The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
Kartering av bentiska naturvärden i Bottniska Viken
No full textSom en del i Havs- och vattenmyndighetens kartläggning av havsbotten längs svenska kusten har bentiska ekosystemkomponenter och naturvärden karterats på översiktlig nivå i Bottniska viken. Karteringen utfördes med hjälp av rumslig modellering baserad dels på befintliga biologiska fältdata, dels på biologiska data från kompletterande undersökningar samt på heltäckande lager över fysiska, kemiska och antropogena variabler. Totalt skapades 17 heltäckande kartor över vegetation och epifauna, sju kartor över infauna samt en karta över sammanlagda bentiska naturvärden.As a part of the mapping of the seafloor along the Swedish coasts performed by the Swedish Agency for Marine and Water Management, benthic ecosystem components and conservation values were mapped on a coarse level in the Gulf of Bothnia. The mapping was performed with spatial modelling based on both already existing biological data as well data from new surveys performed within this project and continuous layers of physical, chemical and anthropogenic variables. In total 17 continuous maps of vegetation and epifauna, seven maps of infauna and one map of total conservation values were created
Muddring och hantering av muddermassor : Vägledning och kunskapsunderlag för tillämpningen av 11 och 15 kap. miljöbalken
No full textSyftet med denna vägledning är att underlätta myndigheternas arbete med prövning och tillsyn enligt miljöbalken för muddring och hantering av muddermassor. När det gäller muddring och hantering av muddermassorna är det en stor variation i storlek mellan olika verksamheter. Det kan röra sig om allt från en liten muddring för en mindre brygga till en omfattande muddring av farleder och hamnar. Volymen muddermassor kan variera från någon enstaka till flera miljoner kubikmeter. Hur stor påverkan blir på miljön och vilka krav på egenkontroll och skyddsåtgärder som behöver vidtas varierar givetvis med omfattningen och lokaliseringen av respektive verksamhet. Att en bedömning görs i det enskilda fallet är därför central vid tillämpningen av bestämmelserna. Vägledningen är ett stöd i arbetet för att nå miljökvalitetsnormerna för vatten och havsförvaltningen samt de fem miljökvalitetsmålen; Giftfri miljö, Levande sjöar och vattendrag, Hav i balans samt levande kust och skärgård, God bebyggd miljö samt Ett rikt växt och djurliv. I vägledningen redovisar vi som central tillsynsvägledande myndighet hur vi anser att bestämmelserna om vattenverksamheter i miljöbalken bör tillämpas. Vägledningen är i första hand tänkt att vara ett stöd för myndigheterna i tillämpningen av bestämmelserna men vi bedömer att även konsulter, entreprenörer, markägare och beställare av muddringsarbeten kan ha nytta av vägledningen. En samsyn mellan myndigheterna i hur bestämmelserna tillämpas kommer även att gynna verksamhetsutövarna genom att tillämpningen blir mer enhetlig i landet. Vägledningen har tagits fram inom Havs-och vattenmyndighetens avdelning för havs- och vattenförvaltning utifrån Naturvårdsverkets tidigare webbvägledning från 2010. Delar av underlaget för vägledningen är framtaget av WSP
Fördelning av vatten i torkans spår : Redovisning av regeringsuppdrag gällande möjligheter att använda föreskrifter för att motverka allvarlig vattenbrist
No full textHavs- och vattenmyndigheten fick den 29 juni 2017 ett regeringsuppdrag att utreda möjligheter, förutsättningar, konsekvenser och behov av att införa föreskrifter om rätt att under allvarliga och akuta förhållanden begränsa tillstånd att bortleda vatten för att undvika att allvarlig vattenbrist uppkommer. Om förutsättningar och behov föreligger ska myndigheten lämna förslag till föreskrifter. Myndigheten ska också belysa hur sådana föreskrifter förhåller sig till regleringen i 2 kap. 10 § lag om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV). Arbetet ska genomföras i samråd med SMHI, SGU, vattenmyndigheterna (VM) samt berörda myndigheter med sektorsansvar och slutredovisas till Regeringskansliet senast den 31 januari 2018. Havs- och vattenmyndigheten har analyserat frågeställningarna och kommit till slutsatsen att det idag saknas förutsättningar att föreslå några generella regler för att begränsa uttag av vatten för att på så sätt motverka att allvarlig vattenbrist uppkommer. Myndigheten har därför heller inte konstruerat förslag till föreskrifter. Det saknas förutsättningar att konstruera generella föreskrifter Det finns i nuläget alltför stora kunskapsluckor kring uttagen av vatten. Kunskapsbristen gäller uttagens lokalisering, uttagna mängder och uttagsmönster. Eftersom många vattenuttag är undantagna krav på tillstånd eller anmälan i lagstiftningen så registreras och journalförs heller inte uttagna vattenmängder. Detta innebär att det är svårt att uppskatta hur mycket vatten som är möjligt att spara med hjälp av begränsningsregler. Det är heller inte möjligt att kontrollera efterlevnaden av eventuella begränsningsregler. Sammantaget innebär detta att det saknas praktiska förutsättningar att konstruera och sjösätta föreskrifter om begränsningar av vattenuttag i nuläget. Om kunskapen kring uttagen förbättras så skulle begränsningsregler kunna övervägas. Definition av allvarligt och akut läge liksom av begreppet vattenbrist Det kommer dock sannolikt även fortsättningsvis att finnas vissa svårigheter med att arbeta med generella föreskrifter i denna kontext. För att det ska vara möjligt att aktivera och avaktivera en föreskrift om begränsningar så måste det vara möjligt att definiera vad som är ett allvarligt och akut läge liksom vad som är att betrakta som vattenbrist. Vattenbrist innebär i grunden en obalans mellan tillgång och efterfrågan. Det innebär att begreppet styrs av fler faktorer än väderbetingelser. Även samhällets organisation och människors förväntningar och beteenden har betydelse. Hur detta kan se ut exemplifieras tydligt av utvecklingen på Öland. Det är väl känt att ön har mycket begränsade förutsättningar att magasinera grundvatten. Torrperioderna för ön förutspås blir längre till följd av förväntade klimatförändringar genom en högre temperatur och förlängd vegetationsperiod. Samtidigt ökar vattenförbrukningen på ön till följd av inflyttning, en expanderande livsmedelsproduktion och en ökande turism. Det vill säga tillgången minskar samtidigt som efterfrågan ökar. Efter en längre period av nederbördsunderskott från mitten av 2015 så drabbades ön av en akut vattenbrist under 2016. Vattenbristen blev mycket ansträngande för kommunerna att hantera. Den fråga som Havs- och vattenmyndigheten har att analysera är om akuta begränsningsregler kring befintliga uttag hade kunnat dämpa eller avhjälpa den uppkomna situationen på Öland. Myndighetens slutsats är att begränsningsregler inte hade varit en lösning på problemet. Vädret varierar Vädret varierar över åren och nederbördsfattiga perioder är en fullt naturlig företeelse. Efter längre perioder med nederbördsunderskott så sjunker vattennivåer i både yt- och grundvattenmagasin. Därtill påverkas vattenmagasinen av vattenbortledning. Hur mycket just vattenuttagen påverkar vattennivåerna i förhållande till naturliga påverkansfaktorer som nederbörd och avdunstning varierar mellan olika vattensystem. Det är därmed inte självklart att begränsningar av uttag skulle göra någon större skillnad för variationer i vattennivåer. Det innebär vidare att nyttan med att begränsa uttagen kan vara tveksam om syftet med begränsningen är att motverka sjunkande vattennivåer. Uttagens betydelse för vattennivåerna Många uttag som görs, främst ifrån ytvattensystem, går ofta direkt tillbaka till samma vattensystem, t.ex. via avlopp. Bortledning av vatten för exempelvis bevattningsändamål tas emellertid bort från systemet på permanent basis. Vid en överslagsberäkning för Vättern, där kunskapsläget kring uttagen är ovanligt bra, så framkommer att det vatten som tas ur sjön utan att återföras under ett helt år motsvarar ungefär samma mängd vatten som rinner ur sjön via Motala ström på 2 dygn vid normal vattenföring. Möjligheten att påverka vattennivån i Vättern genom begränsningar av uttagen från sjön är därmed försumbara. Det finns givetvis andra vattensystem som är betydligt mer påverkade av vattenbortledning och där förutsättningarna att påverka vattennivåerna genom begränsningar av uttag är större, men det finns i dagsläget ingen samlad bild av vilka dessa sjöar och vattendrag skulle vara. Detta kräver en separat kartläggning. Vatten som tas ur grundvattenmagasin återförs däremot till skillnad från ytvatten sällan direkt till samma magasin. I viss mån är de system som bygger på förstärkt grundvattenbildning och som frekvent används inom den allmänna dricksvattenförsörjningen ett undantag från denna regel. Däremot är det svårare att utan detaljkunskap kring uttagen bedöma ur vilket grundvattenmagasin som vatten hämtas. Geografiskt närliggande uttag av grundvatten kan hämta vatten från helt olika magasin. En begränsning av det ena uttaget behöver därmed inte med nödvändighet komma det andra magasinet till godo. Att kunskapen kring vattenuttagen behöver förbättrats har uppmärksammats av Vattenmyndigheterna som har i uppdrag att beskriva påverkan på både yt- och grundvattenförekomster bl.a. av uttag av vatten inom ramen för den svenska vattenförvaltningen. Vattenmyndigheterna har försökt att genom riktade åtgärder med krav om att ta fram regionala vattenförsörjningsplaner liksom intensifierad tillsyn över uttagen åstadkomma en förbättrad kunskap kring påverkansbilden på vattenförekomstnivå. Befintlig lagstiftning I bedömningen av föreskrifter som verktyg för att hantera vattenbrist får även framhållas att det finns befintlig lagstiftning som kan användas för att förebygga att ansträngda situationer uppstår till följd av torka. Denna lagstiftning handlar i första hand om att säkerställa en ansvarsfull planering och klimatanpassning av olika sektorer i samhället, men prövningar av uttag enligt de vattenrättsliga bestämmelserna i miljöbalken kan nyttjas bättre med avseende på hur uttagen ska bedömas och regleras i förhållande till nederbördsfattiga perioder. I sin helhet har Sverige gynnsamma förutsättningar att genom en god planering motverka att samhället får problem till följd av torka. Inom begreppet planering bör inrymmas både sådana åtgärder som handlar om att säkra tillgången till vatten under nederbördsfattiga perioder, men också om långsiktiga satsningar på vattenbesparande åtgärder som syftar till att minska den specifika förbrukningen inom olika sektorer. 2 kap 10 § Lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet Det finns också lagstiftning som kan användas i ansträngda situationer som uppstår till följd av torka, t.ex. i 2 kap. 10 § lagen om särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, LSV. Användningen av den lagstiftning som finns skulle underlättas av förbättrad vägledning. Ersättningsrätten som finns kopplad till bestämmelsen i 2 kap. 10 § LSV utgör en betydande svårighet för länsstyrelserna när de ska tillämpa bestämmelsen. Hur eventuella ersättningsanspråk som uppkommer till följd av bestämmelsen ska hanteras behöver tydliggöras för att länsstyrelserna ska anse att det vara möjligt att använda lagstiftningen. Det kan även övervägas om denna ersättningsrätt ska kvarstå i bestämmelsen. Regionala vattenförsörjningsplaner I en långsiktig planering av vattenförsörjningen skulle regionala vattenförsörjningsplaner kunna erbjuda ett bra kunskapsunderlag på länsnivå för vilka vattenresurser som finns i länet och över vilka anspråk som olika sektorer har på tillgängliga resurser. Det bör dock poängteras att det idag inte finns någon enighet kring innebörden av begreppet regional vattenförsörjningsplan eller någon samstämmighet kring vad sådana planer ska innehålla. Regionala vattenförsörjningsplaner lyfts ofta som en tänkbar lösning på flera komplexa problem som samhället hittills inte lyckats lösa med befintliga verktyg. För att regionala vattenförsörjningsplaner ska kunna fylla en funktion i att förbättra samhällets förmåga att hantera torka, så behöver det tydliggöras vad planerna ska innehålla för information och en myndighet bör ges ett ansvar för vägledning, samordning och utvärdering av arbetet. De länsstyrelser som arbetat fram regionala vattenförsörjningsplaner framhåller också själva att det är en stor utmaning att omsätta planerna i praktiska åtgärder. Detta beror till stor del på hur samhället valt att organisera planerings- och vattenförsörjningsarbetet mellan stat och kommun. Staten erbjuder kunskapsunderlag, men ytterst är det kommunen som genom sina Havs- och vattenmyndighetens rapport 2018:03 12 lokala prioriteringar omsätter kunskapen i praktiska åtgärder. Ett tydligt exempel är vattenproblematiken på Öland som beskrivs närmare i bilaga 4. Slutligen bör poängteras behovet av att systematisera information avseende vattentillgången och vattenanvändningen. Eftersom vattenbrist sällan förekommer i Sverige är det svårt att upprätthålla ett systematiskt arbete över tid kopplat till dessa frågeställningar. De vattennivåer som har uppmätts i grundvattenmagasin, sjöar och vattendrag under säsongerna 2016/2017 har i flertalet fall uppmätts tidigare, men det kan ha gått 20 eller till och med 40 år sedan sist. Samhällsaktörer på alla nivåer har varit oförberedda på händelseutvecklingen. Den enda rimliga förklaringen till detta är att torka, just för att det inträffar sällan, bedöms vara ett litet problem i olika verksamheter. Därför prioriteras också nödvändiga åtgärder för att hantera torka ned till förmån för andra behov som bedöms vara mer angelägna. För att samhället ska vara bättre rustat att hantera nästa tillfälle av torka behöver arbetet systematiseras och följas upp över tid. För att detta ska ske krävs sannolikt en tydligare styrning
Effekter av kalkning på bottenfaunan i rinnande vatten : Resultat av 25 års kalkning av vattendrag
No full textI rapporten utvärderas effekten av kalkning på bottenfauna i vattendrag på nationell nivå med fokus på perioden 1984-2014. Sammanlagt ingick 960 lokaler från kalkade vattendrag och 150 från okalkade referenser. Antalet provtagningstillfällen uppgick till 6936 i kalkade vatten och 1738 från okalkade. Till stöd för utvärderingen inhämtades även vattenkemi från 2009-2014. Med utgångspunkt från vattenkemin indelades de okalkade vattendragen i sura, intermediära samt neutrala referenser. Efter kalkning i 21-25 år uppgick artantalet i kalkade vattendrag i genomsnitt till samma nivå som i neutrala referenser. Den största ökningen skedde efter att kalkning pågått i 5 år och fram till 14 år efter kalkstart. Därefter var ökningen blygsam. Den största förändringen konstaterades i vattendrag med okalkat pH <4,7 där antalet taxa i genomsnitt ökade med 15 per provtillfälle. I förhållande till neutrala referenser var antalet taxa efter kalkning i 21-25 år likvärdigt för nattsländor, bäcksländor och tvåvingar, medan vissa skillnader noterades för dagsländor och skalbaggar. De förstnämnda uppvisade något lägre artantal och de sistnämnda något högre i de kalkade vattendragen. Sett till mindre frekvent förekommande grupper utan flygande stadier var antalet taxa för musslor och gråsuggor något högre än i neutrala referenser. Däremot hade snäckorna inte ökat nämnvärt och var betydligt färre än i neutrala referenser. Efter kalkning i 21-25 år var artsammansättningen i kalkade vattendrag i stor utsträckning samma som i neutrala referenser. Det fanns emellertid en anmärkningsvärd skillnad såtillvida att förekomstfrekvensen för flera surhetskänsliga taxa var lägre än i neutrala referenser. Till en mindre del kan detta förklaras med en ringa kolonisation för snäckor och märlkräftor som saknar vingade stadier. Förekomsten av pH-värden lägre än 6,0 i kalkade vattendrag framstod inte som en viktig orsak eftersom den största skillnaden mellan kalkade och okalkade vatten återfanns där de uppmätta pH-värdena inte underskridit 6,4. Dagsländorna Nigrobaetis niger och Baetis rhodani ökade mest i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning. Därefter följde skalbaggarna Oulimnius sp. och Hydraena gracilis. Kolonisationshastigheten var avsevärt snabbare för de bägge dagsländorna, vilket antyder att dessa i stor utsträckning fanns kvar i refugier inom vattensystemen innan kalkning. Sammantaget var det 30 taxa som ökade med mer än 10 % i förekomstfrekvens jämfört med innan kalkning, men bara 4 som minskade i motsvarande omfattning. Utvecklingen över tid efter kalkning avseende olika bottenfaunaindex för pH visade en ökning fram till ungefär 10-12 år efter kalkstart. Därefter skedde bara en smärre ökning, vilken i stor utsträckning kunde härledas till de vattendrag som skulle varit surast utan kalkning (pHokalk <4,7). För denna grupp tycks en viss ökning fortfarande pågå. Jämförelsen mellan olika kalkningsmetoder visade att doserare gav störst ökning avseende bottenfaunaindex, trots att dessa vattendrag uppvisade den svagaste vattenkemin. Detta var en av flera analyser som indikerade att bottenfaunan i kalkade vattendrag tycks påverkas i ringa omfattning av surstötar ned mot pH 5,6. Förekomst av sedimenterad kalk nedströms kalkdoserare utgör trolig orsak till att doserarkalkning gav den bästa responsen. I förhållande till satta vattenkemiska mål för pH uppvisade bottenfaunan ingen nämnvärd skillnad mellan pH-mål 5,6 och 6,0. Däremot hade vattendrag med pH-mål 6,2 högre värden för samtliga bottenfaunaindex, såväl före som efter kalkning. Mot bakgrund av att uppmätt vattenkemi var tämligen likvärdig mellan pH-målen 5,6 och 6,0 var också resultatet för bottenfaunan förväntat. Vattendrag med pH-mål 6,2 hade visserligen i genomsnitt högre uppmätta lägsta pH, men de högre noteringarna för bottenfaunaindex berodde mer troligt på avvikande naturgivna förutsättningar. I okalkade vattendrag uppvisade samtliga bottenfaunaindex som ingick i utvärderingen bra samband med lägsta pH. Bäst var BpHInorm som också uppvisade likartade utfall för norra och södra Sverige. I södra Sverige gav surhetsindex ett lika bra samband som BpHInorm, men i de nordliga länen var utfallet sämre. MISA uppvisade genomgående de svagaste sambanden med uppmätt lägsta pH. I kalkade vattendrag var sambanden mellan indexen och lägsta uppmätta pH avsevärt sämre än i referenserna. Vid låga uppmätta pH-värden indikerade bottenfaunan högre värden och vid höga uppmätta pH indikerade bottenfaunan lägre värden än i okalkade vattendrag. Orsaken till skillnaden vid låga pH-värden var främst att de kalkade vattendragen i större utsträckning hyste dagsländorna Baetis rhodani och Nigrobaetis niger vid låga pH. Orsaken till skillnaden vid höga pH var att de kalkade vattendragen hade färre surhetskänsliga taxa vid höga pH. Utfallen av indexen ger därmed ett mycket osäkert underlag för att bedöma lägsta pH, eller om pH-målet underskridits, i kalkade vattendrag. Att sambanden mellan pH och bottenfaunaindex var annorlunda i kalkade än i okalkade vattendrag utgör en indikation på att det kan vara svårt att fullt ut återskapa ursprungliga bottenfaunasamhällen med kalkning. Detta trots att artsammansättningen mellan kalkade vattendrag och neutrala referenser i stor utsträckning sammanföll. Den mest troliga förklaringen är att kalkningen visserligen kan bedrivas så att satta pH-mål inte underskrids inom en definierad målsträcka, men att bottenfaunan också påverkas av vattenkemin och artsammansättningen inom de okalkade delarna av vattensystemet. I dessa kan de vattenkemiska förutsättningarna avvika kraftigt mellan kalkade och okalkade vattendrag, vilket resulterar i att tillskottet av arter från vattensystemets källområden skiljer
Marin strategi för Nordsjön och Östersjön : 2018-2023
No full textHavs- och vattenmyndigheten har gjort en statusbedömning av tillståndet i de svenska havsområdena, det vill säga en bedömning av om vi nått god miljöstatus i svenska havsområden. En ekonomisk och social analys görs också kring hur vi använder havet. Denna inledande bedömning 2018 är en uppdatering av den första inledande bedömningen som togs fram 2012 och ingår i det svenska genomförandet av EU:s havsmiljödirektiv. Bedömningen ska ligga till grund för det åtgärdsprogram som ska beslutas 2021. God miljöstatus bedöms i de flesta fall inte kunna nås till 2020. Det gäller nivån på de belastningar som vi utsätter haven för och deras påverkan på marina däggdjur, fåglar och fisk samt livsmiljöer, även om det finns vissa positiva tecken. De belastningar som påverkar mest i svenska havsområden bedöms vara tillförsel av näringsämnen (kväve och fosfor), tillförsel av farliga ämnen, fysisk störning av bottnar och uttag av arter. Detta får negativa konsekvenser för de ekosystemtjänster som haven levererar till samhället.Rapporten har tagits fram av Enheten för havsmiljöförvaltning, Havs- och vattenmyndigheten. Övriga medverkande Främmande arter: Rahmat Naddafi, Sofia Brockmark. Kommersiellt nyttjade fiskar och skaldjur: Håkan Wennhage, Jens Olsson, Lena Bergström, Filip Svensson, Mårten Åström, Ulrika Gunnartz, Gry Sagebakken. Biologisk mångfald : David Schönberg-Alm, Fredrik Haas (fåglar); Karin Hårding, Tero Härkönen, Markus Ahola, Julia Carlström (marina däggdjur); Håkan Wennhage, Jens Olsson, Lena Bergström, Filip Svensson, Mårten Åström, Ulrika Gunnartz, Gry Sagebakken (fisk); Anna Karlsson, Lars Gamfeldt, Anna Westling, Mats Blomqvist, Antonia Nyström-Sandman, Johan Näslund (bentiska habitat); Marie Johansen, Elena Gorokhova, Siv Huseby, Helena Höglander (pelagiska habitat); Julia Carlström (bifångst). Dessutom har flera nationella experter vid olika myndigheter och lärosäten fått i uppdrag att bidra med underlag till bedömningarna.</p
Bottenfauna i sjöar : vägledning för statusklassificering
No full textDenna vägledning riktas till vattenmyndigheterna i deras arbete med statusklassificering av sjöar med hjälp av bottenfauna. Bedömningsgrunden ska främst användas för att bedöma generell påverkan med hjälp av indexet ASPT, men kan också ge ett stöd för bedömning av förorening av näringsämnen (BQI) samt försurning (MILA). För de senare är dock bedömningsgrunderna för växtplankton eller kiselalger i allmänhet att föredra, om data finns tillgängliga. Vägledningen ersätter motsvarande delar i Naturvårdsverkets handbok 2007:4
Vitmärlans reproduktion i Hanöbukten
No full textHavs- och vattenmyndigheten har fått i uppdrag från regeringen att utreda bakgrunden och orsakerna till problematiken i Hanöbukten. Denna rapport är en del i HaV:s arbete med regeringsuppdraget. Under de senaste åren har rapporter om problem hos kustfisk, sjöfågel samt förekomsten av brunt illaluktande vatten uppmärksammats i Hanöbukten och en utredning kring denna problematik startades därför 2011. Havs- och vattenmyndigheten, HaV, hade under 2013 ett regeringsuppdrag att utreda bakgrunden och orsakerna till problematiken, Havs- vattenmyndigheten 2013. De utredningar som HaV och Länsstyrelsen i Skåne tidigare genomfört har inte kunnat fastställa deras orsaker. Januari 2013 fick Havs- och vattenmyndigheten som regeringsuppdrag att vidare utreda bakgrunden och orsakerna till problematiken i Hanöbukten. Denna rapport är en del i HaV:s arbete med regeringsuppdraget. Anledningen till att vitmärlan inkluderades i studierna var att vi 2012 studerat reproduktionen hos vitmärlan på en station i norra delen av Hanöbukten inom det nationella miljöövervakningsprogrammet ”Missbildade embryon hos vitmärla”. Metoden är en rekommenderad metod inom ICES för att detektera effekter av miljögifter i sediment och är en ”precore indicator” inom HELCOM
Plan för tillsynsvägledning inom miljöbalkens område för åren 2019-2021
No full textHavs- och vattenmyndighetens plan för tillsynsvägledning 2019–2021 riktar sig till tillsynsmyndigheterna. Syftet med planen är att tydliggöra vilken vägledning vi planerar att genomföra under perioden. Tillsynsvägledning ska beskrivas i en treårsplan. Denna plan omfattar åren 2019-2021. Planen ses över och revideras varje år och blir vartefter allt mer detaljerad. Havs- och vattenmyndigheten ger fortlöpande tillsynsmyndigheterna möjlighet att komma med önskemål och synpunkter på tillsynsvägledningen. Tillfälle till detta ges exempelvis i samband med kurser, seminarier och konferenser. Våra prioriterade insatser Under 2019 kommer särskilt fokus att läggas vid att: löpande uppdatera befintlig vägledning på vår webbplats, medverka i handläggarträffar eller arrangera seminarier inom områdena vattenskydd, små avlopp och vattenverksamheter såsom vattenkraftverk/dammar delta i utvecklingen av länsstyrelsernas handläggarsystem för vattenverksamheter i syfte att underlätta uppföljning, genomförande av åtgärder enligt vattenmyndigheternas åtgärdsprogram Den detaljerade planen för tillsynsvägledning för åren 2019-2021 framgår av bilaga 1 till planen
Typologi för sjöar och vattendrag : Vägledning för tillämpning av 6 § i HVMFS 2017:20
No full textDenna vägledning utgör en metodbeskrivning för hur typologi enligt 6 § HMVFS 2017:20 bör genomföras nationellt. Indelningskriterier för typer av svenska sjöar och vattendrag reviderades under 2017 och är numera fastlagda i 6 § HMVFS 2017:20. Vikten av en nationell samstämmighet vad avser tillämpningen av indelningskriterierna är stor och vid remissförfarandet av de nya kriterierna framkom det i flera yttranden från främst vattenmyndigheter och länsstyrelser behov av en snart utvecklad vägledning. Denna vägledning utgör en metodbeskrivning för hur typologi enligt 6 § HMVFS 2017:20 bör genomföras nationellt. Metodiken har tagits fram av Stina Drakare, SLU, på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten. Uppdraget har innefattat primär förankring av framtagen metodik med expertgrupp bestående av representanter från vattenmyndigheten, länsstyrelser och Havs- och vattenmyndigheten utöver forskare från SLU
Undersökning av biota i anslutning till dumpade fartyg med kemisk ammunition
No full textPå uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten har en undersökning utförts i ett dumpningsområde utanför Måseskär där fartyg lastade med kemiska stridsmedel (CWA) sänktes efter andra världskriget. Studien som utfördes av Marine Monitoring AB omfattade fiske efter fisk och skaldjur under 2016 och 2017 i anslutning till tidigare identifierade vrak. Kemiska analyser av de fångade organismerna utfördes av ALS Scandinavia AB och the Finnish Institute for Verification of the Chemical Weapons Convention, University of Helsinki (VERIFIN). Valet av målarter gjordes med avseende på deras kommersiella betydelse, födoval samt deras avgiftningsförmåga. Bland fiskar valdes torsk, rödtunga, gråsej, vitlinglyra och pirål och av skaldjur havskräfta och nordhavsräka. På grund av utebliven fångst av nordhavsräka under 2016 års undersökning analyserades det året även den bottenlevande valthornssnäckan. Två typer av försöksdesign användes. Den första frågeställningen var huruvida de fångade arterna var lämpliga som livsmedel. Fiske med garn gjordes därför i nära anslutning till och på vraken och räkburar placerades även i deras omedelbara närhet. Den andra frågan var om den intensiva bottentrålningen i området kunde medföra spridning av sedimentbundna kemiska stridsmedel till ett större område. Kräftburar placerades därför ut i ett område längs den dominerande strömriktningen. Resultaten från de kemiska analyserna från 2016 och 2017 års undersökningar visade på spår av nedbrytningsprodukter från de arsenikhaltiga stridsmedlen Clark I och/eller Clark II i 6 av 49 prover. Vävnadsprover från en havskräfta, två fiskar av arten rödtunga, samt tre samlingsprover av nordhavsräka gav utslag vid analysen. Inga kemiska stridsmedel kunde påvisas i övriga prover. De funna halterna är mycket låga men visar att dessa stridsmedel är sänkta i området, vilket är ny kunskap. Tidigare undersökningar (Sjöfartsverket, 1992 och Spiridonov, M.A., Zhamoida, V.A. 1999) har visat rester av nedbrytningsprodukter av senapsgas (thiodiglykol) och av arsener i sediment i dumpningsområdet. De låga halterna av Clark I och/eller Clark II i vävnaden hos individerna medför ingen ökad hälsorisk vid konsumtion (personlig kommunikation, Salomon Sand, Livsmedelsverket) men rester av kemiska stridsmedel bör inte finnas alls i organismerna. Detektion av rester av kemiska stridsmedel har varit koncentrerad kring de centrala delarna av det vrakområde som undersökts av Sjöfartsverket (2015). Det har under undersökningens gång varit fortsatt intensiv trålaktivitet inom området, men huruvida det har skett någon tydlig spridning av sedimentbundna kemiska stridsmedel utanför vrakområdet har inte kunnat fastställas