The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Bedömningsgrunder för fiskfaunans status i sjöar : Utveckling och tillämpning av EQR8
No full textDetta arbete är en vidareutveckling av de bedömningsgrunder för miljökvalitet, som togs fram 1999 på uppdrag av Naturvårdsverket. Det är föranlett av att EU år 2000 tog beslut om införande av ett ramdirektiv för vatten. Målet är att uppnå en god ekologisk status senast 2015, och måluppfyllelsen ska bland annat bedömas utifrån fisksamhällets struktur. Den ekologiska kvalitetskvot som föreslås nu (EQR8, baserad på åtta fiskindikatorer) har många likheter med det tidigare svenska fiskindexet (FIX). Bedömningen är baserad på ett antal fiskindikatorer som kan beräknas via fångster i standardiserade provfisken med Nordiska översiktsnät. Grundläggande indikatorer, som antal inhemska fiskarter, relativt antal individer och biomassa, är gemensamma i EQR8 och FIX. Båda metoder tar hänsyn till naturlig variation i indikatorvärdena beroende på sjöns geografiska läge, area och djup. Värdena från ett provfiske jämförs med ett beräknat, objektspecifikt referensvärde. Den viktigaste skillnaden ligger i urvalet av sjöar för uppskattning av indikatorernas referensvärden. Tidigare användes alla tillgängliga provfiskedata för att uppskatta typiska indikatorvärden. Nu användes bara det senaste provfisket i varje sjö, och urvalet begränsades till sjöar med låg påverkan av surhet (pH > 6), närsalter (totalfosforhalter < 20 μg/l) och markanvändning (jordbruk och öppen mark < 25 % och tätort och bebyggelse < 1 % av avrinningsområdets area). Även kalkade sjöar uteslöts ur referensmaterialet, som avsågs representera sjöar med hög och god status enligt ramdirektivets definitioner. Många av sjöarna har provfiskats inom regionala program, där data för påverkansklassning saknas. Länsstyrelserna bidrog till att öka dataunderlaget, och totalt klassades 508 av 1 157 sjöar som referenser eller påverkade. Referensmaterialet bestod av 116 okalkade sjöar. Resten fördelade sig mellan 168 påverkade sjöar och 224 kalkade sjöar med i övrigt uppfyllda referenskriterier. Uppdelningen av data i referenser och påverkade sjöar gav möjlighet att testa 16 fiskindikatorers respons på de utvalda typerna av påverkan. Även de kalkade sjöarna utmärkte sig genom att flera fiskindikatorer avvek i samma riktning som i sura sjöar. Resultatet användes som kriterium för att välja indikatorer till ett sammanvägt index. Skillnader mellan referenser och påverkade sjöar i både gamla och nya index undersöktes. Både FIX och EQR8 var bättre på att separera sura, jämfört med eutrofa sjöar, från referensförhållanden. EQR8 var bättre än FIX på att urskilja eutrofa sjöar. De nya bedömningsgrunderna kan förbättras ytterligare. Ett viktigt steg är att öka dataunderlaget för att klassa provfiskade sjöar som referenser eller påverkade. På sikt bör även andra typer av påverkan ingå i referenskriterierna. Det är nödvändigt för att studera effekter av till exempel klimatförändring, reglering av vattennivåer, skogsbruk, fiske och introduktion av främmande arter
Environmental quality criteria to determine the status of fish in running waters : developmentand application of VIX
No full textEtt nytt index för bedömning av ekologisk status med hjälp av fisk i rinnande vatten har utvecklats. VIX (VattendragsIndeX) kräver standardiserat elfiske. Omgivningsvariabler som också behövs är avrinningsområdesstorlek, andel sjö i avrinningsområdet, minsta avstånd till närmaste sjö uppströms eller nedströms, höjd över havet, lutning, medeltemperatur för helår respektive juli, vattendragets bredd och provtagen area. Dessutom används bedömning av ursprunglig populationstyp av öring (strömlevande, sjövandrande eller havsvandrande) för att kunna anpassa indexet utefter detta. Potentiella indikatorer som testades var de som ingick de gamla bedömningsgrunderna (FIX), europeiskt fiskindex (EFI) och dessutom sex indikatorer som testats vid utveckling av en bedömningsmodell för laxfisk i kustvattendrag (HÖL). De sex indikatorer som till slut kvarstod i indexet för bedömning av generell påverkan var sammanlagd täthet av öring och lax, andel toleranta individer, andel lithofila individer, andel toleranta arter, andel intoleranta arter och andel laxfiskarter som reproducerar sig. Separata sidoindex kunde också räknas ut för att tydligare påvisa olika typer av påverkan, det vill säga surhet, övergödning, morfologisk och hydrologisk påverkan. Där ingick bland andra en sjunde indikator, Simpsons diversitet, för hydrologisk påverkan. Fokus var inställt på att kunna finna en så tydlig separation som möjligt av påverkade lokaler (klass 3, 4, 5; måttlig, otillfredsställande respektive dålig) och opåverkade lokaler (klass 1 och 2; hög respektive god). Det färdiga indexet VIX kunde klassa 66 % av lokalerna korrekt till påverkad/opåverkad i det dataset som användes i indexutvecklingen. Då indexet tillämpades på ett oberoende dataset var andelen korrekt klassade lokaler 73 %.Indexet kan påvisa generell påverkan, surhet, övergödning och med sidoindex även morfologisk och hydrologisk påverkan. Däremot saknas i indexet fortfarande ett tydligt påvisande av påverkan på konnektivitet för fisk i vattendrag
Kartläggning och analys av ytvatten : en handbok för tillämpningen av 3 kap. 1 och 2 §§, Förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön
No full textDetta är en handbok för kartläggning och analys av ytvatten enligt förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (vattenförvaltningsförordningen). Handboken vänder sig främst till dem som arbetar med vattenförvaltning på vattenmyndigheter och länsstyrelser. I handboken finns Naturvårdsverkets synpunkter på och vägledning för hur kartläggningen och analysen kan utföras enligt vattenförvaltningsförordningen och Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2006:1) om kartläggning och analys. Kraven i förordningen baseras på kraven i ramdirektivet för vatten, och delar av direktivet har tagits in som svensk förordningstext genom hänvisningar. Därför kan viss vägledning också finnas i EU:s CIS-dokument. Kartläggningen inleds med att ytvattnet delas in i vattenförekomster. Detta har gjorts tidigare, men rapporteringen till EU 2005 skedde för s.k. rapporteringsförekomster, ett begrepp som nu försvinner. I stället används vattenförekomster som den minsta enheten för vattenförvaltning och rapportering. I handboken beskrivs hur vattenförekomstindelningen går till. Vattenmyndigheterna ansvarar för att upprätta ett register för skyddade områden för varje vattendistrikt. I handboken beskrivs vad ett sådant register ska innehålla, vilka direktiv som är aktuella, varifrån data kan hämtas, vilka arter och habitat som gör att Natura 2000-områden räknas som skyddade områden samt ansvarsfördelningen för arbetet. Varje vattenförekomst ska ges en typtillhörighet. Denna kan vara baserad bl.a. på geografiskt läge, vattenförekomstens morfologi och avrinningsområdets egenskaper. Sverige följer därvid ramdirektivets System B. I handboken beskrivs hur detta görs för svenska förhållanden. En ekonomisk analys ska göras för avrinningsområdena. Handboken förklarar processen för hur denna kan gå till och vad som måste respektive bör eller kan vara med. Den ekonomiska analysen löper parallellt med påverkansanalysen, där sambandet ska klargöras mellan de drivkrafter som orsakar antropogen påverkan och påverkans effekter i vattenförekomsterna. Betydande påverkan ska inventeras, beskrivas, id-sättas och knytas till respektive vattenförekomst. I handboken finns förslag på process för hur påverkansanalysen kan gå till, vilka steg som ska eller kan ingå, samt listor över källor till påverkan. Resultaten redovisas i VISS och Vattenkartan. Den ekonomiska analysen, påverkansanalysen och statusbedömningen (se handboken för status och normer) leder fram till riskanalysen, där risken ska bedömas för att vattenförekomsten inte uppnår eller bibehåller god eller hög status år 2015. Resultaten från riskanalysen behövs dels för att avgöra vilka vattenförekomster som ska klassas som kraftigt modifierade, medges tidsfrister eller ges mindre stränga kvalitetskrav, dels för att skriva åtgärdsplaner och avgöra övervakningsbehov för de vatten som är i riskzonen att inte uppnå god status, och dels för vattendistriktens framställning av förvaltningsplaner: processer som beskrivs i andra handböcker.“Handbook for characterisation and analysis” offers guidance for the characterisation and analysis of river basin districts, as stated in the EC Water Framework Directive and transposed into Swedish legislation mainly through the Swedish Ordinance (2004:660) for Water Management. Only matters concerning surface waters are included. Several of the Guidance Documents produced within the Common Implementation Strategy network (CIS) have been used as references. This handbook describes the general procedure for dividing the river basin districts into homogenous water bodies within the categories lakes, rivers, coastal waters and transitional waters. To determine the characteristics of each water body, the principles expressed in System B (WFD Annex II) are used for Swedish conditions. The handbook also lists the contents of the register of protected areas and explains how the register is managed. It describes the procedure for reviewing the impact of human activity on the status of the surface waters, following the DPSIR model, and how to conduct an economic analysis of water use. Finally, it briefly discusses the risk analysis needed to identify and establish programmes of measures for those waterbodies which are at risk of not reaching good status by the year 2015. The handbook is one in a series of handbooks published by the Swedish Environmental Protection Agency directed to the authorities and interest groups concerned with water management. Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Fritidsfiske och fritidsfiskebaserad verksamhet
No full textFiskeriverket redovisar genom denna rapport fyra uppdrag som regeringen gav verket i juni 2006. Dessa uppdrag är a) att göra en översyn av behovet av åtgärder i syfte att förbättra uppvandringen av vildlax och havsöring i de svenska älvarna m.m., b) att utreda frågan om det är optimalt att fisketuristiskt företagande jämställs med andra fiskeberoende näringar i fiskeriförvaltningen, c) att utforma licenser för fisketuristiskt företagande i olika typer av vattenområden, d) att utreda fisketurismens, fisketuristiska företagandets och sportfiskets samhällsekonomiska effekter. Som grund för sina slutsatser har Fiskeriverket bl.a. genomfört två större enkätstudier. Studierna avser dels fritidsfiskets utövare, dels fritidsfiskebaserad verksamhet, i första hand i form av ett företagande. Fritidsfiskets utövare Under år 2006 fiskade totalt 1,0 miljon svenskar i åldern 16 till 74 år vid åtminstone något tillfälle. Antalet fiskedagar uppgick till närmare 13,8 miljoner. Det är fler män än kvinnor som fritidsfiskar och i genomsnitt fiskar också männen fler dagar per år. Störst andel fiskande bland befolkningen finns i Norrlands inland följt av Norrlandskusten och Norra Götalands/Svealands inland. Syftet med fritidsfisket tycks för de flesta var rekreation och fångst av fisk för egen konsumtion. Huvuddelen av utövarna fiskar med handredskap medan ca en femtedel använder mängdfångande redskap (nät, burar eller tinor); de flesta av dessa nyttjar dock även handredskap. Fångsterna i fritidsfisket mätt i behållen vikt, skattades år 2006 till totalt ca 18 100 ton, varav ca hälften fiskats i havet. Totalt uppgick antalet fiskedagar i haven till knappt fem miljoner. Fritidsfisket i mellersta Östersjön och Skagerrak svarade för både de största kvantiteterna och flest antal fiskedagar. Antalet fiskedagar i inlandsvatten uppgick till nästan åtta miljoner. Handredskapsfisket stod för 60 procent av totalfångsten. Fångsten per fiskedag är med andra ord betydligt lägre vid fiske med handredskap. Av handredskapsfiskets fångster kom merparten från inlandsvatten. De generellt viktigaste arterna räknat i fångstmängd är gädda och abborre. Andra viktiga arter är öring, sill/strömming, torsk och makrill, plattfisk samt sik, harr, lax och röding. Sik och sill/strömming samt kräfta är särskilt viktiga arter för fisket med mängdfångande redskap. Det mesta fritidsfisket bedrivs i vatten i närheten av hemmet, dvs. mindre än tio mil från bostaden eller fritidshuset. Fisketurism däremot är koncentrerat till framför allt Norrlands inland.De samlade utgifterna för fritidsfisket år 2006 uppgick till 1,7 miljarder kronor, vilket motsvarar ca 125 kronor per fiskedag eller ca 1 700 kronor per fiskande individ och år. Den enskilt största utgiftsposten vid fiske avsåg fiskeutrustning. Andra stora utgiftsposter avsåg resor, båt, fiskeavgifter samt kostnader för turbåt/guidning. Fritidsfiskbaserad verksamhet Fiskeriverket har under våren 2007 genomfört en enkätundersökning tillsammans med Livsmedelsekonomiska institutet om de fritidsfiskebaserade företagen/föreningarna i Sverige avseende 2006 års verksamhet. Utöver beroendet av fisk utmärks de fritidsfiskebaserade företagen av att de ofta är småföretag och att de ofta verkar i glesbygdsregioner. De flesta är beroende av turister för sin verksamhet och många vänder sig till utländska marknader för att få kunder. Dessa egenskaper gör att de har många möjligheter och problem gemensamt med andra småföretagare, glesbygdsföretag och turismverksamheter. Fiskeriverkets mandat att påverka näringen ligger inom fiskeriförvaltningen, men även andra aspekterna kan utgöra hinder för tillväxten i branschen även då beståndssituationen är god. Företagen har i enkäten fått svara på frågor både kring fiskeriförvaltning och kring marknadsföring, infrastruktur, företagsklimat m.m. Näringen som helhet uppvisade, i likhet med en majoritet av andra svenska småföretag, en stark framtidstro. Nästan hälften (44 procent) av de studerade företagen uppger att deras omsättning ökat de senaste tre åren. Ungefär hälften (51 procent) av företagen tror att deras omsättning kommer att öka de kommande tre åren. Den starka framtidstron syns också i svaren om de största hindren för en utveckling av verksamheten. Höga kostnader för arbetskraft uppges vara det största hindret. Andra faktorer som ses som hinder är brist på fisk/stor fisk och svårigheter att nå ut med information om företaget. Företagen har även fått ange vilka policyåtgärder de velat att samhället vidtog för att underlätta utvecklingen av det fritidsfiskerelaterade företagandet. Det vanligaste förslaget var hjälp med marknadsföring följt av förbättrad förvaltning av bestånden. I enkäten har fyra typer av fisken som upplever problem med beståndssituationen identifierats. Dessa är fisket efter lax och havsöring (både söt- och saltvatten), fisket efter gädda och abborre i haven, fisketefter hummer, och fisket efter torsk och makrill. I fisket efter öring, röding och harr i insjöar och rinnande vatten, fisket efter gädda, abborre och gös i insjöar, och i kräftfisket har företagen inte angett brist på fisk som ett stort problem. Lax och havsöring Såväl företagen som bedriver sin verksamhet i havsområdet som de som bedriver verksamhet i sötvatten anger att en förbättrad förvaltning av fiskbestånden är den viktigaste åtgärden. Även arbetskraftskostnader och hjälp med marknadsföring är högt prioriterade områden. Företagen själva har bl.a. pekat på begränsningar inom yrkesfisket som den förvaltningsåtgärd som främst skulle underlätta för verksamheten. Gädda och abborre i haven Det största upplevda problemet för fisket efter gädda och abborre i haven är brist på fisk. Företagen har angett att förbättrad förvaltning av fiskbestånden är det mest prioriterade området och att de föredragna åtgärderna är fångst- och redskapsbegränsningar i yrkesfisket. Även begränsningar i fritidsfiskets fångster är en viktig åtgärd. Fångsterna med fasta redskap respektive handredskap är ungefär lika stora för gädda och abborre i haven. Hummer Brist på fisk uppfattas som ett stort hinder av en majoritet av företagen. Hummerbeståndet hade en topp under mitten av 1990-talet och har därefter sjunkit, bl.a. som en följd av ökat fisketryck. För att lösa problemet med brist på fisk behöver fisketrycket minska, och här står fritidsfisket i dag för ca 80 procent av fångsterna. En åtgärd för att öka företagens fångster är att ge dispens för att använda mer redskap än vad som är tillåtet i dag. Hummerfisket bedrivs med mängdfångande redskap, vilket gör det förhållandevis enkelt att öka fiskeansträngningen per gäst. Tiden att lägga i ett antal tinor extra givet att gästen ändå är med på fisketuren är liten, samtidigt som möjligheterna till fångst ökar kraftigt. En dispens löser inte det långsiktiga problemet med beståndet, men ger företagen på kort sikt möjlighet att expandera sin fritidsfiskerelaterade verksamhet. En sådan åtgärd kräver dock att beståndet inte tar skada av det ökade fisketrycket. Torsk och makrill Både torsk och makrill fiskas utanför biologiskt säkra gränser. Problematiken med torsken är välkänd där det primära problemet är för högt satta kvoter för yrkesfisket. Handredskapsfisket står endast för en mindre del av torskfångsterna, ca fem procent. Beståndet av makrill delas av många länder och svenska fångster utgör endast en mindre del av de totala makrillfångsterna.Företagen ser brist på fisk och stor fisk som de största problemen för utvecklingen och prioriterar i linje med detta förbättrad förvaltning av bestånden som statlig insats för att främja verksamheten. De förvaltningsåtgärder som näringen helst sett införda är begränsningar i yrkesfisket. Ägandet av vatten Allmänheten får enligt fiskelagen bedriva fiske med med vissa redskap och med begränsade redskapsmängder på allmänt vatten. Möjligheterna att bedriva fritidsfiske på enskilt vatten varierar beroende på område. Fiske med handredskap är fritt även på enskilt vatten, dock med vissa begränsningar bl.a. vad gäller laxfiske längs Norrlandskusten. För de fisketurismföretag som inte själv äger fiskevatten, finns vissa möjligheter att få tillgång till fiske på enskilt vatten t.ex. genom arrende eller genom köp av fiskekort. Bristande rådighet över fiskevatten upplevs dock av de fritidsfiskebaserade företagen ofta som ett problem. Genom bildande av fiskevårdsområde, där enskilda fiskerättsägare går samman i fiskevårdsområdesföreningar, ges förutsättningar både för gemensamma insatser för fiskevård och till upplåtelse av fiske t.ex. genom försäljning av fiskekort. Hittills har ca 2 000 fiskevårdsområden bildats, dock nästan uteslutande i inlandsvatten. De fiskerättsliga reglerna i fjällområdena skiljer sig från vad som gäller i övriga landet, bl.a. i det avseendet att staten i dessa områden äger enskilt avtten och att fiskerätten är delad mellan samebymedlemmarna och fiskevattensägaren. De statligt ägda vattnen ovan odlingsgränsen är inte allmänt vatten i betydelsen tillåtna fiskevatten för envar. Länsstyrelserna har vissa möjligheter att hyra eller arrendera ut ett vattenomrråde till exempelvis en turistentreprenör. Förvaltningen Grundläggande för svensk fiskeriförvaltningen är det regelverk som fastlagts i den gemensamma fiskeripolitiken inom EU. Utöver detta regelverk finns även en nationell lagstiftning, dels som komplettering till och verkställighet av EG:s förordningar, dels för bestämmelser av nationell karaktär. Fiskeriverket har genom fiskeförordningen givits bemyndigande att reglera fisket genom föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande i havet och de stora sjöarna upp till första definitiva vandringshindret. Fiskeriverkets föreskriftsrätt i övriga inlandsvatten är starkt begränsat. Gemenskapslagstiftningen kräver att det vid yrkesmässigt nyttjande av fiskeresursen ska finnas nationella system med fiskelicenser anknutna till fartygen, i Sverige kallat fartygstillstånd. För att få bedriva yrkesmässigt fiske krävs även en yrkesfiskelicens. Vid licensgivningen prövas både fiskeinkomstens betydelse för försörjningen och tillgången på fisk vid nyetablering. Flertalet av de företagare som bedriver fisketuristisk verksamhet uppfyller inte inkomstkravet för att få licens, då företagen ofta har inkomst även från annan verksamhet än fiske. En viktig del i förvaltningen är de insatser som görs för fiskevården. Fiskeriverket förfogar över medel i form av anslag 43:9 (år 2006 knappt 27 miljoner kr), vilket kan användas till åtgärder som främjar fiskevård, främst i vatten där allmänheten har rätt att fiska. Huvuddelen av dessa medel använda för länsvisa fiskevårdsinsatser, bl.a. biotopvård, inventering, planering och fisketillsyn. En mindre del av anslaget används också för att främja fritidsfisket. Utöver fiskevårdsanslaget kan även åtgärder för fritidsfisket i viss utsträckning finansieras via EU:s strukturfonder. Nationell finansiering, främst till att förbättra förutsättningarna för fiskebestånden, kan även ges bl.a. i form av medel till bevarande av biologisk mångfald. Även fisketillsynen är en viktig del av förvaltningen. Fiskeriverket har det övergripande ansvaret för fiskerikontrollen, men Kustbevakningen ansvarar för fiskekontroll till sjöss inom sitt förvaltningsområde, dvs. i havet och i Vänern och Mälaren. Fysisk tillsyn utförs även i viss utsträckning av länsstyrelserna eller av de fisketillsynsmän som länsstyrelserna förordnar. Förvaltningen av lax och öring Den internationella aktionsplanen för Östersjölaxen har som mål att minst 50 procent av den beräknade potentiella produktionsnivån ska uppnås senast år 2010. Produktionen av vild lax, som vandrar ut i Östersjön årligen, har hittills mer än tredubblats, men ökningen har framför allt skett i de stora vattendragen. Den nationella försommarfredningen längs delar av Norrlandskusten har tillsammans med fredningsområden utanför vildlaxvattendragen varit framgångsrik. Avsikten har varit att gynna uppvandring av vild lax i älvarna och efter hand som många bestånd förbättrats har vissa lättnader kunnat medges för kustfisket. Det yrkesmässiga fisket efter lax i Östersjön har minskat kraftigt de senaste åren och efter utfasningenav drivgarnsfisket den 1 januari 2008 kommer troligen denna utveckling att ytterligare förstärkas, vilket antas påverka beståndsutvecklingen. Även förekomsten av säl har påverkat yrkesfisket.Den nationella förvaltningen av öringen omfattar främst fredningsområden med redskapsbegränsningar kring å- och älvmynningar i syfte att skydda havsöring och även lax under lekvandring uppströms genom mynningsområdet. Förvaltningen har varit framgångsrik på syd- och västkusten, medan utvecklingen inte varit lika positiv på ostkusten och då särskilt i Bottenhavet och Bottenviken. Minimimåttet har därför höjts i Bottenviken och det strandnära nätfisket har förbjudits under vår och höst. En genomgång har gjorts av förvaltningen av lax i Finland, Danmark, Norge, Island, Storbritannien, Irland, Kanada och USA. Förvaltningen varierar påtagligt mellan länderna. Det rör sig om skillnader bl.a. avseende fördelning av fiskerättigheter, prioriteringar mellan fritidsfiske och yrkesfiske, licenskrav och avgifter. Fredningstider och fredningsområde är ett återkommande inslag i de flesta ländernas förvaltningar, liksom redskapsbegränsningar. Ett flertal länder har system med särskilda licenser för fritidsfisket och i vissa fall tar staten ut fiskevårdsavgifter. Även fiskerättsägaren kan ta ut avgifter. I flertalet länder är delar av fiskevattnen privat ägda och fritidsfiske kan där oftast endast ske efter tillstånd från fiskerättsägaren. Fiskresursen i havet Bottenhavet, Bottenviken och Ålands hav Viktiga arter för fritidsfisket i detta område är främst sötvattensarter och laxfiskar. Av sötvattensarter har abborren den starkaste potentialen för fritidsfisket. Abborrbestånden är goda och fisketrycket är för närvarande lågt. Gäddbestånden tycks vara stabila och i avsaknad av riktat yrkesfiske på gädda är den en viktig resurs för fritidsfisket. Gösen har däremot visat en nedåtgående trend, särskilt de både för beståndet och för fisket värdefullaste äldre och större individerna. Detta tyder på att fisketrycket på gös är högt. Bestånden av alla sötvattensarter i Bottniska viken är starkt beroende av miljöförhållandena. Bestånden av abborre, gös och gädda gynnas generellt av varma somrar vilket gör att deras storlek kan variera kraftigt mellan åren. Detta gör det svårt att göra prognoser om sötvattensarternas utnyttjandepotential även på kortare sikt. Då dessa bestånd ofta är mycket lokala är det viktigt att undvika ett för högt lokalt uttag, eftersom risken då är stor att det lokala beståndets reproduktionspotential kraftigt minskar. Bestånden av laxfiskar är svaga i Bottniska viken. Återvandringen av odlad lax till älvarna har minskat påtagligt under senare år, sannolikt på grund av en minskad överlevnad under havsfasen av annan orsak än fiske. Det finns dock viss potential för ett ökat fiske efter odlad lax i och utanför vissa vattendrag, om fiskemetoden möjliggör att vild lax som fångas kan återutsättas oskadad. Fisket efter öring är i stort beroende av utsättningar av odlad öring. Ett ökat fiske kan leda till ett ökat fisketryck även på de små vildöringbestånden. En lösning för att möjliggöra ett hållbart fritidsfiske på öring är att fiska selektivt på odlad öring. Detta förutsätter dock att man använder sådana redskap som medger återutsättning av levande vild öring. Sik är en annan art som är av lokalt högt intresse för fritidsfisket. Bestånden anses vara vikande, men det befintliga bedömningsunderlaget är svagt. Nätfisket efter sik har stora problem av skador orsakade av sälstammen. I Bottenviken finns lokalt ett stort intresse för fiske efter kustharr. Bestånden anses dock vara hotat, framför allt den del som tillbringar hela sin livscykel i havet, men situationen är svårbedömd på grund av bristfällig data. Egentliga Östersjön Bestånden av de för fritidsfisket viktigaste sötvattensarterna abborre, gädda och gös har minskat i egentliga Östersjön. Abborre och gädda lider av rekryteringsproblem, särskilt i ytterskärgårdar och områden med öppen kust. I drabbade områden bör fisketrycket inte öka. I områden med normal yngelproduktion, främst i innerskärgården finns det potential för ökat fiske. Fisketrycket på gös vid ostkusten är högt vilket har lett till minskande beståndsstorlek och låg medelålder. För att bestånden skulle kunna bevara sin reproduktionsförmåga, bör fisketrycket minskas och därmed finns det inget utrymme för ökat uttag av gös längst ostkusten. På längre sikt kan fiskemöjligheter skapas genom bättre förvaltning av bestånden. De vilda laxbestånden har svag status i Östersjön, men de senaste åren har en viss återhämtning skett. Återhämtningen av vildlaxbestånden är dock ännu inte så stark att något ökat uttag av vild östersjölax kan ske. Bestånden av öring på sydkusten är generellt stabila men små och tål inte storskaligt fiske. Sikfångsterna i Egentliga Östersjön har varit relativt oförändrade under senare år, men beståndets tillstånd är svårbedömt på grund av bristfällig data. Torskbeståndet i Egentliga Östersjön är på låg nivå och tål inget ökat fiske. Däremot är bestånden av plattfiskar livskraftiga. Särskilt skrubbskädda skulle kunna nyttjas mer även i fritidsfisket. Piggvarsbeståndet är för närvarande känsligt för variationer i rekryteringen och därför bör inte fisketrycket öka från dagens nivå. Öresund Öresund är ett av få svenska kustområden där bottenfiskarter som torsk, kolja, vitling, bergtunga och rödspotta fortfarande förekommer i höga tätheter och där den vuxna andelen av bestånden kan anses som relativt hög och stabil. Även förekomsten av andra viktiga arter för fritidsfisket som sill, näbbgädda/horngädda och öring kan beskrivas hög och stabil. De relativt goda fisketillgångarna i Öresund beror i hög grad på trålförbudet och möjliggörs av att områdets fiskpopulationer är relativt separata och självreproducerande. Pågående märkningsstudier i Öresundsområdet visar att torskbeståndet i Öresund har ett mycket stationärt beteende. Märkningsstudierna indikerar också att viss utvandring av torsk från Öresund sker under lekperioden till det angränsande Kattegatt, vilket skulle kunna tolkas som att lektorsk i Kattegatt tidvis uppehåller sig i Öresund. Samma nordliga vandringsriktning har observerats vid tidigare märkningsstudier i Öresund. Däremot finns det inga indikationer på någon omfattande migration mellan västra Östersjön och Öresund. Beräkningar av den nuvarande fiskeridödligheten i Öresund visar att denna är hög, dvs. att torskbeståndet är överfiskat. Så även om torskbeståndet befinner sig på en relativt stabil nivå, hade avkastningen kunnat vara betydligt högre om fiskeridödligheten hade minskats till en lägre nivå. Det yrkesmässiga fisket sker emellertid till övervägande delen med nät, vilket bevarar ett reservkapital av större fisk, eftersom fångsteffektiviteten minskar betydligt över en viss fiskstorlek. En framtida förvaltning av Öresunds fisktillgångar bör inbegripa både yrkes- och fritidsfiskets olika aktörer. Utgångsläget kan beskrivas som ganska gott. Ett visst överfiske tycks ske, men den ursprungliga populationsstrukturen kan förmodas finnas kvar. Genom att anpassa fisketrycket till lägre nivåer kan uttaget i biomassa öka för både fritids- och yrkesfisket. Kattegatt Fisktillgången i Kattegatt kan generellt beskrivas som låg. Vid sidan av torsk har flera tidigare vanliga bottenfiskarter som kolja, bleka, vitling och långa minskat påtagligt i förekomst. Viktiga arter för det nutida fritidsfisket är lax och öring, makrill, sill, näbbgädda/horngädda samt hummer och krabba. Statusen för västkustens laxbestånd kan anses vara någorlunda tillfredställande mot bakgrund av den generellt minskande överlevnaden och näringstillgången under havsfasen. Många av uppväxtvattendragen är emellertid små och mycket sårbara. Längs kusten bedrivs ett mycket litet yrkesmässigt kustfiske med fasta redskap. Öringbestånden längs västkusten har en generell god status. God tillgång på lekfisk, relativt produktiva vattendrag, liten predation och omfattande fiskevård i form av biotop- och kalkningsåtgärder och fiskeregleringar har medfört att beståndsstatus är god i flera vattendrag. Öringen på västkusten utgör ingen målart för yrkesfisket, utan beskattas uteslutande i ett fritidsfiske. Avgörande för fritidsfiskets utveckling är i hur grad det kommersiella fiskets överutnyttjandet av fiskbestånden kan minskas. Endast om fiskeribetingade dödligheten reduceras kan en återuppbyggnad av bl.a. torskbestånden förväntas ske. Eftersom många fiskbestånd har minskat i storlek så mycket och över så lång tid att viktiga lokala delbestånd helt kan ha försvunnit, måste potentialen för ett mer utvecklat fritidsfiske i Kattegatt beskrivas som tämligen lågt, åtminstone i det medellånga tidsperspektivet. Ett positivt undantag utgör västkustens öringbestånd. Skagerrak Bestånden av kommersiellt viktiga bottenfiskarter som torsk, kolja, vitling, långa och bleka har under de senaste 20-30 åren minskat starkt i Skagerraks kustområden. Kustbestånd visar heller inga tecken på återhämtning utom möjligen i Gullmarsfjorden. Efter denna historiska beståndsförsvagning av flertalet kommersiella bottenfiskarter är fritidsfisket numera inriktat på framförallt öring, makrill och hummer. Ett visst fiske efter sill och vitling förekommer i innerskärgården. Möjligheterna till fiske efter plattfisk varierar; i Havstenfjorden är ett lokalt bestånd av piggvar betydelsefullt för fritidsfisket. Bottenfisksamhället karaktäriseras numera av ungfiskbestånd av sandskädda, rödspotta, lerskädda, vitling och torsk. Förekomsten av större, vuxen fisk har inte ökat trots att rekryteringen av ungfisk har varit god under vissa år. I det öppna Skagerrak ha
Status, potential och kvalitetskrav för sjöar, vattendrag, kustvatten och vatten i övergångszon : En handbok om hur kvalitetskrav i ytvattenförekomster kan bestämmas och följas upp
No full textHandboken riktar sig i första hand till dem som arbetar med att klassificera ekologisk status eller potential och kemisk ytvattenstatus samt med att fastställa miljökvalitetsnormer för ytvattenförekomster. Syftet med handboken är att förtydliga och tolka Naturvårdsverkets föreskrifter NFS 2008:1, vattenförvaltningsförordningen samt ramdirektivet för vatten. Handboken är tänkt att ge övergripande vägledning till hur kvalitetskrav i ytvatten kan bestämmas och följas upp. Handboken fokuserar främst på den kunskap som finns i dag och kan införskaffas fram till nästa förvaltningsplan. Tanken har varit att ta fram en ”steg för steg” handledning och att underlätta i de fall vattenmyndigheten behöver göra en expertbedömning utifrån det begränsade underlagsmaterial som finns tillgängligt idag, såsom miljödata och modeller med mera. Handbokens syfte är även att, i möjligaste mån, bidra till att det sker en likvärdig bedömning av vattenkvaliteten över hela Sverige. Den innehåller dock inte detaljinformation kring hur arbetet praktiskt kan ske inom ett avrinningsområde. En central del av såväl bestämmandet av kvalitetskrav som uppföljningen av status eller potential är tolkningen av de resultat man får vid tillämpningen av bedömningsgrunderna på observerade data. Här har det identifierats ett stort behov av vägledning. Det finns även ett stort behov av vägledning när det råder brist på underlagsdata till bedömningsgrunderna och en expertbedömning måste göras. Många av dessa frågor behandlas i denna handbok, men också i handboken för kartläggning och analys och i handboken för övervakning.Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Miljömålen och fisket : Fiskeriverkets rapport om sitt sektorsansvar för miljömålsfrågor 2007
No full textDenna rapport utgör Fiskeriverkets underlag till Miljömålsrådets arbete med fördjupad utvärdering av miljömålsarbetet. Fiskeriverket har ett helt eller delat ansvar för delmål under främst miljökvalitetsmålen Hav i balans samt levande kust och skärgård och Levande sjöar och vattendrag. I rapporten redogörs för Fiskeriverkets sektorsansvar för miljömålsfrågor och analyseras sektorns påverkan på miljön. I övrigt redovisas respektive miljökvalitetmål där verket har ett ansvar, målkonflikter och synergieffekter diskuteras. Därefter analyseras delmålen och eventuella förslag till revideringar, nya delmål och åtgärdsförslag redovisas. Under delmålen rapporteras också pågående och utfört åtgärdsarbete. I bilagan redogörs vidare för konsekvensanalyser av förslag till justeringar av delmål, nytt delmål och åtgärdsförslag. Fiskeriverket föreslår justeringar av två delmål och att ett nytt delmål införs under mljökvalitetsmålet Hav i balans samt levande kust och skärgård. Under dessa delmål föreslås också ett antal åtgärder. Fcr delmål 4 om minskning av bifångster av marina däggdjur och fåglar föreslås att målet ändras till att bifångsterna av marina däggdjur och sjöfåglar skall år 2015 inte ha mer än försumbara negativa effekter på populationerna eller ekosystemet. Anledningen är att målet inte kommer att kunna nås till år 2010 för alla marina däggdjursbestånd under rådande förutsättningar, samt att 1% målet saknar biologisk grund för sälbestånden. Den del av delmålet som rör vad som inte är målarter av fisk föreslås behandlas under delmålet om en Anpassning av uttaget av fisk. Konsekvensanalysen av förslaget visar att myndigheterna bör frångå att ange en viss maximal andel bifångst av marina däggdjur och fåglar. Detta kan få orimliga och omfattande negativa effekter för det småskaliga kustfisket i Östersjön och är inte biologiskt motiverat. Redskapsutveckling och samarbete med fiskarena är nödvändigt för en förbättrad situation. De åtgärder som föreslås är: • Handlingsplan för minskade bifångster av marina däggdjur och fåglar • Utredning med förslag för bättre uppskattningar av fritids- och binäringsfisket • Fortsatt redskapsutveckling Fcr delmål 5 om Anpassning av uttaget av fisk föreslås att målet ändras till att: Uttaget av fisk inklusive bifångster skall senast 2015 ha anpassats till havens ekologiska bärkraft och förmåga till återhämtning genom ett varsamt och hållbart fiske på livskraftiga fiskbestånd. Syftet med revideringen är att tydliggöra behovet av en ekosystemansats, göra denna mätbar och att ange en realistisk tidsplan för när delmålet kan uppnås. De åtgärder som föreslås är att: • Överkapaciteten inom berörda fiskerier skall avvecklas enligt en anpassningsplan. • Alternativa förvaltningsformer skall på sikt ersätta det nuvarande kvotsystemet. • Samförvaltning skall ge ökat lokalt inflytande. • Allt svenskt vatten skall zoneras med avseende på tillåten fiskeaktivitet • Regelverket för tillträde till resursen skall reformeras för att tydligare styra fisket. • Selektiva fiskemetoder och redskap skall utvecklas och realiseras i fisket. • Förbättrad fiskekontroll skall uppnås genom effektiva rutiner och tekniskfiskeövervakning. • Kunskap om fiske och ekosystem-baserad förvaltning skall öka. • Aktiv påverkan inom EU-systemet skall medföra högre acceptans för svenska synpunkter. Konsekvensanalyser av de olika åtgärdsförslagen visar att åtgärderna kan bidra till uppfyllelse av delmålet samtidigt som åtgärderna i flera fall kan gynna det småskaliga kustnära fisket. Här finns dock i vissa fall en viss risk för kompromissande mellan att gynna det småskaliga kustfisket och kostnadseffektiviteten i fisket. Fiskeriverket betonar att det är viktigt att de åtgärder som införs analyseras både utifrån vilka effekter de ger i sig och hur de samverkar med andra styrmedel och åtgärder. Att utgå från ett ekosystemperspektiv kan förutom att ge en bättre förvaltning ur ett biologiskt perspektiv även bidra till en samhällsekonomiskt mer effektiv förvaltning. Fiskeriverket föreslår också ett nytt delmål om restaurering av kusthabitat::Senast 2010 skall berörda myndigheter ha identifierat och tagit fram regionala åtgärdsprogram för restaurering av störda kusthabitat viktiga t ex som lek- och uppväxtmiljöer för fisk. Det finns ett stort behov av att restaurera störda havsmiljöer rent generellt men även för kustfiskbestånd. En del av detta görs under målet Levande sjöar och vattendrag för vissa kustvandrande bestånd av t ex abborre, gädda och öring. Det finns dock många områden t ex mynningsområden vid småvattendrag samt rena brackvatten- och havsmiljöer medomfattande restaureringsbehov. Förslaget innebär att ett regionsövergripande åtgärdsprogram för störda habtiat såsom t ex nyckelmiljöer för fiskars lek- och uppväxt, tas fram till 2010. Det nya delmålet skall också ses som en komplettering till delmål som berör skydd och restaurering under ”Levande sjöar och vattendrag” och ”Myllrande våtmarker” och samordning med åtgärder under dessa mål är viktig. Konsekvensanalysen visar att nyttorna av de åtgärder som kan komma att vidtas kan bli stora men att det är viktigt att försöka väga olika åtgärders nytta i olika områden för att prioritera deåtgärder som ger mest nytta per krona
Regional och lokal samförvaltning av fiske
No full textI juni 2004 fick Fiskeriverket i uppdrag av regeringen att leda och samordna minst fem pilotprojekt som syftar till att utveckla en lokal eller regional samförvaltning av fisket. Med denna erfarenhet som grund var uppdraget att lägga fram förslag på möjliga samarbetsformer och be slutsprocesser. I uppdraget ingick också att utreda vilka uppgifter som skall lämnas till samförvaltning och vilka parter som bör ingå i ett sådant sam arbete. Fiskeriverkets pilotverksamhet fick namnet Samförvaltnings- initiativet och kom att omfatta sex olika samförvaltningsområden och ett samordningsprojekt. Den tid som Fiskeriverket har haft till förfogande för uppdraget har varit kort men tillräcklig för att kunna granska intresset för arbetsformen och bedöma dess framtida potential. Erfarenheten har varit berikande för såväl den centrala som den lokala nivån. Projektet visar de fiskande och andra intressenter är beredda att engagera sig i frågor som berör fisk och fiske i den egna närmiljön. Samarbetsformen mellan myndighet och brukare har utvecklats från att ha varit relativt begränsad och enkelriktad, bestående av information, konsultation och samråd till ett mer aktivt samarbete med en tydlig lokal bas. De sex initiativen har på olika sätt visat på partsammansatta gruppers kapacitet att dryfta motsättningar, mildra konflikter, ta fram gemensamma visioner och mål, besluta om och vidta konkreta åtgärder. I den form av områdesbaserad samförvaltning, som kom att karaktärisera samförvaltningsinitiativet, har brukarna på ett tidigt stadium aktivt deltagit i att identifiera problem, utbyta kunskap, föreslå och medverka till lösningar. Samförvaltningsgrupperna har svarat på remisser, föreslagit fredningstider och fredningszoner, kartlagt lokal kunskap, deltagit i utformning och genomförande av forskningsprojekt och utbildning. De har också medverkat i utveckling av bättre redskap och instrument för egenkontroll samt påbörjat arbete med marknadsföring av sina lokala produkter. Utvecklingen mot ökad samförvaltning är beroende av ett aktivt stöd och resursförmedling från Fiskeriverket och andra myndligheter. Dessa bör beredas möjlighet att förmedla resurser i form av tid, expertis men också att allokera ekonomiska medel till den lokala nivån så att brukarnas deltagande och genomförande av aktiviteter kan säkerställas. I denna rapport beskrivs och analyseras den verksamhet som bedrivits sedan september 2004, med tonvikt på urvalsprocess och metod, vilka som har deltagit, de arbetsformer och processer som utvecklats, de uppgifter som har genomförts och de produkter som de nya arbetsformerna genererat. I rapporten redovisas möjligheter och problem med samförvaltning samt vad arbetssättet innebär för den verksamhet som idag bedrivs på såväl lokal som central nivå. Fiskeriverket anser att det sätt att organisera fiskeriförvaltning på som Samförvaltnings initiativet illustrerar, dvs. ett områdesbaserat och pluralistisk arbetssätt med brukare som centrala aktörer, bör vidareutvecklas av myndigheten och andra berörda parter för att på sikt institutionaliseras. Fiskeriverkets förslag har grupperats i fyra centrala insatsområden: juridiska instrument, kapacitetsutveckling, resurser samt praktiskt genomförande lokalt. Fiskeriverket föreslår att: - Utredningen om en översyn av Fiskerilagen (enligt Jo 2006:91) får ett tilläggsdirektiv. Gällande fiskelag är mindre utvecklad i frågor om hållbarhet och deltagandeaspekter. En huvudfråga är hur kan lagen möjliggöra för samförvaltning att utvecklas. Fiskeriverket föreslår översyn av Fiskerilagen får ett tilläggsdirektiv att utreda: vilka legala hinder och möjligheter som föreligger för en samförvaltning av fiskeresurser som förenar kravet på en utökad intressentmedverkan med beaktandet av internationella åtaganden (tex. EU:s regler) och relaterade nationella mål myndighetsbemyndigande och delegationsrätt; vilka uppgifter kan genomföras utanför myndigheten i vilken organisationsform eller former samförvaltning bör eller kan bedrivas huruvida fiskevårdsavtal kan träffas med samförvaltningsorgan - Förordningen (1996:145) med instruktion för Fiskeriverket och förordning (2002:864) med länsstyrelseinstruktion kompletteras. Kompletteringarna som föreslås syftar till att samförvaltning som arbetsform skall formaliseras inom de berörda myndigheterna och att dessa inhämtar råd från olika kategorier fiskande och andra intressenter som samverkar. Kompletteringen ger Fiskeriverket bemyndigandet att kunna föreskriva om bildande av samförvaltningsorgan. - Föreskrifter utfärdas av Fiskeriverket om bildande av Samförvaltningsorgan Fiskeriverket anser det viktigt att bildandet av särskilda organ för samverkan mellan olika kategorier fiskande och andra berörda intressenter i frågor som berör fisket i ett fiskeområde formaliseras. I rapporten indikeras vilka komponenter som en sådan formalisering kan innehålla. - Regeringen ger Fiskeriverket i uppdrag att fortsatt följa gamla och nya samförvaltningsinitiativ och genomföra en utvärdering 2011 När det handlar om komplexa resurser som fisk bör samverkan och samarbetet på olika nivåer vara ömsesidigt tillpassade varandra I.II.III.IV.och ha en förbindande länk för att vara effektiva. Fiskeriverket planerar att utveckla en strategi för hur verket skall arbeta med samförvaltning på olika nivåer så att informationsflöde och förbindelselänkar mellan nivåerna säkerställs. Fiskeriverket föreslår en utvärdering genomförs 2011. - Kapacitet utvecklas Rapporten konstaterar att en utveckling mot ökad samförvaltning är beroende av ett aktivt stöd och resursförmedling från Fiskeriverket, länsstyrelserna samt andra myndligheter. Dessa bör beredas möjlighet att utveckla kompetens och kunna förmedla resurser i form av tid och expertis till den lokala nivån. För att samförvaltningsorgan ska kunna gå i bräschen för förändringar, måste de ha förmågan att göra det. Vidare exemplifi erar rapporten frågor som den lokala nivån har identifierat och som verket vill fortsätta att stödja. - Nödvändiga resurser förmedlas Rapporten betonar att det nya arbetssättet förutsätter resursförstärkning hos såväl Fiskeriverket som länsstyrelserna. Fiskeriverket avser att närmare precisera resursbehovet i det kommande budgetunderlaget som presenteras 1 mars. Rapporten framhäver att även forskare från lokala högskolor och universitet i högre utsträckning bör ges möjlighet att engageras. Rapporten konstaterar den nya Europeiska fi skerifonden (2007–2013) öppnar för nya finansieringsmöjligheter för dagens samförvaltningsgrupper att fortsätta sitt arbete med hållbar utveckling av fiskeområde liksom att det öppnar en möjlighet för andra liknande initiativ. Rapporten förslår att Samförvaltningsorgan ses som grundplattform för att bilda sådana fiskeområden. Rapporten förslår att 15 % av den totala budgeten för det operativa programmet reserveras och svensk medfi nansiering i samma storleksordning avsätts för området 4: Hållbar utveckling i fiskeområden. I rapporten anses vidare att särskilda planeringsmedel bör avsättas för bildande av samförvaltat fiskeområden