Stockholm University of the Arts
Not a member yet
538 research outputs found
Sort by
Betydelsen av mellanrummen i skapandet
No full textSammanfattning Jag har gett mig själv ett år av mellanrum. Jag har satt en rubrik på mina upplevelser från Svarta Speglar och hur jag kan gå vidare. Att stanna i det intet vetandet lite längre än vad jag brukar, det är utmanande och bra för mig. Jag söker i mina egna mellanrum i det jag skapar. I mellanrummens mellanrum. Här följer några slutsatser i mitt sökande i mellanrummen: 1. Mellanrummen fungerar som en tidsbubbla som hjälper mig i den konstnärliga processen. Tidsbubblan finns inte på riktigt, det är något jag måste konstruera. Skapa mellanrummet. Men för att det ska bli ett skapande i detta rum, räcker inte tiden i sig. Jag måste samtidigt befinna mig i rörelse, i nuet, för att skapandet ska ske. 2. Mellanrummen inspirerar och fungerar som en idéspruta för att få syn på och berätta (för mig) nya historier. Med fokus på mellanrum, mellan händelser, föremål, mellan tonerna, mellan verklighet och fiktion kan jag skapa nya historier. 3. Mellanrummen är ett redskap för att förstå mig själv bättre. Genom att reflektera kring vad som finns mellan mina handlingar och åsikter får jag en bredare förståelse, djupare insikt och därmed nya utgångspunkter att skapa ifrån. 4. Mellanrummen får mig även att se och förstå/inspireras av mina egna mellanrum i ett retroperspektiv. Tittar jag på min livshistoria och fokuserar på mellanrummen, mellan olika perioder/händelser i mitt liv, skapar jag en djupare brunn att hämta inspiration ur för framtida skapande. 5. Mellanrummen är en metod för att komma nära kärnan och vidga det jag vill berätta. Min frågeställning under året är i själva verket en grund för framtida arbetssätt och processer. Allt är möjligt i mellanrummet. Jag får bara se till att inte fastna där för mellanrummet klarar sig inte självt. Jag bör stanna lite längre i mellanrummen än jag brukar. Jag siktar mot mellanrummen och vill hamna mitt i prick. Jag intalar mig att för att nå fram tydligare måste jag leta däremellan. Svarta speglar - magisterutbildningen i konstnärlig självreflektio
The Lost and Found project: HOME : (2016, LIVE) 20’ Premier
No full textThe Lost and Found project är ett dj-experiment och en live performance där alternativa berättelser och ljudflöden synliggörs genom överblivet ljudskräp. Timmar av konstnärens egna och andra dumpade ljud-material på DAT-band, kassetter och hårddiskar lyfts nu fram ur periferin, för att forma alternativa verkligheterverkligheter. Genom att använda de ljudfragment som tidigare blivit över träder berättelser som vi hade missat fram ur bakgrunden. Kopplingen mellan återblick och framtid – att intuitivt våga följa lösryckta fragment i själva performance-ögonblicket är av centralt värde.The Lost and Found project is a live DJ experiment where other stories and sound flows emerge via leftover audio junk. Hours and hours of the artist's own and other dumped audio material on old DAT tapes, cassettes and harddrives are lifted from the periphery, to shape alternate realities. By using the sound fragments that have previously been left behind, stories that we had missed emerge from the background. The connection between past and future - to dare to intuitively follow detached fragments in the performance moment itself is of central value.The Lost and Found projec
Extending Opera - Artist-led Explorations in Operatic Practice through Interactivity and Electronics
No full textHow can we re-empower opera singers, extending their control over accompaniment and vocal expressivity? To answer this question, I have opened a novel design space, Extending Opera, consisting of interactive artist–operated tools to be used on-stage. The research has its methodological groundings in Research through Design (RtD) and Research through the Arts (RttA). This particular method is coined "research-throughthe- art-form-opera" – as I have worked within the realms and traditions of opera, probing its boundaries by designing, researching and creating through its own artistic toolbox. Originally conceived for personal use, the artifacts were later used by other singers and incorporated in performances of opera in small and large scale. By composing and designing for the requirements in operatic productions, high demands on robustness were explored in and through custom-built interfaces. The work resulted in ten novel artifacts and performances exploring the expressivity of these tools. Extending Opera is guided by and probed through three questions: 1. How can the design and creation of interactive, artist-operated instruments be informed by deep musical knowledge and be probed by the particular conditions surrounding an operatic production? 2. What impact can interactive, artist-operated instruments have on the opera singers themselves and on their vocal technique? 3. How can interactive, artist-operated instruments empower opera singers, thus challenging contemporary power hierarchies – thereby reconnecting to the explorative practice in opera's early days? My knowledge contribution has surfaced through artistic practice and consists of the exemplars and the artworks, as well as three abstractions – one procedure, one requirement and one experiential quality. Sensory Digital Intonation highlights how the fine-tuning of technologies and real-time interactivity is incorporated in a feed-back loop with artistic concerns and creativity. Performative Stamina ("The Premiere-Factor") highlights how the traditional procedures leading up to a premiere in opera influence the demands on robustness and reliability within the components and the overall design of the novel artifacts. Vocal Embodiment is an experiential quality that describes how the interactive artifacts change the singing itself. In the conclusion, Artistic Re–Empowerment is discussed, proposing that power structures in opera have been probed through the use of the novel artist-operated interactive instruments.</p
Metod och teori kopplat till gestaltning av Den goda skådespelaren
No full textMitt magisterarbete bestod av en 45 minuter lång pjäs som jag skrivit och som framfördes i januari 2016 vid två publika tillfällen på Stockholms konstnärliga högskola. Processen beskrivs inledande i skrivarbetet. Den färdiga pjäsen, Den goda skådespelaren, finns som version 14 och version 1 i slutet av skrivarbetet. Själva magister redovisningen var praktisk, det vill säga att jag skrev en pjäs och framförde den för publik och examinerades sedan då jag också skrivit om vad det var jag hade gjort. Det inledande texten består av beskrivning av metod, mål och syfte och om processen att iscensätta och gestalta kultursociologiska teorier med utgångspunkt från främst sammanfattningen av Bourdieus teorier som jag fann i uppsatsen Kulturens fält Om Pierre Bourdieus kultur och utbildningssociologi av Donald Broady. Till min praktiska framställning utgick jag från Brechts teaterteorier. Både Bourdieu och Brecht var intresserade av utbildning. Jag ville (enligt Brecht via teater undervisa) om frilansande konstnärers livsvillkor och arbetsförhållanden kopplade till de ekonomiska förutsättningarna för konsten och konstnären. Syftet var att väcka idéer och tankar. Bourdieus teorier är i pjäsen gestaltade som dialoger om tillhörighet, vilka grupper som utestängs från de kulturella arenorna och varför? (hur eliter formeras och reproduceras), hur makteliter inte erkänner (misskännande) att de har haft vissa fördelar (socialt och kulturellt kapital) som gjort att de nått toppositioner inom sitt yrkesfält. När jag nu fått spela min pjäs vid flera tillfällen har jag experimenterat med att, mer eller mindre, beskriva Bourdieus tankar och teorier för publiken efter föreställningen. När jag redovisat Bourdieus och Brechts teorier och begrepp så har det uppstått diskussioner om maktstrukturer inom olika fält. Exempelvis privata teateraktörer kontra fria grupper. Om jag inte redovisat teorin uppstod diskussioner av mer igenkännande karaktär. Då har diskussionen kommit att handla om egna minnen från den egna yrkesverksamheten. Diskussioner har uppstått. Brechts episka teaterteknik har på ett tydligt sätt fungerat som en grund för dialog och diskussion efter föreställningarna. Om man tittar på föreställningen som ett slutgiltigt verk är möjligen så att den konstnärliga helheten hade mått bättre av att minska antalet distansering tekniker (projektioner, att bjuda in publik i dialog, kommentera privat, distrahera genom plötsliga händelser och komik m.m.) i min föreställnings uppförande. Men det var inte målet. Brecht förespråkade teatern som ”utbildning” och i det här fallet har jag utbildat mig själv och förhoppningsvis också hittat en metod för att utbilda och väcka reflektion hos andra genom scenisk gestaltning och genom skriven dialog med noter och hänvisningar till sociologisk teori och teaterteori. Praktik och teori i ett arbete
Textens transfigurationer
No full textThis thesis focuses on the opera text enlightened from four different perspectives: the translator, the librettist, the composer and finally the singer, based on the author’s thirty years of professsional practice, in the spirit of Donald A. Schön’s study from 1983: The Reflective Practitioner; How professionals think in action. The method is basically hermeneutic and the esthetics inspired by Umberto Eco’s Opera Aperta (”The Open Work”) from 1962. Questions from within the perspective of the translator are: In what ways does opera translation differ from other forms of translation, and how does an opera translator work? What is the history of “opera in the ver-nacular” compared to “opera in original language” and are singable translations needed whatsoever in the modern era of subtitling? The perspective of the librettist examines the opera form’s SWOT-analysis, the differences from other “storytelling” art forms, the task of making an adaption compared to choosing to create an original plot, the matter of taste and building the form from dramaturgical principles, the shaping of aria texts, the importance of tight collaboration and cutting, cutting, cutting (“a libretto cannot be short enough” Edgar Istel, 1922). The composer’s perspective contains practical and theoretical words of advice and examples from practice, together with a so ”think aloud”-study from within a composer’s thought process while working. The final chapter, from the singer’s perspective, focuses on whether modern vocal ideals and singing “in original language”, with subtitles, together with expanding performance halls, have made opera text harder to perceive, and rendered earlier established texting techniques forgotten or obsolete. The answers to all these questions are complex. This thesis concludes that the opera form is still expanding, but not necessarily in the direction of creating a new, contemporary canon. “There are about 600 opera houses in the world, all are ‘National Galleries’, none is the Tate Modern” (Per-Erik Öhrn, 2012), but there are also opportunities. Almost all successful new opera productions in recent years have their librettos written in English, a language traditionnally regarded as “weak” in the field of opera. Opera audiences worldwide are nowadays accustomed to hearing and understanding sung English words and comprehending a dramatic context when expressed in English, thanks to 100 years of Anglo-American dominance in popular music and about 50 years of dominance in television and films
Encounter with the Other : some reflections in interviewing
No full texthe interview is an art form. Two people meet to talk to each other. They meet to talk about something important, or to talk about the life of the person being interviewed. Reaching deep down inside a person is a process. Being part of this process can make you dizzy, giddy. Interviewing is a job where listening and inquiry often give us someone’s life story. It’s about deciphering a person’s thoughts and testimonies; what he or she says or does not say. The interview is an art form that can be likened to understanding poetry… it’s about interpreting, cracking codes, working things out. An interview must not turn into a polite conversation or discussion, but should be a form of concentrated and honest communication. The interviewer must not be out to please or impress, but should be relatively confident in him/herself without being some kind of emotional superman (übermensch). On the contrary, perhaps the interviewer’s own weaknesses and faults often result in a sensitivity and a capacity to be able to hone in on what is really important in the encounter that is ‘the interview’.The interviewer must be equipped with a certain capacity for empathy with “the Other”. To be able to identify with trong enough to understand that these experiences are not one’s own, but those of the Other. It’s important to learn how to step into an interview with full concentration and presence, then step back and regard and analyse what is happening, and then step back in again. This allows for what is generally a necessary (and healthy) distancing of oneself, as well as some pause for reflection and repose in order to then recharge for the next ‘entry’.If it so happens that I, as the interviewer, have a capacity for empathy and a sensitivity, it’s important that I don’t lose myself in the Other’s situation, but maintain a professional attitude in the interview – a brotherly, professional, attitude. I have had this sensitivity myself since childhood, and in many instances, it has been a curse. However, in recent years I have understood and consoled myself with the fact that it has also been the foundation of my work and my way of approaching people. Without it, I might not have the ‘radar’ that has assisted me in my quest for the Other’s inner self. A journey that I never cease to be fascinated by, as my curiosity is continuously piqued anew.During a walk with a colleague and similarly sensitive soul, it became apparent that we both held a common belief that we had done our best interviews when we were heavily hung over. This was when our senses were at their most open and our own defences completely crushed. There exists a freedom in this parlous state – a freedom in which feelings and intuition have free rein. Where we can detect very subtle signals and undertones from interviewees. Any question can be asked – prestige and our own inner fears do not exist in this state.That said, to subject oneself to a heavy hangover as a working method is a highly unhealthy and just plain crazy idea! For this reason, we must try to achieve this same sense of freedom by other means.And that is what this book deals with. It is based on the encounters I have had and what occurred in these encounters. How can I make use of this experience to achieve… honesty? (not the truth)… and some meaning with it all… How can I prepare myself?Utvecklingsarbet
Homemade Circus – Investigating Embodiment in Academic Spaces
No full textIn this chapter I consider how performing "Homemade circus" in academic spaces has urged me to reflect on the spatial and embodied practices of academia, the movements and bodily postures in the lecture room, and their consequences for knowledge production and practices of sharing knowledge.