The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Grundläggande och kompletterande åtgärder för god vattenkvalitet : Att tillämpa artikel 11(3) och 11(4) i ramdirektivet för vatten
No full textDenna vägledning är framtagen med avsikt att vara ett stöd när vattenmyndigheter och länsstyrelser tillämpar begreppen grundläggande och kompletterande åtgärder. Tillämpningen är viktig eftersom det ska framgå, i de förvaltningsplaner och åtgärdsprogram som tas fram för vattendistrikten, hur grundläggande och kompletterande åtgärder genomförs. Vägledningen har avgränsats till att tolka och beskriva innebörden av bestämmelserna i artikel 11(3) och 11(4) i ramdirektivet för vatten. Vägledningen beskriver även hur systematiken och kraven i artiklarna bör användas vid analysen inför att åtgärder i åtgärdsprogram ska utformas. Analyserna kan sammanfattas till några frågeställningar som bör besvaras: Vilken reglering och övriga styrmedel finns på plats för att genomföra åtgärder? I vilken utsträckning räcker dessa för att följa miljökvalitetsnormerna? Kvarstår något förbättringsbehov för att följa miljökvalitetsnormerna? Är det rationellt att göra mer av det som redan görs eller bör andra åtgärder och styrmedel användas för att åstadkomma förbättring i vattenmiljön? Vilka åtgärder är mest kostnadseffektiva och ger säkrast effekt? Förbättringsbehovet i vattendistriktet fastställs efter att bedömningar av miljökonsekvenser av påverkan på enskilda eller grupperade yt- och grundvattenförekomster har utförts. För hur många vattenförekomster finns risk för att miljökvalitetsnormer inte kan följas? Hur stort är det samlade förbättringsbehovet i vattendistriktet? Förbättringsbehovet i vattendistriktet bör först analyseras mot de existerande grundläggande åtgärderna och det bör övervägas om ytterligare grundläggande åtgärder är aktuella. Sedan, om förbättringsbehov kvarstår, utförs kompletterande åtgärder. Det finns två typer av grundläggande åtgärder som ska ingå i vattenförvaltningens åtgärdsprogram. Den ena typen är de åtgärder som följer av artikel 11(3)(a) i ramdirektivet. De ska genomföras som följd av det svenska regelverk som genomför annan EU-rätt med syfte att skydda vatten. En förteckning över regelverket finns i Bilaga 1. Den andra typen av grundläggande åtgärder är de som ska genomföras som följd av artikel 11(3)(b-l) i ramdirektivet. En förteckning över dessa åtgärder samt vilka uppgifter som bör lämnas inför rapportering 2017 finns förtecknade i Bilaga 2. Genom att använda vägledningens flödesschema kan man göra en bedömning av vilken typ av grundläggande åtgärd som först bör användas för att genomföra förbättringsbehovet. Vattenmyndigheten/länsstyrelsen gör sedan en bedömning av om det kvarstår ett förbättringsbehov. I så fall behöver avvägningar göras för att föreslå ytterligare åtgärder och hur dessa då ska genomföras och finansieras
Handbok för restaurering av ålgräs i Sverige : Vägledning
No full textI Bohuslän har mer än 60 % av allt ålgräs försvunnit sedan 1980-talet till följd av övergödning och överfiske. Även om åtgärder har förbättrat vattenkvaliteten i Västerhavet under senare år har ingen återhämtning av ålgräs skett. Istället fortsätter förlusten, bl.a. till följd av exploatering av grunda kustområden. Restaurering av ålgräs skulle kunna utgöra en åtgärd för att återskapa historiska habitat eller som kompensationsåtgärd när ålgräs förstörs vid exploatering. Denna handbok ger en detaljerad teknisk handledning för restaurering av ålgräs i skandinaviska vatten och tar upp alla viktiga steg i restaureringsprocessen, från utvärdering och val av lokaler, samråd och tillstånd, skörd och plantering, till övervakning och utvärdering av resultaten. Rekommenderade metoder är baserade på omfattande studier i Bohuslän 2010–2015, och är sannolikt tillämpbara för kustområden i hela Skagerrak och Kattegatt, inklusive Öresund. Delar av de metoder som beskrivs är troligen också användbara i södra Östersjön, men kompletterande studier behöver utföras innan metoderna kan rekommenderas också för detta område. Även om väl fungerande metoder för ålgräsrestaurering nu finns tillgängliga för svenska förhållande är restaurering av ålgräs tidskrävande, dyrt och förenat med osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön förändras så mycket att den inte längre tillåter ålgräs att växa i området. Det är därför inte alltid möjligt att restaurera en förlorad äng. Följaktligen är det av största vikt att förvaltningen i första hand fokuserar på att skydda återstående ålgräsängar, och endast som en sista åtgärd tillåter kompensationsrestaurering som en lösning vid exploatering. Innan en storskalig restaurering påbörjas är det centralt att utvärdera om rådande miljöförhållanden tillåter ålgräs att växa i tilltänkta lokaler. I Bohuslän utgör grumligt vatten och dåliga ljusförhållanden, drivande fleråriga algmattor på botten, fintrådiga algmattor på ytan och störningar från strandkrabbor de vanligaste orsakerna till att planteringar misslyckas. För att utvärdera miljöförhållandena rekommenderas att övervakning och testplanteringar görs i potentiella lokaler under minst 12 månader innan en eventuell storskalig restaurering påbörjas. Generellt rekommenderas endast lokaler där ljustillgången vid planteringsdjupet är minst 25 % av ljuset vid ytan, och där testplanteringar visar positiv skottillväxt efter ett år. Innan restaureringsarbetet påbörjas måste också berörda myndigheter kontaktas för att få information om eventuella samråd, anmälningar, tillstånd och dispenser som kan behövas. För de metoder som rekommenderas i handboken behöver dock i normalfallet endast en anmälan om samråd göras hos länsstyrelsen vid ålgräsrestaurering. För ålgräsrestaurering i svenska vatten rekommenderas att singelskottmetoden används där vuxna skott transplanteras för hand ett och ett utan sediment från donatorängen med hjälp av dykare. För att öka vinteröverlevnaden rekommenderas generellt att planteringen görs på 1,5–2,5 m djup, i början av juni där skotten planteras med 25–50 cm mellanrum (4–16 skott per kvadratmeter). Det rekommenderas också att den planterade ytan är minst 1000 m2 totalt för att öka chanserna för positiva självgenererade effekter från den planterade ängen. De rekommenderade metoderna ger inga mätbara negativa effekter på donatorängarna. De är också relativt snabba där ett dyklag på fyra personer beräknas kunna skörda och plantera en hektar ålgräs (40 000 skott) på 10 arbetsdagar. Vid optimala förhållanden kan skottätheten öka nästan 10 gånger över sommaren. Den arbetsamma metoden begränsar dock omfattningen av restaureringarna till relativt små projekt (<10 hektar per år), vilket är en mycket liten andel i jämförelse med de 1000-tals hektar ålgräs som förlorats i Bohuslän sedan 1980-talet. Ålgräsrestaurering kan därför inte som ensam åtgärd förväntas återskapa den historiska utbredningen av ålgräs. Däremot kan restaurering på strategiskt valda platser, i kombination med storskaliga åtgärder som förbättrar miljön och tillväxtförhållandena för ålgräs i kustområdet, utgöra ett viktigt komplement som möjliggör och påskyndar en naturlig återhämtning av livsmiljön. Övervakning av en restaurerad ålgräsäng är nödvändig för att kunna utvärdera om målet med restaureringen uppnåtts. Den bör därför vara en självklar del i budgeten för varje projekt, och ställas som krav vid kompensationsrestaurering. I denna handbok rekommenderas att restaureringen utvärderas och bedöms genom att jämföra i första hand skottäthet, biomassa och areell utbredningen av den restaurerade ängen med samma variabler i referensängar under 10 år. Den totala kostnaden för att restaurera en hektar ålgräs med de rekommenderade metoderna skattas till mellan 1,2 och 2,5 miljoner kr (inklusive val av lokal och utvärdering). Dessa värden inkluderar kostnaden för att utvärdera potentiella restaureringslokaler under ett år (ca 0,39 miljoner kr) samt att övervaka restaureringen i 10 år (ca 0,39 miljoner kr), vilka inte påverkas av storlek på restaureringen. Kostnaden för skörd och plantering av ålgräs är däremot direkt proportionell mot skottäthet och areal hos planteringen och beräknas variera mellan 0,44 och 1,73 miljoner kr per hektar. Om skotten behöver förankras kan planteringskostnaden fördubblas. Det är därför viktigt att identifiera optimala planteringsmetoder vid utvärdering av restaureringslokaler. Metoder för restaurering med ålgräsfrön i Västerhavet är också framtagna, men kan idag inte rekommenderas på grund av mycket höga och varierande förluster av frön. I jämförelse med skottmetoder är frömetoder mer osäkra, tar två år längre tid för att återfå en äng och beräknas kosta två till tre gånger mer med tillgängliga metoder.More than 60 % of the eelgrass has vanished from the Swedish northwest coast since the 1980s as a result of nutrient pollution and overfishing. Although measures have improved the water quality significantly in recent years, no natural recovery of eelgrass has occurred. Instead the losses of eelgrass continue as a result of e.g. coastal exploitation. Restoration of eelgrass constitutes a potential tool to recreate historic habitats and to mitigate eelgrass meadows that are destroyed during exploitation. This handbook provides detailed technical guidelines for eelgrass restoration in Scandinavian waters and includes all important steps in the restoration process, from site selection and permit processes to harvest and planting of eelgrass, and monitoring and evaluation of results. The described methods are based on extensive studies carried along the northwest coast of Sweden, from 2010 to 2015, and are mainly applicable for the Skagerrak–Kattegat area including the Sound. Some of the methods may also be appropriate for the southern part of the Baltic Sea, but complementary studies will be needed before they could be recommended also for this area. Although functional methods for eelgrass restoration now are available for Swedish waters it is important to note the eelgrass restoration is very labor intensive, expensive and the results are many times uncertain. When an eelgrass meadow is lost, the physical and biological environment may change so much that it no longer allows eelgrass to grow in the area. It is therefore not always possible to restore a lost eelgrass bed. Hence, it is imperative that environmental managers prioritize the protection and conservation of remaining eelgrass habitats, and only as a last option use compensatory restoration as a measure to mitigate losses caused by coastal exploitation. A critical first step, before large-scale restoration is initiated, is to evaluate if the existing environmental conditions at potential restoration sites allow eelgrass to grow. Monitoring of physical and biological conditions and testplanting of eelgrass should therefore be carried out for at least 12 months prior to selecting a restoration site. The dominant causes to why eelgrass plantings fail along the Swedish northwest coast are poor water quality resulting from local sediment resuspension, disturbance from bottom-drifting perennial algal mats and shore crabs, and shading from ephemeral algae. In general it is recommended that eelgrass restoration should only be attempted at sites where the light availability at the planting depth is at least 25 % of the surface irradiance, and where test-planted shoots show positive growth after one year. Before any restoration work is started it is important to contact relevant local authorities to obtain information regarding necessary permits and required communication with stakeholders. For the methods recommended in this handbook, only a consultation with the County Administrative Board is normally required. For eelgrass restoration in Sweden, the single-shoot method is recommended where single, adult shoots are harvested and planted by hand, without sediment from the donor meadow, using diving. To decrease winter mortality resulting from ice-scouring or insufficient light, it is generally recommended that shoots are planted in the beginning of June, between 1.5 and 2.5 m depth. It is also recommended that shoots are planted 0.25 to 0.50 m apart (equivalent to a planting density of 4 to 16 shoots per kvadratmeter) and that the size of the planted area is at least 1000 m2 to increase the chances of positive feedback mechanisms from the restored meadow. The recommended methods for harvest do not result in any measurable impact on the donor meadows, and the planting methods are relatively fast. Studies suggest that 4 divers could harvest and plant 40 000 shoot covering one hectare in 10 working days. During optimal conditions the shoot density can increase 10 times before the winter. Since the harvest and planting is done by hand, the method will likely limit the size of possible restoration projects to less than 10 hectares per year, which is a very small amount in comparison with the 1000s of hectars that has been lost along the Swedish west coast since the 1980s. Thus, the available restoration methods can likely not alone recreate the historic distribution of eelgrass. However, in combination with large-scale measures that improves the conditions for eelgrass growth along the Swedish west coast, restoration at strategically chosen locations may constitute an important complement that could enable and accelerate natural recovery of Swedish eelgrass habitats. Monitoring of the restored eelgrass bed is critical to evaluate if the goals of the restoration are met, and must be part of every restoration project. This is particularly important in mitigation projects to ensure that no net-loss of eelgrass occur. This handbook recommend that the result of the restoration is primarily evaluated by comparing eelgrass shoot density, biomass and areal extent of the planted bed with the same variables in a natural, reference bed over a period of 10 years. The total cost of restoring one hectare of eelgrass using the recommended methods is estimated to vary between 1.2 and 2.5 million SEK. These values include the cost of site selection for one year and monitoring for 10 years (0.38 and 0.39 million SEK, respectively), which are independent of the size of the restoration project. The cost of harvesting and planting, on the other hand, is directly proportional to the size of the planted meadow, and the shoot density used, and varies between 0.44 and 1.73 million SEK per hectare for the recommended methods. If anchoring techniques need to be used the planting cost could double. Thus, it is important to identify optimal planting methods during evaluation of restoration sites to keep the costs down. Methods for eelgrass restoration using seeds have also been developed for Swedish conditions. However, seed methods cannot presently be recommended due to very high and variable losses of seeds, and high costs. In comparison with the single-shoot method, seed methods have higher risks of failure, take two additional years to obtain a functional eelgrass meadow, and are estimated to cost two to three times more with available methods.Rapporten har tagits fram inom ramarna för det tvärvetenskapliga forskningsprogrammet Zorro (Zostera restoration) (Göteborgs Universitet), på uppdrag av och i samverkan med HaV och Länsstyrelsen i Västra Götaland.Rapporten är även utgiven i en engelsk översättning, Havs- och vattenyndighetns rapport 2021:5 Handbook for restoration of eelgrass in Sweden : National guideline</p
Guide för utvärdering av projekt : ”De 5 stora”
No full textDenna vägledning för projektutvärdering är tänkt att användas tillsammans med huvudrapporten Utvärdering projektverksamhet – De fem stora, Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:5 och en Excel-mall för projektutvärdering. Utvärdering projektverksamhet - utvärderingsmall, Enveco rapport 2015:9. Varje delmoment i vägledningen innehåller hänvisningar till huvudrapporten där användaren kan finna mer och utförligare information om kriterier, poängskalor för bedömningar samt beräkningar av hållbarhetsindex. I huvudrapporten beskrivs även den teoretiska bakgrunden till metoden. I anslutning till de praktiska stegen för projektutvärdering som presenteras i guiden görs hänvisningar utvärderingsmallen i bilagan
Uppföljning av infauna i naturtyp blottade ler- och sandbottnar (1140) : En pilotstudie i Västerhavet och Öresund Del 3: Övervakningsprogram
No full textPå uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten utfördes en pilotstudie med syfte att dels följa upp infauna i naturtypen blottade ler- och sandbottnar (1140) inom Västerhavet och Öresund i enlighet med gällande undersökningstyp och dels utvärdera förslag till undersökningstypen: Blottade ler- och sandbottnar (1140). Insamling av data utfördes under sensommar och tidig höst. Under studien påträffades totalt 47 arter med ett medelantal på 5 arter per lokal. Av de påträffade arterna utgjorde 5 typiska arter för naturtypen och 2 arter karaktärsarter. Totalt förekom karaktärs- och typiska arter på 43 av 50 lokaler. Det förekom inga statistiskt signifikanta skillnader mellan lokaler som innefattas av områdesskydd dvs skyddade och de som ej innefattas av områdesskydd, ej skyddade lokaler i vare sig abundans, artantal eller biomassa. Variationen mellan lokaler var dock hög vilket även bidrog till en låg precision i studien, där enbart artantal uppnådde eftersträvad precision på provtagningen. Genom brist på signifikanta skillnader mellan skyddade och ej skyddade områden ifrågasätter utföraren vikten av att dela upp slumpningen mellan dessa områden, detta då det sänker antalet replikat och därmed den statistiska styrkan i jämförelsen. För att minska variationen kan det istället vara av intresse att jämföra mellan exponerade och skyddade områden. Utvärderingen av undersökningstypen för blottade ler- och sandbottnar visade på vissa brister i definitionen av den del av naturtypen som skall undersökas. Tydliga och relevanta avgränsningar bör definieras baserat på tillgänglighet för insamling och exponering av blottad botten. Även en definition av tillåten förekomst av sten inom ett område efterfrågas, som i denna studie applicerades definitionen 30 %.On the incentive of the Swedish Agency for Marine and Water Management a pilot study was conducted to monitor the habitat Mudflats and sandflats not covered by seawater at low tide (habitat code 1140) within the North Sea and the Sound in accordance with the Swedish manual. The survey also included an evaluation of the manual for monitoring the habitat. Data collection was conducted during late summer and early autumn. During the study a total of 47 species was found, with an average of five species per site. Of the species encountered, five species fell into the category typical species and two were characteristic species for the habitat 1140. In total 43 out of 50 sites encountered typical- or characteristic species for the habitat 1140. No statistically significant differences were found between areas comprised with protection management, and areas without, in either abundance, species richness or biomass. The statistic variance between sites was high and contributed to a low precision in the study. The target precision for species richness was the only one achieved during the sampling. Because of the lack of statistically significant differences between protected and non-protected areas the need to divide the sampling sites between these areas is called into question, as it reduces the number of replicates and thus the statistical power of the comparison. To reduce the variation, it may instead be of interest to compare exposed and non-exposed areas. The evaluation of the Swedish manual for monitoring of the habitat 1140 showed some shortcomings in the definition of which areas within the habitat that are accessible for sampling. Clear and relevant boundaries should be defined based on accessibility and exposure. Also a definition of the allowed presence of stones in an area targeted for sampling is requested. In this study, 30 percentage coverage of stones was applied as definition
Förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige : Ekologisk, juridisk och ekonomisk bakgrund
No full textÅlgräsängar utgör viktiga och artrika habitat på grunda mjukbottnar som förser naturen och människan med flera viktiga ekosystemfunktioner och tjänster. Ålgräs är en biotop som identifierats som skyddsvärd i flera EU-direktiv och internationella konventioner. I Bohuslän har den areella utbredningen av ålgräs minskat med över 60 % sedan 1980-talet till följd av bl.a. övergödning och överfiske, vilket motsvarar en förlust på cirka 12 500 ha ålgräs. Även om åtgärder satts in för att minska övergödning och överfiske och vattenkvaliteten har förbättrats, har ingen generell återhämtning av ålgräs kunnat ses. Tvärtom fortsätter de återstående ålgräsängarna att minska, bl.a. till följd av den fortsatta exploateringen av grunda kustområden. Syftet med denna rapport är att bidra till utvecklingen av en bättre förvaltning av ålgräsekosystem i Sverige, framför allt vad gäller restaurering, men också när det gäller prövning och tillsyn av verksamheter som kan påverka ålgräsekosystem och andra kustnära habitat. Rapporten ger en tvärvetenskaplig bakgrund till förvaltning och restaurering av ålgräs i Sverige där både ekologiska, juridiska och ekonomiska aspekter behandlas. Målet har varit att samla all aktuell information som är relevant vid förvaltning och restaurering av ålgräs, samt analysera dagens förvaltning, identifiera eventuella brister och ge rekommendationer hur den kan förbättras. Här beskrivs bl.a. möjligheter och begränsningar med ekologisk restaurering och ekologisk kompensation av ålgräsekosystem. Rapporten utgör också ett viktigt underlag för handboken om restaurering av ålgräs i Sverige (Moksnes m.fl. 2016). Även om det idag finns fungerande metoder för ålgräsrestaurering i Sverige är det viktigt att klargöra att restaurering av ålgräs är tidskrävande, dyrt och förenat med stora osäkerheter. När en ålgräsäng försvinner kan miljön försämras så mycket att ålgräs inte längre kan växa i området. Det är därför av största vikt att i första hand skydda återstående ålgräsängar, att restaurera ängar när så är möjligt och endast som en sista åtgärd tillåta kompensationsrestaurering av ålgräs. En bioekonomisk analys av tre ekosystemtjänster som ålgräset ger människan visar att ålgräsängar fyller en viktig funktion när det gäller produktion av kommersiella fiskarter samt upptag och långtidsförvaring av kol och kväve. Det ekonomiska värdet av dessa ekosystemtjänster skattas upp till cirka 0,5 miljoner kr per hektar, utan att värdet på många andra viktiga ekosystemfunktioner inkluderats (t.ex. minskad resuspension av sediment och stranderosion, ökad biologisk mångfald, m.m.). Skattade historiska förluster av ålgräs i Bohuslän beräknas bl.a. ha medfört att produktionen av torsk minskat med cirka 8000 ton sedan 1990, vilket motsvarar den totala svenska landningen av torsk 2013. Förlusten av ålgräs beräknas också ha medfört att cirka 6000 ton av lagrat kväve har frisatts i kustekosystemen, vilket motsvarar en belastning som är tre gånger högre än den årliga tillförseln till Skagerrak via vattendrag. En grov skattning av det totala ekonomiska värdet av dessa förlorade ekosystemtjänster sedan 1990, inklusive kolupptag varierar mellan 4 och 21 miljarder kr. Det finns idag ingen svensk lagstiftning som specifikt skyddar ålgräs. Däremot finns en stor mängd lagar och regler som bl.a. avser att motverka försämring, återställa skadad miljö, och reglera vilken påverkan som är tillåten i olika områden. Det faktum att exploatering och annan skada på ålgräs tillåts att ske också i områden Havs- och vattenmyndighetens rapport 2016:8 12 där stora förluster av livsmiljön har skett, liksom i skyddade områden, visar dock att dagens rättsliga skydd är otillräckligt. Situationen strider mot kraven i vattendirektivet och havsmiljödirektivet om att uppnå och bibehålla god ekologisk status, och medför svårigheter för Sverige att leva upp till internationella åtaganden. Förvaltningen av ålgräsekosystem försvåras av att Sverige saknar nationell miljöövervakning av ålgräs och att ålgräs mycket sällan inkluderats vid bedömning av ekologisk status enligt vattenförvaltningsförordningen. Detta medför bl.a. att den dokumenterade förlusten av ålgräs i Västerhavet inte påverkat statusklassningen av svenska kustvatten, vilket minskat möjligheterna att stoppa exploatering av kvarvarande ålgräsängar. Det är därför viktigt att revidera svenska bedömningsgrunder och indikatorer för vegetation så att ålgräsets utbredning inkluderas i nationell miljöövervakning och kan bidra till statusklassningen. En sådan förändring kopplat till ett tydligt förbud mot ytterligare försämring av vattenstatusen skulle medföra ett betydligt bättre skydd för hotade livsmiljöer som ålgräsängar. Det skulle också tydliggöra behovet av ekologisk restaurering av ålgräs i påverkade områden. Ekologisk kompensation har använts mycket lite i den marina miljön i Sverige och ingen kompensationsrestaurering av ålgräs har ännu utförts. Kompensationsrestaurering av ålgräs kan vara ett verktyg för att tillämpa principen att förorenaren betalar och bidra till att motverka en stegvis nettoförlust av habitatet till följd av exploateringar. Till skillnad från en fiskeavgift som i första hand ersätter skador på fisket ersätter en kompensationsrestaurering förluster av samtliga ekosystemtjänster. Kompensation är dock inte oproblematisk, och det är centralt att den inte påverkar prövningen av tillåtligheten av en verksamhet, utan endast används som en sista åtgärd efter att så långtgående krav som möjligt har ställts på att undvika eller minska skadan. Detta är speciellt viktigt i södra Bohuslän där studier visar att restaurering inte längre är möjlig i alla områden. Dessutom utgörs de flesta områden där restaurering skulle kunna utföras av bottnar där ålgräs växte på 1980-talet varför kompensationen i dessa områden bara skulle leda till en minskad nettoförlust av den historiska utbredningen. I svensk lagstiftning finns flera alternativa regler att lägga till grund för krav på kompensation i fall då ålgräs kan komma att påverkas negativt. Miljöbalkens 16 kap. 9 § utgör det bästa stödet för att kräva full ekologisk kompensation eftersom alla ekosystemtjänster där kan användas som argument för kompensation. Idag utgör bristen på praxis en utmaning för att ställa långtgående krav på kompensation, men det är på väg att förändras i och med att kompensationskrav nu prövas allt oftare i domstol. Att utpeka ålgräsängar som biotopskyddsområden skulle stärka möjligheten att kräva kompensation, men framförallt ställa större krav på att undvika och minimera förlusterna. Erfarenheter från USA, där kompensationsrestaurering av ålgräs används som förvaltningsredskap sedan 1970-talet, visar på betydelsen av att utforma standardiserade regler för vilka metoder som ska användas, hur omfattningen på kompensation ska skattas, hur uppföljningen ska ske, hur resultatet ska bedömas samt vad som ska ske om restaureringen inte lyckas. En nationell vägledning för kompensationsrestaurering skulle underlätta användningen and möjligheterna att lyckas med denna typ åtgärd i Sverige. I denna rapport presenteras en detaljerad beskriving av hur en sådan vägledning skulle kunna utformas.Eelgrass beds constitute key habitats in shallow, coastal areas that support high species diversity and provide mankind with several important ecosystem services. Eelgrass habitats have been identified as essential habitats in need of protection by international conventions and EU-directives. Along the Swedish northwest coast, more than 60 %, approximately 12 500 ha, of the eelgrass beds have vanished since the 1980's as a result of coastal eutrophication and overfishing. Although measures have reduced nutrient pollution and overfishing, and the water quality along the Swedish west coast has improved, no general recovery of eelgrass has been observed. Instead, the loss of eelgrass continues, partly due to an increasing exploitation of Swedish coasts. The aim of this report is to contribute to the development of an improved management of eelgrass ecosystems in Sweden, in particular regarding the use of eelgrass restoration, but also in relation to licencing and supervision of activities that can affect eelgrass and other coastal habitats. The goal has been to assemble all relevant information in one report, and provide a multidisciplinary background that address ecological, legal and economic aspects of management and restoration of eelgrass in Sweden. Another objective has been to analyze the existing management of eelgrass in Sweden, identify possible shortcomings, and provide recommendations on how it could be improved. The report constitutes an important basis for the handbook for eelgrass restoration in Sweden (Moksnes et al. 2016). Although functional methods and guidelines for eelgrass restoration are now available for Swedish waters, it is important to point out that restoration of eelgrass is very labor intensive, expensive and not possible in all areas. When a large eelgrass bed is lost, the physical and biological environment may change so much that eelgrass can no longer grow in the area. It is therefore critical that environmental managers prioritize the protection and conservation of remaining eelgrass habitats, and restore lost meadows when possible, but only as a last resort use compensatory restoration of eelgrass as a measure to mitigate losses caused by coastal exploitation. Eelgrass meadows create several important ecosystem functions, which in turn provide society with important ecosystem goods and services. A bioeconomic analysis of three of these services (production of commercial fish and uptake and storage of carbon and nitrogen), estimates their economic value up to approximately 0.5 million SEK per hectare of eelgrass along the Swedish northwest coast. It is important to note that this value did not include several other important ecosystem services (e.g. increasing biodiversity, stabilization of sediment and prevention of beach erosion). The historical losses of eelgrass along the Swedish northwest coast were estimated to have caused a total loss of approximately 8000 tons in cod catches, which is equivalent to the total catch of cod in Swedish waters in 2013. The historic loss of eelgrass was also estimated to have caused a release of 6000 tons of sequestered nitrogen to coastal waters, which is three times larger than the annual river supply to the Swedish northwest coast. A rough estimate of the total economic value of the lost ecosystem services since 1990, including carbon sequestration varies between 4 and 21 billion SEK. There is no Swedish legislation that protects eelgrass meadows specifically, but a large number of laws and regulations that aim to prevent deterioration or restore deteriorated environments, or regulate what type of influence is allowed in different areas. However, the fact that exploitation of eelgrass is allowed also in areas where large historical losses have occurred, as well as within marine protected areas, demonstrates that the existing legal protection is insufficient. The situation is not in agreement with the EU water framework directive and the marine strategy framework directive to obtain and maintain good ecological and environmental status, and makes it difficult for Sweden to fulfill international commitments. The present management of eelgrass in Sweden is impeded by a lack of environmental monitoring and use of eelgrass when assessing the environmental status according to the EU directives. It is therefore important to revise the present indicator for coastal vegetation in Sweden, and to include the distribution of eelgrass in the national monitoring program so that the condition of the eelgrass ecosystems contributes to the classification of the environmental status. Together with a no-net-loss policy, such a change would increase the protection of eelgrass substantially and also clarify the need to carry out large-scale restoration of lost eelgrass meadows. Compensatory mitigation has been used very little in the marine environment in Sweden, and no compensatory restoration of eelgrass has yet been carried out. Compensatory restoration could constitute a tool to implement the "polluter pays principle", and contribute to prevent net-losses off eelgrass habitats caused by coastal exploitation. In contrast to the present use of economic-fees to compensate the fishery when an eelgrass bed is damaged, all ecosystem services would be compensated for after a successful compensatory restoration. However, compensatory mitigation is not unproblematic and it is critical that the compensation does not affect the permission process, but that it is only used as a last resort after all possibilities to avoid and minimize the damage have been exhausted. This is particularly important in the southern part of the Swedish northwest coast where studies have shown that there are areas where restoration is not possible. Moreover, due to the large historic losses of eelgrass in this region, most areas where compensatory restoration could be attempted consist of bottoms where eelgrass was growing in the 1980's. Restoration in those areas would only compensate for the historic losses, but not for the eelgrass harmed by exploitation, resulting in a net loss of habitat. In Swedish legislation there are several alternative sections of law that could be used to demand compensatory mitigation when eelgrass is affected negatively by an activity. The best support for demanding full compensation is in the Swedish environmental code (miljöbalk) chapter 16, section 9. Until recently, the lack of established practice has constituted a challenge to demand compensatory mitigation in the marine environment. However, this is about to change as land- and environmental courts have started to demand of compensation. It is recommended to increase the use of "biotope-protected areas" for eelgrass habitats as this protection would increase the possibility to demand compensatory mitigation for eelgrass, and more importantly, put higher demand to avoid and minimize damage on eelgrass habitats. Experience from the USA, where compensatory restoration of eelgrass has been used as a management tool since the 1970's, has shown the value of developing state wide policies regarding what methods that should be used during restoration, how the extent of the restoration should be calculated, and how the success of the restoration should be determined. A national eelgrass mitigation policy would facilitate the use and the chances of success for compensatory restoration in Sweden, and this report presents a detailed description of how such a policy could be designed.Göteborgs universitet är också forskningsfinansiär.</p
Effekter av kalkning på myrvegetation : Resultat från 20 års uppföljning av kalkade våtmarker
No full textKalkning av kärr och andra myrmarker har idag stor omfattning i flera län och totalt kalkas närmare 100 km2 myr i landet. En långtidsstudie av kalkningens växtekologiska effekter påbörjades av Naturvårdsverket 1994. Syftet med denna fortlöpande studie är att kontrollera vad som händer med myrvegetationen efter kalkning och om det sker någon återhämtning efter avslutad kalkning. Metodiken som har använts vid vegetationsanalyserna är anpassad till att följa gradvisa och långsiktiga förändringar inom såväl kalkobjekten som referensobjekten. Förändringarna skattas på ett objektivt sätt inom utlagda fasta provrutor. Den initiala och mest påtagliga förändringen vid kalkning av våtmarker är att det ofta heltäckande bottenskiktet av vitmossor slås ut och ersätts av naken dy och ett i regel glest, men ibland artrikt, skikt av brunmossor. Det levande vitmossesubstratet, där många små arter som sileshår och tranbär är rotade, försvinner. Det nakna substratet ger möjlighet för andra arter, som normalt inte klarar konkurrensen i den här miljön, att etablera sig. Vissa pionjärarter är snabbt på plats efter påbörjad kalkning och blommar upp, för att därefter många gånger åter försvinna. Nick-, bränn- och päronmossa kommer in i stor mängd men försvinner sedan efter några år. Brunmossornas yttäckning kan på vissa myrtyper öka kraftigt, särskilt av arter som blek skedmossa och räffelmossa, medan den på andra myrtyper även efter lång tid förblir mycket låg. Även för regionen sällsynta arter kan etablera sig då de rätta förutsättningarna uppträder. Efter en längre tid av upprepad kalkning kan mer kalkkrävande brunmossarter invandra. Det från början kalkfattiga kärret kan då sägas ha kommit in i en fas mot rikkärr med förekomst av arter som stor fickmossa och piprensarmossa. Även kalktåliga arter av vitmossa, som krokvitmossa, knoppvitmossa och purpurvitmossa, kan etablera sig. Fältskiktets förändringar varierar på de kalkade myrarna. Generellt ökar emellertid tätheten av gräs och halvgräs och därmed även lagret av icke nedbruten förna. Detta gäller särskilt blåtåtel, flaskstarr, trådstarr, tuvull och tuvsäv. I blöta kärr kan arter som vattenbläddra, sjöfräken och vattenklöver öka i förekomst. Arter som generellt minskar efter kalkning är sileshår, tranbär och rosling. Småvuxna arter som missgynnas när vitmossorna försvinner, halvgräsen tätnar och förnaproduktionen ökar. De myrar där kalkningen avslutats är av särskilt intresse för studier av återkolonisationen. Dessa myrar kan ge en antydan om åt vilket håll utvecklingen går och om de skador som uppstår efter kalkning med tiden kan läkas. Resultaten från flertalet kortvarigt kalkade myrarna indikerar att bottenskiktet, där de kraftigaste initiala förändringarna uppstår efter kalkning, återgår till ett fattigkärrstadium när kalken väl lakats ut. Samma vitmossarter, som fanns före kalkning, återkommer med början i kantzonen varefter spridningen sker fläckvis ut över hela myren där fält- eller förnaskiktet inte är alltför tätt. De kalkgynnade arter som etablerat sig efter kalkningen försvinner återigen. De här resultaten är positiva eftersom det kan innebära att kalkningens påverkan på bottenskiktet inte är irreversibel och att en naturlig återhämtning sker efter avslutad kalkning. Data med långa tidsserier finns dock idag endast från några få myrar varför resultaten bör tolkas försiktigt. Data från referensmyrarna visar få förändringar i fältskiktet under de senaste 20 åren, förutom i Halland där tätheterna av graminider har ökat betydligt till följd av stort kvävenedfall. Vad gäller bottenskiktets vitmossor så har dessa ökat sin utbredning på myrar i bl.a. Dalarna, Jämtland och Västerbotten där vitmossorna i första hand breder ut sig på tidigare nakna dybottnar. Det sker även artförändringar på referensmyrarna. Genomgående är förändringarna små och orsakas troligen främst av fluktuationer i nederbörd och humiditet
Översyn av förordning om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten : Redovisning av regeringsuppdrag med Havs- och vattenmyndighetens analys av normerna och förslag till ändrad lagstiftning
No full textRegeringen gav genom ett beslut den 22 oktober 2015 Havs- och vattenmyndigheten i uppdrag att göra en översyn av förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten (fisk- och musselvattenförordningen). Behovet av att göra denna översyn har framförts av Havs- och vattenmyndigheten, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Västra Götalands län. I rapporten görs en översyn av miljökvalitetsnormerna i förordningen (2001:554) om miljökvalitetsnormer för fisk- och musselvatten och en bedömning av om det finns normer som bör ändras, tas bort eller om samma skyddsnivå kan uppnås på annat sätt. Havs- och vattenmyndigheten föreslår att fisk- och musselvattenförordningen upphävs. Som en följd av detta behöver ett antal föreskrifter upphävas eller ändras. Därutöver behöver viss vägledning tas fram för att täcka återstående skyddsbehov. Det är svårt att få en överblick av i vilken utsträckning fisk- och musselvattenförordningen har påverkat den övervakning som bedrivs och hur mycket övervakning som bedrivs enbart utifrån förordningens krav. Havs- och vattenmyndighetens bedömning är dock att ett upphävande av förordningen inte kommer att påverka den övervakning som utförs på ett betydande sätt. Konsekvensutredningen visar att fisk- och musselvattenförordningen kan upphävas och att detta medför i huvudsak positiva effekter för såväl miljön som berörda myndigheter och verksamhetsutövare
Fisk- och skaldjursbestånd i hav och sötvatten 2016 : Resursöversikt
No full textI rapporten kan du ta del av bedömningen som görs av situationen för bestånd som regleras inom ramen för EU:s gemensamma fiskeripolitik (GFP). Bedömningarna baseras på det forskningssamarbete och den rådgivning som sker inom det Internationella Havsforskningsrådet (ICES). De bestånd som förvaltas nationellt baseras på de biologiska underlagen, och rådgivningen i huvudsak på den forskning och övervakning samt analys som bedrivs av Institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua) samt yrkesfiskets rapportering. Rapporten omfattar 41 fiskarter uppdelade i olika bestånd, samt sju skal- och blötdjursarter. Nytt för årets upplaga är kapitlet om ekosystemtjänster. Avsnittet beskriver de fördelar människan får genom ekosystemen, till exempel hur fisk och skaldjur kommer till nytta för människan genom föda, rekreation och biologisk mångfald. Nytt för i år är också att rapportens diagram och figurer anpassats för läsare med defekt färgseende. Översikten är utarbetad av SLU Aqua på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten
Miljögifter i vatten – klassificering av ytvattenstatus : Vägledning för tillämpning av HVMFS 2013:19
No full textDenna vägledning beskriver lämpligt tillvägagångssätt vid klassificering av ytvattenstatus för miljögifter enligt 2 kap. Havs- och vattenmyndighetens föreskrifter (HVMFS 2013:19) om klassificering och miljökvalitetsnormer avseende ytvatten. Vägledningen riktar sig främst till vattenmyndigheter och länsstyrelser i deras arbete med att klassificera ekologisk status och kemisk ytvattenstatus med avseende på miljögifter i landets ytvattenförekomster. Vägledningen är uppdelad i två delar. 1.1. Del 1 I den första delen beskriver Havs- och vattenmyndigheten arbetsgången, de olika delmomenten i klassificeringen och vissa begrepp på en övergripande nivå. Här beskrivs bland annat vilka bedömningsgrunder man ska utgå från och hur resultat ska vägas samman vid klassificering av ekologisk status. Viktiga aspekter att beakta är t.ex. att om det finns data från flera representativa övervakningsstationer inom samma vattenförekomst ska resultaten hanteras separat för respektive station. Värdena i bedömningsgrunderna får inte överskridas vid någon av dessa stationer. Det räcker med att ett ämne förekommer i koncentrationer som överstiger de värden som anges i bedömningsgrunderna för kvalitetsfaktorn särskilda förorenande ämnen (SFÄ) i föreskrifterna, för att ekologisk status ska klassificeras till ”måttlig”. Det gäller oavsett vad de biologiska kvalitetsfaktorerna visar. SFÄ kan samtidigt bara föranleda en sänkning till ”måttlig” status men inte lägre. Dokumentet ger också viss vägledning kring bedömning av rimlighet och osäkerhet vid klassificeringen. 1.2. Del 2 Den andra delen av vägledningen beskriver vissa av de metoder och bedömningar som kan behöva göras på en mer teknisk nivå, och indelat utifrån vilken matris (vatten, sediment eller biota) som ska bedömas. Vägledningen är främst fokuserad på att ge en mer detaljerad vägledning vid utvärdering av övervakningsresultat för vatten. Det gäller i synnerhet beräkning av biotillgänglig vattenkoncentration för metallerna nickel, bly, zink och koppar. Vägledningen ger också stöd vid expertbedömning då det verktyg som ska användas för att beräkna biotillgänglig koncentration inte är validerat för den vattenkemi som råder, eller då data för vattenkemi saknas. Den ger även stöd vid bedömning av vid vilka koncentrationer det kan vara rimligt att bortse från de beräknade biotillgängliga koncentrationerna. Vägledningen ger också stöd när uppmätta koncentrationer i sediment och biota utvärderas. En viktig aspekt när det gäller sediment är att uppmätta koncentrationer av organiska ämnen behöver normaliseras mot organisk kolhalt, liksom att man vid klassificering bör utgå från ytprover ifrån ackumulationsbottnar. För biota bör uppmätta koncentrationer av fettlösliga ämnen lipidnormaliseras
Utvärdering projektverksamhet : ”De 5 stora”
No full textDen huvudsakliga uppgiften i denna rapport har varit att utifrån ett hållbarhetsperspektiv utvärdera ett antal projekt som syftat till att minska näringsläckaget från jordbruksmark i olika områden i Sverige. Projekten är dels de ”5 stora”, som finansierats genom havsmiljöanslaget, samt tre stycken mindre LOVAfinansierade projekt. För att möjliggöra jämförbara och robusta utvärderingar av projekt har ett analysverktyg utvecklats parallellt med insamling av data för de olika projekten. I analysverktyget utvärderas hur projekt bidragit till miljömässig, ekonomisk och social hållbarhet. Den slutliga bedömningen av ett projekt utgörs av ett sammanvägt hållbarhetsindex tillsammans med ett antal deskriptiva kriterier. Utvärderingen av de ”5 stora” visar bl.a. att: De mest framgångsrika projektet inom de ”5 stora” är Greppa Fosforn och Tullstorpsån. Utvärderingarna visar att de tre hållbarhetsdimensionerna är korrelerade (generellt höga) i de flesta framgångsrika projekt. Detta speglar exempelvis att möjligheten att uppnå målsättningar om åtgärder inom ett projekt (ekologisk hållbarhet) ökas av en hög grad av acceptans och deltagande från lokala aktörer och markägare (socialt hållbarhet). I några projekt är det sociala indexet högt, medan de ekologiska och ekonomiska är relativt låga. Detta kan innebära att projektet resulterat i ökad acceptans, deltagande och kunskap så att fortsatt engagemang också leder till fortsatta åtgärder. Ett exempel är Slätbaken där stor vikt lagts på samverkan och nya institutionella arrangemang. Förklaringar till utfallet i projektutvärderingarna kan till stor del sökas bland de deskriptiva kriterierna där fokus ligger på att beskriva hur projekten genomförts och på vilka behov som föregått projektet. Till exempel om projektet initierats lokalt, regionalt eller nationellt, av enskilda aktörer eller av myndigheter. För att kartlägga framgångsfaktorer och projektrisker med statistisk säkerhet/signifikans behöver att större antal projekt utvärderas med analysverktyget. Analys av ett större antal projekt skulle ge ett dataunderlag med goda möjligheter till statistiska analyser för att kartlägga vad som leder till höga hållbarhetsindex inom olika typer av projekt. En jämförelse mellan utvärderingarna av de ”5 stora” och de tre fristående LOVAprojekten visar bl.a. att: Budget för respektive projekt är ungefär 5-10% av motsvarande budget för projekten i de ”5 stora”, som vägledande jämförelse. LOVA-projekten är således mycket mindre och de föreslagna åtgärderna likaså, men uppnår likartade hållbarhetsindex som projekten inom de ”5 stora”. Vidare är en stor skillnad att de tre LOVA-projekten är initierade lokalt, i två av fallen av kommuner. De mindre LOVA-projekten kan ha fördelar genom att vara anpassade och utformade efter lokala behov, och på så sätt även ha lättare att skapa lokal acceptans. UTVÄRDERING PROJEKTVERKSAMHET – ”DE 5 STORA” 10 En annan betydelsefull framgångsfaktor är att projekten är väl avgränsade, och att myndigheter och projektägare är överens om åtgärdsfokus. Däremot saknar de mindre projekten i större grad möjligheten att dra nytta av de synergieffekter som de större projekten i de ”5 stora” har haft till följd av större organisation, befintlig infrastruktur, angränsande forskningsprojekt etc. Med utgångspunkt från slutsatserna lämnas tre rekommendationer: Ställ högre krav på rapporteringen av genomförda projekt Arbetet med att samla in information och att utvärdera projekten inom de ”5 stora” och de tre fristående LOVA-projekten har tydligt visat på behovet av en förbättrad projektrapportering. För att underlätta Havs- och vattenmyndigheten framtida arbete med projektutvärderingar och prioriteringar mellan framtida projekt, behöver återrapporteringen bli bättre på att beskriva vad som görs inom projekten, hur framgångsrika åtgärderna är och vad de kostar. Krav måste åtminstone ställas på att rapporteringen görs på ett sätt som möjliggör utvärdering av genomförda projekt utifrån måluppfyllelse, ekonomi och sociala aspekter. Ställ högre krav i ansökan på genomförande och organisation. En viktig aspekt, åtminstone i projekt av större dignitet, är att skapa acceptans och delaktighet i åtgärder som bygger på frivillighet. Medfinansiering genom medel från Havs- och vattenmiljöanslaget, eller LOVA, för projekt som omfattar flera års genomförande med betydande budget bör således grunda sig på en tydlig presentation redan i ansökan över hur projektet kommer att organiseras för att skapa samverkan i såväl vertikal som horisontell ledd. Ansökan bör också tydligt beskriva vilka metoder som kommer att användas för att stimulera deltagande, samverkan och kunskapsspridning. Utvärdera ett större antal bidragsfinansierade projekt med analysverktyget Det krävs att analysen tillämpas på ett större antal projekt för att mer långtgående slutsatser ska kunna dras om framgångsfaktorer och riskkällor i de genomförda projekten. Ett större dataunderlag skulle möjliggöra en mer ingående statistisk analys, exempelvis av betydelsen av enskilda kriterier för projektutfall i olika sammanhang. Underlaget kan sedan användas vid prioritering mellan förslag till framtida bidragsfinansierade projekt. Ett större dataunderlag kan också belysa förhållandet mellan osäkerhet i projektrapporteringen och uppnådda hållbarhetsindex inom olika projekt. Informationen kan ge stöd för beslut om vilka krav som ska ställas på förbättrad rapportering i framtida bidragsfinansierade projekt.The main task in this report has been to evaluate a number of projects designed to reduce the impact on eutrophication from farmlands by reducing the discharge of nutrients. The projects are de “5 stora” (The five great”), with funding from the havsmiljöanslaget, and in addition, three minor projects financed through LOVAfunding. To facilitate comparable and robust project evaluations, an analysis-tool has been developed in parallel with the compilation of project data. The tool is used for evaluating the contribution from a project to environmental, economic and social sustainability. The overall assessment consists of a weighted sustainability index accompanied by a number of descriptive criteria. The evaluation of the ”5 stora” reveals among many things the following: The most successful projects among de “5 stora” are Greppa Fosforn and Tullstorpsån. The evaluation shows that the indexes for the three sustainability dimensions are correlated (generally high) for most successful projects. This illustrates e.g. that the possibility to achieve the project objectives regarding measures (ecological sustainability) is enhanced when accompanied by a high level of acceptability and cooperation from local actors and land owners (social sustainability). Some project evaluations show high social indexes while the ecological and economic indexes are relatively. This might imply that the project has resulted in an increased level of acceptability, participation and knowledge which in turn is expected to foster continued engagement. One such example is Slätbaken where great effort has been invested into the development of cooperation and institutional arrangements. The outcome of the project evaluations can to a large extent be explained by the descriptive criteria focusing on how the projects have been executed and individual preconditions e.g. was the project initiated locally, regionally, nationally, or by an individual actor or a governmental agency. In order to draw statistically significant conclusion regarding project success factors and risk, a greater number of projects need to be evaluated. The analysis would provide a data set to facilitate statistical analysis yielding information on the connection between different features and successful projects. A comparison between the evaluations of de ”5 stora” and the three LOVA-projects reveals the following: The sizes of the LOVA-budgets are in general only between 5 and 10% of the budgets in the larger projects. The LOVA-projects are thus much smaller but achieves approximately the same sustainability indexes as the bigger projects. In addition, the LOVA-projects were initiated locally, in two cases by a municipality. The smaller LOVA-projects might have an advantage by being adapted to, and designed for local needs facilitating local acceptability. Another important success factor among the LOVA-projects also mentioned above is the clear projects delimitation and in addition, that authorities and project owners have a clear agreement on the project focus. The smaller project does on the other hand lack the possibility to benefit from synergies offered by larger organizations, e.g. existing infrastructure, adjoining research projects etc. Three recommendations is made based on the outcome of the project: The requirements regarding reporting of projects need to be more extensive. The compilation of data for evaluating de “5 stora” and the three LOVA-projects has revealed the need for improvements regarding the reporting of the projects. To facilitate the future project evaluation and prioritization of future projects at SwAM (Swedish Agency for marine and water management), the reporting from ongoing projects need to be much more comprehensive when it comes to describing achievements as well as economic and social circumstances. The reporting must at least be good enough to allow for evaluation of ecological, economic and social sustainability. Stricter requirements on applications regarding presentation of project implementation and organization. An important feature, at least in larger projects where the measures relies on voluntariness, is the creation of acceptability and participation. A thorough presentation already in the application on how the project plans to achieve vertical as well as lateral cooperation should therefore be a precondition for co-financing from Havs- och vattenmiljöanslaget (previously havsmiljöanslaget) and LOVA. The application should also clearly show what methods that are planned for stimulating participation, cooperation and dissemination of the project outcome. Evaluate a greater number of projects with the analysis tool In order to draw conclusions regarding success factors and risks on a more general level, a greater number of projects need to be evaluated with the analysis tool. A more comprehensive data set could be used for statistical analysis describing e.g. the dependence of individual criteria for project outcome in different circumstances. It could also be used to illustrate the relationship between uncertainty in reported project data and achieved sustainability indexes in varying projects. This would in turn yield information on what improvements of the reporting of projects that is most important in order to facilitate future project evaluations