The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Nationell akvatisk miljöövervakning 2015 – 2020
No full textHavs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket har under 2013-2014 genomfört en översyn av dagens nationella akvatiska miljöövervakning, som genomförs inom ramen för program– områdena Sötvatten respektive Kust och hav. Havs- och vattenmyndigheten har huvudansvaret för den akvatiska miljöövervakningen och Naturvårdsverket ansvarar för övervakning av halter och effekter av miljögifter i akvatisk miljö. I denna rapport föreslås en plan för fortsatt utvärdering och uppdatering av merparten av de akvatiska delprogrammen, medan Naturvårdsverket redovisar översynen av miljögifterna i en separat rapport. Förutom de krav som redan ställs på en effektiv miljöövervakning, ställer uppföljning och utvärdering av de nationella miljökvalitetsmålen och dess preciseringar, samt andra kravställare, främst EU:s vattendirektiv och havsmiljödirektiv, delvis nya krav på en anpassning av den nationella miljöövervakningen. Havs- och vattenmyndigheten har initierat några aktiviteter som kan bidra till aktualisering och utveckling av en fortsatt effektiv och ändamålsenlig miljöövervakning. • För Sötvatten är arbetet med att ta fram en ny och heltäckande typologi för sjöar och vattendrag av högsta prioritet, för att sedan kunna utgöra underlag för utvärdering och utveckling av pågående delprogram. För Grundvatten har Sveriges geologiska undersökning genomfört en detaljerad genomgång av de nationella stationerna, för en förändrad provtagningsstrategi, vilket ger ett bättre underlag för verifiering av riskbedömning och statusbedömning. • För Kust och hav har data för delprogrammet makrofauna mjukbotten utvärderats och ett förslag till anpassad provtagningsstrategi tagits fram. Förslaget kommer att utvecklas och förankras för en samverkan mellan regional och nationell miljöövervakning. Den metodik som använts kommer i mån av tillämplighet också att användas för utvärdering och uppdatering av övriga delprogram. Havs- och vattenmyndigheten planerar att successivt uppdatera den nationella akvatiska miljöövervakningen genom att: • genomföra utvärderingar och successiva förändringar av övervakningsprogrammen för sjöar, vattendrag, grundvatten, kust och hav, med syftet att all data som insamlas ska kunna användas för flera ändamål • utveckla miljöövervakningen för att uppfylla kravställarnas behov, när förutsättningar finns • kvalitetssäkra och förenkla tillgängligheten av miljödata • i dialog med myndigheter som representerar sektorer i samhället med stor påverkan på vattenmiljön söka bred samverkan i frågor rörande övervakning av vatten • delta aktivt i regionala konventioner, i EU:s CIS-arbete (Common Implementation Strategy), samt i arbetet med att ta fram en ny datainsamlingsförordning, för kommersiellt utnyttjad fisk, i syfte att utforma gemensamma program för övervakning och datainsamling, för att säkerställa en kostnadseffektiv och tillräcklig övervakning • vägleda miljöövervakningen med avseende på kvalitet, datatillgänglighet och utförande. • Havs- och vattenmyndigheten planerar fortsatt nära samarbete med Naturvårdsverkets genomförande av miljögiftsövervakning 2015-2020 inom programområdena Sötvatten och Kust och hav, enligt plan (Naturvårdsverket 2014)
Bättre rådlös än rådvill? : Utvärdering av Naturvårdsverkets allmänna råd 2003:16 om vattenskyddsområden
No full textHavs- och vattenmyndigheten är den centrala myndighet som har vägledningsansvar i arbetet med att inrätta och förvalta vattenskyddsområden. Att inrätta vattenskyddsområden utgör en viktig del i samhällets arbete med att säkerställa en robust och väl fungerande dricksvattenförsörjning. Havs- och vattenmyndighetens uppgift är att ge stöd och tillsynsvägledning till de myndigheter och andra aktörer som på olika sätt arbetar för att säkra landets dricksvattenförsörjning. Naturvårdsverkets allmänna råd 2003:16 om vattenskyddsområden utgör en central del i det vägledningsmaterial som finns inom sakområdet. Det är nu drygt 10 år sedan de allmänna råden skrevs och Havs- och vattenmyndigheten har bedömt att det finns behov av att se över rådens aktualitet. Denna analys är ett försök att utvärdera dels om råden utgör ett bra stöd i arbetet med att inrätta vattenskyddsområden med tillhörande föreskrifter och dels om råden kan tillämpas utan att man hamnar i konflikt med annan miljölagstiftning som tillkommit sedan de publicerades år 2003. Syftet med att publicera utvärderingen i form av en rapport är att myndigheten bedömer att de slutsatser som dras i utvärderingen kan utgöra ett stöd i vattenskyddsarbetet. Många aktörer som verkar inom området efterfrågar mer nationell vägledning fr.a. kopplat till riskvärdering och utformning av vattenskyddsföreskrifter. Även stöttning i det efterföljande tillsyns- och prövningsarbetet baserat på fastställda vattenskyddsföreskrifter efterfrågas. Att ta fram nytt vägledningsmaterial i alla dessa delar är ett omfattande arbete som ställer krav både på sammanställning av kunskapsläget inom vissa områden och på metodutveckling. Havs- och vattenmyndighetens förhoppning är att denna rapport, till dess att ett nytt vägledningsmaterial inom sakområdet kan publiceras, kan bidra till att underlätta vattenskyddsarbetet i vissa delar. Innehållet i rapporten har sammanställts av Havs- och vattenmyndigheten. Myndigheten vill dock framhålla att många centrala aktörer har bidragit med sin tid och kunskap. Detta har varit en viktig förutsättning för att få en god genomlysning av de olika frågeställningar som tagits upp inom ramen för utvärderingen. Myndigheten vill därför passa på att tacka för det engagemang som alla tillfrågade aktörer visat under arbetets gång. Tills sist vill myndigheten tydliggöra att Naturvårdsverkets allmänna råd 2003:16 om vattenskyddsområden inte har upphävts utan fortfarande utgör en del av det nationella vägledningsmaterial som finns kopplat till vattenskyddsprocessen. Björn Sjöberg den 15 december 201
Havsplanering : dialog med våra grannländer
No full textI juli 2014 beslutade EU om ett ramdirektiv för havsplanering (2014/89/EU). Detta innebär att alla medlemsstater ska ha utarbetat havsplaner senast 2021. Ett av syftena med direktivet är att främja sammarbete mellan medlemsstaterna. Sverige har som enda land havsgräns till samtliga länder runt Östersjön, samt Norge. De svenska havsplanerna kommer därför att behöva relateras till minst nio olika planer. Som en förberedelse för införandet av havsplanering i Sverige anordnade HaV, i september 2013, ett möte i Visby med tjänstemän från grannländer plus Åland för att diskutera havsplanering. Baserat på resultatet från Visbymötet beslöt HaV att genomföra ett besök hos samtliga grannländer under 2014. Resultatet av besöken är att HaV har lagt grunden till ett bra samarbetsklimat mellan ansvariga institutioner och myndigheter i respektive land och HaV. Ett förhållande som kommer att vara av stor betydelse i det fortsatta arbetet med att koordinera de svenska planerna med grannländernas planer. HaV har också fördjupat och breddat sina kontaktytor och ökat förståelsen för processerna kopplade till havsplanering i respektive land. Man kan konstatera att genomförandet av havsplanering i de flesta länderna är väl förberett och att startpunkten för länders arbete ligger inom en snar framtid för de flesta. Besöken har också tydligt visat på att samverkan behövs. Detta bekräftas bl.a. av att det vid flera av möten framkommit att vi behöver träffas på nytt, att det behövs löpande informations- och arbetsmöten mellan tjänstemän som har ansvar för planeringsfrågor om en mellanstatlig koordinering ska komma till stånd samt att det finns en rad mellanstatliga frågor att hantera, frågor som kan vara bilaterala eller multilaterala
Report: Global Trends in Fisheries Governance : Improving sustainability. Conference organized by the Swedish Agency for Marine and Water Management. Rosenbad Conference Centre, Stockholm 29-30 January 2014
No full textThe new Common Fisheries Policy (CFP) of the European Union was adopted on 11 December 2013. Not only does it reform the fisheries policy governing the European waters, but for the first time in its thirty-year history, international aspects of fisheries management are included in the Basic Regulation. Until now these aspects have been covered by non-legally binding Council Conclusions. The conference Global Trends in Fisheries Governance – Improving Sustainability was organized by the Swedish Agency for Marine and Water Management, in Rosenbad Conference Centre, Stockholm 29-30 January 2014, with the aim of analysing the external dimension of the new CFP, and increasing the understanding and interpretation of the policy and its implementation at all different management levels for improved sustainability. The Conference explored possible tools, options, responsibilities and challenges for the implementation of the external dimension of the new CFP. It was funded by the Swedish Ministry of Rural Affairs. It focused on the European Union’s bilateral relations with third countries, and the EU as a member of regional fisheries bodies and other relevant international organizations in light of the reformed CFP. The CFP exists in a context of other policies, both within the EU and at a global level. The conference examined various connections with the fisheries policy and recent developments in the UN Convention of the Law of the sea, UNCLOS, the UN Convention of Biodiversity, CBD, and the Food and Agriculture Organization (FAO) of the United Nations. The conference highlighted the challenges of protecting biodiversity, both within Exclusive Economic Zones and in international waters. Necessary measures that must be taken to safeguard the potential of fish stocks to contribute to long-term food security were also discussed. The sessions followed a keynote adress by Mr Eskil Erlandsson, the Swedish Minister of Rural Affairs. Each session ended with a panel discussion. The sessions adressed the following issues: What political and management changes can the new External Dimension lead to and what can EU decision makers and managers do to steer developments to meet the objectives? Which global opportunities and challenges do fisheries and aquaculture face? These include the future role of the fisheries sector for food security and economic development in a growing blue economy. Global developments within regional fisheries management organizations, UNCLOS developments, how biodiversity in the protection of national and international waters relates to fisheries management an how fisheries can contribute to global food security. There were 20 presentations and 110 participants from all continents. The conference was fascilitated by Anna Jöborn, Director, the Swedish Agency for Marine and Water Management, and Axel Wenblad, former Director-General of the Swedish Board of Fisheries. Mr Björn Risinger, Director General, the Swedish Agency for Marine and Water Management, gave the concluding remarks and closed the conference. A set of major issues and themes emerged from the presentations and discussions. The European Union is a major producer of fish and fish products, and it is also the largest importer of fish in the world. This gives reinforced impetus to the notion that all EU Member States, and not only the producing Member States, must pay more attention to the long-term sustainability of fish stocks in and beyond EU waters. The demand for fish will continue to rise in the Union, although the supply may not increase simultaneously. This will raise questions about the European Union’s fair share of the world market of fish and fish products. The question about the substitution of feed fish for consumption was also raised. The need for globally responsible governance and cooperation becomes imperative in light of the increasing competition between major producers and major markets in the world. The conference stressed the need for transparency in the allocation of resources and in the governance of the sector. The need for transparency was also raised in connection with sharing information about subsidies. In order to improve commitment and adherence to global, regional or local government measures, meaningful consultations with all relevant stakeholders is important. The potential of Advisory Councils (AC) to foster stakeholder participation was discussed. The legal and biological defintions of the concept of surplus, which is the basic issue for agreements pertaining to fishin rights according to UNCLOS and now embedded in the CFP, are essential for good governance. The defintion of surplus and, in relation to that, how to calculate and assess Maximum Sustainable Yield, will become increasingly important. The conference discussed the different roles of politicians, managers and scientists in this process. Consumers are becoming more vocal about their demands, which can alter the behaviour of producers of goods and services. Consumers, who demand supplies of fish and fish products from sustainable fish stocks, may have a positive influence on fisheries management and may improve sustainabilty in the long run. The conference highlighted the importance of continuing the battle against illegal, unreported and unregulated (IUU) fisheries. That battle has not been won as yet, and all potential means to attain this goal are required to reduce and prevent IUU fisheries. The European Commition plays a vital role in attaining this goal on a global level. The conference discussed the issue of sectoral integration, for example for the implementation of UNCLOS and the Biodiversity Convention, but no consensus was reached. While some participants emphasized the need for increased sectoral integration, others questioned if there are any successful examples of such integration. Regional fisheries management organizations play a key role for the management of resources in the high seas. The performance of these organizations has, however, varied, and some have been largely ineffective in promoting sustainable fisheries. The conference explored the performance of RFMOs and ways to improve their efficiency
Årsredovisning 2013
No full textI årsredovisningen kan du läsa om myndighetens arbete under året inom de tre förvaltningsområdena vattenförvaltning, havsförvaltning och fiskförvaltning
Vägledning för kommunal VA-planering : för hållbar VA-försörjning och god vattenstatus
No full textKlimatförändringar och översvämningar, ökade miljökrav och en åldrad infrastruktur innebär ökade krav på kommunernas vatten- och avloppsverksamhet. Utanför verksamhetsområdet riskerar bristfälliga små avloppsanläggningar att sprida smittoämnen och bidra till att vattenförekomster inte uppnår god status. Kommunerna står inför stora investeringar för att nå en hållbar VAförsörjning. En strategisk och långsiktig VA-planering som omfattar både dricksvatten, spillvatten och dagvatten blir kommunens verktyg för att lyfta fram problem och prioritera åtgärder för att kostnadseffektivt möta de utmaningar som man står inför. Vägledningen är framtagen för att underlätta kommunernas planering för en trygg och hållbar VA-försörjning. Den ger konkreta råd för att komma igång och föreslår en stegvis planeringsprocess. Arbetssättet bygger på att börja med det som är tillgängligt, identifiera de strategiska frågorna och göra vägval inför den fortsatta planeringen. Vägledningen beskriver de olika stegen i planeringsprocessen och vilka styrdokument den bör omfatta. VA-planeringen bör initieras med ett tydligt uppdrag till en förvaltningsövergripande arbetsgrupp med tillräckliga resurser (steg 1). Steg 2 är att utarbeta en VA-översikt som beskriver omvärldsfaktorer, nuläge, förutsättningar och framtida behov. Steg 3 är att beskriva strategiska vägval för hantering av olika frågor, som fastställs i en VA-policy. Själva VAplanen (steg 4) tas fram utifrån VA-översikten och VA-policyn och innehåller en plan för såväl den allmänna anläggningen som för VA-försörjningen utanför verksamhetsområdet. VA-planen tillämpas sedan genom att åtgärderna förs in i kommunens löpande budgetprocess. Arbetet enligt VA-planen följs sedan upp regelbundet och planen revideras lämpligen varje mandatperiod (steg 5). En förutsättning för en lyckad VA-planering är att det finns en god kommunikation mellan politiker och tjänstemän från olika enheter inom kommunen. Det finns också ett stort värde i att samverka med länsstyrelser och grannkommuner för att utbyta erfarenheter. En väl genomförd VA-planering ger en beredskap och gör kommunen betydligt bättre rustad för att möta utmaningarna på VA-området och möjlighet att påverka utvecklingen i positiv riktning
Vägledning för 4 kap. 9-10 §§ vattenförvaltningsförordningen : om förlängd tidsfrist och mindre stränga krav – undantag från att nå en god status/potential till 2015
No full textEnligt förordning (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön (vattenförvaltningsförordningen alt. VFF), ska kvalitetskrav fastställas för ytvattenförekomster, grundvattenförekomster och skyddade områden. Kvalitetskraven, det vill säga miljökvalitetsnormer (MKN), ska fastställas så att tillståndet i ytvattenförekomster inte försämras och alla ytvattenförekomster, utom de som förklaras som konstgjorda eller kraftigt modifierade, senast den 22 december 2015 uppnår god status. Under vissa förutsättningar får det beslutas om undantag från att nå god status till 2015, antingen genom beslut om förlängd tidsfrist eller mindre stränga krav. Förlängning av tidsfrist regleras i 4 kap. 9 § VFF och innebär att god status ska uppnås 2021, 2027 eller så snart som de naturliga förhållandena tillåter efter 2027. Förlängd tidsfrist får ges om syftet är att vattenmiljön stegvis ska förbättras så att kvalitetskraven blir uppfyllda vid den senare tidpunkten. Mindre stränga krav regleras i 4 kap. 10 § VFF och innebär att en sämre status än god status accepteras. Beslut om endera undantag får inte innebära att vattnets kvalitet riskerar att försämras ytterligare. Denna vägledning beskriver gällande bestämmelser om meddelande av undantag i 4 kap. 9 och 10 §§ VFF och hur dessa enligt Havs- och vattenmyndighetens bedömning bör tillämpas. Vägledningens främsta målgrupp är vattenmyndigheterna som ska fastställa de kvalitetskrav (MKN) som ska gälla för ytvattenförekomster, grundvattenförekomster och skyddade områden i sina vattendistrikt. Det är viktigt att påpeka att det inte är likställt med ett undantag då ytvattenförekomster förklaras som konstgjorda1 eller kraftigt modifierade2 enligt 4 kap. 3 § VFF. För dessa ska god ekologisk potential uppnås senast 22 december 2015, såvida inte undantag i form av förlängd tidsfrist eller mindre stränga krav medges. Kemisk ytvattenstatus ska fortfarande nås för dessa vattenförekomster. Det vill säga miljökvalitetsnormen ska fastställas så att god kemisk status nås till 2015 om inte undantag enligt 4 kap. 9-10 §§ har beslutats. Undantagsprocessen för konstgjorda och kraftigt modifierade vattenförekomster följer processen i denna vägledning med skillnad att det görs. (Vattenförekomster specifikt utpekade pga. att de har en väsentligt ändrad fysisk karaktär genom mänsklig verksamhet och där de fysiska åtgärder som behövs för att uppnå god ekologisk status skulle på ett betydande sätt negativt påverka samhällsviktig verksamhet eller miljön i stort, enligt 4 kap. 3 § VFF, och därmed anses vara orimliga.) (Genom mänsklig verksamhet tillskapade vattenförekomster och där ursprungligt referensförhållande därför inte kan fastställas och där de fysiska åtgärder som behövs för att uppnå god ekologisk status skulle på ett betydande sätt negativt påverka samhällsviktig verksamhet eller miljön i stort, enligt 4 kap. 3 § VFF, och därmed anses vara orimliga utifrån målet ekologisk potential och inte utifrån målet ekologisk status. Ordet status i undantagsprocessen byts här ut mot ordet potential. EU-kommissionen ställer krav på rapportering av genomförandet av ramdirektivet för vatten. Syftet med rapporteringen är, förutom att uppfylla kravet i ramdirektivets artikel 15, att driva arbetet med ramdirektivet för vatten framåt. Avseende undantag kommer kommissionen att titta på antal undantag och på vilka grunder de är satta för att bedöma om medlemsländernas ambitionsnivå är tillräcklig för att uppfylla ramdirektivets krav. Informationen kommer också att användas för att presentera sammanfattande statistik för Europaparlamentet och för allmänheten.) Syfte med vägledningen Vägledningens syfte är att bidra till att de undantag som fastställs uppfyller de krav som följer av vattenförvaltningsförordningen och därmed av ramdirektivet, undantagsbestämmelserna tillämpas på ett likvärdigt sätt i hela landet, det tydliggörs på vilka grunder undantagen sätts, samt att de undantag som fastställs dokumenteras enligt de rapporteringskrav som ställs på Sverige av EU-kommissionen. AvgränsningDenna vägledning beskriver endast tillämpning av förlängd tidsfrist enligt 4 kap. 9 § vattenförvaltningsförordningen och mindre stränga krav enligt 4 kap. 10 § samma förordning. Vägledningen omfattar inte följande: Hantering av kvalitetskrav i de fall vattenförekomstens kvalitet försämras tillfälligt till följd av extrema eller oförutsedda naturliga orsaker, enligt 4 kap. 12 § VFF. Hantering av kvalitetskrav i de fall ny verksamhet kan motivera förlängd tidsfrist eller mindre stränga krav, enligt 4 kap. 11 § VFF. Förklarande av kraftigt modifierade vatten (KMV) och konstgjorda vatten (KV), enligt 4 kap. 3 § VFF. En separat vägledning som berör kraftigt modifierade vatten har utarbetats3. Undantag enligt 4 kap. 9-10 §§ VFF för grundvatten samt undantag enligt grundvattendirektivets artikel 6.3. Undantag enligt grundvattendirektivets artikel 6.3 utvecklas i SGUs vägledning för vattenförvaltning av grundvatten. (Återfinns i Havs- och vattenmyndighetens rapport; 2014:13 ISBN 978-91-87025-58-7 Havs- och vattenmyndighetens rapport 2014:12) Vägledningens uppbyggnad I dokumentet presenteras innehållet i befintlig reglering av undantag. I de fall det rör sig om beskrivning av gällande bestämmelser görs en hänvisning till relevant kapitel och paragraf i vattenförvaltningsförordningen. I de fall där det inte är helt styrt av förordningens lydelse hur vattenmyndigheten ska gå till väga men det ges ytterligare stöd för ett visst agerande utifrån lydelsen i ramdirektivet för vatten eller i den vägledning för undantag eller för rapportering som tagits fram inom CIS-arbetet4 har Havs- och vattenmyndigheten utgått från detta vid utarbetandet av sina rekommendationer. Vägledningen innehåller beskrivande text där undantagen förlängd tidsfrist och mindre stränga krav förklaras. Här anges när och om dessa ska tillämpas samt vilka regler som gäller vid tillämpning. Även andra i sammanhanget viktiga moment och begrepp beskrivs och förklaras. Vägledningen beskriver den arbetsgång som Havs- och vattenmyndigheten rekommenderar vid tillämpning av undantagen förlängd tidsfrist och mindre stränga krav. Det är viktigt att alla relevanta bedömningar kommer med vid fastställande av undantag
God havsmiljö 2020 : Marin strategi för Nordsjön och Östersjön Del 3: Övervakningsprogram
No full textHavsmiljöförordningens övergripande mål är att upprätthålla eller uppnå en god miljöstatus i de svenska förvaltningsområdena Nordsjön och Östersjön till år 2020. En av uppgifterna i den första förvaltningsperioden är att fastställa övervakningsprogram. God miljöstatus baseras på ett ramverk av så kallade deskriptorer som anges i havsmiljödirektivet, det vill säga det EU-direktiv som i Sverige genomförs genom havsmiljöförordningen. Deskriptorerna beskriver god miljöstatus på en övergripande nivå för elva temaområden. Till varje deskriptor hör en rad kriterier som anger vad som ska ingå i en bedömning av miljöstatus. Utifrån de elva deskriptorerna har Sverige fastställt 13 övervakningsprogram. Sex program utgår ifrån olika biodiversitetsteman som berörs av en upp till tre deskriptorer, medan de övriga sju programmen utgår ifrån de deskriptorer som är mer inriktade mot belastning och miljöförändring. För varje program har ett antal underprogram föreslagits baserat på den nuvarande övervakningen och/eller planerad övervakning. Övervakning som ingår i programmen ska vara pågående och data ska vara tillgängliga. I programmen ingår nationell och regional miljöövervakning inklusive verksamhetsutövares recipientkontroll. Dessutom ingår annan typ av datainsamling som till exempel inventeringar av tumlare och uppgifter om omfattningen av mänskliga aktiviteter som orsakar belastning och miljöförändringar. Enligt havsmiljödirektivet ska övervakningen fånga upp tillstånd och miljöförändringar, belastning och omfattning av aktiviteterna som orsakar belastningen samt effekter av åtgärder. Eftersom nästa steg i havsförvaltningscykeln är att fastställa åtgärdsprogram kommer övervakning för att följa upp åtgärder att läggas till övervakningsprogrammen först under nästa förvaltningscykel. I beskrivningarna av programmen framgår hur den nuvarande övervakningen motsvarar de krav som ställs på dataunderlag genom havsmiljödirektivets bilaga III samt genom deskriptorer, kriterier, indikatorer och beslutade miljökvalitetsnormer. I dagens övervakning saknas bland annat tillräcklig övervakning för uppföljning av livsmiljöers tillstånd och utbredning. För marint avfall, buller och främmande arter saknas nationellt samordnad övervakning, men det görs regionala insatser och ett antal projekt har genomförts eller påbörjats för att öka kunskapen om hur övervakning bäst ska utformas. För de program som har pågående övervakning beskrivs utvecklingsbehoven för att förbättra underlaget för de återkommande tillståndsbedömningarna. Övervakningsprogrammet som fastställs under 2014 utgör således inte ett fast program för kunskapsinhämtning. Bristerna kommer att beaktas i det fortsatta genomförandet av havsmiljöförordningen där utveckling av indikatorer och övervakning kommer att ske kontinuerligt
Utvärdering av bottenfaunakluster längs svenska ostkusten
No full textI rapporten analyseras bottenfaunadata från den svenska ostkusten med hjälp av övergripande variabler, BQI, antal arter, och totalbiomassa, i syfte att undersöka om nuvarande bottenfaunaövervakning är dimensionerad på ett sätt som minimerar osäkerheten i tolkningen av resultaten. Analysen har fokuserats på varianskomponenter för mellanårsvariation, kluster och stationer för att hitta den lämpligaste avvägningen mellan antalet kluster och antalet stationer inom kluster givet bibehållet antal prov. Underlagsdata i analyserna har utgjorts av data från nationell och regional miljöövervakning samt från recipientkontrollprogram där data funnits tillgängliga och kvalitetssäkrade. Alla tillgängliga data har inte använts i analyserna eftersom det skulle lett till obalans i analyserna med osäkra varianskomponentskattningar som resultat. I varje enskild variansanalys ingick data från sex år och fem stationer från varje kluster. Valet av fem stationer gjordes för att få en likartad dimensionering i samtliga analyser och antalet stationer begränsades då av att några kluster hade enbart fem stationer. Bootstrap-teknik användes för att belysa osäkerheten i varians-komponenterna. I samband med slumpningarna i bootstrappen indelades provtagningsåren i överlappande sexårsperioder. I varje enskild analys slumpades en sexårsperiod samt fem stationer bland alla tillgängliga stationer inom respektive kluster. De utslumpade stationerna var desamma för samtliga sex år i den enskilda analysen. Proceduren upprepades 9999 gånger för varje havsbassäng; Bottenviken, Bottenhavet, norra och mellersta Östersjön, samt södra Östersjön. För varje omgång beräknades samtliga varianskomponenter. Med hjälp av dessa resultat analyserades osäkerheten i årsmedelvärdesskattningar, skattningar för sexårsperioden, samt möjligheten att upptäcka trender med hjälp av de tre utvalda variablerna. Enligt resultaten har nuvarande program god kapacitet att påvisa trender i BQI och antalet taxa i de flesta havsområdena på ostkusten (dock ej Bottenviken kust), medan förändringar i totalbiomassa kräver betydande trender för att kunna upptäckas inom enskilda kluster. Den rumsliga osäkerheten i klustrens medelvärden för de tre undersökta variablerna BQI, antal taxa och totalbiomassan var genomgående relativt hög, vilket i sig inte motiverar att minska antalet stationer i klustren. Den rumsliga osäkerheten i ett enskilt klusters BQI som beräknats utifrån bedömningsgrunden var däremot låg om man enbart beaktar ett enskilt års data, givet minst 10 stationer per kluster. Osäkerheten ökar påtagligt om man minskar antalet stationer per kluster från 10 till 5, och 10 stationer framstår därför som ett minimum. Mellanårsvariationen tillför en osäkerhet i de fall ett enskilt års medelvärde i en vattenförekomst skall användas för bedömning av ekologisk status för en hel sexårscykel inom Vattendirektivet. Detta var speciellt påtagligt i kustzonen i Bottenviken. För att kunna göra en mer tillförlitlig bedömning av statusen i en vattenförekomst rekommenderas därför att prover insamlas från mer än ett år. I de flesta tidsserier som analyserades var autokorrelationen signifikant med en tidslagg på ett år. Det innebär att en stor del av informationen från ett år finns kvar i systemet året efter. Behovet av ökad rumslig täckning för att kunna bedöma flera vattenförekomster med hjälp av faktiska data skulle därför kunna tillgodoses inom befintlig kostnadsram om man övergår till provtagning vartannat år samtidigt som man etablerar flera kluster. Den årliga provtagningen skulle då omfatta lika många kluster som nu, men att man alternerar mellan olika kluster under jämna respektive udda år. Den ökade rumsliga täckningen med provtagning vartannat år ger något sämre möjligheter att upptäcka trender. För de nationella och regionala programmen torde den ”försämringen” inte betyda så mycket eftersom regionala eller storskaliga förändringar i en havsbassäng till följd av antropogen påverkan eller åtgärder förväntas gå långsamt. Däremot försvåras uppföljningen inom recipientkontrollprogrammen om även dessa läggs över till provtagning vartannat år, eftersom det då inte längre går att upptäcka snabba lokala förändringar. Ett mellanting mellan årlig och vartannatårsprovtagning för de nationella och regionala programmen vore att behålla ett kluster intakt med årlig provtagning inom varje havsbassäng och provta resterande kluster vartannat år. I områden med integrerad monitoring av ekosystemkomponenter rekommenderas årlig provtagning av bottenfaunan. Det finns flera kluster i Bottenviken respektive egentliga Östersjön som uppvisar stor samvariation. Ett kluster i vart och ett av dessa områden kan därför utgå. Om man väljer att reducera programmet bör man i första hand utesluta kluster med stationer som är svåra att provta eller som ligger kring haloklinen. I Bottenhavets utsjöområde samvarierar inte resultaten från de olika klustren som i de övriga havsbassängerna och något enskilt kluster kan därför inte pekas ut som ”överflödigt”. Konkreta förslag till framtida dimensionering av bottenfaunaprogrammet presenteras som avslutning i avsnitten om respektive havsbassäng. Den höga rumsliga osäkerheten i resultaten från Bottenvikens kustområden skulle kunna förbättras om man slumpar nya stationer vid varje provtagningstillfälle inom Vattendirektivets sexårscykel, men att man återbesöker samma stationer de kommande sexårscyklerna. Kostnaden för en sådan förändring blir att trendövervakningen försvåras betydligt eftersom en del av variationen mellan stationer då hamnar som mellanårsvariation. Ett betydligt bättre alternativ vore att försöka reducera osäkerheten genom att förbättra bedömningsgrunden för bottenfauna så att samma provtagningsstrategi kan tillämpas i hela Östersjösystemet. En detalj som inte påverkar vare sig kostnader eller provtagningsstrategin är behovet att se över de stationer som används inom respektive provtagningskluster. Vi har observerat att en del av stationerna har mycket varierande sedimentegenskaper mellan olika år, ibland även mellan replikat när sådana finns. I en del fall har det även varit svårt att få ett godkänt prov i samband med provtagning. Prov från sådana stationer ger vanligen stor spridning i resultaten. Det vore därför önskvärt att dessa stationer flyttas till ett närliggande område med mer homogena sediment. På motsvarande sätt bör man överväga att flytta stationer i Egentliga Östersjön som befinner sig under 60 m djup till grundare bottnar. Det är mer kostnadseffektivt att utvärdera utbredningen av syrefria bottnar med hjälp av syreprovtagning istället för med bottenfaunaprovtagning
Kemiska bekämpningsmedel i Skånes ytvatten 1983–2014 : Med jämförelser mot den nationella miljöövervakningen
No full textI denna rapport sammanställs och analyseras befintliga analyser av bekämpningsmedel i ytvatten i Skåne län under perioden 1983–2014. Data har hämtats från många olika källor, men huvuddelen kommer från den Regionala pesticiddatabasen (RPD) som förvaltas av Sveriges lantbruksuniversitet på uppdrag av Naturvårdsverket. Det insamlade dataunderlaget har bearbetats för att undersöka utvecklingen av kemiska bekämpningsmedel i skånska vattendrag under närmare tre decennier. Resultaten har jämförts mot dricksvattengränsvärdet och mot riktvärden till skydd för vattenlevande organismer, samt med data från den nationella miljöövervakningen av bekämpningsmedel i ytvatten 2002–2012 för att studera eventuella skillnader och likheter mellan resultaten. Generellt sett visar resultaten ingen tydlig trend när det gäller utvecklingen av summahalter över 0,5 µg/l i ytvattenprover från Skåne. Detta beror dock i stor utsträckning på att fler och mer aktuella substanser har inkluderats i analyserna under senare år, främst glyfosat som började analyseras först i slutet av 1990-talet och som därefter påträffats frekvent. Däremot visar resultaten att fyndfrekvensen av vanligt förekommande substanser i halter över 0,1 µg/l har minskat under senare år. Några vanligt förekommande substanser som uppvisar minskande halter i ytvatten under tidsperioden är bentazon, isoproturon, MCPA, mekoprop och terbutylazin. Av resultaten framgår det att ytvatten generellt sett verkar vara mindre lämpligt att utnyttja som dricksvatten, då en betydande andel av alla prover i denna undersökning överskrider en summahalt på 0,5 µg/l, dvs. den gräns då vatten klassas som otjänligt för dricksvatten. De kommunala vattenverk som tar sitt dricksvatten från ytvatten hämtar dock detta från större täkter och de har en kontroll av sitt vatten för att säkerställa att halterna inte överstiger gränsvärdena. Denna slutsats stöds av att inga dricksvattenprover från skånska ytvattenverk i denna undersökning har klassats som otjänliga på grund av för höga halter av bekämpningsmedel. Resultaten har också jämförts med riktvärden till skydd för vattenlevande organismer i ytvatten för att utvärdera om detekterade halter riskerar påverka de akvatiska ekosystemen. Resultaten visar att det är två substanser, diflufenikan och imidakloprid, som oftast påträffats i halter över sina riktvärden, i 33 % respektive 10 % av undersökta prover. Analyser av vilka typer av bekämpningsmedel som förekommer i högst halter i ytvatten i Skåne visar att fynden främst kan härledas till substanser som är godkända för användning i dagsläget och som har sin huvudsakliga användning inom jordbruket. En jämförelse mellan resultaten från skånska vattendrag och från den nationella miljöövervakningen visar på både likheter och skillnader mellan de bägge typerna av undersökningar. I båda är det de tre ogräsmedlen glyfosat, bentazon och isoproturon som är vanligast förekommande. Likaså är ogräsmedlet diflufenikan den vanligaste substansen att överskrida sitt riktvärde i de bägge undersökningarna. Däremot är fyndfrekvensen högre för flertalet substanser inom den nationella miljöövervakningen. Detta kan bland annat kan tillskrivas en mer intensiv, tidsintegrerad provtagning i denna undersökning jämfört med de momentanprov som utgör huvuddelen av de prover som finns i RPD. Även ett mer omfattande analysprogram med generellt lägre detektionsgränser bidrar till en högre fyndfrekvens inom den nationella miljöövervakningen.Benämns även som CKBs rapport 2014:2.</p