The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Kartläggning av för skarvskador speciellt utsatta fisken och skarvens effekter på ekosystemet : (slutrapport) 2006-03-06
No full textSkarvskador förekommer i fritids- och yrkesfiske med passiva redskap - ryssjor, fiskfällor och nät. Mest utsatta är bottengarn som står ute på samma plats under hela fiskesäsongen. Skadebilden varierar mellan insjö och kust och i norr och söder. Skadorna är störst i södra Sveriges inland och minskar mot norr, där också skarvtätheten minskar. Samma nord-sydliga gradient finns för kustfisket. Det mest skadedrabbade fisket är bottengarnsfiske efter sik och ål, där bitskador på sik kan uppgå till mer än 10 procent av fångsten. I insjöfisket efter ål har skadefrekvenser över 40% noterats. Hur stor del av fångsten som konsumeras är okänt, men denna dolda skada kan vara betydande. Mekaniska skador på redskapen förekommer men tycks ha hanterbar omfattning. Det finns idag endast begränsad kunskap om skarvens effekter på ekosystemet. Skarven äter de flesta förekommande fiskarter, även de kommersiellt betydelsefulla. Skarvens fiskuttag kan för flera arter vara jämförbart med eller större än fiskets uttag. En direkt jämförelse mellan uttagen kan emellertid vara missvisande och det är viktigt att göra en ekosystemanalys av skarvens roll innan man drar slutsatser om graden av konkurrens. Skarvens bidrag till mortaliteten för ett visst fiskbestånd kan också vara avsevärt om predationen sker på lokala koncentrationer av fisk under kort tid, även om arten sett över hela året utgör en marginell del av dieten. Detta gäller i första hand i samband med smoltutvandring. Totalt uppskattas antalet bifångade skarvar år 2001 till 8 500 ± 30 % i det svenska kustfisket. De flesta bifångster sker i bottengarn, men även flera typer av nätfisken ger bifångster av skarv. Bifångstrisken varierar sannolikt beroende p både maskvidd och trädtjocklek i nätet. Den kartläggning som skett visar att det finns betydande osäkerhet om skarvskadornas storlek och utbredning, varför att ett system för systematisk skaderapportering är viktigt. Ett sådant har påbörjats av Fiskeriverket för kustfisket och bör utvidgas till att gälla även insjöfisket. Arbetet med skadeförebyggande åtgärder på redskapssidan eller i form av skrämselmetoder bedrivs i mycket liten utsträckning av näringen. Den huvudsakliga insats som gjorts är att Fiskeriverkets projektgrupp för sälskador, där så varit möjligt, även har integrerat skarvskydd i utvecklingsarbetet. Bedömningen är att utveckling av skarvsäkra redskap och skrämselmetoder i allt väsentligt är beroende av statliga medel och insatser från myndigheterna. Ett sådant förebyggande arbete kan med fördel organiseras efter samma modell som programmet Sälar och fiske, med en styrelse som består av representanter från Naturvårdsverket, Fiskeriverket, länsstyrelserna och berörda intresseorganisationer. Det bör också finnas en projektledning för den löpande verksamheten som kan föra in samhällsvetenskaplig kompetens i arbetet med skarvproblematiken. Finansieringen av arbetet med skarvproblemen är idag otillräcklig för att effektivt ta sig an de viktiga frågorna om ekosystemeffekter. En grundläggande brist är dietdata från Östersjökusten och de viktigaste insjöarna. Vidare behövs heltäckande karteringar av skarvkolonier och populationens storlek. När dessa data blir tillgängliga behövs resurser för en modellering av skarvens roll i olika lokala ekosystem. Fiskeriverket anser att skador av skarv skall kunna ersättas med viltskademedel så länge skarven är en skyddad art. För att göra detta möjligt måste viltskademedlens storlek ökas. En ersättningsmöjlighet skulle öka informationen om skadornas omfattning och samtidigt ge incitament för att satsa statliga medel i utveckling av skadeförebyggande åtgärder
Rapport från andra mötet med samtliga samförvaltningsinitiativ : Göteborg 6 oktober 2006
No full textI juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskeresursen och fisket. Samförvaltningsinitiativet baseras på tanken att det enbart är möjligt att förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt. På hösten samma år gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan, 17 grupper anmälde sitt intresse. Fiskeriverket utsåg sex av dessa att följa på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i processen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, fiskeresursen och bredden av problemställningar. Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Att gemensamt och på lokalnivå förvalta fiskeresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål. Därför anordnade Fiskeriverket ett första erfarenhetsmöte för alla initiativ den 7 oktober 2005. Enligt uppdraget ska erfarenheten från pilotprojekten redovisas före utgången av år 2006. Den 6 oktober 2006 anordnades ett andra stormöte. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades och diskuterades på detta andra möte. Rapporten är sammanställd av Therése Peterson, doktorand från Tema Vatten i natur och samhälle, Linköpings Universitet med bidrag från Laura Piriz. Ylva Engwall organiserade mötet i samråd med Laura Piriz och Karina Johansson. Råd hämtades också från Thomas Norrby och Lotten Westerberg från SLU
Effekterna av utflyttad trålgräns på fisk och bottenfauna : Analys av ökad användning av passiva redskap innanför trålgränsen samt de ekonomiska konsekvenserna för näringen
No full textSammanfattning Slutsatser Generellt kan konstateras att nya regler måste tillåtas fungera en längre tid om slutsatser skall kunna dras om i vilken utsträckning de når de mål som uppställts. Återhämtningsförmågan för organismer vars livsmiljöer störs varierar beroende av såväl störningens omfattning som organismernas känslighet. För livsmiljöer som förstörs kan det ta mycket lång tid innan dess struktur och funktion är återställda. Beträffande fisket kommer effekterna att fullt ut kunna avläsas först när fiskemönstret fått sin mer definitiva struktur. I denna rapport redovisas endast preliminära resultat och de slutliga effekterna av den utflyttade trålgränsen på fisk, fiske och bottenfauna förväntas inte vara uppnådda. En fortsatt uppföljning kommer därför att ske och en ny delrapport planeras för 2008. Effekter på bottnarna En av trålgränsbeslutets huvudsakliga målsättningar var att skydda känsliga habitat från trålfiske. Därför var utgångspunkten att minimera tillträdet till hårdbottnar och kantzoner samtatt endast tillåta trålfiske på sammanhängande mjukbottnar. Området innanför trålgränsen utgör det enda existerande skyddsområdet för känsliga bottnar. Många av livsmiljöerna på bottnarna är känsliga för direkt fysisk påverkan från redskap som släpas utefter bottnar t.ex. bottentrålning. Särskilt känsliga är sådana organismer som själva bygger upp eller modifierar sin livsmiljö under lång tid t.ex. korallrev och svampdjurssamhällen. Om sådana livsmiljöer förstörs kommer de kanske tillbaka men det kan ta mycket lång tid innan livsmiljöernas struktur och funktion är återställda. Uppföljningen av effekterna av skydd av bottenmiljöerna från training omfattar därför mjuka och hårda bottnar. Återhämtningstiden för organismer vars livsmiljöer störts varierar pga. störningens omfattning och organismernas känslighet. Ett av t.ex. syrebrist stört mjukbottensamhälle kan ta 2-5 år på sig för återhämtning. Motsvarande effekter på djupahårdbottnar är mycket lite undersökt men tar sannolikt längre tid, särskilt om stukturerande långlivade organismer förekommer som t.ex. korall och svampdjur. Vi kan därför inte förvänta oss effekter på kort sikt. Eftersom provtagningarna hittills endast omfattar två års studier på mjuka bottnar och endast ett år på hårda bottnar redovisas i denna rapport endast preliminära resultat och metoder. Bottenfiskbestånden Utflyttning av trålgränsen 2004, total fredning mot snörpvadsfiske i Havstensfjorden, Stigfjorden och i den inre delen av Gullmarsfjorden, samt förbud mot både yrkes- och fritidsfiske av torsk, kolja och bleka under första kvartalet innanför trålgränsen är åtgärder som syftar till att vända den mycket negativa utveckling av bottenfisksamhället längs den svenska västkusten. Den föreliggande sammanställningen av sex års trålundersökningar visar inte på någon generell återhämtning i vare sig Skagerrak eller Kattegatt under åren 2004-2005, som kan kopplas till utflyttningen av trålgränsen. Provfiskeresultaten visar däremot med stor tydlighet hur genomgripande förändringen är av den beståndsstruktur som tidigare funnits både i Kattegatt och i Skagerraks kustområden. I den inre delen av Gullmarsljorden och i Havstenstjorden finns däremot indikationer på en positiv beståndsutveckling för torsk. Anledningen till att beståndsutvecklingen i dessa två områden avviker från övriga delar av Bohuskusten är troligen en uppgång av lokala populationer med en ökande förekomst av vuxen fisk. I Gullmarsljorden finns även indikationer om ökad förekomst av vuxen kolja, vitling och rödspotta. Det bör påpekas att dessa områden är totalfredade mot snörpvadsfiske med ljus. Sammantaget pekar resultaten på att fiskbestånden i Västerhavet har en komplex sammansättning. Fisk som påträffas längs svenska västkusten härstammar från såväl lokala populationer som utsjöbestånd i Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön. Detta innebär att det förbatt återskapa tidigare tätheter av vuxen fisk i hela kustområdet inte är tillräckligt med enbart ett ökat skydd i form av utflyttad trålgräns och begränsningar av vadfisket i fjordarna - fiskeridödligheten i havsområdet i övrigt måste också minska. Endast en kort tid har, emellertid, förflutit sen trålgränsen flyttades ut och de kommande årens uppföljning avser belägga om den positiva utveckling som nu konstaterats i vissa fjordområden fortsätter och om den sker även i andra delar av kustområdet. Trålfisket Under perioden 1999 - 2003 närmast för trålgränsutflyttningen har antalet fartyg som fiskar kräfta med trål minskat från 191 till 149. Landningarna och värdet från trålfisket har haft en liknande negativ trend. Analysen av eventuella effekter av trålgränsbeslutet måste ses mot bakgrund av att denna trend sannolikt skulle fortsatt även utan beslutet. Ett större antal fartyg valde att bedriva sitt fiske innanför trålgränsen under 2005 i jämförelse med föregående år. Det ökade fisket innanför trålgränsen förmodas vara ett resultat av att inflyttningsområdena varit stängda i sju månader under 2004 samt av flottans anpassning till de nya fiskeföresättningarna trålgränsutflyttningen inneburit. De stigande bränslepriserna kan också ha bidragit till ett skifte av fisket närmare land. Lönsamhetssiffrorna för 2004 påvisar en försämring av förädlingsvärdet jämfört med föregående år. Inköp av rist har bidragit till en femprocentig minskning i förädlingsvärdet. Under 2004 sjönk kräftpriset med 7 % medan bränslepriset ökade med 25 % vilket också bidrog till den försämrade lönsamheten. Mellan 2003 och 2004 förbättrades emellertid landning per tråltimme med 12 %. Fiske med rist minskar inkomsten från övriga arter från 38 % med traditionell trål till 2 %. För de kräfttrålare där minst 50 % av värdet utgjordes av kräfta 2003 kan 81 % härledas till fiske med traditionell kräfttrål. Under antagandet att tillgången på fisk och havskräfta är lika på båda sidor av trålgränsen skulle om man bara tar hänsyn till dessa faktorer intäkterna vid en övergång till ristfiske innanför trålgränsen minska med 29 % (intäkt från kräfttrål 0,81 *bortfall övriga arter 0,36). Detta gäller fartyg som också före trålgränsutflyttning bedrivit trålfiske innanför trålgränsen. Eftersom flertalet fartyg kombinerade sitt fiske innanför och utanför trålgränsen under 2003 kan en 29-procentig genomsnittlig inkomstminskning inte tillskrivas alla kräftfartyg. Dessutom ökar fångsten per timma med mellan 5 och 10 % medfiske med rist vilket reducerar inkomstbortfallet från övriga arter. Den renare fångsten bidrar också till att lönsamheten ökar eftersom sorteringstiden minskar. På grund av dessa faktorer anser Fiskeriverket att det inte i detta skede är möjligt att korrekt kvantifiera inkomstbortfallet vid fiske med rist jämfört med fiske med traditionell trål. Genom att de långsiktiga biologiska effekterna av regleringen ännu inte realiserats kan inte heller en beräkning av de samhällsekonomiska effekterna av trålgränsutflyttningen utföras i nuläget. Man kan dock konstatera att forändringen av landningspriser och bränsekostnader gett en större effekt på kräfttrålningens företagsekonomiska lönsamhet än förändringen av trålgränsen. Burfisket Landningarna av burfiskad havskräfta 2004 och 2005 var de största som någonsin uppvistas sedan fångstuppgifter från fisket började samlas in (189 resp 208 ton), vilket är omkring 60 -70 % mer än vad som i genomsnitt landades årligen under 80- och 90 talen. Detta kan sannolikt förklaras av att antalet båtar ökat från 72 båtar 1999 till 107 båtar 2005, samtidigt som det genomsnittliga antalet dragna burar per fiskeresa ökat med 25 % under perioden. Detta har lett till att det totala antalet dragna burar per år ökat från runt en miljon tidigare till över 1,7 miljoner år 2005. Dessutom var den genomsnittliga landningen per bur relativt hög under 2004 och 2005. Burfisket efter havskräfta utgör numera 20 % av de totala svenska kräftlandningarna. För Skagerrak var motsvarande siffra 27 % år 2005. Det totala värdet från burfångad kräfta har ökat med 50 % under perioden 1999 - 2005. Under 2005 steg priset på burfångad kräfta med 11 %. Prisökningen samt tillströmningen av fartyg till burfisket kan inte i dagsläget med statistisk säkerhet kopplas till trålgränsutflyttningen eftersom tidsperspektivet som denna utvärdering kunnat arbeta med är för kort. I dagsläget finns ingen information om de enskilda burfiskarnas ekonomiska situation att tillgå. Under 2006 planerar Fiskeriverket därför att genomföra en djupgående studie av burfiskarnas ekonomi genom intervjuer med burfiskarna. Denna studie förväntas kunna utgöra ett bra underlag infor nästa delrapport om trålgränsutflyttningens effekter. Burfiskets miljöeffekter God kunskap om ett fiskes fångstsammansättning är en viktig grund för att kunna utvärdera fiskets påverkan på ekosystemet i relation till andra fiskemetoder. Ett annat skäl till en utökad provtagning av kräftburfisket var att kunna leverera ett bättre kunskapsunderlag för förvaltningen av kräftbestånden då trål- och burfångad havskräfta i nuläget inte hanteras separat i de beståndsuppskattningar som internationella havsforskningsrådet (ICES) gör. Andra aspekter är att bur- och trålfisket bedrivs i olika områden och att fångsterna för respektive redskap har olika storleks- och könssammansättning. De två fiskemetoderna har även olika påverkan på kräftan vilket medför skillnader i överlevnaden hos de kräftor som blir tillbakaslängda i havet. Vid en jämförelse över data av fångstsammansättning i trålfisket efter havskräfta med och utan artsorterande rist, samt den i burfisket, är skillnaderna stora. För varje kg landad havskräfta fångades 6-7 kg fisk i det traditionella trålfisket i Skagerrak och Kattegatt under 2004 och 2005. Vid trålfiske med rist var denna siffra 0,7 till 0,9 kg. För varje kg landad kräfta i burfisket fångades 0,15 kg fisk enligt denna undersökning. Data från denna studie indikerar alltså att mängden fångad fisk per kg landad burkräfta är runt en femtedel av den i artselektivt trålfiske med rist och en femtiondedel av den i traditionellt trålfiske med 90 mm diagonalmaska i trålens lyft
Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljö
No full textDenna rapport presenterar resultatet av de GIS-sammanställningar och analyser som gjorts inom ramen för projektet ”Sammanställning och analys av kustnära undervattensmiljö”. Projektet har initierats av Naturvårdsverket och utvecklats i samarbete med Lantmäteriverket. I arbetsgruppen ingår representanter från Fiskeriverket, Länsstyrelsen i Stockholms län, Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Länsstyrelsen i Norrbottens län, Umeå marina forskningscenter och Stockholms universitet. Projektet avser bidra med underlag för miljökvalitetsmålet ”Hav i balans – samt levande kust och skärgård” och utformande av nationella och regionala strategier för olika skyddsåtgärder i kustnära undervattensmiljö. Utgångspunkten för arbetet har varit att ta fram digitala underlag som kan analyseras tillsammans och att de fysiska faktorer som råder på platsen kan användas för att skatta utbredningen av vissa nyckelhabitat. Syftet med projektet är att sammanställa enhetliga GIS-skikt som direkt eller indirekt ger information om strukturerande faktorer i undervattensmiljön, ge exempel på analyser av de sammanställda skikten som skattar förekomsten av några habitat, redovisa de faktorer som bör tas hänsyn till regionalt samt diskutera hur detta kan användas för att beskriva ett kustavsnitts specialitet. Begreppet habitat eller livsmiljö avses i detta arbete som en organisms, populations eller ett samhälles livsutrymme och karaktäriseras av både biotiska och fysiska egenskaper. Begreppet biotop används ofta i andra sammanhang med samma betydelse. De fysiska eller abiotiska faktorerna strukturerar habitatens utbredning. Salthalt, geomorfologi och klimat spelar störst roll i riktigt stor skala och begränsar t.ex. marina och limniska arters utbredning. Vågexponering och substrat är de viktigaste faktorerna på regional skala. Andra viktiga faktorer är tillgång till solljus, näringsbelastning och djup. Djupet utgör en sammansatt funktion av avtagande vågpåverkan och avtagande ljus. Karteringsområdet omfattar Sveriges territorialvatten inom djupområdet 0 – 20 meter. Flera av underlagen täcker även djupare områden. Resultatet av sammanställningarna är nationella GIS-skikt som beskriver strukturerande faktorer. Från dessa har regional och nationell statistik sammanställts för vattendistrikt, typområden för svenska övergångs- och kustvatten, län och skyddade områden. Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Samverkan om vattenförvaltning - information, kommunikation och samråd : Handbok för tillämpningen av 2 kap. 4 §, Förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön
No full textNär vattenmyndigheterna arbetar med genomförandet av förordningen (2004:660) om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i vattendistrikten ska det ske i samverkan med dem som berörs av förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön. Arbetet ska ske på sådant sätt att det möjliggör och uppmuntrar till deltagande. Samverkan är en möjlighet för vattenmyndigheterna, andra myndigheter och berörda att tillsammans verka för en bra vattenvård inom vattendistriktet. Syftet med denna handbok är att den ska ge vägledning om hur denna samverkan kan ske. Handboken riktar sig främst till vattenmyndigheterna och till länsstyrelserna. Handboken har utarbetats av en intern arbetsgrupp på Naturvårdsverket efter kontakt med olika myndigheter, organisationer och branscher. Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Eutrophication of Swedish seas
No full textRapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Trender hos fiskbestånd i olika vattendrag i relation till kemisk återhämtning : Version 2006-12-01
No full textDel i slutrapportering av "Trender i fiskförekomst i oklakade vatten i realtion till kemisk återhämtning", överenskommelse enligt Naturvårdsverkets diarienummer 235-4684-06 Nv.</p
Rapport från första mötet med samtliga samförvaltningsinitiativ : Stockholm 7 oktober 2005
No full textI juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal och/eller regional samförvaltning av fiskresursen. Samförvaltningsinitiativet (SFI) baseras på tanken att det enbart är möjligt att hållbart förvalta en gemensam resurs om det görs gemensamt. Under hösten gick Fiskeriverket ut och bjöd intresserade grupper att inkomma med en intresseanmälan. 17 grupper anmälde sitt intresse varav Fiskeriverket utsåg sex att följas på nära håll. Naturvårdsverket och länsstyrelserna deltog i urvalsprocessen. Initiativen valdes ut enligt givna kriterier så som geografisk avgränsning, gruppens sammansättning, samförvaltningserfarenhet och sociala förutsättningar, resursen som ska förvaltas och bredden av problemställningar. Arbetet i de sex olika initiativen har sedan dess startat upp eller fortsatt i redan påbörjad riktning. Det finns inte ett samförvaltningsinitiativ som är likt det andra. Detta är en viktig faktor för initiativens framgång. En mångfald bland initiativen leder till mångfald i arbetssätt och resultat, och en möjlighet att lära av varandra. Att gemensamt och på lokal nivå förvalta fiskresursen är otrampad mark. På vägen mot nya förvaltningsformer kommer både framsteg och misstag att göras. Det är av stort värde för deltagarna att under resans gång få chans att utbyta erfarenheter med andra som arbetar mot samma mål. Den 7 oktober 2005 kallade därför Fiskeriverket till ett första gemensamt möte för alla initiativ för att resonera kring och dela varandras erfarenheter från samförvaltning. Samtliga sex initiativ deltog, och det gjorde även berörda myndigheter (se bifogad deltagarlista). Denna rapport förmedlar vad som presenterades ocn diskuterades på mötet
Områden av riksintresse för yrkesfisket
No full textOmråden av riksintresse för yrkesfisket pekades senast ut 1991. Sedan dess har fisket genomgått stora förändringar, bland annat som en följd av teknikutveckling men också av andra orsaker. I denna rapport redovisas de områden som Fiskeriverket efter en översyn och revision anser är av riksintresse för yrkesfisket mot bakgrund av dagens situation. Förhoppningen är att rapporten skall utgöra ett stöd i kommunernas och länsstyrelsernas planarbete och annat beslutsfattande. Rapporten kan på detta sätt bidra till en ändamålsenlig förvaltning av de vattenområden som är betydelsefulla för fiskenäringen. Den översyn och revision som här presenteras har huvudsakligen grundats på en ekonomisk värdering av fångstområden. En del av de yttranden som inkommit under remissförfarandet har bland annat efterlyst en inriktning med ett starkare skydd för resursen än nyttjandet av densamma. Man menar att områden som skall skyddas i egenskap av riksintressen för yrkesfisket också, eller i första hand, bör omfatta viktiga lek- och uppväxtområden för kommersiellt nyttjade bestånd. Jag förstår och delar delvis den uppfattningen men konstaterar att det i dag i de allra flesta fall saknas tillräckligt god kunskap för att mer precist avgränsa sådana områden. Fiske bedrivs många gånger mest effektivt och därmed också lönsammast i områden där fi sk av olika anledningar koncentreras. Sådana områden finns ofta i eller i anslutning till lek- och uppväxtområden eller vandringsvägar. Målet för en långsiktigt hållbar fiskeriförvaltning måste bland annat vara att fisk fångas på ett så effektivt och lönsamt sätt som möjligt. Därmed bör alltså riksintressen för yrkesfisket i första hand röra de viktigaste fångstområdena. Det är vår förhoppning att detta underlag kommer att användas i den kommunala översiktliga planeringen som ett av fl era instrument för att åstadkomma ett långsiktigt hållbart fiske. Ambitionen är att återkommande göra revideringar allt eftersom ny kunskap kommer fram