The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Åtgärdsprogrammet för asp : Aspius aspius
No full textÅtgärdsprogrammet syftar till att förbättra aspens (Aspius aspius) framtida överlevnad i landet. Det är ett vägledande, men ej legalt bindande, aktionsprogram. Asp är nationellt rödlistad som Nära hotad (NT). Den är upptagen på bilaga 2 till EU:s art- och habitatdirektiv, vilket innebär att medlemsländerna har en skyldighet att utpeka särskilda skyddsområden, s.k. Natura 2000-områden, för att bevara arten och dess livsmiljö, och bilaga 5, vilket innebär att Sverige är skyldigt att säkerställa att exploatering inte hindrar arten att uppnå gynnsam bevarandestatus. Aspens utbredningsområde är i stora drag begränsat till Vänern med Göta älv, Hjälmaren och Mälaren med tillrinnande vatten samt Motala ströms vattensystem. Små bestånd finns i Emån och Dalälven samt i sjön Garnsviken där arten är utsatt. Enstaka exemplar uppträder tillfälligt längs Östersjökusten. Tillbakagången kan tillskrivas fysisk påverkan på vattendragen och utbyggnaden av vattenkraft. Dessa ingrepp har reducerat antalet lekområden avsevärt samtidigt som vandringshindren bidragit till att bestånden har isolerats. Omfattande kanalisering, omgrävning och rensning har förstört många viktiga lek- och uppväxtområden. I äldre tider var fisket efter lekvandrande och lekande asp av stor betydelse. Aspen vandrar i regel uppströms till partier med strömmande vatten för lek, men kan även vandra nedströms. Huvuddelen av leken sker under en dryg veckas tid, som regel under andra halvan av april. Under 2000-talet har en hel del arbete lagts ner på att kartlägga artens utbredning och leklokaler. För att få en heltäckande bild av beståndens status föreslås kompletterande inventeringar i bl.a. Byälven, Arbogaån och Kolbäcksåns vattensystem. Därutöver bör man utreda i vilken omfattning det sker lek i sjöar såsom i Mälaren, Hjälmaren och Vänern. Kunskapen om ynglens uppväxtmiljöer är bristfälliga och det är viktigt att dessa kartläggs. Sedan 2001 är det förbjudet (FIFS 2004:37) att fiska efter asp fr.o.m. 1 april t.o.m. 31 maj i alla till Vänern, Mälaren och Hjälmaren rinnande vatten till det första definitiva vandringshindret. För att även skydda lekvandrande och lekande fisk i sjöar, fisk ovanför första definitiva vandringshindret samt de svagaste bestånden i Emån och Dalälven föreslås lagstiftningen ses över och kompletteras. För att förbättra efterlevnaden av fastställda restriktioner och beskriva hur arten bäst hanteras vid bifångst bör informationen till yrkesfiskare, sportfiskare och fiskevattenägare förbättras. Viktiga åtgärder för att förstärka bestånden är anläggning av fiskvägar och utrivning av vandringshinder, anpassad reglering vid kraftverk och restaurering av lek- och uppväxtmiljöer. I angelägna fall då fysiska åtgärder inte gett önskad effekt kan man överväga återetablering genom utsättning. Kostnaderna beräknas till 34 390 000 kr.This action programme aims to improve the future survival of asp (Aspius aspius) in Sweden. It is to be viewed as a guideline, and is not legally binding. Asp is a nationally red-listed species, categorized as Near Threatened (NT). It is included in Appendix 2 in the EU’s Habitats Directive, which means that the member states are obligated to identify sites of community importance (SCIs), also known as Natura 2000 areas, in order to preserve the species and its habitat. Asp is also listed in Appendix 5, meaning that Sweden must ensure that exploitation is compatible with maintaining the species in a favourable conservation status. The current distribution of asp is largely limited to Lake Vänern and the river Göta älv, the lakes Hjälmaren and Mälaren and their respective inflowing water sources, and the river system of Motala ström. Small populations are found in the rivers Emån and Dalälven, as well as in the lake Garnsviken, where the species is vulnerable. Individual specimens may be found temporarily along the Baltic Sea coastline. The decline can be attributed to physical impact on the waterways and the expansion of hydroelectric industry. These interferences have greatly reduced the number of spawning grounds while, simultaneously, migration obstacles have resulted in isolation of populations. Extensive straightening, dredging and modification of natural waterways have destroyed several important spawning grounds and nursery areas. In former times, fishing for migrating and spawning asp was of great importance. The asp usually migrates upstream to areas with turbulent water for spawning, but may also migrate downstream. The spawning mainly occurs for the duration of a little over one week, usually in the second half of April. During the 21st century, a lot of effort has been put in to mapping the species’ distribution and spawning grounds. In order to ascertain a complete view of the status of the populations, additional inventory in the river systems of e.g. Byälven, Arbogaån and Kolbäcksån is advised. Furthermore, investigation into the extent of spawning in lakes such as Mälaren, Hjälmaren and Vänern should be conducted. The knowledge of nursing areas is inadequate, and it is of great importance that these are recorded. Since the year 2001 it is forbidden (FIFS 2004:37) to fish for asp between April 1st and May 31st in all watercourses joining with the lakes Vänern, Mälaren and Hjälmaren, as far as the first real migration obstacle. The legislation is in need of revision and updating in order to similarly protect migrating and spawning fish in lakes, fish above the first real migration obstacle, and the weaker populations in rivers Emån and Dalälven. In order to improve compliance with the given restrictions and describe how the species is best handled in bycatch, the information to professional fishermen, sports fishermen and owners of fishing waters should be improved upon. Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:27 11 Important actions to strengthen the population are: construction of fish passage structures and demolition of obstacles, suitable protocols at hydropower plants and restauration of spawning grounds and nursery areas. In pressing cases where physical action has not provided the desired effect, re-establishment by manual release may be considered. The cost is estimated to SEK 34 390 000.
Följder av Weserdomen : Analys av rättsläget med sammanställning av domar
No full textEtt förhandsavgörande från EU-domstolen som rör muddringsarbeten i floden Weser, den s.k. Weserdomen, har påverkat myndigheters tillämpning av miljökvalitetsnormerna för vatten. Havs- och vattenmyndigheten har därför gjort en analys av rättsläget med sammanställning av domar. Analysen är avsedd att användas av tillsyns- och prövningsmyndigheter och andra som har att bedöma påverkan från olika verksamheter och möjligheterna att uppnå normerna. I målet lämnade EU-domstolen ett förhandsavgörande om tolkningen av vattenförvaltningens miljömål i artikel 4.1 i vattendirektivet. EU-domstolen ansåg att en verksamhet som medför en försämring av ekologisk eller kemisk status eller äventyrar uppnåendet av dessa mål inte får tillåtas. En prövning behövde därför göras av om undantag kunde meddelas för den aktuella verksamheten enligt artikel 4.7 i direktivet. I denna analys gör Havs- och vattenmyndigheten följande bedömningar utifrån vad som framgår av EU-domstolens dom och efterföljande svenska domar. • Det räcker med en försämring av en kvalitetsfaktor för att en försämring av status ska ha skett. • Miljökonsekvensbeskrivningar och annat underlag i prövningar måste innehålla en beskrivning av hur verksamheten påverkar relevanta kvalitetsfaktorer. • Miljökvalitetsnormerna för ekologisk och kemisk status har samma rättsverkan. • Vid osäkerhet om en vattenförekomsts statusklassning, bör prövningsmyndigeten kunna begära in yttranden eller förtydliganden från vattenmyndigheterna. • Det är viktigt att det finns ett system för att kunna pröva undantag. I bilagan anges kvalitetsfaktorer och parametrar som ska beaktas vid bedömningen
Sjöfart och naturvärden vid utsjöbankar i centrala Östersjön : Havsplanering kan reducera konflikter
No full textRapporten beskriver effekter av sjöfart på naturvärden i havsområdet vid de tre stora utsjöbankarna Hoburgs bank, Norra Midsjöbanken och Södra Midsjöbanken i centrala Östersjön. Utsjöbankarna som är belägna i svensk ekonomisk zon hyser hotade djurarter och viktiga fiskeområden. Två större marina Natura 2000-områden finns i området. Havsområdet genomkorsas av mycket intensiv fartygstrafik. I rapporten diskuteras hur konflikter mellan sjöfart och skydd av naturvärden kan reduceras i området, bland annat genom modifieringar av fartygsrutter
Utvärdering av fiskefria områden : Redovisning av regeringsuppdrag: Biologiska effekter och samhällsekonomiska konsekvenser av fiskefria områden
No full textMed anledningen av det fortsatta arbetet med miljökvalitetsmålen gavs Fiskeriverket 2005 följande uppdrag (Jo 2005/2964): ”I syfte att skapa ett bredare underlag (avseende möjligheter till och konsekvenser av fiskefria områden) ger regeringen Fiskeriverket i uppdrag att i samråd med Naturvårdsverket och länsstyrelserna föreslå ytterligare tre områden med permanent fiskeförbud (kustnära och i utsjön) i vardera Östersjön och Västerhavet. Dessa områden skall inrättas till 2010 och effekterna skall utvärderas till 2015. I uppdraget ligger även att utvärdera de mer långtgående biologiska effekterna, bedöma fiskets påverkan och uppskatta de ekonomiska konsekvenserna." Syftet med denna rapport är att redovisa regeringsuppdraget som Fiskeriverket fick 2005 och som sedan övertogs av Havs- och vattenmyndigheten (HaV). I rapporten sammanfattar HaV resultaten av ett arbete som pågått mellan 2005 och 2015 med att inrätta och utvärdera fem fiskefria områden i: • Bottenhavet (Storjungfrun och Kalvhararna, m.fl.) för havslekande sik • Stockholms skärgård (Gålö/Lännåkersviken) för gädda och gös • Buskär–Tanneskärsområdet (Vinga) i Göteborgs inlopp för hummer och rovfisk • Havstensfjorden i Bohuslän för piggvar, torsk och rödspotta • Sydöstra Kattegatt för skydd av torsk Resultaten av utvärderingar redovisas i detalj i bilagda underlagsrapporter om biologiska och samhällsekonomiska effekter av fiskefria områden, framtagna på uppdrag av HaV av institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) och Centrum för Miljö- och Naturresursekonomi (CERE, vid SLU och Umeå Universitet). Utifrån underlagen drar HaV i rapporten slutsatser och formulerar bedömningar för tillämpning av fiskefria områden i förvaltningen. Utvärderingen visar att fiskefria områden kan vara en biologisk och samhällsekonomiskt effektiv åtgärd för att stärka bestånd av fisk och kräftdjur, och bedömer även att åtgärden kan ha positiva effekter på andra ekosystemfunktioner och -tjänster. Den biologiska utvärderingen från SLU Aqua visar att fiskefria områden kan, om de är väl utformade, ge positiva beståndseffekter och därmed komplettera andra regleringar inom fiskförvaltningen. I många fall kan goda resultat uppnås med mindre genomgripande åtgärder, exempelvis genom redskaps- eller fångstbegränsningar i tid och rum. Den biologiska utvärderingen visar att fiskefria områden kan vara viktiga för förvaltning, i synnerhet av blandfisken och fisken på lokala kustbestånd, samt för att motverka negativa effekter på ekosystemen av fiske. På basen av utvärderingen gör HaV följande bedömning vad gäller tillämpning av fiskefria områden i förvaltningen: 1. Fiskefria områden kan inrättas i fall då åtgärden bedömts vara den mest effektiva för att uppnå syften och målbeskrivningar för ett specifikt område eller problemställning. 2. Fiskefria områden bör främst inrättas i fall då annan reglering, som möjliggör visst fiske, bedöms vara otillräcklig. 3. Fiskefria områden kan vara en särskilt lämplig åtgärd för återhämtning av lokala bestånd som utarmats på grund av högt fisketryck, eftersom åtgärden i dessa fall visat sig kunna ge relativt snabba resultat. 4. I arbetet med att utveckla ekosystembaserad förvaltning och nätverk av skyddade områden som en del av en väl fungerande grön infrastruktur, menar HaV att möjligheten att inrätta fiskefria områden, som säkrar flera viktiga ekosystemfunktioner och -tjänster med syfte att bidra till olika mål för havs- och vattenförvaltningen, bör beaktas. 5. Inom ramen för regeringsuppdraget om ekosystembaserad fiskförvaltning ser HaV att förändringar av fiskerilagstiftningen kan behöva utredas vidare, med syfte att underlätta inrättande av fiskefria områden och andra fiskeregleringar av fiskevårds- och naturvårdsskäl eller som referensområden för förvaltning och forskning. 6. Som del av planering för inrättande, översyn och konsekvensbeskrivning av fiskefria områden, bör ekosystemtjänstanalys genomföras, där alla kategorier av ekosystemtjänster lyfts fram på ett balanserat sätt. 7. Länsstyrelser och kommuner kan behöva förstärka relevanta delar av existerande och planerade fiskefria områden med kompletterande skydd eller åtgärder enligt miljöbalken, för att reglera annan påverkan, till exempel muddring och andra anläggningar i vatten. 8. Fiskefria och skyddade områden bör anpassas och kompletteras med andra fiskeregleringar för att beakta exempelvis utformning, varaktighet, spridningseffekter, förflyttning av fisketryck både i och mellan områdena, bl.a. för att bidra till att utveckla en väl fungerande grön infrastruktur. 9. Det är viktigt att fortsätta ta vara på engagemang och kunskap hos berörda i och runt fiskefria områden som kan bidra till att utveckla och anpassa förvaltningen samt bygga förståelse och acceptans
Limniskt inriktade naturreservat : Kriterier för bedömning
No full textHavs- och vattenmyndigheten har i ett samarbetsprojekt med fyra länsstyrelser tagit fram och prövat olika kriterier för bedömning av skydd av sjöar och vattendrag i naturreservat. Målet med projektet var att föreslå lämpliga kriterier som kan användas till att bedöma i vilken grad ett naturreservatsbeslut beaktar limniska värden och bidrar till ett förbättrat skydd av sjöar och vattendrag. Kriterierna ska fungera som underlag för bedömning och vägleda om ett naturreservatsbeslut är utformat så att det ger ett övergripande adekvat skydd av naturvärden i sjöar och vattendrag och om naturreservatet kan betraktas ha en limnisk inriktning. Kriterier för limniskt inriktade naturreservat kan förbättra skyddet av sjöar och vattendrag genom att påvisa behov av att förbättra naturreservatsbeslut samt möjliggöra en specifik uppföljning av skydd av sjöar och vattendrag i naturreservat. Arbetet med att ta fram kriterier baserades på Naturvårdsverkets och Havs- och vattenmyndighetens vägledningar för områdesskydd. De kriterier som föreslogs inom projektet tillämpades på 424 naturreservat i de fyra länen Grundförutsättningar för bildande av naturreservat med limnisk inriktning är att det finns höga limniska naturvärden, att det finns förutsättningar för höga limniska naturvärden eller att det efter åtgärder är möjligt att få eller återfå höga limniska naturvärden. Det är dessutom viktigt att limniska miljöer/värden så långt det är möjligt avgränsas ur ett landskapsperspektiv där vattenmiljöernas påverkansområde har beaktats och särskilt viktigt är att skydda vattendragens och sjöarnas närmiljöer. Bedömning av limniska naturvärden och avgränsning av sjöar och vattendrag är områden som behöver utvecklas när vägledningen om skydd av limniska miljöer ses över. Flera av de kriterier som föreslogs och prövades i projektet med länsstyrelserna fungerar väl och behöver vara uppfyllda i ett naturreservat med limnisk inriktning. Baserat på Naturvårdverkets vägledning om att bilda naturreservat och de resultat som framkom under projektet anser Havs- och vattenmyndigheten att tre huvudkriterier ska vara uppfyllda för att ett naturreservat ska kunna betecknas ha en limnisk inriktning. 1. Limniska naturvärden ingår i och omfattas tydligt av naturreservatets syfte, är med i beskrivningen hur syftet ska nås och utgör skäl för beslutet 2. Reservatsföreskrifterna anger de inskränkningar som behövs för skyddet av utpekade limniska naturvärden 3. Skötselplanen omfattar limniska miljöer/värden, bevarandemål för limniska naturtyper/arter och beskrivningar av eventuella skötselåtgärder som behövs för att uppnå målen för utpekade limniska naturvärden. Från projektet och länsstyrelsernas bedömningar av sina naturreservat kan ett antal slutsatser dras som vi bedömer är av särskild vikt i det fortsatta arbetet med att bilda naturreservat: • ungefär vart femte av de naturreservat som innehåller sjöar och/eller vattendrag bedömdes ha en limnisk inriktning baserat på de kriterier som prövades men i många av naturreservaten är limniska naturvärden otillräckligt beskrivna i beslut och skötselplaner • Syftesbeskrivningarna i naturreservatsbesluten omfattade oftare än förväntat limniska naturvärden men skillnaderna mellan länen var stora • Kunskaper om limniska naturvärden saknades helt i nära vartannat naturreservat som innehåller sjöar och/eller vattendrag • I några av de fyra länen finns tydliga behov av att se över och revidera naturreservatsbeslut med avseende på ingående limniska miljöer och naturvärden. Naturreservat med kända limniska naturvärden som saknar tillräckliga föreskrifter för att reglera hot mot limniska värden bör prioriteras för översyn
Verksamheten inom EU:s gemensamma fiskeripolitik under 2015
No full textNedan sammanfattas några av de mest centrala frågorna knutna till GFPn som har behandlats under 2015. 2.1 Gemensamma fiskeripolitiken - allmänt Grundförordningen Den 1 januari 2014 trädde en ny GFP i kraft. Viktiga delar i denna är bl.a. att GFPn ska bidra till skyddet av den marina miljön och vara förenlig med unionens miljölagstiftning samt ett succesivt införande av en landningsskyldighet. Vidare har en målsättning om maximal hållbar avkastning (MSY) förts in med målet att låta fiskbestånden växa till nivåer över dem som kan ge MSY till år 2015, om möjligt, men allra senast 2020. Fiskemöjligheterna ska fastställas i enlighet med detta mål. Till skillnad från tidigare finns nu ett särskilt avsnitt om den externa politiken i grundförordningen. Där tydliggörs bl.a. att samma villkor ska gälla för unionens fiskeverksamhet utanför unionens vatten som gäller internt inom EU. GFPn utgör ett ramverk med målsättningar som ska kompletteras med åtgärder på regional nivå genom samarbete mellan berörda medlemsländer i syfte att anpassa regler för fisket till förutsättningar i olika regioner. Arbetet med landningsskyldigheten har varit den dominerande frågan under 2015 i ett GFP-perspektiv. Landningsskyldigheten har dock trätt i kraft först den 1 januari 2015, och endast i vissa delar av fisket, varför det är för tidigt att uttala sig om några definitiva effekter. Marknadsordningen Under 2014 trädde den nya marknadsordningen ikraft. Marknadsordningen är en integrerad del av den gemensamma fiskeripolitiken, och ska bidra till att målen med GFP nås. Vid reformen av den gemensamma fiskeripolitiken var lagstiftarnas avsikt att åstadkomma ett hållbart och mer lönsamt fiske. Vilken påverkan omläggningen av politiken får på marknaden kommer först att märkas på längre sikt när samtliga åtgärder är fullt införda. Det förväntas att införandet av landningsskyldigheten bland annat kommer att påverka utbud och priser på fångst som används för andra ändamål än direkt humankonsumtion. Vidare kan det konstateras att priset på många av de fisk- och skaldjursprodukter som produceras av den svenska näringen sätts på en global marknad och marknaden påverkas därmed av många faktorer som ligger utanför den gemensamma fiskeripolitiken. Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) Det svenska programmet inom ramen för EHFF godkändes av kommissionen i augusti 2015. Programmet omfattar knappt 1,5 miljarder kronor där EU står för cirka 70 % av finansieringen. I november 2015 öppnades samtliga åtgärder i programmet för att ta emot ansökningar. Innan dess fanns möjlighet att söka Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:3 13 stöd i begränsad omfattning för särskilda åtgärder p.g.a. att medlemsstaterna var skyldiga enligt lagkrav att genomföra vissa insatser redan under 2014 och 2015. Europeiska Fiskerifonden (EFF) sträckte sig över åren 2007-2013 och hade en total budget på ca 490 miljoner kr EU-medel, vilka skulle matchas med motsvarande summa i svenska pengar. År 2015 har präglats av att genomförandet av fiskeriprogrammet har varit i slutfasen. Under 2015 har Jordbruksverket och länsstyrelserna i princip fattat alla återstående beslut om utbetalning av stöd från fiskeriprogrammet och endast ett fåtal beslut återstår. Vid årsskiftet 2015/2016 låg budgetutnyttjandet på drygt 92 procent sett över hela programmet. Målen med programmet, mätt i antal beviljade stöd och övriga målvärden för indikatorer har fram till och med oktober 2015 inte nåtts fullt ut. Det finns flera förklaringar till att målvärdena inte nås bl.a. har flera av resultatindikatorerna för fiskeriprogrammet en bristfällig koppling till vissa av de projekt och investeringar som prioriteras inom programmet. 2.2 Regionalisering Under 2015 har ett intensivt arbete bedrivits inom de regionala grupperna BALTFISH (förvaltningsområde Östersjön) och Scheveningen (förvaltningsområde Västerhavet). Inom ramen för Scheveningen har den mest prioriterade uppgiften varit arbetet kring landningsskyldigheten. Gruppen har under 2015 tagit fram en gemensam rekommendation med förslag till en utkastplan för fiske efter bottenlevande arter i Västerhavet. Arbetet var komplicerat när det gällde att enas om vilka arter som skulle anses identifiera fisket efter olika arter, och alltså rekommenderas omfattas av landningsskyldighet från 2016, vid fiske med olika redskap. När det gällde undantag för hög överlevnad och undantag av mindre betydelse var diskussionen i vissa fall omfattande. Kommissionen fastställde i slutet av 2015 den rekommenderade infasningen och de rekommenderade undantagen i en delegerad förordning som gäller från den 1 januari 20161. Utkastplanen gäller endast 2016 och en gemensam rekommendation för utkastplan för 2017, och eventuellt 2018, kommer att utarbetas under 2016. Inom ramen för BALTFISH har en viktig fråga varit den fleråriga planen för Östersjön. Vidare har ny teknisk reglering för Östersjön diskuterats med anledning av landningsskyldigheten som infördes i Östersjön den 1 januari 2015. Diskussioner om kvoter för 2016 tog extra mycket tid och uppmärksamhet bl.a. då rådgivningen för torsk i Östersjön innehåller flera nya element samt att kommissionen ville avvakta processen i BALTFISH innan man lade fram ett kvotförslag för västra torsken. Under 2015 har arbetet med fiskereglerande åtgärder i marina skyddade områden tagit fart i flera medlemsländer i enlighet med regionaliseringsprocessen i GFPn. Även Sverige har under 2015 initierat en sådan process och fört förhandlingar med Danmark och Tyskland om att införa fiskefria zoner i kombination med specifika kontrollkrav i det marina skyddade området Bratten. I detta sammanhang har Sverige också haft samråd med den rådgivande nämnden för Nordsjön samt med kommissionen. Under 2015 blev det också ett avslut på det danska initiativet om fiskereglerande åtgärder i tio utpekade Natura 2000-områden i Kattegatt och i Östersjön, och kommissionens delegerade förordning publicerades i juni 2015. Sverige har deltagit inom ramen för denna GFP-process som berört medlemsland. 2.3 Fleråriga planer Enligt GFPn ska de fleråriga planerna antas med prioritet, baserat på vetenskaplig, teknisk och ekonomisk rådgivning. De ska innehålla bevarandeåtgärder för att återställa och bevara fiskbestånd över nivåer som kan ge maximal hållbar avkastning. Planerna kan omfatta specifika arter, blandfiske eller flera bestånd som interagerar med varandra. I oktober 2014 lade kommissionen fram ett första förslag till flerårig plan – den för Östersjön. Arbetet med denna plan har fortgått i rådet och i parlamentet under hela 2015, dock utan att en uppgörelse har kunnat nås. Nuvarande ordförandeskap i rådet avser att fortsätta detta arbete under 2016. Kommissionen har aviserat att man planerar att lämna sitt förslag om en flerårig plan för Nordsjön, så fort berörda institutioner nått en uppgörelse om planen för Östersjön. I december 2015 avgav EU-domstolen sin dom om tolkning av räckvidden av artikel 43.2 och 43.3 i fördraget rörande långsiktig plan för torsk. Domen innebär att rådets förordning som ändrar den långsiktiga planen för torsk ogiltigförklaras. 2.4 Fiskemöjligheter för 2016 Kommissionens förslag till fiskemöjligheter baseras på ICES rådgivning och kommissionens årliga policymeddelande som innehåller principer för TACsättning. I meddelandet från 2015 inför 2016 finns bl.a. följande delar med för fastställande av TAC:er: - Förvaltningsplaner ska följas, men om planens mål avviker från MSYmål enligt grundförordningens artikel 2.2 kommer kommissionen att föreslå TAC för att nå MSY till år 2016. Endast om det skulle innebära mycket stora sänkningar eller socioekonomiska konsekvenser kan kommissionen tänka sig en stegvis anpassning. - TAC:er ska fastställas enligt mål för MSY till 2016 där sådana vetenskapliga råd finns. - När det inte finns vetenskaplig rådgivning eller beståndens status är okänd, ska försiktighetsansatsen följas. - När det gäller bestånd som helt eller delvis ingår i landningsskyldighet 2016 kommer kommissionen att föreslå ökning i TAC beroende på Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:3 15 vetenskaplig bedömning av utkastnivåer och hur stor del av fångsten som kommer att omfattas av landningsskyldighet 2016. Västerhavet Beslut om fiskemöjligheter för 2016 för bland annat Skagerrak, Kattegatt och Nordsjön fattades enhälligt av ministerrådet i december2015. Beslutet följde målen för MSY. För många bestånd sattes TAC i linje med MSY 2016. Det gäller bland annat för torsk i Nordsjön och Skagerrak, samt för räka och havskräfta i Skagerrak och Kattegatt. I vissa fall gjordes en gradvis anpassning till MSY-mål (vilket grundförordningen medger fram till 2020). För så kallade datasvaga bestånd innebar överenskommelsen en fall-till-fall bedömning vilket krävdes för att nå enhällighet i rådet. Kommissionen avser att arbeta vidare med medlemsländer och relevanta vetenskapliga organ för att förbättra kunskapsläget för datasvaga bestånd. En komplicerad diskussion inom ramen för TAC-förhandlingarna var metod och beslut om TAC-ökningar med anledning av landningsskyldighet. Enligt grundförordningen ska fiskemöjligheter i och med landningsskyldigheten fastställas för att återspegla fångster, det vill säga ta hänsyn till att det inte längre kommer att vara tillåtet att kasta fångst av det aktuella beståndet överbord. Medlemsstaterna kunde acceptera de nivåer som fastställdes för 2016, men i uttalande anges att kommissionen och medlemsstater, ska arbeta med eventuella förbättringar till metoden inför 2017 och framöver. Östersjön Beslut om fiskemöjligheter för 2016 för Östersjön fattades enhälligt av ministerrådet i oktober 2015. Rådgivningen för de flesta bestånd var fullt analytisk och hade som målsättning att fisketrycket skulle vara på en nivå som gav MSY. För torsk i östra Östersjön, rödspätta i östra Östersjön och sill i Bottenviken kunde den biologiska rådgivningen från ICES dock inte ge ett förslag baserat på en analytisk bedömning. Därför lämnades ett råd enligt försiktighetsansatsen baserat på ändringen av fångster de två senaste åren jämfört med de tre förra årens fångster minus 20 procent buffert. För den östra torsken lades ytterligare en 20 procentig buffert till, baserat på dokumenterat utkast av fångad torsk. ICES ansåg därför att en sänkning på 43 procent var nödvändig. Rådet ansåg denna sänkning vara alltför hög och kvoten sänktes med 20 procent i enlighet med förslag från kommissionen. För torsken i det västra beståndet ansåg ICES inte att förvaltningsplanen lyckats sänka fisketrycket och gav därför ett råd i linje med MSY som innebar en sänkning av kvoten med 51 procent. Rådet ansåg även denna sänkning alltför hög, men tillsammans med flytt och utökning av stängd period för lektorsk sänktes kvoten med 20 procent. För sill i Bottenhavet/Bottenviken och den centrala sillen valde rådet att sätta kvoten högre för Bottenhavet och lägre för centrala Östersjön än rådgivningens förslag eftersom man inte ville ha för stora svängningar i kvoten mellan år. För lax blev kvoten beslutad till 2015 års nivåer, även om rådgivningen gav utrymme för en 21 procentig höjning. Som framgår följer rådets beslut ICES rådgivning i vissa fall, medan rådet och kommissionens förslag i andra fall frångick den biologiska rådgivningen, exempelvis när det gäller torskbestånden i Östersjön. 2.5 Externa politiken Till skillnad från tidigare GFP finns nu ett särskilt avsnitt om den externa politiken i grundförordningen. Där tydliggörs att samma villkor ska gälla för unionens fiskeverksamhet utanför unionens vatten som gäller internt inom EU. De övergripande målsättningarna i den nya GFPn är sålunda relevanta och tillämpbara även för EU:s externa politik. För de förhandlingsmandat och protokoll för hållbara fiskepartnerskapsavtal som diskuterats i rådet under 2015 har det varit tydligt att de nya kraven som ställs i grundförordningen, såsom att det i protokoll eller avtal ska finnas en särskild klausul om mänskliga rättigheter, att en exklusivitetsklausul ska förekomma samt att kommissionen ska se till att det sker oberoende förhands- och efterhandsutvärderingar av vart och ett av protokollen till ett hållbart fiskepartnerskapsavtal, följs konsekvent. När det gäller kravet om att utvärderingarna ska göras tillgängliga för parlamentet och rådet i god tid, har detta inte alltid uppfyllts. När det gäller skrivningar i grundförordningen som lämnar ett större tolkningsutrymme, som att fisket endast får bedrivas på ett reellt överskott i enlighet med havsrättskonventionen, är det ännu för tidigt att utvärdera om detta har lett till att fiskepartnerskapsavtalen har blivit långsiktigt mer hållbara. Ett projekt beställt av DG MARE redovisade under 2015 vissa preliminära resultat från arbetet med att granska och tillhandahålla vägledning och råd för hur överskottsbegreppet kan tillämpas. Den slutliga rapporten förväntas under första kvartalet 2016 och kan förhoppningsvis utgöra ett redskap för ett bättre införlivande av denna princip i förhandlingar om nya protokoll
Permits for the use of pesticides in water protection areas : Guidelines to the permit authorisation procedure
No full textHavs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket har ett gemensamt vägledningsansvar för tillståndsprövning för växtskyddsmedelsanvändning inom vattenskyddsområden. Myndigheterna tog därför fram en gemensam vägledning som publicerades under 2016: Tillstånd till användning av bekämpningsmedel inom vattenskyddsområden (Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:7). Denna vägledning har nu uppdaterats och ersatts av Havs- och vattenmyndighetens publikation Tillstånd till användning av växtskyddsmedel inom vattenskyddsområde, rapport 2022:22. Den här vägledningen kan användas av såväl tillsynsmyndigheter som verksamhetsutövare när det gäller ansökan om användning av bekämpningsmedel inom vattenskyddsområden. Vägledningen behandlar såväl tillståndsprövning enligt vattenskyddsföreskrifter som fastställts med stöd av 7 kap. 22 § miljöbalken som enligt 6 kap. Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2015:2) om spridning och viss övrig hantering av växtskyddsmedel. Vägledningen har avgränsats till att gälla tillståndsprövning av kemiska växtskyddsmedel med tyngdpunkt på sådana frågeställningar som uppkommer i lantbrukets hantering av växtskyddsmedel. Även användning av kemiska växtskyddsmedel inom annan verksamhet hanteras emellertid i viss utsträckning i vägledningen. Det övergripande syftet med denna vägledning är att bibehålla en god råvattenkvalitet fritt från bekämpningsmedelsrester i våra vattentäkter. Vägledningen syftar dessutom också till att skapa förutsättningar för en enklare och mer enhetlig hantering av tillståndsansökningar för användning av bekämpningsmedel i vattenskyddsområden. Inledningsvis i vägledningen ges en allmän orientering av regelverken beträffande vattenskyddsområden samt regler för användning av bekämpningsmedel. Därefter lämnas vägledning om handläggningen av tillståndsärenden från det att en ansökan inkommer till det att beslut fattas. Viktiga delar i handläggningen av tillståndsärenden som belyses i denna vägledning är vilka uppgifter en ansökan om tillstånd bör innehålla, riskbedömningen som ska göras av myndigheten, samt vad beslut i ett tillståndsärende bör innehålla och hur det bör utformas.The Swedish Agency for Water and Marine Management and The Swedish Environmental Protection Agency share responsability for the guidelines regarding the permit authorisation procedure for the use of pestisides in water protection areas. The agencys therefore co-published guidlines concerning this in 2016. These guidlines have now been updated and replaced. For accurate information and current guidlines please refer to report 2022:22 These guidelines can be used by both supervisory authorities and operators with regard to applications for the use of pesticides in water protection areas The guidelines deal with both the permit authorisation procedure in accordance with the water protection regulations established pursuant to Chapter 7, Section 22 of the Environmental Code and in accordance with Chapter 6 of Swedish Environmental Protection Agency regulations (NFS 2015:2) on application and certain other handling of plant protection products. The guidelines have been defined so that they relate to the permit authorisation procedure for chemical plant protection products with emphasis on the queries arising with regard to agricultural handling of plant protection products. However, use of chemical plant protection products in other fields is also discussed in the guidelines to a certain extent. The overall purpose of these guidelines is to maintain good raw water quality in our water catchments, free of pesticide residues. The guidelines also aim to pave the way for simpler, more consistent handling of permit applications for the use of pesticides in water protection areas. The guidelines begin with general information on the regulations with regard to water protection areas and regulations for the use of pesticides. Guidelines on the handling of permit cases, from the receipt of an application to a decision being made, are then provided. The information that should be included in the processing of permit cases, the risk assessment that has to be carried out by the authority, what decisions on permit cases should include and how they should be formulated are all important elements in the handling of permit cases described in these guidelines.Denna vägledning är ersatt med ny version Havs- och vattenmyndighetens rapport 2022:22.</p
Changes in four societal drivers and their potential to reduce Swedish nutrient inputs into the sea
No full textLarge parts of the Baltic Sea and the Kattegat and Skagerrak suffer from eutrophication. Historically, this is due to due to an excessive input of nitrogen and phosphorus to the sea. In the present report, we focus on some of the root causes of this input and how changes in society can reduce the eutrophication pressure on marine environments. Four societal phenomena were selected for a closer analysis. Three of these phenomena - protein consumption, unnecessary food waste, and phosphorus additives in food - are related to the impact of food consumption on the sea. Horse keeping was also considered to be a relevant case study, as the number of horses in Sweden is growing rapidly Assessing how changes in societal phenomena can influence the physical flow of nutrients into the sea is a complex task. The number of factors that can modify the final result is very large, and one type of changes in society is normally accompanied by a set of other changes. For example, changes in the consumption of food will inevitably have implications for land use. Moreover, many of the actors that influence the flow of substances and products through society operate on a market where the current activities are continuously modified or substituted by others. In this report we tried to handle the complexity of the problems addressed by making simplifying assumptions. For example, we assumed that changes in food consumption will be identical or similar for Swedish produced and imported products and that agricultural land not any longer needed for food production will obtain a leaching coefficient corresponding to a theoretically derived background level. Keeping in mind that the load reductions presented here are maximum load reductions based on a number of assumptions our study allowed the following conclusions: o A lower intake of protein-rich food products (25% less protein) could imply that, each year, about 200 tonnes less phosphorus and nearly 9.000 tonnes less nitrogen would reach the sea. Dietary changes can reduce the land area needed to ensure an adequate food supply but also lower the households’ burden on municipal and on-site sewage systems. Replacing some animal protein with legumes can help to reduce the input of nutrients into the sea, but it is more important to reduce the total intake of protein-rich food. o If phosphorus compounds added to various food products are substituted or eliminated, the annual input of phosphorus to the sea could be reduced by about 60 tonnes per year. This amount is of the same order of magnitude as the effect of the already implemented ban of phosphate in dishwasher detergents. o Reducing the amount of unnecessary food waste is both desirable and feasible, and smaller amounts of waste imply that less land is needed for food production. However, the load reductions of 6 tonnes of phosphorus and 450 tonnes of nitrogen are relatively small compared to the effect of dietary changes. o Horse keeping is a growing sector and source of nutrient emissions. Moreover, paddocks can locally cause relatively large emissions of nutrients. However, horse keeping cannot be regarded as a major driver of eutrophication because the leaching of nutrients from this form of land use is lower than the average for all agricultural land in Sweden. The potential load reductions are substantial compared to the remaining Swedish reduction targets in the Baltic Sea Action Plan. Altogether, the results of the present study suggest an increased emphasis on what and how much protein-rich food consumers eat and on the use of phosphorus additives in the food industry.För att minska övergödningen i Östersjön och Västerhavet ska Sverige reducera belastningen av näringsämnen på haven enligt det svenska miljökvalitetsmålet Ingen övergödning och internationella överenskommelser, framför allt Baltic Sea Action Plan. I en tidigare rapport från Havsmiljöinstitutet1 identifierades 17 samhällsfenomen av relevans för övergödningen. Fyra av dessa analyseras vidare här med utgångspunkt från befintliga data. De är: o Konsumtion av animaliskt och vegetabiliskt protein. Konsumtionen av proteinrika livsmedel har ökat och det ger upphov till utsläpp av näringsämnen både under produktion och efter konsumtion. Kväve och fosfor läcker från jordbruket och hamnar även i avloppsvattnet från hushållen så att de bidrar till utsläpp från enskilda avlopp och reningsverk. o Matsvinn. Ätbar mat som slängs i onödan orsakar onödiga emissioner i produktionen. o Tillsats av fosfor i livsmedel. Fosfor tillsätts som bland annat stabiliseringsmedel och smaksättare och hamnar i avloppsvattnet. o Hästhållning. Antalet hästar ökar och detta medför emissioner vid foderproduktion, samt vid beten och hagar där hästarna vistas. Syftet med rapporten är att kvantifiera potentialen för att belastningar på havsmiljön reduceras om dessa fenomen förändras. Slutsatserna bygger på beräkningar och antaganden och det har varit nödvändigt att göra många förenklingar vilket gör att resultaten inte ska tolkas som en förutsägelse (prediktion) av framtiden. Avsikten är istället att nå fram till riktvärden att förhålla sig till i vidare diskussion om de reella förändringar som kan ske i samhället. Denna kunskap är värdefull för att kunna identifiera och värdera nyttan av nya åtgärdsområden för havsmiljöförvaltningen. De tre första fenomenen avser påverkan från livsmedel på emissioner av näringsämnen. Emissioner uppstår vid livsmedlens produktion men även vid avloppsreningsverk, eftersom mängderna kväve och fosfor som tillförs avloppssystemen är direkt kopplat till konsumtionen av livsmedel. Konsumtion av animaliskt och vegetabiliskt protein. Proteinrika livsmedel innehåller alltid betydande mängder kväve och i allmänhet också avsevärda mängder fosfor. I Sverige konsumeras i genomsnitt 174 gram (g) rått benfritt kött per dag (data från år 2009). Griskött är vanligast (79 g) men även nötkött, kyckling och lamm konsumeras i betydande mängder (50, 40 respektive 5 g). Dessutom äts i genomsnitt 39 g fisk, 28 g ägg och 840 g mejerivaror och 15 g baljväxter. Mejerivaror inkluderar mjölk och ost och är här utryckt i mjölkenheter. Med baljväxter avses inslag i en diet som förutom bönor, ärtor och linser även innehåller baljväxter i förädlad form såsom tofu. Genom att undersöka hur emissionerna av näringsämnen förändras från nuvarande genomsnittliga kost till alternativa dieter är det möjligt att värdera nyttan för havsmiljön av att människor ändrar diet. Tre alternativa dieter med olika protein-produkter används i analyserna och dieterna benämns: Rekommenderad diet (i linje med bland annat Livsmedelsverkets kostråd), Klimatsmart diet (byte från rött kött till kyckling) samt Mer Baljväxter. I analysen av hur en minskad konsumtion av protein påverkar emissionerna användes två olika metoder. Först gjordes en sammanställning av data om emissioner av kväve och fosfor från befintliga Livscykelanalyser (LCA) av svenska livsmedel. Denna sammanställning visar att kött från nöt och lamm skapar större emissioner än fläsk och i sin tur kyckling, om man räknar utsläppen per kg protein från dessa livsmedel. Baljväxter, kyckling, mejeriprodukter och ägg har liknande utsläppsnivåer. Viktiga faktorer i beräkningarna är bland annat effektiviteten i omvandling från foder till protein och hur mycket kraftfoder (till exempel spannmål och raps) som djuren äter utöver foder från vallar (hö och ensilage) och naturbeten. Eftersom LCA-studierna är utformade för att visa på skillnader mellan produktionssystem och underliggande data är hämtade från ett fåtal gårdar använde vi inte dessa för att räkna på belastningar från svensk produktion som helhet. För detta syfte utgick vi istället ifrån hur jordbruksmarken används. Närmare bestämt tog vi hänsyn till hur stora landarealer som krävs för att producera foder till djur och livsmedel som kan konsumeras direkt av människan, samt hur läckaget från jordbruksmarken varierar med markanvändningen. Kalkylen avsåg den andel av den svenska konsumtionen som produceras i Sverige. När vi beräknade läckageförändringen som följer av de tre dieterna tog vi även hänsyn till var i Sverige en förändrad konsumtion av olika köttslag kan få genomslag, d v s var jordbruksmarkens markanvändning förändras och vilket läckage som kan följa av detta. Foderproduktionen för vart och ett av de animaliska livsmedlen antogs ske i samma produktionsområde som djuren föds upp. För den friställda marken, det vill säga den mark som inte längre behövs för livsmedelsproduktion om proteinintaget minskas eller på annat sätt förändras, antogs läckaget på sikt bli detsamma som för en gräsmark som inte plöjs, sås eller gödslas. Beräkningar av de olika dieternas emissioner utfördes för två nivåer av det sammanlagda intaget av protein genom de produkter som ingick i kalkylen. Den nuvarande proteintaget via dessa produkter är 80 g per person och dag och vi räknade på såväl detta intag som en minskning till 60 g. Om man även tar hänsyn till konsumtion av spannmålsprodukter och annan mindre proteinrik mat så får en genomsnittlig svensk idag i sig totalt ca 108 g protein per dag. Detta kan jämföras att världshälsoorganisationen WHO rekommenderar att en person som väger 70 kg bör konsumera 58 g för att tillgodose kroppens grundläggande behov. Förändrade dieter innebär även att det avloppsvatten som kommer till kommunala reningsverk och enskilda avlopp får en ändrad sammansättning. För att beräkna hur dieterna påverkar utsläppen från avloppssystemen användes officiell statistik avseende reningsgrader vid kommunala reningsverk2 samt tillgängliga schablonvärden för enskilda avlopp3. Emissioner från såväl svenska som importerade produkter inkluderades i beräkningarna. Matsvinnets inverkan på belastningen av havet studerades med hjälp av data över mängden onödigt matavfall från hushållen och hur detta avfall fördelar sig mellan olika huvudtyper av livsmedel. Kalkyler gjordes såväl baserat på emissioner i jordbruket som efter konsumtion. Vi antog att med ett reducerat svinn för svenskproducerade proteinrika livsmedel kan emissionerna från motsvarande jordbruksproduktion undvikas. Vidare antog vi att matsvinnet minskar med 50 procent, vilket är enligt med genomförandet av FNs hållbarhetsmål (Sustainable Development Goals). Med dessa utgångspunkter beräknades att de årliga emissionerna av näringsämnen i jordbruket skulle kunna minska med 470 ton kväve och 6 ton fosfor. Efter att även retentionen i sjöar och vattendrag beaktats uppskattades belastningen på havet kunna minska med ca 300 ton kväve och 4 ton fosfor per år. Emissioner uppstår även på grund av att hushållen häller ut flytande mat i vasken. Efter en reduktion till hälften av emissionerna, och med beaktande av retentionen, blir resultatet att kvävebelastning kan reduceras med 50 ton och fosforbelastningen med 2 ton per år. Fosforhaltiga tillsatser i livsmedel utnyttjas av livsmedelsindustrin för att stabilisera produkterna eller påverka deras smak. Vår utgångspunkt är att dessa tillsatser inte behövs för människors hälsa och därmed är potentialen för belastningsminskningar lika stor som dagens belastning från sådana tillsatser. Belastningen på havet uppstår när fosfor från maten hamnar i avloppsvatten och reningsverken inte renar allt ingående fosfor. En uppskattning baserad på den totala användningen av fosfortillsatser i den svenska livsmedelsindustrin indikerade att 28 ton fosfor når haven via enskilda avlopp och att 32 ton fosfor når haven efter att ha passerat kommunala reningsverk. Beräkningar gjordes även för ett urval produkter där tillsatsen av fosfor är känd: coladrycker, smältost, importerad kyckling och charkuterier. Den samlade konsumtionen av enbart dessa produkter uppskattades leda till att den årliga belastningen av fosfor på havet ökar med omkring 15 ton. Hästhållning. Sverige har för närvarande ca 360.000 hästar och antalet ökar. En genomsnittlig häst antas väga ca 420 kg, och behöva ca 1,5 kg grovfoder (torrvara) per 100 kg samt 0,3 kg spannmål per 100 kg häst och dag. Emissioner av kväve och fosfor sker från betesmarker samt åkermark som används för produktion av foder. Genom att bedöma hur mycket mark som krävs för att producera tillräckligt med foder för att föda alla Sveriges hästar samt vilka läckagekoefficienter som gäller för denna mark beräknades de sammanlagda emissionerna av fosfor och kväve från hästhållningens foderproduktion (se nedanstående tabell). Läckaget beräknades även från delar av rasthagarna som kan anses vara högriskområden för fosforläckage, det vill säga de områden där hästar utfodras och vistas stora delar av dygnet. Emissionerna av fosfor från sådana områden uppgår till drygt ca 11,5 ton per år (exkl. retention). Emissioner av fosfor och kväve (ton per år) från foderproduktion samt hästhagar. TOTAL-P TOTAL-N FODER: HÖ, ENSILAGE INKL BETE 28 800 FODER: SPANNMÅL 22 940 HÄSTHAGAR 11.5 Uppgift saknas TOTAL 61 >1.740 På grund av brist på data är det svårt att kvantifiera de belastningsminskningar som skulle kunna uppstå vid förändrad hästhållning. Två saker är dock värda att påpeka: Räknat per ytenhet är det genomsnittliga läckaget från hästhållningen mindre än för jordbruksmark i allmänhet. Lokalt kan utsläpp från intensivt betade marker och rasthagar vara stort vilket kan påverka vattendrag, sjöar och grundvatten. Vi gör antagandet att förbättringar kan nås genom åtgärder i rasthagar. För att ge perspektiv på dessa beräknade belastningsminskningar, som avser alla bassänger kring Sveriges kuster, kan de jämföras med de minskningar från 2010 som behövs i Egentliga Östersjön. Enligt Sveriges åtagande i Helcom samarbetet (Baltic Sea Action Plan, BSAP) ska belastningen minska med 2.916 ton kväve och 400 ton fosfor till 2021. Om vattenmyndigheternas åtgärdsprogram genomförs finns ett kvarvarande minskningsbehov av 1866 ton kväve och 194 ton fosfor. Men programmen är bara föreslagna och ännu inte beslutade. De därefter återstående minskningskraven kan delvis avräknas mot åtgärdsöverskott I andra bassänger. Det innebär att kvävebetinget kan nås 2021, medan det då fortfarande återstår ca 80-100 ton fosfor att reducera. Denna rapports beräknade potentialer av minskat proteinintag är betydligt större än Sveriges återstående åtagande år 2010. Av de fyra analyserade samhällsfenomenen har reduktionen av proteinintaget en större potential att reducera belastningen på havet än vad den tillsatta fosforn i maten har. Hästhållning och matsvinn har betydligt mindre potential. Eftersom de samhällsfenomen som analyserats är komplexa har det varit nödvändigt att göra ett ganska stort antal förenklande antaganden för att beräkna belastningar och potentialer. Vi har exempelvis antagit att Sveriges självförsörjningsgrad och arealen öppen mark ska vara oförändrad. Vidare har vi antagit att reningsgraden i avloppssystemen kommer att vara oförändrad. Utan tvekan skulle stora ändringar i hushållens dieter påverka Sveriges produktion av djurfoder och människoföda. Men det är knappast möjligt att förutsäga hur och var markanvändningen skulle förändras. Vi har därför inte spekulerat i marknadstrender eller ekonomiska konsekvenser för lantbrukare utan använt teoretiskt uträknade läckage koefficienter för att räkna ut möjliga näringsemissioner. Här finns också förenklingar som att läckagekoefficienten hålls oförändrad. En annan osäkerhetsfaktor är att förändringar i jordbruksmark inte kan förväntas leda till omedelbara ändringar i läckage utan kan dra ut på tiden. Effekterna för dietförändringar analyserades för tre alternativa dieter. Dieten Mer Baljväxter visade störst potential även om skillnaderna är ganska små. Skillnaderna kan eventuellt vara ännu mindre beroende på att läckagekoefficienterna är mer osäkra för baljväxter än för andra grödor. Stor osäkerhet finns även i data som gäller tillsatt fosfor, matsvinn samt hästhållning. Men det är ändå tydligt att slutsatsen kvarstår att tillsatt fosfor i livsmedelsindustrin innebär ett betydande tillskott till avloppen. Det är av samma omfattning som de tidigare emissionerna från maskindiskmedel. Myndigheternas åtgärdsprogram för mindre övergödning fokuserar på så kallade end-of-pipe-lösningar. Vi vill hävda att det finns möjligheter att arbeta med alternativ. Istället för att ytterligare reglera hur lantbrukare ska undvika emissioner av näringsämnen skulle belastningen på havet kunna minskas genom att på olika sätt påverka vilken mat som efterfrågas av konsumenterna. Såväl konsumenter som producenter, upphandlare, detaljhandlare och opinionsbildare i media kan bidra. Då det finns en tydlig trend att öka proteinintaget finns en risk för att näringsämnesbelastningen på haven ökar om inte åtgärder vidtas. I vår tidigare rapport har vi framhållit köttkonsumtionens roll för både klimatet och övergödningen av havet. I denna rapport, påvisas att det snarare är den totalt sett höga konsumtionen av proteinrika livsmedel som bör minska. Att byta kött mot grönsaker innebär oftast en reducerad belastning på haven, men ett högt intag av vegetabiliskt protein, såsom bönor, är inte nödvändigtvis bättre än att konsumera kött från betande djur eller kyckling
Näringsbelastningen på Östersjön och Västerhavet 2014 : Sveriges underlag till Helcoms sjätte Pollution Load Compilation
No full textDenna rapport presenterar den senaste mest detaljerade och tillförlitliga bedömningen av närsaltsbelastning från svenska källor som hittills genomförts. Denna rapport, tillsammans med underlagsrapporter, redovisar resultat, underlagsdata, och beräkningsmetoder på detaljnivå för att uppnå transparens och spårbarhet samt för att möjliggöra vidareanvändning i arbetet inom svensk vattenförvaltning. Havs- och vattenmyndigheten har gett SMED1 i uppdrag att genomföra beräkningar av källor till kväve- och fosforbelastning avseende år 2014 på sjöar, vattendrag och havet för hela Sverige. Syftet var att ge underlag till Sveriges rapportering till Helcom ”Pollution Load Compilation 6 - PLC6” samt till vattenförvaltningens arbete i Sverige. Liknande beräkningar har genomförts tidigare men aldrig med så hög upplösning i flera av underlagen. Arbetet innebär att stora mängder data har bearbetats och beräknats för att ge heltäckande information för hela Sverige fördelat på cirka 23 000 vattenförekomstområden. Den ökade upplösningen, tillsammans med bättre kvalitet på indata och nyutvecklade beräkningsrutiner ger bättre tillförlitlighet i resultaten av total belastning även på lokal nivå. Utvecklingen som genomförts kommer att ligga till grund för nästa belastningsrapportering, PLC 7, samt den fördjupade uppföljningen av miljökvalitetsmålet Ingen övergödning (FUT) och framtida arbeten inom havs- och vattenförvaltningen. De nya beräkningarna bygger på nya högupplösta markanvändnings- och jordartskartor, nya underlag avseende rening i små avloppsanläggningar och dagvatten samt en ny höjddatabas (2 meters upplösning). Höjddatabasen har använts för beräkning av markens lutning, vilket har stor betydelse för fosforläckaget. Nya mätningar i skogsområden i sydvästra Sverige har lett till en bättre beskrivning av skogsmarkens läckage och att en ny modell för beräkning av näringsämnesretentionen har tagits fram. Dessa förfinade indata och förbättrade beräkningsverktyg gör att resultaten är säkrare även på lokal skala eller för enskilda vattenförekomster. Resultaten är tillgängliga för alla via webbverktyget Tekniskt Beräkningssystem Vatten (TBV, tbv.smhi.se). Resultaten presenteras som brutto- samt nettobelastning. Bruttobelastning är den mängd näringsämnen som släpps ut vid källan till ett vattendrag eller sjö från till exempel ett avloppsreningsverk eller ett jordbruksfält. Nettobelastning är den del av bruttobelastningen som når havet. Dessutom presenteras resultat som antropogen- och totalbelastning. Antropogen belastning kommer från mänskliga aktiviteter, såsom odling av jordbruksmark eller industriutsläpp. Totalbelastning är summan av antropogen belastning och bakgrundsbelastning, den naturliga belastning som skulle ske oberoende av människan. Avgränsningen mellan vad som är bakgrundsbelastning och antropogen belastning har baserats på Helcoms definition och all markanvändning bidrar med en naturlig belastning samt eventuell antropogen belastning. Till exempel anses belastning från mark bevuxen med skog helt vara bakgrund, medan belastningen från hygge och jordbruksmark anses vara en summa av bakgrund och antropogen belastning. I resultat där antropogen belastning presenteras, så har bakgrundsbelastningen tagits bort. Jordbruks- and skogsmark är de två största källorna till den totala belastningen på havet för både kväve och fosfor, med 34 100 respektive 34 900 ton kväve, samt 1 130 resp. 850 ton fosfor år 2014. Tillsammans står dessa källor för cirka 60 % av den totala belastningen. Av den antropogena belastningen står jordbruket för den största andelen (23 300 ton samt 460 ton fosfor), följt av utsläpp från avloppsreningsverk (14 000 ton kväve samt 240 ton fosfor). Belastningen från skogsmark ingår enbart i bakgrund och den antropogena belastningen från hyggen bidrar endast med 1500 ton kväve och 20 ton fosfor Bottenhavet, Egentliga Östersjön och Kattegatt är de bassänger som tar emot mest kväve av Sveriges totala belastning på havet (29 500 ton, 29 400 ton respektive 28 700 ton, vilket motsvarar cirka 25 % vardera). I Bottenhavet är dock en stor del av belastningen naturlig bakgrundsbelastning. Egentliga Östersjön och Kattegatt tar emot mest av Sveriges antropogena belastning, 33 % respektive 31 %. I jämförelse mellan vilka havsbassänger som är mest belastade av fosfor, så är det Bottenhavet som tar emot mest (990 ton eller 30 % av den totala belastningen). Strax under en fjärdedel av Sveriges totala belastning på havet, belastar Egentliga Östersjön (780 ton) och omkring en femtedel belastar Kattegatt och Bottenviken (680 respektive 630 ton). Aktionsplanen för Östersjön (Baltic Sea Action Plan, BSAP) anger utsläppsmål, med syfte att nå God miljöstatus i Östersjön och Kattegatt. För fosfor är målet uppnått i alla bassänger utom Egentliga Östersjön, där det är ett utmanande mål och det kommer att bli mycket svårt att minska fosforbelastningen under belastningstaket (308 ton). Det krävs omfattande åtgärder av de antropogena källorna, och dessutom utgör bakgrundsbelastningen en betydande del av den totala belastningen. Total nettobelastning av fosfor till Egentliga Östersjön är 780 ton enligt dessa beräkningar, varav 370 ton är beräknat som bakgrundsbelastning. Det innebär att åtgärder måste minska även bakgrundsbelastningen, t.ex. genom skapande av våtmarker. För att Egentliga Östersjön ska kunna uppnå god miljöstatus med avseende på övergödning kommer det även att behövas åtgärder i Östersjöns andra delbassänger. På grund av stora skillnader i metoder och indata, är det inte möjligt att direkt jämföra hur belastningen har ändrats sedan PLC 5 och den fördjupade uppföljningen av miljökvalitetsmålet Ingen övergödning. Som exempel har arealen jordbruksmark minskat med omkring 1900 km2 sedan tidigare sammanställningar, och det har lett till minskat näringsämnesläckage. Storleksordningen på denna minskning kan i nuläget inte utläsas från beräkningarna eftersom de är gjorda med förfinad underlagsinformation jämfört med tidigare år. Faktum är att vid en direkt jämförelse mellan belastning år 2006 (PLC5) och år 2011 (FUT) så är den totala fosforbelastningen från jordbruksmarken högre år 2014 (PLC6) jämfört med Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:12 10 tidigare. Samtidigt visar de nya beräkningarna på att den antropogena delen är lägre än vad som tidigare beräknats. Det krävs omräkningar av gamla PLCdata med den nya metoden för att få klarhet i hur mycket av dessa ändringar som beror på åtgärder inom jordbruket och hur mycket som är på grund av förfinade indata och förbättrade metoder. Belastningen från punktkällorna beräknas på samma sätt som förr och där är det tydligt att utsläppen till havet har minskat. I PLC6 (år 2014) stod avloppsreningsverk för 240 ton fosfor samt 14 000 ton kväve, medan i PLC5 (2006) var belastningen 350 ton fosfor- samt 17 000 ton kvävebelastning (netto). Industrier har också minskat sin belastning på havet och svarar nu för 250 ton fosfor samt 3 800 ton kväve, jämfört med 320 fosfor och 4 800 ton kväve år 2006.This report represents the latest, most detailed and reliable assessment of nutrient loads from Swedish sources yet made. This report, together with its background reports, presents results, source data and calculations techniques with a level of detail intended to achieve full transparency and traceability as well as to permit further use of this work in Swedish water management. The Swedish Agency for Marine and Water Management gave SMED the task of evaluating sources of nitrogen- and phosphorus loads for the year 2014 and assessing the magnitude of those loads on lakes, water courses and the sea across Sweden. The aim was to produce the basis for Sweden’s national reporting to the Helcom ’Pollution Load Compilation 6 – PLC 6’ and to support water management work in Sweden. Similar calculations have been made previously but never with such high resolution in the input data. The work required processing and analysis of large amounts data to give complete information for the whole of Sweden, divided up into approximately 23 000 water bodies. This increased resolution, together with the improved quality of input data and newly developed calculation routines provide more reliable estimates of total loads even at the local scale. The development work that has been completed will form the basis of the next load assessment report, PLC 7, the indepth evaluation of the national environmental target ’Zero eutrophication’ and future work within marine and water management. The new calculations make use of new, high resolution land-use and soiltype maps, new data concerning purification in off-mains sewerage and storm water as well as a new height database (with 2 metres horizontal resolution). The height database has been used to calculate slope steepness, which is of great importance for estimates of phosphorus leakage. New observations in forest areas in southwestern Sweden have provided a better understanding of nutrient leakage in woodland areas and a new nutrient retention model has been developed as a result. These improved input data and high resolution calculation tools improve certainty in the results even at a local scale for individual water bodies. The results are made publically available through a new web tool, ’Technical Calculation System: Water’ (TBV, tbv.smhi.se). The results are presented in terms of gross- and net loads. Gross loads are the amount of nutrients released at source to a water body or lake from for example a sewage treatment works or an agricultural field. Net loads are the proportion of the gross loads that reach the sea. Additionally, results are presented as anthropogenic and total loads. Anthropogenic loads come from human activities, such as crop production in agriculture or emissions from industry. Total loads are the sum of the anthropogenic loads and background loads, which are the natural loads which would occur even if people were not present. The boundary between what is background and what are anthropogenic loads is based on the Helcom definition where all soil use contributes with both a natural load and possibly also an anthropogenic load. For example loads from landuse covered with forest are considered background, while loads from a clearcut or agriculture are considered the sum of both anthropogenic and background loads. In results where only anthropogenic loads are presented, the background loads have been taken away. Agricultural and forest land are the two largest sources of total loads to the sea for both nitrogen and phosphorus, with 34 100 and 34 900 tonnes of nitrogen and 1 100 and 850 tonnes of phosphorus, respectively during 2014. Together, these sources account for roughly 60% of the total load. For anthropogenic loads, agriculture is the largest source (23 300 tonnes nitrogen and 460 tonnes phosphorus), followed by emissions from sewage treatment works (14 000 tonnes of nitrogen and 240 tonnes of phosphorus). Loads from forest soils contribute only to the background loads while clear cuts, which a classed as an anthropogenic load contribute with only about 1500 tonnes of nitrogen and 20 tonnes of phosphorus. The Bothnian Sea, Baltic Proper and Kattegat are those sea areas which receive the most nitrogen from Sweden’s total loads (29 500 tonnes, 29 400 tonnes and 28 700 tonnes respectively, or approximately 25% each). In the Bothnian Sea however, the greater part of this load is ’natural’ background loads. The Baltic Proper and Kattegat receive the most anthropogenic nitrogen, 33% and 31% respectively. For phosphorus, most goes to the Bothnian Sea (990 tonnes or 30% of the total load). Just under a quarter reaches the Baltic Proper (780 tonnes) and about a fifth reaches the Kattegat and the Bothnian Sea (680 and 630 tonnes respectively). The Baltic Sea Action Plan (BSAP) provides emissions targets, with the aim of achieving good environmental status in the Baltic Sea (including the Kattegat). According to this analysis, the target for phosphorus is achieved in all basins except the Baltic Proper, where the target is extremely challenging and it will be difficult to reduce the phosphorus loads under the load ceiling (308 tonnes).This requires substantial measures on the anthropogenic load, but further challenging, is that the background loads are a significant proportion of the total load. Total net phosphorus load to the Baltic Proper is 780 tonnes per year according to these calculations, of which 370 tonnes are background loads. This requires therefore that measures must even reduce the background load, for example through creation of wetlands. For even the Baltic Proper to achieve good environmental status with regard to eutrophication, measures will be required in all sub-basins of the Baltic Sea. Because of the major changes in methods and input data, it is not possible to directly compare how loads have changed since PLC 5 (based on 2006 data) or the in-depth analysis of the national environmental target ’Zero eutrophication’ (based on 2011 data). For example, the total area of agricultural land has fallen by 1900 km2 since 2006, which leads to a reduction in the estimated nutrient losses. The magnitude of this reduction cannot presently be read from the calculations as they have been made with higher resolution in data compared with earlier years. At the same time, the new calculations show that the anthropogenic part is lower than earlier calculated. Recalculation of the older PLC data with the new methods is necessary to clarify how much of the observed changes result from measures within farming and how much is due to the improved input data and calculations. Nutrient loads from point sources are calculated in the same way as before and for these it is clear that discharges have reduced. In PLC 6 (2014) sewage treatment works were responsible for 240 tonnes of phosphorus and 14 000 tonnes of nitrogen, while in PLC 5 (2006) loads were 350 tonnes of phosphorus and 17 000 tonnes of nitrogen (net). Industry have also reduced their impact and are responsible for 250 tonnes of phosphorus and 3 800 tonnes of nitrogen, compared with 320 tonnes phosphorus and 4 800 tonnes nitrogen in 2006
Metoder för övervakning av främmande arter : Protokoll för provtagning i hamnar och farleder
No full textArter som sprids och introduceras till nya miljöer med hjälp av människan kan få en negativ effekt på miljön och utgör ett hot mot andra organismer och människan genom att rubba balansen i ekosystemen vilket kan innebära kostnader för samhället. Arter som får fäste i en ny miljö räknas som invasiva främmande arter, eller Invasive Alien Species (IAS). I havsmiljön utgör sjöfart em omfattande flyttning av organismer mellan olika platser och marina ekosystem. De sätter sig på skrov eller pumpas in med stora volymer barlastvatten och blir fripassagerare till en ny plats som kan ligga långt ifrån dess naturliga livsmiljö. Därför är ofta hamnar mottagare av IAS och som sedan riskerar att spridas vidare till andra hamnar och farleder eller vidare ut till andra känsliga eller opåverkade miljöer. Denna rapport har tagits fram för att möta flera krav och behov av övervakning och inventeringar av IAS i havsmiljön utifrån barlastvattenkonventionen under FN:s Internationella sjöfartsorgan (IMO), havsmiljökonventionerna Helcom och Ospar, havsmiljödirektivet och EU:s förordning om invasiva främmande arter. Enligt barlastvattenkonventionens bestämmelse kan dispens beviljas för utsläpp av orenat barlastvatten för fartyg i internationell trafik mellan två hamnar. Undantag ska baseras på riktlinjerna för riskbedömning som ska baseras på undersökningar för de hamnar och lokaler som dispensen avser. Inom Ospar och Helcom har man tagit fram en gemensam procedur för provtagning av främmande arter i hamnar för Östersjö–Nordsjöområdet. Procedurens riktlinjer för provtagning möjliggör därför både standardisering och jämförbarhet. Under 2013 genomfördes Helcoms projekt Aliens 3 vars syfte var att testa och utvärdera riktlinjerna för protagning i ett antal hamnar där Göteborgs hamn valdes ut som en hamn. Hamnen är Sveriges största internationella hamn och som sannolikt kan bli aktuell för dispensprövning för barlastvattenutsläpp och där med finns behov av inventering av IAS. Denna rapport är tänkt att tjäna som underlag för framtagning av en nationell undersökningstyp för övervakning och inventering av IAS i hamnar, farleder och liknande miljöer