18101 research outputs found
Sort by
Utvärdering av ett socialiserings- och träningsprogram för kaniner i medicinsk forskning
Get PDF2018 var kaninen det tredje vanligaste försöksdjuret inom EU. I egenskap av ett litet bytesdjur medföljer dock naturlig rädsla för människan och låg stresströskel vid hantering, vilket riskerar äventyra
såväl djurvälfärd som forskningskvalitet. Hittills har ett fåtal studier utvärderat strategier för att
reducera stressen hos vuxna kaniner i djurförsök. Däremot har resultat indikerat att potentialen är
lika stor för denna ålderskategori som för kaniner innan avvänjning, där effekten av tillvänjning till
hantering främst är studerad. Standardiserade riktlinjer gällande förfarandet för tillvänjning är ännu
ej formulerade.
Av det skälet ämnade denna studie utvärdera ett socialiserings-och träningsprogram för vuxna
kaniner utvecklat på S:t Eriks Ögonsjukhus i Stockholm, tidigare beskrivet av Ersbring 2021. Programmet utvärderades på en grupp om tre hankaniner av rasen New Zealand White i jämförelse med
en lika stor icke hanterad kontrollgrupp. Effekterna tolkades förutom med blindad subjektiv
beteendeanalys och approach-tester även genom analys av blodglukos och plasmakortisol. Efter
programmets fullföljande tränades även kontrollgruppen enligt samma schema medan testgruppen
fick fortsatt daglig socialisering och en utvärdering av beteendet upprepades. Strategin möjliggjorde
utvärdering av eventuella bibehållna effekter samt resultat av programmets fördröjda start.
Sammantaget detekterades inga signifikanta skillnader mellan tränade och otränade kaniner i någon
testparameter vilket sannolikt berodde på gruppernas begränsade storlek. Däremot observerades
tydliga trender i beteende, förknippade med reducerad rädsla. Störst effekt av träning observerades
hos gruppen vilken genomgått programmet innan blodprovstagning ägde rum. Det fanns även tecken
på att träning och socialisering har viss omedelbar påverkan och att daglig socialisering efter en
veckas fullföljd träning ger kumulativa resultat. Dock iakttogs ingen påverkan på blodparametrarar,
möjligtvis på grund av låg stress över lag, inadekvata mätintervall eller att acklimatisering har
samma effekt på dessa som socialisering och träning.
I sin helhet stödjer studien resultaten från tidigare forskning inom ämnet men ytterligare studier
erfordras för att säkerställa resultaten.In 2018 the rabbit was the third most used research animal within the EU. However, as a small prey
species, it possesses an innate fear of humans and a low stress threshold during handling, which puts
both animal welfare and research quality at risk. While only a few studies have evaluated strategies
toward reducing stress in adult rabbits undergoing experimental trials so far, combined results show
a similarly strong potential of reducing stress through application of habituation methods on this age
group, as the more extensive research conducted on pups before weaning have done. Still any standardized protocol for such methods remains to be defined.
For this reason, this study aimed to evaluate a training and socialization program developed for adult
rabbits at S:t Eriks Eye Hospital in Stockholm, previously described by Ersbring 2021. The program
was incorporated for a group of 3 male New Zealand White rabbits and evaluated in comparison to
a corresponding non handled control group. Impacts were measured repeatedly through methods of
both blinded subjective behavior analysis and approach tests, as well as blood glucose and plasma
cortisol evaluation. Following completion of the program the test group was subject to continuous
daily socialization whereas the controls initiated the training and socialization protocol. Another
evaluation of behavior was then conducted which allowed for further assessment regarding possible
sustained effects from training in the test group, in conjunction with consequences of delayed start
of the program in the control group.
In conclusion, none of the various tests revealed statistically significant differences between trained
and untrained rabbits, which in large probably was due to the limited number of rabbits in each
group. There was however strong indication on behavior associated with reduced fear after training,
most prominently within the group which enrolled the program prior to blood collection. Furthermore, results were indicative of some immediate positive impact following training together with a
further lasting reduction of fear achieved by continuous daily socialization up on completion of the
training protocol. Regarding the physiological variables on the other hand, no effects of training
were observed. This was likely either due to low stress in general, inadequate measuring intervals
or acclimatization having similar effect on these as socialization and training.
In final, the study outcome was in concurrence with previous relevant research. However further
studies on larger groups of rabbits are required in order to assure the investigated effects
Infektiös keratokonjunktivit hos semidomesticerad ren (Rangifer tarandus tarandus)
Get PDFInfektiös keratokonjunktivit, IKC, är en ögonsjukdom som drabbar flera arter, däribland ren. Sjukdomen rapporterades på ren för första gången för mer än 100 år sedan, men ännu är mycket okänt
kring sjukdomsprevalens, sjukdomsframkallande agens och riskfaktorer för insjuknande.
I takt med ett allt varmare klimat får renar svårare att komma åt föda vintertid. En orsak till detta är
omväxlande temperaturer som skapar en isskorpa på betet. Utfodring krävs därför allt oftare. Det
finns indikationer på att stress i samband med utfodring, och andra åtgärder som kräver insamling
av renarna på liten yta, bidrar till ökad förekomst av IKC. Både enstaka fall och utbrott där många
djur drabbas förekommer. Sjukdomsutvecklingen inkluderar en rad olika ögonsymptom, däribland
konjunktivit, kornealödem och kornealulcer i varierande allvarlighetsgrad. Inflammationen kan fortskrida och övergå i panoftalmit; en akut suppurativ inflammation i inre ögat med skleral, ibland
korneal, nekros med spridning till ögonhålan. Slutstadiet är ruptur av ögongloben.
Syftet med studien var att undersöka möjliga sjukdomsframkallande agens hos renar med symptom
på IKC. Möjliga primära sjukdomsorsakande agens är bland annat cervid herpesvirus 2, CvHV2,
och klamydia. CvHV2 klassas som endemisk i renhjordar i Fennoskandinavien och tidigare studier
har konstaterat att CvHV2 är en primärpatogen för IKC. Betydelsen av klamydia är mer osäker.
Tidigare studier har inte kunnat konkludera klamydia som en primärpatogen. I studien analyserades
förekomsten av CvHV2 och klamydia från konjunktivalsvabbar från sjuka och friska renar i den
svenska delen av Sápmi. Svabbarna analyserades med diagnostisk PCR. Provresultaten visade att
både CvHV2 och klamydia förekommer men aldrig samtidigt, varken på individ- eller gruppnivå
(utom i ett fall). Huruvida påvisad klamydia föregåtts av CvHV2 förblir okänt.
Examensarbetet undersökte även vilka eventuella sekundära bakteriella ögoninfektioner som följde
på de förmodade primärpatogenerna. Bland samtliga provtagna renar som påvisade Pseudomonas
aeruginosa som sekundärbakterie var CvHV2 som primärpatogen signifikant vanligare (p = 0,0001)
än klamydia. Klebsiella pneumoniae och Moraxella bovoculi påvisades endast efter positivt klamydiasvar. Staphylococcus aureus var vanligare bland de som testat positivt för klamydia än CvHV2
samt nollgruppen (de som testat negativt för både CvHV2 och klamydia) men inget signifikant samband påvisades.
Remiss tillhörande varje prov utvecklades av Projekt Renöga. Projektet är ett samarbete mellan SVA
och SLU som syftar till att kartlägga förekomst och orsaker till infektionssjukdomar i ögon och mun
hos svenska renar år 2020 till 2022. Remissen samlade information om fyra ämnesområden: provtagning, symptombild för majoriteten av sjuka renar, behandling med antibiotika samt händelser i
renhjorden 0-4 veckor före symptomdebut. Från remissen sammanställdes data avseende ämnena.
Vanligaste symptom bland majoriteten av sjuka renar var klart ögonflöde/blöt kind respektive
gul/vitt sekret följt av röd slemhinna. Då sjukdomsprevalens inte kunde beräknas på grund av otillförlitliga data utgick detta samt vidare analyser av händelser i rengruppen av eventuell betydelse för
sjukdomsutveckling. I dagsläget finns inga framtagna rekommendationer gällande behandling med
antibiotika för produktionsdjuret ren, kaskadprincipen träder in. Analysen av behandlingsrekommendation tog därför avstamp i Läkemedelsverkets rekommendationer för behandling av ögoninflammation hos nöt och får. I första hand rekommenderar Läkemedelsverket topikal behandling med
kloxacillin eller klortetracyklin, möjligen bensylpenicillin avsedd för intramammärt bruk. I andra hand rekommenderas allmänbehandling med tetracyklin. Resultaten från detta examensarbete visade att allmänbehandling med tetracyklin var vanligast. Ingen veterinär behandlade med kloxacillin
eller klortetracyklin. Topikal behandling med bensylpenicillin förekom i enstaka fall. Diskussionen
i examensarbetet förordar tetracyklin som förstahandsval vid behandling av IKC hos ren på grund
av de resultat som framkommit avseende förekomst av sekundära bakterier, MRL, karens samt rennäringens unika förutsättningar. Diskussionen argumenterar även för, utan vetenskapliga studier på
ren, att atropin kan användas som kompletterande behandling utöver antimikrobiell behandling vid
tecken på uveit, såsom kornealödem. Samma resonemang förs avseende behandling med allmän
NSAID eller kortikosteroider vid tecken på smärta. Vid mycket allvarliga ögonskador, exempelvis
djupgående ulcer eller perforation, förordas avlivning av djurskyddsskäl.Infectious keratoconjunctivitis, IKC is an eye disease that affects several species, including reindeer.
The disease was first reported on reindeer more than 100 years ago, but much is still unknown about
disease prevalence, pathogens and risk factors for disease.
In step with an increasingly warmer climate, reindeer find it more difficult to access food in winter.
Feeding is therefore increasingly required. There are indications that stress associated with feeding,
and other measures that require the collection of reindeer in a small area, contribute to an increased
incidence of IKC. Both isolated cases and outbreaks occur. The development of the disease includes
several different eye symptoms, including conjunctivitis, corneal edema, and corneal ulcers. The
inflammation can progress and turn into panophthalmitis; an acute suppurative inflammation of the
inner eye with spread to the eye socket. The final stage is rupture of the eyeball.
The purpose of the study was to investigate which potential pathogenic agents the reindeer with
clinical signs of IKC carry. Potential primary pathogens agents include cervid herpesvirus 2,
CvHV2, and chlamydia. CvHV2 is classified as an endemic pathogen in reindeer herds in Fennoscandinavia, and previous studies have found that CvHV2 is a primary pathogen for IKC. The
significance of chlamydia is more uncertain. Previous studies have not been able to conclude chlamydia as a primary pathogen. The study analyzed the prevalence of CvHV2 and chlamydia from
conjunctival eye swabs from sick and healthy reindeer in the Swedish part of Sápmi with diagnostic
PCR. The test results showed that both CvHV2 and chlamydia occur but never simultaneously,
neither at the individual nor group level (except in one case). Whether detected chlamydia was preceded by CvHV2 remains unknown. The thesis also examined which possible secondary bacterial
eye infections followed the suspected primary pathogens. Among all samples that detected Pseudomonas aeruginosa as a secondary bacterium, CvHV2 as a primary pathogen was significantly more
common than chlamydia (p = 0,0001). Klebsiella pneumoniae and Moraxella bovoculi were detected
only after positive chlamydia response. Staphylococcus aureus was more common among those that
tested positive for chlamydia than CvHV2 and the zero group (those who tested negative for both
CvHV2 and chlamydia) but no significant association was detected.
The referral associated with each sample was developed by Projekt Renöga. The project is a collaboration between SVA and SLU that aims to map the incidence and causes of infectious diseases in
the eyes and mouths of Swedish reindeer from 2020 to 2022. The referral gathered information on
four subject topics: sampling, symptoms for the majority of sick reindeer treatment with antibiotics,
and events in the reindeer herd 0-4 weeks before the onset of symptoms. From the referral, data
regarding the topics were compiled. The most common symptoms among the majority of sick reindeer were clear eye flow/wet cheek and yellow/white secretion followed by red mucosa. Due to a
lack of reliable data, the prevalence of the disease and events in the reindeer herd 0-4 weeks before
the onset of symptoms of possible significance for disease development could not be calculated.
At present, there are no recommendations regarding treatment with antibiotics for reindeer. The
analysis was therefore based on the Swedish Medical Products Agency´s recommendations on ocular inflammation in cattle and sheep. In the first instance, the Medical Products Agency recommends
topical treatment with cloxacillin or chlortetracycline, possibly benzylpenicillin intended for intramammary use. In the alternative, general treatment with tetracycline is recommended. The results from this thesis showed that general treatment with tetracycline was most common. No veterinarian
used cloxacillin or chlortetracycline. Topical treatment with benzylpenicillin occurred in isolated
cases. The discussion in the thesis advocates tetracycline as first choice of treatment due to the results that have emerged regarding the presence of secondary bacteria, MRL, waiting period and the
reindeer husbandry’s unique conditions. The discussion also argues that, without scientific studies
on reindeer, atropine as a possible adjunctive therapy in addition to antimicrobial therapy in case of
signs of uveitis, such as corneal edema. The same reasoning is given regarding treatment with general NSAIDs or corticosteroids in case of signs of pain. In case of very serious eye injuries, such
as deep corneal ulcers or perforation of the eye ball, euthanasia for animal welfare reasons is recommended
Indirect systolic blood pressure measurements in cats
Get PDFBlood pressure (BP) measurements in cats are performed regularly in the clinical setting. As cats
are easily stressed by their surroundings, the so-called white coat effect can easily influence the
measurements obtained in the clinical environment. For some animals this could lead to a false
diagnosis of hypertension. On the other hand, true hypertension that is not diagnosed (and therefore
not treated) might eventually lead to damage of target organs. Therefore, reliable BP measurements
are a very important part of the clinical handling of feline patients.
In order to minimize anxiety-induced rises in blood pressure, it is essential to perform blood pressure
measurements in cats using a stress-reduced measurement process. This includes, amongst others,
having the owner present, using a quiet location with dimmed lights as well as allowing the cat to
acclimatize to its surroundings before beginning the measurements. Following a stress-reduced
blood pressure protocol might enable the cat to relax and eventually reach a lower plateau in its
blood pressure measurement results. The primary purpose of this study was to examine whether a
prolonged measurement time can allow the cat to acclimatize to a clinical environment to such an
extent that it lowers the cat’s stress level and, in turn, generates a more distinct plateau of lower BP
measurement results. Another purpose was to examine the owner’s perception of performing a BP
measurement on their cat themselves when using an automated indirect BP measuring device.
A total of 37 cats were included in the study. Twenty-six cats were subject to a prolonged measurement procedure. A clear downward trend was seen in recorded BP for most of the cats during the
prolonged measurement time. During the prolonged measurement time, a median number of five
additional BP measurements were performed. Most owners in this study reported it to be easy to
perform BP measurements on their cats.
The study concludes that a prolonged BP measurement time will in general result in lower BP values.
By prolonging the BP measurement time, the white coat effect can be reduced in some cats.
According to this study, a prolonged BP measurement time should be recommended for cats with
initially high BP measurement results. The study also concludes that it is beneficial to allow the cat
owner to perform BP measurements on their animal themselves, if and when possible
Biosecurity and animal husbandry in goat herds in Zambia and Sweden
Get PDFIn Zambia, goats have an as important role for the wellbeing of humans as humans have for the goats
they care for. Infectious diseases are common and can have devastating effects for the animals and
thereby their owners and all others that benefit from these goats. Improved animal husbandry and
basic infection control measures could therefore be key for farmers of both small and large herds
and help maintain and improve animal health and welfare.
Sweden is a rich country, in both an economical aspect as well as in educational level. The goat
industry is small, most goat farmers are smallholder farmers and only a few farms of larger scales
exist in the country. There are many laws that regulate how one should take care of one’s animals
and there are many seminars and lectures that farmers can attend to increase their knowledge and
further improve their animal husbandry and thereby improve the productivity of their animals.
Based on the literature, quarantine routines for new or sick animals, stable hygiene, feed hygiene
and parasite control are important areas to protect one’s herd from infections. Maintaining a good
general health in the herd by providing a correct diet, clean drinking water in sufficient amounts,
shelter from the weathers and a stress-free environment are other important factors.
The aim of this study was to describe the animal husbandry in Zambia and Sweden; what is alike
and what differs? How do farmers know what to do and how to manage their goats? Are there any
lessons that can be learned and implemented in either country? Answers to these questions were
sought by conducting semi-structured interviews with goat farmers from both countries.
Ten interviews with Zambian goat owners with farm size ranging between 7 and 35 goats, and five
interviews with Swedish goat owners with between 8 and 64 animals took place over Zoom, Microsoft Teams and WhatsApp during October and November 2021. The interviews were recorded and
then transcribed in English, the same day or shortly after. Themes in the answers were sought within
these transcriptions.
The interviews indicated that the health situation of goats is better in Sweden, and it was less
common for animals to die of infections than in Zambia. The general biosecurity appears higher
than compared to Zambian goat farms, despite Zambian farmers having received goat specific
training in higher extent than the Swedish farmers. The cause for the difference in biosecurity measures implemented is not clear, but the level of knowledge or difference in available funds and means
might be conceivable reasons.
A similarity in the goat husbandry, however, is that farmers in both countries have apparent problems costs for veterinary care. In Sweden, the lack of goat specific knowledge amongst veterinarians was another factor for the reluctancy of contacting veterinarians and several farmers preferred
conducting their own research, mainly by reading information online, when their goats fall ill.I Zambia har getter en betydande roll för människors väl och ve, men samtidigt är människan väldigt
viktig för getternas hälsa. Infektionssjukdomar är vanliga och påverkar getternas förmåga till produktion och därigenom påverkas alla de som har nytta av det getterna bidrar med. Mer kunskap
inom djurhållning och smittskydd kan därför ha stor betydelse för både små som stora besättningar
och kan bidra till att förbättra djurvälfärd och därigenom förbättra människors liv.
Sverige är ett förhållandevis rikt land, både när det gäller ekonomi och kunskapsläge. Getindustrin
är dock väldigt liten och endast ett fåtal stora kommersiella besättningar finns. Djurhållning är strikt
reglerad av lagar och regler och det finns många organisationer där medlemmar får kontinuerlig
tillgång till nya råd och rön, samt ofta veterinärkonsultation.
Baserat på tillgänglig litteratur är karantänsrutiner för nyinköpta och sjuka djur, stallhygien, foderhygien och parasitkontroll viktiga områden för att skydda besättningen från infektioner. Likaså är
det viktigt att bibehålla getternas generella hälsa genom att erbjuda en korrekt diet, rent dricksvatten
i tillräcklig mängd, skydd från väder och vind samt en allmänt stressfri miljö i så stor utsträckning
som möjligt.
Målet med denna studie var att beskriva hur gethållningen ser ut i Sverige och Zambia; vilka likheter
och skillnader finns det? Hur vet getbönderna vad de ska göra och hur de ska hantera sina getter?
Finns det lärdomar från ettdera landet som kan implementeras i det andra landet? För att besvara
dessa frågor genomfördes semi-strukturerade intervjuer med getbönder från respektive land.
Tio intervjuer med zambiska getbönder med mellan 7 och 35 getter, och fem intervjuer med svenska
getbönder med mellan 8 och 64 getter genomfördes via Zoom, WhatsApp eller Microsoft Teams
under oktober och november år 2021. Intervjuerna spelades in och transkriberades på engelska snart
efter att intervjuerna ägt rum. Olika teman bland de transkriberade svaren söktes.
Intervjuerna indikerade att den generella gethälsan är bättre i Sverige och det var ovanligare att djur
dog på grund av infektionssjukdomar än i Zambia. Biosäkerhetsrutiner implementerades i högre
grad i de svenska besättningarna, trots att fler av de zambiska getbönderna hade fått getspecifik
träning. Vad skillnaden i biosäkerhet beror på är sannolikt multifaktoriellt, men skillnader i kunskapsläge, tillgång till resurser eller något annat är tänkbara faktorer.
En likhet mellan gethållning i de två länderna är att getbönder i båda länder har problem med
veterinärpriser. I Sverige lyftes även problematiken med veterinärers brist på getspecifik kunskap
som en faktor till motviljan att kontakta veterinär. Flertalet av de svenska bönderna föredrog att själva leta efter information och svar (samt har resurser för att göra det) istället för att kontakta veterinärer när djuren insjuknar
Utvärdering av behandlingseffekt och riskfaktorer på gårdar med hästar naturligt infekterade med Strongylus vulgaris
Get PDFStrongylus vulgaris är den mest patogena av hästens inälvsparasiter. Hästarna blir smittade på betet
via det infektiösa larvstadiet L3. Väl i magtarmkanalen migrerar larverna framför allt till främre
krösroten där de utvecklas till L5-larver. Det är i den här fasen parasiten är mest patogen. Skadorna
larverna orsakar i krösroten kan leda till syrebrist i tarmen, vilket i sin tur kan leda till kolik och i
värsta fall döden. När larverna åter igen är tillbaka i tarmlumen blir de adulta maskar som utsöndrar
ägg med hästens träck. Prepatensperioden, tiden mellan infektion och utsöndring av ägg, är sex till
sju månader.
På 1960–80-talen var prevalensen för S. vulgaris 80–100 %. Rekommendationen var då att avmaska hästarna var åttonde vecka för att bekämpa parasiten, men den intensiva avmaskningen ledde
dock till resistens hos andra parasiter, framför allt cyathostominer. Idag finns en utbredd resistens
mot bensimidazoler och enstaka fall mot pyrantel. Makrocykliska laktoner är än så länge effektiva,
men det har setts tendenser för minskad effekt även hos den här substansgruppen. Därför rekommenderas idag i stället riktad selektiv avmaskning. Det innebär att bara de hästar som utsöndrar mer
än 200 EPG och/eller är positiva för S. vulgaris eller bandmask avmaskas. Till följd av de nya avmaskningsrekommendationerna har det återigen setts en ökning av prevalensen av S. vulgaris. En
framtida utmaning är därför att kunna hantera smittan utan att driva på resistensutvecklingen av
andra parasiter. Syftet med det här arbetet var att bidra till utformning av mer detaljerade rekommendationer för hur en S. vulgaris-smitta ska bekämpas.
Delstudie 1 var utformad som en enkätstudie. De utav Statens veterinärmedicinska anstalts
(SVA) övervakningsgårdar som vid träckprovtagningen våren 2021 haft minst en häst positiv för S.
vulgaris blev erbjudna att delta. Av de tillfrågade gårdarna svarade 64 % på enkäten. Utefter de svar
som erhölls verkar det vara en riskfaktor med ett stort antal hästar per gård och stor omsättning av
hästar. Enkäten användes också för att rekrytera gårdar till delstudie 2 och 3.
I delstudie 2 undersöktes tio hästar som var positiva för S. vulgaris vid träckprovtagningen våren
2021. Uppföljande träckprover togs åtta och 16 veckor efter avmaskning med ivermektin. Samtliga
hästar var negativa vid de uppföljande provtagningarna, vilket tyder på att en engångsbehandling
med ivermektin på våren har god effekt på adulta maskar av S. vulgaris.
I delstudie 3 användes samma gårdar som i delstudie 2. Totalt åtta hästar som var negativa för S.
vulgaris och som delat bete med de positiva hästarna under föregående sommar undersöktes. Vid
uppföljande träckprover åtta och 16 veckor efter att de positiva hästarna avmaskats var samtliga åtta
hästar fortsatt negativa för S. vulgaris. Resultaten talar för att hästar som är negativa för S. vulgaris
på våren inte behöver avmaskas då. Emellertid krävs fler studier för att säkerställa det.
På en gård med etablerad smitta av S. vulgaris undersöktes i delstudie 4 effekten av två behandlingar med ivermektin av gårdens samtliga hästar med fem månaders intervall. Samtliga hästar avmaskades våren 2020 samt hösten 2020. Våren 2021 avmaskades bara de hästar som hade över 200
EPG. Uppföljande träckprover togs hösten 2020, våren 2021 och hösten 2021. Inga andra beteshygieniska åtgärder implementerades. Vid sista provtagningen hösten 2021 var fyra hästar positiva för
S. vulgaris. Det tyder på att avmaskning av samtliga hästar två gånger med fem månaders intervall
inte är tillräckligt för att bli av med smittan om inga beteshygieniska åtgärder kan göras eller om
nya hästar inte avmaskas systematiskt vid ankomst.
Sammanfattningsvis behövs mer forskning för att optimera rekommendationerna kring hur bekämpningen av S. vulgaris bör se ut.Strongylus vulgaris is the most pathogenic of the horse's intestinal parasites. The horses become
infected on the pasture where they ingest the infectious third larval stage. Once in the gastrointestinal
tract, the larvae migrate to the root of the cranial mesenteric artery, where they develop into L5
larvae. The damage that the larvae cause while migrating can lead to hypoxia in the intestine, which
in turn can lead to colic and in the worst case, death. When the larvae are back in the intestinal lumen
again, they become adult worms that excrete eggs with the horse's feces. The period between infection and shedding of eggs is six to seven months.
In the 1960s to 1980s, the prevalence of S. vulgaris was 80–100%. The recommendation was to
deworm all horses every eight weeks to fight the parasite. However, the intense deworming led to
resistance in other parasites, especially cyathostomines. Today there is widespread resistance to
benzimidazoles and occasional cases of resistance to pyrantel. Macocyclic lactones have been
effective so far, but recent reports indicate reduced effect in this anthelmintic class as well. Today it
is recommended to deworm after fecal analysis, and only horses that excrete more than 200 EPG
and/or are positive for S. vulgaris or tapeworm are dewormed. As a result of the new deworming
recommendations, an increase in the prevalence of S. vulgaris has been seen yet again. The challenges for the future lies in how parasite infections should be handled, without selecting for anthelmintic resistance. The aim of this study was to contribute to more detailed recommendations for
how to combat an established S. vulgaris infection.
Study 1 was designed as a questionnaire study. Those of the National Veterinary Institute's
(SVA) monitoring farms that in the spring of 2021 had at least one horse positive for S. vulgaris
were asked to participate in a survey. The questionnaire was answered by 64% of farms. Based on
the answers received, it seems that a large number of horses and high traffic of horses can be a risk
factor for S. vulgaris infection.
In study 2, ten horses that were positive for S. vulgaris in the spring of 2021 were re-examined
eight and 16 weeks after deworming with ivermectin. All horses were negative at the follow-up
analyses, which indicates that treatment with ivermectin has a good effect on adult worms in the
intestinal lumen.
In study 3, same farms from study 2 were used. A total of eight horses that were negative for S.
vulgaris and that shared pasture with the positive horses during the previous summer were examined. At follow-up parasitic diagnostics eight and 16 weeks after the positive horses had been
dewormed, all horses were still negative for S. vulgaris. These results suggest that horses that are
negative for S. vulgaris in the spring do not need to be dewormed. However, more studies are needed
to ensure this.
Study 4 was carried out on a farm with an established infection of S. vulgaris. The effect of two
treatments with ivermectin at five-month interval of all horses on an infected farm was evaluated.
All horses were dewormed in the spring and autumn of 2020. In the spring of 2021, only horses that
had more than 200 EPG were dewormed. Follow-up parasitic diagnostics were done in the autumn
of 2020, spring of 2021, and autumn of 2021. No other preventive pasture hygiene were performed.
At the last sampling in the autumn of 2021, four horses were positive for S. vulgaris. This indicates
that deworming all horses twice at five-month interval is not enough to eliminate the infection.
In summary, more research is needed to optimize the recommendations on how to control infections with S. vulgaris
Association analyses of forehead hair whorls, behaviour, and chromosome regions in Standardbred Trotters
Get PDFIntroduction: In horse breeding, athletic skills have been in focus and certain behaviour types have
been found to be important for competition. Behaviour is heritable but is also affected by the
environment. Just like humans, animals have their own personality and behaviour-traits.
The hair whorls in the equine forehead and their potential meaning have been discussed by people
practising horsemanship. They are believed to tell us things about the horse’s behaviour and
personality. The hair whorls are thought to take form when the skin on the foetus expands during
growth in the uterus. At a certain timepoint during development, the hair follicles get set in their
angle that gives the hair its direction to grow. But exactly how the hair whorls get their specific
appearance and what position they get is unclear. Since both brain and skin cells originate from the
ectoderm, there are theories that the brain can be mirrored by the overlying skin.
The aim of this study was to investigate if there is an association between facial hair whorls and
behaviour as well as finding regions of interest for the hair whorl types in the horses’ DNA.
Material and method: The behaviour data to be analysed in this study had already been collected
through a survey in another project about genetics and behaviour. The behaviour traits analysed
were nervosity, excitability, fearfulness, concentration, learning, memory, cooperation, will to win,
stubbornness, self-control, recovery, appetite and stereotypic behaviour. In that survey the trainer
gave the horses scores between 1-7 depending on how often they saw the behaviour during
competition. Hair samples from the horses’ tails had also been collected.
This study analysed the association between the thirteen different behaviour traits from the survey
and nineteen different hair whorl types in 175 Standardbred trotters. Their DNA were extracted, and
their genome low pass sequenced and analysed. Their genomic information was run in a computer
program that compared the individuals in the different hair whorl groups.
The hair whorls were inspected live or from a photo, a protocol was filled out and a photo was taken
on the horses’ forehead. The horses were then divided into groups as low (1 and 1-2) and high (7
and 6-7) scores from the survey, and hair whorl groups that were classified as contraries. Statistical
association analyses were then performed between individuals that had extreme scores (1 against 7
and 1-2 against 6-7) in the behaviour traits according to the survey, and the differing hair whorl
groups. The association were analysed using two by two contingency tables.
The results of this study can indicate the following; if a facial hair whorl is located to the right (to
the left from a frontal view), the chance is bigger that it becomes nervous during competition in
comparison to a horse with a facial hair whorl to the left (p-value: 0,025). If a horse has more than
one facial hair whorl, it more often took longer for it to learn the task of competing (p-value: 0,03).
Comparing the horses that had a facial hair whorl looking like a feather, there was a greater chance
of the trotter to be focused and concentrated during competition if the feather went in a vertical
direction, compared to if it had a horizontal or diagonal direction (p-value: 0,05). If the feather was
vertical, they also had a higher chance of having good appetite after competition (p-value: 0,03).
On five chromosome regions, but one especially, there was found a highly significant difference
between horses with one hair whorl and horses with two hair whorls in the forehead. For future
investigations in this subject, these results can serve as an interesting basis about associations
between facial hair whorls, behaviour, and genetics of Standardbred trotters.Introduktion: De atletiska egenskaperna har varit i fokus när det kommer till hästavel, men även
betéende är viktigt för tävlingshästar. Beteende är genetiskt överförbart, men påverkas även av
miljön. Precis som människor har djur olika personligheter och därav olika beteende-typer.
Hårvirvlarna i hästens panna och deras eventuella betydelse har sedan länge diskuterats bland
människor som lever och jobbar med hästar. Dessa hårvirvlar tros kunna antyda vilken sorts
personlighet och beteenden en häst har.
Hårvirvlarna tros bildas när huden på fostret stretchas ut under tillväxten i livmodern. Hårfolliklarna
får då troligen en vinkel som ger upphov till åt vilket håll hårstrået växer. Men exakt varför virvlarna
får det utseende de får, och vilken position de får, är oklart. Eftersom samma embryonala celler ger
upphov till både hjärnan och skinnet, finns teorier om att hjärnan kan speglas av den överliggande
huden.
Studiens syfte var att undersöka om det finns någon association mellan hårvirveltypen i pannan och
beteende hos häst, men även att hitta DNA-regioner av intresse för hårvirveltyp hos hästen.
Material och metod: Beteendedata som analyserades i denna studie hade redan samlats in genom
en enkät i ett tidigare projekt om genetik och beteende. Beteende-typerna som analyserades var
nervositet, upphetsning, rädsla, koncentration, inlärning, minne, samarbete, vilja att vinna, envishet,
självbehärskning, återhämtning, aptit och stereotypier. I denna enkät gav travtränaren hästen poäng
mellan 1-7 beroende på hur ofta de såg betéendet under tävling. Hårprover från hästarnas svansrötter
hade också samlats in i den tidigare studien.
Denna studie analyserade eventuella samband mellan de tretton olika beteende-parametrarna och
nitton olika hårvirvel-typer på 175 stycken varmblodstravare i Sverige och Norge. Hästarnas DNA
extraherades på labb och sedan analyserades och gensekvenserades DNA:t. Deras genetiska
information kördes därefter i ett dator-program som jämförde individerna i de olika hårvirvelgrupperna för att hitta eventuella genetiska faktorer av värde för dessa hårvirvel-typer. Hårvirvlarna
inspekterades, ett protokoll fylldes i och ett foto togs på vardera hästpanna. Hästarna blev sedan
indelade i grupper som låg (1 och 1-2) och hög (7 och 6-7) poäng-tagare från enkäten, och hårvirvelgrupper som klassificierades som motsatta varandra. Statistisk association beräknades med
hjälp av frekvenstabeller, mellan individer som hade extrema beteende-poäng (1 mot 7 och 1-2 mot
6-7) och de motsatta hårvirvelgrupperna.
Resultaten kan indikera följande: Om hårvirveln är till höger i pannan (vänster framifrån sett) är
sannolikheten större att hästen blir nervös under tävling, till skillnad från en häst med en virvel till
vänster i pannan (p-värde: 0,025). Om en häst har fler än en virvlel i pannan, så tar det längre tid för
den att lära sig uppgiften att tävla (p-värde: 0,03). Vid jämförelse av de hästar som hade en hårvirvel
som ser ut som en fjäder, var det mer sannolikt att hästen skulle vara fokuserad under tävling om
fjädern gick vertikalt i pannan jämfört med om den gick horisontellt eller diagonalt (p-värde: 0,05).
Om fjädern gick i vertikal riktning var det också större chans att de skulle ha bra aptit efter tävling
(p-värde: 0,03).
På fem men speciellt en kromosom hittades en region av hög signifikans för skillnad mellan hästar
som hade en virvel i pannan jämfört med hästar som hade två virvlar i pannan. För framtida
undersökningar i detta område kan dessa resultat ge intressant grund och indikationer på associationer mellan hårvirvel, beteende och genetik hos varmblodstravaren
The effects of historical land use on plant diversity in semi-natural grasslands
Get PDFDuring the last two centuries, large-scale administrational and technological reforms have drastically changed the agricultural landscape in Sweden. The meadows and semi-natural grasslands that once played a central role in the agricultural landscape have been reduced with up to 95%.
This has entailed large losses of habitat for vascular plants that rely on traditional management practises, and a decrease in the overall plant species richness of managed landscapes. Yet, traces of historical land use, so-called legacy effects, often remain and influence the present-day distribution of plants. How such historical land use affects the species richness we have today and how these changes in land use affect the diversity of vascular plants are investigated here. In this study, I inventoried a total of 97 different grassland and afforested grassland plots in two locations and related the plant species richness and specialist plant occurrence to historical land uses with the help of historical land-use maps obtained from a project by Cousins (2009). The results indicate that legacy effects of historical land use influence present-day plant communities but that these vary across the different locations, probably due to site-specific effects. The results seem to be contradictory to each other in the two locations that were included.Under de senaste två århundradena har storskaliga administrativa och tekniska reformer drastiskt förändrat jordbrukslandskapet i Sverige. De ängar och naturbetesmarker som en gång spelade en central roll i livsmedelsproduktion systemet är idag reducerade med upp till 95%. Detta har inneburit stora förluster av livsmiljöer för kärlväxter som är beroende av traditionella skötselmetoder, vilket har resulterat i en minskning av den totala växt/artrikedomen i landskapet. Ändå finns ofta spår av historisk markanvändning, så kallade arvseffekter, kvar och påverkar den nuvarande utbredningen av växter.
Hur den historiska markanvändningen påverkar artrikedomen vi har idag och hur förändringarna i markanvändningen påverkar mångfalden av kärlväxter undersöks här.
Det gjordes en inventering av två landskap med totalt 97 olika platser. Artrikedomen och förekomsten av specialistarter relaterades till historiska markanvändningskartor som erhölls från ett projekt av Cousins (2009).
Resultaten tyder på att arvseffekter av historisk markanvändning påverkar dagens växtsamhällen men att dessa varierar mellan olika platser, troligen på grund av platsspecifika effekter. I denna avhandling visade sig resultaten vara motsägande i de två platserna som ingick i studien
Etableringsbevattning av stadsträd
Get PDFFullvuxna stadsträd har stor förmåga att leverera ekosystemtjänster för oss människor. För att kunna
bli fullvuxna anses kvalitén på den bevattning som utförs innan träd själva kan försörja sig på vatten,
etableringsbevattning, vara avgörande. Det här arbetet syftar till att undersöka hur
etableringsbevattning kan utföras för att optimera etablering av stadsträd genom att vara biologiskt
optimal men samtidigt resurseffektiv att utföra. Ämnet undersöks genom en inledande
litteraturstudie som sedan efterföljs av en fallstudie inriktad på Helsingborg Stad med tillägg från
Malmö Stad.
Resultatet från studien framhåller delvis att kvalitén på etableringsbevattning av stadsträd i svenska
kommuner kan vara bristfällig. Detta kan orsakas av att skötselbeskrivningar ofta är generella,
frekvensbaserade och saknar tydliga kontrollkrav trots att studerad litteratur indikerar att detta bör
undvikas. Det kan även orsakas av bristande kompetens och närvaro på platsen från den utförande
entreprenören. Samtidigt visar resultatet att det förekommer utförare som i motsats till den angivna
problematiken levererar en hög kvalité på bevattningen genom att justera rutinen efter behov.
Beställare kan därför uppnå en biologiskt optimal bevattningsregim genom att ställa större krav på
kompetenta och närvarande entreprenörer samt i högre grad anpassa skötselbeskrivningar efter
specifika behov. Resultatet från studien framhåller också att fuktsensorer kan vara effektiva verktyg
för att optimera etableringsbevattning av stadsträd genom att behovsanpassa utförandet och
samtidigt möjliggöra för förbättrad planering och kontroll.
För ett resurseffektivt utförande av biologiskt optimala bevattningsregimer lyfter resultatet från
studien fram ett antal tillvägagångssätt. Ökade investeringar i etableringsbevattning såsom
fuktsensorer kan vara resurseffektivt om det genererar fler lyckade trädetableringar. Samtidigt leder
användandet av fuktsensorer inte nödvändigtvis till minskade kostnader eftersom
bevattningsregimen då följer trädens verkliga vattenbehov. Beroende på meteorologiska variationer
mellan olika år, så kallad årsmån, kan användandet istället leda till ökade kostnader för bevattning
vissa år och minskade kostnader andra år. Därtill anses kommunala resurser generellt begränsade.
För att vara resurseffektiva kan fuktsensorerna därför behöva prioriteras till särskilda fall. En annan
viktig resurseffektivisering kan vara upprättandet av närliggande vattenposter. Resultatet från
studien visar att det finns goda förutsättningar att optimera etableringsbevattning av stadsträd idag
med en resurseffektiv hållning.Fully grown urban trees have great ability to deliver ecosystem services for us humans. In order to
become fully grown, the quality of the irrigation carried out before trees are self-sufficient on water,
establishment irrigation, can be crucial. This study aims to investigate how establishment irrigation
can be carried out to optimize the establishment of urban trees by being biologically optimal but at
the same time resource efficient to carry out. The topic was investigated through an initial literature
study followed by a case study on the city of Helsingborg with additions from the city of Malmö.
The result of the study partly highlights that the quality of establishment irrigation of urban trees in
Swedish municipalities may be deficient. This can be caused by the fact that maintenance
descriptions are often general, frequency-based and lack clear control requirements, despite the fact
that the literature studied indicate that this should be avoided. It can also be caused by a lack of
competence and presence on the site from the performing contractor. However, contrary to the stated
problem, the result also shows that there are performers who deliver high quality of irrigation by
adjusting the routine in relation to the need. Municipalities can therefor achieve a biologically
optimal irrigation regime by placing greater demands on competent and present contractors and to
a greater extent adapt maintenance descriptions to specific needs. The result also highlight that
moisture sensors can be effective tools for optimizing the establishment of urban tree irrigation by
adapting the performance to specific needs while enabling improved planning and control.
For a resource efficient execution of biologically optimal irrigation regimes, the results of the study
highlight a number of approaches. Increased investments in establishment irrigation such as
moisture sensors can be resource efficient if it generates more successful tree establishments. At the
same time, the use of moisture sensors does not necessarily lead to reduced costs since the irrigation
regime then follows the actual water needs of the trees. Depending on annual variation in
meteorological conditions the cost for irrigation can increase some years in comparison to current
frequency-based regimes. In addition, municipal resources are generally considered limited. In order
to be particularly resource efficient, moisture sensors may therefore need to be prioritized to specific
cases. Another important resource efficient approach can be the establishment of nearby water
hydrants. The results of the study show that there are good conditions for optimizing the
establishment irrigation of urban trees today with a resource-efficient approach
Allmän park som förskolegård?
Get PDFVi befinner oss i en tid där städer förtätas och konkurrensen om marken
är stor. I den täta staden är det en utmaning att avsätta tillräckligt
stora friytor för barn, då detta står i konflikt med andra markanspråk.
Samtidigt vet vi att förskolegården är en betydelsefull plats för barn i
vardagen och att en rymlig och kvalitativ miljö på gården är avgörande
för att främja barnens lust till lek och fysisk aktivitet.
För att hantera konkurrensen om mark och behovet av goda förskolegårdar för barn prövar kommuner runt om i landet olika typer av
samnyttjande. En form av samnyttjande är att låta en allmän park utgöra
hela eller delar av förskolans utomhusyta. Det saknas emellertid kunskap
kring hur den här typen av lösning påverkar brukarna. Arbetet syftar till
att minska denna kunskapslucka genom att undersöka hur samnyttjande
mellan allmän park och förskolegård fungerar i praktiken, sett ur ett
barnperspektiv och ett verksamhetsperspektiv.
Genom en litteraturstudie och en fallstudie av två förskolor som nyttjar
allmän park som utomhusyta, belyser arbetet hur förskolebarns lek
kan påverkas av samnyttjandet samt vilka möjligheter och utmaningar
den här typen av lösning kan föra med sig för verksamheterna. De två
studerade förskolorna använder en lekplats respektive en park som ligger
i direkt anslutning till verksamheten. Genom intervjuer med pedagoger,
platsanalyser och observationer, undersöks hur de allmänna platserna
fungerar för barnens lek och fysiska aktivitet samt för pedagogerna i
deras arbete med barnen.
Resultatet av intervjuerna visar att samnyttjandet kan föra med sig
enstaka möjligheter, men i övrigt är utevistelsen i de allmänna parkerna
förknippat med utmaningar för pedagogerna. Platsanalyserna visar
vidare vissa brister i lekplatsens och parkens fysiska miljö. Båda ytorna
är små och saknar en rad kvalitativa värden av betydelse för leken,
vilket sannolikt begränsar barnens lek och fysiska aktivitet under
utevistelsen. Utifrån resultatet är det däremot inte möjligt att säga att
bristerna i miljön beror på att platserna är allmänna, då det finns gott
om förskolegårdar även på kvartersmark med liknande brister. Det som
emellertid är utmärkande för en förskolegård på allmän plats är närvaron
av andra besökare. Arbetet visar att utomstående personer kan påverka
förskolebarnen negativt. Å andra sidan kan besökare upplevas som
spännande och erbjuda barnen möjligheter för lek och lärande.
Sammantaget pekar resultatet på att samnyttjande – i de former som
belyses inom arbetet – är en kompromiss. Att använda allmänna
parker som utomhusyta verkar i huvudsak för med sig utmaningar för
verksamheterna, där konkreta svårigheter som pedagoger kan behöva
hantera relaterar till låga staket samt begränsade möjligheter att
använda och påverka utformningen av den fysiska miljön. Pedagoger
kan också uppleva utmaningar kopplat till andra besökares närvaro samt
allmänhetens påverkan på miljön såsom öppna grindar och nedskräpning.
I allmänna parker tycks det också finnas fler osäkerhetsfaktorer än på en
förskolegård på kvartersmark (andra besökare, avsaknad av staket mm),
vilket kan bidra till att pedagoger inte känner sig trygga med att släppa
barnen fritt utan nära bevakning. Därigenom riskerar de att begränsa
barnens rörelsefrihet och lek under utevistelsen.We live in a time where cities are densifying, and competition for land
is fierce. Setting aside the areas needed to create spacious and qualitative
outdoor environments for preschools in the dense city is challenging, as
this competes with other land claims. At the same time, research shows
the importance of large, green and varied schoolyards to promote young
children’s play and physical activity.
Municipalities around the country are testing various solutions to deal
with the prevailing competition for land and the need for qualitative
outdoor environments for preschools. One strategy is integrating
children’s outdoor play spaces with other city functions for shared
use of space. One type of shared use allows a public park to be used
both at a schoolyard for preschool children and as a recreational park
for the public. However, few studies have evaluated how solutions like
this work in practice and affect the users. This study aims to reduce this
knowledge gap by investigating how shared use between public parks and
schoolyards works in practice from a child’s perspective and a preschool
educator’s perspective.
With the help of a case study and a literature review, this study sheds
light on how shared use may affect preschool children and their outdoor
play activities and what opportunities and challenges preschool educators
may experience while sharing an outdoor space with the public. The
case study focuses on two preschools that use adjacent public areas (a
playground and a park) for daily outdoor activities and include interviews
with educators, observations of children’s outdoor play and site analysis.
The result shows that the educators see some opportunities with shared
use, but otherwise, the outdoor stay in the public areas is associated with
challenges. The site analysis further reveals shortcomings in the physical
environment of the playground and the park. Both outdoor spaces are
relatively small and lack some qualitative values of importance, which
probably limits the preschool children’s play and physical activity during
their outdoor stay. However, based on the results, it is impossible to
say that the shortcomings are because the schoolyards are on public
grounds, as plenty of schoolyards situated on private land has similar
flaws. However, what is characteristic of a schoolyard on public grounds
is the presence of visitors from the public who are allowed to access the
space during the day. The results show that visitors can negatively affect
preschool children during their outdoor stay. On the other hand, visitors
can be experienced as exciting and offer the children opportunities for
play and learning.
All in all, the study indicates that shared use – in the forms highlighted
within the research – is a trade-off. Using public parks as an outdoor
space mainly entails challenges for educators, where difficulties relating
to low fences and limited opportunities to use and influence the design
of the shared space are two problems that educators may need to handle.
Educators may also experience challenges related to the presence of other
visitors and visitors’ impact on the environment, such as open gates. In
a schoolyard on public grounds, there also seem to be more factors of
uncertainty than in a schoolyard situated on private land (other visitors,
lack of fences, etc.), which can contribute to the educators not feeling
safe to let the children move freely without close supervision. As a result,
they risk restricting the children’s freedom of movement and play during
the outdoor stay
Med kroppen som verktyg
Get PDFI mitt arbete har jag undersökt förkroppsligad kunskap. Jag har utforskat kopplingen
mellan kunskap och kropp samt på vilket sätt subjektivt erfarande kan vara värdefullt
vid kunskapsinhämtning- och förståelse kring landskapet. Jag har även tittat närmare
på lärandeprocesser som undersöker sådant som inte så lätt kan mätas och kategoriseras, vilket kan vara intressant för ett tvärvetenskapligt fält som landskapsarkitektur.
I min studie har jag undersökt på vilket sätt förkroppsligad kunskap, via platsmeditation, kan berika landskapsarkitekters inventering av landskapet. Jag har använt
mig av ett tvådelat tillvägagångssätt som dels har bestått i en utförande del, där jag
har gjort en inventering med hjälp av platsmeditation ute i landskapet och dels en
litteraturstudie där jag med hjälp av teori har kunnat undersöka olika aspekter av
förkroppsligad kunskap. Platsen för min undersökning har varit det utflyktsmål som
jag älskade som barn; bunkrarna på Vikhögs fiskeläge.
I platsmeditationen har jag identifierat tre egenskaper som jag anser vara av värde
för att få förkroppsligad kunskap om landskapet; att vara närvarande, att investera tid
samt att använda kroppens sinnen. Utifrån en utarbetad grammatik har jag format min
undersökning för att kunna dokumentera och förmedla förkroppsligad kunskap om
landskapet.
Genom en kreativ process i det jag kallar Eftermeditationer har jag bearbetat och transformerat mina förkroppsligade erfarenheter. Eftermeditationerna vittnar om min
kropps registreringar kring rörelser, nyanser och förändringar i landskapet. Resultatet
visar på vikten av subjektiv erfarande i lärandeprocesser som är öppna, sökande och
kreativa. För att tillägna sig förkroppsligad kunskap krävs ett subjektivt erfarande genom att delta inifrån landskapet, inte utifrån på distans. Genom att öva och att göra i ett
praktiskt deltagande inifrån landskapet tillägnar vi oss kunskap och förståelse. Den
kreativa processen i Eftermeditationen kan synliggöra kunskapen, väcka engagemang
och forma idéer.
Slutsatser som dras är att subjektivt erfarande via kroppsliga, sinnliga intryck kan
bidra till förståelse för landskapet så som det faktiskt är; här och nu. Det kan fylla
glappet mellan människan och landskapet. Det behövs dock både ett deltagande
inifrån platser, men också ett observerande på distans för att få en sammansatt
bild. Platsmeditation kan göra oss uppmärksamma på att vi alla är en del i en större
helhet och att var och ens upplevelse utav denna helhet är värdefull. För en landskapsarkitekt, (ett erfarande subjekt som skapar livsmiljöer åt andra erfarande subjekt)
kan ett sådant förhållningssätt vara av värde.In my study I have looked into embodied knowledge, the connection between body
and knowledge and in what way subjective experiences can be valuable in the search
for understanding of landscape. I have also looked into learning processes that examine things that can not so easily be measured and categorized. This can be valuable
for an interdisciplinary field such as landscape architecture.
I have investigated in what way embodied knowledge, through site
mediation can enrich landscape architects’ inventory methods of the landscape.
I have used two parallel approaches; an experimental part, where I have made an
inventory with site meditation in the landscape and a literature study where I have
looked at different aspects of embodied knowledge with help from theory. My investigation took place at one of my favorite excursion destinations as a child; the bunkers
at the small fishing village Vikhög.
I have identified three qualities in the site meditation that I consider to be of value
in gaining embodied knowledge of the landscape; to be present, to invest time and to use
the senses of the body.
Through a creative process I have, in what I call Post-Meditations, processed and transformed my embodied experiences. The results show my body’s registrations of movements, nuances and changes in the landscape. The result also shows the importance
of subjective experience in learning processes that are open, searching and creative.
In order to acquire embodied knowledge, a subjective experience from within the
landscape is needed, in contrast to observations from a distance. By practicing and
doing a participating observation from within the landscape, we acquire knowledge and
understanding. The creative process in Post-Meditation can make knowledge visible,
awaken commitment and shape ideas.
Conclusions are drawn that subjective experience via bodily, sensuous impressions
can contribute to an understanding of the landscape as it actually is; right here, right
now. It can fill the gap between man and the landscape. However, to get a whole
picture it takes both participation from within places, but also observations from
a distance. Site meditation can make us aware that we are all part of a larger whole
and that everyone’s experience of this whole is valuable. For a landscape architect, (a
knowing subject who creates living environments for other knowing subjects), such
an approach can be of value