1,720,974 research outputs found
Going Beyond Counting First Authors in Author Co-citation Analysis
Get PDFThe present study examines one of the fundamental aspects of author co-citation analysis (ACA) - the way co-citation
counts are defined. Co-citation counting provides the data on which all subsequent statistical analyses and mappings
are based, and we compare ACA results based on two different types of co-citation counting - the traditional type that
only counts the first one among a cited work's authors on the one hand and a non-traditional type that takes into
account the first 5 authors of a cited work on the other hand. Results indicate that the picture produced through this non-traditional author co-citation counting contains more coherent author groups and is therefore considerably clearer. However, this picture represents fewer specialties in the research field being studied than that produced through the traditional first-author co-citation counting when the same number of top-ranked authors is selected and analyzed. Reasons for these effects are discussed
Faktorer bakom variationen kring dativ i färöiskan
No full textPresentationen innebär en vidare diskussion av slutsatserna i mindoktorsavhandling, som genom en fallstudie av färöiskans dativ undersöker villkoren för grammatisk variation och förändring i de nordiska språken (Malmsten 2015). Kärnan i avhandlingen utgörs av en kvantitativ, diakron undersökning av färöiska studentexamensuppsatser från perioden 1940–1999. Skribenternas val mellan dativ och andra kasus relateras till åtta syntaktiska variabler, vars inverkan på kasusvalet jämförs med bland annat variationslingvistiska metoder. Resultatet är delvis överraskande. Det går visserligen att ana en svag tendens att dativ över tid oftare ersätts med annat kasus i kontexter där normen föreskriver dativ, men statistiskt kan man inte säkerställa någon skillnad mellan 1940-talet och 1990-talet. Samtidigt tycks det bli vanligare att dativ används hyperkorrekt, så att den totala användningen av dativ mot förmodan inte minskar mellan 1940-talet och1990-talet – åtminstone inte i detta material. Intressant är också att utvecklingen inte är linjär, utan att dativ används betydligt mera normenligt kring mitten av undersökningsperioden än annars. Bland de syntaktiska variabler som påverkar kasusvalet är satsdelsfunktion som förväntat en av de viktigaste. Men i slutet av undersökningsperioden träder ledets placering i satsen fram som en förvånande stark faktor, och det blir samtidigt mera avgörande om ledet utgörs av första/andra personens pronomen eller ej. Den sistnämnda tendensen har observerats i tidigare studier kring upplevarverb och då ofta benämnts Person Specific Retention, PSR. I en följdstudie har jag undersökt om data från mitt avhandlingsprojekt kan bidra till en djupare förståelse av fenomenet PSR. Följdstudien visar att PSR inte enbart är knutet till subjekt till upplevarverb. PSR är heller inte, så som föreslagits, en effekt av att led i första/andra person alltid är animata. Utpräglad PSR, där värden för första/andra persons pronomen skiljer sig från alla övriga nominalfraser, verkar representera en punkt i en glidande förändring som drabbar först icke-pronominella led, sedan personligt pronomen i tredje person och sist personligt pronomen i första/andra person. Det verkar fortfarande troligt att de enskilda ordens/ordformernas frekvens är avgörande, men för att kunna relatera PSR till de övergripande förändringsmönstren i det färöiska kasusbruket krävs fortsatt forskning.</p
[Review of] Eivindarmál. Heiðursrit til Eivind Weyhe á seksti ára degi hansara 25. apríl 2002
No full textGrammatikundervisning för alla kunskapsformer
Get PDFSedan Bolognareformen ska högre utbildning i Sverige ge kunskap i tre former som benämns kunskap och förståelse, färdighet och förmåga samt värderingsförmåga och förhållningssätt. Denna indelning i kunskapsformer har kritiserats som led i en likriktning och målstyrning av högre utbildning (Persson 2019), men har som utbildningsfilosofisk idé potential att bidra till utbildningars hållbarhet (Gustavsson 2009). Detta föredrag diskuterar i vilken utsträckning medveten satsning på alla tre kunskapsformer kan göra grammatikundervisning angelägen för lärarstuderande på ett sätt som bäddar för social hållbarhet i skolans svenskundervisning.
Utgångspunkten är en undervisningsmodell som under tre år utprövats inom ämneslärarprogrammet med inriktning svenska. Studenterna möter där lingvistiska metakoncept (van Rijt m.fl. 2022) från klassisk grammatik, SFL och stilistik. Varierade arbetssätt bidrar till ämnesdidaktisk kompetens genom parallellprocesser (Billing & Lundegård 2019). Grammatikundervisningen kontextualiseras (Myhill m.fl. 2012; Kabel & Bjerre 2020) men framställs inte enbart som ett led i svenskundervisningens vanliga färdighets-, process- och genrediskurs (Ivanič 2004; Sturk & Lindgren 2019). I stället diskuteras löpande hur grammatiska kunskaper även kan gynna en socio-politisk diskurs.
Undervisningsmodellens potential för de olika kunskapsformerna har utvärderats genom deltagares skriftliga reflektioner under kursens gång samt intervjuer med ett urval deltagare från olika kurstillfällen. En tematisk analys (Braun & Clarke 2006) av materialet visar vissa skillnader i deltagarnas behållning. Majoriteten tycks emellertid, i likhet med Denhams (2020) slutsatser, förutom kunskaper om svenskans grammatik uppnå förståelse för språklig variation, textanalytiska färdigheter, grammatikdidaktisk förmåga – samt en värderingsförmåga och ett förhållningssätt som kan stötta deras framtida elevers kritiska litteracitet och språkliga ansvarstagande för jämställdhet och demokrati
Dialogisk respons på gymnasieelevers skrivande : (DiRGeS)
No full textTraditionellt ges respons på elevers skrivuppgifter främst i skrift. Skriftlig respons tenderar emellertid att bli monologisk, vilket kan begränsa bidraget till elevens skrivutveckling (Skolforskningsinstitutet, 2018). Sju svensklärare beskriver inledningsvis i FoU-projektet Dialogisk respons på gymnasieelevers skrivande (DiRGeS, Skolforskningsfonden 2022–2025) just en situation där skriftlig respons upptar mycket arbetstid – men inte utnyttjas i förväntad utsträckning av eleverna.Projektet prövar i vilken mån problemet kan avhjälpas genom att följa upp skriftlig feedback med dialogiska responssamtal, fokuserade på elevens agens. I tre cykler har lärare och forskare enligt design-based research (Barab & Squire, 2004) gemensamt utvecklat en responsmodell inspirerad av dialogismen (Linell, 2009) och dialogical feedback (Carless, 2013). Med stöd av digitala strukturer förbereder eleven responssamtalet genom att monitorera sin skrivutveckling över tid och formulera följdfrågor och förslag till läraren. Eleven driver sedan samtalet, samtidigt som läraren säkrar att både kognitiva, emotionella och strukturella aspekter av skrivundervisningspraktiken (Ajjawi & Boud, 2018) behandlas.Utprövningen har dokumenterats genom 22 videofilmade responssamtal, ljudinspelade intervjuer med båda parter i dessa responssamtal, samt fältanteckningar och ljudinspelningar från 15 utvecklingsträffar med lärarlaget.Sammantaget visar materialet att dialogiska responssamtal, som tidigare främst har undersökts i högre utbildning – i svensk kontext exempelvis av Meyer Beining (2019) – fungerar mycket väl även som del av gymnasieskolans skrivundervisning. Framförallt lyfter både elever och lärare att samtalen gynnar relationen mellan parterna (Steen-Utheim & Wittek, 2017), bidrar till delad förståelse för responsens innehåll och syfte (Gyllander Torkildsen, 2016) samt ökar elevens ansvarstagande i förhållande till lärarens stöttning (van de Pol, Volman & Beishuizen, 2010).</p
Språkets struktur
No full textGoda grammatiska kunskaper hos läraren ger bättre förutsättningar för en målinriktad skrivundervisning i F-3. Denna del i Skolverkets läslyftsmodul Tidig skrivundervisning ger en översikt över hur läraren kan stötta elevens språk- och skrivutveckling på alla grammatiska nivåer från ord och ordbildning över fraser och satser till textuppbyggnad
Bortom kontextualisering – försök med perspektivvidgande grammatikundervisning i lärarutbildningen
No full textKontextualiserad grammatikundervisning har under senare år lyfts som ett ideal internationellt, jfr exempelvis Macken-Horarik m.fl. (2018). Däremot finns knappast några studier om hur sådan litteracitetsstödjande grammatikundervisning fungerar inom förstaspråksämnet i en nordisk utbildningskontext – kanske en följd av att nordiska skolors läroplaner kan anses tillmäta metakunskaper om språk fler syften än att stödja läs- och skrivförmågan. Föredraget presenterar en planerad artikel för Acta Didactica Norden. Artikeln beskriver först en undervisningsmodell som går bortom ambitionerna för kontextualiserad grammatikundervisning och som vi utprövat inom utbildningen för blivande svensklärare i grundskolans år 7–9 och gymnasieskolan. Därefter undersöker vi i vilken utsträckning de lärarstuderande upplever att undervisningsmodellen gynnat dem på personligt och professionellt plan. Undervisningsmodellen har utprövats under tre år i form av en tioveckorskurs inom ämneslärarprogrammets första termin. I kursen introduceras studenterna i traditionell grammatik (Lundin 2017), SFL (Holmberg & Karlsson 2019) och stilistik (Lagerholm 2008), som de utnyttjar för att analysera sakprosa, skönlitteratur och elevtexter. Ett första mål är att deltagarna ska se grammatikens relevans inom vardera av Ivanics (2004) sex diskurser kring textarbete samt upptäcka att svenska som språkämne (Hansson 2011) kan stödja inte bara kommunikativa färdigheter utan även bildning och demokrati. Ett andra mål är att deltagarna i sin framtida grammatikundervisning ska ha förmågan att göra språkvetenskapligt och didaktiskt väl motiverade val kring frågorna vad, hur och varför utifrån varje specifik undervisningskontext. Därför innehåller kursen stora mått av metareflektion och parallellprocesser, d.v.s. ”sådan reflexiv aktivitet i vilken lärarstudenterna får genomleva liknande situationer som deras elever kommer försättas i” (Billing & Lundegard 2019:271).I en pågående studie utvärderar vi nu i vilken utsträckning deltagarna upplever att kursen bidragit till dessa två mål. Det empiriska materialet omfattar anonyma kursvärderingar från alla genomförda kurstillfällen samt intervjuer med ett urval studenter som slutfört kursen för ett respektive tre år sedan. Som jämförelsematerial intervjuas också ämneslärarstudenter som studerat grammatik i en annan form. Kursvärderingar och intervjuer analyseras tematiskt (Braun & Clarke 2006) med sikte på dels studentens personliga utveckling ifråga om attityder till och självförtroende inom ämnesområdet, dels studentens professionella utveckling ifråga om teoretiska kunskaper och didaktisk förmåga. Preliminära resultat visar stor variation mellan olika deltagare. Högpresterande studenter uppskattar ofta det integrerade upplägget och upplever i förhållandevis hög grad att de nått de mål som beskrivits ovan. Lågpresterande studenter däremot önskar mer isolerad träning av olika grammatiska analysmetoder och har svårare att se kursens användbarhet i ämnesdidaktisk praktik. Vår preliminära slutsats är att undervisning som relaterar grammatik till annan metakunskap om språk och till fler syften än utveckling av kommunikativa färdigheter har potential: den kan skapa en mer positiv attityd till kunskapsområdet hos blivande lärare och stärka ett helhetsperspektiv på språk och litteratur i deras undervisningspraktik. För att fler studenter ska gynnas kan emellertid de didaktiska valen behöva explicitgöras och motiveras ytterligare. Kunskaperna från grammatikundervisningen skulle också behöva aktualiseras oftare i andra delar av lärarutbildningen för att tydliggöra deras relevans för hela förstaspråksämnet, oavsett om man betraktar det som färdighetsämne, bildningsämne eller demokratiämne.</p
- …
