Stockholm University of the Arts
Not a member yet
538 research outputs found
Sort by
Fan i kukhelvetet
Om att leta efter ett narrativt berättande i rummet. Om att hitta tillbaka till scenkonsten efter en flera års exkursion i radiomediet. Om att försöka berätta om något som egentligen ligger för nära. Om att sätta fingret på vad jag konkret har gjort under den senaste två åren, åt vilket håll jag börjat gå. En text som är ett dokumentärt berättande i sig. Om de som har haft oturen att inte födas till ett pass. Om migrationsverkets perversiet. En text som vill förändra. En text som i sin väv har tillit till sig själv.radio in the roo
Förekomst av frånvaro
Frånvaro (av något, beskrivningar, tolkningar, svar) föder ett sökande, och sökandet innebär en engagerad närvaro. Allt konstnärligt arbete handlar i grund och botten om samma sorts ställningstaganden. Att lägga till eller lämna ifred. Att hitta balansen mellan beskrivningar och frånvaro av beskrivningar. Bildrutor och frånvaro av bildrutor. För mig har frånvaron kommit att betyda mycket. Det som är öppet tilltalar mig mer än det som är stängt. Frågor är mer intressanta än svar. I den här texten undersöker jag – med bas i mitt praktiska arbete med animation, teckning, video och ljud – relationer mellan närvaro och frånvaro, insida och utsida, rörelse och stillhet och också mellan ljud och bild. Jag beskriver hur jag har arbetat praktiskt med ett antal verk, hur tankarna rört sig i olika riktningar under arbetet och hur min mentala process ser ut, något jag ägnat mycket tid åt att försöka förstå själv. Intuition, rationalitet, beslut och tvekan. Texten, precis som mina verk, utgör ett både personligt och publikt arbete med att öva på att lyssna inåt, och att fokusera på process i motsats till resultat. Inom animationsbranschen där jag länge befunnit mig siktar man ofta långt, långt fram och arbetet innebär mikroskopiska steg mot det planerade resultatet. Här söker jag istället efter intuitiva och dynamiska metoder för att arbeta med film, animation och med rörelse i teckningar. Ett sorts kontinuerligt skissande, ett sökande utan slut, eller som Maria Sá Cavalcante skriver "...förberedelser utan ände, som förberedelser som inte strävar mot något annat än att fortsätta förbereda." (Sá Cavalcante Schuback - Att tänka i skisser, 139). Att spela in naturliga samtal mellan människor har alltid intresserat mig. Jag tycker om samtal och är intresserad av relationer, och att arbeta med inspelade dialoger gör att jag kan djupdyka i människors samspel. Det är komiskt, poetiskt, sorgligt, pinsamt och rörande. Att bildsätta inspelningarna fungerar som ett sätt att belysa dem, vända och vrida på dem. På samma sätt, men ändå så annorlunda, fungerar det att ljudlägga inspelade bilder. Jag har utforskat de här två olika arbetsordningarna, att börja med bilden och att börja med ljudet, och också att låta dem uppstå parallellt eller i samspel. Mitt arbete med filmen "Like, what do you sing to your children?", har varit ett frö till många av de här tankarna. Filmen uppstod ur ett slumpmässigt inspelat material som jag kommit att kalla Fårömaterialet, eftersom det spelades in på Fårö. Arbetet med filmen har fått mig att slita mitt hår, förlora mig i filosofiska avgrunder, ge upp, komma tillbaka, göra om. Det är ett arbete som ständigt leder mig vidare. Det är talande för hur jag vill arbeta. Att börja med att göra något, något som känns ovidkommande i stunden, kan visa sig bli avgörande för ett helt konstnärskap. Det som är till synes litet innehåller så mycket om man tittar noga.Opponent: Marius Dybwad Brandrud, doktorand på SKH</p
Dansens möjligheter : Undervisning för elever med icke-normativa förutsättningar: Aktionsforskning på Kulturskolans Resurscenter
This Study is an action research, investigating didactic approach by three different dance teachers at the Resource Centre at the Community School of Arts in Stockholm. The Resource Centre offer activities after school, for children and young people with disabilities or students who are in need of smaller groups. The questions asked are: What underlying norms and ideals are at work, what similarities and differences in approach is seen amongst the teachers at the same workplace? How do educators achieve communication and adapt this to the students' conditions? What kind of educational interventions are most prominent, and what sort of development is stressed? The study points out that there are similar ideas between the teachers but it is conducted in different ways. The prime educational interventions is to achieve communication. The teachers are using among other technics intonement, mirroring, modification of students movement, collaboration and play. Another prominent goal is to develop movement diversity. The tools for accomplish this are both visual, verbal, audio active, tactile and emotional. The teachers are striving for clarity in instruction, in the room and other wise. This study points out the importance that all children and youth should have the opportunity to dance. And to fulfill this task there should be changes in teachers education and further education for teachers in the Community School of Arts. This study also proposes that motor abilities are better practiced in a dance lesson than in pure tutoring environment, due to the aspect of vitality and intent in dance practice. Therefor dance and movement should be a required element in the curriculum for Special Schools. Through movement and dance the goals of the curriculum could be easier attained. Hence a training should be available for student assistants in Special schools.
Spökmaskinen : Sju förändringar och förflyttningar – gestaltningsprocesser i animerad film
The Ghost Machine is a practice-based research project that explores the process of embodiment in animated film. It describes the process of transfiguration from the artist’s/auteur’s point of view and not from an outside position. The dissertation follows the embodiment of a dramatic text, the Ghost Sonata by August Strindberg (1907), into an animated film. The starting point is my experience of the drama, at the age of thirteen, when staged by Ingmar Bergman at the Royal Dramatic Theatre. As a teenager, the world of the grown-ups seemed to be corrupt, twisted and ruled by violent power plays and economic sanctions, and this play confirmed my world view. Was I right, as a thirteen-year-old boy? What kind of world emerges in my version of the Ghost Sonata? In this thesis work, the films and the experimental research process meet the practice and art of writing. Using text, not as “theory” separated from “practice” but as a bodily art practice, creates a shifting border between the results and intentions of art and filmmaking, and the results of writing. At the same time a unity emerges where the results of the research process can be seen and experienced in the interaction between the texts and the artwork. The Ghost Machine is a totality where the text, films and artworks included in the project are equally important and must be seen as a unity. The Ghost Machine is a work journey where travelling, animated film practice, networking with colleagues and collecting data are mixed with experiments using methods from contemporary arts practice, performance, reenactment, appropriation and transfiguration, blended with traditional puppet animation in classic Czech style. In collaboration with actors, mime artists, puppet makers, musicians and a minimal film crew, century old stop-motion animation is combined with computer animation. The textual part of the work falls into two categories: life stories and work stories. The work stories traces the forming of an artwork in all aspects. The life stories are related to the subject of ghosts. Suddenly, dead friends and dear family members claimed their space. The understanding of the Ghost Sonata came to be a process of sorting out and following lines of memory using an inverted version of the Orpheus myth as a guide. Instead of never turning around, when walking the dead out of oblivion, I chose to look back, again and again, until I hit something and could not write anymore.https://www.uniartsplay.se/sli
In Real Life (Or Elsewhere) : om kreativa processer och parallella verkligheter i dokumentärfilm
Reality isn’t what it appears to be. Contexts are not always clear and visible. People don’t always say what they really mean. And they don’t always mean what they say. When life is your stage manager, anything can happen. I often say, life is hard, my head is harder. Making documentaries is not for the faint-hearted.This PhD project explores creative processes and parallel realities in documentary film, and discusses and conceptualizes the artistic practice of documentary filmmaking. The project consists in part of artistic works and essays that are critical reflections on the creative process and how that process can be conceptualized. The cinematic centerpiece of the thesis is entitled Images and the Worlds of Being (2011–2016). Previous subprojects are A Shift Between Worlds (2013–2015) and an essay book entitled In Real Life (or Elsewhere) (2013). Between 2013 and 2017, more essays were written, some of them translated to English. All the Swedish essays are available in PDF format. All of the works in the PhD project explore creative processes and parallel realities in two different ways: A Shift Between Worlds (2013–2015) explores identity and parallel realities in the gendered world. These works are based on two workshops led by Diane Torr, “Man for a Day” and “Woman for a Day.” They resulted in several component works, including two video essays, two audio works and two large-format photographic works, the latter in collaboration with photographer Johan Bergmark, as well as a short commentary film entitled Diane Speaks Out (2016). Images and the Worlds of Being (2011–2016) – a VR Classic Style film – explores what happens when documentary images are shown on four screens forming the walls of a room. This work also focuses on the view through the camera lens through which the filmmaker meets the world, in a hypnotic tapestry of parallel realities in a tenderly portrayed, runaway present. A sort of logical reasoning about the illogic of our era, in search of elusive reality (to paraphrase Jean Baudrillard) – the presence in the act of seeing. An experiment in the forms of visual knowledge, outside the traditional display windows. Shooting location: The World
Final research seminar: Jenny Sunesson – The Lost and Found project : Profile collegium: Art, technology, materiality”Artistic processes and materials
The Lost and Found project är ett dj-experiment där överblivna ljud- och bildfragment används för att undersöka alternativa ljudvärldar och verkligheter. Slutseminarium och live performance i konversation med opponent Ellen Røed, professor Konst, Teknik, Materialitet.The Lost and Found Project is a live collage where leftover sounds and visual scraps are used to explore alternative realities and soundscapes. Final seminar and live performance in conversation with opponent Ellen Røed, professor Art, Technology, Materiality.The Lost and Found project: Imagineering fragmedialitie
Han med snuset
Denna essä speglar ett dilemma som jag var med om i mitt yrke som bibliotekarie. Mitt syfte är att reflektera över min och omgivningens reaktion och agerande under och efter en händelse som inträffade en "vanlig dag på jobbet". Händelsen visar på att bibliotekarien ofta får hjälpa till med/agera på sådant som inte direkt hör till bibliotekets traditionella kärnverksamhet - i det här fallet att hjälpa till med musiklitteratur och noter.
Barngotik
Ett försök att ringa in och diskutera en tradition inom film som skulle kunna kallas barngotik. En viss blandning av skräckfilm och barnfilm med barn i huvudrollen. Med utgångspunkt i min egen filmiska praktik som regissör och manusförfattare diskutera jag vad denna tradition öppnar upp mot för tankesätt, politiskt och filosofiskt, och hur det relaterar till surrealism och gotik. Jag använder mig även av Mare Kandres författarskap som inom litteraturen kan sägas arbetat inom just barngotik och de frågeställningar som kommer upp; Hur kan man öppna upp för ett barnperspektiv genom användandet av atmosfär, skräck, förebådan och genom att använda sig av "det okända", och vad betyder det att göra det i film
Att regissera barn
I masteruppsatsen "Att regissera barn" skriver filmregissören Maria Eriksson om vad det innebär att som regissör arbeta med barn i film. Med utgångspunkt i erfarenheterna från arbetet med kortfilmen "Skolstartssorg" för hon i uppsatsen dialog med bland andra regissören Suzanne Osten, barnfilmsnestorn Catti Edfeldt och skådespelaren Maria Johansson. SLUTORD Det mest uppenbara för mig i arbetet med barn har varit just insikten att alla barn är så olika individer och att det därför inte finns en metod att tillgå. Vilken regi som fungerar beror helt på hur barnet är. Som regissör får man ofta höra att man ska hålla sig borta från att göra film med barn och djur. Det har blivit en vedertagen fakta – en myt. Som egentligen bara skrämmer bort folk. Visst, självklart är det svårt att arbeta med barn – svårare än vad jag hade kunnat föreställa mig – men det är det också att arbeta med vuxna skådespelare innan du har erfarenhet. Jag var livrädd första gången jag skulle regissera skådespelare – visste inte hur jag skulle prata med dem eller vad de behövde få från mig – och resultatet blev också därefter. Men ingen sa till mig att hålla mig borta från att regissera skådespelare. Utan jag blev sporrad att lära mig – se till att bli bra på det. Regissera barn – det vill jag av samma anledning göra igen. Jag vill ta med mig mina nya erfarenheter och kunskaper och bygga vidare erfarenhetsbanken i fler filmer. För att regissera barn är, precis som arbetet med att regissera vuxna, något jag kan bli skickligare på ju mer jag övar. Precis som det tar tid att lära sig regissera vuxna – att utbilda sig i det – så krävs samma tid för att lära sig att regissera barn. Tid – det är något vi filmskapare kämpar med hela tiden. Kampen mot klockan. Barn behöver tid. Det är en svårlöst ekvation. Helst skulle jag vilja att vi inte hade behövt arbeta så många timmar varje dag med Douglas – för ett litet barn klarar kanske inte av det, det kanske inte är en rimlig målsättning. Men en filminspelning kostar så mycket pengar att tiden alltid kommer vara för kort – mitt arbete är att veta när den är för kort och skapa en efter förutsättningarna rimlig tidsplan. Och trots tidspress måste vi försöka skapa en känsla av trygghet och lugn. Den knappa tiden på inspelningen kan jag väga upp genom att använda så mycket tid som jag behöver med barnen under förberedelserna, för det är generellt inte alls lika dyrt. Jag har velat – och är övertygad om att det är en bra metod – att ta sig tid för barnet och förbereda det väl under omständigheter där inte tidspress och stress existerar. Dessutom så var mitt samarbete med Pelle också ett sätt att få mer tid. I mitt arbete har jag behövt hitta en metod för just dessa två barn. Just för att alla barn är olika. Det finns inget tricks, ingen metod eller verktyg som alltid funkar. Det gör det inte med vuxna skådespelare heller, men med en utbildad skådespelare är det snarare regel än undantag att de har verktyg och en förförståelse för att kunna göra en roll i en film. En egen motor och metod. Med Douglas behövde jag på många sätt arbeta väldigt annorlunda än med en vuxen skådespelare eftersom han var så ung och saknade filmerfarenhet. Där handlade det också mycket om dagsform – ibland behövde jag inte ge särskilt mycket regi alls för att det funkade snabbt och var bra medan jag andra gånger behövde arbeta länge, låta kameran rulla och ta flera tagningar i en där Pelle sufflerade och jag regisserade noggrant under tiden. Det sistnämnda vill jag helst undvika eftersom det inte ger något stort utrymme för barnets egna uttryck. Men ibland var det så jag var tvungen att göra för att få hem scenen. Att arbeta med Olle var väldigt likt som att arbeta med en vuxen utbildad skådespelare. Där kände jag inte heller ett betungande ansvar, för han var så självständig och trygg. Man skulle kunna säga att det var lätt att arbeta med Olle och svårt att arbeta med Douglas. Men att något är lätt betyder inte att resultatet blir bäst så, och tvärt om. Att det går lätt behöver inte innebära att man är på rätt spår. Det var lätt att arbeta med Olle för han var en skicklig skådespelare och proffsig, men han var också mer just en skådis än Douglas och hade således en tendens att agera. Så med Olle var svårigheten ibland att få honom autentisk i stunden – närvarande i nuet och bara vara, inte agera för kameran. Något som kan vara svårt att påminna sig själv om under stress – det är lätt att släppa scenen när den ”funkar”, om man som vi hade stor tidspress och en yngre skådespelare som krävde mycket uppmärksamhet och stöd. Men för att Olle skulle bli bra - vilket han också blev - så behövde vi arbeta på något annat som kanske energimässigt inte tärde oss men som ändå var svårt på sitt sätt. Med Douglas var det tvärtom, det svåra fanns hela tiden där - kampen för att överhuvudtaget få hem scenen. Men att det var svårt kunde ibland lura oss att inte se att vi faktiskt var på rätt väg - att vi fick ett sant och autentiskt material. För visserligen var han ofta okoncentrerad, men när han inte föll ur scenen utan föll i den så var han hundra procent närvarande. Han bara var – fullständigt autentisk och äkta. Utan att anstränga sig. Jag har velat och behövt lära känna de barn jag ska arbeta med för att kunna hitta en så bra arbetsmetod som möjligt för just dessa två barn under just dessa förutsättningar. Som Sanna också sa: ”Det är så mycket mer ett nu med barn, jag fokuserade på vad hon behövde just nu”. Och det var just det som Pelle och jag också har pratat om nu när filmen är klar, att det handlar så mycket om ett nu och att hitta ett sätt att hjälpa barnet på bästa sätt utifrån vad det behöver just nu i denna scen i denna stund. Pelle och jag har tillsammans fungerat som ett regiteam i arbetet med barnen. Han har varit min förlängda arm hela processen. Vi har tillsammans försökt att ha en så stor verktygslåda som möjligt med knep, metoder och tricks för att sedan använda dem intuitivt och vara snabbt beredda på att tänka om och testa något annat om det vi just provat inte funkar. What ever works, works! Helt enkelt.Opponent på uppsatsen var Ylva Mårtens.</p