The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Strategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder : Rekryteringsmiljöer för kustbestånd av abborre, gädda och gös
No full textStrategisk musselodling för att skapa kretslopp och balans i ekosystemet - kunskapsöversikt och förslag till åtgärder Sustainable Coastal Zone Management (SUCOZOMA) är ett projekt som syftar till att kritiskt granska pågående verksamheter i kustzonen samt undersöka möjligheter för en hållbar utveckling med nya verksamheter. Musselodling är en näring som lever upp till kraven för hållbar utveckling och därför studerar vi förutsättningarna för en utökad odling. Flera forskningsrapporter från skilda håll i världen visar också hur eutrofieringens negativa effekter hämmas av musslornas filtrering av stora volymer kustvatten (Cloern 1982, Kautsky 1982, Meeuwig m fl1998), och hur biodiversiteten ökar, då musselodlingar etableras (Thulin 1998, Loo & Rosenberg 1983 och Roman & Peres 1989). Näringen utvecklades i Sverige under början av sjuttiotalet (Haamer 1975), men trots goda fysiska förutsättningar och stor framtidstro, stannade expansionen av i början av åttiotalet, framfor allt beroende på att algtoxiner periodvis gör musslorna otjänliga som mat (Edebo m fl1988, Haamer m fl 1990) vilket vållar odlarna stora ekonomiska förluster. En annan bidragande orsak till stagnationen har varit oförmåga att organisera och finansiera den kommersiella verksamheten (Haamer 1997, Kollberg 1999). Legala eller byråkratiska hinder finns inte idag för en expansion men restriktioner kan förmodligen komma om näringen växer kraftigt och börjar ta plats (Ellegård 1998). Grundförutsättningarna för en positiv långsiktig utveckling är att den åtföljs av forskning och en strikt kontroll, framför allt av algtoxiner men också av miljögifter, bakterier och virus (Kollberg 1999). Blåmusslan är en filtrerande organism, som lever av att filtrera bort växtplankton och annat organiskt material ur vattnet och omvandla detta till animaliska proteiner användbara till mat eller foder. Kunskapsöversikten belyser musslornas roll i ekosystemet och hur odling kan användas till att utöka musslornas gynnsamma påverkan på miljön. Ett ökat näringsuttag från svenska övergödda kustvatten är önskvärt och möjligt med hjälp av musselodling. Med strategiskt lokaliserade odlingar skulle eutrofieringens negativa effekter, såsom grumligt vatten (stor planktonbiomassa) och döda bottnar (stor nettoproduktion) kunna reduceras i områden med begränsat vattenutbyte (Haamer 1996, Meeuwig m fl1998). Delar av näringsflödet till havet skulle på ett naturligt sätt kunna återföras till land med musselodlingen, och man kan skapa ett nytt agro-aqua kretslopp för närings- och livsmedelsproduktion i linje med riksdagens planer för kretslopp och hållbar utveckling.Rekryteringsmiljöer för kustbestånd av abborre, gädda och gös Längs med vår Östersjökust är salthalten tillräckligt låg för att sötvattenarter skall kunna ha stor utbredning. Bland dessa hör abborre (Perca fluviatilis L.), gädda (Esox lucius L.) och gös (Stizostedion lucioperca L.) till de vanligaste rovfiskarna och är viktiga för både yrkes och fritidsfisket. De är varmvattenarter och kräver relativt höga temperaturer i lek- och uppväxtområdena (s k rekryteringsområden) för en rik yngelproduktion. Tillgången på sådana grunda och skyddade miljöer är emellertid begränsad. De mest högkvalitativa finner vi i skärgårdar, fjärdar 0ch vikar samt sötvattnen. Tyvärr förekommer i just dessa miljöer ofta starkt negativt mänskligt inflytande i form av fysiska störningar, industriutsläpp och alltför stark belastning av näringsämnen. För att kunna identifiera dessa miljöer och upprätta bevarande- och åtgärdsplaner finns ett starkt behov av information om de olika arternas krav på uppväxtmiljön. Denna rapport utgör en sammanfattning av dagens kunskap inom området och ger exempel på olika miljöers yngelproduktionskapacitet. Miljöstörningars effekter tas också upp och slutligen föreslås hur man skulle kunna gå tillväga vid inventeringar som bakgrund till bevarande och åtgärdsplaner.Rapporten består av två olika rapporter.</p
Påverkan och skyddszoner vid vattendrag i skogs- och jordbrukslandskapet : En litteraturöversikt
No full textDet är välkänt att vattendragens strandmiljöer har en grundläggande betydelse för strömvattenekosystemens funktion och produktion. Skyddet av vattendragen och strandmiljöerna har dock länge varit eftersatt och istället har dessa miljöer varit utsatta för en omfattande påverkan. I skogslandskapet har främst skogsavverkningar, hyggesbehandlingar och anläggningen av skogsbilvägar påverkat de mindre vattendragens funktion och produktion. I jordbrukslandskapet har vattendragen påverkats kraftigt av elimineringen av våtmarker och det intensiva åkerbruket. I båda landskapstyperna har påverkan medfört förändringar i vattendragens avrinning, temperaturregim, tillförsel av organiskt material, sediment och näringsämnen. Detta har i allmänhet resulterat i en reduktion av strandmiljöernas och vattendragens biologiska produktion och mångfald. Särskilt laxfiskar som öring, harr och lax har påverkats negativt av markanvändningen inom vattendragens avrinningsområden. Flera studier har visat att frekventa och höga sedimenttransporter påverkar tillgången på lämpliga lekbottnar och utkläckningen av yngel, och att även höga vattentemperaturer sommartid och låga vintertid kan försämra fiskens överlevnad. Dessutom har en minskad förekomst av död ved i vattendragen medfört en ökad erosion i vattenfåran och en förlust av vinterståndplatser, vilket ytterligare har försämrat fiskens överlevnadsmöjligheter. Flera undersökningar har dock visat att skogs- och jordbrukets påverkan på strömvattenekosystemen kan begränsas genom avsättning av skyddszoner längs vattendragen. Skyddszonerna verkar exempelvis dämpande på avrinningsökningen och utjämnar flödestopparna. De begränsar också erosionen i vattenfåran, samt uttransporten av sedimentmaterial och näringsämnen från fastmarken till vattendragen. Enligt genomförda studier kan skyddszonerna reducera avrinningsvattnets halt av sedimentpartiklar med 23-97%. Upptaget av kväve och fosfor har varierat mellan 24 och 94%, respektive 6 och 96%. När skyddszonerna har varit bredare än 10 m har upptaget av näringsämnen i regel varit högre än 50% Upptaget av näringsämnen har i allmänhet ökat med vegetationszonens bredd. Den allmänna rekommendationen är därför att skyddszonerna skall vara minst 15 m breda och ha en flerskiktad vegetation för att effektivt begränsa påverkan på vattendragens vattenkvalitet. Andra faktorer som påverkar skyddszonernas effektivitet som sediment- och näringsfilter är markens lutning, jordartstypen samt avrinningens storlek och intensitet. Undersökningarna har också visat att skyddszonerna skall vara minst 20 m breda och ha minst 60% av den urpsrungliga krontäckningen kvar för att undvika förändringar i vattendragens vattentemperatur efter avverkning. En omfattande forskning beträffande nedfallet av död ved har dessutom visat att skyddszonerna vid mindre vattendragskall vara minst 20-30 m breda för att bibehålla en oförändrad tillförsel av död ved tillvattendragen. Även bevarandet av vattendragens biologiska produktion och mångfald beträffande fisk och bottenfauna kräver minst 20-30 m breda skyddszoner. Bredare zoner är främst aktuella vid större vattendrag och sjöar samt vattendrag där lokala förhållanden som t ex brant lutning och erosionsbenägna jordar kräver bredare skyddszoner. För att erhålla en fullgod anpassning av skyddszonernas utformning till lokala förhållanden är det nödvändigt att klassificera vattendragen och strandmiljöerna med avseende på vattendragstyp respektive vegetationstyp, biologiska värden, påverkansgrad, marklutning, och erosionskänslighet. Under senare tid har hierarkiska klassificeringssystem baserade på geomorfologiska-hydrologiskaprocesser utvecklats och även anpassats för att klassificera vattendragen med avseende på behovet av skyddszoner. De hierarkiska klassificeringssystemen har fördelen att de kopplar klassificeringen av vattendragen i stor regional skala med klassificeringen av enskilda biotoper och bottenstrukturer. Klassificeringen utgår från en uppdelning av vattendragen i fem rumsliga klassificeringsnivåer; vattendrag (avrinningsområde), större vattendragsavsnitt, mindre vattendragssträckor, habitat (höljor/forsar) och mikrohabitat (bottenstrukturer). Skyddszonerna gör vanligtvis störst nytta om de avsätts längs de mindre vattendragen högt upp i avrinningsområdet där huvuddelen av avrinningsbildningen sker. I en delfall kan det dessutom vara nödvändigt att avsätta skyddszoner längs temporära vattendrag och andra områden av betydelse för avrinningsbildningen. Skyddszonerna bör vara sammanhängande och avsättas på båda sidor om vattendragen. Vid utformningen bör man eftersträva multifunktionella skyddszoner med en flerskiktad vegetation med örter, buskar och träd. Viktiga funktioner som skyddszonerna skall uppfylla är erosionsbegränsning, sedimentupptag, upptag av näringsämnen, utjämning av flöden, reglering av ljusinflödet till vattendragen, utjämning av vattentemperaturen och tillförseln av organiskt material som löv och död ved. Bredden på skyddszonerna är beroende av vattendragens storlek, vattendragstyp och skyddsvärden och strandmiljöernas mark- och vegetationsförhållanden. För att bestämma skyddszonsbredden rekommenderas att man först bestämmer minsta acceptabla skyddszonsbredd för varje eftersträvad skyddszonsfunktion och skyddsklass, och sedan utvidgar zonerna när vattendragstypen och mark och vegetationsförhållandena kräver detta, t ex vid erosionsbenägna jordar och brantmarklutning. Vid avgränsningen av skyddszonerna har man vanligtvis utgått från vattendragens högvattensnivåer, men även vattendragens medelnivåer har använts som utgångspunkt. Riktlinjer för skyddszonernas utformning har i varierande omfattning varit baserade vattendragens skyddsvärden, olika vatten- och miljökvalitetsmål, samt skyddszonernas förmåga att reducera påverkan ur olika aspekter, t ex skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen som kväve och fosfor, förmågan att begränsa temperaturförändringar och skyddszonernas betydelse för vattendragens tillförsel av död ved. Riktlinjerna har också tagit hänsyn till vattendragens storlek, vattendragstyp, fiskförekomst och marklutning. I en del fall har riktlinjerna förordat en uppdelning i en inre helt orörd skyddszon närmast vattendragen och en yttre skötselzon med särskilda regler för avverkning. De anvisade skyddszonsbredderna har i regel varierat från 5 m upp 50 m för mindre till medelstora vattendrag beroende på markanvändning, vattendragstyp och skyddsvärde. I vissa fall har ännu bredare skyddszoner anvisats. Speciellt gäller detta större vattendrag och sjöar där anvisade skyddszoner har varierat från 30 upp till 200 m. I skogslandskapet har riktlinjerna i stor utsträckning beaktat skyddszonernas multifunktionella betydelse och särskilt skyddszonernas betydelse för tillförseln av död ved till vattendragen. I jordbrukslandskapet har riktlinjerna däremot varit mera inriktade på skyddszonernas upptag av sediment och näringsämnen och endast i liten utsträckning beaktat andra aspekter. Det rekommenderas att avsättningen av skyddszoner kopplas till kvantifierbara mål vad gäller miljökvalitet och biologisk mångfald
Fiskeriverkets sektorsmål för ekologiskt hållbar utveckling : Sektorsmål och förslag till åtgärder under miljökvalitetsmålen”Levande sjöar och vattendrag” och ”Hav i balans samt levande kust och skärgård”
No full textFiskeriverket är den centrala statliga myndigheten för fiske och fiskevård i landet och arbetar för en ansvarsfull hushållning med fisktillgångarna så att ett långsiktigt nyttjande av fiskbestånden kan ske. Verket ska i enlighet med sitt sektorsansvar för miljön verka för en biologisk mångfald och därmed för ett rikt och varierat fiskbestånd. Hösten 1995 upprättade verket en aktionsplan för biologisk mångfald. Verket ska även medverka till att skapa förutsättningar för en livskraftig fiskenäring, att fiskemöjligheterna för allmänheten ökar och att främja tillgången på fisk av god kvalitet till fördel för konsumenterna. Vidare ska verket främja forskning och bedriva utvecklingsverksamhet på fiskets område. Medlemskapet i EU innebär att unionens gemensamma fiskeripolitik ska tillämpas. IEG:s grundförordning, rådets förordning (EEG) nr 3760/92 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk, anges de allmänna målen för den gemensamma fiskeripolitiken vilka i huvudsak berör resursen fisk. Målet är att skydda och bevara levande marina resurser som är tillgängliga för och får nyttjas av gemenskapen. Dessa resurser ska långsiktigt nyttjas på ett ändamålsenligt och ansvarsfullt sätt under de ekonomiska och sociala förhållanden som passar sektorn. Statsmakterna har beslutat att Sverige ska arbeta för en ekologiskt hållbar utveckling. Fiskeriverket har i augusti 1998 med anledning av detta fått ett särskilt sektorsansvar för ekologiskt hållbar utveckling. Ansvaret avser inte endast grundläggande miljöskyddsaspekter utan är ett vidare ansvar som omfattas av de tre övergripande målen för ekologisk hållbar utveckling nämligen 1) skyddet av miljön, 2) en hållbar försörjning och 3) en effektiv användning av energi och andra naturresurser. Det innebär att verket ska integrera miljöhänsyn och resurshushållning i hela sin verksamhet samt verka för att ekologisk hållbarhet förs framåt i hela myndighetens sektor. I Fiskeriverkets verksamhet tillämpas ett miljöledningssystem som kommer att medverka till att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle och inkluderar följande miljö-policy: • Ett miljötänkande skall prägla Fiskeriverkets arbete både nationellt och internationellt och utgöra en integrerad del av verksamheten. All verksamhet skall medverka till att skapa ett ekologiskt hållbart samhälle. • Fiskeriverket skall arbeta för en utveckling av en miljöanpassad fiskenäring och miljöanpassade fiskemetoder så att ansvar tas till hushållningen med fiskresurserna. • Miljöaspekter skall beaktas vid prioritering av insatser och miljöhänsyn skall vägas in i alla beslut. Fiskeriverket skall ta särskild hänsyn till skydd och bevarande av hotade arter. • Fiskeriverket skall initiera och medverka i forskning och utveckling kring miljöanpassat fiske. • Fiskeriverkets upphandling och användande av varor och tjänster skall präglas av ett aktivt miljöansvar. Källsortering, återvinning och resurssparande skall ske. • Fiskeriverkets samlade miljöarbete skall förbättras fortlöpande. Nya kunskaper och erfarenheter skall tas till vara. Resurser skall avsättas så att miljömålen kan nås. Det övergripande miljömålet är att vi till nästa generation ska lämna över ett samhälle där alla miljöproblem är lösta. Det innebär att påverkan på miljö och hälsa ska ha sjunkit till långsiktigt hållbara nivåer år 2020. Riksdagen har nyligen, med anledning av propositionen Svenska miljömål (1997/98:145), antagit 15 nationella miljökvalitetsmål, vilka är: Frisk luft, Grundvatten av godkvalitet, Levande sjöar och vattendrag, Myllrande våtmarker, Hav i balans samt levande kust och skärgård, Ingen övergödning, Bara naturlig försurning, Levande skogar, Ett rikt odlingslandskap, Storslagen fjällmiljö, God bebyggd miljö, Säker strålmiljö, Skyddande ozonskikt och Begränsad klimatpåverkan. Dessa miljökvalitetsmål beskriver den kvalitet eller det tillstånd för miljön och dess natur- och kulturresurser som är långsiktigt ekologiskt hållbart. Miljökvalitetsmålen anger riktningen för miljöarbetet och är en utgångspunkt för de val av åtgärder som statliga myndigheter, kommuner, landsting, näringsliv och organisationer måste göra för att vi ska nå fram till ekologisk hållbarhet. Fiskeriverket har genom regeringsbeslut den 27 augusti 1998, tillsammans med bland annat Naturvårdsverket, fått i uppdrag att lämna förslag till delmål och åtgärder som behövs för att nå miljökvalitetsmålen ”Levande sjöar och vattendrag” och ”Hav i balanssamt levande kust och skärgård”. Delmålen kan uppnås genom att olika sektorer vidtar åtgärder. Därför har Fiskeriverket också fått i uppdrag att utveckla sektorsmål i samverkan med fiskets organisationer för de ovan nämnda miljökvalitetsmålen. Sektorsmålen talar om vad Fiskeriverket och fiskesektorn ska arbeta efter för att vi ska nå miljökvalitetsmålen inom en generation. I denna rapport presenteras Fiskeriverkets sektorsmål och åtgärdsförslag med en kvalitativ konsekvensbedömning. Sektorsmålen ligger till grund för Fiskeriverkets förslag till delmålen “Nyttjande av sjöars och vattendrags levande resurser sker så att vattnens långsiktiga produktionsförmåga och den biologiska mångfalden bevaras” respektive“Nyttjande av havets levande resurser sker så att vattnens långsiktiga produktionsförmåga och den biologiska mångfalden bevaras”. Delmålen presenteras av Naturvårdsverket i rapporterna Miljökvalitetsmål Levande sjöar och vattendrag respektive Miljökvalitetsmål Hav i balans samt levande kust och skärgård. Fiskeriverkets rapport om sektorsmålen är utformad efter samma struktur som rapporterna om miljökvalitetsmålen. Varje kapitel inleds med en beskrivning av målet. Därefter definieras det aktuella problemet och de behov av förändringar så som verket ser det idag. Vidare beskrivs hur problemet hanteras i dag och vilka aktörer som berörs. I slutet av varje kapitel finns ett nollalternativ som förklarar hur förhållandena kan bedömas vara år 2020 om inget ytterligare görs. Därefter följer verkets förslag till åtgärder. I andra delen av rapporten återfinns en kvalitativ konsekvensbedömning där resursinsatserna värderas med minustecken för kostnad eller minustecken inom parantes för marginell kostnad. Effekterna värderas antingen positivt med plustecken eller negativt med minustecken eller minustecken inom parantes för marginell negativ effekt. I konsekvensbedömningarna finns även översiktliga beräkningar av de direkta kostnaderna av varje åtgärdsförslag. Flera av åtgärderna överlappar delvis varandra. Eftersom kostnadsberäkningarna är gjorda för varje enskilt åtgärdsförslag, är också de i någon mån överlappande. Det innebär att om alla åtgärder kommer att genomföras blir den totala kostnaden mindre. Man kan då dra nytta av resultat från en åtgärd till en annan. Den sammanlagda beräknade kostnaden för samtliga åtgärder blir därför något osäker och beräknas uppgå till närmare 500 mkr fram till år 2010 eller i vissa fall till år 2020
Flodkräftodling - En möjlig produktionsgren i Norrland : Möjligheter och hinder när man vill starta kräftodling
No full textDe norrländska flodkräftorna kan i framtiden utnyttjas ur flera synvinklar såsom: □ en produktionsbas för sättkräftor för hela landet, □ en nischprodukt för landsbygdsföretagare med lämplig mark, □ en del i ett företagsfiske och i ett turistfisket ex för fiskeriföreningar. Behovet av åtgärder för att skydda flodkräftan som art har föranlett Fiskeriverket att utarbeta ett förslag på aktionsprogram för flodkräftans bevarande i Sverige. Eftersom flodkräftan är hotad i hela sitt ursprungliga spridningsområde är åtgärderna inte bara av svenskt utan även av europeiskt intresse. För den enskilde kräftodlaren i Norrland är två frågor av betydelse: □ går det att odla kräftor med lönsamhet i Norrland? □ vilka förutsättningar och hinder gör sig gällande? Från Fiskeriverkets sida har man velat redovisa var kunnandet står i dag vad gäller forskning, biologi och praktiska erfarenheter. Därutöver har ekonomiska kalkyler tagits fram utifrån de biologiska och forskningsmässiga erfarenheter som kommit fram. 1988 gav Magnus Fürst ut sin senaste reviderade upplaga av ”Kräftodling i dammar” i serien ”Information från Sötvattenslaboriatoriet, Drottningholm”. 1986 genomfördes en regional undersökning över kräftbeståndet i Västemorrlands län av Thomas Birkö varvid nyttiga kunskaper om de förutsättningar och de villkor som gäller för kräftor i Norrland kom fram. Kunskap om de norrländska kräftorna kom också via de undersökningar och de försök som Sötvattenslaboriatoriet gjorde som en följd av Ljungans reglering i västra Medelpad vid Östavall och Alby. 1988 påbörjades ett sexårigt försöks-och forskningsprojekt med försöksanläggningar i Ensillre i Västernorrland och Vaine i Jämtland, vars syfte bl a var att svara på de frågeställningar som angivits ovan. Förutom kunskaper från dessa källor har information hämtats från våra nordiska grannländer vad gäller forskning och försök med flodkräfta. Trots de betydande insatser som gjorts av forskare och praktiker kan vi konstatera att betydande osäkerhet kvarstår i metodutvecklingen när det gäller kräftodling och då speciellt för de mer intensiva formerna. Det är därför på sin plats att betona att de ekonomiska kalkyler som tagits fram gäller under de speciella förutsättningar som råder för just de här beskrivna fallen. Vårt råd är därför för Dig som är intresserad av kräftodling: □ Undersök Dina speciella förutsättningar, tänk på de speciella riskerna i norrländsk kräftodling och skynda långsamt! □ Skaffa Dig kunskap om kräftor och kräftodling! □ Planera Din verksamhet väl! □ Förbered Dig väl inför kommande drift
RASKA - Resursövervakning av sötvattensfisk : RASKA är en sammanställning av statistik framtagen av Fiskeriverket och Laxforskningsinstitutet i samarbete med andra myndigheter, organisationer och ideella föreningar
No full textResursövervakningen av sötvatten, RASKA, bygger dels på Fiskeriverkets egna undersökningar, men till stora delar också på sammanställning av uppgifter framtagna av andra myndigheter, organisationer och ideella föreningar. RASKA är således beroende av beredvilligheten hos andra att dela med sig av sin information. Vår förhoppning är att sammanställningen och syntesen skall ge mer information än de olika delarna var för sig och att vi därigenom kan ge en samlad överblick över ett större antal vatten tillbaka till de enskilda uppgiftslämnarna. Detta arbete sker gemensamt av Fiskeriverket och Laxforskningsinstitutet, LFI. Inom Fiskeriverket sker samordningen och dataläggningen vid Sötvattenslaboratoriet, Örebro, medan Fiskeriverkets utredningskontor och LFI svarar för dataleverans, materialanalys och syntesansvar vad gäller havsöring och lax.The present report gives the status of fishpopulations in inland waters and coastal rivers in Sweden. The stock data consist of electrofishing results, fish ladder counts, fishing statistics and stockings from rivers. From the four greatest lakes data consist of fisherystatistics, prey species abundances (hydroacoustics) and stockings. Anadromous salmon and trout on the Swedish west coast depend on liming. Salmon sea survival has declined. Added to these problems are increased occurrence of the parasite Gyrodactylus salaris and Danish experiments with delayed release of salmon in the southern Baltic. The latter has lead to increased contamination of natural spawningstocks with stocked salmon. The fishing on mixed salmon stocks must cease to improvethe number of spawners, especially in small populations. Brown trout stocks are stable. Due to overexploitation by the sea and coastal fishery, natural anadromous salmonin the Baltic were below acceptable levels,with increasing risk of genetic deteriorationand considerable economic losses. Due to reduced TAC (total allowable catch) and reduced effects of the M74 syndrome, causing excessive fry mortality, stocks are slowly increasing. The situation for anadromous browntrout in the Baltic is unclear, but several small stocks are too heavily exploited by gillnetting close to river mouths. Lake resident salmon occur naturally only in Lake Vänern, where the two remaining stocks have suffered heavily from the building of dams for hydroelectric purposes.The fishing is based on stocked fish, all without the adipose fin, while the few natural produced fish, i.e. with adipose fin left, are protected. Increased legal size together within creased closed areas are measures that have improved the conditions for the stocks in the last years, but both stocks must still be regarded as threatened. Trout populations in inland waters have generally increased during the last two decades. Liming, habitat restoration and increased closed areas are considered the most important measures for the stocks in the future. Approximately 200 commercial fishermen utilize the four great lakes (Vänern, Vättern, Mälaren, Hjälmaren). Detailed fishery statistics are collected on a monthly basis, including effort. In Lake Vänern salmon (’lax’) and trout (’öring’) together with whitefish (’sik’) and cisco (’siklöja’) dominate the catch. Roe from cisco contributes with approximately 50% of the catch value, but the population is presently declining. In Lake Vättern the catch is dominated by salmon, Arctic char (’röding’) and whitefish. Stocking of salmon, a new species in the lake, gives a high yield; 600-800 kg salmon/1,000 smolts released. Monitoring is carried out to study if the salmon stockings will have negative effects on the resident Arctic char, as the two species compete for the same prey species. In both lakes trolling for salmon and trout takes a large part of the total catch. In Lake Mälaren and Hjälmaren eel (’ål’) and zander (pikeperch, ’gös’) are important species. The eelfishery is completely dependent on stockings. In the former lake cisco was important until late 80’s, but then the population drastically declined, due to recruitment failure. The reason is not clear, but it coincides with warm winters with a short period with ice cover. The status of the crayfish (Astacus astacus) is given in chapter 7. The crayfish plague was spread from Finland to Sweden in 1907 and many populations of the native crayfish have been eradicated. The plague later was further spread due to introduction of the American crayfish (Pacifastacus leniusculus).Today Astacus astacus is considered an endangered species in southern Sweden, and restriction on stockings of the American crayfish has been imposed. Due to the membership in EU the threat to the native species has increased as import of live exotic crayfish species has been allowed. A drastic decline of the immigration of young eels have been noted in Swedish coastal rivers. This has lead to decreased Swedish catches in the Baltic, while the catches on the west coast have remained unchanged. Fishery management must be carried out in such a way that biodiversity will not deteriorate. In chapter 9 biodiversity in stream populations is studied with the use of electrofishing data. Negative effects on biodiversity were mainly found in acidified waters and waters with extensive hydroelectric power development. It was concluded that biodiversity in general had remained unchanged or improved slightly during the last two decades, much thanks to liming and fishery management. A programme for monitoring of the biodiversity in the four great lakes has recently started, and preliminary results suggests that some non-commercial species need specific attention, e.g. river lamprey and Aspius aspius
Resurs 2000 Del 1 : Sammanställning över fiskbeståndens tillstånd i våra omgivande hav baserad på uppskattningar gjorda inom Internationella havsforskningsrådet (ICES)
No full textDenna beståndsöversikt bygger på ICES råd avgivna i maj 1999. Ytterligare bestånd av fisk och skaldjur kommer att behandlas i oktober 1999. Besluten i internationella och nationella instanser att försiktighetsåtgärder (precautionary approach) skall vara rättesnöre vid förvaltningen av fisk och fiske har konkretiserats av ICES i form av gränsvärden och tröskelvärden förbestånd och exploatering. Definitioner av ”säkra biologiska gränser” basala för rådgivningen till förvaltande myndigheter. Osäkerheter i systemet, naturliga såväl som statistiska har i ökad utsträckning ingått i skattningar och förutsägelser. Dialog har inletts med förvaltande myndigheter om acceptabla säkerhetsavstånd (tröskelvärden) till de biologiska gränsvärdena. Förvalningsplaner, i enlighet med försiktighetsåtgärderna, har beslutats gemensamt av EU och Norge för sill både i Nordsjön och i Norska havet och rådgivningen har anpassats till dessa strategier. Internationella fiskerikommissionen för Östersjön (IBSFC) har påbörjat utformandet av en långsiktig plan för torskfisket i Östersjön och beslut väntas i spetember 1999. Beståndsstatus De biologiska gränsvärdena för lekbeståndets storlek och fiskeridödligheten (dvs den andel av beståndet som fångasårligen) utgör riktmärken vid bedömningen av beståndens överlevnadsförmåga och fiskets varaktiga hållbarhet. Den säkerhetsmarginal tröskelvärdena utgör är betingad av ingående osäkerheter i data och skattningar. Ar bestånden reducerade och/eller fisket bedrivet på en ej varaktigt hållbar nivå betraktas bestånden vara utom säkra biologiska gränser och regleringsåtgärder på kallade. Östersjön: samtliga stora bestånd av torsk, sill och skarpsill anses vara reducerade och/eller överfiskade, vilket åskådliggjorts i diagrammet nedan. Förslag till återuppbyggnadsplaner i form av fångstregler ges. Kattegatt, Skagerak: Regleringen av fisket efter sill (vårlekande) och skarpsill kanske i enlighet med råden och förvaltningsplanen för den höstlekande sillen i Nordsjön och Kattegatt, Skagerak. Torsken i Kattegatt anses överfiskad, medan beståndet av tunga visserligen är minskande efter en period av exceptionell rekrytering men inom säkra gränser. Fisket efter havskräfta bör bibehållas på tidigare nivå och selektionen i redskapen förbättras. Övriga områden: Den vårlekande sillen i Norska havet (inkl. ”Smutthavet”) nyttjas på en hållbar nivå, men förvaltarna bör förbereda åtgärder för kommande beståndsminskning. Fisketrycket för blåvitling i Nordatlanten bör sänkas och uttagen stabiliseras på en lägre nivå än dagens
Elfiske : Standardiserat elfiske och praktiska tips med betoning på säkerhet såväl för fisk som fiskare
No full textElfiske har blivit en omfattande verksamhet i landet trots att någon egentlig elfiskeinstruktion inte funnits före 1994 (Appelberg & Bergquist 1994). Man har lärt sig av varandra och det finns idag flera personer som väl genomför ett praktiskt elfiske, och ofta enligt en gemensam mall. Elfiske är dock en komplex och ibland farlig verksamhet, något som kanske inte nog betonats i den praktiska tradition som överförts mellan personer. De faror som finns för fiskaren och fisken har underskattats. Elfiske ska därför inte utföras av oerfaren personal. Det finns de som har fiskat iklädda endast badbyxor och de flesta har väl försökt kolla om det kommer ström genom att doppa fingret i vattnet. Detta kan få allvarliga konsekvenser, vilket kommer att framgå av kapitel 3. Nya rön tyder också på att betydande skador kan uppstå på fisk vid fel handhavande. För att upplysa om skaderisk för fisk och fiskare samt för att verka för en standardisering har detta kompendium sammanställts. Ju mer standardiserat elfiske som bedrivs desto större gemensam nytta får vi av varandras resultat och ju mindre stör vi fiskbestånd och andra djur. Eftersom det finns en lång tradition från slutet av 1940-talet är det många personer som har del i den kunskap och standard som vuxit fram. Kompendiet är resultatet av vad vi lärt oss av läromästare i elfiske. Dessutom ingår de kunskaper vi fått från kolleger som nu bedriver elfiske, ihop med egna erfarenheter och litteratur (främst Bohlin et al. 1989 och Cowx 1990). Vidare har vi använt oss av Fiskeriverkets tidigare kurskompendium för elfiske (Johlander1990, Degerman et al. 1995), Appelberg & Bergquist (1994) samt de kompendium som tagits fram av Fisk- och Vattenvård i Norrland (Sjölander & Öhman1992) och Nordnatur AB (Andersson 1998).The present manual presents the code of practice for electrofishing in Sweden, with special comments on safety, field data sampling and planning of surveys. The manual follows the Swedish electrofishing standard, and also the coming EU standard regarding the use of electrofishing to determine the biological status of watersheds.Electrofishing in Sweden is carried out with single-anod systems, both battery- and petrolpowered. As most waters have low conductivity (<30 mS/m) effects used are below 1000 Watt. Fishing is carried out by wading and usually the crew consists of two persons.To be allowed to perform electrofishing you have to get three permits; the landowners consent, governmental licence to use electricity to catch fish and approved training in animal handling. Electrofishing data are stored in SERS (Swedish Electrofishing Register) at the Institute of Freshwater Research. The database to date contains 18 000 electrofishing occassions
Fisk och fiske i Västerhavets och Öresunds kustområden
No full textKustfiskeprojektet har som syfte att vidga vår kunskap om fisk och fiske längs Sveriges kuster. I denna del behandlas Öresund och Västerhavet. Data har hämtats från studier av enskilda arter, recipientprogram, yrkesfiskets loggböcker samt enkätundersökningar av yrkes- och fritidsfiske inom avgränsade kustavsnitt. Västkusten är den produktivaste och artrikaste delen av Sveriges kustområden. Gynnsamma närings-, salthalts- och strömförhållanden medför att kustzonen fungerar som barnkammare och uppväxtområde för fiskarter och skaldjur, av vilka många är av stort ekonomiskt intresse. Artantal och biomassa av både fisk och skaldjur ökar från Öresund i söder till Skagerrakkusten i norr som en effekt av stigande salthalt. Det strandnära fisksamhället domineras av skärsnultra, stensnultra, svartsmörbult, ål, tånglake, röt- och oxsimpa. Ung torsk och plattfisk förekommer också rikligt i provfiskefångsterna. Tätheten ung torsk, mätt i ryssjeprovfiske, återspeglade årsklassvariationerna i Västerhavet. Metodiken kan alltså användas för att indikera rekrytering. Trålprovfisket gav information om fisksamhället i kustzonens yttre del. Vitling var den vanligast förekommande arten. Sandskädda, rödspätta, lerskädda och torsk dominerade bland bottenbundna arter. Även i detta fiske var inslaget av ung torsk och plattfisk stort, medan fisk av kommersiell storlek förekom mycket sparsamt. Provfisken i Öresund, norra Halland och Bohuslän visar att bestånden av bottenlevande arter som ål, simpor och snultror, liksom ungfiskbestånden av torsk, rödspätta, tunga och skrubba, i stort sett varit oförändrade under de 10-20 år som dessa fisken har pågått. I norra Halland kan dock en ökning noteras i antalet fångade strandkrabbor. De vikande fångster av exempelvis vuxen torsk i kustzonen, som på senare tid påtalats, kan enligt dessa resultat inte förklaras av en försämrad rekrytering. Mängden ålyngel som driver in till Europas kuster har minskat sedan 1980-talets början. Detta har inte påverkat ålfisket vid västkusten enligt såväl provfiskeresultat som journalföringar av yrkesfisket. Förklaringen kan vara en täthetsberoende dödlighet under den första tillväxtfasen i kustvattnen som medför att variationerna i rekrytering suddas ut. Förkustfisket är de viktigaste arterna ål, sill och skarpsill samt olika skaldjur, medan torsk- och plattfiskar är av mindre betydelse för närvarande. Vissa arter som ål utnyttjas maximalt, medan en potential för ett utökat fiske finns exempelvis för krabbtaska och valthomssnäcka. Anmärkningsvärt är att yrkesfisket är starkt koncentrerat till endast två arter, ål och havskräfta. Antalet yrkesfiskare och fiskefartyg har minskat sedan 1970-talet. Under 1997 fanns 420 licensierade yrkesfiskare på västkusten och cirka 1000 fiskebåtar och fiskefartyg. Flest fiskare finns i norra Bohuslän, runt Göteborg samt i Varberg och Falkenberg. De flesta kustfiskarena är inriktade på fiske med ryssjor, tinor och burar, därnäst är bottentrålsfiske och garnfiske vanligast. Västkustens fiskresurser är också en stor tillgång för sport- och husbehovsfisket. Makrill, torsk, öring och hummer är fritidsfiskets viktigaste arter i de norra delarna av västkusten, medan torsk, sill och öring i stor utsträckning fiskas i de södra delarna. Fritidsfiskets sammanlagda fångster överstiger yrkesfiskets för laxfisk och vissa arter av plattfisk, åtminstone i kustnära områden. Skattningar av arealavkastningen inom olika kustavsnitt, visar på en årsmedelfångst på över 30 kg per hektar i Bohusläns kustområden, medan den endast uppgår till ca 15 kg i Öresund. Marknadsvärdet för det totala fiskets fångster enligt 1997 års prisnivå kan vid Fjällbacka i norra Bohuslän skattas till mellan 1000 och 1500 kr per hektar, medan det ekonomiska värdet är betydligt lägre i områden där fångsterna av skaldjur är låga eller tämligen låga som i Halland och Öresund
Inventering av de vilda blåmusselbestånden vid västkusten : Preliminär delrapport för 1997 och 1998 års verksamhet
No full textIntresset för de naturliga musselbestånden har sedan slutet av sextiotalet, när musselfisket upphörde, varit ytterst begränsat. I samband med EU-inträdet har emellertid intresset för svenska musslor ökat i Europa, samtidigt med att försäljningen i Sverige av färska musslor har ökat markant. De största volymerna musslor som säljs i Sverige kommer från long-lineodlingar, och det är tack vare odlarnas marknadsföringsinsatser, leveranssäkerhet, samt kvalitets- och toxinkontroll som försäljningen också av vilda musslor nu stadigt ökar. En viss skörd av vilda musslor har periodvis kompletterat produktionen från odlingarna framför allt i samband med att skörd från odlingar har stoppats på grund av algtoxiner. Lokala variationer i toxinförekomst kan innebära att ett vattenområde är avstängt för skörd samtidigt som det kanske kan går bra att skörda i fjorden intill. Under vintern 1998 har odlare varit tvungna att köpa musslor från Danmark för att hålla kontinuerliga leveranser då musslorna varit toxiska på Bohuskusten. Att hitta toxinfria områden i Sverige är således en angelägen framtida uppgift. Bara några få av de förekomster som här redovisas har undersökts med avseende på toxiner. Fiske efter musslor kan således utgöra ett viktigt komplement till odling och kan även åter fungera som en självständig näring. För att undersöka förutsättningarna för ett framtida varaktigt fiske har bestånden utmed västkusten inventerats
Västkustens laxåar : En beskrivning av västkustens 23 laxåar med tonvikt på naturliga förutsättningar och erforderliga åtgärder för attl ångsiktigt bevara laxen
No full textFöreliggande rapport utgör ett underlag till ett framtida förslag till åtgärdsprogram för att bevara och uthålligt utnyttja västkustens lax. I kapitel 12 presenteras de 23 huvudvattendragen som hyser lax, från Enningdalsälven på norska gränsen till Rönne å i söder. Laxvattendragen hyser en hög biologisk mångfald och många rödlistade eller sällsynta arter förekommer parallellt med laxen, t ex havsnejon-öga, grönling, sandkrypare och flodpärlmussla. Bevarande och restaurering av laxvattendrag kommer därmed att inverka positivt på flera hotade arter. Dagens laxsmoltproduktion har skattats vara ca 206 000 smolt på en yta av 234 hektar. Efter fortsatt biotopvård, inlösen av kraftverk och revidering av tidigare vattendomar beräknas den produktiva arealen kunna ökas med ca 44 hektar och produktionen av smolt med hela ca 150 000. Detta förutsätter dock att återvandringen av lekfisk också ökar. Dagens smoltproduktion kan därmed sägas vara ca 60% av den potentiella, men det måste understrykas att smoltproduktionssiffrorna är osäkra. Smoltutsättningar har upphört i de flestavatten och förekommer idag bara i Göta älv, Nissan och Lagan, totalt inemot 150 000 smolt. I slutet av 1800-talet skattas den totala svenska laxfångsten på västkusten grovt till 90 ton, vilket kan jämföras med 36 ton som ett medelvärde för 1990-talet. Observera då att ca hälften av dagens fångst består av odlad lax, varför vildlaxfångsten under 1990-talet i medeltal varit 20% av sekelskiftets. Orsaker till de försämrade fångsterna är flera. Det kan primärt konstateras att utan kalkning skulle laxsmoltproduktionen bara vara en fjärdedel av dagens och flera andra arter skulle vara utslagna. Ett annat övergripande problem är vattenkraftutnyttjandet som till stora delar omfattas av gamla och dåliga vattendomar. Till exempel finns en okompenserad förlust i Ätran om ca 65 000 natursmolt. Generellt är minimitappningarna för låga och kanske bidragande till en ökad andel grilse (lax som barastannar till havs över en vinter, når i regel ej viktöver 3,4 kg). Ett ytterligare stort problem är försämrad överlevnad för smolt i Atlanten under 1990-talet.Det är möjligt att denna försämrade överlevnad är kopplad till minskad medeltemperatur på uppväxtområdena, men bifångst av smolt vid fiske i öppna havet kan möjligen inverka, liksom att laxens bytesfiskar (lodda, tobis) fiskats ned. Utsättningar och rymningar från fiskodling hotar också naturbestånden genom överföring av sjukdomar och parasiter, samt genetisk förorening. Detta problem accelererar i takt med den omfattande odlingen av lax i Atlanten och regnbåge i hemmavattnen. Generellt har avrinningsområdena torrlagts och dikats ut. Därför har flera mindre vattensystem återkommande perioder med onormalt låg sommarvattenföring. Flera av jordbruksområdenas vattendrag omfattas dessutom av vattenuttag och kanaliseringar. Vanligen saknas skyddande trädbårder utmed dessa vattendrag, som därigenom växer igen samt utsätts för höga sedimenttransporter och höga halter närsalter. Laxparasiten Gyrodactylus salaris har också spritts till flera vattendrag under det senaste årtiondet. I redan stressade populationer (av försurning och torka) innebär detta ytterligare en negativ belastning. Andra problem som påtagligt påverkar dagens laxbestånd är eutrofiering (enstaka vattendrag t ex Lärjeån, Törlan och Smedje-ån), miljögiftpåverkan (i huvudsak Nissan och Viskan) och lokalt överfiske (Enningdalsälven). Sammantaget finns flera problem som vart och ett kan påvisas orsaka förlust av laxproduktion och minskning av bestånd. Flertalet av dessa problem kan inte lösas direkt genom fiskereglering utan kräver omfattande samhällsåtgärder av andra slag. Fiskereglering är dock viktig för att säkerställa bestånden till dess att havsöverlevnaden ökar och andra problem hanterats. Många av problemen har att göra med den allmänna vanvården av avrinningsområdena, t ex jordbruksrelaterade problem och den försämrade vattenhållande förmågan. Den svaga vattenlagstiftningen gör att de vattendomar som revideras idag inte uppfyller målen för ett uthålligt och långsiktigt bevarande.Populations of Atlantic salmon exist in 23 rivers on the Swedish west coast. This report gives detailed information on each population. Data on fishing, parr densities, stocking, watershed characteristics, water chemistry, water flow, spawning areas and smolt production is presented along with information on present and future restoration measures.Coexisting fish species and rare evertebrates, e.g. the river pearl mussel and the noble crayfish, are presented. It is concluded that the recent decline of the Atlantic salmon is primarily due to low sea survival of adults. However, without the extensiveliming programme 75% of the present smolt production would be lost. Continued liming, monitoring of sea survival and habitat restoration are crucial for the populations of the Atlantic salmon on the Swedish west coast