Swedish National Heritage Board
Not a member yet
7308 research outputs found
Sort by
En långsiktig samlingsförvaltning för museisektorn : redovisning av regeringsuppdrag i Riksantikvarieämbetets regleringsbrev 2024
No full textRegeringen har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att analysera och kartlägga förutsättningarna för museisektorns föremålsförvaring och digitala samlings-förvaltning samt lämna förslag på långsiktigt hållbara lösningar som även möter beredskapsarbetets krav på säkerhet. Underlaget till rapporten består ett 50-tal dialoger med museisektorn och andra berörda aktörer samt av svaren på en enkät som skickats till samtliga centralmuseer och kunder till Svensk museitjänst. Uppdraget har i första hand omfattat den statliga museisektorn, men även andra museer inom det allmänna museiväsendet. Funktionella och hållbara magasin och en god digital infrastruktur är centralt för museernas samlingsförvaltning. Museer har olika förutsättningar att bevara, utveckla och tillgängliggöra sina samlingar. Det försämrade säkerhetsläget i omvärlden ställer ytterligare krav på samlingsförvaltningen. Mindre museer har av resursskäl tydligare behov av gemensamma lösningar. Att dela tjänster och lösningar inom samlingsförvaltning har vid dialoger med museisektorn diskuterats som en möjlighet för att öka samordningen. Liknande frågor har utretts flera gånger sedan 1980-talet, där en del förslag genomförts, andra inte. Samordning genom exempelvis Svensk museitjänst och Digisam, har varit uppskattad, men långt ifrån tillräcklig. I dialogen med centralmuseerna framhålls en avsaknad av tydliga riktlinjer eller krav på samlingsförvaltning. En tanke som museerna lyft är att det eventuellt behövs föreskrifter kopplade till museilagen om vad som förväntas av museerna i en aktiv samlingsförvaltning. Gällande föremålsförvaring ser Riksantikvarieämbetet inte att det idag finns fog för att förorda mer reglering och styrning genom exempelvis författningsändringar. När det gäller den digitala samlingsförvaltningen ser dock Riksantikvarieämbetet att det finns behov av ytterligare utredning. Gemensamma lösningar kan medföra effektiviseringar och besparingar, men innebär ett utökat ansvar för den aktör som står för driften. Om staten tillhandahåller lösningen behöver hänsyn bland annat tas till konkurrensregler. Att samutnyttja resurser och finansiera lösningar mellan olika organisatoriska nivåer, exempelvis mellan statlig och kommunal nivå är inte oproblematiskt. Det finns flera exempel i landet på samverkan mellan museer, men oftast inom samma organisatoriska nivå. Om inga åtgärder inom samlingsförvaltning genomförs på nationell nivå kommer museiorganisationer även fortsättningsvis att försöka hantera de olika utmaningarna var för sig. Det finns en risk att museer inte kommer att kunna upprätthålla den viktiga samhällsfunktionen att samla in, skydda och bevara kulturarv, på ett effektivt sätt
Museiverksamhet och museers kulturmiljöarbete : tematisk undersökning inom kultursamverkansmodellen, diskussion och slutsatser
No full textUnder 2024 har en tematisk undersökning med fokus på museerna kulturmiljöarbete genomförts. Undersökningen följer en fastställd arbetsprocess inom kultursamverkansmodellen. Fakta från befintliga källor som Kulturdatabasen, Myndigheten för kulturanalys, Boverket med flera har sammanställts i ett underlag för dialog som även innehåller en samtalsguide. Inbjudan till dialog och underlag har sänts till landets regionala kulturchefer och till de museer som ingår i kultursamverkansmodellen. Dialoger genomfördes i september 2024 och en sammanfattning av dialogerna finns i rapporten. Rapporten beskriver övergripande systemet för kulturmiljöarbete, det vill säga lagstiftning, olika aktörer och deras roller, samt hur systemet förändrats under de senaste 50 åren. Fokus är på de regionala kulturhistoriska museernas långsiktiga och omfattande arbete med kulturmiljö och hur det förändrats i takt med att kulturmiljöarbetet blivit ett allmänintresse för alla delar av samhället. Museerna i gruppen länsmuseer har haft uppdrag av staten via bidragsförordning att bistå olika parter med kulturminnesvårdande uppgifter men det uppdraget har avvecklats och är sedan kultursamverkansmodellens införande helt borttaget. Regionernas kulturmiljöarbete är idag regionernas ansvar. En funktion som regionantikvarie skulle komplettera kommun- och stadsantikvarier och ge en sammanhållen struktur för främjandet av kulturmiljöns värden i regionala samhällsbyggnadsfrågor och i arbetet för regional utveckling. I kulturplanerna bör det göras tydligt att de regionala kulturhistoriska museernas verksamhet både främjar de nationella kulturpolitiska målen och målen för kulturmiljöarbetet. Museerna har sedan länge en viktig samhällsfunktion med att bygga upp och förmedla kunskap om respektive regions kulturmiljö. De har även ett kostnadskrävande förvaltningsansvar för samlingar, arkiv och fastigheter. Fastigheternas vård kan även medföra så kallade antikvariska överkostnader genom att specifika material och hantverkstekniker ska användas. Förutsättningarna för att dela upp kultursamverkansmedlen i lokal- och fastighetskostnader samt verksamhetsbidrag bör därför undersökas. Rapportens avslutande diskussion leder fram till sex slutsatser av betydelse för kultursamverkansmodellens ingående parter att arbeta vidare med. Dessa är: • Kultursamverkansmodellen ger regional variation och stödjer en decentraliserad samhällsförvaltning. • Regionala kulturhistoriska museer har stor betydelse för kulturmiljön. • Kultursamverkansmodellen främjar de kulturpolitiska målens uppfyllelse, men de kompletterande målen för kulturmiljöarbete bör göras mer synliga. • Länsstyrelserna har uppgifter för kulturmiljö och ska samverka för att nationella mål får genomslag i respektive län. • Museerna i kultursamverkansmodellen har inget formellt ansvar för kulturmiljö enligt lag eller förordning. • Samhällsbyggnadsinriktat kulturmiljöarbete utgör volymmässigt en mindre del av verksamheten vid länsmuseerna
Recensioner
No full textRecensioner av: Jenny Nyberg, Förgängligheten och evigheten:Samhällselitens förhållande till döden genom omhändertagandetav de döendes och dödas kroppar i dettidigmoderna Sverige (ca 1500–1800). StockholmStudies in Archaeology 87. Stockholm 2024.476 s. ISBN: 978-91-8014-931-0. Charina Knutsson, Indigenous Archaeology in Sweden:Aligning Contract Archaeology with Nationaland International Policies on Indigenous Heritage.Linneaus University Press. Växjö 2024. 476 s.ISBN: 9789180822381. Anna Andréasson Sjögren, Från kål till Paradis:Medeltidens trädgårdar inom dagens Sverige. StockholmStudies in Archaeology 88, Stockholmsuniversitet 2025, 429 s., 97 fig. ISBN: 978-91-8014-991-4Trädgårdsarkeologi ha
Att samla och dokumentera : om museernas långsiktiga uppdrag och hur det följs upp
No full textI denna sammanställning beskrivs den roll som museernas pågående och kontinuerliga samlande och dokumentation har i ett hållbart samhälle. Ett avsnitt ägnas åt en studie av regionala museers samlandeuppdrag och hur det följs upp. Museer bidrar till kontinuitet och långsiktighet i samhället. Idén om att skapa museer har funnits länge och kan därigenom diskuteras utifrån flera hållbarhetsaspekter. Vi avser här framför allt den sociala hållbarheten med museerna som en markör för ett samhälle som vilar på lång och stabil bas och där medborgarna har tillgång till källmaterial, kunskap och upplevelser. Vidare tar vi vår utgångspunkt i det över tid hållbara verksamhetskonceptet ”att samla”. Detta verksamhetskoncept utgör grunden för det kulturarv som museerna byggt och bygger på i form av samlingar. Genom insamling skapar museer ett kulturellt kapital som växer med tiden. Tillväxten är inte nödvändigtvis fysisk, utan framför allt kunskapsmässig. Insamlande bör ses som kunskapsuppdrag och bevarandeuppdrag integrerat. Vi kan konstatera att de allmänna museerna verkligen har ett uppdrag från samhället att göra urval för framtiden av det som museilagen beskriver som materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld, samt att detta uppdrag kan kopplas till samhällets genomförande av Agenda 2030 och de globala målen för hållbar utveckling. Att museer samlar och dokumenterar är ett sätt för samhället att skydda och bevara kultur- och naturarvet, och samtidigt ett sätt att främja många andra hållbarhetsmål kring lärande, vetenskap, innovation och social sammanhållning. En iakttagelse som vi har gjort är att en ökad sektorsövergripande samverkan behövs för att museer på ett verkligt kraftfullt sätt ska kunna understödja en hållbar samhällsutveckling. Det är exempelvis alltför vattentäta skott mellan politikområdena utbildning och kultur för att museerna ska kunna nå sin fulla potential som kunskapsinstitutioner. Denna sammanställning visar att det inte är känt hur det faktiskt förhåller sig med genomförandet av uppdraget ”att samla”, då den systematiska uppföljningen är i det närmaste obefintlig. Det finns med andra ord väldigt begränsad kunskap om förutsättningar för eller efterlevnad av uppdraget, och för sektorn saknas ett viktigt verktyg för utveckling. Sammanställningen slutsats är att de allmänna museernas samhällsuppdrag att samla och dokumentera kan synliggöras mer
Till Eggjaristningens tolkning
No full textThe Eggja inscription begins hin warb naseu wilR, where hin probably is an adverb, as in Old High German hin(a) and Old Saxon and Old English hin, meaning ‘away’, also used in phrases and compounds meaning ‘death’ or ‘to die’. The line then would mean ‘the wild one (Ägir) threw away/to death with the corpse-wave’. The continuation made þaim kaiba i bormoþa huni, I translate: ‘with it tore therope attachments at the masthead, exhausted by carrying, apart’. The beginning and end of the following sentence read: huwaʀ ob kãm…lãt gotna: ‘Who came…[to] the land of men?’ It probably refers to the dead man in the grave. The answer to the question comes next: fiskʀ oʀ f[irn]a uim suwimãde foki af [afli il] galãnde. It is to be understood as: ‘Fish swimming out of the terrible stream, squalls roaring at full strength in the snowstorm.’ The swimming fish probably is a metaphor for the drowning man floating ashore. The last line begins ni s solu sott uk nisakse stain skorin. It was formerly understood as ‘it is not sought by the sun and the stone is not cut by sax (a type of sword)’. A better translation would be: ‘thecut stone is not invaded by the sun and not assaulted by sword’. The line goes on:ni…mãʀ nakdãni sn--r--ʀ ni wiltiʀ mãnʀ lagi ‘not [may] men uncover [it], not…, not bewildered men may degrade it’
Eastern Middle Sweden, Finland and beyond in the Late Vendel and Early Viking periods : in memory of Professor Ella Kivikoski, Helsingfors (1901–1990)
No full textThe Scandinavian interest in the Eurasian fur trade started in the early 8th century. Contacts between the Baltic Finns and the Permian groups in the Volga-Kama-Vjatka river region was the impetus for these contacts. The trail is seen in distinct Nevolino belt fittings, chain holders with twin horse heads and glassbeads emanating from the East. Scandinavian fur traders established close interaction with the Baltic Finns in what is today Finland and probably Northern Estonia increased from AD 700. Scandinavian glass beads and swords were in use in South-Western Finland in the early 8th c. Finnish A III pottery emerged in Eastern Middle Sweden already in the late 7th c., both as imports proper but also as local products made by Finnish women. In this early phase of interaction personal contacts obviously played a major role. After c. AD 860 these connections changed. The Baltic Finns expressed their cultural identity in a more exposed way. Scandinavian traders turned their attention to the expanding market based on Birka and the Rus’. From c. AD 860 territorial claims in the East were accentuated, leading to the later, bigger Rus’
Uppdragsarkeologi : arkeologiskt fyndmaterial: vägledning för tillämpning av kulturmiljölagen
No full textDe flesta arkeologiska undersökningar genererar fynd. De fynd som tas om hand och bevaras blir därigenom den fysiska länken till en fornlämning som i övrigt kan vara helt borttagen. Fynden är även en viktig nyckel till kunskapen om och tolkningen av en fornlämning. De är ett källmaterial både till tolkningen av den pågående undersökningen och för framtida forskningsfrågor. Fynden är även viktiga för arbetet med tillgängliggörandet och spridandet av kunskap om arkeologin till en bredare allmänhet