Stockholm University of the Arts
Not a member yet
538 research outputs found
Sort by
Skådespelarens arbete med kroppen och dramatisk text
No full textUnder projektet ”Skådespelarens arbete med kroppen och dramatisk text” har jag i flera månaders tid och i samarbete med de yrkesverksamma fått möjlighet att ge mig hän och utforska en del av skådespelarens processer. Denna erfarenhet har gett nytt ljus på mitt arbete som pedagog och gett en större inblick i den yrkesspecifika komplexiteten som skådespelarkonsten innebär. Mitt arbete som pedagog har alltid präglats av ett brinnande intresse för och en kärlek till teatern och till skådespelaren – yrkesmänniskan. Efter att ha genomfört projektet har jag mött de processer som en skådespelare faktiskt utsätter sig för i och med sitt yrkesval. De nya insikterna har förstärkt min beundran för alla som dedicerar sitt yrkesliv åt skådespeleri. Mitt eget konstnärliga arbete tar avstamp i musik, rörelse och poesi. Jag väljer därför att avsluta denna reflekterande text med en poetisk hyllning till skådespelarens arbete och låter min landsmaninna Wislawa Szymborska och hennes dikt sätta punkt för denna reflekterande text kring skådespelarens arbete med kroppen och dramatisk text.Konstnärligt utvecklingsarbet
Elsa- New Reactive Earth
No full textA speculative story-world that drives transformation of stories and future realities. Through existing technologies and research, it proposes how future generations could hypothetically confront the present with its overdraft of resources and push back this current colonisation of the future and open up for possible transformations of the present. In this story-world, future generations has, thanks to Mallets time technology, hacked the present so that the earth system updated herself into a New Reactive Earth, a cyborg gaia. A conscious reactive earth that monitors and regulate how all inhabitants use resources & life-space. The motivation behind this fiction story-world came out of a general longing for a more sustainable life and art practice and was concreticized through the collaboration with professor in physics Ronald Mallet. It was then further developed through methods of speculation, embodied worldbuilding and rule based frameworks limiting access to energy and resources. The project crosses genre with documentary in how it experiments with ways for acting out the story-world premises in real life situations, drafting sustainable transitions in all kinds of situations and contexts.Climate-Just Worlding
Action Research in Circus; Learning the Methods of Teaching the Methods of Artistic Research.
No full textIn 2011, circus as an art form had only recently entered into the circuits of artistic education at a university level and into artistic research. A working group at the Circus department Stockholm University of the Arts, formely knows as DOCH, has been teaching, analyzing and documenting a particular course that concerned the methods of artistic exploration in circus. The purpose of the project was to address the following question: which pedagogical methods can we develop to prepare students for the methods of artistic exploration and research, specifically in circus? Or in other words: how can we learn the method of teaching the methods of artistic research in the field of circus? The described project was initiated and directed by Marie-Andrée Robitaille. This documentation was written by Camilla Damkjaer in collaboration with Marie-Andrée Robitaille and the presentation was made with the participation of circus students from the bachelor program in circus arts namely Nathalie Bertholio, Quim Giron Figuerola, Patrik Elmnert
Nu kommer framtiden. Nu kommer den! : en rapport om möjligheterna för Stockholms dramatiska högskola. Skriven av Utbildnings och forskningsgruppen, UoF
No full textINLEDNING Uppdraget Så här såg vår uppgift ut som det fastställdes av Styrgruppen 2009-06-02: Arbetsgruppen Utbildning och Forskning (UoF) ska • i det första skedet av processen ta sikte på de innovativa möjligheter som en ny högskola erbjuder • särskilt överväga nya utbildningsområden, som dagens båda högskolor inte uppmärksammat • knyta extern kompetens till gruppen • inhämta tidigare och nuvarande erfarna pedagogers tankar • överväga former för omgivande branschers och omvärlds medverkan i och påverkan av arbetet • anlägga ett internationellt perspektiv • ge plats för en reflektion över hur en ny högskola kreativt kan förhålla sig till Bolognasystemets olika utbildningssteg Vi har valt att tolka det som att vi inte förväntats komma med en färdig organisationsplan, utan först och främst ska leverera en visionär text som kan ligga till grund för fortsatta samtal om framväxten av Stockholms Dramatiska Högskola, SDH. Att komma med prognoser är svårt, särskilt om de rör framtiden, men vi har efter förmåga gjort ett försök. I stället för att arbeta igenom alla idéer till sin yttersta konsekvens och då riskera att kväva intressanta resonemang och vilda tankar har vi medvetet valt att låta texten spreta. Det är ett internt material som riktar sig till alla som är verksamma inom Teaterhögskolan i Stockholm, TH, och Dramatiska institutet, DI. Vi har under hösten 2009 intervjuat före detta och nuvarande studenter och lärare, yrkesverksamma konstnärer eller andra vars förhoppningar och farhågor inför vår process vi varit nyfikna på. Vi har besökt olika miljöer som vi tror kan inspirera den nya skolans skapande av en kreativ omgivning. Vi har rest i landet och världen för att ta del av andras erfarenheter och för att få syn på oss själva. Vilka är vi? Vilka vill vi bli? Som en bilaga till rapporten bifogar vi mer detaljerat hur vi arbetat och vilka vi träffat. De intervjuer och reserapporter som är gjorda finns på vår hemsida, gå in på www.nyhogskola.se och klicka på Inspirationsbanken. Vi vill inleda med några kompassriktningar som vi tror kan vara till hjälp när man navigerar genom rapporten; Vi som sitter i UoF-gruppen är alla på olika sätt knutna till TH och DI, men vi representerar inte våra skolor eller de yrken vi har. Vi har ansträngt oss för att gemensamt hitta utgångspunkter och målsättningar för en helt ny skola. Vår rapport bygger inte på grundliga analyser av dagens två skolor. Det är nödvändigt att analyser görs, men vi bestämde oss tidigt för att försöka arbeta så utopiskt som möjligt för att finna förslag som inte dikteras av vad vi har i dag. Något som visat sig väldigt svårt då alla drömmar kommer ur erfarenheter, men det har varit en viktig ledstjärna i vårt arbete. Som utgångspunkt har vi haft att fusionen måste ske på alla plan, ingen del ska in i den nya skolan utan allt måste byggas från grunden. Detta kommer att påverka såväl fungerande enheter som mer tydliga problemområden. 4 Något som berikat vårt arbete i arbetsgruppen är att vi kommer från olika yrken, vi är lärare och studenter, konstnärer och administratörer. Detta har gett oss fler infallsvinklar på uppdraget men det väcker också ett behov av att diskutera vissa centrala begrepp. När vi använder eller hör ord som omvärld/bransch förstår vi dem olika, så även om vi inte är konsekventa i rapporten kommer här ett par bestämningar; Omvärld – allt och alla utanför skolan. Människor och samhälle. Bransch – framtida arbetsgivare, företrädesvis inom film, radio och TV. Yrkesverksamma – professionella konstnärer med de yrkesfunktioner vi utbildar för Lärare – de som undervisar på skolan Kollegium – den plats som organiserar undervisningen, ett organ Vi har diskuterat konst och hantverk. Vi menar att hantverket är en förutsättning för att kunna utöva vår konst, men vi har valt att problematisera vår definition av hantverket. Vad är det, egentligen? Vilka är våra yrken i dag? Vi ser ett behov av att söka lösa upp de hierarkier och den skråmentalitet som idag präglar och inordnar våra yrken. Fusionen Vi vill bygga en levande skola. I Mary Shelleys roman försöker Frankenstein skapa liv. Han ikläder sig skaparrollen och genomlider kval och umbäranden. Till trots mot naturen lyckas han till slut, men projektet blir hans undergång, han skapar ett monster. Om vi tillåts leka med metaforen lite till, att vårt uppdrag är att skapa något levande, så har vi i enlighet med vårt uppdrag tagit fasta på att vi inte som i romanen ska sammanfoga olika delar utan ska skapa förutsättningar för en fusion. Föreningen mellan våra två högskolor ska ske på partikelplanet, ett helt nytt ämne med än högre densitet ska skapas av de atomer som idag utgör molekylerna Teaterhögskolan och Dramatiska Institutet. Våra odds förbättras dessutom avsevärt i jämförelse med Dr Frankensteins då våra material kommer från två levande kroppar. Drömmen om en samlad skola är inte ny, det är en gammal tanke som återkommit med jämna mellanrum, men som av olika skäl nästan alltid kvävts i sin linda. Vilka är de svårigheter och motsättningar som gjort alla tidigare försök lika hopplöst fåfänga som alkemistens ambition att skapa guld? Vad är det som säger att vi ska lyckas? Hur kan vi utnyttja våra motsättningar till att utgöra den friktion som krävs för att det ska alstras energi? Från dramatiken vet vi att konflikten är själva förutsättningen, och det är kanske just detta, att inte rädas konflikten utan att se den som själva motorn i processen. Den kreativa konflikten som för oss framåt. Den nya skolan kommer få en särställning i svenskt kulturliv och utbildningsväsen och måste ta ställning till hur den vill förvalta sin position. Om skolan vill kommer den ha stor möjlighet att påverka och i förlängningen förändra den bransch studenterna ska verka i. SDH ska vara transparent i struktur och visioner både för de som är på skolan och de som söker sig dit och måste därför vara beredd att formulera vad den står för. Skolan ska vara en plats där människor med olika bakgrund och konstnärliga uttryck utmanas och utvecklas sida vid sida. För att kunna utnyttja storleken och bredden till sin fördel och se till att näven av olika inriktningar inte faller sönder i fingrar måste SDH ha en gemensam vision, ett välformulerat och fungerande mission statement. Något för studenter och personal att samlas kring och brottas med. Ett mission statement som formulerar verksamhetens mål och ursprung fungerar som rekryteringsgrund för studenter och personal och hjälper skolan att både utmana och förklara sin verksamhet. Det är viktigt att det finns en övergripande syn på hela skolan som präglas av sympati för och kunskap om varandra, både på student- och lärarnivå. Det ska vara EN skola. 5 SDH måste ta ett samlat grepp kring en vald pedagogik. Vi vill bygga en skola där studenten studerar istället för lär sig. Hur ser man på studenten och studentens lärande? Ska vi utbilda solister eller ensemblekonstnärer? Våra studenter måste både ges möjlighet att behålla och utveckla sina individuella kvaliteter och ges absoluta förutsättningar att ingå i kollektiv. Våra studenter måste lära sig att inte bara arbeta i grupp, utan också skapa i grupp. Skolan har även ett gyllene tillfälle att på allvar bli internationell. Inom flera av de områden skolan utbildar för krymper världen. Vi måste vara à jour med den internationella utvecklingen, både vad gäller högskolor och arbetsmarknaden i stort. Skolan har allt att vinna på att ta sin plats i samtiden och att i dialog med bransch och publik visa vägen. Dialog är viktigt. Inom vissa discipliner har avståndet i dag blivit för stort, vilket hämmar vår möjlighet till inflytande, både konstnärligt och instrumentellt. Skolan måste med auktoritet fortsätta definiera sig själv och sina mål, men samtidigt ha styrkan att kunna ta in omvärlden. SDH kan inte och ska heller inte påstå att den examinerar färdiga konstnärer. Vi ser konsten som en process, så även konstnärskapet och själva skolan. En process som med nyfikenhet och mod söker sig vidare, utmanar sig själv och sina värderingar för att stärka dem. Studenterna har inte bara möjligheten att under studietiden mötas och bygga framtida nätverk, utan även genom valbara kurser och gemensamma arbeten fördjupa sig i andra medium än just det de själva valt. Detta blir en hörnsten i den nya skolan, hur vi än sedan väljer att organisera den; att nyttja skolans storlek och bredd till en förutsättning för den utbildning vi erbjuder. Att å ena sidan genom valbara kurser och program kunna erbjuda studenten individuell fördjupning, ett sätt att möta studenten där den står, och å andra sidan kunna betona vikten av den kollektiva processen. Hur gör man då? Vi har ägnat mycket tid åt att dels försöka definiera en gemensam utgångspunkt och dels ett gemensamt mål och funnit att vi har varit relativt överens om väldigt mycket. Frågan har varit hur kommer vi dit? Några av oss vill börja med att ringa in vad en framtida student ska kunna när den går ut, andra av oss har önskat utgå från en beskrivning av vilken skola en framtida student ska möta. I båda fallen har vi valt att utgå från resultatet för att sedan baklänges konstruera förutsättningarna för att komma dit. Så för att slippa välja mellan hönan och ägget kommer vi i texten att skriva det vi är överens om, för att i modellerna möjliggöra yvigare och mer radikala förslag som inte behövt uppnå konsensus. SLUTORD Vad händer nu? Med överlämnandet av den här rapporten avslutas Utbildnings- och forskningsgruppens uppdrag, men nu börjar själva arbetet. Den hemsida vi byggt under arbetets gång34 kommer att finnas kvar fram till att SDH tar över. Tanken är att den ska kunna fungera som ett bibliotek och torg för tankar och idéer. Vår förhoppning är att vårt material kan tjäna som en inspirationsbank för det lag som i nästa fas tar över stafettpinnen. Vi har ringat in ett par frågeställningar som vi menar är absolut nödvändiga att styrgruppen med hjälp av alla på DI och TH besvarar i den fortsatta processen. Att den nya skolan lyckas samla sig kring ett mission statement är ett av de påstånden som betonats starkast av alla vi mött under hela vårt arbete. En tydlig och gemensam vision som både profilerar skolan utåt och fungerar som en vind inåt. En vind som man sen kan gå på kryss emot, eller ha i ryggen i en läns. Vi har resonerat kring dess betydelse och hur det skulle kunna se ut, men om det ska ha en reell funktion måste detta processas av hela organisationen. Studenter och personal måste ges tid och plats att gemensamt besvara vad SDH ska vara. Vi föreslår en serie workshops som planeras och handleds av en arbetsgrupp som har detta som sitt huvudsakliga uppdrag. Slutrapporten Forma Nya Högskolan som sammanställdes av Louise Rich och Daniel Tjäder för DI:s och TH:s räkning bygger på en gedigen metod som borde kunna användas i kommande workshops med personal och studenter för att på allvar förankra fusionen hos dem som berörs av den. Vilka ämnen ska studenterna möta under sin tid på SDH? Hur ska de möta dem? Här måste det göras en grundlig analys av vad och hur vi undervisar idag; vilka nyheter ska in? Vad väljer vi att ta med oss och vad väljer vi att inte ta med oss? Med förändringen följer att vi blir tvungna att välja bort vissa saker. Vi föreslår att man i det fortsatta arbetet strävar efter att vara mycket tydlig med sina val. Detta är komplicerat och kommer att bli en smärtsam process, men vi tror alla har förståelse för det. Alla vet att det måste till förändringar; det värsta vore nog om det inte blev det. Vi vill bara varna för att ledningen i sin omtanke om personal och arbetsmiljö undviker de svåra val som måste göras, eller att man frestas slarva med att kommunicera dem. Man bör till exempel ta ordentligt farväl av det som inte får plats i den nya organisationen för att erkänna att det har haft en betydelse. Det finns flera sätt att göra detta, funktionen är som en utspark. Lika viktigt som det är att ta emot det nya är att ta farväl av det gamla. Detta för att ge SDH en rimlig chans att komma igång ordentligt. Det innehåll och den inriktning man bestämmer sig för kommer att ställa nya krav på alla, men den nya lärandemiljön kommer att ställa särskilda krav på lärarna. Ett samlat grepp kring pedagogiken parat med att studenter ska kunna gå mer interdisciplinära vägar, om än bara i kurser, kommer innebära stora förändringar för många. Vi föreslår att organisationskommittén snarast gör en översyn över de resurser som finns på skolorna idag och lägger upp en strategi för hur man ska möta den nya skolans kompetenskrav. Medel måste avsättas för kompetensutveckling och kunskapslyft av olika slag. Detta kommer inte bara gälla undervisande personal, detta kommer förmodligen att påverka alla. Det är alltså två stolta högskolor med en makalös kompetens, som genom en fusion ska bilda en ny. Man kan fråga sig varför två väl fungerande enheter ska lägga ner för att med stor möda skapa något nytt? Något som ska husera alla oss med våra olikheter och motsättningar. Egentligen är det ingen stor sak. I mångt och mycket siktar vi i våra olika yrken och funktioner åt samma håll. Att vi går samman i en skola är egentligen det mest självklara då vi har så mycket gemensamt. Att skolorna är väl fungerande är dessutom en förutsättning för att det ska lyckas. Skulle vi däremot fortsätta leva åtskilt skulle vi gå miste om en rad viktiga utbildningsmöjligheter och konstnärliga samverkansvinster. Våra branscher, våra konstområden och vår omvärld i stort erbjuder nya utmaningar som kräver förnyelse och samarbete. Det är dags helt enkelt. Och nu är det möjligt
"Ska vi vara ärliga, eller ska jag vara pedagogisk?"
No full textSAMMANFATTNING Här står vi nu. Rapporten blev lång, men ändå kunde den blivit så mycket längre. Som att beskriva en kust -ju längre in i detalj man går, desto längre blir den. För er som glömt var vi började och för er som tagit genvägen och hoppat direkt hit ska jag försöka sammanfatta huvuddragen. Mina reflektioner kring vad den nya högskolan behöver bli tydligare med ser kortfattat ut så här: • Idag väger konstnärliga meriter tungt vid rekrytering, men jag menar att på den nya högskolan måste pedagogiska meriter väga lika tungt. Så står det också i högskoleförordningen. Den nya högskolan måste fortsätta sin pågående ambition med kompetenslyft av personalen och se en stärkt pedagogisk diskussion som verksamhetens kärna. De samtal lärarna för måste sikta framåt. Lärarna längtar efter en vital pedagogisk diskussion, men man har erfarenheter av att det inte plockas upp, att man inte har inflytande över det man diskuterar eller att man helt enkelt diskuterar fel frågor. Om vi tillsammans ska bygga en ny högskola bör man lyssna till detta. • Den nya högskolan måste skapa förutsättningar för att bygga in en ökad del av reflektion och valbarhet för studenten i kandidatutbildningen. Enligt Bolognadeklarationen förväntas studenterna kunna reflektera kring lärandemålen i tal och skrift. Det arbetar man väldigt olika med på skolorna, men ingen gör det i särskilt stor utsträckning. Fokus ligger på att göra. Lärarna är trötta på elever och längtar efter studenter, man önskar reflekterande studenter som tar ansvar för sin utbildning på ett annat sätt än idag, men man sätter liten tilltro till deras förmåga att på kandidatnivå göra egna val som rör utbildningsinnehållet. • Även om TH och Dl är yrkesskolor i den bemärkelsen att våra studenter ofta hamnar i givna yrken så menar jag att det är ett olyckligt epitet på en konstnärlig högskola. På yrkesskolan är mästare-lärlingtraditionen tongivande. Den nya högskolan måste kombinera denna tradition med en ökad grad av studentinflytande -valbarhet, reflektion och normkritik. Att utbilda i givna yrken låser studenten till en praktik istället för att öppna mot ett dynamiskt konstnärskap. Den nya högskolan bör medvetandegöra hur och varför vi undervisar. • Genom att låta studenterna studera i team kommer utbildningen nära de förutsättningar för produktion som råder utanför högskolan, men måste alla funktioner fyllas av studenter? Om den nya högskolan väljer att i teamtanken även inkludera skådespelare och mimare kommer man få problem. • Vad betyder det att DI och TH är ledande inom sina fält? Vem jämför vi oss med? Jag menar, vi har de bästa studenterna och de bästa lärarna, konkurrensen att komma in är stenhård och utbildningsplatserna är bland de dyraste i Sverige. Men är vi konkurrensutsatta som högskolor? När startar en högskola eller ett universitet i Stockholmsregionen en filmutbildning för 300 000 kronor per student istället för 550 000? Vad tvingar oss att bli bättre? Vad driver oss att bli bättre? Den nya högskolan måste skapa starka incitament för att uppmuntra utveckling av lärosätet som kunskapsskapare, arbetsplats och lärandemiljö. • Den nya högskolan borde ge Nämnden för konstnärligt utvecklingsarbete (NKU) i uppdrag att reda ut vilka konsekvenser befordringen av lärare ska ha i relation till undervisningsuppdraget. NKU måste klargöra vem som ska ansvara för att driva fram de pedagogiska lyften, de pedagogiska samtalen? Att erhålla en akademisk titel bör påverka lärarens arbetsuppgift. En titel bör vara ett uppdrag som erbjuder möjligheter och skyldigheter att på olika sätt utveckla det egna ämnet. • Den nya högskolan måste bli bättre på att synliggöra kunskap och kunna formulera vilken kunskap man avser erbjuda studenten och sen utveckla sin pedagogik därefter. Den prestationsinriktade och konkurrensutsatta miljö studenterna hamnar i efter utbildningen smyger sig in redan under studietiden då studenterna upplever att de ska "ha det" eller "vara det", istället för att se det som kunskap som de har eller inte har. En kunskap som de kan tillägna sig på utbildningen. Eller så handlar det om en kunskap högskolan inte erbjuder, och då ska vi vara tydliga med det. Studenter och lärare ska kunna se vad som förväntas av dem och kunna jämföra lärandemål med prestation. Högskolan ska veta och formulera på vilket sätt kunskapen är användbar. • Den nya högskolan måste skapa bättre redskap för utvärdering av undervisning och lärandemål med stark återkoppling till planering. Vi underkänner inga studenter idag. Det innebär att vi inte tvingas formalisera relationen till studenten och synliggöra kunskap. Vi har svårt att kvalitetssäkra undervisningen och ställa upp tydliga mål för studenten och läraren att arbeta mot. Den nya högskolan ska ha reella möjligheter att underkänna studenten. Det här är absolut nödvändigt för att uppfylla de kvalitetskrav som ställs på oss i högskoleförordningen. • Den nya högskolan ska kunna säga ja, och den ska kunna säga nej. Som det är nu upplever jag att båda skolorna har en absolut kvalitet i sin ambition och förmåga att lyssna, men de saknar den styrka och det organisation som krävs för att kunna svara. Det kan handla om studenters önskemål om utbildningsmoment, om hur högskolan ska förhålla sig till propåer från andra högskolor, om initiativ från lärare vad gäller förändring av strukturer eller pedagogiska samtalsserier. Jag upplever att lärarna är beredda att svara, men de måste ges verktyg och stöd för att klara av att göra det. Det gäller dels att ge lärarna möjlighet och skyldighet att säga ja eller nej, dels att låta dem ta konsekvenserna av sina svar. Konsekvenser som återspeglas i kursmål och pedagogik. Ofta upplevs den student som vill förändra som krånglig, men hur uppfattas en lärare som försöker förändra? • Den nya högskolan måste skapa verktyg för konflikthantering, internt och externt för att skydda högskolan, personalen och studenterna. Den nya högskolans ledning och personal behöver bygga upp en organisationskultur med levande dokument; kursplaner och policydokument som efterlevs av alla som arbetar där för att man tror på dem och behöver dem. Har högskolan sagt att den ska internationalisera verksamheten måste den ta konsekvenserna av det och avsätta tid och medel. Menar man att det är viktigt med jämställdhet och breddad rekrytering måste man visa det. • Den nya högskolan borde genomföra ett attitydarbete vad gäller genus, maktoch normkritik. Vems är skolan? Är det en arbetsplats för lärare eller studenternas studiemiljö? Hur ser vi på studenten? Ser vi på dem som vuxna när vi sätter ordningsfrågor högt på agendan? Behandlar vi dem som studenter eller elever
Präriens ros : förslag till en treårig grundutbildning i animerad berättande film BA. Samt en tvåårig masterutbildning med möjlighet att ta master som animatör, regissör av animerad film, manusförfattare eller compositing/specialeffekter för animerad film
No full textFörslaget har tillkommit på uppdrag av Tinna Joné / Dramatiska Institutet.Präriens ros är en rapport skriven till Institutionen för film och media på dåvarande Dramatiska institutet.Jag tror att institutionen hette DRTV på den tiden. Akronym för Dokumentärfilm, radio och tv.Beställare var prefekten Tinna Joné. Året är 2009.Rapporten ledde fram till ämnesbeskrivning för Berättande animerad film som blev BAF.Först som en terminskurs och sedan som ett självständigt kandidatprogram.Det var första gången som animerad film blev en del av undervisningen på DI.</p
Att gestalta kön : berättelser om scenkonst, makt och medvetna val
No full textBoken du håller i din hand är en slutrapport från projektet Att gestalta kön – ett konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt kring genusperspektiv vid Sveriges högskoleutbildningar för skådespelare, musikalartister och mimare. Syftet med projektet har varit att skapa kunskap om de konstnärliga och pedagogiska val som görs i arbetsprocesserna vid våra utbildningar. Lärarens målsättning har varit att kunna göra aktiva och medvetna val i sin pedagogiska praktik, ur genus- och jämställdhetsperspektiv. Studentens målsättning har varit att kunna göra aktiva och medvetna konstnärliga val i sin gestaltning, ur genusperspektiv. Alla deltagare har haft som mål att utveckla sin förmåga till kritisk reflektion kring såväl sitt eget som andras arbete. Allt arbete i projektet har varit processinriktat. Vår erfarenhet är att det sällan fungerar med någon »quick fix« i form av till exempel generella regler för hur antagningsförfarande, urval av texter eller gestaltning ska gå till. I stället har vårt arbete i projektet handlat om komplexitet och paradoxer i ett ständigt växelspel mellan det specifika (just här och nu) och det generella (mönster som vi ser inom scenkonsten och i samhället) i såväl reflektion som praktik. Ungefär som det alltid är när man arbetar med konstnärliga processer alltså, fast i och med projektet så har det skett ur för oss nya perspektiv. I skådespelarens yrkesutbildning reflekterar man ständigt över hur människor beter sig. Studenter och pedagoger rannsakar rollerna, deras handlingar, känslor och livsval. Detta sker i samtal, men framför allt i handling. Man prövar olika perspektiv, tar olika grepp på det dramatiska materialet och undersöker rollfigurens liv ner till minsta nervryckning. I det projekt som nu ligger framför skådespelarutbildningarna, Att gestalta kön, riktas det undersökande ögat mot oss själva. Med samma skarpa och nyfikna öga som vi använder mot rollfigurernas liv och relationer ska vi undersöka våra egna vanor, våra kroppsliga val och de maktrelationer som finns i det dagliga arbetet på skolorna. Det är naturligtvis en utmaning som heter duga: frågorna kan vara om detta är möjligt, vem ska i så fall granska vem och inte minst den viktigaste frågan: kan vi som arbetar med skådespelarutbildning ta till oss kunskaper och åsikter om oss själva som är kritiska? Precis som läraren och forskaren Kent Sjöström (Teaterhögskolan i Malmö), som vi citerar här ovan, förutsåg i sitt tal under projektets kickoff vid Teaterbiennalen i Örebro 2007, så har det inte blivit en helt enkel och smärtfri process. I den här boken finns berättelser om konflikter och motsättningar, såväl inom våra organisationer som i mötet med scenkonstbranschen. Men det har också varit ett lustfyllt arbete, flera berättelser uttrycker en glädje som finns i att erövra nya verktyg och förhållningssätt till scenkonst, pedagogik och ett yrkesliv som scenkonstnär. Vi har arbetat med projektets målsättningar inom fyra verksamhetsområden: » scenisk gestaltning » dramatik, lyrik, musikdramatik » könsmedveten pedagogik » scenkonstbranschen Det är väldigt intressant nu i efterhand att se att just styrgruppen för ett genus- och jämställdhetsprojekt var så otroligt hierarkisk! /Student i malmö Boken rymmer berättelser som berör dessa områden, ur studenters, lärares och projektledningens perspektiv. Dessutom finns berättelser om projektet som samarbetsform. Bara detta att upprätta en femte enhet mellan fyra organisationer, var en utmaning. Vi behövde ett demokratiskt organ som kunde formulera målsättningar, styra projektet och fungera som en plattform för samarbetet. Projektets styrgrupp bestod av representanter för ledning, lärare och studenter, och ordförandeskapet roterade mellan högskolorna. Styrgruppsarbetet blev i sig en lärorik resa som gav insikter om hur makt och ansvar kan fördelas och brukas för att skapa delaktighet och effektivitet. Det är inte några färdiga resultat vi har att presentera i den här rapporten. Du som läsare får i stället en inblick i en pågående process. Arbetet med rapporten har i själva verket varit en del av lärandet i projektet. Alla studenter och medarbetare har erbjudits möjligheten att berätta om sina erfarenheter. Till vår hjälp har vi i redaktionen haft ett redaktionsråd bestående av lärare och studenter som kommit med idéer till texter och peppat sina kollegor att skriva. Vi citerar också dokumentation och utvärderingar från aktiviteter vi haft under åren. Och flera texter bygger på transkriberingar från de seminarier vi hade i samband med projektets avslutning vid Teaterbiennalen i Borås 2009. Vi har dessutom valt att anlita en frilansjournalist för att ur en utomståendes perspektiv berätta historien om det öppna brev som skrevs av två studenter mitt under projektet, och som uppmärksammades i branschen. De berättelser som vi samlat i rapporten ger en bild av hur projektet fungerat i praktiken: erövra ett språk, samtala, pröva, reflektera, påstå något, pröva igen och kanske påstå motsatsen. Arbetet går nu vidare, projektets målsättningar lever kvar och har vässats inför framtiden, som du kan se på s. 14–17. Jag är imponerad av det mod som jag möter hos studenterna. Det förändrar mig. Jag möter unga människor som vågar prova nya saker, som vågar ifrågasätta sig själva och göra det fullt ut. Jag blir modig också, bara av att se detta. /Lärare i Stockholm Samarbetet mellan de fyra högskolorna kommer fortsätta att fördjupas och vi kommer även i framtiden att dela med oss till scenkonstbranschen och publiken av det arbete som vi gör. Den här boken är alltså inte de sista ord som sägs om projektet Att gestalta kön eller om vårt arbete med genusperspektiv och andra normkritiska perspektiv. Vi är övertygade om att studenter och medarbetare kommer att ha fler och andra historier att berätta i olika former under en lång tid framöver: i intervjuer, seminarier, artiklar och i framtidens konstnärliga forskning. Och en generation skådespelare har med sig verktyg från projektet, som kommer att göra skillnad i den gestaltning som publiken möter, även om det är för tidigt att säga på vilka sätt. Särskilt förväntansfulla är vi inför att den utomstående forskare som vi haft förmånen att samarbeta med, kultursociologen Anna Lund, kommer att bearbeta allt det material som hon samlat in genom att delta i projektet, intervjua och samtala med oss som studerar och arbetar vid utbildningarna. I den här boken berättar Anna om studenternas möte med scenkonstbranschen, men hennes fortsatta forskning kommer att ge fler berättelser om vad som hänt under åren med projektet och vilka förändringar det lett till inom våra organisationer. Du som läser kommer upptäcka att det är skådespelaren som är normen i rapporten. Så har det varit i projektet också. Som det är med normer, så avspeglar de sig helt konkret i hur resurser i form av tid och utrymme fördelas. De studenter som utbildar sig till mimare i Stockholm, musikalartister i Göteborg, dramatiker och regissörer i Malmö har också varit med i projektet, men mer eller mindre som undantag från skådespelarnormen. De har i mindre Jag är så oerhört tacksam för att ha fått ta del av det här projektet. Det har gett mig många nya tankar, mycket styrka, verktyg, ord och en ytterligare mening till varför jag vill arbeta med teater. Det har gett mig forum att diskutera »tysta saker« öppet och lyft frågor jag brottats med hela livet. /Student i Malmö utsträckning valt att medverka i den här boken. Detsamma gäller den tekniska och administrativa personalen, som involverades i projektet i ett sent stadium, när studenter och lärare redan formulerat målsättningar och var igång med arbetet. Det finns olika anledningar till att det sett ut så och vi är självkritiska till det och tycker att det är viktigt att vi fortsätter granska våra normer så att alla studenter och medarbetare kan göras delaktiga i det fortsatta arbetet. Med detta sagt, så önskar vi dig trevlig läsning! Vi hoppas att bokens många berättelser ska inspirera dig som arbetar med (scen)konst eller (scen)konstnärlig utbildning till att initiera och driva utvecklingsarbete ur genus- och jämställdhetsperspektiv. Vi vill också att de ska utmana dig till att se din egen verksamhet ur nya perspektiv. Stockholm och Göteborg i november 2009 Redaktionen, på uppdrag av projektets styrgrupp »Projektet är till för oss, det är inte vi som är till för projektet«; denna återkommande formulering uttrycker en sympatisk inställning som jag finner riktig och väsentlig att betona. När nu slutrapporten ska utformas är det därför viktigt och bra att studenternas och personalens röster ges stort utrymme. De bildar en mosaik där var och en kan bidra med intressanta synpunkter, erfarenheter och perspektiv, somliga individuella, en del mer övergripande. /Lärare i Malmö Att gestalta kön är ett konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsprojekt kring genusperspektiv som under två läsår bedrivits vid Sveriges högskoleutbildningar för skådespelare, musikalartister och mimare: Teaterhögskolan i Malmö (Lunds universitet), Teaterhögskolan i Stockholm, Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet samt Teaterhögskolan i Luleå (Luleå Tekniska universitet). Övergripande mål » Studenten kan göra aktiva och medvetna konstnärliga val i sin gestaltning, ur genusperspektiv. Studenten kan muntligt beskriva sina konstnärliga val samt kritiskt reflektera över både egna och andras konstnärliga val. » Läraren kan göra aktiva och medvetna pedagogiska val i sin undervisning. Dessa val syftar till en undervisningssituation där manliga och kvinnliga studenter har likvärdiga villkor för lärande och full integritet. Läraren kan muntligt beskriva sina pedagogiska val samt kritiskt reflektera över både egna och andras pedagogiska val, ur genus- och jämställdhetsperspektiv. Styrning Projektet styrdes av en styrgrupp, bestående av representanter för ledning, kollegium och studenter vid de fyra lärosätena. Styrgruppen formulerade projektplan med mål och delmål, beslutade över budget, gjorde prioriteringar av verksamhetsområden och aktiviteter. Ordförandeskapet roterade mellan de fyra lärosätena. Det var alltid två ordförande: en anställd och en student. Vid varje lärosäte fanns referensgrupper där styrgruppens ledamöter kunde förbereda och förankra beslut utifrån sina olika perspektiv som chef, lärare eller student. Förprojektering Under läsåret 2006/2007 arbetade vi med att utforma projektet.Det är första gången som de fyra lärosätena samverkar kring konstnärligt och pedagogiskt utvecklingsarbete, därför behövde vi en gemensam startsträcka. Projektets förprojekteringsfas finansierades av Statens kulturråd samt av myndigheten NSHU. Under förprojekteringsfasen tog vi fram projektplan och budget samt sökte pengar till genomförandefasen. Genomförande Projektet startade med en kickoff vid Teaterbiennalen i Örebro den 25 maj 2007, det genomfördes läsåren 2007/2008 och 2008/2009. Genomförandefasen finansieras av Stiftelsen framtidens kultur, som gav 1 miljon kr i anslag till konstnärligt utvecklingsarbete och myndigheten NSHU som gav 2 miljoner kr i anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete och nätverksbyggande. Sammanlagd budget för projektets genomförandefas var alltså 3 miljoner. Projektet avslutades genom interna och offentliga seminarier vid Teaterbiennalen i Borås 3–7 juni 2009 samt vid konferensen Challenging Education, Uppsala universitet 14–17 juni 2009.Konstnärligt utvecklingsarbet
Vargen och violinen
No full textArticle on intepretation and collaboration between composer and interpreter based on the authors work with music by Øyvind Torvund and Christian Wolff.
Vem ska vara högsta chef i en scenkonstorganisation?
No full textNär jag 2001 fick möjlighet att genom ett konstnärligt utvecklingsprojekt på Dramatiska institutet se närmare på frågan vem ska vara högsta chef på en scenkonstorganisation var jag fast i ett tänkande som utgick från att högsta chefen är antingen en konstnär eller en administratör. Det var då den viktigaste diskussionen för mig. Efter ett tags arbete utifrån frågeställningen valde jag att vända på begreppen, att svara på min egen fråga. Vad jag kom fram till var att den som ska leda en scenkonstorganisation är den som är bäst lämpad. Inte utifrån yrkestillhörighet utan utifrån kompetens att driva en organisation efter de visioner som organisationen har. Utgångspunkten i mitt arbete förändrades till att undersöka några av de faktorer t.ex. en styrelse eller rekryteringsgrupp behöver ta hänsyn till när en ny chef ska tillsättas. Vilket ansvar har en chef för visioner, organisation och planering i en verksamhet? Hur kan en vision, en organisation beskrivas och finns det andra sätt än att vara en ensam chef? Kan chefer med olika kompetenser dra nytta av varandra? Diskussionen om vem som ska vara högsta chefen på en scenkonstorganisation och vad denna person ska ha för kompetens kommer alltid att föras och det kommer alltid att finnas olika åsikter. Den här texten är inte ett heltäckande arbete där alla aspekter inom området belyses. Det är en text som är ett resultat av mina tankar, mitt sätt att försöka hitta vägar till att samtala om vem som ska vara högsta chefen. Eller ska det vara två? Frågeställningar I den här texten tar jag upp: Vad har högsta chefen ansvar för? • Inom vilka kompetensområden ska högsta chefen på en scenkonstorganisation verka? När en ny högsta chef ska anställas, vad finns det då för olika kompetensområden att ta ställning till? Vilka områden ansvarar chefen för? • Hur kan man beskriva, kommunicera om, scenkonstorganisationens visioner, mål, organisation, planering och ekonomi? Den värld som högste chefen leder och ansvarar för utvecklingen av. Det behövs ett gemensamt språk. Kan högsta chefen dela sitt chef- och ledarskap? • Finns det något annat sätt att vara chef på än det traditionella, en på toppen. Delat chef- och ledarskap? Delat ansvar mellan konst och ekonomi?Konstnärligt utvecklingsarbet