The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Utbredning av arter och naturtyper på utsjögrund i Östersjön : En modelleringsstudie
No full textI denna rapport presenteras resultaten från vidare bearbetning av data insamlade under utsjöbanksinventeringen 2003-2005. De biologiska data från inventeringen av grunden i Östersjön har använts för att bygga rumsliga modeller, där utbredningen av enskilda arter och habitat predikteras med hjälp av miljöfaktorerna djup och bottensubstrat. Utifrån dessa modeller har sedan heltäckande kartor tagits fram med hjälp av rumslig modellering. Resultaten presenteras i form av kartor (griddar) som kan visas i ArcView/ArcGIS. Modeller och kartor har tagits fram för samtliga karterade arter och artgrupper, som var tillräckligt vanliga i inventeringen för att kunna modelleras på ett meningsfullt sätt, samt för den sammanlagda täckningsgraden av typiska hårdbottenarter (makroalger och fastsittande djur). Den senare kartan kan användas som en indikation på förekomsten av hårt substrat och därmed vara till hjälp för avgränsningen av naturtypen Rev 1170 enligt Natura 2000. De framtagna kartorna ger mycket information om utbredningen av enskilda arter, både på Östersjönivå och inom de enskilda grunden. Det stora geografiska mönstret visar att grunden i Bottenviken är mycket lika inbördes med avseende på artsammansättning, arternas djuputbredning och vilka arter som dominerar. På samma sätt är grunden i Egentliga Östersjön generellt mycket lika varandra. Däremot visar GIS-kartorna att totalförekomsterna av olika arter kan skilja sig mycket åt, även mellan närliggande grund, beroende på skillnader i bland annat djupförhållanden och bottensubstrat mellan grunden. Modelleringen visade att djupet i de flesta fall var den faktor som hade störst inflytande på arters utbredning. På de flesta av grunden går det att urskilja en zonering där olika arter dominerar i olika djupintervall. Gemensamt för alla grund är att alger dominerar i grunda områden och fastsittande, filtrerande djur på större djup. Även bottensubstratet enligt den geologiska kartan hade betydelse i vissa av modellerna. Sammantaget visar modelleringen, att det som huvudsakligen är betydelsefullt för utbredningen av de inventerade arterna är tillgången på hårt substrat på bottenytan (berghällar, block och stora stenar). Förekomsten av hårt substrat visas bara delvis av den geologiska kartan, som inte i första hand är framtagen för att beskriva bottnens ytskikt. Några av de kriterier som tagits fram för att peka ut marina områden med höga naturvärden är tillämpbara på de modellerade utsjögrunden. Utsjögrunden kan ges ett generellt värde på grund av sin speciella miljö med stor påverkan av vågor och is, men liten påverkan från mänskliga aktiviteter. Tångbälten och blåmusselbottnar, naturtyper som pekats ut som prioriterade för bevarande, förekommer också på några av grunden. Finngrundet Östra banken är unik bland de modellerade grunden i och med den stora förekomsten av tång i grunda områden. Stora mängder blåmusslor hittades främst på grunden i Egentliga Östersjön, men även på Vänta Litets grund i Bottenhavet hittades betydande förekomst av blåmusslor.This report presents further analyses of the biological data collected during the inventory of Swedish offshore banks carried out during 2003-2005. Models of the distribution of species and habitats have been built using the biological data and two environmental factors; depth and bottom substratum, for the investigated banks in the Baltic Sea. The models have then been used for spatial predictions of the distribution of species and habitats across the banks, producing maps showing the occurrence of a large number of species and the total cover of species connected to hard substratum. The latter maps can be used as an indication of hard bottom cover, which is important to delimit the Natura 2000 habitat Reef 1170. The maps are provided as grid files that can be viewed in ArcView or ArcGIS. The maps provide much information on the distribution of single species on both a large and small spatial scale. The large geographical pattern shows that adjacent banks overall are very similar in species composition and depth distribution of single species. Accordingly, the three investigated banks in the Bothnian Bay are similar in these aspects, as are the banks in the Baltic Proper. Despite this, the maps show considerable differences in the occurrence of species, even between adjacent banks, due to differences in depth conditions and bottom substratum between the banks. The models show that the depth in most cases was the most important factor restricting the species’ distributions. On most of the banks there was a clear zonation of the benthic communities, with different species dominating in different depth intervals. In common for all banks is that macroalgae are dominating in the shallowest parts, the dominance of sessile, filtering animals increasing with depth. Also the bottom substratum according to geological maps was important for predicting the distribution of some species. The models show that the most important aspect of bottom substratum was the occurrence of stable hard surfaces (bedrock, boulders and large stones). The distribution of such hard surfaces is however only partly captured by the geological maps, which are not primarily produced to show the character of the uppermost sediment layers. Some of the criteria developed by the Swedish EPA to designate areas as important for conservation are applicable for the investigated banks. The banks can be given a general value due to their special environment with large physical impact from waves and ice, but low impact from anthropogenic activities. Furthermore, bladder wrack communities and blue mussel beds occur on some of the reefs. These biotic communities have been pointed out as prioritised for conservation due to their ecological importance. Well developed belts of bladder wrack occur on Finngrundet – Östra banken. Large occurrence of blue mussels is primarily found on the banks in the Baltic Proper, but a considerable amount is also found on Vänta Litets grund in the Bothnian Sea. Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2006 : Sveriges underlag till HELCOMs femte Pollution Load Compilation
No full textNaturvårdsverket har uppdragit åt SMED att beräkna den vattenburna belastningen av kväve och fosfor till Sveriges omgivande havsbassänger som underlag till HELCOM-rapporteringen PLC5 (the Fifth Pollution Load Compilation). Beräkningarna skall även kunna utnyttjas av Vattenmyndigheterna, för miljömålsuppföljning m.m. En liknande beräkning utfördes av SMHI och SLU till PLC4 inom projektet TRK, Transport – Retention – Källfördelning (Brandt och Ejhed, 2002). Beräkningsmetodiken är densamma, men framtagningen av indata har utvecklats och förbättrats. För fosfor har jordbruksläckaget beräknats med en ny metod för PLC5. Beräkningarna avser år 2006, men har flödesnormaliserats för perioden 1985–2004 för att enskilda års vädersituationer, t.ex. våta år med mycket avrinning, inte skall slå igenom. Flödesnormaliseringen innebär att långtidsmedelvärden för avrinningen används. Metodiken innebär att belastningen av kväve och fosfor på beräkningsområdet från olika källor såsom diffus belastning och punktkällor beräknas, s.k. bruttobelastning. Därefter modellberäknas (simuleras) retention (avskiljning), transformering och erosion längs vattendragen med hjälp av beräknad bruttobelastning och mätdata och slutligen beräknas vad som når havet, s.k. nettobelastning. Metodiken innebär att både brutto- och nettobelastningen kan källfördelas. I TRK-projektet redovisades brutto- och nettobelastning för kväve men enbart bruttobelastning för fosfor. I denna beräkning har retentionsberäkning utförts för fosfor så att nettobelastning även kan redovisas för fosfor. Markläckaget beräknas genom att markareal (km2) för en viss markanvändning multipliceras med en typhalt/läckagekoefficient (mg/l) för samma markanvändning och med avrinningen i l/s km2. Det totala bruttomarkläckaget erhålls sedan genom summering av alla olika markanvändningars bidrag. I detta projekt har beräkningarna baserats på delavrinningsområden på land och på öar belägna i havsområden (ca 13 500 st), som sedan summerats till PLC5-områden, vidare till huvudavrinningsområden och tillrinningsområden till HELCOM:s havsbassänger. EU:s vattenförekomster i Sverige fanns inte digitaliserade vid beräkningens start och därför valdes delavrinningsområden som finaste geografiska nivå i beräkningarna. Markanvändningen har sammanställts med hjälp av GIS från Lantmäteriets översiktskarta, från Jordbruksverkets blockkartor och EU-stöddatabasen IAKS samt från Skogsstyrelsens uppgifter om hyggesarealer. Avrinningen har beräknats för PLC5-områden med hjälp av HBV-modellen på daglig basis 1985–2004 och summerats till års- och månadsmedelvärden. Läckagekoefficienter för jordbrukets kväveläckage har beräknats med hjälp av simuleringsverktyget SOILNDB och jordbrukets fosforläckage med simuleringsverktyget ICECREAMDB. Övriga typhalter har baserats på sammanställningar av mätdata i små, mer eller mindre homogena avrinningsområden. Atmosfärsdepositionen på vatten (sjöar) av kväve har hämtats från MATCH-modellen och depositionen av fosfor från mätningar. Beräkningen av belastning från hårdgjorda ytor i tätorter (benämnt dagvatten i rapporten) har tagits fram med förbättrad metodik jämfört med i TRK-projektet. Punktutsläppen från större reningsverk och industrier har hämtats från länsstyrelsernas databas EMIR. Belastningen från de mindre reningsverken har schablonberäknats baserat på personekvivalenter, reningsgrad och emissionsfaktorer. Beräkningen av enskilda avlopp har baserats på antal persondagar/år, kommunala uppgifter om reningsgrad och emissionsschabloner. Den totala bruttobelastningen har beräknats genom summering av markläckage, atmosfärsdeposition på vatten och punktkällor per delavrinningsområde. Med hjälp av HBV-NP-modellen och recipientdata har de biogeokemiska förändringarna (retentionen) av kväve och fosfor simulerats under transport från delavrinningsområdet i fråga och fram till havet. Nettobelastningen har beräknats genom att subtrahera retentionen från bruttobelastningen. I belastningssiffrorna ingår bidrag för avrinningsområden som är belägna i Norge och Finland, men som avvattnas via Sverige (i huvudsak Klarälven och Torneälven). Metodiken innebär att typhalter/läckagekoefficienter från ett antal markklasser får representera markläckaget. Relativt små avvikelser i dessa får stor betydelse för belastningen om de gäller för stora arealer och kan även påverka källfördelningen. Resultatet av kväveberäkningarna för 2006 (flödesnormaliserat för åren 1985–2004) kan sammanfattas enligt följande: • Nettobelastningen av kväve via vattendragen till omgivande hav beräknades till 109 100 ton/år. Direkta utsläpp från reningsverk och industrier till havet uppgick till 11 600 ton/år. Bidraget från de diffusa källorna uppgick till 97 900 ton/år, vilket motsvarar 81 % av nettobelastningen via vattendrag och direkta punktkällor. Av den diffusa belastningen som nådde havet stod läckaget från jordbruksmark för 35 % och skogsmark inklusive skogsbruk för 40 % i genomsnitt för hela landet, men det är stora regionala variationer. I tillrinningsområdet till Öresund uppgick t.ex. jordbruksmarksläckaget till hela 93 % av den diffusa belastningen och 73 % av den totala nettobelastningen. • Nettobelastningen av kväve orsakad av mänsklig aktivitet (antropogen belastning), som nådde havet via vattendrag och som direktutsläpp, uppgick till 60 900 ton/år. Det motsvarar 50 % av den totala nettobelastningen. I genomsnitt för landet utgjorde det antropogena jordbruksläckaget 40 %, läckaget från hyggen 4 %, atmosfärsdeposition på vatten 18 % och bidraget från dagvatten mindre än 1 % av den antropogena nettobelastningen. Av punktkällor svarade enskilda avlopp för 2 %, reningsverk för 28 % och industrier för 8 % av den totala antropogena nettobelastningen. Av bidraget från reningsverk kom 47 % via vattendrag och 53 % direkt till havet. Den antropogena andelen av jordbruksmarksläckaget (brutto) utgjorde 72 % och den antropogena delen av läckaget från skogmark 7 %. • Markretentionen, dvs. avskiljningen av kväve i marken och i grundvattnet under rotzonen, varierade för jordbruksläckaget i snitt mellan 19 och 23 % för de södra havsbassängernas tillrinningsområden (Egentliga Östersjön, Öresund och Kattegatt). • Sjö- och vattendragsretentionen, dvs. avskiljningen av kväve i sjöar och vattendrag till havet, varierade mellan 0 och 93 % för enskilda avrinningsområden. Den är främst beroende av belastningen, väder/klimat, sjöandel och sjöarnas belägenhet. Resultat av fosforberäkningar för 2006 (flödesnormaliserat 1985–2004): • Nettobelastningen av fosfor via vattendragen till omgivande hav beräknades till 3 030 ton/år. Direkta utsläpp från reningsverk och industrier till havet uppgick till 520 ton/år. Bidraget från diffusa källor uppgick till 2 710 ton/år, vilket motsvarar 76 % av nettobelastningen via vattendrag och direkta punktkällor. Av den diffusa belastningen som nådda havet stod läckaget från jordbruksmark för 37 % och för skogmark inklusive skogsbruk för 35 % i genomsnitt för hela landet, men det finns stora regionala variationer. I tillrinningsområdet till Öresund uppgick t.ex. jordbruksläckaget till hela 83 % av den diffusa belastningen och 45 % av den totala nettobelastningen. • Nettobelastningen av fosfor orsakad av mänsklig aktivitet (antropogen belastning), som nådde havet via vattendrag och som direktutsläpp, uppgick till 1 540 ton/år. Det motsvarar 44 % av den totala nettobelastningen. I genomsnitt för landet utgjorde det antropogena jordbruksläckaget 40 %, bidraget från hyggen 1 % och bidraget från dagvatten 5 % av den antropogena nettobelastningen. Av punktkällorna svarade enskilda avlopp för 11 %, reningsverk för 23 % och industrier för 21 % av den totala antropogena nettobelastningen. Av bidraget från reningsverk kom 31 % via vattendrag och 69 % direkt till havet. Den antropogena andelen av jordbruksmarksläckaget (brutto) utgjorde 59 % och den antropogena delen av läckaget från skogsmark 2 %. • Fosforretentionen i sjöar och vattendrag, som varierade mellan 0 och 99 % för enskilda delområden, liknar mycket den för kväve, men är högre för områden uppströms de stora sjöarna. I simuleringsarbetet har vi noterat ett antal sjöar med liten eller ingen retention och för några sjöar även med en tillförsel av fosfor från bottnar. Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Costs and beneits from nutrient reductions to the Baltic Sea
No full textThis study raises three interrelated questions: i) which measures combating eutrophication in the Baltic Sea give net welfare gains?, ii) what are the minimum costs for alternative nutrient reductions to the Baltic Sea?, and iii) which countries make net losses or gains from common international policies against eutrophication?. The questions are approached by means of a mathematical programming model used for calculating minimum cost solutions for Baltic Sea wide targets and by reliance on existing welfare estimates of eutrophication oriented changes in the Baltic Sea. With respect to the first question, the study calculates and compares net benefits for 14 different measures reducing nitrogen loads and for 10 measures decreasing phosphorus loads. Eight measures affect both nutrients. The measures are classified into two main categories; emission oriented measures reducing nutrient discharges at the sources, and leaching and retention oriented measures. Examples of the former are decreases in airborne emissions from installation of selective catalytic reduction and increased cleaning at sewage treatment plants. Land use changes, such as catch crop cultivation and wetland creation provide examples of the latter. The reason why it is important to distinguish between these classes of measures is their interdependency. The cleaning capacities, and hence costs of reducing loads to the Baltic Sea, of measures affecting leaching and retention are namely dependent of the load of nutrient from air and soil, which are affected by the emission oriented measures. Unless this interdependency is accounted for, costs of emission oriented measures for reductions in nutrients to the Baltic Sea are underestimated, which, in turn, implies deviations from cost effective solutions. Benefit estimates rely on other studies, from which constant unit benefit for nitrogen and phosphorus reductions to the coastal water of the Baltic Sea can be derived. Differences in net benefits among measures therefore depend on their marginal costs for nutrient reductions. Calculations of costs of different measures reveal that the low cost measures for nitrogen reductions are the second class of measures in the ‘chain of impacts’, i.e. land use changes, and for phosphorus the first class of measures. Estimated marginal costs vary considerably among measures and drainage basins for both nitrogen and phosphorus reductions. Relatively small reductions in fertiliser provide low cost options, while reductions at high levels constitute the most costly measure for reductions in both nutrients. Other low cost options for nitrogen reductions are wetland creation, catch crop cultivation and installation of catalytic reduction of nitrogen oxides on ships. Removal of phosphates in detergents and increased cleaning at sewage treatment plants are among the least expensive measures for phosphorus reductions. Two types of targets are chosen for calculation of minimum cost solutions under the second main question posed in this report: overall reductions of nutrient to the Baltic Sea and reductions to specific marine basins. Two different assumptions on adjustments among basins to exogenous load changes are made for basin specific targets; no adjustment and total, steady state, adjustment. For a given nutrient reduction in percent, estimated total cost and associated cost effective allocation of reduction in loads to different basins vary considerably depending on target setting. For example, at the 20 percent reduction in nitrogen load, annual minimum cost vary between 30 and 240 millions of Euro depending on target specification with respect to overall reductions or decreases in load to specific basins. The corresponding range in costs of phosphorus reductions is larger, between 10 and 290 millions of Euro per year. Furthermore, cost effective solutions imply reductions in nutrient load from most of the drainage basins of the Sea. Although costs can be calculated for different levels of nutrient loads, this is currently not possible for estimations of benefits from improvements in different marine basins. When relating overall and country wise costs with benefits it is therefore assumed that the Helcom Baltic Sea Action Plan (BSAP) generates available benefit estimates. However, the BSAP includes country targets and basin targets. If the countries implement these country allocations cost effectively they will not generate the same impacts on the basins as the BSAP marine basin targets. Benefits are therefore compared with cost effective solutions for different target formulations. The results indicate that overall annual net benefits range between 0.2 and 7.4 billions of Euro per year depending on target formulation and choice of discount rate. Associated allocation of net benefits among countries depends also on choice of common international policy. When comparing two types of policies – BSAP country allocation and nutrient trading markets – it is shown that the size of net benefits can vary considerably depending on choice of policy and on choice of initial allocations of nutrient credits under a trading market system. For example, although Poland is a net looser under both types of policies, the magnitude of annual losses can vary between 0.1 and 1.0 billions of Euro. Common results for both policy designs are that Poland, Latvia and Lithuania are net losers, and Germany, Denmark, Finland, Sweden and Estonia are net winners. Net impacts for Russia depend on policy design. It is important to emphasise that a study of this kind can be made only under a number of assumptions related to nutrient transports, cost and benefit estimates. Considering that improvements of nutrient reductions may require decades before full realisation, there is a high degree of uncertainty associated with forecasting impacts on and value of different types of ecosystem services. Furthermore, it might be difficult to implement cost effective strategies at the international and national scales which implies an increase in costs. On the other hand, this study has not included side benefits of abatement measures, such as provision of biodiversity by wetlands, which implies an overestimation of abatement costs. Nevertheless, the simulations support earlier studies of likely overall net benefits of common international program against eutrophication, and that associated net benefits may be sufficiently high for compensating net losers of the program. The study also points to need for future investigations and research. One such finding is the inconsistency in the BSAP marine and country allocations, which calls for a diversity and variety in the approaches for modelling nutrient transport in drainage basins and in the Sea. Results are robust and reliable only when several models and modellers arrive at similar results with respect to, among others, nutrient reduction requirements to different basins and from different countries. The need for careful interpretation of the BSAP recommendations is underlined by the large differences in estimated abatement costs, totally and for different countries, depending on interpretation and choice of BSAP nutrient targets. However, although data on cost, nutrient load impacts, and benefits from nutrient load reductions is insufficient, there is currently relatively much research and knowledge on these topics when comparing with knowledge on conditions for emergence of international agreements, their implementation in practice in different countries, and human responses to different nutrient related policies, such as compensation payment for wetland creation in Sweden and Denmark. Unless the understanding of Baltic Sea related human behaviour is improved, further data collection and/or model advances on nutrient loads and biological impacts in drainage basins and/or marine basins may not add much to actual policy making and associated human responses. Current imbalances in knowledge between human and nature behaviour with respect to eutrophication of the Baltic Sea may be one of the most important impediments for improvements of the Sea. Syftet med denna rapport är att belysa och besvara tre olika, men sammanhängande, frågeställningar: i) vilka åtgärder för att bekämpa övergödningen i Östersjön ger nettovärde?; ii) vilka är de lägsta kostnaderna för att uppnå olika mål för reduktioner av kväve och fosfor till Östersjön?; och iii) hur fördelas nettovärden, mellan olika länder runt Östersjön? Frågorna behandlas med hjälp av en matematisk programmeringsmodell som beräknar kostnadseffektiva reduktioner av näringsämnen till Östersjön och genom utnyttjande av existerande studier som beräknat värden av minskad övergödning i Östersjön. När det gäller den första frågan jämförs nettovärden av 14 olika åtgärder för att reducera tillförsel av kväve och fosfor till Östersjön. En del åtgärder, såsom ändrad markanvändning påverkar transporter av både fosfor och kväve. Åtgärderna klassificeras i två huvudkategorier: åtgärder för reduktion av utsläpp vid källan och åtgärder som minskar läckage och transport av näringsämnen till kusterna. Exempel på den första kategorin är en minskning av luftburna utsläpp genom installation av katalysatorer i bilar och ökad reningsgrad vid reningsverken. Förändringar i markanvändningen, till exempel odling av fånggrödor och skapandet av våtmarker, utgör exempel på den andra kategorin åtgärder. Skälet till varför det är viktigt att särskilja mellan dessa åtgärdsklasser är deras inbördes beroende. Reningsförmågan, och därmed kostnaden för att minska belastningen på Östersjön, av åtgärder som minskar läckage påverkas av mängden näringsämnen som deponeras på marken. Dessa härrör i sin tur från utsläppskällorna som påverkas av de utsläppsorienterade åtgärderna. Om detta beroende inte tas med i beräkningen kommer kostnaden för de utsläppsorienterade åtgärderna att underskattas. Beräkningar av nettovärde av olika åtgärder visar att förändringar i markanvändning ger de högsta nettovinsterna för kvävereduktioner och utsläppsreduktioner vid källorna de största nettovärdena för fosforreduktioner. De beräknade marginalkostnaderna varierar dock avsevärt mellan åtgärder och avrinningsområden för minskningar av både kväve och fosfor. Reducerad användning av handelsgödsel vid låga nivåer är en relativt billig åtgärd, men minskningar vid höga nivåer utgör en av de dyraste åtgärderna för reduktion av båda kväve och fosfor. Andra lågkostnadsalternativ för kvävereduktion är konstruktion av våtmarker, odling av fånggrödor och installation av katalytisk rening av kväveoxid på fartyg. Några av de minst kostsamma åtgärderna för att minska fosformängden är att ta bort ämnet i tvättmedlen och att öka reningsgraden av fosfor i reningsverk. Under den andra frågeställningen beräknas kostnadseffektiva lösningar för två olika slags mål: en allmän reduktion av näringsämnena till Östersjön och en reduktion i specifika havsområden. De beräknade kostnaderna för en viss procentuell minskning av näringsämnen varierar väsentligt beroende på målformulering. Vid till exempel en 20-procentig minskning av kvävebelastningen varierar den årliga minimikostnaden mellan 30 och 240 miljoner EUR, beroende på mål om generell reduktion till Östersjön eller minskning i belastningen till specifika havsbassänger. Motsvarande spännvidd i kostnaderna för fosforreduktionen är större, mellan 10 och 290 miljoner EUR per år. Dessutom pekar resultaten på att åtgärder ska genomföras i samtliga avrinningsområden för att uppnå kostnadseffektiva reduktioner i näringsbelastningen till Östersjön. Resultaten under den tredje frågeställningen indikerar att totala nettovärdet och fördelning av detta mellan olika länder är avhängigt av tre faktorer: mål för reduktioner av näringsämnen, räntenivå för diskontering av uppnådda värden, och val av internationell samarbetsform. Resultaten visar att det totala nettovärdet kan variera mellan 0,2 och 7,4 miljarder EUR per år beroende på målformulering och diskonteringsränta. Fördelning av nettovärden mellan olika länder påverkas också av gemensamt styrmedel. När man jämför två slags styrmedel – BSAP:s länderallokering och en Östersjömarknad för näringsämnen – ser man att nettovärdet för enskilda länder kan variera betydligt. Även om till exempel Polen är en nettoförlorare under båda styrmedlen kan storleken på de årliga förlusterna bli antingen 0,1 EUR under en marknad för näringsämnen eller 1,0 miljarder EUR vid BSAP:s allokeringsförslag. Gemensamma resultat för båda konstruktionerna är att Polen, Lettland och Litauen är nettoförlorare, medan Tyskland, Danmark, Finland, Sverige och Estland är nettovinnare. Nettoresultatet för Ryssland beror på val av internationellt styrmedel. Det är viktigt att betona att en studie av det här slaget bara kan genomföras under en rad antaganden rörande beräkningar av näringstransporter, kostnader och värden. Med tanke på att anpassningar i Östersjön till en belastningsminskning kan kräva årtionden finns det en hög grad av osäkerhet när det gäller att förutspå effekter på olika slags ekosystemtjänster. Dessutom är det svårt att implementera kostnadseffektiva strategier på en internationell och nationell skala, vilket medför ökade kostnader. Å andra sidan har den här studien inte inkluderat positiva sidoeffekter av olika åtgärder, som till exempel ökad biologisk mångfald genom konstruktion av våtmarker, vilket innebär en överskattning av kostnaderna. Under alla omständigheter stödjer simuleringarna tidigare studiers beräkningar som ger nettovärden av gemensamma internationella program mot övergödning. Studien pekar även ut framtida forskningsbehov. Ett sådant behov härstammar från inkonsekvenserna i BSAP:s havs- och landsfördelning, som manar till mångfald vid modellering av näringstransporten i avrinningsområden och i havet. Beräkningarna blir robusta endast när flera modeller erhåller likartade resultat med avseende på bland annat krav på reduktioner av näringsämnen till olika havsbassänger. Behovet av en försiktig implementering av BSAP understryks av de stora skillnaderna i de uppskattade reduktionskostnaderna, totalt och för olika länder, beroende på tolkning av målen för reduktioner av näringsämnen i BSAP. Det bör dock påpekas att även om data på transporter av näringsämnen och belastningseffekter är otillräckliga, finns det för närvarande relativt mycket forskning och kunskap om dessa områden när man jämför med kunskaper om villkoren för internationella överenskommelser, deras implementering i praktiken i olika länder, och samhällets reaktioner på olika styrmedel såsom subventioner för konstruktioner av våtmarker i Sverige och Danmark. Om inte kunskaper om mänskliga attityder och beteenden rörande Östersjön förbättras är det risk för att ytterligare datainsamling och/eller modellering av transporter av näringsämnen i avrinningsområden och/eller havsbassänger inte bidrar särskilt mycket till den faktiska Östersjöpolitiken. De nuvarande obalanserna i kunskaper om människans och naturens beteende rörande övergödning av Östersjön kan vara ett av de främsta hindren för att havet ska kunna återställas.Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Vattenverksamheter : Handbok för tillämpningen av 11 kapitlet i miljöbalken
No full textSyftet med denna handbok är att underlätta myndigheternas arbete med prövning och tillsyn för vattenverksamheter. Handboken är i första hand tänkt som ett stöd för prövnings- och tillsynsmyndigheterna i deras arbete med att tillämpa bestämmelserna i 11 kap. miljöbalken. En samsyn mellan myndigheterna om hur bestämmelserna tillämpas kommer även att gynna verksamhetsutövarna genom att tillämpningen blir mer enhetlig i landet. Vi bedömer att också verksamhetsutövare, ideella organisationer, markägare, entreprenörer och allmänheten kan ha nytta av vägledningen. Handboken bör även vara ett stöd i myndigheternas arbete med vattenförvaltning och för att nå de fem miljökvalitetsmålen Ingen övergödning, Levande sjöar och vattendrag, Grundvatten av god kvalitet, Hav i balans, Levande kust och skärgård samt Myllrande våtmarker. Handboken är ett av flera vägledande dokument för hur bestämmelserna om vattenverksamheter ska tillämpas.Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Ecosystem services provided by the Baltic Sea and Skagerrak
No full textEcosystem services are benefits obtained from the environment. Ecosystem services are defined as functions and processes through which ecosystems, and the species that they support, sustain and fulfil human life. Ecosystem services are essential to society, both to maintain human health and economic activities. Although many of the ecosystem services are far from inexhaustible, they are typically taken for granted. Demand for certain ecosystem services, like marine food sources, often surpass the capacity of which the ecosystem supplies them. The Millennium Ecosystem Assessment demonstrated that ecosystems have been significantly altered by anthropogenic activity. In fact our actions are already impairing the flow of ecosystem services. In the Baltic Sea and Skagerrak eutrophication and over-fishing have been the foremost cause of ecosystem deterioration. In the future global climate change and seawater acidification are likely to constitute real and daunting environmental threats. This report classifies ecosystem services into supporting, provisioning, regulating and cultural services. Among these, the provisioning services are perhaps the most well-known, supplying goods that can be traded and consumed. Naturally, there is bias towards these more data-rich provisioning goods. However, the aim of this report is to illustrate how benefits from acknowledged services such as food and opportunities for recreation are directly dependent on a variety of less appreciated ecosystem services, which interoperate to provide the foundation for ecosystem function. The basis of all ecosystem production is photosynthesis. By means of solar energy nutrients are converted to biomass or primary production. The two ecosystem services foremost impacting the extent of primary production are biogeochemical cycling (particularly the cycling of nutrients, water, carbon) as well as climate regulation. In fact biogeochemical cycling and climate regulation affect almost all ecosystem services, including each other, as illustrated in figure 1. Marine primary production, in the form of phytoplankton and marine plants, is the foundation for the supporting and interacting ecosystem services of diversity, food web dynamics and habitat. Together they give rise to the various goods and services of direct benefit to humans. Diversity, food web dynamics and habitat also maintain resilience. Resilience maintains the system, ensuring flexibility and capacity to reorganize following disturbance. In a well-functioning ecosystem, disturbances are taken care of by regulating services. In the marine ecosystem, mitigation of eutrophication, biological regulation, sediment retention and regulation of pollutants help maintain diversity, food webs, habitat and resilience. The regulating services take care of disturbances of natural, or more commonly, human origin. Meanwhile their functioning is typically related to other services such as maintenance of habitat (where regulation can take place) or diversity (of regulating organisms). Ekosystemtjänster är vinster erhållna från miljön. Ekosystemtjänsterna definieras som de funktioner och processer genom vilka ekosystemen – och de arter som dessa stödjer – bevarar och berikar mänskligt liv. Ekosystemtjänsterna är nödvändiga för samhället, både för att bevara hälsan och för olika ekonomiska aktiviteter. Även om många av ekosystemtjänsterna är långt ifrån outtömliga tas de vanligtvis för givna. Efterfrågan på vissa ekosystemtjänster, till exempel marina livsmedel, överstiger ofta kapaciteten hos de ekosystem som levererar dem. Millenium Ecosystem Assessment visade att ekosystemen har förändrats betydligt genom människans aktiviteter. Faktum är att våra handlingar redan håller på att skada flödet av ekosystemtjänster. I Östersjön och Skagerrak är övergödningen och överfisket de främsta orsakerna till att ekosystemen förstörs. I framtiden kommer klimatförändringen och försurningen av havsvattnet troligtvis att utgöra allvarliga och skrämmande miljöhot. Den här rapporten klassificerar ekosystemtjänsterna som stödjande, reglerande, producerande och kulturella. Bland dessa är de producerande tjänsterna kanske de mest välkända, då de förser oss med varor som kan köpas, säljas och konsumeras. Målet med den här rapporten är att visa hur vinsterna från erkända tjänster som livsmedel och möjligheterna till rekreation är direkt avhängiga en rad andra mindre kända ekosystemtjänster, som tillsammans ser till att ekosystemen fungerar. Fotosyntesen är grunden för alla ekosystem. Med hjälp av solenergi omvandlasnäringsämnen till biomassa eller primärproduktion. De två ekosystemtjänster som har störst inverkan på primärproduktionens omfattning är det biogeokemiska kretsloppet (i synnerhet näringsämnenas, vattnets och kolets kretslopp) liksom klimatregleringen. Faktum är att det biogeokemiska kretsloppet och klimatregleringen påverkar nästan alla andra ekosystemtjänster, inklusive varandra, vilket illustreras i figur 1. Havens primärproduktion i form av plankton och marin växtlighet utgör grunden för de stödjande och reglerande ekosystemtjänsterna mångfald, näringsväv och livsmiljö. Tillsammans ger dessa upphov till de olika varor och tjänster som är till direkt nytta för människorna. Mångfalden, näringsväven och livsmiljön bevarar även resiliensen. Resiliensen bevarar ekosystemets funktioner och garanterar flexibiliteten och förmågan till återhämtning efter en störningRapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Tourism and recreation industries in the Baltic Sea area : How are they affected by the state of the marine environment? - An interview study
No full textThe tourism and recreation industries in the Baltic Sea area are likely to be dependent of the state of the marine environment. This report presents the results from an interview study conducted in the spring of 2008 with 87 representatives from different parts of these industries (mainly beach tourism, recreational fishing, boating, cruises and real estate agents) in all the Baltic Sea countries. The study constitutes subproject 8 in Economic Marine Information, a Swedish government assignment for the Swedish Environmental Protection Agency. The main objective has been to obtain industry experts’ views on (1) if, and in that case, how the specific industry has been affected (or not affected) by marine environmental problems or improvements during the last three decades, and (2) how sensitive the specific industry is to potential changes in the marine environment in the future. The interview study has been carried out in collaboration with partners based in each of the nine Baltic Sea countries. Each partner has written a country report about the interviews. The most important results in these country reports have been collected into a short synthesis text, which also includes some general conclusions. This report contains this text, followed by the country reports as annexes. This is not a survey study in terms of the method for selecting interviewees. However, all interviews rely on the same basic questionnaire, a fact which allows for different comparisons and conclusions. One main conclusion from the interviews is that according to the interviewees, the tourism industries in the Baltic Sea countries are more or less unaffected by current marine environmental problems. The most important nuisance seems to be blue green algae blooms, an effect of eutrophication which reduces aesthetic and recreational values in beach and coastal areas across the Baltic Sea area. However, these algae blooms have not had any significant impact on bookings or profits in the industries so far. There are though strong indications, not least from Sweden, Finland and Denmark, that an increased frequency or duration of these blooms might cause very serious harm to the tourism industries, especially in the beach tourism sectors. In general, these three countries together with Germany show a higher dependence on the environmental state than Estonia, Latvia, Lithuania, Poland and Russia, and the industry sectors most sensitive to different environmental issues seem to be beach tourism and recreational fishing. Three main explanations have been brought forward in the country reports to why the interviewees have responded that the environment is so far not a key factor for the businesses. (1) That the interviewees are uninformed about the causes and consequences of, for example, eutrophication. According to some interviewees, algae blooms are seen as a “natural” phenomenon, and are not viewed as an environmental problem. (2) That there is significant under capacity in the industry, which means that the demand is larger than the supply. This has the consequence that even if some people choose to go somewhere else for their vacation, the bookings are still full. This might mean that the consumers, not the producers, are the ones who bear the burden of environmental problems. (3) That the Baltic Sea environment is enough “ok” to not affect vacation choices to any large degree. No matter which of the reasons is true, the results from the interviews are important for policy making in the future, not the least to get a feeling for what the public opinion in different countries might look like. Except from the eutrophication issue, increased oil spill accidents make up a frightening scenario according to the responses. A major oil spill accident seems to be a complete disaster to tourism in the affected area. Regarding recreational fishery, the voices are raised uniformly that there has been a dramatic decrease in the cod stock in the Baltic Sea, and that the industrial trawlfisheries are mainly responsible for this. There have been many suggestions in the interviews to stop trawling for cod, since there are massive existence values in not extinguishing the stocks, and also since the economic value of having recreational fishermen catching cod instead of industrial fishery would be much greater. And also, quick actions would allow for more industrial cod fishery later on, which would be a gain to society. Another fish-related issue is small scale coastal commercial fishery. Many of the interviewees argue that activity in old fishery villages is crucial to tourism in the areas, and the ecological impact of this kind of fishery compared to, for example, trawling is negligible.Turism- och rekreationsbranscherna runt Östersjön är sannolikt beroende av havsmiljöns tillstånd. Den här rapporten presenterar resultaten från en intervjuundersökning genomförd under våren 2008 med 87 representanter från olika delar av branscherna (huvudsakligen verksamma inom strandturism, fritidsfiske, båtliv, kryssningsverksamhet samt fastighetsmarknaden) i samtliga länder runt Östersjön. Studien utgör delprojekt 8 i Economic Marine Information, som är ett uppdrag till Naturvårdsverket från Sveriges regering. Huvudmålet har varit att hämta in branschrepresentanternas uppfattning gällande (1) om, och i så fall hur respektive bransch har påverkats (eller inte påverkats) av problem eller förbättringar av havsmiljön under de senaste tre decennierna, samt (2) hur känslig respektive bransch är för möjliga framtida förändringar i havsmiljön. Intervjuundersökningen har genomförts tillsammans med samarbetspartners i vart och ett av de nio östersjöländerna. Varje partner har författat en landrapport kring intervjuerna. De viktigaste resultaten i landrapporterna har samlats till en sammanfattning, som även inkluderar några allmänna slutsatser. Rapporten innehåller denna sammanfattande text, följd av landrapporterna i form av bilagor. Detta är inte en vetenskaplig enkätundersökning vad gäller metoden för valet av målpopulation – urvalet har i denna studie inte varit slumpmässigt. Alla intervjuerna utgår dock från samma grundläggande frågeformulär, vilket möjliggör jämförelser och övergripande slutsatser. En huvudslutsats är att de intervjuade anser att turismen i Östersjöområdet idag är mer eller mindre opåverkad av de aktuella havsmiljöproblemen. Det viktigaste besväret tycks vara algblomningen, som är en följd av övergödningen. Algblomningen minskar estetiska värden och rekreationsvärden på stränder och kustområden runt Östersjön. Algblomningen har ännu inte gett någon större effekt på bokningar och vinster inom branschen, men det finns starka indikationer, inte minst från Sverige, Finland och Danmark, att en ökad frekvens eller varaktighet kan leda till mycket allvarliga problem för turistnäringen, i synnerhet inom strandturismsektorn. Rent allmänt är dessa tre länder tillsammans med Tyskland mer beroende av miljöns tillstånd än Estland, Lettland, Litauen, Polen och Ryssland, och de branscher som tycks vara mest känsliga för olika miljöfrågor verkar vara strandturismen och fritidsfisket. Tre huvudorsaker har förts fram i landrapporterna som förklaring till varför de intervjuade har svarat att miljön än så länge inte är en nyckelfaktor för de här turism- och rekreationsbranscherna. (1) Att de intervjuade är okunniga om till exempel övergödningens orsaker och följder. Enligt några av de intervjuade uppfattas algblomningar som ett ”naturligt” fenomen och de betraktas därför inte som ett miljöproblem. (2) Att det råder en betydande underkapacitet inom industrin, vilket innebär att efterfrågan är större än utbudet. Detta får som konsekvens att även om några människor väljer att åka någon annanstans på sin semester, så blir allting ändå fullbokat. Detta kan innebära att det är konsumenterna och inte producenterna som är den grupp som bär bördan av miljöproblemen. (3) Att östersjömiljön är tillräckligt ”ok” för att inte påverka semestervalen i någon större utsträckning. Oavsett vilka av de tre orsakerna som är sanna är svaren från de intervjuade viktiga för den framtida politiken, inte minst för att få en känsla för hur den allmänna opinionen i de olika länderna kan se ut. Förutom övergödningsfrågan är ökande oljeutsläppsolyckor ett skrämmande scenario enligt många av svaren. En större olycka med ett oljeutsläpp kan bli en fullständig katastrof för turismen inom det drabbade området. När det gäller fritidsfisket höjs röster unisont för att torskbeståndet har minskat dramatiskt i Östersjön och att det är det industriella trålfisket som har det största ansvaret för detta. Det har framkommit många rekommendationer i intervjuerna om att man bör sluta tråla efter torsk, eftersom det finns enorma existensvärden i att inte utarma beståndet, men även för att det skulle skapa ett mycket större ekonomiskt värde om man lät fritidsfiskarna fånga torsken istället för att låta den industriella fiskenäringen göra det. Ett snabbt agerande skulle ge utrymme för mer industriellt fiske senare, vilket skulle bli en vinst för samhället. En annan fiskerelaterad fråga rör det småskaliga kommersiella kustfisket. Många av de intervjuade menar att den här aktiviteten i de gamla fiskesamhällena är livsviktig för turismen i dessa områden och att de ekologiska konsekvenserna av detta slags fiske är försumbara jämfört med till exempel trålfisket.Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Övervakning av ytvatten : Handbok för tillämpningen av 7 kap. 1 §förordningen (2004:660) om förvaltningav kvaliteten på vattenmiljön samt Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2006:11) om övervakning av ytvatten enligt nämnda föreskrift
No full textEU:s medlemsstater har enats om att skapa en likartad förvaltning av sina vatten genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område. Sverige har genomfört direktivet bland annat genom den s k vattenförvaltningsförordningen, förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. Syftet med denna handbok är att ge vägledning vid utformningen av övervakningsprogram för ytvatten enligt vattenförvaltningsförordningen samt Naturvårdsverkets föreskrifter om övervakning av ytvatten (NFS 2006:11) enligt nämnda förordning. Övervakningen ska ge en sammanhållen och heltäckande översikt av den ekologiska och kemiska ytvattenstatusen inom varje avrinningsområde. Handboken riktar sig främst till vattenmyndigheter och länsstyrelser. Övervakningen ska dock genomföras i nära samarbete med relevanta myndigheter och aktörer som därför även kan ha intresse av att läsa handboken. Underlaget för handboken har tagits fram av en intern arbetsgrupp på Naturvårdsverket tillsammans med externa experter som bidragit med avsnitt om statistik och checklistor. Denna handbok är en av Naturvårdsverkets handböcker som ska ge vägledning vid tillämpningen av vattenförvaltningsförordningen.Rapporten är ursprungligen framtagen av Naturvårdverket men ansvaret har senare tagits över av Havs- och vattenmyndigheten.</p
Sammanställning av kalkningsuppgifter för IKEU-sjöar och vattendrag : 2008-04-07
No full textSpecialprojekt S4-07 inom IKEU-projektet 2007 (NV Dnr 235-30057-07-N1)</p
Barn och ungdomars fiskevanor
No full textI denna studie kartläggs barn och ungdomars fiskevanor genom ett frågeformulär som besvarats av 743 elever i årskurs 4 till 9 från 43 skolklasser över hela landet. Kunskapen om barn och ungdomars fiskevanor är bristfällig och begränsas till en studie från 1994. Studien visar att fiskeintresset är stort bland svenska barn och ungdomar. Killar är mer intresserade och fiskar mer än tjejer. Störst är skillnaden bland dem som är mycket intresserade, nästan fyra gånger fler killar än tjejer är mycket intresserade av fiske. Sju av tio eller 460 000 barn och ungdomar mellan 10 och 15 år fiskade under 2007. Av dessa fiskade 109 000 individer mer än 10 gånger. Totalt fiskade svenska barn och ungdomar mellan 10 och 15 år mer än 4 miljoner dagar 2007. Fiskeintresset är starkast i Norrland och minst i storstäderna. Enligt studien har barn i storstäderna också sämre förutsättningar för fiske, exempelvis har färre fiskevatten nära hemmet. De barn som har goda förutsättningar för fiske, såsom fiskevatten nära hemmet och sommarstuga, fiskar mer. Många barn skulle vilja fiska mer än vad de gör idag. Förmågan att känna igen ett antal fiskarter är bristfällig hos barnen med undantag för de som fiskar ofta. De barn som fiskar verkar ha större kunskap i ett antal frågor om natur och miljö än de som inte fiskar alls. Det är svårt att jämföra resultaten mellan studien av barns fiske 1994 och denna studie men fler tjejer tycks fiska ofta idag. De barn och ungdomar som uppger sig vara mycket intresserade av fiske har blivit färre och andelen barn som fiskar någon gång per år är i stort sett oförändrad. Fiske är en fritidssysselsättning med stora positiva värden för samhället, exempelvis genom ökat välmående, ekonomisk utveckling och insikt i miljöfrågor. Fiske på fritiden bedrivs till stor del oorganiserat och med litet stöd från samhället. Fiskevatten nära hemmet är viktiga för både barn och vuxnas fiske och när allt fler bor i städer kan det finnas behov av ökade satsningar från samhället för att erbjuda medborgarna god tillgång till fiskemöjligheter