The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Arbetsfördelning och resursanvändning inom kalkningsverksamheten
No full textUnder det första decenniet av 2000-talet genomförde Naturvårdsverket en rad åtgärder med syfte att skapa gemensamma strukturer och förbättra kvaliteten i den svenska kalkningsverksamheten. Efter att ha granskat länsstyrelsernas regionala åtgärdsplaner för 2010-2015 konstaterade Havs- och vattenmyndigheten att kvaliteten förbättrats avsevärt, men att de regionala skillnaderna fortfarande var omotiverat stora. I syfte att kartlägga den regionala arbetsfördelningen och resursanvändningen samt behovet av fortbildning och stödsystem inhämtade Havs- och vattenmyndigheten under 2014 information från kalkningens regionala och lokala aktörer. Uppgifterna insamlades via enkäter till länsstyrelser och huvudmän samt genom inhämtande av underlag i form av tidsredovisning och nyckeltal från länsstyrelserna. I föreliggande rapport presenteras resultaten av kartläggningen samt förslag på förändringar som kan leda till att resurser frigörs för kvalitetshöjande åtgärder. Kalkningsverksamheten finansieras huvudsakligen med statsbidrag som fördelas till huvudmän via länsstyrelsen. I nuläget finns drygt 150 huvudmän som huvudsakligen utgörs av kommuner. I enkätsvaren uppgav drygt 80 procent av huvudmännen att systemet med statsbidrag är bra. Utifrån denna synvinkel finns således ingen anledning att förändra nuvarande system. Till stor del finansieras kalkningsverksamheten via anslaget 1:12 ”åtgärder för havs- och vattenmiljö”. Inför 2013 genomfördes en förändring som innebar att länsstyrelsernas anslag till kalkning inte specificerades i förhållande till övriga verksamheter inom 1:12. Det nya förfaringssättet tycks inte generellt ha påverkat kalkningsverksamhetens finansiella utrymme under 2013. Det finns emellertid indikationer på att den biologiska uppföljningen minskade i några län. Länsstyrelsernas prioritering av verksamheten via ramanslagen varierade avsevärt. I förhållande till den förstärkning som länsstyrelserna erhöll på ramanslaget 2002 redovisade några län betydligt lägre lönekostnader 2013. Det förekom också att anslaget 1:12 belastats med lönekostnader som inte omfattas av villkoren i bidragsbeslutet och därmed borde belasta ramanslaget. Enkätsvaren samt länsstyrelsernas tidsredovisning visade att det föreligger stora skillnader mellan länen avseende såväl arbetsfördelning som tidsåtgång för de olika arbetsmomenten. Detta gäller även till vad och i vilken omfattning som konsulter anlitas. Skillnaderna mellan länen är delvis beroende på verksamhetens omfattning och karaktär. Till stor del framstår emellertid skillnaderna som en konsekvens av att länsverksamheten med tiden kommit att utformas på olika sätt. Tidsåtgången för länsstyrelsernas bidragsadministration kunde bara i liten utsträckning förklaras med verksamhetens omfattning och antalet huvudmän. På flera län finns utrymme för effektivisering av rutiner och arbetsmoment. I Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:3 10 förhållande till den enkla redovisning som länsstyrelserna efterfrågar framstår många huvudmäns tidsåtgång för bidragsadministration inte heller som rimlig. Länsstyrelserna behöver kommunicera med huvudmännen i syfte att tydliggöra behovet av underlag och därmed reducera tidsåtgången. Upphandling av kalk och kalkspridning bör i större utsträckning samordnas mellan flera huvudmän och även mellan flera län. Små uppdrag innebär höga kostnader för kalk och kalkspridning. Genom att samordna upphandlingar och välja fleråriga avtal när detta är relevant och möjligt kan arbetstiden sannolikt mer än halveras. Försurningsbedömningen av kalkade vatten upplevs både som krånglig och osäker. Oklarheter kring beräkningsverktyg och bedömningsgrunder behöver redas ut. Dessutom behöver länsstyrelser och huvudmän ytterligare utbildning och vägledning. Översyn och justering av kalkdoseringen bör ske årligen. För all kalkning i landet kan detta teoretiskt genomföras på ungefär 50 arbetsdagar. Enligt enkätsvaren arbetade länsstyrelser och huvudmän närmare 800 arbetsdagar med spridningsplanering under 2013. Endera är uppgifterna i enkätsvaren rejält överskattade eller så präglas arbetet av stor ineffektivitet. I princip behövs en lika omfattande organisation för att sköta en kalkdoserare som 20 eller 30. Detta talar för att doserardriften bör samordnas för att uppnå stordriftsvinster. Endera mellan flera huvudmän eller med liknande kommunala verksamheter. Ansvaret för att sköta kalkdoserarna åligger huvudmannen. Länsstyrelsen ska se till att driftorganisationen uppfyller nödvändiga krav och behöver därför vara insatt i teknik och skötselbehov. Mot denna bakgrund är det oroväckande att huvudmännen i flera län bedömer länsstyrelsens kompetens som mindre bra avseende doserare. Kalkningens effektuppföljning omsätter årligen närmare 25 miljoner kronor. Uppföljningens kvalitet och omfattning uppvisade omotiverat stora skillnader mellan länen. Det behövs system som säkerställer att vattenprover tas när kalkeffekten kan befaras vara otillräcklig, vilket i praktiken innebär vid höga flöden. För den biologiska uppföljningen behövs system som reglerar verksamhetens omfattning i förhållande till erhållna medel. Spridningskontrollens kostnader varierade avsevärt mellan länen. Till viss del torde detta vara en följd av olika ambitionsnivå. Till stor del beror emellertid skillnaderna på att olika schabloner tillämpas för att beräkna huvudmannens kostnader samt ett varierande nyttjande av konsulter. Detta talar för att det finns utrymme att minska kostnaderna för spridningskontrollen inom ett antal län. Baserat på det underlag som legat till grund för denna resurskartläggning bedöms den samlade arbetstid som länsstyrelser och huvudmän lägger på kalkningsverksamheten vara tillräckligt omfattande för att säkerställa en bra kvalitet. De brister i kvalitet som framkommit vid tidigare granskningar antyder därför att verksamheten inte på ett effektivt sätt förmår att omsätta tillgängliga resurser till effektiv arbetstid. En viktig orsak torde vara splittringen på många aktörer där flera huvudmän och ett antal länsstyrelser hanterar mycket små kalkmängder. Ineffektiva rutiner för hantering av exempelvis kalkdata, kemidata och bidragsutbetalningar utgör också ett problem. Likaså dubbelarbete och arbete som utförs av personal med otillräcklig erfarenhet och kompetens. Fördelningen av ekonomiska resurser mellan länen för bland annat administration, upphandling, spridningsplanering, spridningskontroll, försurningsbedömning och effektuppföljning har sedan 1990-talet skett via schabloner. Syftet med att använda schabloner är främst att skapa rättvisa förutsättningar mellan länen. Ursprungligen baserades schablonerna enbart på totalmängden spridd kalk. Varefter nya underlag funnits tillgängliga har justering gjorts för såväl spridningsmetoder som målområden. Det finns inget som pekar på att schablonerna i nämnvärd omfattning skapat orättvisa förutsättningar mellan länen
Vägledning för kraftigt modifierade vatten
No full textDenna vägledning ska fungera som en praktisk handledning för de handläggare/experter som kommer att arbeta med bedömningsförfarandet för kraftigt modifierade vatten. Vägledningen är användbar för verksamhetsutövare vars verksamhet ligger i en vattenförekomst som förklarats som kraftigt modifierad och som blir berörda av de åtgärder som fastställs som rimliga inom miljökvalitetsnormen god ekologisk potential
God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 4: Åtgärdsprogram för havsmiljön
No full textHavs- och vattenmyndigheten har tagit fram ett åtgärdsprogram för havsmiljön (ÅPH) för Nordsjön och Östersjön. ÅPH har tagits fram enligt havsmiljöförordningen, som är det svenska genomförandet av EU:s havsmiljödirektiv. Åtgärdsprogrammet för havsmiljön anger vilka åtgärder som behövs för att miljökvalitetsnormerna för havet ska kunna följas för att god havsmiljö ska uppnås på sikt. Det kompletterar pågående arbete och vattenförvaltningens åtgärdsprogram. Vi föreslår trettiotvå olika åtgärder ÅPH följer bestämmelserna i 5 kap. miljöbalken och riktas till myndigheter och kommuner. För varje åtgärd finns en ansvarig myndighet som behöver genomföra åtgärden och ofta medverkar flera myndigheter. De flesta åtgärder är av styrmedelstyp som till exempel vägledningar, utredningar, information och bidrag. Dessa leder direkt eller indirekt till att de fysiska åtgärderna genomförs. Vi har tagit fram 32 olika åtgärder inom områdena • främmande arter • fiskar och skaldjur som påverkas av fiske • övergödning • bestående förändringar av hydrografiska villkor • farliga ämnen • marint avfall • biologisk mångfald • marina skyddade områden • restaurering Många faktorer påverkar god status till 2020 De belastningar som vi övergripande bedömer ha störst påverkan på den svenska havsmiljön är tillförsel av näringsämnen, uttag av arter genom fiske samt tillförsel av farliga ämnen. I ÅPH finns åtgärder för att minska påverkan på havet inom dessa områden. När det gäller att minska tillförseln av näringsämnen och farliga ämnen måste detta ske främst genom landbaserade åtgärder vilka hanteras inom vattenförvaltningens åtgärdsprogram. Genomförande av vattenförvaltningens åtgärdsprogram är därför en förutsättning för att nå god miljöstatus. Det finns även nationella åtgärder för fiske i ÅPH, men här är också arbete inom EU:s gemensamma fiskeripolitik viktigt. Åtgärdsprogrammet för havsmiljön syftar till ett helhetsperspektiv på åtgärdsarbetet där åtgärder inom olika områden kompletterar varandra. Inom ett flertal områden råder dock kunskapsbrist. Det innebär att det är svårt att bedöma vilken omfattning eller typ av åtgärder som behövs. Det gäller också kostnader och effekter. Kunskapsförstärkning behövs till exempel om marina livsmiljöers utbredning och om deras tillstånd. Även om vi lyckas genomföra programmet i sin helhet och därmed reducera påverkan kommer vi inte att nå god miljöstatus generellt till 2020. Detta beror främst på den långa återställningstid som haven behöver. Även internationell påverkan – som luftföroreningar och marint skräp – kan vara viktigt men här är kunskapsläget sämre. För att komma åt sådana belastningar krävs ett kraftfullt internationellt samarbete. När ÅPH rapporteras till EU-kommissionen kommer vi också att rapportera att vi inte förväntar oss nå god miljöstatus 2020 för alla temaområden. Åtgärdsprogrammet är en god miljöinvestering Om åtgärdsprogrammet för havsmiljön genomförs bedömer vi att den samhällsekonomiska nyttan som kan uppnås överstiger kostnaderna. Vi uppskattar den totala kostnaden för att genomföra ÅPH till cirka 2 miljarder kronor under perioden 2016–2030. De uppskattade nyttorna uppgår till cirka 6,8 miljarder kronor under samma period. Det framgår tydligt av konsekvensanalysen att det kommer att vara en god investering att genomföra ÅPH, både för miljön och för de samhällsekonomiska nyttor som genereras i förhållande till kostnaderna. Samordning med annat miljöarbete Att genomföra havsmiljöförordningen är en del i arbetet med att nå de svenska miljökvalitetsmålen. På så sätt knyts de politiskt beslutade målen för svenska hav samman med de juridiskt bindande miljökvalitetsnormerna för havsmiljön. Åtgärdsprogrammet för havsmiljön har tagits fram parallellt med åtgärdsprogrammet inom vattenförvaltningen1. De båda åtgärdsprogrammen kompletterar varandra, framför allt åtgärder för att minska närsaltsbelastningen till havet. För att nå de internationellt överenskomna målen inom Aktionsplanen för Östersjön (BSAP) behövs åtgärder på land och dessa finns i vattenförvaltningen. Det nuvarande förslaget till reviderat åtgärdsprogram för vattenförvaltningen innebär att tillförseln att kväve och fosfor kommer att minska vilket gör att vi i stort sett når målen. Däremot är minskningen inte tillräcklig för att uppnå målen i BSAP. För att komplettera annat åtgärdsarbete vill vi utreda hur den interna belastningen av kväve och fosfor i Östersjön kan minskas. Vi tror att det kan leda till bättre havsmiljö, framför allt lokalt. Den svenska havsplaneringen är en process för att planera för var verksamheter bör lokaliseras så att god miljöstatus och en hållbar användning av haven kan uppnås. Flera föreslagna åtgärder behöver också hanteras i det pågående arbetet med att utarbeta havsplaner. Arbetet med att genomföra havsmiljöförordningen innebär även samverkan med våra grannländer kring åtgärder i den gemensamma havsmiljön. Det gäller bland annat bilaterala samarbeten, inom de regionala havskonventionerna Ospar och Helcom samt på EU-nivå. Nationellt samråd om åtgärdsprogrammet för havsmiljön pågick mellan 1 februari och 30 april 2015. Åtgärdsprogrammet fastställdes den 14 december 2015 och rapporteras till EU-kommissionen i början av 2016. Från 2016 startar arbetet med att genomföra åtgärderna och följa upp genomförandet
Management of Large Rivers to Secure Functions of Coastal Ecosystems : Seminar organized by the Swedish Agency for Marine and Water Management at World Water Week 2015 in Stockholm
No full textHuman activities upstream in rivers have negative environmental impact on coastal aquatic ecosystems of which millions of people in the developing world are dependent on for their livelihoods. Some of the main problems have been identified as hydropower development, sediment extraction and pollution with impacts on ecosystem functions and services. In order to address the environmental challenges it is important to identify critical flows in the source to sea continuum. The degradation of ecosystems in the continuum illustrates the lack of understanding of these flows that are connecting the systems. In addition the linkages in existing management systems on land, in the coastal zone and in the oceans, which are often handled separately, needs to be further understood. Hence it is crucial that existing management tools are developed into integrated management approaches, such as management based on a source to sea approach to address these linkages and to resolve the environmental challenges in aquatic ecosystems. The land-river-coasts linkages are also important in order to enable the realization of the implementation of several of the Global Goals for Sustainable Development. Availability of clean freshwater and protection of aquatic ecosystems will be two of the most important issues to improve living conditions for the poor riverine and coastal communities. Linking goal 6 and 14 and their targets and indicators is therefore essential to ensure livelihoods of poor communities that depend on the natural resources from the aquatic ecosystems. Furthermore, the implementation of the Global Goals for Sustainable Development and targets will require concerted and coordinated actions at all levels and between all sectors. Active engagement of all stakeholders, effective dialogue, including poor communities, civil society and the private sector are also important conditions. The integration between the management systems of large rivers with their estuarine and coastal areas is a challenge and the future development will require new methodologies and innovative institutional arrangements. Hence, the application of a source to sea management approach is essential in order to secure a sustainable development.En överblick av vårt seminarium på Världsvattenveckan 2015 med bland annat sammanfattningar av alla presentationer och slutsatser
Variability and Trends of Phytoplankton in the Baltic Sea and Kattegat-Skagerrak
No full textThe aim of the report is to describe results from analyses of time series of phytoplankton data from the Swedish marine monitoring programs. One issue is if it is possible to describe environmental change with the current sampling frequency. The three main aims are: (I) to investigate the statistical strength of time series of phytoplankton biomass, (II) to investigate the variability of species composition between stations and (III) to investigate the temporal variability regarding species composition. Results indicate how long time series are needed to detect change at a certain level. Also the variability in biodiversity is shown with some examples. To quantify the biomass of phytoplankton different parameters may be investigated, e.g. chlorophyll content and the biovolume of phytoplankton. Chlorophyll a is designated in directives for describing the environmental status of the seas as an indicator for eutrophication. Sampling for chlorophyll is usually made using two different methods in the seas surrounding Sweden. Samples are collected using a hose, normally from 0-10 m depth, or by sampling at discrete depths, e.g. 1, 5 and 10 m. No difference was observed when comparing data from the hose sampling with depth-averaged data from the discrete depths. Thus the data from hose-sampling can be used together with the data based on sampling at discrete depths. To investigate if chlorophyll a works as a proxy for phytoplankton biomass data on total biovolume of phytoplankton, based on cell counts and cell volume estimates, was compared to chlorophyll a data. The data set include data from 1983 to 2014. A large part of the data emanates from 2010 and later. In the investigated data set there is a significant, but weak, correlation between chlorophyll a and total biovolume (n= 3119, p <0.01, R2 = 0.439). Results about the statistical strength (power) of the time series of total biovolume of phytoplankton indicate that it on average takes 23 years to detect a change of 1% (p<0.01, power = 80%). A change of 10% is detected after 7 years and a change of 40% is detected in 5 years. Results regarding the statistical strength of time series of chlorophyll a show that it on average takes 33 years to detect a change of 1%. A change of 10% is detected after 14 years and a change of 40% in 7 years. Please note that these figures are based on data from monitoring programs that include the variability observed. When the data set was divided into geographical areas called the type areas it was evident that the amount of available data in the different type areas varies a lot. In some areas there is not enough data to carry out an analysis of the statistical strength. Another conclusion is that there is substantially less data on phytoplankton biodiversity and biomass based on cell counts and cell volume estimates compared to the amount of data on chlorophyll a. Data was also split according to sea basins to show the statistical strength in the data if sampling frequency continues as up to now. To detect a change of Swedish Agency for Marine and Water Management report 2015:33 8 5% of chlorophyll a with the power of 80% the number of years needed if the present sampling frequency continues is on average: - The Kattegat-Skagerrak: 16 years - The Sound and the Southern Baltic Proper: 11 years - The Baltic Proper: 7->50 years - The Bothnian Sea: 19-41 years - The Bothnian Bay: 13-35 years To investigate differences in biodiversity, data from intense sampling campaigns made in the period 2010-2012 was used. The sampling was made at a much larger number of locations compared to the normal monitoring program. Results of cluster analysis (Euclidian distance) on the species composition show that weekly sampling describes the natural variability in phytoplankton biodiversity well while sampling once a month does not resolve the natural variability in biodiversity. When investigating the spatial variability, i.e. the differences in species composition between stations, results indicate that samples from the same water mass, e.g. the southern Kattegat, are similar. The differences in closely located bays and fjords are large in regard to plankton biodiversity.Rapporten syftar till att beskriva resultat från analys av tidsserier från marina miljöövervakningsprogram i Sverige med avseende på växtplankton. En övergripande fråga är om den svenska miljöövervakningen kan fånga upp förändringar med nuvarande provtagningsfrekvens. De tre huvudsyftena är att: (I) analysera statistisk styrka för tidsserier av växtplanktonbiomassa, (II) analysera hur statistiskt lika stationer är med avseende på artsammansättning och (III) analysera tidsmässig variabilitet vad gäller artsammansättning. Resultaten kan ge en fingervisning om hur långa mätserier som krävs beroende på vilken fråga som skall besvaras, d.v.s. vilken storlek på förändring över tid som behöver detekteras. Resultaten ger även inblick i hur stor variabiliteten i växtplanktons biodiversitet är mellan stationerna, eller enklare utryckt hur lika stationer är. För att kvantifiera hur mycket växtplankton som finns kan olika parametrar undersökas, exempelvis klorofyll och biovolym. Klorofyll är specificerat i direktiv för att beskriva miljöstatus i havet som en indikator för eutrofiering. Klorofyllprovtagning sker med huvudsakligen två olika metoder i haven runt Sverige. Prover tas dels med slang, normalt 0-10 m, och dels med vattenhämtare från fasta djup. När medelvärden från provtagning vid fasta djup jämfördes med data från slangprovtagning kunde ingen skillnad påvisas. En slutsats är att klorofylldata baserad på slangprovtagning kan användas tillsammans med medelvärdesbildade data från fasta djup. För att undersöka om klorofyll a fungerar som en så kallad proxy (~ersättare) för växtplanktonbiomassa jämfördes data på total biovolym av växtplankton med mängden klorofyll a i ett datamaterial från 1983 till 2014. En stor del av data kommer från 2010 och senare. I det undersökta datamaterialet finns en signifikant, men svag, korrelation mellan växtplanktonbiomassa, mätt som biovolym, och klorofyll a. (n= 3119, p <0.01, R2 = 0.439). Resultat gällande statistisk styrka på tidsserier av total biovolym av växtplankton visar att det i medeltal tar 23 år att upptäcka en förändring på 1% (p<0.05, power = 80%). En förändring på 10% upptäcks på 7 år och en förändring på 40% på 5 år. Resultat gällande statistisk styrka på tidsserier av klorofyll a visar att det i medeltal tar 33 år att upptäcka en förändring på 1%. En förändring på 10% upptäcks på 14 år och en förändring på 40% på 7 år. Det är värt att notera att dessa siffror är baserade på verkliga data från miljöövervakningen och den variabilitet som finns i datamaterialet. När data delades upp i olika geografiska områden enligt den så kallade typindelningen av kustvatten visade det sig att datamängden i de olika typerna varierar stort. Det innebär att det i vissa områden i stort sett saknas dataunderlag för att göra en analys av statistisk styrka. En annan slutsats är att det finns en betydligt mindre mängd data gällande växtplanktons biodiverstitet och biomassa baserat på cellräkning och cellvolymsbestämningar jämfört med mängden data på klorofyll a. Data delades även in havsområdesvis för att visa vilken statistisk säkerhet datamaterialet ger om provtagningar fortsätter med samma frekvens som hittills. För att upptäcka en förändring på 5% i klorofyll med en statistisk säkerhet på 80% krävs det i medeltal: Kattegatt-Skagerrak: 16 års data Öresund och södra Egentliga Östersjön: 11 års data Egentliga Östersjön: 7-> 50 års data Bottenhavet: 19-41 års data Bottenviken: 13-35 års data För att undersöka skillnader i biodiversitet användas data från de så kallade kampanjårs-studierna som genomfördes under perioden 2010 - 2012. Då genomfördes provtagning av växtplankton på betydligt fler stationer än i de normala övervakningsprogrammen. Resultat av klusteranalys (Euclidian distance) på artsammansättning visar att en provtagningsfrekvens på en gång i veckan fångar den naturliga variationen i biodiversitet. Provtagning en gång i månaden fångar inte den naturliga variabiliteten i biodiversitet. När det gäller rumslig upplösning så har stationer inom samma vattenmassa, t.ex. södra Kattegatt, ungefär samma artsammansättning. När det gäller stationer nära kusten, finns betydande skillnader i biodiversitet mellan prover insamlade i närliggande vikar och fjärdar/fjordar.
Uppföljning av länsstyrelsernas tillsyn : av vattenverksamheter för år 2014
No full textTillsammans avsätter länsstyrelserna 5,6 årsarbetskrafter på den planerade tillsynen för verksamhetsområdet ”övrig vattenverksamhet”. Detta kan jämföras med 11,3 årsarbetskrafter för den händelsestyrda tillsynen (övrig vattenverksamhet) eller 24,9 årsarbetskrafter för anmälningsärenden enligt 11 kap 9 a § miljöbalken och rensningar enligt 11 kap 15 § miljöbalken. Ovanstående betyder att om ett vattenkraftverk ska bli föremål för planerad tillsyn vart 5:e år behöver varje årsarbetskraft, totalt, tillsyna ca 70 vattenkraftverk per år. Om ytterligare tillsynsobjekt t.ex. ca 10 000 dammar, muddringar och grävningar, ett okänt antal vattenuttag samt uppföljande tillsyn av tillståndsprövade och anmälda vattenverksamheter adderas till ovanstående resonemang bedömer Havs- och vattenmyndigheten att resursen för den planerade tillsynen sannolikt begränsar möjligheten att nå miljömålet Levande sjöar och vattendrag. För att styra de begränsade resurserna till rätt områden behöver länsstyrelserna arbeta aktivt med behovsutredningar, tillsynsplaner och samarbeten mellan länsstyrelserna. I årets uppföljning har antalet nyligen beslutade behovsutredningar ökat från 14 till 16 stycken. Även för tillsynsplanerna har antalet ökat från 14 till 16 stycken. Det är positivt att antalet länsstyrelser med beslutade behovsutredningar och tillsynsplaner ökar, men vi anser att samtliga länsstyrelser borde ha haft en tillsynsplan som var beslutad under 2013 eller 2014. Framtagandet av behovsutredning och tillsynsplan bör göras i tät samverkan med övriga sakområden (t.ex. vattenförvaltning, fiske, miljöövervakning, hotade arter, kulturmiljö) inom länsstyrelsen för att få en gemensam bild av behoven, hitta möjliga lösningar och kunna avgöra var tillsynen gör mest miljönytta. Vi har i uppföljningen av tillsynen frågat vad de olika tillsynsärendena (övrig vattenverksamhet) har resulterat i för åtgärd från tillsynsmyndighetens sida. För den planerade tillsynen leder ca 23 % av ärendena till ett föreläggande om t.ex. återställande, underhåll, miljöåtgärd eller tillståndsprövning. Motsvarande siffra för den händelsestyrda tillsynen är 15 %. Havs- och vattenmyndigheten anser att antalet anmälningar om misstänkta miljöbrott, 81 stycken, är förvånande få sett till det totala antalet tillsynsärenden 1977 stycken. Det betyder att det i endast 4 % av tillsynsärendena finns anledning att misstänka ett miljöbrott. Möjligen kan en del av förklaringen ligga i att många tillsynsärenden berör frågeställningar mellan enskilda fastighetsägare samt avsaknaden av tillstånd eller mycket gamla tillstånd gör det svårt att bedöma om det finns misstanke om miljöbrott. I uppföljningen anges att det i 29 ärenden av totalt 1977 tillsynsärenden har beslutats om tillsynsavgift. Havs- och vattenmyndigheten bedömer att det inte är troligt att övriga ärenden utgjordes av obefogade klagomål och att det, allra minst, borde ha tagits ut avgift i 345 ärenden (tillsynsärenden som resulterat i ett föreläggande om åtgärd). Havs- och vattenmyndigheten anser att länsstyrelserna behöver utveckla rutinerna för att besluta om avgift. Av redovisningen framgår att återkallande eller omprövning av tillstånd nästan inte alls förekommer. De omprövningar som har varit vanliga under 2014 är de som berör markavvattningsföretag. Möjligheten att återkalla tillstånd har inte utnyttjats särskilt flitigt inom vattenverksamhetsområdet, trots att det för myndigheter, inte innehåller samma ersättningsregler som vid en omprövning
Långsiktig strategi för Havs- och vattenmyndighetens medverkan i det regionala tillväxtarbetet 2014-2020
No full textInom ramen av ett regeringsuppdrag har Havs- och vattenmyndigheten tagit fram och beslutat om en långsiktig strategi för myndighetens medverkan i det regionala tillväxtarbetet 2014-2020. Regeringsuppdraget syftade till att skapa bättre förutsättningar för myndigheternas medverkan in det regionala tillväxtarbetet, bland annat genom en vidareutvecklad och bättre samverkan mellan myndigheter och regionalt utvecklingsansvariga aktörer. I regeringsuppdraget ingick att ta fram en långsiktig strategi som ska vägleda och utveckla myndighetens medverkan i det regionala tillväxtarbetet och EU:s sammanhållningspolitik under perioden 2014-2020. Av strategin ska framgå inom vilka områden och frågor Havs-och vattenmyndigheten medverkar i det regionala tillväxtarbetet och hur regionala utvecklingsstrategier och regionala prioriteringar beaktas. Strategin ska även beskriva hur myndigheten avser att bidra till utvecklad samverkan och dialog med de regionalt utvecklingsansvariga aktörerna samt hur samverkan kan utvecklas med andra nationella myndigheter i förhållande till aktörerna. Havs- och vattenmyndigheten redovisade uppdraget till Näringsdepartementet den 30 mars 2015
Fiske och Natura 2000 : 7 kap. 28 a § miljöbalken i EU-rättslig belysning
No full textI rapporten redogörs för i huvudsak tre frågor. Den första frågan är om tillstånd krävs enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken för fiske som kan påverka miljön i ett Natura 2000-område. Även om frågan alltid måste bedömas med hänsyn till de miljöeffekter som riskeras vid varje fiskesituation, visar den rättsliga analysen att 7 kap. 28 a § miljöbalken, i belysning av EU-rätten, har ett vitt tillämpningsområde som typiskt sett gäller för olika slag av yrkesfiske. Det beror på följande faktorer: Fiske (såväl bottentrålning som andra fiskemetoder) är ett slags ”verksamhet” enligt 7 kap. 28 § miljöbalken, och bör även ses som ”plan eller projekt” enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. Fiske omfattas av tillståndsplikt om det på ett ”betydande sätt” kan påverka områdets skyddssyfte. Redan en liten sannolikhet för sådan påverkan är tillräcklig, eller som EU-domstolen uttalar i målet Waddenzee: ”när det på grundval av objektiva kriterier inte kan uteslutasatt planen eller projektet kan ha en betydande påverkan på det berörda området” (kursiverat här). Vid bedömningen av påverkan ska beaktas inte enbart direkta effekter, utan även indirekta (såsom påverkan på näringsväven) och kumulativa (såsom andra fiskares uttag). Det är inte avgörande om fisket sker inom Natura 2000-området utan hur det påverkar detta. Återkommande fisken bör ses som enskilda projekt som ska konsekvensbedömas för sig enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet (och därmed även enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken), även om fisket påbörjades innan ett Natura 2000-område skyddades. Tolkningen bygger på EU-domstolens praxis när det gäller artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. Dessutom är artikel 6.2 i direktivet tillämplig vid återkommande fisken. Artikeln innebär en allmän skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att skydda miljön i området. Eftersom återkommande fisken bör ses som enskilda projekt, får övergångsregeln till 7 kap. 28 a § miljöbalken ingen verkan mot fiske som sker efter 1 juli 2001, oavsett när det skedde första gången. Dessutom gäller som sagt artikel 6.2 art- och habitatdirektivet. Den andra frågan är om 7 kap 28 a § miljöbalken kan tillämpas på fiske utanatt stå i konflikt med den gemensamma fiskeripolitiken och EUs exklusiva kompetens. Rättsläget har i betydande grad klargjorts genom artikel 11 i 2013 års grundförordning för fiske. Sveriges skyldigheter enligt artikel 6 art- och habitatdirektivet (och därmed 7 kap. 28 a § miljöbalken) gäller för såväl havsområdet innanför 12-milsgränsen som hela den ekonomiska zonen. Skyldigheten gäller även när åtgärderna rör andra staters fiskeverksamheter, men då ska ett särskilt förfarande tillämpas. Under vissa förutsättningar kan Sverige, vidta mer långtgående åtgärder för att bevara Natura 2000-områden, än som följer av artikel 6 art- och habitatdirektivet (se nedan). Den tredje frågan rör vilka rättsliga lösningar som kan komma ifråga för att i framtiden kontrollera fiske som kan påverka Natura 2000-områden. EU-rätten hindrar i princip inte att exempelvis Havs- och vattenmyndigheten utfärdar generella föreskrifter med sådana miljökrav på fisket att ”betydande miljöpåverkan” inte uppkommer och att därmed kravet på MKB och tillstånd enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken inte aktualiseras. Av EU-rättspraxis följer dock att mycket höga krav måste ställas på innehållet i sådan lagstiftning. Reglerna ska ”säkerställa” att betydande påverkan på områdets skyddsobjekt inte kan ske vid något fisketillfälle (återigen med beaktande av möjliga direkta, indirekta och kumulativa effekter). I två rättsfall som redovisas i rapporten har medlemsstaternas lagstiftning med generella krav underkänts av EU-domstolen som tillräckliga för att undanta tillståndsplikt för viss verksamhet enligt artikel 6.3 art- och habitatdirektivet. I rapporten tas inte slutlig ställning till om det i praktiken alls är möjligt att undanta fiske generellt och hur i så fall de generella miljökraven i föreskrifter skulle utformas (den bedömningen kräver även annan kompetens än juridisk). Om generella förskrifter skulle komma ifråga, bör övervägas en ordning där föreskrifterna kontinuerligt uppdateras för att anpassas till förändringar i miljön. Föreskrifter behöver sannolikt preciseras för varje enskilt Natura 2000-område. En annan lösning kan vara att generellt förbjuda allt eller visst slags fiske inom, kanske också i närheten av, ett Natura 2000-område. Artikel 11 grundförordningen för fiske hindrar ett sådant förbud om det är mer långtgående än vad som följer av artikel 6.2 art- och habitatdirektivet. Däremot ger artikel 20 möjligheter till sådana åtgärder innanför 12-milsgränsen. Om åtgärderna syftar till att bevara fiskebestånd och endast riktas mot egna fartyg kan artikel 19 tillämpas.En individuell kontroll enligt 7 kap. 28 a § miljöbalken kan ske genom Havs- och vattenmyndigheten i stället för länsstyrelsen. Prövningen av eventuell påverkan på Natura 2000-områden skulle då kunna samordnas med annan tillståndsprövning av fiske. Om prövningen fortsatt ska ske av länsstyrelsen, bör HaV ge vägledning om tillämpningen vad gäller fiske. Vägledningen bör utformas i enlighet med EU-domstolens praxis
Naturliknande fiskvägar : I södra Sverige
No full textFöreliggande rapport är en sammanställning och funktionsbedömning av naturliknande fiskvägar i södra Sverige. Den geografiska omfattningen är Blekinge, Halland, Jönköping, Kalmar, Kronoberg, Skåne, Västra Götaland och Östergötlands län. Rapporten omfattar kända naturliknande fiskvägar fram t.o.m. 2012. Totalt har 162 naturliknande fiskvägar noterats, fördelade på 90 st. omlöp, 5 st. inlöp, 15 st. överlöp, 7 st. kombinationer samt 45 st. utrivningar av vandringshinder. Naturliknande fiskvägar i form av omlöp ökade i omfattning från slutet av 1990-talet och är idag den vanligaste formen av nybyggda fiskvägar. Överlöp, d.v.s. en naturlig tröskling förbi ett lågt hinder, har förekommit sedan länge (början av 1900-talet), men i liten omfattning. Målet att i rapporten dra slutsatser kring hur konstruktionen bör utformas har till viss del inte uppnåtts på grund av kunskapsbrist rörande såväl konstruktion hos flertalet fiskvägar, men även genom bristen på uppföljning av många fiskvägar. Fältbesök har ökat kunskapen hos ett antal av fiskvägarna, men långt ifrån alla fiskvägar har av tidsmässiga skäl kunnat undersökas. Totalt har 47 fiskvägar besökts. En utvärdering av funktionen, för framförallt uppströmsvandrande fisk, kunde göras med hjälp av utförda elfisken och fiskräknare, samt observationer av fisk och besiktning på plats. Ej optimal funktion kunde emellertid i stort sett endast noteras vid fältbesöken, även om elfisken i vissa fall indikerade att fisk inte passerade eller i endast liten mån passerade fiskvägen. En utvärdering av de besökta fiskvägarna visade att en av tre naturliknande fiskvägar bedömdes ha ej optimal funktion (13 st. omlöp, 1 st. inlöp samt 2 st. kombinationslösningar). Av de fiskvägar som bedömdes ha god funktion fanns 25 st. omlöp, 1 st. inlöp, 3 st. kombinationslösningar samt 2 st. överlöp. Observera att samtliga bedömningar från fältbesök är ögonblicksbilder, d.v.s. funktionen vid rådande vattenföring. Andelen (%) av flödet på platsen som passerade genom fiskvägen visade sig vara den viktigaste variabeln för att skilja mellan fiskvägar med ej optimal respektive god funktion. Ju större andel av vattnet desto sannolikare att fiskvägen bedömdes ha god funktion. Utifrån det underlag som beskrivs i föreliggande rapport samt de fältbesök som gjorts, redovisas förslag till prioritetsordning och förslag till tekniska rekommendationer. Utöver detta ges ett flertal förslag rörande den nationella databasen Åtgärder i vatten (ÅiV) (http://www.atgarderivatten.se), drift och skötsel samt uppföljning av åtgärder
Test av olika fjärranalysmetoder och underlag för baskartering av Natura 2000-naturtypen ler- och sandbottnar (1140)
No full textSyftet med det här projektet var att undersöka om det är möjligt att genom en rasteranalys (GIS) av flygbilder (ortofoton) få fram utbredningen av Natura 2000-naturtypen ler- och sandbottnar som blottas vid lågvatten (naturtypskod 1140). Hypotesen var att utbredningen av 1140 motsvaras av de pixlar i ett ortofoto som överstiger ett bestämt pixelvärde (brytvärde) i havsområdet. I rapporten redovisas hur sådana rasteranalyser kan göras och resultaten av dessa. Olika typer av bilder testades för att undersöka om resultat skilde sig åt beroende på vilken typ av bilder man använder som underlag till rasteranalysen. I studien användes svartvita ortofoton, ortofoton i färg och satellitbilder (SACCESS). Åtta olika områden i länet besöktes för att bestämma utbredningen av 1140 i fält, för att få ett referensmaterial (”facit”). Det visade sig att variationen i brytvärde både inom och mellan områden var för stor för att man ska kunna få fram utbredningen av 114o genom en rasteranalys, oavsett vilken typ av bilder man använder. Det fanns heller inte några tydliga gradienter som skulle kunna förklara varför brytvärdet varierar, varken när det gäller ytter-/inner-områden, sötvattenspåverkan eller exponeringsgrad. Det går därför inte att dela upp kusten i olika delområden som analyseras var för sig. Istället rekommenderas traditionell flygbildstolkning, med ortofoton i färg som underlag. Svartvita ortofoton är inte lika tydliga och ger ett för dåligt resultat. Satellitbilderna rekommenderas inte heller. De har för grov upplösning (10 x 10 meter) för att vara användbara.The purpose of this project was to investigate whether it is possible to identify areas of the Natura 2000-habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140), by doing a GIS analysis of aerial photographs (orthophotos). The report describes how such analyzes can be made and the results of these analyzes. Various types of images were tested to determine if the results differed depending on the type of images that was used. Eight different areas of the county were visited to determine the extent of 1140 in the field, to get a reference material. Unfortunately, the distribution of 1140 cannot be determined by using a raster analysis, since the variation in the cut-off value is too large, both within and between areas and regardless of the type of images that are used. Instead traditional aerial photo interpretation is recommended. For good results, orthophotos in color should be used instead of the black and white orthophotos or satellite images