Stockholm University of the Arts
Not a member yet
538 research outputs found
Sort by
Språklig gestaltning : En ton klingar : En tanke söker tröst : Ord letar efter vingar : En saga behöver en röst
No full textUtvecklingsarbeteKonstnärligt utvecklingsarbet
Collaborative filmmaking : Reflection on the artistic development project about devising film: Filmdevising
No full textCollaborative filmmaking: The starting point for this artistic development project has been the question of a democratic and power-critical process is possible in a film team work. The project has been divided into two phases, a research phase that resulted in a report on how existing, state-of-the-art performing arts and collaborative film processes can look like. The second stage of the project has been a collaborative workshop where I, together with a group of professionally active filmmakers and actors, studied this form of work. The project is presented in the form of film material from the workshop work and a reflective text of the process.Översättning av http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:uniarts:diva-158Utvecklingsarbet
In search of a ritual state
No full textSTATES ARE MADE UP OF LAYERS OF MORE OR LESS INCOMPLETE VISIONS OF THE FUTURE, AND THE RESULT IS APERMANENT STATE OF IMPERMANENCE </p
Hur min praktik förändrades av mötet med utbildningen Svarta Speglar
No full textSammanfattning ”I was really moved.””I could relate” ”I remeber feeling very uncomfortable when you shouted Fuck you” *”I remember feeling different emotions through out the piece” ”I wonedered when Daniela was her self and when she was playing theatre.” ”The power taking on heavy subjects with a sprinkle of humor.” ”I was thinking of bravery in the sence of bringing in death as a subject.” ”To bring in the personal to speak about something bigger than your self.” ”The balance between feeling empathy for you and not having enough space for me, as an audience.” ”I couldn’t stop crying” Citaten är några av rösterna från utvärderingen. Många tyckte inte om att jag inte tänkte på dom som publik. Vissa kände igen sig och vissa tyckte antagligen inte om det. Jag utforskade och genomförde det jag hade tänkt. Min praktik i Tabula Rasa förändrades mot hur jag brukar arbeta, med att jag började med kroppen och tog in platsen som en deltagare på scen. Så brukar jag inte arbeta och det förändrade formen och uppbyggnaden av verket mot hur det skulle sett ut om jag börjat med texten. Däremot så fick spegling inte så mycket plats och påverkade inte slutresultatet. Mina reflektioner från Svarta Speglars publikmöte påverkade också arbetet med Tabula Rasa men hade inte sån betydelse att jag kan säga att verket skulle sett annorlunda ut utan dessa reflektioner. Jag är tacksam över att ha fått dessa nya verktyg och insikter och vet att jag kommer använda dom framöver i min praktik.Svarta speglar - magisterutbildningen i konstnärlig självreflektio
EN MULLVADS MEMOARER : en essä om modet att vara sårbar
No full textDen egna rösten kräver att vi ska våga visa vårt äkta och sårbara jag. Att våga ta plats handlar om att våga be om att bli sedd, vilket är en sårbar position. Skammen hindrar den egna rösten, hindar en från att våga ta plats. Vad som behövs är att vi ser vår sårbarhet som något värdefullt. Som något som gör oss mänskliga och kreativa. Genom medkänsla med oss själva och tillit till omvärlden, kan vi våga visa de sidorna och därmed bli modiga. Modiga fegisar som vågar erkänn att de är rädda. Kanske kan vi då bli något så oväntat som "lyckliga konstnärer". Och fånga alla de magiska ögonblick som är värda att fånga.Svarta speglar - magisterutbildningen i konstnärlig självreflektio
EN ESSÄ OM MIN KONSTNÄRLIGA SJÄLVREFLEKTION OCH DET SOM PÅGÅR INOM MIG : Att värna om det som växer
No full textSlutkommentar Min konstnärliga självreflektion och det som pågår inom mig. Var har det då landat? Vad har jag genom dessa veckor, dessa månader kommit fram till? Hur går det t ex med Kroppsprojektet? –Joodå, det fortsätter. Just nu har jag skaffat en coach som är helt fantastisk och som ska hjälpa mig bygga kroppen så jag nästa år kan tävla. I strongtävlingar. Det ser jag mycket fram emot. Så just nu tränar jag minst två timmar om dagen och jag älskar varenda ögonblick av det. Och jag fortsätter dokumentera både med film och skrift, för jag tänker, att detta ändå är ett projekt som jag vill återkomma till konstnärligt och göra något av längre fram. Betyder det att en ny frågeställning har skapats? Jajamensan. Som jag sa så kommer jag fokusera på att dels ge ut en bok, dels göra ett scenframträdande med interaktiv publik som är barn och dels göra den film jag beskrev – alla tre är delar i det som jag kallar för balansprojektet – och om jag ska formulera detta till en undersökande fråga blir den – Kan jag genom barnen själva ge dem kraft och kärlek genom kreativt skapande så de känner sig mer sedda? Det är en undersökande process som grundar sig på alla de konstnärliga kunskaper jag har och samtidigt är tänkt att låta mig experimentera med de olika vägarna och verktygen jag kan ta mig. Med några ord i fokus. För att ge stark positiv genklang. -Vilket inte alls behöver betyda att alla historier som föds med barnen är glada och blommiga, nej de handlar ofta om döden och alla rädslor och allt mörker de bär inom sig – men i och med att de får utlopp för det, just för att det blir uttalat och sedan ivägvaskat genom historien, så blir alla sinnen lättare och leken starkare och ingenting känns för stort och viktigt mer än att ha roligt och vara skapande och kreativ. Därefter kan avstamp i VAD historien som var och en arbetar med individuellt börja ske och en annan utveckling tar vid. Berättandet. Och att värna om det som växer. Skapandet. Barnen. Kreativiteten. Leken.Svarta speglar - magisterutbildningen i konstnärlig självreflektio
En berättelse från verkligheten : om konsten att göra TV-reportage
No full textSammafattning: Något av det mest fantastiska med att göra tv-reportage är att bli insläppt i andra människors liv. Med full tillit lägger de en liten bit av sina liv i just mina händer. Ur den glimten ska jag välja ut och sortera fram det som blir berättelsen. Besluten är många och ofta snabba vid produktion av reportage och inslag för tv/audiovisuella media. Och vi bara gör. Vi gör så som vi oftast brukar för det blir bäst så. Men vad gör vi egentligen? Hur gör vi? Och varför då? Och blir det alltid bäst så? Här vill jag undersöka praktisk erfarenhet av arbetsprocess, metod och gestaltningsval. Men framförallt vill jag visa att det inte bara handlar om vad vi berättar utan också om hur. Det är ju berättelser från verkligheten vi arbetar med! Och nu när alla gör tv och vi översvämmas av en stor mängd rörlig bild och ljud av skiftande kvalitet tror jag att det är viktigare än någonsin att vi vässar våra verktyg och lägger vikt vid hur vi formger berättelsen för att ge den en chans att nå fram. Så här är den nu, handboken i att göra reportage för audiovisuella medier. Att ha i bakfickan när du ger dig ut på dina första reportage. Och om du redan jobbat länge hoppas jag att den kan inspirera dig att fortsätta utveckla ditt eget reportageberättande i bild och ljud.Utvecklingsarbete.Stockholms dramatiska högskola</p
Kan konstnären använda desorientering som metod för att krossa fördomar? : ESSÄ i Praktisk Konstnärlig Självreflektion
No full textSLUTSATS: För att nå min egen, djupaste, svarta spegel hade jag behövt ”möta mitt eget mörker”, som Soran Ismail beskriver det i Absolut Svensk… Gjorde jag det? Njae… Jag hade gärna utforskat mina fördomsfulla sidor mer, för att se var jag själv står på skalan mellan Tes och Antites. Soran gjorde i avsnitt 1 ett vetenskapligt fördomstest, där reaktioner registrerades för att ta reda på fördomar en ”inte vet om att den har”. Någon liknande miljö eller metod (vetenskaplig, existentiell eller psykoanalytisk) möttes jag inte av under kursen där jag kunde ta mitt fördomsprojekt så mycket längre, däremot synliggjordes en undangömd identitet hos mig själv som jag har haft fördomar kring, baserat på ett internaliserat förtryck. I min vilsenhet kunde jag orientera mig mot att börja utforska detta ämne parallellt i samband med självreflektionen. Jag vill alltså hävda att desorientering, att gå vilse, är startpunkten för självreflektion. Och att självreflektion i samband med kommunikation och kunskap är det som krävs för att krossa fördomar. Konst bör därför sträva efter att inleda en process av självreflektion, för att det betraktande subjektet ska kunna spegla sig i sin egen svartaste spegel – där fördomen existerar inom en.Svarta speglar - magisterutbildningen i konstnärlig självreflektio
Grundat konstnärskap - en essä
No full textMotsatserna som gör konstnären ”Ofta framhålls konstnärskap där konstnären dedikerar sitt liv åt en fråga, en praktik eller en fördjupning. Ett konstnärskap likt Sisyfos som rullar samma sten uppför samma berg, om och om igen. Och det har skapat en tanke hos Cecilia av behovet av att definiera och därmed äga sitt eget konstnärskap. För i hennes fall bygger konstnärskapet på hennes bredd. Det är en annan typ av konstnärskap att äga en bredd. Att kunna behärska flera olika hantverk som möts och/eller stöts. Att kunna se att en idé kan komma ut i flera olika former kräver en multitalang, eller ”scanner” ett begrepp från Barbara Sher från boken ”Refuse to Choose”. Bredden av hantverkskunnande är den bas utifrån där hon verkar. Medan de många motsatserna i hennes skapande är det som ger friktion, spänning och utvecklar henne i konstnärskapet. Hon ska undersöka följande motsatser i sitt konstnärskap. Att ta plats – att ge plats. Behovet av stillhet – behovet av stress (deadlines). Att samarbeta – Att arbeta solo Att säga nej – Att säga ja Att ha en klasstillhörighet – Att kunna tillhöra alla (kameleonten).” /Daniela Kullman om CeciliaSvarta speglar - magisterutbildningen i konstnärlig självreflektio