Swedish Environmental Protection Agency
Not a member yet
7206 research outputs found
Sort by
Biogeografisk uppföljning av fladdermöss i Grimmared och Nösslinge 2023
No full textNaturcentrum AB har, på uppdrag av Länsstyrelsen i Jönköpings län, genomfört en fladdermusinventering år 2023 i Grimmared och Nösslinge, i inre delen av Varbergs kommun. Inventeringen är en del i den nationella biogeografiska uppföljningen av fladdermöss och syftar till att följa upp hur fladdermusfaunan utvecklas i några av Sveriges mest artrika områden. Området har pekats ut som ett av de som hyser 12–14 arter, bland annat barbastell och dammfladdermus. Det är också ett av de artrikaste områdena i Hallands län. Naturcentrums undersökning har utförts med två inventeringsbesök. Vid varje besök utfördes en manuell inventering och en autoboxinventering med sex autoboxar som spelade in fladdermöss under två på varandra följande nätter. Totalt påträffades 10 arter varav fem rödlistade arter: nordfladdermus, barbastell, brunlångöra, sydpipistrell och sydfladdermus. Sydpipistrell var ny art för området. Dammfladdermus, fransfladdermus och trollpipistrell noterades inte år 2023
Biogeografisk uppföljning av fladdermöss 2023
No full textNaturvårdskonsult Gerell har, på uppdrag av Länsstyrelsen i Jönköpings län, genomfört en fladdermusinventering i Hallaröd – Allarps bjär, Höör kommun. Inventeringen är en del av den nationella biogeografiska uppföljningen av fladdermöss och syftar till att följa upp hur fladdermusfaunan utvecklas i några av Sveriges mest artrika områden. Områdena har inventerats vid två tillfällen. Vid varje besök utfördes en manuell inventering och en autoboxinventering med sex autoboxar som spelade in fladdermöss under två på varandra följande nätter Vid inventeringarna har två autoboxar satts upp kring Hallaröds kyrka och fyra inom Allarps bjär. Vid sommarens inventering noterades åtta arter i Hallaröd, vilket är en färre än förra året men två fler än år 2021. Dammfladdermus, sydfladdermus, större musöra, fransfladdermus och mindre brunfladdermus kunde inte återfinnas. Tio arter registrerades i Allarps bjär, vilket är tre fler än förra året. Barbastell återfanns och större musöra var ny art för området. Nymffladdermus och gråskimlig fladdermus återfanns inte. I de båda områdena påträffades fem rödlistade arter: större musöra, barbastell, fransfladdermus, nordfladdermus och brunlångöra. Den totala aktiviteten av fladdermöss har fortsatt att minska sedan år 2016. En orsak kan vara torkan eller en förändring av mikroklimatet på toppen av Allarps bjär pga stormfällen
Miljöoptimering av konstgräsplaner och kunskapssammanställning över alternativa infillsmaterial för konstgräsplaner
No full textKonstgräs kräver mindre underhåll och möjliggör idrott under betydligt fler timmar per säsong jämfört med naturgräs samtidigt som det är avsevärt bekvämare att idrotta på än traditionella grusplaner. Det finns därför sedan årtionden tillbaka en stark trend att installera konstgräs på ytor avsedda för fotboll, idrott och lek. På fotbollsplaner för seriespel och avanceradbreddfotboll dominerar idag den tredje generationens (3G) konstgräs som har långa konstgrässtrån och fylls med ett bottenlager av sand och ett toppskikt av granulat. Granulaten består ofta av SBR-gummi (från återvunna däck) eller andra polymera elastomerer (tex EPDM eller TPE), men biobaserade granulatmaterial förekommer också, exempelvis kork, kokos, PLA, lignin och valnötsskal. Konstgräs med enbart sand-infill eller helt utan infill finns också. Eftersom gummigranulat från konstgräsplaner är en betydande källa till spridning av mikroplaster överväger EU-kommissionen att förbjuda försäljning av polymerbaseradegranulat som kan bidra till mikroplastspridning. Försäljningsförbudet kommer preliminärt att träda i kraft 8 år efter att beslutet fattats. I denna studie undersöks vilka alternativ till konstgräs med gummigranulat som finns på kort och lång sikt. Tyvärr finns det ännu inga konstgrässystem med helt mikroplastfria infill som i nordisk miljö ger lika goda spelegenskaper året runt som dagens konstgräs med gummigranulat. Många av de alternativa infill som uppfyller FIFAs kriterier kommer med största sannolikhet att omfattas av EU-kommissionens eventuella förbud, exempelvis sand med ett tunt ytlager polyeten, industriellt komposterbara bioplastgranulat och biobaserade kompositmaterial sammanfogade med polymera bindemedel. Det råder delade meningar om vilka mikroplastfria alternativ som idag är bäst för fotbollsspel, men vår samlade bedömning är att högkvalitativ kork är det mikroplastfria granulatmaterial som i dagsläget har bäst förutsättningar att ersätta gummigranulat på fotbollsplaner för seriespel och avancerad breddfotboll. Kork har i likhet med gummi en viss inbyggd fjädring som gör att den ger dämpning även vid minusgrader. De flesta andra naturmaterial, exempelvis fruktkärnor, nötskal, träflis och sand, saknar naturlig fjädring och attraherar dessutom mer vatten, vilket gör att de blir hårdare och halare på vintern. Tillgången på högkvalitativ kork är dock begränsad, så på europeisk nivå bör kork prioriteras till länder med nordiskt klimat och då främst till konstgräsplaner avsedda för seriespel. För ungdomsfotboll och enklare breddfotboll kan infill med enbart sand eller med naturliga biomaterial troligtvis också fungera. Långt innan EU-kommissionens förbud träder i kraft är det dock väldigt sannolikt att fjärde generationens (4G) helt infillsfria konstgräs hinner utvecklats så mycket att det kan användas året runt på alla sorters planer. Det finns visserligen viss tvekan från delar av branschen om det kommer att vara möjligt att uppfylla FIFAs kriterier för hudnötning med helt granulatfritt konstgräs, men utvecklingen går så snabbt framåt att kriterierna nästan garanterat kommer attuppnås. Eventuellt sätts sådana konstgrässystem på marknaden redan i år (2023). Redan idag finns 4G-planer som uppfyller de formella kriterierna för FIFA-quality, men FIFA certifierar i dagsläget inte infillsfritt konstgräs. Den principen dock kan komma att ändras i framtiden. Tidigare studier har visat att vissa granulatfria konstgräsplaner släpper över 50 ggr flerkonstgrässtrån (=mikroplaster) än andra. Det är svårt att fastslå en enskild allmängiltig förklaring till varför konstgrässtrån lossar lättare från vissa mattor än andra, men flera samverkande faktorer har identifierats. Studien sammanställer många generella råd för hur konstgräsplaner bör konstrueras och underhållas för att minimera utsläppen av mikroplaster samtidigt som goda spelegenskaper behålls. Både konstruktionen och underhållet av konstgräsmattan har nämligen stor inverkan på hur lätt konstgräsfibrer lossnar från mattan. En konstgräsmatta består, förutom av eventuellt infill, av tre till fyra komponenter (grässtrån, eventuellt bindgarn, backing-matta och backing-coating) som alla kan påverka hur lätt mikroplaster frigörs från mattan. Materialet i stråna, vanligtvis lågdensitetspolyeten, bör vara av hög kvalitet och ha ett gott skydd mot UV-strålning. Infill med sand skapar extra friktion och denna sandpapperseffekt kan förkorta grässtrånas livslängd. Buntar av grässtrån kan sammanfogas, antingen med bindgarn av nylon eller genom att tvinnas ihop, innan de fästs i backingen. Laboratorietester indikerar att tvinning ger bättre hållbarhet och dessutom bildar bindgarnet mikroplaster om det lossnar från mattan. Backing-mattan består ofta en mjuk polypropen-matta som konstgräsfibrerna sys fast i, men det går också att virka sammanbuntarna av konstgräsfibrer. Backingmaterialet är sällan den svagaste länken i kedjan, däremot har valet av teknik för infästning av gräsfibrerna stor påverkan. Optimering av sömnadsmönster, stygnlängd och virkningsteknik bedöms kunna leda till tydligt förbättrad mekanisk hållfasthet för mattan. Backing-coating appliceras vanligtvis på baksidan av backing-mattan i syfte att stabilisera systemet och få stråna att sitta fast hårdare i mattan. Oftast används antingen flytande SBR-latex eller polyuretan (PU) för att limma ihop konstgrässystemet, men det finns också varianter där en mjuk väv av polyeten fästs på baksidan av backing-mattan. Laboratorietester indikerar att PU ger bättre hållbarhet än SBR-latex, i synnerhet om mattan regelbundet utsätts för fukt. Polyeten-backing som partiellt smälts samman med konstgräsfibrer (av polyeten) borde kunna ge god vidhäftning, men tekniken behöver vidareutvecklas innan den ger lika hög mekanisk slitstyrka som för PU. Vid anläggning av konstgrässystem är det viktigt att säkerställa god dränering så att mattan inte regelbundet står under vatten under lång tid, eftersom det luckrar upp backing-coatingen, förkortar mattans livslängd och ökar risken för mikroplastspridning. Om man inte använder gummigranulat behövs extra stötdämpning under mattan. När mattan nyligen lagts ut och planens alla linjer skurits in bör mattan tvättas för att få bort lösa konstgräs. När man fyller mattan med sand är det viktigt att använda rundpolerad, homogen kvalitetssand som inte klumpar sig och att borsta ned sanden ordentligt i mattan. Om sanden och eventuella granulat är ojämnt fördelade över planen kan grässtråna lägga sig ned, vilket vid idrottande ökar skjuvspänningarna och risken för fibersläpp. Det är därför viktigt att regelbundet borsta planer med sand och/eller granulatinfill så att infillet fördelas jämnt över planen. Infillet bör också luckras upp någon gång per säsong att undvika onödig kompaktering. Snöröjning på konstgräsplaner med gummigranulat och andra mikroplastgenererande infill bör undvikas, men om snöröjning ändå genomförs bör snöhögarna läggas innanför ytterkanten av mattan eller på en hårdgjord asfaltsyta bredvid planen där granulaten lätt kan samlas upp. För att minska konstgrässystemens bidrag till växthuseffekten bör man eftersträva att använda infill av sand eller rena naturmaterial och konstruera systemen så att de är mekaniskt hållbara, lätta att återvinna och innehåller återvunnen råvara. Idealt bör konstgrässystem bestå antingen av monomaterial eller av lättseparerade komponenter av monomaterial, eftersom materialet då blir lättare att återbruka eller återvinna mekaniskt utan kvalitetsförlust (downgrading). Materialvalet får dock inte leda till att mattans livslängd reduceras signifikant. En lång livslängd på mattan är nämligen ett av de effektivaste sätten att reducera konstgräsets klimatutsläpp, detta då mattans genomsnittliga årliga utsläpp är de totala utsläppen dividerat med mattans livslängd. Infillsfria 4G konstgräsmattor innehåller visserligen betydligt mer plast per kvadratmeter än konstgräs med infill, men i och med att de inte behöver något infill och kräver avsevärt mindre underhåll blir deras klimatpåverkan sannolikt ändå begränsad. Sammanfattningsvis kommer det i Sverige att vara krävande men långt ifrån omöjligt att ersätta gummigranulat och andra mikroplastgenererande infill på konstgräsplaner avsedda för fotboll och annan idrott. Granulat av högkvalitativ kork och helt infillsfritt konstgräs är de alternativ som i dagsläget verkar mest lovande, men produktutvecklingen går oerhört snabbt, så det kommer säkerligen fler bra alternativ framöver. De främsta skälen till att vissa konstgräsplaner släpper betydligt mer konstgrässtrån än andra bedöms vara dels hur konstgräsfibrerna sammanfogas och sys/virkas fast i mattan, dels vilket backing-coating material som används och dels hur anläggningen, driften och underhållet av konstgrässystemet sköts.
Microplastic Emissions from Paint
No full textSwedish Environmental Emissions Data (SMED) is a collaboration between IVL Swedish Environmental Research Institute, SCB Statistics Sweden, the Swedish University of Agricultural Sciences (SLU), and the Swedish Meteorological and Hydrological Institute (SMHI). Recent attention has been focused on the potential environmental and health impacts of microplastics, but there is still significant knowledge missing regarding these impacts. The Swedish Environmental Protection Agency has is responsible for the national plastics coordination, in which one aim is to develop new knowledge in relation to important sources of microplastic emissions. Within the scope of this work, SMED has been assigned to review the role of paints as a source of microplastics and suggest feasible indicators to monitor annual release from paints. This report aims to compile existing knowledge of various paint and coating systems and their contribution to microplastic emissions. Sectors responsible for the highest emissions have been identified to facilitate prioritization of actions to lower microplastic emissions from paints. Additionally, this report proposes a key indicator for tracking annual national levels of microplastic emissions from paints. The report concludes that the sectors with the greatest risk for microplastic emissions from paint include architecture, antifouling and hull coatings, coatings used in general industry, and the automotive industry. In Sweden, data on the volume of architectural paints and antifouling/marine coatings placed on the market can be readily obtained from the Swedish product registry. However, information regarding paint usage in general industry and the automotive sector is limited because coatings are often applied overseas prior to import into Sweden and many of the products coated in Sweden are exported abroad. This project has developed a simplified method to calculate annual microplastic emissions from paint in Sweden including emissions from architectural and marine sectors. Emission factors for different parts of a paint’s lifecycle were included and a range of solid contents based on a set of commercially available paints were used to provide a worst case, best case, and average case. By using this method, release of microplastics from architectural paint was estimated at 209 to 3 700 tons per year and release from antifouling and hull coatings at 30 to 308 tons per year in Sweden. Comparing these numbers to estimated quantities of microplastic emissions from other sources, coatings are a substantial source of microplastics. Wear from road traffic is regarded as the largest source of microplastics in Sweden, accounting for about 7 674 tonnes per year. It has been estimated that the amount of synthetic fibres released from textiles is between 8 to 956 tons annually and that microplastic emissions from industrial plastic pellet production is between 12 to 235 tons annually (Magnusson et al., 2016). Since coatings typically need to meet various technical requirements to protect the underlying substrate from corrosion and wear, efforts to reduce microplastic releases from paint and coatings might incur higher costs and obstacles than efforts to address other microplastic sources such as littering. For future monitoring of microplastic emission from paint in Sweden, the project recommends the amounts of architectural and boat paints including antifouling coatings placed on the Swedish market annually (expressed in kg of dry weight) as indicators. De potentiella miljö- och hälsoeffekterna av mikroplaster har den senaste tiden uppmärksammats, men det finns fortfarande betydande kunskapsluckor. Naturvårdsverket ansvarar för den nationella plastsamordningen inom vilket det ingår att öka kunskap. Detta kan t.ex. inkludera att identifiera viktiga källor till utsläpp av mikroplast och att arbeta för att minska utsläppen av mikroplast från dessa källor. SMED har inom ramen för detta arbete fått i uppdrag av Naturvårdsverket att utreda färg som källa till mikroplast och föreslå indikatorer för att följa upp årliga utsläppsmängder. Denna rapport syftar till att sammanställa befintlig kunskap om olika färg- och ytbehandlingssystem och deras bidrag till mikroplastutsläpp. Sektorer som ansvarar för de största utsläppen har identifierats för att möjliggöra prioritering av åtgärder för att minska mikroplastutsläppen från färger. Dessutom föreslår rapporten en indikator för att följa upp de årliga nationella utsläppen av mikroplastutsläpp från färger. SMED drar slutsatsen att de användningsområden där det råder störst risk för utsläpp av mikroplast från färg inkluderar: husfärg, båtfärg inklusive antifouling (påväxthindrande system) för båtar, ytbehandlingar inom industrin och speciellt fordonstillverkning. I Sverige kan uppgifter om volym husfärg och båtfärg inklusive antifouling som sätts på marknaden erhållas från det svenska produktregistret. Information om färganvändning inom industrin och fordonssektorn är dock begränsad på grund av att en betydande mängd av dessa ytbehandlingar sker utomlands och många av de produkter som behandlas i Sverige exporteras utomlands. Projektet utvecklade en förenklad metod för att beräkna årliga utsläpp av mikroplast från färg i Sverige inom byggnads- och den marina sektorn. Emissionsfaktorer för olika delar av färgens livscykel inkluderades och ett spann för det fasta innehållet i färgen togs fram baserade på en sammanställning av kommersiellt tillgängliga färger, vilka användes för att ge ett värsta fall, bästa fall samt ett genomsnitt. Genom att använda denna metod uppskattades utsläppen av mikroplast från husfärg till 209 – 3 700 ton/år och från båtfärg inklusive antifouling till 30-308 ton/år i Sverige. Genom att sätta dessa siffror i relation till uppskattade mängder mikroplastutsläpp från annan verksamhet framgår att färg är en betydande källa till mikroplast i Sverige. Slitage från vägtrafiken anses vara den största källan till mikroplastutsläpp i Sverige med cirka 7 674 (ton/år) och man har uppskattat att utsläpp av syntetfibrer från textilier är mellan 8 – 956 ton per år och utsläpp från industriproduktion av plastpellets uppskattades till mellan 12 – 235 ton i samma rapport (Magnusson et al., 2016). Med tanke på att färgsystem vanligtvis måste uppfylla olika tekniska krav för att skydda det underliggande underlaget från korrosion och slitage och det ofta saknas bra alternativ, kan åtgärder för att minska mikroplastutsläpp från färg medföra högre kostnader och större tekniska utmaningar jämfört med att minska mikroplastspridningen från andra källor såsom genom minskad nedskräpning av makroplast. För att följa upp mikroplastspridning från färg i Sverige rekommenderade projektet indikatorer för uppföljning bestående av mängden husfärg och båtfärg inklusive antifouling som släpps ut på den svenska marknaden årligen uttryckt i kg torrvikt.
Jaktturism : avvägningar, utmaningar och möjligheter
No full textJaktturism anses ofta spela en viktig roll i hållbar landsbygdsutveckling. Turismen kan skapa arbeten, samt bidra till att traditioner och miljöer bevaras. En kommersiell jakt som riktar sig till lokala såväl som inresande jägare kan innebära att viltet kan användas som resurs på flera och nya sätt. När jakten ramas in och paketeras som turismprodukt, där boende, måltider och guidning ingår, kan jaktens värde som holistisk naturupplevelse bli mer uttalat. Att arbeta med och utveckla kommersiell jaktturism innebär emellertid en del utmaningar. Det är en typ av verksamhet som är inflätad i relationer och sociala sammanhang som inte främst karaktäriseras av en marknadslogik, utan av ett ansvar för förvaltning av både natur och kulturarv, samt ett upprätthållande av sociala relationer och ömsesidiga utbyten. Den som bedriver en jaktturismverksamhet behöver därför navigera på en komplex arena. Jaktturismen karaktäriseras av ständiga etiska och moraliska överväganden, i relation till viltet men också till kunder, andra företagare, grannar och markägare. Det här synliggör ideologiska, politiska och ekonomiska spänningar, både bland jägare själva och mellan jägare och andra aktörer i samhället. Den här studien visar vilka betydelser och värden jaktturismföretagare själva tillskriver sitt företag och sin produkt, samt hur de arbetar med service, relationer och iscensättning av jaktupplevelser. Projektet är framför allt baserad på ett heterogent urval av 30 samtalsintervjuer med 28 företagare från olika delar av Sverige med fokus på företagarnas egna berättelser och redovisningar. Studien lyfter fram begreppen ”balansarbete” och ”moralisk ekonomi” vilket synliggör jaktföretagandets relationsarbete i en komplex ekonomi, där många hänsyn och avvägningar – ekonomiska, moraliska och sociala – görs i det vardagliga arbetet. Resultatet av analysen sammanfattas i följande teman: Jaktturismens olika värden, Att iscensätta en jaktupplevelse, Jaktföretagandets relationsarbete. Avslutningsvis diskuteras betydelsen av att förstå jaktturismen som en moralisk ekonomi, samt hur begreppet ”tjänstefiering” kan användas för att belysa jaktturismen som upplevelsenäring
Regional övervakning 2021 : Metaller och organiska miljögifter i abborre
No full textUnder hösten 2021 genomförde Länsstyrelsen Västra Götaland en undersökning med syfte att studera spridning av metaller och organiska miljögifter i regionen samt att samla in data inför statusklassingen inom vattenförvaltningscykel 4 (2022–2027). Abborrar fångades in från elva utvalda sjöar med kända eller misstänkta påverkanskällor. Samlingsprover bestående av muskel analyserades med avseende på högfluorerade ämnen (PFAS/PFOS), dioxiner och dioxinlika föreningar, polyklorerade bifenyler (PCB), bromerade flamskyddsmedel (PBDE) samt kvicksilver. Arsenik, bly, kadmium, koppar, krom, nickel och zink analyserades i samlingsprover från lever. Uppmätta halter jämfördes mot gränsvärden och bedömningsgrunder inom vattenförvaltningen (HVMFS 2019:25). Resultaten visar att halterna av det perfluorerade ämnet PFOS låg över gränsvärdet inom vattenförvaltningen i fem av elva sjöar. Högst var halterna i abborre från Lilla Issjön och Västra Ingsjön där halterna låg ca åtta gånger över gränsvärdet inom vattenförvaltningen. I Bottensjön och Guttasjön uppmättes PFOS i halter som översteg gränsvärdet ca två–tre gånger. Halten PFOS i abborre från Landvettersjön låg strax över gränsvärdet inom vattenförvaltningen. Kvicksilverhalten låg över gränsvärdet i biota inom vattenförvaltningen i samtliga sjöar. Även det bromerade flamskyddsmedlet PBDE översteg gränsvärdet inom vattenförvaltningen i åtta av de elva sjöarna. Dessa resultat stödjer den bedömning inom vattenförvaltningen som klassar samtliga svenska vattenförekomster med sämre än god status med avseende på kvicksilver och PBDE. Uppmätta halter av dioxiner och dioxinlika föreningar låg under gränsvärdet i biota inom vattenförvaltningen i abborre från de elva undersökta sjöarna. Inga halter av PCB översteg bedömningsgrunden förutom i abborre från Guttasjön där halten låg strax över. Summan av de uppmätta halterna för PFAS-förningarna PFOS, PFOA, PFNA samt PFHxS (PFAS4) jämfördes även mot Livsmedelsverkets temporära åtgärdsnivå för PFAS4 i egenfångad fisk (Livsmedelsverket, 2023 a). Detta gjordes för att avgöra om en utökad undersökning bör initieras med fisk i konsumtionsstorlek för alla de arter som fångas och konsumeras regelbundet av fritidsfiskare. I fem sjöar låg halterna för PFAS4 över denna temporära åtgärdsnivå för egenfångad fisk. För metaller där gränsvärden inom vattenförvaltningen saknas gjordes en jämförelse mot halter i abborre från referenssjöar analyserade inom Naturvårdsverkets nationella övervakning av miljögifter och metaller i limnisk biota. Dessa referenssjöar har liten lokal mänsklig påverkan och uppmätta halter anses därför beskriva den generella bakgrundsbelastningen av miljögifter i fisk. Resultaten visar att de uppmätta halterna av vissa metaller i abborre låg över de halter som uppmätts inom den nationella övervakningen av abborre. Detta gäller arsenik i Vassbotten och Åsunden, bly i Östra Ingsjön och Landvettersjön samt krom och nickel i abborrar från Landvettersjön
Kiselalgsundersökning i vattendrag och sjöar i Skåne 2023
No full textPå uppdrag av Länsstyrelsen Skåne har kiselalger år 2023 undersökts på 43 lokaler, varav 30 vattendrag inom regional miljöövervakning och 13 inom kalkeffektuppföljning (sju vattendrag och sex sjöar). Av lokaler inom miljöövervakning visade IPS-indexet hög status i Snällerödsån (Si157M), Klingstorpabäcken (Si60M), Lärkerödsån-Snäckebäcken (Si210M), Röglaån (Si211M), Rössjöholmsån-Munka-Ljungby (Si26M), Dövabäck (Si58M) och Glimån (Si197M). Indexvärdet låg dock nära gränsen mot god status i Klingstorpabäcken och i nedre delen av klassintervallet i Lärkerödsån-Snäckebäcken och Snällerödsån. Glimån-SV Hembygdsgård bedömdes däremot vara mycket sur och riskflaggades dessutom för stark miljögiftspåverkan. En riskflaggning utfärdades även för Snällerödsån och Rössjöholmsån där andelen missbildningar indikerade en betydande miljögiftspåverkan. Vidare indikerade Röglaån måttligt sura, mycket nära sura, förhållanden. IPS-indexet hamnade i god status i Kolebäck (Si204M), Billabäck (Si206M), Lilla Bäljane å-före utfl t Rönne å (Si208M), Lärkerödsån-Harbäcksån (Si209M), Gudebäcken (Si212M), Rössjöholmsån-Ärrarp (Si213M), Käglebäcken (Si173M), Kägleån-nedströms Benmöllan (Si59M), Lerbäcken-V Lerbäckshult (Si215M), Tommarpsån (Si92M), Mölleån (Si194M), Hovdalaån (Si51M) och Vramsån (Si46M). En expertbedömning till måttlig status gjordes för Gudebäcken och Tommarpsån. Ytterligare sex av lokalerna ligger i riskzonen för att hamna i, eller expertbedömas till måttlig status. Dessa är Lilla Bäljane å, Rössjöholmsån, Lerbäcken, Mölleån, Hovdalaån och Vramsån. Vidare riskflaggades Kägleån för mycket stark miljögiftspåverkan samt Billabäck, Lärkerödsån-Harbäcksån, Rössjöholmsån, Tommarpsån och Mölleån för betydande påverkan. Förutom i Gudebäcken (Si212M) och Tommarpsån (Si92M) konstaterades Måttlig status i Rönne å (Si205M), Lilla Bäljane å-Askamölla (Si207M), Kägleån-uppströms flygplats (Si214M), Lerbäcken-Toftakulla (Si216M), Kägleån-nedströms flygplats (Si217M), Rössjöholmsån-Östra kvarn (Si25M), Bråån-Pärup (Si145M), Bråån-SO Åkarp (Si76M), Bråån-Rövarekulan (Si29M) och Klammersbäck (Si195M). Av dessa hamnade IPS mycket nära gränsen mot god status i Rössjöholmsån och Bråån-SO Åkarp. Missbildningsanalysen indikerande stark miljögiftspåverkan i Bråån-SO Åkarp och Bråån-Rövarekulan och betydande påverkan i Klammersbäck, vilket innebar riskflaggning. Inom kalkeffektuppföljningen 2023 visade kiselalgerna hög status i Nedre Århultsbäcken (Si65M), Rinn (Si67M), Faxerödsbäcken (Si80M), Vesljungasjön6(Si127M), Simontorpsån (Si82M), Drivån (Si123M), Gårdsjön (Si129M), Möllesjön (Si130M), Grösjön (Si131M), Ulkenesjön (Si126M) och Edre ström (Si120M). IPS-indexet hamnade dock nära god status i Grösjön och betydande miljögiftspåverkan noterades i Rinn samt i Drivån. God status visade Humlesjön (Si128M) och Strönhultsbäcken (Si119M). ACID-indexen visade nära neutrala förhållanden i Nedre Århultsbäcken (Si65M), Rinn (Si67M), Faxerödsbäcken (Si80M) och Edre ström (Si120M). Måttligt sura förhållanden konstaterades i Simontorpsån (Si82M), Drivån (Si123M), Gårdsjön (Si129M), Humlesjön (Si128M) och Strönhultsbäcken (Si119M). Av dessa hamnade ACID-indexen nära gränsen mot nära neutralt i Simontorpsån. ACID-indexet visade sura förhållanden i Vesljungasjön (Si127M), Möllesjön (Si130M), Grösjön (Si131M) och Ulkenesjön (Si126M). Det låg dock mycket nära gränsen mot måttligt surt i Grösjön
Hållbar landbaserad vindkraft : synergi, integration och konflikt
No full textRapporten belyser vindkraft idag och i framtidsscenarier för en storskalig utbyggnad. Utgångspunkt är markanspråk, i nutid och enligt Energimyndigheten och Naturvårdsverkets nationella strategi för hållbar vindkraftutbyggnad. Rapporten innehåller sju delstudier med resultat på nationell nivå för olika regioner, landsdelar, län och kommuner samt renskötselområdet och samebyar. Resultaten tolkas i förhållande till konfliktrisker samt till integrations- och synergimöjligheter när vindkraft tar en allt större plats i landskapen. Forskarna har analyserat markslag, riksintressen, formellt skyddade områden och markägande. Landbaserad vindkraft byggs mest på skogsmark, ägd av privata skogsbolag med andra markslag och ägarförhållanden som ökar i närområdet. I skog ser forskarna möjligheter till integration, med vindbruk som en del i skogens mångbruk. Utbyggnaden av vindkraft skapar ett incitament för en strategisk och operativ landskapsplanering i Sverige, vilket det finns ett stort behov av. För vindkraften bör lokala förutsättningar underbygga regionala och nationella utbyggnadsramar. För detta behöver den kommunala kapaciteten stärkas. Däremot kan riksintressen, i nuvarande form, inte fylla funktionen som planeringsverktyg. I rapporten ingår även en medieanalys om hur debatten om vindkraft i media har kommit att involvera allt fler aktörer och blivit alltmer komplex
Per- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) i mark och biota på Frösön
No full textPer- och polyfluorerade alkylsubstanser (PFAS) omfattar högfluorerade ämnen och representerar industriellt framställda svårnedbrytningsbara kemikalier med påvisade hälsoeffekter. I studien som genomfördes på Frösön och ett referensområde nära Umeå har vi samlat in prover från olika matriser som ingår i den terrestra näringskedjan. Proverna har analyserats för totalt 24 PFAS. Halterna av Summa PFAS visade stora variationer mellan arterna där halterna på Frösön fördelade sig enligt följande för markprover, svamp och bär: lingon < hallon < blåbär < blek taggsvamp << jord. Lingon hade de lägsta halterna bland biota (1,8±1,2 ng/g torrvikt) och blek taggsvamp de högsta (54,7±20,6 ng/g torrvikt). För viltproverna fördelade sig halterna enligt följande: lunga-älg ≈ muskel-älg < muskel[1]rådjur < lunga-rådjur < lever-älg < lever-rådjur << muskel-skogssork << hjärta-skogssork << mjälte[1]skogssork <<< njure-skogssork <<< lever-skogssork där halterna i lever hos skogssork var 4787,8±1229,2 ng/g våtvikt. EU:s gränsvärden för summa (PFAS4) i viltkött (muskel) överskreds inte i något av de undersökta proverna. Ett muskelprov från ett rådjur låg dock nära gränsvärdet för PFOS på 5 ng/g våtvikt (uppmätt halt 4,3 ng/g våtvikt). Gränsvärdet för PFOS i slaktbiprodukter (50 ng/g våtvikt) överskreds i leverprover från två rådjur. De uppmätta PFAS koncentrationerna i jord, blek taggsvamp och viltet – framför allt skogssork – är bekymmersamma ur ett ekosystemhälsa- och One Health perspektiv
Måsar, trutar och tärnor på fågelskär i Mälaren 1970-2020 : En jämförelse av data från pågående miljöövervakning med tidigare inventeringar
No full textRapporten innehåller en jämförelse av resultat från den pågående övervakningen av fågelskär i Mälaren med resultat från äldre inventeringar. Den pågående övervakningen började 2005 och de äldre inventeringarna utfördes under perioden 1969-2002. De arter som ingår i jämförelsen är skrattmås, fiskmås, silltrut, gråtrut, havstrut och fisktärna. Jämförelsen omfattar två områden i Mälaren: ett i anslutning till Ängsö i Västmanlands län – kallat Ängsöområdet - och ett centralt i Mälaren: delar av Norra och Södra Björkfjärden samt Prästfjärden – området här benämnt Centrala Mälaren. Det sistnämnda området delas mellan Uppsala, Stockholms och Södermanlands län. För att göra jämförelsen möjlig har det varit nödvändigt att enligt vissa antaganden räkna om resultaten från den pågående övervakningen – som i huvudsak räknar antalet häckande fågelindivider på skären – till ett motsvarande antal aktiva bon. Denna procedur beskrivs ingående i kapitel 3. Resultaten presenteras i kapitel 4, till stor del i form av diagram. När man följer arternas utveckling över tid ser man bland annat följande. Skrattmås var talrikare på Mälarens fågelskär innan nuvarande övervakning startade, men visar tecken på återhämtning i Centrala Mälaren. Fiskmås har blivit en ovanligare häckfågel i Ängsområdet under den studerade perioden, men har inte minskat i Centrala Mälaren. Silltruten häckar enbart i Centrala Mälaren och har där haft en positiv trend förutom de senaste åren. För gråtrut har utvecklingen i Centrala Mälaren inneburit en närmast kontinuerlig minskning sedan 1979, men i Ängsöområdet skedde en mer dramatisk nedgång mellan 1983 och 2005. Detta kan till stor del bero på ett sjukdomsutbrott i området. Havstruten visar tecken på att minska i Centrala Mälaren, medan den i Ängsöområdet är så fåtalig att utvecklingen är svårbedömd. Fisktärnans utveckling skiljer sig åt tydligt mellan de två områdena. Den har minskat i Ängsöområdet och ökat i Centrala Mälaren. Sammantaget har det gått bättre för de studerade arterna i Centrala Mälaren än i Ängsöområdet, och rapporten tar upp några tänkbara orsaker till detta såsom skillnad i tillgång på häckningsplatser, risk för störningar eller tillgång på föda. Ingen av dessa går dock i nuläget att entydigt peka ut