IVL Swedish Environmental Research Institute
Not a member yet
3031 research outputs found
Sort by
För Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket. Övervakning av luftföroreningar i Stockholms län - mätningar och modellering. Resultat till och med september 2007
No full textPå uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har svaveldepositionen i länet samt övriga Sverige minskat kraftigt, speciellt tydligt är detta i krondroppsytorna. Detta beror främst på att torrdepositionen har minskat kraftigt p.g.a. ett minskat svavelutsläpp i Europa genom åren. För kväve finns inga tydliga trender vare sig i Stockholms län eller i övriga Sverige. Mätningarna i Stockholms län 2006/07 visar på förhållandevis låg svavel- och kvävedeposition till skogsytorna, detta trots den relativt höga nederbördsmängden under mätperioden. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under mätperioden. Stormarna i början av året syns främst i mätningarna genom förhöjda klorid- samt natriumhalter vid samtliga lokaler. Trots minskad försurningsbelastning noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsstatus för lokalerna i länet. Inga signifikanta skillnader har observerats vid de olika lokalerna vare sig vad gäller BC/Al -kvoten eller den syraneutraliserande förmågan (ANC). pH-värdet har dock sedan mätstarten stigit vid Bergby, Sticklinge och Farstanäs medan sulfatsvavelhalten har sjunkit i flertalet lokaler. Uppmätta halter vid Arlanda avviker något med en tendens till minskning av pH-värdet samt en ökning av sulfatsvavelhalten. Oorganiskt aluminium har minskat vid flertalet lokaler. Modellberäkningarna för Stockholms län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 25 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer det att minska till 6 %. Andelen antropogent försurade sjöar var mycket låg enligt beräkningarna. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst, och uppgår till som högst 10 kg per hektar och år i delar av Skåne och Halland. Det är i dessa delar som risken för förhöjd kväveutlakning från skogsmark är som störst. I Stockholms län varierar ackumuleringen från 1 till drygt 5 kg per hektar och år. Den högsta ackumuleringen finns i den sydöstra delen av länet. Risken för förhöjd kväveutlakning bedöms som relativt liten under nuvarande förhållanden. Kvävebelastningen är dock tillräckligt hög för att det ska finnas en risk för påverkan på markvegetationens sammansättning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Stockholms län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelser och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.På uppdrag av Länsstyrelsen i Stockholms län och Luftfartsverket mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på åtta platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Längre norrut i landet finns en gradient med större deposition i Stockholmsområdet och längs Norrlandskusten än inåt landet. Sedan mätningarna startade har svaveldepositionen i länet samt övriga Sverige minskat kraftigt, speciellt tydligt är detta i krondroppsytorna. Detta beror främst på att torrdepositionen har minskat kraftigt p.g.a. ett minskat svavelutsläpp i Europa genom åren. För kväve finns inga tydliga trender vare sig i Stockholms län eller i övriga Sverige. Mätningarna i Stockholms län 2006/07 visar på förhållandevis låg svavel- och kvävedeposition till skogsytorna, detta trots den relativt höga nederbördsmängden under mätperioden. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under mätperioden. Stormarna i början av året syns främst i mätningarna genom förhöjda klorid- samt natriumhalter vid samtliga lokaler. Trots minskad försurningsbelastning noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsstatus för lokalerna i länet. Inga signifikanta skillnader har observerats vid de olika lokalerna vare sig vad gäller BC/Al -kvoten eller den syraneutraliserande förmågan (ANC). pH-värdet har dock sedan mätstarten stigit vid Bergby, Sticklinge och Farstanäs medan sulfatsvavelhalten har sjunkit i flertalet lokaler. Uppmätta halter vid Arlanda avviker något med en tendens till minskning av pH-värdet samt en ökning av sulfatsvavelhalten. Oorganiskt aluminium har minskat vid flertalet lokaler. Modellberäkningarna för Stockholms län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 25 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer det att minska till 6 %. Andelen antropogent försurade sjöar var mycket låg enligt beräkningarna. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst, och uppgår till som högst 10 kg per hektar och år i delar av Skåne och Halland. Det är i dessa delar som risken för förhöjd kväveutlakning från skogsmark är som störst. I Stockholms län varierar ackumuleringen från 1 till drygt 5 kg per hektar och år. Den högsta ackumuleringen finns i den sydöstra delen av länet. Risken för förhöjd kväveutlakning bedöms som relativt liten under nuvarande förhållanden. Kvävebelastningen är dock tillräckligt hög för att det ska finnas en risk för påverkan på markvegetationens sammansättning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Stockholms län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelser och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet
För Västmanlands läns Luftvårdsförbund. Övervakning av luftföroreningar i Västmanlands län - mätningar och modellering. Resultat till och med september 2007
No full textPå uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Mätningarna i Västmanlands län visar på måttlig belastning i länet jämfört med situationen i Sverige som helhet. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat sedan mätningarna startade i Västmanlands län 1993. Minskningen är större i skog än på öppet fält, vilket beror på att torrdepositionen minskat kraftigt. För kväve syns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var depositionen av antropogent svavel och oorganiskt kväve till både öppet fältytorna och skogsytorna lågt. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under det senaste mätåret. Stormarna i januari syns tydligt i mätningarna genom förhöjda klorid- och natriumhalter i öppet fält och i krondropp. Ur försurningssynpunkt återfinns det mest försurade markvattnet i Kvisterhult där den syraneutraliserande förmågan (ANC) är negativ och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium (BC/Al) är mindre än 1, vilket indikerar en risk för skador på ekosystemet. Den lokal som ur försurningssynpunkt har det bästa markvattnet är Finnbo där ANC är positiv och BC/Al-kvoten generellt är mycket hög. Markvattnets innehåll av nitratkväve har vid samtliga mätlokaler ett median-värde under detektionsgränsen. Låga halter av nitratkväve är normalt i brukad skog. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och ozon var låga vid de olika lokalerna i länet liksom vid flertalet lokaler i Sverige under mätperioden. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det endast marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar att regeringens långsiktiga mål för marknära ozon överskrids vid båda lokaler som mäter ozon i länet; Kvisterhult och Hyttskogen. Modellberäkningarna för Västmanlands län visar på ett visst kvarvarande försurningsproblem i länet, både vad gäller skogsmark och sjöar. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 14 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer motsvarande andel enbart att vara 2 % i framtiden. Andelen försurade sjöar, i dagsläget, överskrider enligt beräkningarna gränsen för delmålet, 10 %, både med nedfallet 2007 och med minskad deposition år 2020, enligt CLE-scenariet. Detta stämmer med mätningarna som fortfarande visar på sura förhållanden vid en del av lokalerna i Västmanland, vilket gör att fortsatta mätningar blir intressanta för att följa upp utvecklingen i framtiden. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst. I större delen av Västmanlands län ackumuleras mellan 2 och 4 kg per hektar och år. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Västmanlands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.På uppdrag av Västmanlands läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på sex platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt Program 2007. Grundtanken med Program 2007 är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom Program 2007 omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Mätningarna i Västmanlands län visar på måttlig belastning i länet jämfört med situationen i Sverige som helhet. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat sedan mätningarna startade i Västmanlands län 1993. Minskningen är större i skog än på öppet fält, vilket beror på att torrdepositionen minskat kraftigt. För kväve syns inga tydliga trender. Under det hydrologiska året 2006/07 var depositionen av antropogent svavel och oorganiskt kväve till både öppet fältytorna och skogsytorna lågt. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige under det senaste mätåret. Stormarna i januari syns tydligt i mätningarna genom förhöjda klorid- och natriumhalter i öppet fält och i krondropp. Ur försurningssynpunkt återfinns det mest försurade markvattnet i Kvisterhult där den syraneutraliserande förmågan (ANC) är negativ och kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium (BC/Al) är mindre än 1, vilket indikerar en risk för skador på ekosystemet. Den lokal som ur försurningssynpunkt har det bästa markvattnet är Finnbo där ANC är positiv och BC/Al-kvoten generellt är mycket hög. Markvattnets innehåll av nitratkväve har vid samtliga mätlokaler ett median-värde under detektionsgränsen. Låga halter av nitratkväve är normalt i brukad skog. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid, ammoniak och ozon var låga vid de olika lokalerna i länet liksom vid flertalet lokaler i Sverige under mätperioden. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det endast marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar att regeringens långsiktiga mål för marknära ozon överskrids vid båda lokaler som mäter ozon i länet; Kvisterhult och Hyttskogen. Modellberäkningarna för Västmanlands län visar på ett visst kvarvarande försurningsproblem i länet, både vad gäller skogsmark och sjöar. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 14 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer motsvarande andel enbart att vara 2 % i framtiden. Andelen försurade sjöar, i dagsläget, överskrider enligt beräkningarna gränsen för delmålet, 10 %, både med nedfallet 2007 och med minskad deposition år 2020, enligt CLE-scenariet. Detta stämmer med mätningarna som fortfarande visar på sura förhållanden vid en del av lokalerna i Västmanland, vilket gör att fortsatta mätningar blir intressanta för att följa upp utvecklingen i framtiden. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är störst. I större delen av Västmanlands län ackumuleras mellan 2 och 4 kg per hektar och år. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Västmanlands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet
CO2 och andra klimatgaser av biogena bränslen från åkermark
No full textRapporten är en kort belysning av hur effekter av CO2 och andra klimatgaser kopplat till uttag av biogena bränslen från åkermark har beskrivits i några olika dokument. - Påståenden att biogena bränslen är CO2-neutrala eller klimatneutrala styrks inte av tillgängliga data då man inkluderar de emissioner som kan kopplas till odling och konvertering av jord- och skogsbruksprodukter till bränsle. - För det teoretiska fall att all processenergi, inklusive drivmedel för maskiner av olika slag i produktionskedjorna, är biobaserade, uppkommer ändå emissioner av klimatpåverkande gaser, främst N2O vid odling, och vid tillverkning av N-gödning, typiskt i intervallet 10-30 g CO2-ekvivalenter per MJ framställt bränsle (beroende på gröda). För skogsråvara är dessa emissioner klart mindre, ca 1/10-del av de för jordbruksgröda. - Ett bättre begrepp skulle kunna vara 'klimatsnåla' eller liknande.Rapporten är en kort belysning av hur effekter av CO2 och andra klimatgaser kopplat till uttag av biogena bränslen från åkermark har beskrivits i några olika dokument. - Påståenden att biogena bränslen är CO2-neutrala eller klimatneutrala styrks inte av tillgängliga data då man inkluderar de emissioner som kan kopplas till odling och konvertering av jord- och skogsbruksprodukter till bränsle. - För det teoretiska fall att all processenergi, inklusive drivmedel för maskiner av olika slag i produktionskedjorna, är biobaserade, uppkommer ändå emissioner av klimatpåverkande gaser, främst N2O vid odling, och vid tillverkning av N-gödning, typiskt i intervallet 10-30 g CO2-ekvivalenter per MJ framställt bränsle (beroende på gröda). För skogsråvara är dessa emissioner klart mindre, ca 1/10-del av de för jordbruksgröda. - Ett bättre begrepp skulle kunna vara 'klimatsnåla' eller liknande
För Värmlands läns Luftvårdsförbund. Övervakning av luftföroreningar i Värmlands län - mätningar och modellering. Resultat till och med september 2007
No full textPå uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Även i Värmland syns denna gradient, med betydligt högre nedfall av svavel och kväve i söder än i norr. Nedfallet är lägre i Värmlands län än i de sydvästliga länen i Sverige. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat kraftigt sedan mätningarna startade för alla lokaler, tydligast syns det för mätningarna i Södra Averstad som pågått sedan 1990. Minskningen är störst i skogsytorna, vilket beror på att torrdepositionen minskat kraftigt. För kväve finns inga tydliga trender. Markvattnets pH-värde har vanligtvis varit omkring 5 eller strax under i Södra Averstad och Transtrandsberget och omkring 5,6 i Blåbärskullen. Markvattnet i Södra Averstad och Transtrandsberget har haft relativt låga halter av baskatjoner. Markvattnets syra-neutraliserande förmåga, ANC, har vanligtvis varit negativ i Södra Averstad. Det indikerar sura förhållanden som är ett resultat av många års försurningsbelastning. I Blåbärskullen och Transtrandsberget är medianvärdet för ANC däremot positivt. Markvattnets innehåll av nitratkväve vid samtliga lokaler i Värmland har varit mycket låg, oftast under detektionsgränsen, vilket är normalt i brukad skog. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid och ozon vid Blåbärskullen var mycket låga under mätperioden, något som observerats vid flertalet lokaler i Sverige. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar att regeringens långsiktiga mål för marknära ozon överskrids vid Blåbärskullen under året. Modellberäkningarna för Värmlands län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 19 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer det enbart vara 1 % i framtiden. Beräkningen av andel försurade sjöar visade även den på ett kvarstående försurningsproblem, med en andel som överskrider delmålets gräns på 5 % i dagsläget. Detta stämmer överens med mätningarna som fortfarande visar på sura förhållanden, speciellt i länets södra och mellersta delar, vilket gör att fortsatta mätningar blir intressanta för att följa upp utvecklingen i framtiden. Kväveackumuleringen i skogsmark är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst, och uppgår till som högst 10 kg per hektar och år i delar av Skåne och Halland. I dessa delar är risken för förhöjd kväveutlakning som störst. I Värmland varierar ackumuleringen från 5 kg i delar av södra Värmland till som minst 1-2 kg per hektar och år i mindre delar av inre Värmland. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Värmlands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.På uppdrag av Värmlands läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på tre platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Även i Värmland syns denna gradient, med betydligt högre nedfall av svavel och kväve i söder än i norr. Nedfallet är lägre i Värmlands län än i de sydvästliga länen i Sverige. Mätningarna visar att svavelnedfallet minskat kraftigt sedan mätningarna startade för alla lokaler, tydligast syns det för mätningarna i Södra Averstad som pågått sedan 1990. Minskningen är störst i skogsytorna, vilket beror på att torrdepositionen minskat kraftigt. För kväve finns inga tydliga trender. Markvattnets pH-värde har vanligtvis varit omkring 5 eller strax under i Södra Averstad och Transtrandsberget och omkring 5,6 i Blåbärskullen. Markvattnet i Södra Averstad och Transtrandsberget har haft relativt låga halter av baskatjoner. Markvattnets syra-neutraliserande förmåga, ANC, har vanligtvis varit negativ i Södra Averstad. Det indikerar sura förhållanden som är ett resultat av många års försurningsbelastning. I Blåbärskullen och Transtrandsberget är medianvärdet för ANC däremot positivt. Markvattnets innehåll av nitratkväve vid samtliga lokaler i Värmland har varit mycket låg, oftast under detektionsgränsen, vilket är normalt i brukad skog. Lufthalterna av svaveldioxid, kvävedioxid och ozon vid Blåbärskullen var mycket låga under mätperioden, något som observerats vid flertalet lokaler i Sverige. Om man ser till befintliga målvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och marknära ozon är det marknära ozon som ligger i närheten av eller över befintliga målvärden. Mätningarna visar att regeringens långsiktiga mål för marknära ozon överskrids vid Blåbärskullen under året. Modellberäkningarna för Värmlands län visar att den kritiska belastningen för skogsmark överskrids på 19 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, men att om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet kommer det enbart vara 1 % i framtiden. Beräkningen av andel försurade sjöar visade även den på ett kvarstående försurningsproblem, med en andel som överskrider delmålets gräns på 5 % i dagsläget. Detta stämmer överens med mätningarna som fortfarande visar på sura förhållanden, speciellt i länets södra och mellersta delar, vilket gör att fortsatta mätningar blir intressanta för att följa upp utvecklingen i framtiden. Kväveackumuleringen i skogsmark är högst i sydvästra Sverige, där kvävenedfallet är som störst, och uppgår till som högst 10 kg per hektar och år i delar av Skåne och Halland. I dessa delar är risken för förhöjd kväveutlakning som störst. I Värmland varierar ackumuleringen från 5 kg i delar av södra Värmland till som minst 1-2 kg per hektar och år i mindre delar av inre Värmland. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Värmlands län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet
För Örebro läns Luftvårdsförbund. Övervakning av luftföroreningar i Örebro län - mätningar och modellering. Resultat till och med september 2007
No full textPå uppdrag av Örebro läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Sedan mätningarna i länet startade har svaveldepositionen minskat kraftigt, något som är tydligt i hela Sverige. För kväve finns inga tydliga trender vare sig i Örebro län eller i övriga Sverige. Under det hydrologiska året 2006/07 var svaveldepositionen till skogsytorna mellan 1,6 - 2,0 kg/ha medan nedfallet av oorganiskt kväve var 2,3 - 4,5 kg/ha. Detta är lägre nivåer än tidigare år, trots att nederbördsmängderna var högst i mätserierna. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige. under 2006/07. Stormarna i januari syns i mätningarna genom förhöjda klorid- och natriumhalter. Trots minskad försurningsbelastning noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsstatus. Både markvattnet i Örlingen och i Greckssundet visar generellt halter som visar på försurningspåverkan. Markvattnets pH-värde som medianvärde är 5,0 vid de båda mätlokalerna. Kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger runt 3 för de båda lokalerna vilket är relativt lågt men inte under 1, som anses medföra ökad risk för skador på skogen. Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC är som medianvärde negativt vid de båda lokalerna. Markvattnets innehåll av nitratkväve har ofta varit mycket låg, vilket är normalt i brukad skog. Modellberäkningarna för Örebro län visar på ett kvarstående försurningsproblem i skogsmark. För sjöar är osäkerheten i beräkningen stor, vilket gör det svårt att bedöma hur stort det kvarstående problemet är. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids i dagsläget på 36 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, vilket minskar till 2 % i framtiden om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna mellan 4 och 16 % i dagsläget, och andelen var på samma nivå även om nedfallet sjunker enligt CLE-scenariet. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige där kvävenedfallet är som störst, som högst 10 kg per hektar och år. I dessa delar är risken för förhöjd kväveutlakning som störst. I Örebro län varierar ackumuleringen mellan 2,5 och 5,5 kg per hektar och år och risken för förhöjd kväveutlakning bedöms som relativt liten under nuvarande förhållanden. Kvävebelastningen är dock tillräckligt hög för att det ska finnas en risk för påverkan på markvegetationens sammansättning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Örebro län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet.På uppdrag av Örebro läns Luftvårdsförbund mäter och provtar IVL nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Krondroppsnätet har sedan starten 1985 löpt i perioder och 2007 initierades ett nytt fyraårigt samarbetsprojekt. Denna rapport är den första enligt 'Program 2007'. Grundtanken med 'Program 2007' är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastning av luftföroreningar och dess effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar som ursprungligen utvecklats på en nationell nivå men som skalas upp till regionala nivåer. Den regionala fördjupningen inom 'Program 2007' omfattar miljökvalitetsmålen Bara naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft. Nedfallet av svavel och kväve är störst i sydvästra Sverige och avtar åt nordost. Sedan mätningarna i länet startade har svaveldepositionen minskat kraftigt, något som är tydligt i hela Sverige. För kväve finns inga tydliga trender vare sig i Örebro län eller i övriga Sverige. Under det hydrologiska året 2006/07 var svaveldepositionen till skogsytorna mellan 1,6 - 2,0 kg/ha medan nedfallet av oorganiskt kväve var 2,3 - 4,5 kg/ha. Detta är lägre nivåer än tidigare år, trots att nederbördsmängderna var högst i mätserierna. Generellt har låga svavel- och kvävedepositioner observerats vid flertalet lokaler i Sverige. under 2006/07. Stormarna i januari syns i mätningarna genom förhöjda klorid- och natriumhalter. Trots minskad försurningsbelastning noteras ingen tydlig återhämtning av markvattnets försurningsstatus. Både markvattnet i Örlingen och i Greckssundet visar generellt halter som visar på försurningspåverkan. Markvattnets pH-värde som medianvärde är 5,0 vid de båda mätlokalerna. Kvoten mellan baskatjoner och oorganiskt aluminium ligger runt 3 för de båda lokalerna vilket är relativt lågt men inte under 1, som anses medföra ökad risk för skador på skogen. Markvattnets syraneutraliserande förmåga, ANC är som medianvärde negativt vid de båda lokalerna. Markvattnets innehåll av nitratkväve har ofta varit mycket låg, vilket är normalt i brukad skog. Modellberäkningarna för Örebro län visar på ett kvarstående försurningsproblem i skogsmark. För sjöar är osäkerheten i beräkningen stor, vilket gör det svårt att bedöma hur stort det kvarstående problemet är. Den kritiska belastningen för skogsmark överskrids i dagsläget på 36 % av skogsmarken i länet med nuvarande deposition, vilket minskar till 2 % i framtiden om nedfallet sjunker enligt beräkningar med CLE-scenariet. Andelen försurade sjöar var enligt beräkningarna mellan 4 och 16 % i dagsläget, och andelen var på samma nivå även om nedfallet sjunker enligt CLE-scenariet. Kväveackumuleringen är högst i sydvästra Sverige där kvävenedfallet är som störst, som högst 10 kg per hektar och år. I dessa delar är risken för förhöjd kväveutlakning som störst. I Örebro län varierar ackumuleringen mellan 2,5 och 5,5 kg per hektar och år och risken för förhöjd kväveutlakning bedöms som relativt liten under nuvarande förhållanden. Kvävebelastningen är dock tillräckligt hög för att det ska finnas en risk för påverkan på markvegetationens sammansättning. De regionala modelleringarna som presenteras i denna rapportering var ett första försök att syntetisera mätningar och modellberäkningar i Örebro län som berör Bara Naturlig försurning, Ingen övergödning och Frisk luft för att kunna ta ett samlat grepp om dessa frågor på regional nivå, framför allt med fokus på luftföroreningarnas påverkan. Kommande år bör modellansatserna utvärderas och utvecklas i samarbete mellan IVL, Länsstyrelserna och Luftvårdsförbunden, för att optimera resultatet för miljömålsuppföljning. Vidare bör resultaten från modelleringarna studeras mer i detalj, jämföras med mätningar från Krondroppsnätet och andra miljöövervakningsnät samt tolkas utifrån detta. Det är även önskvärt att studera tidsserierna för nedfall och framför allt markvattenkemi noggrant, för att kunna dra slutsatser om återhämtningsförloppet
Rena Turen - Utvärdering av miljöanpassade bränslen i fritidsbåtar
No full textFritidsbåtars avgasutsläpp till vatten och luft har undersökts. Tre inombords dieselmotorer och en 2-takts utombordsmotor har testats med standardbränslen och miljöanpassade bränslen. För dieselmotorerna användes standarddiesel, syntetisk diesel (GTL), rapsmetylester (RME), jetbränsle samt olika blandningar av diesel och RME. 2-taktsmotorn testades med standardbensin, alkylatbensin samt etanol (E85). För testerna med etanol krävdes en konvertering av motorn. Ekotoxikologiska tester har gjorts på kylvatten från dieselmotorer och på vatten som bubblats med avgaser från utombordsmotor. GTL gav något lägre utsläpp till luft av partiklar, kolväten, kolmonoxid och kväveoxider än vad standarddiesel gav. RME gav betydligt lägre halt partiklar och kolväten men något mer kväveoxider. Kylvatten från en inombords dieselmotor var giftigt mot sebrafiskar och kräftdjur. kylvatten. GTL och RME gav ett kylvatten som var betydligt mindre giftigt mot sebrafiskar än vad standarddiesel gav. PAH-utsläppen till vatten från dieselmotorerna var 10-20 mg per liter diesel. Utsläppen från de traditionella 2-takts utombordarna dominerar tydligt utsläppsmängderna. Standardbensin gav höga halter av miljö- och hälsofarliga ämnen, bland annat bensen, PAHer och formaldehyd. En liter bensin gav cirka 2,3 g PAH. Alkylatbensin och etanolbränslet E85 gav betydligt mindre utsläpp. Sveriges fritidsbåtar släpper uppskattningsvis ut 75 ton PAH per år. Avgasvatten från utombordare var giftigt för bakterier, alger och kräftdjur. Standardbensin var giftigast för bakterier och kräftdjur. Alkylatbensin var mindre giftig mot bakterier och kräftdjur. För alger var skillnaden liten mellan standardbensin, alkylatbensin och E85. Merparten av fritidsbåtarnas förbrukning av bensin och diesel sker i kustvatten. Trots det kan det vara i sjöar och mindre vattendrag som effekterna av utsläppen är störst. Traditionella tvåtaktare används även i sjöar som utnyttjas till dricksvatten och fiske av matfisk och kräftor. Studien visar relativt stor miljöpåverkan från den traditionella 2-takts utombordare som undersökts. Resultaten indikerar att alkylatbensin ger betydligt mindre risker. E85 kan också vara ett alternativ till standardbensin. Det går utmärkt att köra en utombordare på E85, men det kräver en konvertering av motorn vilket gör att det inte är aktuellt för flertalet användare. De observerade emissionerna av aldehyder ger anledning till att studera detta närmare. Det verkar som om bensin ger mer formaldehyd än etanol, medan etanol ger mer acetaldehyd, men testerna är inte tillräckligt omfattande för att göra en fullständig bedömning. Projektet föreslår ytterligare undersökningar bland annat av kylvatten från inombordare och aldehyder i avgaser från utombordareFritidsbåtars avgasutsläpp till vatten och luft har undersökts. Tre inombords dieselmotorer och en 2-takts utombordsmotor har testats med standardbränslen och miljöanpassade bränslen. För dieselmotorerna användes standarddiesel, syntetisk diesel (GTL), rapsmetylester (RME), jetbränsle samt olika blandningar av diesel och RME. 2-taktsmotorn testades med standardbensin, alkylatbensin samt etanol (E85). För testerna med etanol krävdes en konvertering av motorn. Ekotoxikologiska tester har gjorts på kylvatten från dieselmotorer och på vatten som bubblats med avgaser från utombordsmotor. GTL gav något lägre utsläpp till luft av partiklar, kolväten, kolmonoxid och kväveoxider än vad standarddiesel gav. RME gav betydligt lägre halt partiklar och kolväten men något mer kväveoxider. Kylvatten från en inombords dieselmotor var giftigt mot sebrafiskar och kräftdjur. kylvatten. GTL och RME gav ett kylvatten som var betydligt mindre giftigt mot sebrafiskar än vad standarddiesel gav. PAH-utsläppen till vatten från dieselmotorerna var 10-20 mg per liter diesel. Utsläppen från de traditionella 2-takts utombordarna dominerar tydligt utsläppsmängderna. Standardbensin gav höga halter av miljö- och hälsofarliga ämnen, bland annat bensen, PAHer och formaldehyd. En liter bensin gav cirka 2,3 g PAH. Alkylatbensin och etanolbränslet E85 gav betydligt mindre utsläpp. Sveriges fritidsbåtar släpper uppskattningsvis ut 75 ton PAH per år. Avgasvatten från utombordare var giftigt för bakterier, alger och kräftdjur. Standardbensin var giftigast för bakterier och kräftdjur. Alkylatbensin var mindre giftig mot bakterier och kräftdjur. För alger var skillnaden liten mellan standardbensin, alkylatbensin och E85. Merparten av fritidsbåtarnas förbrukning av bensin och diesel sker i kustvatten. Trots det kan det vara i sjöar och mindre vattendrag som effekterna av utsläppen är störst. Traditionella tvåtaktare används även i sjöar som utnyttjas till dricksvatten och fiske av matfisk och kräftor. Studien visar relativt stor miljöpåverkan från den traditionella 2-takts utombordare som undersökts. Resultaten indikerar att alkylatbensin ger betydligt mindre risker. E85 kan också vara ett alternativ till standardbensin. Det går utmärkt att köra en utombordare på E85, men det kräver en konvertering av motorn vilket gör att det inte är aktuellt för flertalet användare. De observerade emissionerna av aldehyder ger anledning till att studera detta närmare. Det verkar som om bensin ger mer formaldehyd än etanol, medan etanol ger mer acetaldehyd, men testerna är inte tillräckligt omfattande för att göra en fullständig bedömning. Projektet föreslår ytterligare undersökningar bland annat av kylvatten från inombordare och aldehyder i avgaser från utombordar
Spridning av föroreningar till luft från bränder
No full textDetta projekt är en del av en större studie med övergripande syftet att ta fram en metod för beräkning av emissioner från bränder samt användande av dessa till spridningsberäkningar både till luft och vatten. Resultat från luftemissionsdelen har använts som indata till de beräkningar genomförda i detta delprojekt vars syfte varit att testa hur dispersion och haltnivåer kan skilja sig beroende på val av modell, definiera styrande brand- och meteorologiska parametrarna, för deposition och halt i luft och att utveckla och testa en metod för generaliserade spridningsberäknigar för bränder genom statistiskt bearbetade resultat från ett års beräkningar för olika meteorologiska klasser. Det har hittills varit svårt att spridningsberäkna bränder med avancerade spridningsmodeller eftersom nödvändiga indata inte funnits. Fokus har istället legat på att återge brandförloppet bra medan meteorologi, och därmed dispersionen, varit förenklad. Vi har inte funnit utred-ningar som visar om enklare modeller eller generaliseringar av befintliga brandmodeller utgör ett tillräckligt bra underlag för snabb bedömning av miljö- och hälsoeffekter från bränder. Beräkningarna i detta projekt är genomförda med TAPM-modellen under olika årstider som medel- och maximala dygnsvärden samt av dygnsdeposition av PM10 för respektive plymriktning. Medelvärdena används för bedömning av miljöpåverkan och maximala dygnshalter för mer akuta hälsoeffekter för att utforma och förebyggande åtgärder, både akut och långsiktigt (t.ex. stadsplanering). Förhållandet mellan max- och medelhalter varierar beroende på säsong och spridningsförutsättningar, med maxhalten ca 50 ggr högre och med stor variation. Haltnivåerna i centrum- respektive kransplymerna är båda ca 200 µg/m3 även om emissionen är ca 5 ggr högre i cen-trumplymen jämfört med de sammanlagda emissionerna från kransplymerna. Skälet är att den högre centrumplymen sprids mer effektivt till följd av den dubbelt så höga vindhastigheten på hög nivå. Validering av beräknade haltnivåer och plymlyft har visat att med brandindata från en brandmodell har spridningen av PM10 återgets väl med TAPM -modellen. Beräkningarna är även tänkta att vara bas för utveckling av en modell anpassad för användande under fältmässiga förhållanden för att snabbt få fram beslutsunderlag för åtgärder vid olyckor (som evakuering) och därmed förebygga och minimera skador på t.ex. miljön och människors hälsa.Detta projekt är en del av en större studie med övergripande syftet att ta fram en metod för beräkning av emissioner från bränder samt användande av dessa till spridningsberäkningar både till luft och vatten. Resultat från luftemissionsdelen har använts som indata till de beräkningar genomförda i detta delprojekt vars syfte varit att testa hur dispersion och haltnivåer kan skilja sig beroende på val av modell, definiera styrande brand- och meteorologiska parametrarna, för deposition och halt i luft och att utveckla och testa en metod för generaliserade spridningsberäknigar för bränder genom statistiskt bearbetade resultat från ett års beräkningar för olika meteorologiska klasser. Det har hittills varit svårt att spridningsberäkna bränder med avancerade spridningsmodeller eftersom nödvändiga indata inte funnits. Fokus har istället legat på att återge brandförloppet bra medan meteorologi, och därmed dispersionen, varit förenklad. Vi har inte funnit utred-ningar som visar om enklare modeller eller generaliseringar av befintliga brandmodeller utgör ett tillräckligt bra underlag för snabb bedömning av miljö- och hälsoeffekter från bränder. Beräkningarna i detta projekt är genomförda med TAPM-modellen under olika årstider som medel- och maximala dygnsvärden samt av dygnsdeposition av PM10 för respektive plymriktning. Medelvärdena används för bedömning av miljöpåverkan och maximala dygnshalter för mer akuta hälsoeffekter för att utforma och förebyggande åtgärder, både akut och långsiktigt (t.ex. stadsplanering). Förhållandet mellan max- och medelhalter varierar beroende på säsong och spridningsförutsättningar, med maxhalten ca 50 ggr högre och med stor variation. Haltnivåerna i centrum- respektive kransplymerna är båda ca 200 µg/m3 även om emissionen är ca 5 ggr högre i cen-trumplymen jämfört med de sammanlagda emissionerna från kransplymerna. Skälet är att den högre centrumplymen sprids mer effektivt till följd av den dubbelt så höga vindhastigheten på hög nivå. Validering av beräknade haltnivåer och plymlyft har visat att med brandindata från en brandmodell har spridningen av PM10 återgets väl med TAPM -modellen. Beräkningarna är även tänkta att vara bas för utveckling av en modell anpassad för användande under fältmässiga förhållanden för att snabbt få fram beslutsunderlag för åtgärder vid olyckor (som evakuering) och därmed förebygga och minimera skador på t.ex. miljön och människors hälsa
Systemanalys av CCS vid kraftvärme
No full textBetydelsen ur koldioxidsynpunkt av att avskilja koldioxid vid kraftvärme jämfört med kondens samt vid anläggningar nära eller långt från lagringsplats har översiktigt studerats med hjälp av fallstudier. Analyserna har gjorts genom att jämföra ett system med ett kraftvärmeverk och ett kondenskraftverk som tillsammans ska generera samma mängd el och värme i samtliga ovanstående fall, dvs. både då ingen av anläggningarna har CCS och då antingen den ena eller andra förses med CCS.Betydelsen ur koldioxidsynpunkt av att avskilja koldioxid vid kraftvärme jämfört med kondens samt vid anläggningar nära eller långt från lagringsplats har översiktigt studerats med hjälp av fallstudier. Analyserna har gjorts genom att jämföra ett system med ett kraftvärmeverk och ett kondenskraftverk som tillsammans ska generera samma mängd el och värme i samtliga ovanstående fall, dvs. både då ingen av anläggningarna har CCS och då antingen den ena eller andra förses med CCS
Indikatorer för effekter från organiska ämnen i limniska system
No full textPå uppdrag av Naturvårdsverket har möjligheten utretts att använda biomarkörer som indikatorer på effekter från organiska ämnen i sötvatten. Avsikten är att kunna föreslå ett system av biomarkörer som ska kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten. Arbetet har inletts med att beskriva hotbilden så som den är känd idag: vilka kemiska ämnen påträffas i våra sjöar och vattendrag; vilka effekter kan de ge upphov till hos t.ex. fisk; i vilka typmiljöer förekommer dessa ämnen? Därefter har olika biomarkörer beskrivits och utvärderats. Internationella erfarenheter av långsiktig övervakning med biomarkörer sammanfattas också. Följande effekter bedöms relevanta att följa i svenska ytvatten: ' genotoxiska effekter ' påverkan på immunförsvaret ' reproduktionsstörningar. Dessutom bör biomarkörerna återspegla allmän hälsostatus samt exponering för kemiska ämnen. Flertalet biomarkörer påverkas inte bara av organiska ämnen, utan även av andra kemikalier och faktorer såsom temperatur, årstid, ålder mm. För att biomarkörer ska kunna användas som indikatorer på kemisk påverkan (orsak och ekologisk konsekvens) bör övervakningen integreras med kemiska och biologiska mätningar. I rapporten diskuteras även hur ett system med biomarkörer skulle kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten, samt vilka frågor som kvarstår att belysa.På uppdrag av Naturvårdsverket har möjligheten utretts att använda biomarkörer som indikatorer på effekter från organiska ämnen i sötvatten. Avsikten är att kunna föreslå ett system av biomarkörer som ska kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten. Arbetet har inletts med att beskriva hotbilden så som den är känd idag: vilka kemiska ämnen påträffas i våra sjöar och vattendrag; vilka effekter kan de ge upphov till hos t.ex. fisk; i vilka typmiljöer förekommer dessa ämnen? Därefter har olika biomarkörer beskrivits och utvärderats. Internationella erfarenheter av långsiktig övervakning med biomarkörer sammanfattas också. Följande effekter bedöms relevanta att följa i svenska ytvatten: ' genotoxiska effekter ' påverkan på immunförsvaret ' reproduktionsstörningar. Dessutom bör biomarkörerna återspegla allmän hälsostatus samt exponering för kemiska ämnen. Flertalet biomarkörer påverkas inte bara av organiska ämnen, utan även av andra kemikalier och faktorer såsom temperatur, årstid, ålder mm. För att biomarkörer ska kunna användas som indikatorer på kemisk påverkan (orsak och ekologisk konsekvens) bör övervakningen integreras med kemiska och biologiska mätningar. I rapporten diskuteras även hur ett system med biomarkörer skulle kunna implementeras inom den nationella miljöövervakningen i sötvatten, samt vilka frågor som kvarstår att belysa
Deposition och avrinning av metaller, svavel och kväve vid Holmsvattnet under åren 1986-2006. Årsrapport 2006
No full textIVL utför undersökningar av deposition och avrinning av svavel, kväve samt metaller i ett 70-årigt granskogsområde vid Holmsvattnet, 17 km SSV om smältverket vid Rönnskär. Syftet är att kvantifiera depositionen samt beskriva eventuella förändringar i det avrinnande vattnets kemi. Undersökningarna under 2005/06 jämförs med mätningar under 1986 till 2005 i samma område. Depositionen av svavel öppet fält och krondropp var lägre än tidigare år, men beror troligtvis på att en lägre nederbördsmängd erhölls under 2005/06. Depositionen av kväve öppet fält var däremot obetydligt lägre i förhållande till närmast föregående år. Resultatet kan förklaras av att den låga depositionsmängden kompenserades av högre kvävehalter. Halterna av sulfatsvavel i nederbörd vid Holmsvattnet har legat runt 0.3-0,4 mg/L sedan 1996, efter en kraftig minskning mellan 1986 (0,9 mg/L) och 1992 (0,5 mg/L). Kvävehalterna i nederbörd var genomgående låga och har varierat något runt 0,2 mg N/L sedan 1996. Kvävet som deponerats till skogen togs nästan helt upp i vegetationen och bidrog således inte direkt till markförsurning vid Holmsvattnet. Depositionen i form av nederbörd på ett öppet fält av arsenik och metaller under det senaste mätåret har varit lik den uppmätta på andra lokaler i Sverige för alla metaller utom koppar och zink. Depositionen av koppar (8 g/ha och år) och zink (216 g/ha och år) var liksom tidigare år förhöjd jämfört med övriga lokaler i landet. Jämfört med året innan har zink depositionen ökat, främst beroende på en ökad koncentration av zink i nederbörden. Skogsmarken i området är fortfarande påverkad av försurning, indikerat av avrinningsvattnets kemi. Årsavrinningen på 214 mm, var lägre än normalt och ledde till små förluster av metaller och andra markbundna ämnen till vattendraget. Avrinningen var till största del grundvatten som generellt uppvisade låga metallhalter. Liksom för sulfatsvavel uppvisar halterna i nederbörd av metallerna arsenik, kadmium och bly en tydlig minskning mellan åren 1986 och 1989, för att därefter plana ut med mindre variationer kring en stabil nivå. Dock är den trenden inte lika tydlig för koppar och zink där variationerna mellan åren varit större, främst för zink där en ökande trend kan skönjas under senare år. Detta mönster följer inte utvecklingen i smältverkets utsläppsnivåer, där utsläppen kontinuerligt minskats. Totaldepositionen av metaller från nederbörd i området 2005/06 var lägre för alla metaller utom zink, jämfört med närmast föregående år. Utlakningen av arsenik, som var rätt hög under andra halvan av 1990-talet har minskat under senare år. Det är inte troligt att det senaste mätårets halter av undersökta metaller, surhetsgraden i avrinningen eller utlakning av organiska syror orsakar ekologiska skador.IVL utför undersökningar av deposition och avrinning av svavel, kväve samt metaller i ett 70-årigt granskogsområde vid Holmsvattnet, 17 km SSV om smältverket vid Rönnskär. Syftet är att kvantifiera depositionen samt beskriva eventuella förändringar i det avrinnande vattnets kemi. Undersökningarna under 2005/06 jämförs med mätningar under 1986 till 2005 i samma område. Depositionen av svavel öppet fält och krondropp var lägre än tidigare år, men beror troligtvis på att en lägre nederbördsmängd erhölls under 2005/06. Depositionen av kväve öppet fält var däremot obetydligt lägre i förhållande till närmast föregående år. Resultatet kan förklaras av att den låga depositionsmängden kompenserades av högre kvävehalter. Halterna av sulfatsvavel i nederbörd vid Holmsvattnet har legat runt 0.3-0,4 mg/L sedan 1996, efter en kraftig minskning mellan 1986 (0,9 mg/L) och 1992 (0,5 mg/L). Kvävehalterna i nederbörd var genomgående låga och har varierat något runt 0,2 mg N/L sedan 1996. Kvävet som deponerats till skogen togs nästan helt upp i vegetationen och bidrog således inte direkt till markförsurning vid Holmsvattnet. Depositionen i form av nederbörd på ett öppet fält av arsenik och metaller under det senaste mätåret har varit lik den uppmätta på andra lokaler i Sverige för alla metaller utom koppar och zink. Depositionen av koppar (8 g/ha och år) och zink (216 g/ha och år) var liksom tidigare år förhöjd jämfört med övriga lokaler i landet. Jämfört med året innan har zink depositionen ökat, främst beroende på en ökad koncentration av zink i nederbörden. Skogsmarken i området är fortfarande påverkad av försurning, indikerat av avrinningsvattnets kemi. Årsavrinningen på 214 mm, var lägre än normalt och ledde till små förluster av metaller och andra markbundna ämnen till vattendraget. Avrinningen var till största del grundvatten som generellt uppvisade låga metallhalter. Liksom för sulfatsvavel uppvisar halterna i nederbörd av metallerna arsenik, kadmium och bly en tydlig minskning mellan åren 1986 och 1989, för att därefter plana ut med mindre variationer kring en stabil nivå. Dock är den trenden inte lika tydlig för koppar och zink där variationerna mellan åren varit större, främst för zink där en ökande trend kan skönjas under senare år. Detta mönster följer inte utvecklingen i smältverkets utsläppsnivåer, där utsläppen kontinuerligt minskats. Totaldepositionen av metaller från nederbörd i området 2005/06 var lägre för alla metaller utom zink, jämfört med närmast föregående år. Utlakningen av arsenik, som var rätt hög under andra halvan av 1990-talet har minskat under senare år. Det är inte troligt att det senaste mätårets halter av undersökta metaller, surhetsgraden i avrinningen eller utlakning av organiska syror orsakar ekologiska skador