The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Små avloppsanläggningar : Hushållsspillvatten från högst 5 hushåll
No full textTill Internetpublicering av delar av Naturvårdsverkets allmänna råd 87:6, Små Avloppsanläggningar (ej längre gällande som allmänt råd). Naturvårdsverkets allmänna råd 87:6, Små avloppsanläggningar - Hushållsspillvatten från högst 5 hushåll (AR 87:6), gavs ut 1987. Sedan dess har mycket hänt både i fråga om teknikutveckling och inom miljörätt. Riktlinjerna i AR 87:6 gäller huvudsakligen utformningen av konventionella infiltrationsanläggningar och markbäddar. Eftersom möjliga tekniklösningar är betydligt fler än så, väljer Naturvårdsverket att dra in dessa råd, men väsentliga delar av det tekniska innehållet tillgängliggörs istället i denna publikation. Naturvårdsverket avser att ta fram ett nytt allmänt råd gällande små avloppsanläggningar. Det nya rådet kommer att baseras på miljöbalkens hänsynsregler i andra kapitlet. Det är kommunen som ansvarar för tillsynen över hälsoskyddet inom kommunen. Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Är små svenska sjöar påverkade av fiske? : Exempel från IntegreradKalkningsEffektUppföljning (IKEU) och nationell miljöövervakning
No full textFöreliggande arbete är ett första försök att utreda fiskets betydelse för utvecklingen av fisksamhällena i de nationella övervakningssjöar som har provfiskats av Sötvattenslaboratoriet varje år sedan 1994, eller i ett fall sedan 1996. Utsända frågeformulär till kontaktpersoner vid sjöarna gav svar från 19 av 27 sjöar, och den erhållna informationen om det totala fisket i sjöarna var för sporadisk eller vag för att användas till kvantitativa beräkningar. Därför inriktades analyserna på de kända fiskuttagen i samband med Sötvattenslaboratoriets provfisken. Fisketryck bör om möjligt relateras till den mängd fisk som finns och produceras i sjön, men de standardiserade provfiskena ger bara relativa värden på biomassa och individtäthet. Därför uppskattades potentiell fiskbiomassa och årsproduktion utifrån publicerade samband mellan tota lfosforkoncentration och fiskbiomassa eller produktion. De erhållna uppskattningarna låg i allmänhet på samma nivåer som i liknande sjöar där motsvarande mätningar har gjorts med oberoende metoder. Variationen i total fosforhalt var för låg för att sjöarna skulle kunna rangordnas med avseende på arealspecifik fiskbiomassa och/eller produktion. De årliga provfiskena beräknades dock ta ut mellan 0.1-15.5%av årsproduktionen, beroende på vilket empiriskt samband som användes för uppskattning av potentiell årsproduktion. I tre av 27 sjöar var det relativa provfisketrycket högre än en tidigare rekommendationpå maximalt 10% per år, men bara med den beräkningsmetod som gav lägst uppskattning av årsproduktion. Utvecklingen i varje sjö under 1994-2002 analyserades via ett antal indikatorer på tillstånd hos fisksamhället och dess populationer av abborre, mört, röding och öring. Totalt noterades 71 signifikanta trender bland 337 testade tidsserier. Det innebär att strukturen hos många av de provfiskade fisksamhällena och populationerna har varierat och förändrats på olika sätt under 1994-2002. Förändringarna var en blandning av vad som kan förväntas vid antingen ökat eller minskat fisketryck, liksom av andra förändringar i miljön. Provfisketrycket beskrevs som arealspecifik ansträngning med de nordiska översiktsnäten, istället för som fiskuttagetsandel av en osäkert uppskattad årsproduktion. Förväntade effekter av för högt fisketryck, t.ex. minskad medelvikt och ökad andel ung fisk, var inte vanligare i de sjöar som provfiskas med högst arealspecifik nätinsats. Utvecklingen av indikatorer på för högt fisketryck försvåras av att det totala fisket i små och medelstora sjöar inte dokumenteras på något kvantitativt sätt. Därför är det svårt att finna såväl referensvärden som påverkansskalor för tillstånd hos utvalda indikatorer. Däremot är det uppenbart att man bör utvärdera en kombination av indikatorer, eftersom en enstaka indikator (ex. medelvikt avsamhällets individer) kan förändras i samma riktning av flera olika orsaker.This study is a first attempt to evaluate the effects of fishing on the development of fish communities in small Swedish lakes within national monitoring programmes. The lakes have been test-fished annually for seven to nine years. Questionnaires gave some further information from 19 out of 27 test-fishes lakes, but it could not be used for quantificationof total fishing pressure. The analyses weretherefore focused on known yield by annual testfishing with the Swedish standard method. Fishing pressure should be related to the available amount of fish and its annual production, but standardised test-fishing gives only relative values of biomass and abundance. Potential biomass and production was therefore estimated using published relationships with total phosphorous concentration.The estimates for the test-fished lakes were usually comparable to values from independent measurements in similar lakes. The variation in total phosphorousconcentration was to small for reliable ranking of lakes by area-specific biomass and/or production of fish. The catch by test-fishing was, however, estimated to take 0.1-15.5% of the annual production, depending on which empirical relationship was used for estimating potential production.The test-fishing pressure exceeded a general recommendation of maximum 10% of annual production in only three out of 27 lakes, and only when using the method that gave the lowest estimate of annual production. The development during 1994-2002 was analysed by a number of metrics on status of the fish communities and its populations of perch (Percafluviatilis), roach (Rutilus rutilus), Arctic char (Salvelinusalpinus) and brown trout (Salmo trutta). A total of 71 significant trends were found among 337 time-series. It means that the structure of the fishcommunities and populations has changed in different ways during 1994-2002. The changes were a mixture of what could be expected following either increased or decreased fishing pressure, as well as result of other changes in the environment. Fishingpressure due to test-fishing was expressed as areaspecificeffort, rather than catch as a proportion of an uncertain estimate of annual production. Expected effects of high fishing pressure, such as decreasing mean individual mass or increased proportion of young fish were not more frequent in the lakes with the highest area-specific effort. The development of metrics for measuring effects of fishing is suffering from a demand of documentation of total fishing pressure in small and intermediate sized Swedish lakes. It is therefore hard to find both reference values and scales for impacton the status for the selected metrics. Anyway, there is an obvious need to use a combination of metrics, because single metrics (e.g. mean individual mass) may change in the same direction due to several different causes
Roxen och Glan : Utvärdering av standardiserade provfisken sommaren 2001. Beskrivning av sjöarnas fisksamhällen, jämförelse med ett tidigare provfiske 1990 samt bedömning om etableringen av skarv påverkat sjöarnas fisksamhällen.
No full textRoxen och Glan provfiskades sommaren 2001 av Fiskeriverkets Sötvattenslaboratorium i Drottningholm. Provfisket syftade till att beskriva sjöarnas fisksamhällen, jämföra resultaten med ett tidigare provfiske 1990 samt bedöma om etableringen av skarven påverkat sjöarnas fisksamhällen. Provfiskeresultatet visar att både Roxen och Glan är mycket fiskrika trots att totalfosforhalterna sjunkit under de senaste åren. I Glan var andelen fiskätande fiskar relativt hög i fångsten vilket tyder på att fisksamhället styrs av rovfiskar. I Roxen dominerades fångsten däremot av karpfiskar och småabborrar. Fisksamhället verkar därmed vara mera kontrollerat av planktonätande fiskar. Bottennätsfångsterna av abborre och mört skiljer sig mellan de båda provfisketillfällena 1990 och 2001. Det fångades betydligt fler småabborrar både i Roxen och Glan år 2001 jämfört med år 1990. Det måste dock poängteras att det är svårt att dra några säkra slutsatser utifrån skillnader i provfiskefångsterna på grund av att det gått 10 år mellan provfiskena, temperaturförhållandena skiljde sig mellan åren i Glan samt skillnader i provfiskemetodik 1990 och 2001. Mellanskarven började häcka i Roxen 1992 och i Glan 1994. Ökningen var därefter mycket kraftig och i Roxen nåddes den hittills högsta tätheten 1999 medan ökningen är fortgående i Glan. Bedömningen av skarvarnas påverkan på fiskbeståndet kompliceras av att totalfosfornivåerna underde senaste tre decennierna sjunkit kraftigt i de båda sjöarna vilket kan ha påverkat produktionen av fisk. Stora variationer i fiskrekrytering och fosfornivåer mellan år gör det dock svårt att för enskilda år se en tydlig koppling mellan fosfornivåer och fiskbiomassa. Det finns ett mönster i fångstutvecklingen av flera arter som tyder på att skarvarna haft en underordnad betydelse bakom observerade variationer i fångster. Det faktum att fångsterna ofta uppvisar ett vågliknande mönster,och att en ”naturlig” nedgång kan sammanfalla med ökande skarvbestånd, gör det nödvändigt att bedöma orsakerna bakom fångstminskningar med data från flera sjöar. Beräkningar visar att skarvarnas fiskuttag i Roxen och Glan under senare år sannolikt varit betydligt större än yrkesfiskets. Mot den bakgrunden borde rimligen skarven kunna påverka fiskbeståndens storlek. Det bör dock noteras att skarvens byten vanligen är mycket små jämfört med de fiskaryrkesfisket fångar. Det är svårt att avgöra hur skarvbestånden i Roxen och Glan kommer att utvecklas i framtiden då effekterna av jakt och naturlig reglering, och samverkan mellan dessa faktorer, är svårbedömda
Småskaligt kustfiske och insjöfiske : en analys
No full textRegeringen uppdrog den 19 april 2000 åt Fiskeriverket att analysera situationen för det småskaliga kustfisket och insjöfisket i Sverige. I uppdraget ingår även att lägga fram förslag på lämpliga åtgärder för att förbättra förutsättningarna för detta fiske. Fiskeriverket har tolkat uppdraget som att det gäller småskaligt fiske som bedrivs i yrkesmässig omfattning främst av licensierade fiskare. Det innebär att utredningen inte behandlar fritidsfisket eller turismfisket annat än att dessa fisken beskrivs i de sammanhang när de nyttjar samma resurs. I kapitel 1-13 redovisas de olika slag av fisken som har identifierats inom ramen för uppdraget. I kapitel 14-21 tas upp frågor av mera horisontell karaktär. Det bör framhållas att de överväganden och förslag till åtgärder som läggs fram med anledning av uppdraget är till vissa delar förhållandevis översiktliga och förutsätts bli föremål för en mer detaljerad utredning och samråd före beslut om genomförande. Definitioner Någon allmänt antagen definition av begreppet småskaligt fiske finns inte men till kategorin räknas normalt allt insjöfiske. En avgränsning vad gäller saltsjöfisket som man tidigare administrativt har använt, också inom EU, är fartygsstorleken där gränsen är satt vid 12 meter. Med denna definition svarade fartyg under tolv meter för ca 43% av det totala antalet landningar av svenska fiskare under år 2000, samtidigt som dessa fartyg endast stod för ca 3% av den landade kvantiteten. Detta innebär att de mindre fartygen kännetecknas av ett fiskemönster med ett flertal korta fiskeresor. Inom ramen för utredningen har definitionen av småskaligt fiske diskuterats med utgångspunkt i begreppet lokalt bedrivet fiske. Utredningen har därför kommit fram till att inte begränsa fisket efter fartygsstorlek, utan definierar det som ett fiske som i allmänhet består av fångstresor som är kortare än ett dygn. Det innebär att till kategorin småskaligt fiske har vi även räknat in något större fartyg än tolv meter. Totalt var det 1119 stycken fartyg, med en medellängd på 9 meter, som hade ett fiskemönster under år 2000 som till minst 90% bestod av fångstresor kortare än ett dygn. Av dessa var 125 fartyg över tolv meter. Kännetecknande för ett småskaligt fiske är också att man fiskar ett antal olika arter. Målarten varierar efter lokala, regionala och säsongsmässiga förutsättningar. Räknat på kvantitet så bidrog detta småskaliga kustfiske definierat som ett endygnsfiske med ca 5% av den totala mängden landad fisk av svenska fiskare i saltsjöfisket under år 2000. Vilket motsvarar ett värde i förstahandsledet (baserat på avräkningsnotor) på ca 21% (209 mkr) av det totala saltsjöfiskets värde (971 mkr). Till detta kommer insjöfiskets fångster på ca 1 460 ton fisk till ett värde av ca 36 mkr. Sammanlagt svarar det småskaliga fisket, inklusive insjöfisket, för ca 5,4% av den totala kvantiteten motsvarande ca 24% av det totala värdet. Fångsterna i detta fiske går uteslutande till konsumtion, vilket innebär att om man drar bort den mängd fisk som går till foder blir det småskaliga fiskets andel av det totala konsumtionsfisket ca 18,5% räknat på kvantitet och ca 32% räknat på värdet. Till detta kommer den mängd fisk som några hundra fiskare fångar på egen fiskerätt på Ost- och Sydkusten och i insjöarna. Dessa fiskare har inte yrkesfiskelicens och har därmed ingen skyldighet att rapportera sina fångster, men många har huvuddelen av sin inkomst från fisket. Analys av det småskaliga fisket Småskaligt fiske är alltså inte ett enhetligt begrepp varför analysen är uppdelad i tretton kategorier dels efter en regional fördelning men också efter den typ av redskap som används i fisket och efter de arter man fiskar. I Östersjön har vi definierat sex olika fisken, vilka är: Fiske med lax- och sikfällor i Bottniska viken, Strömmings- och sikfiske i Bottniska viken, Trålfiske efter siklöja, Fiske med garn efter torsk och piggvar, Blank och gulålsfiske i Östersjön, Nät- och ryssjefiske i Östersjön och södra Bottniska viken. Även på Västkusten har vi definierat sex olika typer av småskaliga fisken efter redskapstyp och målart. Dessa är: Gulålsfiske på Västkusten, Kräftfiske med burar, Flummer- och krabbfiske, Småskaligt trålfiske på Västkusten, Biandfiske på Västkusten och Vadfiske med ljus på Västkusten. Till småskaligt fiske räknas också allt Insjöfiske. Fiske med lax- och sikfällor i Bottniska viken Detta är ett fiske efter lax och vandringssik med hjälp av stora fasta redskap, vanligtvis kombifällor eller finnfällor. Fisket är utbrett längs hela kusten av Bottniska viken. De omfattande kompensationsutsättningarna av Ostersjölax tillsammans med ett tidigare för högt fisketryck på biandbestånden, framför allt i centrala Östersjön, har medfört att naturlaxbestånden minskat drastiskt. För att skydda och återuppbygga dessa bestånd fastställdes en internationell plan för vildlaxens bevarande (Salmon Action Plan) 1997 som nu håller på att genomföras. Laxfisket är därför hårt reglerat längs Bottniska vikens kust. Den generella försommarfredningen har minskat möjligheterna att fånga lax, vilket innebär att den odlade laxen inte kan beskattas i önskvärd utsträckning. Bifångster och hög dödlighet hos vildlax som fångats i garnande fällor utgör ett stort problem för bevarande av vildlaxbestånden. Den höga yngeldödligheten på grund av M74 under vissa år innebär också en minskad rekrytering av vildlax. Även utan reglering av laxfisket skulle sannolikt fisket ha minskat till följd av en minskad lönsamhet. Ett starkt skäl till detta är de växande problemen med sälskador. Sälen har omöjliggjort lax- och sikfiske i vissa skärgårdsområden och sälarna finns även uppe i älvarna. Ytterligare en orsak till det minskade fisket och den låga nyrekryteringen av yrkesfiskare är svårigheterna att få arrendera bra fiskevatten för fasta redskap, då vattenägarna gärna behåller dessa för sig själva. Fångst i vissa typer av fasta redskap medför en kvalitetsförsämring då laxen kan ha varit död en längre tid då redskapet vittjas. Detta innebär att konkurrensen från den odlade norska laxen är stor och ytterligare ett skäl till att lönsamheten har minskat. De skador som har skett på rekryteringen av vandringssik till följd av vattenkraftsutbyggnaderna har inte beaktats i tillräcklig grad i vattendomarna, varför nästan ingen utsättning av sik förekommer. Bestånden är därför svaga i flertalet kustområden. Ett annat problem är att fisket i Torneälvsområdet och Haparanda skärgård förvaltas av Finsk-svenska gränsälvskommissionen. Miljösituationen i Bottenviken har förbättrats vad gäller punktutsläpp, men den fortsatta belastningen av närsalter från tillrinnande vattendrag påverkar vattenkvaliteten negativt. Åtgärdsförslag - En ökad beskattning av den odlade laxen är önskvärd. En sådan selektiv beskattning av odlad lax kan grundas på en fettfenklippning, under förutsättning att levande fångande redskap används som medger att fångad vildlax kan sättas ut levande. Användning av levandefångande redskap skulle också innebära en generell kvalitetsförhöjning på den fångade fisken. - En selektiv och skonsam fiskemetod som skulle kunna användas är notfiske som tillämpas i vissa älvar och vattendrag. - Kommuner och kraftbolag är ägare till vattendrag och borde kunna upplåta fisket till yrkesfiskare. - Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador). - Att rikta fisket mot fler arter borde ge bättre förutsättningar att upprätthålla ett långsiktigt fiske. - Störst möjlighet att stärka fiskeresursen i området är förmodligen kompensationsutsättning av sik, vilket skulle kunna ske genom omprövning av vattendomar. Strömmings- och sikfiske i Bottniska viken Fisket bedrivs med strömmingsskötar och siknät. En stor del av strömmingsfångsten används för att producera surströmming. Flertalet av dessa fiskare ingår också i kategorin lax- och sikfällefiskare. Många fiskar också säsongsmässigt efter abborre, gädda, gös, ål och under perioder när bestånden är starka även torsk i Bottenhavet. En bedömning av problemen för fisket måste täcka alla dessa fiskeinriktningar. Försvåras fisket efter strömming och sik kan detta ge följdeffekter på fällefisket, då dessa fiskeinriktningar kompletterar varandra tidsmässigt. Både nät- och fällefisket efter havslekande sik och strömming försvåras dock kraftigt av risken för sälskador som idag utgör det största hotet mot fisket. Problemet kan sannolikt begränsas för fällorna, men är mycket svårlöst för fisket med nät. Kunskapen om strömmings- och sikfisket är bristfällig. Såväl strömming som sik förekommer i flera separata bestånd, för sikens del ett stort antal bestånd av såväl vandrande som stationär fisk. Åtgärdsförslag - Kompensationsutsättning av sik i de utbyggda älvarna bör kunna förstärka bestånden av vandringssik och ge underlag för ökat fiske, genom omprövning av vattendomar. - Vandringshinder orsakade av vägnätet bör åtgärdas i vattendrag och grunda havsvikar för att stärka fiskrekrytering till kustområdet. - Fortsatt restaurering av flottledsrensade kustmynnande vattendrag är också betydelsefullt. - Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador). - Åtgärder som stärker torskbestånden i Östersjön ger också positiva effekter för fisket i Bottenhavet eftersom torsken historiskt sett ingått som en del i detta kustnära fiske längs Norrlandskusten. Trålfiske efter siklöja Detta är ett högeffektivt och exklusivt romfiske under kort period som bedrivs som komplement till annat fiske i Norrbottens län. Siklöjan är påtagligt överfiskad, både beståndens och lekbeståndens biomassa minskar. Resursen har under en längre tid varit kraftigt överbeskattad och bifångsterna av icke könsmogna individer har medfört att endast en mindre del av beståndet nått könsmognad. Bifångsterna av andra fiskarter är tidvis också ett problem. Det minskade antalet tråltillstånd på senare år har delvis motverkats av att fiskets effektivitet ökats med bl.a. hjälp av modern navigationsutrustning. Kunskap om vilka miljöeffekter fisket medför på produktionsbottnar, bottenfauna och andra stationära fiskbestånd är ringa. Trålfisket försvårar möjligheten till acceptabel avkastning för nät- och skötfisket vid nu rådande täthet i siklöjebeståndet. Åtgärdsförslag - Fortsatta redskapstekniska insatser bör genomföras för att utveckla ett mer artoch könsspecifikt fiske efter siklöja för att minimera bifångsterna av undermålig siklöja och av andra arter. Tills vidare är det enda sättet att avstå helt eller delvis från att fiska i områden där bifångsterna är höga. - Under år 2000 har ett försök med lokal förvaltning av siklöjefisket inletts och kommer att fortsätta ytterligare minst en säsong (se vidare avsnittet Förvaltningsformer). - En analys bör göras av effekterna av att slopa 14 metersgränsen för siklöjetrålare. Alternativa begränsningar av fartygens fiskekapacitet bör i så fall övervägas. Med större fartyg skulle dessa fiskare, under den tid isen ligger i detta område, kunna bedriva annat fiske längre söderut i Östersjön och därmed kunna bedriva fiske under större del av året. Fiske med garn efter torsk och piggvar Här kombineras fiske efter torsk med fiske efter piggvar. Fisket kompletteras tidvis med fångst av lax, sill/strömming och skrubbskädda. Fiskets tyngdpunkt är förlagd till Gotland, Öland, Blekinge och Skåne och bedrivs huvudsakligen på allmänt vatten. Övergödningen av Östersjön med åtföljande syreproblem utgör ett allvarligt hot mot torskbeståndet. Tidigare viktiga lekområden är numera utslagna till följd av vikande salt- och syrehalter. Bortfall av fiskeplatser genom utbyggnad av vindkraft till havs hotar historiskt mycket betydelsefulla fångstplatser för både torsk och piggvar. Det dominerande östra torskbeståndet i Östersjön är enligt ICES utanför biologiskt säkra gränser och det småskaliga torskfisket i Östersjön har drabbats hårt av de vikande bestånden. Låga fisktätheterna har medfört att näten ligger ute längre tid, vilket medför dålig kvalitet, onödiga förluster av förstörd fisk och bifångster. Kunskapsläget är dåligt för flera arter, däribland piggvaren. Bifångster av däggdjur och fåglar förekommer i garnfisket, om än i okänd omfattning. Åtgärdsförslag - Den viktigaste åtgärden är att återuppbygga torskbestånden. Utan att garnfisket har tillgång till torsk kan det inte överleva. - Kunskapsuppbyggnad för icke kvoterade arter är viktig som stöd för biologiska förvaltningsåtgärder. - En utveckling av förvaltningsprocessen mot ett större deltagande av fiskarena skulle kunna bidra till att öka kunskapen om i synnerhet lokalt förekommande bestånd. - Möjligheten att reglera piggvarsfisket via maskstorlek i stället för fisklängd bör övervägas, liksom reglering av garnlängd och sättid. En art för vilken beståndssituationen är god och som bättre skulle kunna nyttjas i fisket är skrubbskäddan. Blank- och gulålsfiske i Östersjön Detta är ett fiske på den mot söder vandrande blankålen med stora fällor (ålbottengarn, ålflytgarn och ålhommor). Andra viktiga sidofångster är abborre, gädda, sik, gös och flundra. Normalt är ålfisket en del av ett blandat fiske och utgör huvudsysselsättning endast under vandringssäsongen augusti-november. Fiske efter stationär gulål med främst ålryssjor har störst omfattning i Öresund men kan i de flesta fall ses som en bisyssla till annat fiske. På ostkusten bedrivs ett stort gulålsfiske på enskild rätt. En långvarig rekryteringsminskning är för närvarande det helt dominerande hotet för alla typer av ålfiske i Östersjön. Orsaken är oklar, men miljörelaterade faktorer har framförts som förklaring. Åtgärdsförslag - Åtgärder som ökar utvandringen av blankål kan eventuellt minska risken för en beståndskris. Sådana åtgärder är t.ex. utsättningar, ökat minimimått, undanröjande av hinder för åluppvandring, miljöförbättringar i ålbiotoper och minskat fisketryck. I ett läge där ålen är en av de ekonomiskt viktigaste arterna för svenskt kustfiske blir konsekvenserna av en fiskebegränsning stora. - Älutsättningar har visat sig vara en verksam och lönsam metod för att öka utbytet i fisket, vilket påvisats i flera utvärderingar och bör understödjas. Fiske med nät och ryssjor i Östersjön och södra Bottniska viken Detta är ett fiske efter bl. a. torsk, plattfisk, abborre, gädda, sik och strömming. Det bedrivs från Uppland i norr till Småland i söder, och i viss utsträckning även runt Öland och Gotland och i Blekinge. Fisket med nät och ryssjor i Östersjön måste behandlas som en del av ett sammansatt fiske, eftersom det oftast utgör ett komplement till ett ålfiske med fasta redskap. Miljörelaterade störningar har medfört kraftiga beståndsreduktioner i stora områden under 1990-talet. Övergödning och miljögifter har sannolikt medverkat till en utarmning av bestånden inom stora områden. Förutom den dokumenterade tillbakagången för abborre och gädda har sannolikt även lokala sikbestånd utvecklats negativt. Vikande torskbestånd har berövat dessa fiskare en viktig inkomstkälla och skarvar och sälar har under senare år orsakat betydande olägenheter. Kunskapen om resursens storlek och nyttandegrad är ofullständig beroende på ett omfattande fritidsfiske och fiske med enskild rätt, men också på begränsad beståndsövervakning. Åtgärdsförslag - Åtgärder bör inriktas mot att höja förädlingsvärdet och att genom förändringar av fiskemönster och lagring anpassa uttaget till marknadens efterfrågan. Fiskets utveckling grundar sig bl.a. på att flera av arterna har en förhållandevis hög prisnivå eller en potential för bättre ekonomiskt utbyte. - Fiskarens tillgång till goda fiskeplatser bör underlättas. - Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador). - Möjligheten till ett kustnära torskfiske under vinterhalvåret skulle kunna utgöra ett betydande tillskott för denna kategori fiskande. Åtgärder för att återuppbygga torskbeståndet till en nivå där den återigen förekommer kustnära är mycket viktigt. - Åtgärder för begränsning av närsaltsbelastning och för återställande av skadade reproduktionsmiljöer, främst i tillrinnande sötvatten är viktiga. - Utsättning av abborre, gädda och sik är också en möjlighet att förstärka resursen för detta fiske. Gulålsfiske på Västkusten Även på västkusten fiskar man efter uppväxande gulål. För närvarande domineras fisket av småryssjor men lokalt används också agnade tinor, s.k. ålkupor. Fisket kombineras bl.a. med hummerfiske. Ålryssjor ger stora bifångster av ett stort antal fiskarter, inte minst av torsk och plattfisk. Detta gör att ålfisket kan ses som en konkurrent om torskfiskeresursen, både till det storskaliga torskfisket och till olika typer av kustnära fiske baserat på torsk och plattfisk. Sälskadorna är ett snabbt ökande problem, som redan omöjliggör ålfiske på flera viktiga fiskeplatser och orsakar avsevärda ekonomiska förluster. Åtgärdsförslag - Möjligheten att reducera bifångsterna i ryssjefisket ligger i reglering av antalet redskap och tillåten liggtid och genom tekniska åtgärder vid vittjningen så att bifångster kan släppas ut levande. - Olika åtgärder för att komma till rätta med sälskadeproblemen behövs (se vidare avsnittet Säl- och skarvskador). Kräftfiske med burar Detta är ett fiske efter havskräfta med burar, en tiondel av havskräftsfångsten tas upp med burar i skärgården. För gruppen utgör burfisket huvudinkomstkällan. En tredjedel av fiskarena nyttjar även hummertinor. Burfiskarna upplever att brist på fiskevatten är det största hindret för att öka burfisket. Konkurrensen om fiskeplatser gäller både med trålare och vadfiskare. En önskan som ofta påtalas är att flytta ut trålgränsen. Idag saknas de biologiska data som behövs för att kunna göra goda beståndsuppskattningar och bedömning av kräftbeståndens status. Burfisket är ett ensamfiske som är fysiskt arbetsamt, vilket hämmar nyrekryteringen. Det har dock flera fördelar framför trålfisket (mindre miljöpåverkan, mindre dödlighet på småkräfta, bättre kvalité etc.) men uppvisar en sämre lönsamhet jämfört med trålfisket. Burfiskad havskräfta är exempel på en produkt som har förutsättningar för att uppfylla de krav som kan komma att ställas på ett miljömärkt fiske. Åtgärdsförslag - Effekten på havskräftbeståndet skiljer sig mellan burfiske och trålfiske efter havskräfta varför dessa bör behandlas separat i förvaltningen. - En utflyttning av trålgränsen skulle öka områden tillgängliga för burfisket, men samtidigt skulle detta påverka det småskaliga trålfisket negativt. - Okad säkerhet ombord och rationaliserad hantering av burar skulle troligen öka intresset för nyrekrytering av unga fiskare. - Genom att införa åldrande panel på burar kan man minimera risken för spökfiske. - En utveckling av levandeförvaring av burfångad havskräfta skulle kunna innebära att tillgången kan anpassas till efterfrågan så att det t.ex. finns tillgång till levande havskräftor även vid dåligt väder. För burkräfta betalas ca 20% högre kilopris jämfört med trålfångad kräfta eftersom den är av större storlekssortering och är renare och livs kraftigare. Hummer- och krabbfiske Hummerfisket har stor betydelse för upp emot en tredjedel av västkustens kustfiskare på grund av det höga priset, men det är bara huvudinkomstkälla för ett fåtal fiskare. Även krabban har på motsvarande sätt stor betydelse. Hummerbeståndet har minskat drastiskt i sydöstra Kattegatt. En trolig orsak är övergödning med låga syrehalter. Kunskapen både om hummerns biologi och om hummerfiskets omfattning är dock inte tillräcklig för en god beståndsuppskattning. Beståndssituationen för krabba är däremot god. Hummerfisket är djupt rotat i Bohuslän. Fisketrycket anses ha ökat under 1990-talet och många kustbor vill att man skall vara skriven i kustsamhällen för att ha rätt att fiska hummer. Yrkesfiskare vill ha fördelen att börja fisket 14 dagar före det icke yrkesmässiga fisket. Förslag har också framkommit om införande av områden där det under hummerns fredningstid skulle vara förbjudet att använda några av de redskap som kan fånga hummer. Den beståndsfrämjande effekten av införandet av dylika områden indikerar dock en marginell betydelse jämfört med t.ex. höjning av minimimåttet. Risken med spridning av amerikansk hummer, som redan observerats vid den Norska Skagerrakskusten, kan innebära problem. Tappade tinor kan fortsätta att fiska (s.k. spökfiske) under lång tid och därmed tära på resursen. Kustbevakningen uppger att det, beroende på det stora antalet redskap som används och sättet dessa är märkta på, är svårt att kontrollera begränsningar i antalet redskap. Åtgärdsförslag - En ökning av nuvarande minimimått till 85 mm carapaxlängd skulle ge betydande förstärkning av hummerbeståndet. - Genom att införa förbud mot att fånga hummer med andra redskap än tinor försedda med flyktöppningar skulle man kunna reglera fiskeansträngningen efter hummer. - Krav på flyktöppningar i skaldjursryssjor (krabbryssjor med grövre duk) skulle sannolikt minska dödligheten av småhummer. - För att förhindra spridningen av den amerikanska hummern till svenska vatten bör åtgärder vidtas, exempelvis att endast tillåta levandeförvaring av amerikansk hummer i recirkulerande kärl. - Inrättande av hummerfredningsområden kan vara ett sätt att skydda hummern och begränsa hummerfisket. - Ett sätt att gynna yrkesfisket efter hummer är att ytterligare begränsa antalet redskap för fritidsfisket (se vidare avsnittet Tillträde till resursen). -För att undvika s.k. spökfiske kan man införa nätpanel som åldras och går sönder för att spökfångad bifångst ska kunna fly. Småskaligt trålfiske på Västkusten Detta fiske är en kombination av kräfttrål, fisktrål och räktrål beroende av tillgång och pris på målart i området. Havskräftan är den viktigaste arten men andra viktiga a
Utslagen fiskrekrytering och sviktande fiskbestånd i Kalmar läns kustvatten
No full textUndersökningar gjorda 1994-1997 i ett antal områden i Kalmarsund visade minskande bestånd av främst gädda och abborre samt en låg årsyngelproduktion vid jämförelse med tidigare studier. Observationerna stöddes av rapporter från fiskare och allmänhet och uppfattades så allvarliga, att ett tvåårigt forskningsprojekt beslutades genomföras för att dels dokumentera skadornas karaktär och geografiska utbredning, dels analyserade bakomliggande orsakerna. Projektet, som pågick under 1998-1999, omfattade ett flertal områden efter Kalmarsunds fastlandskust, ett område öster om Öland, samt några referensområden norr om sundet och ett söder därom. Inventerande provfisken och årsyngelundersökningar gjordes för att kartlägga fisksamhällets sammansättning och rekryteringen till de vuxna bestånden. Trålningar genomfördes under abborrens kläckningsperiod för att mäta tätheten av fisklarver samt undersöka deras överlevnad och tillväxt. I samband med detta gjordes insamlingar av djurplankton för att kartlägga larvernas födounderlag. Fält- och laboratorieexperiment genomfördes för att studera romutveckling, kläckning och larvöverlevnad hos gädda och abborre. Som stöd vid tolkningarna av resultaten inhämtades vattenkemiska data från den samordnade kustvattenkontrollen i Kalmar län. Tätheten av främst vuxen abborre men även gädda var mycket låg i området mellan Emån och Revsudden i sundets mitt och andelen gamla fiskar var stor. Även längre ner mot länsgränsen fanns tecken på att bestånden var negativt påverkade. På lokalen vid östra Öland var tätheterna likaså mycket låga. Inventeringen av årsyngel gav en ännu mer negativ bild. Bara ett fåtal yngel av abborre och gädda fångades i hela Kalmarsundsområdet. Även yngel av karpfiskar,strömming och stubbar förekom i lågatätheter. Något påverkade alltså fiskrekryteringen så negativt, att även de vuxna bestånden av flertalet arter reducerats. Det strandnära yngel- och småfisksamhället dominerades av spiggar, vilka förekom i högre tätheter än i referensområdena. Resultaten från de lokaler som besökts vid upprepade tillfällen visade att skadorna förvärrats med tiden. Vattenkemiska data visade, att högsalt- eller ammoniumhalt knappast kunde vara en tänkbar förklaring till den uteblivna rekryteringen. Ammoniumhalterna når inte skadliga nivåer i rekryteringsområdena, och salthalten har minskat i stället för ökat i kustområdet under de senaste 10 åren. Såväl fält- som laboratorieexperimenten gav resultat som talar emot en toxisk påverkan på föräldrafiskar eller ägg och larver. Befruktningsgrad, kläckning och larvöverlevnad vartill synes normala. Undersökning av snäckor från de områden där kläckningsförsök och rekryteringsstudier genomfördes, visade att det åtminstone detta år inte förekom larver eller cerkarier ögonsugmasken Diplostomum sp. under den känsliga period då fisklarver kan dödas av parasitangrepp. Eutrofiering har förts fram som en tänkbar orsak till den sviktande fiskrekryteringen. Närsaltsdata visar att området är övergött, och en förändrad kväve/fosforkvot antyder att primärproduktionen blivit alltmer kvävebegränsad under produktionsperioden senare år. Eutrofieringen yttrar sig som en ökning av primärproduktionen. Halterna klorofyll-a har tenderat att öka i de kustnära vattnen och bedöms som höga enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder för miljökvalitet, Kust och Hav (1999). Under de senaste 4-5 åren har halterna emellertid sjunkit, vilket kan kopplas till ökat siktdjup. Utvecklingen indikerar att en större del av primärproduktionen under senare år sker i det bentiska växtsamhället. Denna utveckling ses inte i referensområdena. Även om en rik bottenvegetation normalt är positivt för fisk, kan alltför kraftig algpåväxt ha flera negativa effekter, t ex att leksubstraten försämras. En förskjutning av produktionen från pelagiska mikroalger till det bentiska systemet kan också innebära att fiskens födotillgång påverkas. Analyserna av zooplanktonproven visade tydliga avvikelser jämfört med referensmaterialen, såväl vad avser artsammansättning som täthet, och indikerar att födounderlaget försämrats för pelagiska fisklarver, t ex abborre, strömming och stubbar. Utsläppen från Mönsterås Bruk har också ansetts utgöra en möjlig förklaring. Om skadorna på fisk beror på eutrofiering, kan effekterna av brukets utsläpp ses som ett bidrag bland andra till den antropogena belastningen i området. Risken för att toxiska eller hormonellt störande ämnen i avloppsvattnet påverkat fisken måste enligt resultaten från fält och laboratorieexperimenten bedömas vara liten. Kalmarsund hyser landets tätaste skarvkolonier. Teoretiska beräkningar, baserat på uppskattningar av skarvbeståndets storlek, visar att dess konsumtion skulle kunna uppgå till den totala produktionen av stationär fisk i området vilket kan vara en viktig förklaring till de minskande tätheterna. Det finns dock observationer som talar mot skarven som den enda bakomliggande faktorn. Årsyngel utnyttjas normalt inte som föda av skarvarna, och rekryteringen försämrades inte bara för de stationära arterna abborre och gädda, utan även för stubbar och sillar vars vuxna bestånd inte påverkas lika starkt av skarv. Modellsimuleringar visar dock, att i dagens situation kan skarvpredationen effektivt motverka att bestånden återhämtar sig när, förhoppningsvis, rekryteringen åter börjar bli normal
Fisk och fiske i svenska kustvatten : Kustfiskebefolkningens ekonomi
No full textFisk och fiske i svenska kustvatten Kustfiskeprojektet syftade till att öka kunskapen om fiskbestånd och fiske i svenska kustvatten. Projektet genomfördes i tre delar. Den första, som startade 1989 i Bottniska viken, följdes av undersökningar efter Egentliga Östersjöns kust samt slutligen en del, som täcker Öresund och Västkusten. Provfisken och enkätundersökningar av fisket genomfördes i ett antal områden, som representerar olika naturliga kustmiljöer. Vissa fördjupade studier gjordes dessutom av rekryteringsbiologin hos sik, ål och abborre. Provfiskena ger främst information om bottenbundna arter. Två skilda samhällen kan identifieras i Östersjöns kustvatten: ett som domineras av stationära varmvattenarter och ett som består av migrerande kallvattenfiskar, huvudsakligen marina arter. Trots stora skillnader i breddgrad och salthalt är avvikelserna små om man jämför varmvattensamhällets artsammansättning mellan olika skärgårdsområden. Abborre och mört dominerar överallt i skyddade områden efter ostkusten, med varierande inslag av gers, björkna och andra sötvattensarter. Kallvattenarterna, som främst lever i mer exponerade områden, förändras mer när man går från nord till syd som en effektav främst salthalten. Hornsimpa och sik dominerar i norr, medan marina fiskar som torsk och skrubbskädda karaktäriserar bottenfisksamhället vid de sydligare kusterna. Vid Västkusten finner man inte något välutvecklat varmvattensamhälle på grunt vatten. Här är inslaget av marina kallvattenfiskar stort även sommartid. Samhället förändras tydligt om man går från mer bräckta förhållanden i Öresund upptill Bohusläns marina miljö. Antalet arter ökar liksom den totala tätheten av fisk. Provfiskena visade hur viktiga västkustens grundområden är för många kommersiella arters rekrytering, t ex torskfiskar och plattfiskar. De långa tidsserierna antyder inte några negativa förändringar i rekrytering under de senaste årtiondena. Trots detta visar provfisket, i överensstämmelse med yrkesfiskarnas observationer, att tätheten av vuxen fisk för närvarande är mycket låg i kustzonen. Orsakerna till detta är inte utredda, men man kan inte utesluta överfiske som en bidragande faktor. I Bottniska viken baseras yrkesfisket på främst lax, sik och siklöja. I Östersjöns skärgårdar får varmvattenarterna ökad betydelse, och här fiskas också ål i stor omfattning. Från Ålands hav och söderut har torsken normalt stor betydelse ävenför kustfisket, men under de år Kustfiskeprojektet pågick var torskbestånden så små att arten inte längre uppträdde kustnära. Piggvar tillkom då som viktig målart för fisket. Överallt i Östersjön spelar sill/strömming en viktig roll för kustfisket, t ex fisket under våren för surströmming i Bottenhavet. Vid Västkusten har två arter helt dominerande betydelse för fisket: havskräfta och ål (gulål). Att närmare beskriva kustfisket med ledning av fiskeristatistiken visade sig vara i det närmaste omöjligt. Alltför stora osäkerhetsfaktorer påverkar uppskattningarna, och för många arter betyder det loggbokspliktiga fisket relativt lite i totalfångsterna. Enkätundersökningarna visade entydigt för samtliga områden, att fritidsfisket är betydande för arter som sik, abborre, gädda, gös, öring, ål och hummer. Statistikens tillförlitlighet påverkas dessutom av att en del av yrkesfisket sker med stöd av enskild fiskerätt och alltså ej är skyldigt att föra loggbok. Att använda dagens statistik som underlag för resursförvaltning är alltså bara undantagsvis möjligt. Här krävs nya modeller om man önskar ett acceptabelt underlag för fiskets förvaltning. Den typ av enkätundersökningar som prövades i projektet skulle kunna vara en bra metod i en sådan framtida modell.Kustfiskebefolkningens ekonomi Hushållekonomin för nio olika kategorier småskaliga (<12 m båtar) kustfiskare i olika delar av Sverige jämfördes på basis av ca 1 000 familjers inkomstdeklarationer för 1997. De flesta hushållen är beroende av både näringsverksamhet och inkomst av tjänst. Fiske är den viktigaste näringsverksamheten, men inkomster från andra verksamheter som jord- och skogsbruk och turism är ofta viktiga och i detta material omöjliga att skilja från fiskets. Inkomst av tjänst är avsevärt viktigare för hushållsekonomin än rörelseinkomsten. Den senare uppgår i genomsnitt till 58 000 kr och tjänstinkomsten till 119 000 kr. För den yngsta gruppen (<35 år) är emellertid i allmänhet näringsinkomsten störst. Jämför man olika regioner är den lägst i Bottniska viken, stiger mot söder och kulminerar på Västkusten. Hushållets sammanräknade förvärvsinkomst ligger i genomsnitt på ca 180 000 kr. I detta begrepp inkluderas inkomsterna från både näring och tjänst. När inkomsten av näringsverksamhet är låg, kompenseras detta av en högre tjänsteinkomst. I motsats till näringsinkomsten uppvisar den sammanräknade förvärvsinkomsten inga tydliga geografiska skillnader. Den yngsta åldersgruppen (<35år) har i allmänhet en klart lägre förvärvsinkomst. När det gäller inkomst från näringsverksamhet, är kvinnornas bidrag obetydligt. Inkomst av tjänst kommer däremot främst från kvinnorna, i genomsnitt dubbelt så mycket som från männen. Kustfiskehushållets skatter och andra avgifter uppgår i genomsnitt till ca 65 000kr. De positiva transfereringarna (bidrag av olika slag) uppgår till ca 6 600 kr eller är i stort sett lika stora som fastighetsskatten. Hushållsinkomsten efter transfereringar är ca 120 000 kr, och spridningen är inte speciellt stor. Data om fiskebåtar och fångster har använts i en företagsekonomisk analys. Den har koncentrerats på att beräkna kontantflödet, vilket definieras som totala intäkter minus totala kostnader men ej finansiella poster och avskrivningar. Kontantflödet per besättningsman ligger mellan 153 000 kr (ålfiske i Östersjön) och 109 000 kr (Västerhavet). Kustfiskarnas hushållsekonomi har jämförts med liknande näringsidkares - jordbrukare och renägare. En slutsats är att likheterna mellan de tre näringarna är klart större än skillnaderna. Alla hushåll är mycket beroende av tjänsteinkomsterna. För kustfisket är det i huvudsak kvinnans tjänsteinkomster som är viktiga. I jordbruket är inkomsterna utanför företaget jämnare fördelade. Inkomsten från näringsverksamhet är klart lägst för renägare och högst för kustfiskare.Rapporten består av två olika rapporter.</p
Scientific papers presented at the Polish-Swedish symposium on: Selectivity research in the Baltic sea area : Gdynia, Poland March 23-25, 1999
No full textSwedish standard methods for sampling freshwater fish with multi-mesh gillnets : Stratified random sampling with Nordic multi-meshgillnets provide reliable whole-lake estimates of the relative abundance and biomass of freshwater fish in temperate lakes
No full textThe aim of the present paper is to describe a standardised method for sampling fish in lakes, using multi-mesh gillnets. The method provides a whole-lake estimate for species occurrence, quantitative relative abundanceand biomass expressed as catch per unit effort (CPUE), and size structure of fish assemblages in temperate lakes. It also provides estimates comparable over time within a lake, and estimates comparable between lakes. The method is the result of a development that has been going on for several decades at the Institute of Freshwater Research, Drottningholm, and an extensive cooperation within a joint Nordic workshop (Nordic Freshwater Fish Group;NOFF). The sampling method is commonly used in national and regional fishsampling programmes in Sweden. The paper provides information on sampling routines, data handling and reporting, sampling of fish for age- and growth analyses as well as applications and further treatment of data. The sampling procedure is based on stratified random sampling. The sampled lake is divided in depth strata and random sampling is performed within each depth stratum. Sampling of benthic fish is performed with NORDIC multimesh gillnets which are 30 m long and 1.5 m deep. The gillnets are composed of 12 different mesh-sizes ranging between 5 to 55 mm knot to knot following a geometric series. Gillnets used for sampling pelagic fish are 27.5 m long and 6 m deep, with the smallest mesh-size being 6.25 mm. The number of efforts needed to allow detection of 50% changes in relative abundance between sampling occasions, range between 8 gillnets per night (efforts) for small, shallow lakes, up to 64 efforts for lakes of about 5 000 ha. When less accurate estimates of abundance is needed, an inventory sampling procedure may be used, thereby reducing the number of efforts needed. Correction factors for gillnet selectivity of the NORDIC gillnets has been estimated six fish species, common in Nordic lakes. Fish sampling performed with an earlier Swedish multi-mesh gillnet standard may be transposed to the NORDIC gillnets, and at the moment correction factors are available for perch (Pereafluviatilis) and roach (Rutilus rutilus). The sampling methodonly provides abundance estimates for fish larger than about 5 mm total length of fish species catchable in gillnets. Abundance estimates of some less catchable species, such as eel (Anguilla anguilla), burbot (Lota lota) and pike (Esox lucius), as well as small Y-O-Y individuals, may be underestimated
Fiskarkårens struktur samt fiskeflottans storlek och sammansättning 1999 : Statistik över antal yrkesfiskare och fiskefartyg i den svenska fiskeflottan den 31 december 1999.
No full textRapporten omfattar samtliga svenska yrkesfiskare den 31 december 1999. Som yrkesfiskare anses här innehavare av yrkesfiskelicens, de som bedrivit fiske som lottkarl eller medhjälpare till licensierade fiskare samt fiskare som bedriver fiske med stöd av enskild rätt. Antalet yrkesfiskare uppgick till 2 880. Hälften av yrkesfiskarna är bosatta inom de två västkustlänen. Av yrkesfiskarna bedrev 2 629 saltvattensfiske medan 251 bedrev yrkesfiske i sötvatten. Antal kvinnliga yrkesfiskare uppgick till 28. Medelåldern, uttryckt som medianvärde, hos den svenska fiskarkåren är 48 år. Yngsta yrkesfiskarna återfinns på västkusten med en medelålder på 45 år medan yrkesfiskarna på norra ostkusten är äldst med en medelålder på 52 år. I rapporten ingår samtliga fiskefartyg som den 31 december 1999 fanns registrerade i Fiskeriverkets fartygsregister. Detta register innehåller fartyg meden största längd av 5 meter eller mer som innehar fartygstillstånd. Fartygen har indelats i två längdgrupper, varav en grupp innehåller fartyg vars längd är mellan 5 meter och 11,99 meter (fiskebåtar) och övriga är 12 meter eller längre (fiskeskepp). Fiskeriverkets fartygsregister innehöll vid ovanstående datum 1 968 fiskefartyg. Av dessa fartyg var 366 fiskeskepp och 1602 fiskebåtar. Medelåldern (medianvärde) för skeppen var 31 år och för båtarna 21 år. Nästan 65 % av det större fartygstonnaget (fiskeskeppen) är hemmahörande på västkusten där de största fartygen är registrerade inom Göteborgsdistriktet. De äldsta fiskeskeppen finns i norra delen av Västra Götalands län samt på södra ostkusten
Biologisk recipientkontroll vid kärnkraftverken : Årsrapport för 1999
No full textDen biologiska recipientkontrollen vid kärnkraftverken 1999 utfördes med smärre undantag enligt fastställda program. Forsmark Liksom tidigare varierade bottenfaunan i Biotestsjön kraftigt under året. Faunan dominerades av tusensnäckor, medan det var ont om kräftdjur och Östersjömusslor. Totala individtätheter och biomassor var jämförelsevis höga, speciellt under början av året. I fiskena har fångsterna av mört ökat under senare delen av 1990-talet, men var under 1998 och 1999 något lägre än 1997. Mörten rekryteras inte inne i Biotestsjön utan vandrar in genom fiskgallren som små. Fångsten av abborre, som ökade 1998, minskade återigen 1999 med avseende på antal. Tillväxten hos abborrarna var däremot mycket god och den totala vikten hos abborrarna var högre än vid något tidigare fiske. Bottenfaunan på utsidan Biotestsjön ökade i individantal och biomassor på den medeldjupa stationen (16 m vid Länsman) och biomassorna var 1999 de högst uppmätta sedan provtagningarna startade. En liknande ökning i biomassor skedde under 1990-talet även i referensområdet i Finbofjärden. I fiskena efter varmvattenarter ökade fångsterna av abborre kraftigt 1999 både i Forsmarks och i referensområdet i Finbofjärden. Även åldersfördelningen i fångsterna 1999 var likartade med ett stort inslag av tvååriga abborrar, men i referensområdet fanns dessutom ett stort inslag av femåriga abborrar födda 1994.Årsklassen var tidigare också stark i Forsmarksområdet, men äldre fiskar verkar försvinna härifrån, medan abborrarna blir ganska gamla i Finbofjärden. Vid fiskena efter kallvattenarter fanns i fångsterna 1999 ingen torsk varken i Forsmarks- eller Gräsöområdet och fångsterna av sik och hornsimpor var små. Produktionen av årsyngel i skärgården var relativt liten och tillväxten hos abborryngel var medelgod. Även i Biotestsjön var tätheten av abborryngel något lägre än normalt, medan däremot tillväxten hos dessa var den hittills högst uppmätta, vilket torde bero framförallt på höga och för yngeltillväxten optimala temperaturer under sensommar och höst. Vid kontrollen av skador på könsorganen hos abborre i F3:s kanal hade totalt 5% av abborrarna synliga skador på könsorganen 1999, jämfört med 0% 1998 och 20% 1997. Oskarshamn Fångsterna av abborre och mört i provfiskena i Hamnefjärden har varit höga sedan slutet av 1980-talet. Fångsterna av abborre under sommaren minskade mellan 1998 och 1999. För abborre i vårfisket och för mörten var registrerades små förändringar och båda arterna låg kvar på en relativt hög nivå. Ålfångsterna minskade något för tredje året i rad och det är sannolikt att effekten av utsättningar i slutet av 1980-talet avklingar. Resultatet av abborrens lek i Hamnefjärden har varit svagt efter 1993 och förbättrades inte märkbart under 1999. Andelen stora abborrhonor (>30 cm) medför ögat synliga skador på könsorganen uppgick till 6% i augusti i Hamnefjärden. I Kvädöfjärden påträffades inga skador vid kontroll i oktober. Hos mörten var skadefrekvensen för alla kontrollerade mörthonor 11% i Hamnefjärden och 3% i Kvädöfjärden. Förekomsten av simblåseparasiten Anguillicola crassus hos ål har under senare år varierat mellan 50 och 60% med en svagt vikande tendens. 52% av ålarna var infesterade 1999. Frekvensen av yttre sjukdomssymptom var liten till måttlig och dominerades av hudsår. Abborrfångsterna i den omgivande skärgården och i referensområdet i Kvädöfjärden ökade generellt genom fortsatt rekrytering av abborrar födda 1996 i båda områdena och av abborrar födda 1997 i Kvädöfjärden. Mörten ökade något vid Simpevarp, men trenden där har varit vikande under den senaste tioårsperioden. Mörtfångsterna i Kvädöfjärden har varit små efter 1994 och förändrades i ringa omfattning 1999. Sjukdomsfrekvensen är i allmänhet mycket låg i fångsterna under sommarfisket och var så även 1999. Strömming dominerar fisket efter kallvattenarter under våren och fångsterna låg på en stabil nivå 1996-1999, efter att ha minskat markant i mitten av 1990-talet. De låg dock fortfarande högre än under perioden före 1984. Torsk och rötsimpa förekom rikligt framtill början respektive mitten av 1990-talet, men har därefter fångats mycket sparsamt. Mjukbottenfaunan på transportbottnar i Simpevarp och Kvädöfjärden har ett välutvecklat djursamhälle med dominans för blåmussla och Östersjömussla. Faunan har utvecklats positivt från mitten av 1970-talet, såväl avseende individ- som artrikedom. På de djupare lokalerna i båda områdena har indikationer på syrgasbrist i sedimenten förekommit under flera år på 1990-talet och abundansen har varit relativt låg under hela 1990-talet. Tidigare starka bestånd av vitmärla har försvunnit och dominansen har övertagits av Östersjömussla. De hårda bottnarnas algsamhällen vid Simpevarp tillhör de rikaste i Kalmar län. Betning skadade blåstångsbältena i mitten av 1990-talet, men därefter har en återhämtning skett och sammanhängande bälten fanns 1999 på 14 av 15 provtagningspunkter. Barsebäck Provfisken med ålryssjor gav små fångster av gulål i april på alla lokaler, även om en viss uppgång noterades för lokalerna närmast kraftverket. Ålfångsterna i augusti ökade för alla fem lokalerna, på lokalen närmast kylvattenutsläppet till en rekordhög nivå. För tånglaken finns en allmänt vikande trend under 1990-talet och fångsterna var fortsatt små 1999. Fångsterna av torsk har varit större under 1990-talet än under föregående decennium. Rekordstora torskfångster erhölls för två lokaler i april 1999 och fångsterna på de övriga var oförändrat höga. Ett högsta värde noterades även för en lokal i augusti. För övriga lokaler noterades en tillbakagång från 1998, men nivån var fortsatt hög. Förändringarna för skrubbskädda mellan 1998 och 1999 var små. Denna art har under senare år förekommit sparsamt på våren, då fångsterna domineras av vuxen fisk. Ungfisk har dominerat i augustifisket och har förekommit förhållandevis rikligt från 1995 och framåt. Den mängd småål som följer med kylvattnet in i silstationerna beräknades 1998 uppgå till ca 40 kg. Små mängder glasål förekom under februari och mars. Några kompensationsutsättningar till följd av utslagningen genomfördes ej på grund av tidigare överkompensation. Ringhals En anlockning av gulål till utsläppsområdet har visats genom provfisken medålryssjor i april och augusti. Fångsterna har varit små under senare år, både i utsläppsområdet och i referensområdet i Vendelsöfjorden. En relativt stor ökning noterades dock för fångsten i utsläppsområdet i augusti 1999. Skärsnultra fångas främst i utsläppsområdet, där fångsterna minskat efter en uppgång i början av 1990-talet till nivåer som är jämförbara med perioden dessförinnan. Minskande fångster har även registrerats för stensnultra under 1990-talets senare del. Denna art har varit vanligast i referensområdet. Förändringarna mellan 1998 och 1999 var dock genomgående positiva. Den mest utpräglade anlockningen till kylvattnet har observerats för strandkrabban. Fångsterna ökade markant nära utsläppet i augusti 1999, medan förändringar i övrigt var små. Arter som föredrar kallare vatten har visats sky det varma kylvattnet. Effekten har varit tydligast för rötsimpa och tånglake. Generellt vikande utveckling har påvisats hos oxsimpa och tånglake under 1990-talet och fångsterna har under senare år stabiliserats på en låg nivå. Aprilfångsterna av oxsimpa i Vendelsö-fjorden steg dock markant i april 1999. Fångsterna av rötsimpa har varit relativt stabila under 1990-talet och har genomgående varit störst i referensområdet i april. En kraftig tillbakagång registrerades dock mellan 1998 och 1999. En ökning noterades för femtömmad skärlånga, som under senare år främst fångats vid utsläppet under våren. Förekomsten av torsk i ryssjorna påverkas främstav artens rekryteringsframgång. Stora fångster i augusti 1998 dominerades av torskar födda 1997 och 1998 och följdes aven motsvarande uppgång i vårfisket 1999, främst representerad av den senare årsklassen. Fångsterna i augusti detta år var dock små, i synnerhet i utsläppsområdet. Torskägg och torsklarver har förekommit rikligare i intagskanalen under flera år på 1990-talet än tidigare. Detsamma gäller för ägg och larver av plattfiskar, vars förekomst dock steg redan i slutet av 1980-talet. Tätheten av ägg och larver av torsk var dock låg 1999. Plattfiskägg och larver av plattfiskar förekom med måttliga mängder. Larver av rötsimpa och tejstefisk förekommer under vintern och har ökat sin förekomst under senare år. Glasålar förekom sparsamt under stora delar av 1980- och 1990-talen, med undantag för perioder med högre täthet 1981-1983 och 1992-1995