Stockholm University of the Arts
Not a member yet
538 research outputs found
Sort by
”Om man inte själv vill det då är det ju ingen mening med det alls.” : En studie över vem och vad som styr diskursen om motivation hos gymnasieelever.
No full textThe aim of this study is to get to know pupils’ views on motivation, intrinsic motivation , and who owns the right to speak with authority in the motivation discourse . Based on interviews of five upper secondary school pupils and three texts from the Swedish National Agency for Education based on research I have made an approach to discourse analysis . The interviews show that these pupils think of intrinsic motivation as something essential for being a student. Through the analysis I have received a view of how pupils are struggling to keep their intrinsic motivation to live up to the image of a good student, and to cope whith the schools and teatchers structure of time. The motivation of these pupils depends on how schools and teachers are organizing time, test outlays and group divisions. The pupils' understanding of what motivates matches relatively well with texts from the Swedish National Agency for Education, but in terms of who owns the right to speak with authority on the subject, it turns out to be the Swedish National Agency for Education, the researchers and authors who exercise power over discourse
Musiken i rörelsen och rörelsens musik : texter om samspelet mellan musik, dans och cirkus
No full textAtt som musiker dagligen få möjlighet att samarbeta med dansare och cirkusartister är en stor förmån. Denna antologi är resultatet av ett projekt för att synliggöra och dokumentera musikers erfarenhetsbaserade kunskap när det gäller praxisfältet musik för dans och cirkus. Musiker anställda vid musikenheten på DOCH och även tidigare anställda musiker har skrivit, eller blivit intervjuade, om hur de undervisar i musik, spelar till och komponerar för konstområdena dans och cirkus. Vad gör vi? Varför gör vi det vi gör? Hur kan vi göra för att utveckla vårt musikaliska förhållningssätt i samarbetet med dansare och cirkusartister? Musiken och musikerna har haft en stor och viktig plats i de olika utbildningarna genom DOCHs historia, alltsedan Koreografiska Institutet startade 1963 och fram till idag då DOCH, Dans och Cirkushögskolan ingår i Stockholms konstnärliga högskola. Detta arbetsområde inom högskolan har dock aldrig tidigare presenterats eller dokumenterats i text. Vilken musik spelas på olika dansklasser, hur växer musik till en cirkusföreställning fram, vilken musikundervisning behöver studenter i dans och cirkus? Denna antologi avser att ge kunskap om och inblick i mångfalden av musikaliska uttrycksformer genom musikernas personliga berättelser. Vikten av att utveckla seendet för att kunna gestalta rörelsens musik beskrivs, samt hur ny musikteknik kan bidra till ett utökat musikaliskt ljudlandskap. Förhoppningen är även att denna antologi kan inspirera studenter, lärare och andra som är intresserade av musikers arbete och av samspelet mellan musik, dans och cirkus, till ständig vidareutveckling av musiken i rörelsen och rörelsens musik!Utvecklingsarbet
Skrivande om skrivande : Koreografi och skrivande-inspiration för en utforskande process
No full textI kapitlet diskuteras en kreativt utforskande process, nämligen vår tids koreografiska praktik, som skulle kunna vara inspirerande för skrivandets praktik. Vår tids koreografiska praktik kan bland mycket annat generera texter, planlösningar för offentliga rum, rörelsepartitur, rörlig bild men också det som vi traditionellt definierar som dans dvs mänskliga kroppar i rörelse
Skådespelaren i barnteatern : utmaningar för oss som spelar teater för barn och unga : en doktorsavhandling i praktisk kunskap
No full textSyftet med denna avhandling är att visa på den komplexitet som skådespelarens arbete med teater för barn och unga innebär. Avhandlingstexten utgår från en kritisk granskning av min egen professionella erfarenhet av att spela teater för barn och unga. Den grundläggande forskningsfrågan är: Vilka är de utmaningar vi som spelar teater för barn och unga ställs inför och hur förhåller vi oss till dem? Genom att lägga tonvikten vid uppsökande teater för skola och förskola blir utmaningarna extra tydliga. Dels måste skådespelaren förhålla sig till yttre omständigheter i en miljö som inte är tänkt för teater och en stark exponering av skådespelaren som privatperson. Dels måste skådespelaren hitta ett sätt att fungera i relation till publiken, där åskådarna består av en ålderspecifik och stundtals ovan teaterpublik som känner varandra i egenskap av klass- och skolkamrater och som oftast inte själva valt att se den föreställning som spelas för dem. Samtidigt skall skådespelaren relatera till den pedagogiska koppling som ofta förmodas finnas där. Avhandlingen består av egna berättelser, intervjuer med skådespelande kolleger och en teoretisk genomlysning av materialet. Den teoretiska grunden är fenomenologisk och hermeneutisk med ett sätt att betrakta teorin som en grundhållning i arbetsprocessen snarare än en referensbank som de berättade erfarenheterna skall mätas emot. Det dialogiska tilltalet genomsyrar skådespelarens arbete med teater för barn och unga. Både i det att jag som konstnär kommunicerar med min publik genom mina verk, men också i ett rent praktiskt perspektiv i det att jag i stunden, innan, under och efter föreställningen, måste vara öppen för att jag kommer att hamna i dialog med publiken. För att möta dessa utmaningar på ett kreativt sätt krävs det att jag som skådespelare har ett uppriktigt intresse för den publik jag möter, samt en stark tillit till teatern som konstnärligt medium. Utöver det måste jag också medvetandegöra mig själv om min egen hållning till det uppdrag jag har. I det som jag valt att kalla en insikt om min position, ingår en medvetenhet om var jag är, varför jag är där jag är, för vems skull jag är där samt vem jag är i publikens ögon. Strävan är att genom en realistisk förståelse för de villkor jag arbetar under, skapa ökade förutsättningar för lyckade möten med min unga publik.Summary This dissertation is about children’s theatre from the perspective of the professional actor. The main question is: Which are the challenges we actors face when performing for children and young people, and how do we relate to them? The research is based on a long personal experience of acting in theatre aimed at children from the age of three to eighteen years old. In addition to this I have also interviewed actors with similar and different experiences of the same specific age groups, in order to get a better understanding of my field of research. My main goal is to show the complexity of this specific field of acting. The text is essayistic in that it is using experiences as means for reflection. Here I reflect on and over specific events from my practice. These reflections are then set against the interviews and texts from different philosophical and theoretical perspectives, mainly phenomenological and hermeneutic. In the presentation of the challenges I have chosen to focus on the theatre performed in the schools and classrooms. They are divided in three categories; External circumstances, Relation to audience and Other challenges.Stockholms dramatiska högskola</p
Kroppsliga iakttagelser : kroppen som instrument - på spaning efter nya kroppsliga kompetenser
No full textProjektet söker dels efter relevanta former och forum för möten mellan å ena sidan teatrala, å andra sidan mediala principer med fokus på ett fördjupat och kvalitativt kroppsligt arbete; dels vill det utveckla pedagogiska verktyg för ämnet kroppen som instrument och rörelsegestaltning i förhållande till film och media, inklusive tvärdisciplinära möten. Aleksandra Czarnecki Plaude, lektor i rörelsegestaltning och rytmik vid StDH/Stockholms konstnärliga högskola, berättar om bakgrunden till projektets uppkomst: - Efter ett mångårigt arbete som rörelsepedagog med specialisering mot skådespelarens arbete med kroppen och dramatisk text, och som pedagog och teaterkoreograf, har jag börjat intressera mig för att undersöka hur min kunskap kring skådespelarens kroppsliga kompetens kan ”lånas” och ”översättas” i möte med flera konstnärliga discipliner, utanför scenområdet. Sedan några år tillbaka har jag börjat möta och arbeta med studenter och deras lärare inom film- och mediaområden. Att mötas över gränserna är en spännande och utmanande process som inspirerar, speglar mitt egna arbetsfält, väcker frågor och påminner om vikten av återkoppling till min egen rot. Under dessa samarbeten har jag upptäckt att kroppen som instrument och fysikalisering av tanke inte enbart är en viktig kompetens för skådespelaren, dansaren eller scenkonstnären. Kroppen finns närvarande i all konstnärlig verksamhet som på något sätt förhåller sig till berättelsen om människan. Tanken om kroppen är däremot inte nödvändigvis det samma som en kroppslig eller förkroppsligad tanke och det är denna nyansering och problematisering av kroppslig kompetens som ligger till grund för mitt KU- arbete 2013-2014.Utvecklingsarbete.Även med engelsk översättning:BODILY OBSERVATIONS : The body as an instrument – on the lookout for new bodily skillsStockholms dramatiska högskola</p
The Socio-Political Dimension of Circus : How to get to ethics
No full textSome of these pieces were made to explain something. Some were made as therapies, as pieces of closure. So I could move on and make other things. Some of these pieces were made so that other things could be made, by others. Tools then, although they have the look of artifacts. Hidden in the artifact is a tool and that is the process, which is where the writing comes in, as a means to mop up the unwarranted excess that is not permitted at the site of performance. (Appendices 1 and 2.) Many of them, I hope, expose process. Since I’m not that interested in final product. Which means they have the texture of the unfinished, because it probably will not be me that will finishes them. There was an exhibition element which you experience on entering. There was a lecture element which I guess started the second I said hello. Also a performance element, and I'm not quite sure when that started, if at all, since part of the ambition of this project was to break down the barriers between artist and other. A writing element too, that informs it all but really only comes into being when you read and finally a fairground element which emerged slowly as spectators were asked to participate in our actions. These elements were sometimes not discretely parceled in this piece, a form of which you are reading now. They formed compounds, some of which were stable some of which are not and so continue to have life. This amounts to a 32-day research project taking off from the concluding paragraphs of my PhD in psychoanalysis and circus - in those paragraphs I hoped that within circus practice, within each circus practice there was an ethics at play that the circus itself, as an apparatus of the market repressed and excluded. That in the product, (this does not only go for circus) the ethical dimension was unwanted or unwarranted, an excess and therefore the possibility of any political dimension or potential was foreclosed. Let me be clear - I'm saying that ethics are the precondition for politics, they are meta-politics or proto-politics. So, an exploration of ethics, this comportment or orientation towards the other, came to be the focus, as if I could not even begin to explore the socio-political dimension of circus before I had dealt with its potential ethics. To get at this ethics one would have to phenomenologically bracket what one could term the manifest values of circus – the ones it proudly displays – to extract a practice that was no longer circus, whose central, organising motivation was not circus. What else could be that central organizational point that would draw into its orbit the appropriate signifiers with which to write an ethics? Well, the human beings that do it might be a good start, I thought. If some of this seems naïve to you, it could be that I have tried to cultivate a momentary wonder at what appears to us as simple things, simple processes. I place a lot of emphasis on child-like desire in circus, on a simplicity and directness of experimentation and reality-testing that is difficult to complicate or problematise due to the sheer gain of pleasure. So, having done the psychoanalytic account of that pleasure I decided to focus on the materials that get produced, the materials that get the thing produced. I became fascinated again with the human body, and the kind of ethics it might imply. The report that follows aims, like the presentation, at a popular readership and is the ground work for a Research application and is therefore not fully referenced.The Socio-Political Dimension of Circu
Modes of sonic interaction in circus: Three proofs of concept
No full textThe art of circus is a vibrant and competitive culture that embraces new tools and technology. In this paper, a series of exploratory design processes resulting in proofs of concepts are presented, showing strategies for effective use of three different modes of sonic interaction in contemporary circus. Each design process is based on participatory studio work, involving professional circus artists. All of the proofs of concepts have been evaluated, both with studio studies and public circus performances, taking the work beyond theoretical laboratory projects and properly engaging the practice and culture of contemporary circus.The first exploration uses a contortionist’s extreme bodily manipulation as inspiration for sonic manipulations in an accompanying piece of music. The second exploration uses electric amplification of acoustic sounds as a transformative enhancement of existing elements of circus performance. Finally, a sensor based system of real-time sonification of body gestures is explored and ideas from the sonification of dance are translated into the realm of circus.Gynoïdes ProjectSound of Circu
I väntans tider : om kvinnor, regiyrket och ett manus
No full textI väntans tider om kvinnor, regiyrket och vägen till ett manus. Inom film- och tv-branschen har svaret på varför så få kvinnor regisserar film många gånger varit; ”Kvinnor vill inte leda”. Men stämmer det? I väntans tider är ett undersökande arbete om strukturer, som blev ett manus, och om hur kunskap om sammanhanget växer fram parallellt med ett konstnärligt arbete. Det började med följande mening; ”Som en intressant kontrast (till siffran 28% kvinnliga sökande till filmregiutbildningarna i Göteborg och Stockholm)var andelen kvinnliga sökande till utbildningen i teaterregi vid Dramatiska Institutet 62% under samma period. På något sätt verkar det alltså inte vara regiyrket som är könskodat utan snarare valet av medium att vilja utöva detta yrke i(…)”1 Ur 00-talets regidebutanter och jämställdhet, En rapport från Svenska Filminstitutet, april 2010. Sid 9. För att få reda på vad det beror på formulerade jag detta; Upplever intervjupersonerna att det finns hinder i filmbranschen eller på filmutbildningen som är specifika för kvinnor? Hur ser de ut? Vad beror de på? Skiljer sig erfarenheterna från de förväntningar och föreställningar som intervjupersonerna hade innan de kom in i filmbranschen och/eller på utbildningen? Finns det vissa egenskaper i eller aspekter av regiyrkets arbetsledande funktion som ställer särskilt stora krav på kvinnor? Har intervjupersonerna erfarenhet av att det finns några könsspecifika skillnader vad avser benägenheten att ta konstnärliga risker i sitt arbete? Finns det några tydliga skillnader mellan filmutbildningen och teaterutbildningen, vad gäller villkoren för kvinnor att göra karriär, och erfarenheter av negativ särbehandling? Har film som konstform enligt intervjupersonerna högre eller lägre status och symboliskt värde än teater? Är det enligt intervjupersonernas erfarenhet lätt eller svårt att kombinera familjebildning och att arbeta med film (alt. vara regissör)? Svaren på dessa frågor, som ställdes till ett antal kvinnliga regissörer på väg in på väg ut från konstnärliga skolor, och några färdigutbildade, bildade underlag för ett undersökande arbete som resulterade i ett filmmanus.UtvecklingsarbeteUtvecklingsarbet
Prince of Fools? - A Close Reading of Antonin Artaud's "Le théâtre et son Double"
No full text Avhandlingen belyser sentrale problemstillinger i Le Théâtre et son Double (1938), en samling essays, brev og manifester der Antonin Artaud (1896-1948) tar til orde for en radikal omveltning av europeisk teater, og samtidig fører en radikal kritikk mot europeisk tenkesett, kultur og menneskeforståelse. Jeg hevder at Artaud fører to forskjellige argumentasjonsrekker som må holdes atskilt om vi skal forstå hans kunstneriske og kritiske prosjekt. Der han på én side angriper psykologi, språk og rasjonalitet søker han på den annen side å etablere teater som selvstendig kunstform. Når disse to prosjektene leses under ett tas Artaud gjerne til inntekt for en metafysisk essensialisme, der teatret er ment å bryte gjennom språk og representasjon for å nå et grunnleggende virkelighetsnivå. Mot dette hevder jeg at Artauds kritiske og estetiske prosjekt er anti-essensialistisk. Dette via en kritisk lesning av Jacques Derridas ”Le théâtre de la cruauté et la clôture de la représentation” (1967). Der Derrida hevder at Artaud søker å overvinne repetisjonen som gjør det umulig å isolere mening som identitet, hevder jeg at Artaud søker å skape et teateruttrykk som kan anerkjenne repetisjon. Videre påpeker jeg hvordan Artauds bruk av metafysisk ladde begreper som ”krefter” kan forstås som retoriske strategier heller enn referanser til religiøs og esoterisk praksis. Ved konstant å peke på noe som overskrider dem, og slik ivareta deres potensialitet, søker Artaud å holde begreper, språk og kultur åpne for forhandling. Dermed inviterer han oss til å ta aktivt del i konstitueringen av virkeligheten, men han insisterer samtidig på at også mennesket er underlagt repetisjon; vi er ikke frie til å definere oss selv som vi vil. Dette vilkåret, som Artaud kaller grusomhet [la cruauté], står sentralt for hans kritikker så vel som hans teatersyn. Jeg diskuterer også Artauds begreper ”livet” [la vie] og ”det dobbelte” [le double] i lys av disse problemstillingene.
Location, Location, Location
No full textA trans time and place written conversation between friends and colleagues Rebecca Hilton and Chrysa Parkinson, addressing how themes such as time, place, memory, loss and connection manifest and move in the lives of dancers