gräsmarks- och hällmarksnaturtyper 2020
No full textRapporten presenterar resultat från två deluppdrag för gräsmarks- och hällmarksnaturtyper inom Art- och habitatdirektivet för år 2020. Det första innefattar resultat från löpande uppföljning för ett antal naturtyper där en riktad uppföljning finansieras specifikt inom detta uppdrag. Den andra delen innefattar naturtypsklassificering av provytor inom Remiil och kvalitetsuppföljningen av ängs- och betesmarksobjekt. För hällmarkstorrängar är 2020 det sjätte året av löpande uppföljning, och årets resultat har en stor mängd karterad hällmarkstorräng jämfört med tidigare år. Uppföljningen av svämängar som 2017 gjordes längs Vindelälven och 2018-2019 vid Dalälven, fortsatte under 2020 längs Ljungan. Även 2020 finansierades här ett tillägg till Remiils inventering av gräsmarker inom det gemensamma delprogrammet ”Gräsmarkernas gröna infrastruktur”. År 2017 var andelen naturtypsklassade provytor oväntat liten, men 2018-2020 var den betydligt större och närmare det förväntade. Kvalitetsuppföljningen av ängs- och betesmarker påbörjades 2006 och kompletteras sedan 2008 med naturtypsklassning i provytorna. Metodiken och dataförvaltningen är nu helt samordnad med Remiil och de naturtypsuppdrag som redovisas i denna rapport.
Uppföljning av kommuners och länsstyrelsers tillsyn enligt miljöbalken : Redovisning till regeringen enligt 3 kap. 21 § miljötillsynsförordningen den 15 april 2021
No full textNaturvårdsverket har som tillsynsvägledande myndighet i uppdrag att senast den 15 april varje år lämna en redovisning av hur tillsynen enligt miljöbalken kan utvecklas och förbättras. Redovisningen sker enligt 3 kap. 21 § i miljötillsynsförordning (2011:13), och ska omfatta de brister i tillsynen som Naturvårdsverket identifierat och en beskrivning av hur de kan åtgärdas. Detta är Naturvårdsverkets tionde redovisning sedan uppdraget infördes i miljötillsynsförordningen
The Swedish National Monitoring Programme for Contaminants in Freshwater Biota (until2019 year’s data)
No full textThe report summarises the monitoring activities within the National Swedish Contaminant Programmefor freshwater biota. Each monitored contaminant has been examined in pike, perch or Arctic char from32 lakes from the north to the south in Sweden.No general trend could be seen for mercury, and all samples were above the EU threshold. Lead wasgenerally decreasing and concentrations were below the target level in all lakes. Cadmiumconcentrations showed no consistent trends over the monitored period, and cadmium concentrationswere below the target level in all lakes. Chromium concentrations are below the limit of quantification(LOQ) in most lakes after 2010. For nickel, arsenic, copper, zink, silver, and aluminium there were noclear temporal trends, with both upward and downward trends. Tin concentrations were below the LOQfor most sampling sites and throughout all years of sampling.In general, downward trends were seen for; PCBs, HCHs, DDT, DDE and PCDD/Fs in all species (with afew exceptions). The chlorinated compounds generally showed a somewhat higher concentration in thesouthern parts of Sweden. Most chlorinated compounds were below the suggested target levels.No general trend was seen during the monitoring period for PBDEs. However during the most recent 10year period, downward trends were seen in pike from Bolmen. The concentration of HBCDD was underLOQ in a majority of the samples.Several of the perfluorinated carboxylic compounds showed a non-linear increase in concentration inarctic char, while no trend was seen for PFOS. In perch, PFOS has decreased since 1980 while upwardtrends were seen for several carboxylic acids from 1980. Higher concentrations of perfluorinatedcompounds can in general be seen in the southern part of Sweden. In all lakes, PFOS is below thetarget level for all species
Program för regional miljöövervakning i Västmanlands län 2021-2026
No full textI detta program redovisas samlat de delprogram och undersökningar som Läns-styrelsen i Västmanlands län bedömt bör prioriteras under den kommande programperioden. Större delen av det rambelopp som från Naturvårdsverket tilldelas länet för den regionala miljöövervakningen, fördelas i programmet mellan de sötvattenanknutna och de terrestra aktiviteterna. En mindre del går till programområdena Luft, Miljögiftssamordning och Hälsorelaterad miljö-övervakning, där flera andra aktörer gör väsentliga insatser. Sammanfattningsvis redovisas i programmet följande av Länsstyrelsen prioriterade delprogram: Inom programområde Luft räknar Länsstyrelsen med en betydligt mer begränsad övervakning av det försurande och gödande nedfallet kommande programperiod, inom det gemensamma delprogrammet Nedfall av luftföroreningar och mark-vattenkvalitet i skog. Nuvarande huvudfinansiär, länets luftvårdsförbund, kommer att göra en omprioritering och enbart nationellt finansierade delar blir kvar. En skillnad jämfört med förra programperioden är att det länsegna delprogrammet Luftkvalitet och lavflora utgår denna period. Istället tillkommer det länsegna del-programmet Luftkvalitet, uppbyggnad av EDB och modelleringsverktyg som nytt inslag. Inom programområde Skog prioriteras, liksom tidigare perioder, det gemensamma delprogrammet Miljötillstånd i skogslandskapet (regional analys av data från Riksskogstaxeringen). Programområde Jordbruksmark innefattar undersökningar av näringsämnes-transporter inom ett s.k. typområde. Vidare görs inom ramen för den regionala landskapsövervakningen inom Remiil studier av gräsmarker resp. småbiotoper (åkerholmar, grova träd m.m.) i jordbrukslandskapet inom två gemensamma del-program. Detta innebär ingen skillnad gentemot förra programperioden. Inom ramen för Remiil ingår också övervakning av vegetation och ingrepp i våt-marker (gemensamt delprogram) även denna programperiod i programområde Våtmarker, liksom övervakning inom det gemensamma delprogrammet Rikkärr (med ett något annorlunda upplägg mot föregående period). Inom den nationella satellitbaserade uppföljningen av miljötillstånd i våtmarker, kommer under denna period däremot inga aktiviteter att ske. Till programområde Landskap har förts flera delprogram som rör övervakning av biologisk mångfald inom ett bredare spann av naturtyper: Dagfjärilar (två under-sökningar), Floraövervakning och Häckande fåglar (tre undersökningar; gemen-samt delprogram). Dessutom ingår de gemensamma delprogrammen Exploatering av stränder, Fenologi – Naturens kalender samt Insjöfåglar. Vidare har den regionala landskapsövervakningen inom Remiil kopplingar till detta program-område, då den omfattar studier av landskapsförändringar i olika typer av marker. De olika delprogrammen beskrivs dock under respektive programområde. Enda skillnaden jämfört med föregående programperiod är att Insjöfåglar flyttats från programområde Sötvatten till Landskap, vilket förstås inte har någon praktisk betydelse. I det omfattande programområdet Sötvatten ingår de gemensamma del-programmen Grundvattenkvalitet, Kiselalger i vattendrag samt Vattenväxter i sjöar, liksom de länsegna delprogrammen Bottenfauna i vattendrag, Elfiske i vattendrag, Nätprovfiske i sjöar, Vattenkvalitet i sjöar och vattendrag (i tidigare program kallat Fysikalisk-kemiska tidsseriemätningar i sjöar och vattendrag), samt Växtplankton i sjöar. Förändringar gentemot förra programperioden är att de länsegna delprogrammen Biotopkartering av vattendrag och Större vatten-salamander har utgått på grund av bristande finansiering. I stället läggs det nya gemensamma delprogrammet Grundvattenkvalitet till, förutsatt att extra medel tillkommer från exempelvis Havs- och vattenmyndighetens miljöövervaknings-anslag 1:2. Länsstyrelsen kommer även att utreda förutsättningarna för att under programperioden ansluta till det nya gemensamma delprogrammet Vattenkvalitet i sjöar och vattendrag Basövervakning i Norra Östersjön, som ska ersätta vissa av de tidigare gemensamma delprogrammen inom Sötvatten. Utöver detta har även, som nämnts, delprogrammet Insjöfåglar flyttats till programområde Landskap. Inom programområde Miljögiftssamordning har Länsstyrelsen vid ett antal tillfällen medverkat i den nationella screeningen av miljöföroreningar. Denna verksamhet avses fortsätta. Huvudaktörer inom programområde Hälsorelaterad miljöövervakning är kommuner och landsting samt, på nationell nivå, Folkhälsomyndigheten. Läns-styrelsernas roll i sammanhanget är vanligen att bekosta regionala förtätningar av den nationella miljöhälsoenkäten, vilket är vad Länsstyrelsen i Västmanlands län ämnar göra denna programperiod. Förutom den miljöövervakning som bedrivs med medel från Naturvårdsverket på-går många olika aktiviteter som finansieras och styrs av andra medel och aktörer, men som har kopplingar till regional miljöövervakning. Särskilt kan nämnas följande statligt eller på annat sätt finansierade verksamheter, som inte beskrivs detaljerat i programmet: · Den biologiska uppföljningen inom skyddade områden, inklusive Natura 2000-områden, sker huvudsakligen inom ramen för naturvårds-verksamheten och finansieras av anslaget ”Åtgärder för biologisk mång-fald”. · Arbetet med åtgärdsprogram för hotade arter och naturtyper leder till ett uppföljningsbehov som förutsätts finansieras särskilt via anslaget ”Åtgärder för biologisk mångfald”. · Skogsstyrelsen bedriver bl.a. uppföljning av den skogliga nyckelbiotops-inventeringen. Uppföljning av tillståndet i skogen sker dock huvudsakligen inom ramen för RIS med riksskogstaxeringen och mark-inventeringen. · Genom Länsstyrelsens myndighetsutövande kontroll av EU-stödet till jordbruket sker viss kvalitetsuppföljning av ängs- och betesmarker. · Rovdjursinventeringar ingår i Länsstyrelsens regionala förvaltningsansvar för de stora rovdjuren. · Kalkeffektuppföljning genomförs årligen med särskilda medel inom ramen för ett särskilt uppföljningsprogram. Verksamheten samordnas och sam-finansieras i viss utsträckning med miljöövervakningen. · För vattenförvaltningen finns särskilda medel och därmed möjligheter till samfinansiering av vissa verksamheter inom programområde Sötvatten. · Länets vattenvårdsförbund finansierar den samordnade recipient-kontrollen. · Region Västmanland genomför regelmässigt hälsoenkäter. · Kommunerna i länet utför bl.a. kontroller av tätortsluftens kvalitet, radon-förekomst i byggnader och brunnar samt bullermätningar. · Naturskyddsföreningar och andra ideella organisationer utför värdefull in-samling av främst biologiska data som kan tas tillvara inom miljö-övervakningen. Flera av aktiviteterna i detta program bedrivs också i direkt samverkan med ideella organisationer
Regionalt miljöövervakningsprogram för Stockholms län 2021–2026
No full textUtgångspunkten för det nya regionala miljöövervakningsprogrammet är de riktlinjer som Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten ställt upp med inriktning på de miljöfrågor som är mest relevanta i Stockholms län. Viktiga delar i riktlinjerna har varit att öka samverkan och samordningen mellan nationell och regional miljöövervakning samt att öka samverkan mellan länen i form av så kallade gemensamma delprogram. En viktig prioritering har också varit att anpassa programmet till de krav som vattendirektivet ställer via vattenförvaltningsförordningen. Här får programmet ses som preliminärt då nya riktlinjer för anpassning av miljöövervakningen håller på att tas fram av Havs- och vattenmyndigheten genom projektet ”Full koll på våra vatten”. Det kommer att påverka all övervakning i vatten såväl ytvatten, grundvatten som övervakning i kust och hav samt miljögiftsövervakningen. Programmet bygger på en oförändrad budget under programperioden, vilket innebär en hård prioritering av den miljöövervakning som kan genomföras då årliga kostnadsökningar ständigt minskar det ekonomiska utrymmet att genomföra programmen. Förändringar har också föranletts av nödvändiga uppdateringar av befintliga program och en anpassning till nya behov. En förändring är att övervakningen av miljögifter men också grundvatten till stor del är integrerad såväl i sak som finansiellt i projektet LIFE IP Rich Waters. Projektet avslutas 2024. Inom programområde Luft prioriteras fortsatt deltagande i Krondroppsnätet som är ett gemensamt delprogram, men undersökningarna koncentreras till färre stationer. Förtätningen av mossprovtagning för analys av deposition av tungmetaller fortsätter. Lufthalter på Svenska Högarna läggs ner då undersökningarna har svårt att på ett bra sätt detektera sjöfartens påverkan som var ett av syftena med övervakningen. Vi prioriterar vidare fortsatt deltagande i det gemensamma delprogrammet för ozonmätningar. Inom programområde Skog prioriteras det gemensamma delprogrammet Miljötillstånd i skogslandskapet som utvärderar data från Riksskogstaxeringen.Inom programområde Jordbruksmark fortsätter engagemanget i det gemensamma delprogrammet om gräsmarker och småbiotoper, ett långsiktigt program som följer förutsättningar för biologisk mångfald i jordbrukslandskapet. Inom samma paraply, REMIIL – regional uppföljning av landskapsrutor, prioriteras fortsatt deltagande i våtmarksdelen i programområde Våtmarker. Programområde Landskap omfattar tre delprogram som alla är gemensamma delprogram och som innebär fortsatt engagemang likt förra programperioden. Programmet Strandexploatering har visat att Stockholms län ligger i topp vad gäller strandexploatering. Två delprogram som bygger på fågelinventeringar går också vidare, dels inventering av Mälarens fåglar, dels inventering av häckande fåglar i form av så kallade standardrutter. Mälarfåglar finansieras nu endast vartannat år för att spara pengar och samordna oss med de andra mälarlänen. Programområde Sötvatten är även denna programperiod starkt inriktat på att samla data för vattenförvaltningsarbetets behov. I övrigt vad gäller under-sökningar av sjöar och vattendrag så finns en förskjutning till fördel för biologiska parametrar gentemot kemiparametrar i linje med det som är mest relevant för statusklassningsarbetet. Programområde Kust och hav är fortsatt prioriterat. Delprogrammen om bottenfauna och den stora synoptiska provtagningen (Fria vattenmassan-Hydrografi, kemi och plankton i havet (kartering)) går vidare. Finansieringen av provfisket vid Lagnö med stark nationell prägel har tagits över av Havs- och vattenmyndigheten. De samordnade och samfinansierade undersökningarna vid Koviksudde, ett övergångsvatten där Länsstyrelsen bekostar provfisket, fortsätter. Programmet bidrar med underlag till arbetet enligt vattenförvaltningsförordningen och havsmiljöförordningen. Tre nya program har lagts till: Program för undersökning av sedimentbottenvegetation, Sedimentvegetation, Akustisk övervakning av tumlare, östersjöpopulationen samt Vegetation och fiskrekrytering i grunda havsmiljöer. Bakgrunden är bland annat ett starkt nationellt intresse för programmen. Inom programområde Miljögiftssamordning har många undersökningar och analyser genomförts under senare år inom projektet LIFE IP Rich Waters som är helt integrerat med miljöövervakningen. Motfinansieringen sker med andra pengar och därför har inte regionala miljöövervakningsmedel avsatts 2021–2023 för miljögiftsundersökningar då LIFE-projektet pågår. Ingen förändring av program har införts men vi vet att även detta programområde kommer att påverkas av den anpassning som föranleds av projektet ”Full koll på våra vatten”. Vad gäller programområde Hälsorelaterad övervakning anser Länsstyrelsen att miljöhälsoenkäten fyller en mycket viktig funktion och vi fortsätter avsätta en mindre summa för förtätning av enkäten i länet. Programmet omfattar huvudsakligen den miljöövervakning som finansieras med de statliga miljöövervakningsmedlen. I några fall redovisas även övervakning som utförs av andra aktörer samt övervakning med andra syften. Alla miljöövervakningsanknutna aktiviteter som genomförs i länet har inte kunnat redovisas
Förslag på metod för förbättrad skattning av avskogning
No full textBåde KP och EU:s nya förordning (EU/2018/841) särredovisar och bokför avskogning som en egen aktivitet. Sveriges klimatrapportering under Klimatkonventionen, KP och EU använder data om arealer för ägoslag och ägoslagsförändringar från Riksskogstaxeringens permanenta provytor för redovisning inom markanvändningssektorn (LULUCF). Avskogning är relativt ovanlig i Sverige (ca 11 000 ha per år i förhållande till totalt ca 28 000 000 ha skogsmark), vilket betyder att permanent avskogning bara representeras av ett fåtal provytor årligen. Därmed blir variationen i skattning av årlig avskogning relativt stor. Skattning av areal avskogning i Norge och Finland görs i huvudsak på samma sätt som i Sverige. I Finland med visst stöd av fjärranalysinformation kring provytorna. Under senare år har heltäckande skattningarna för skogstillstånd och ägoslag tagits fram för hela Sverige baserat på en kombination av fjärranalys- och provytedata. Exempel på heltäckande data är Nationellt Markdatatäcke (NMD), SLU Skogskarta och Skogliga grunddata. Denna utveckling öppnar upp möjligheten för att med en metod baserat på heltäckande information kunna förbättra rapporteringen av avskogning. För att en sådan metod ska fungera krävs det en god klassificering av vad som är skog och att data om skogstillståndet finns tillgänglig, att permanent avskogning kan särskiljas från rotationsskogsbruket, att objekt som innebär permanent avskogning som nytillkomna vägar, byggnader, åkermark, etc. kan fås från årligen uppdaterade kartdata. I denna rapport föreslås en tänkbar metod där information stegvis samlas in och bearbetas. Metoden utgår från att ett kartskikt som representerar permanent avskogning skapas genom att slå samman objekt (ex. väg, bebyggelse och vindkraftverk) med utförda slutavverkningar där det angivits att området inte är rotationsskogsbruk. Detta skikt läggs ovanpå NMD:s klassifikation av ägoslag för att få den areal skogsmark som avskogats. Slutligen beräknas ingående kolmängd på avskogad mark baserat på biomassainnehållet för den avskogade marken från Skogliga grunddata framskrivet till tidpunkten för permanent avskogning.För att utvärdera tillförlitligheten i denna föreslagna metod krävs att metoden testas med verkliga data för hela eller delar av Sverige. Att genomföra detta ryms inte inom ramen för detta uppdrag