25,583 research outputs found
Rösträtt, migration och nationellt medborgarskap : Rösträtt för invandrare utan svenskt medborgarskap samt utlandssvenskar
No full textKampanjen mot atomvapen och det tidiga 1960-talets svenska protestrepertoar
No full textA new social movement was formed in Sweden in 1961: Kampanjen mot atomvapen (KMA, “The Campaign for Nuclear Disarmament”). Opposing the military’s plans to acquire Swedish nuclear bombs and protesting against the escalating tensions of the Cold War, KMA in the years 1961‒1963 rallied young people and students and introduced several new forms of collective political actions in the Swedish repertoire of contention. One example was peace or disarmament marches between Swedish cities while another consisted of illegal sit-downs. This article analyzes these new forms of collective action, focusing on the question of how they spread to Sweden. It is here argued that KMA must be seen as a Swedish part of a broad, transnational social movement against nuclear weapons in the years around 1960. The most important national branch of this movement was the British Campaign for Nuclear Disarmament (CND) formed in the late 1950s. Swedish activists travelled to London and participated in CND activities, learning how to organize “easter marches” for disarmament as well as sit-downs. Back in Sweden, they adopted these new forms of collective action (and were, in turn, visited by British as well as Danish activists). For example, they arranged illegal sit-downs outside the Soviet Embassy in Stockholm to protest atmospheric nuclear bomb tests in the fall of 1961 and organized peace marches to military facilities in the vicinity of the capital as well as from the city of Södertälje to Stockholm. KMA also used the same symbols as CND, such as the by now well-known circular peace symbol designed by British artist Gerald Holtom. This means that not only new forms of collective action were introduced but also new political identities and ways of organizing new forms of social movements. In turn, this turns KMA into an important precursor of the broader (and more studied) radicalization of Swedish youth in the late 1960s
Rum, politik och ”meningslösa” upplopp : Ungdomsupplopp i Stockholm 1948–1965
No full textUnder efterkrigstiden skakades Stockholm återkommande av så kallade ungdomsupplopp, som av samtidens makthavare förstods som opolitiska, ja näst intill meningslösa i sin obegriplighet. Samtidigt låter händelserna oss resonera kring förhållandet mellan det offentliga rummet och människors kollektiva aktörskap. Genom att närma sig upploppen utifrån den politiska filosofen Jacques Rancières teorier och kritisk humangeografi argumenterar Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson i sin artikel för att upploppen i sig var ett möte mellan två oförenliga ordningar, polisens och jämlikhetens princip, att deltagarnas förståelse av händelserna går att närma sig via de kvarlevor de lämnat efter sig och att upploppen ur den synvinkeln i högsta grad bör förstås som politisk
Vetenskapen som försvann?
Full text linkIt is well known that Sweden once had a state institute for racial biology, as well as that extensive racial research was conducted in Sweden during the first decades of the 20th century. But what actually happened to Swedish race research after the 1930s - did it just disappear?
In The science that disappeared? historian Martin Ericsson conducts the first systematic survey of Swedish race research from the mid-1930s to the early 1970s. It is a story of a racial science that survived the horrors of World War II and endured longer than we might like to believe as criticism grew in the post-war period. And about the Norwegian Institute for Racial Biology, which was never shut down, but lived on in a different form and under a different name.
Ericsson shows that there was not a single Swedish racial research tradition, but two. One was based on the first director of the Institute of Racial Biology, Herman Lundborg, and had clear connections to Nazism and other extreme right-wing movements. The second can be said to be based on Lundborg's successor Gunnar Dahlberg and was instead anti-Nazi and in some cases even anti-racist. But both traditions agreed that there were different human races and that it made sense to try to measure differences between them.
By following the Swedish race research until the end of the 20th century, the book also raises important questions about our own time and its interest in ""origin"" and ""descent"". How fundamentally different are today's dna analyzes from the old racial research traditions? What if we risk asking the same questions as 1930s racial biology stuck with new techniques
Vetenskapen som försvann? Svensk rasforskning efter 1935
No full textAtt Sverige en gång i tiden hade ett statligt institut för rasbiologi är väl känt, liksom att det bedrevs omfattande rasforskning i Sverige under 1900-talets första decennier. Men vad hände egentligen med den svenska rasforskningen efter 1930-talet försvann den bara? I Vetenskapen som försvann? genomför historikern Martin Ericsson den första systematiska undersökningen av svensk rasforskning från 1930-talets mitt och fram till början av 1970-talet. Det är en historia om en rasvetenskap som överlevde andra världskrigets fasor och längre än vi kanske vill tro höll emot när kritiken växte under efterkrigstiden. Och om Statens institut för rasbiologi som aldrig lades ner, utan levde vidare i annan form och under annat namn. Ericsson visar att det inte fanns en enda svensk rasforskningstradition utan två. Den ena utgick från Rasbiologiska institutets första chef Herman Lundborg och hade tydliga kopplingar till nazismen och andra högerextrema rörelser. Den andra kan sägas utgå från Lundborgs efterträdare Gunnar Dahlberg och var i stället antinazistisk och i vissa fall till och med antirasistisk. Men de båda traditionerna var överens om att det fanns olika människoraser och att det var meningsfullt att försöka mäta skillnader mellan dem. Genom att följa den svenska rasforskningen fram mot 1900-talets slut väcker boken också viktiga frågor om vår egen tid och dess intresse för ursprung och härkomst . Hur väsensskilda är egentligen våra dagars dna-analyser från de gamla rasforskningstraditionerna? Tänk om vi riskerar att ställa samma frågor som 1930-talets rasbiologi fast med nya tekniker
Rum, politik och ”meningslösa” upplopp [Elektronisk resurs] : Ungdomsupplopp i Stockholm 1948–1965
No full textUnder efterkrigstiden skakades Stockholm återkommande av så kallade ungdomsupplopp, som av samtidens makthavare förstods som opolitiska, ja näst intill meningslösa i sin obegriplighet. Samtidigt låter händelserna oss resonera kring förhållandet mellan det offentliga rummet och människors kollektiva aktörskap. Genom att närma sig upploppen utifrån den politiska filosofen Jacques Rancières teorier och kritisk humangeografi argumenterar Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson i sin artikel för att upploppen i sig var ett möte mellan två oförenliga ordningar, polisens och jämlikhetens princip, att deltagarnas förståelse av händelserna går att närma sig via de kvarlevor de lämnat efter sig och att upploppen ur den synvinkeln i högsta grad bör förstås som politisk
Rum, politik och ”meningslösa” upplopp. Ungdomsupplopp i Stockholm 1948–1965
Full text link[Space, politics and “meaningless” riots. Youth riots in Stockholm 1948–1965]During the decades following the Second World War, Stockholm was repeatedly shaken by so-called youth riots that were characterized and understood as apolitical and almost meaningless by contemporary politicians, journalists and chiefs of police. At the same time, these events let us reflect upon the relationship between public space and the collective agency of people. Through a reading of the riots influenced by political philosopher Jacques Rancière and critical human geography, Andrés Brink Pinto and Martin Ericsson argues that the riots were a collision between the order of the police and equality as a principle, that the experiences of the participants are possible to discern through historical sources, and that the riots, when viewed in this light, should be understood as highly political.Publication history: Published original.(Published 9 December 2019)Citation: Brink Pinto, Andrés & Martin Ericsson (2019) “Rum, politik och ‘meningslösa’ upplopp. Ungdomsupplopp i Stockholm 1948–1965”, in Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, issue 11, pp. 41–69. DOI: https://doi.org/10.13068/2000-6217.11.2Under efterkrigstiden skakades Stockholm återkommande av så kallade ungdomsupplopp, som av samtidens makthavare förstods som opolitiska, ja näst intill meningslösa i sin obegriplighet. Samtidigt låter händelserna oss resonera kring förhållandet mellan det offentliga rummet och människors kollektiva aktörskap. Genom att närma sig upploppen utifrån den politiska filosofen Jacques Rancières teorier och kritisk humangeografi argumenterar Andrés Brink Pinto och Martin Ericsson i sin artikel för att upploppen i sig var ett möte mellan två oförenliga ordningar, polisens och jämlikhetens princip, att deltagarnas förståelse av händelserna går att närma sig via de kvarlevor de lämnat efter sig och att upploppen ur den synvinkeln i högsta grad bör förstås som politiska.Publiceringshistorik: Originalpublicering.(Publicerad 9 december 2019)Förslag på källangivelse: Brink Pinto, Andrés & Martin Ericsson (2019) ”Rum, politik och ’meningslösa’ upplopp. Ungdomsupplopp i Stockholm 1948–1965”, i Arkiv. Tidskrift för samhällsanalys, nr 11, s. 41–69. DOI: https://doi.org/10.13068/2000-6217.11.
Vetenskapen som försvann? : Svensk rasforskning efter 1935
No full textAtt Sverige en gång i tiden hade ett statligt institut för rasbiologi är väl känt, liksom att det bedrevs omfattande rasforskning i Sverige under 1900-talets första decennier. Men vad hände egentligen med den svenska rasforskningen efter 1930-talet försvann den bara?I Vetenskapen som försvann? genomför historikern Martin Ericsson den första systematiska undersökningen av svensk rasforskning från 1930-talets mitt och fram till början av 1970-talet. Det är en historia om en rasvetenskap som överlevde andra världskrigets fasor och längre än vi kanske vill tro höll emot när kritiken växte under efterkrigstiden. Och om Statens institut för rasbiologi som aldrig lades ner, utan levde vidare i annan form och under annat namn.Ericsson visar att det inte fanns en enda svensk rasforskningstradition utan två. Den ena utgick från Rasbiologiska institutets första chef Herman Lundborg och hade tydliga kopplingar till nazismen och andra högerextrema rörelser. Den andra kan sägas utgå från Lundborgs efterträdare Gunnar Dahlberg och var i stället antinazistisk och i vissa fall till och med antirasistisk. Men de båda traditionerna var överens om att det fanns olika människoraser och att det var meningsfullt att försöka mäta skillnader mellan dem.Genom att följa den svenska rasforskningen fram mot 1900-talets slut väcker boken också viktiga frågor om vår egen tid och dess intresse för ursprung och härkomst . Hur väsensskilda är egentligen våra dagars dna-analyser från de gamla rasforskningstraditionerna? Tänk om vi riskerar att ställa samma frågor som 1930-talets rasbiologi fast med nya tekniker
Jack Alive / Martin Dead : The Location of the "Author" in Jack London\u27s Martin Eden
No full textThis essay is an attempt to read Martin Eden, Jack Londonʼs autobiographical novel, in terms of the inextricable relationship between the author and the protagonist. Critics have often taken the unbalanced plot and the lack of ironic distance between narrator and character in Martin Eden as the technical weakness of London, but this paper argues that the achievement of this novel owes a great deal to the attachment of London to Martin. The unbalanced structure is a necessary product of the severe struggle of the author to kill his romantic alter ego. // Martin, who aspires to win Ruth Morse, tries to cross class boundaries by making a career of a writer. Even after realizing the emptiness of Ruth, who turns out to be nothing but a typical figure of the bourgeoisie, he somehow persists in loving her. The notion underlying here is that, for Martin, love, career and art are fundamentally inseparable. He objects to the aestheteʼs view of Brissenden on account of his separation of art from career. Martinʼs identity and life consist only in the triunity of love/career/art; the alternative is the repudiation of life. Thus, the unnatural delay of his disappointment in love can be regarded as Londonʼs strategy to set the suicide of Martin as the necessary consequence of the story. // By finishing the story and killing Martin, London finally detaches himself from Martin, reconstructs his self, and, unlike Martin, survives as a professional writer. In this sense, Martin Eden is a story about “writerʼs self-reconstruction.
- …
