Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Lars-Henrik Ståhl referat 
DEN OFÖRSTÖRDA 
BLICKENS SUVERÄNITET 
V i d en tillbakablick framstår formalismen som en av de mest inflytelserika idétraditionerna i 1900-talets kulturl iv . Dess v i t t förgrenade uttryck, allt från ana-
lyser i ridig sovjetisk litteratutvetenskap t i l l dtivkraft i ame-
rikanskt utbildningsväsende, ger bilden av ett svåravgränsat 
område. Här finns inga djuplodande teoretiska system. 
Ambi t ionen är snarare den motsatta. Gemensamt för olika 
typer av formalism är strävan mot estetisk autonomi, som 
konkret inneburi t att historiska, sociologiska eller andra 
kontextuella aspekter satts i n o m parentes. Under senare 
delen av artonhundratalet uppstår en speciell typ av forma-
lism som intresserar sig för den estetiska erfarenhetens psy-
kologi, med tonvikten på den oförstörda blicken. Knappt 
hundra år senare hade denna idéströmmning, som närmast 
kan beskrivas som inlevelseformalism utsatts för många 
prövningar. Icke desto mindre har den överlevt som en 
underliggande och återkommande att ityd. 
Markjarzombek, professor i arkitekturhistoria v i d M I T , 
Massachusetts Institute of Technology, har tagit sig an upp-
giften att krit iskt granska inlevelseformalism i olika faser av 
konst och arkitektuthistotien. I slutet av januari höll han en 
öppen föreläsning, PsychologizingArchitecture, arrangerad 
av Studio e v i d Arkitekturskolan i L u n d . I l inje med sin 
omfattande artikel De-Scribing the Language of Looking: 
Wölfflin and the History ofAesthetic Experientialism byggde 
Jarzombek sin föreläsning kr ing begreppet "e inft ih lung" 
och dess resonans långt fram i vår egen t i d . Einfühlung som 
betyder inlevelse, kan lätt uppfattas som en motsats t i l l for-
malismens egentliga angelägenher, den rena formen. M e n 
det är just hät som Jarzombeks mission blir tydlig; att föra 
samman och pröva formalismens och einfühlungsestetikens 
uteslutande mekanismer. 
I Jarzombeks exposé har den schweiziske konsthistorikern 
Heinrich Wölfflin (1864-1945) en särställning. Som konsthis-
toriker spelade Wölfflin en märklig roll . Å ena sidan var han 
en av sin tids mest namnkunniga på sitt område, och för-
fattare t i l l standardverk som Renaissance und Barock (1888). 
Å andra sidan sökte han i sina skrifter srändigt ersätta ett 
traditionellt historiskt synsätt med ett psykologiskt. Redan 
i avhandlingen Prolegomena zur einer psychologie der Archi-
tects (1886) hävdar Wölfflin att det psykologiskt omedel-
bara i konstupplevelsen skulle utgöra basen i en exakt human-
vetenskap. Detta var bara början. Kontrasten mellan det 
omedelbart upplevda och en linjär h istor ieuppfattning 
k o m senare att b l i ett återkommande tema i Wölfflins 
författarskap. Han ville exempelvis inte att barockens byggnader 
skulle uppfattas historiskt, utan som upplevd verklighet. I 
Renaissance und Barock beskriver han nedlåtande hur vissa 
kultuthistor iker inte get några ledtrådar t i l l konstnärens 
egna fantasier, och ställer samtidigt följande retoriska frågor: 
'Vad har gotiken med feodalsystemet eller skolastiken att 
göra? Vad sammanför jesuiterna med barocken?' 
49 
Även o m Wölfflin använde ordet einfi ihlung sparsamt i 
sina skrifter, var han desto mer benägen att tillämpa dess 
begrepp. I själva inlevelseakten framhöll han de lekamliga 
analogierna, då v i bedömer varje objekt utifrån vår egen 
kropp och exempelvis känner tyngden hos en byggnadsdel. 
Språket skulle vara av vardagligt snitt och inte tillhöra ett 
konst- eller arkitekturhistoriskt skrå. Einfiihlungsestetiken 
växte fram på bred front i artonhundratalets tyskspråkiga 
kultur. I bakgrunden fanns filosofer och konsthistoriker som 
Herder och Winckelmann, för att inte nämna Wölfflins egen 
lärare Heinrich von Brunn. Dessa personer var inte anhängare 
av einfiihlungsestetiken i egentlig mening, men banade vägen 
för dess t i l lkomst. Av speciell betydelse var däremot Robert 
Vischer, en förespråkare för 'optisk form-känsla', där kultur-
bundna associationer och andra oväsentligheter kunde åsido-
sättas. Det filosofiska råmaterialet hämtades från en välkänd 
plats i idéhistorien, nämligen hos Immanuel Kant. Det är 
inte överraskande att inlevelseformalistiska teorier istället för 
att baseras på idealistiska system, där konsten eliminerats 
t i l l medium, istället ansluter sig t i l l traditioner med rötter i 
just Kants kritiska filosofi. 
Kant postulerade att varken människans medvetande eller 
tinget (i sig) kunskapsmässigt kan isoleras. I hans s.k. koper-
nikanska vändning, flyttas uppmärksamheten från de erfarna 
föremålen t i l l själva erfarenheten. Kunskapen blir här bero-
ende av perceptionens möjligheter. För flera filosofer kr ing 
sekelskiftet, några av dem nykantianer, innebar detta ett 
närmande t i l l perceptionspsykologin, som utgjorde ett alter-
nativ t i l l både abstrakt tänkande och historicism. W i l h e l m 
Di l they hävdade exempelvis att psykologin var det ideala 
verktyget i rekonstruktionen av det förgångna, eftersom 
det gav historikern direkt tillgång t i l l levande mentala pro-
cesser. Johannes Volkelt , en idealistiskt färgad nykantian, 
menade att filosofin kunde bl i en vetenskap om den övergav 
alla försök att analysera utifrån ett rent medvetande, och 
istället koncentrerade sig på en världsbild byggd på begrepp 
och sinnesdata. Både Dilthey och Volkelt var auktoriteter 
för Wölfflin, och bl ir därmed viktiga namn i det komplexa 
nätverk av influenser som Jarzombek beskriver. Givetvis för-
sökte Wölfflin finna en egen position. Han uppfattade sig 
själv snarast som en praktisk och jordnära teoretiker. I sin 
strävan mot en vetenskaplig psykologisk to lkning av konst, 
vände sig Wölfflin också m o t det som han uppfattade som 
romantiska och mystiska sidor hos Volkelt och Vischer. 
I egenskap av antiteoretisk teoribildning framstår inlevelse-
formalismen som en paradox. Ingenstans blir detta så tyd-
ligt som i förhållandet t i l l det skrivna ordet. M e d en dekon-
struktiv skärpa analyserar Jarzombek en ansenlig mängd 
arkitekturteoretiker, konstvetare och författare under n i t t o n -
hundratalet som ställts inför ett besvärligt spörsmål; H u r 
hanteras behovet av en text som lär oss att se konst utan texter? 
Redan Wölfflin var medveten om problematiken. I förordet 
t i l l Italien unddas Deutsche Formgeflihl (1931) instruerar han 
läsaren att föreställa sig en föreläsning med ljusbilder som 
visuellt hjälpmedel v id läsningen av boken. Det var nu inte 
bara i fiktiva bildspel som det skrivna ordet kunde desar-
meras. D e n poetiskt färgade beskrivningen har allt som 
oftast uppfattats som en frigörelse från akademisk text t i l l 
fördel för det omedelbart upplevda. Själva beskrivningen 
utvecklades här t i l l en konstform i sig själv. 
Här är det inte svårt att knyta an t i l l sentida nedlåtenhet 
över språkets förmedlande roll . Rudolf Arnheims skrifter blir 
här tacksamma exempel. I To the Rescue of Art (1992), fram-
håller Arnhe im perceptionen som bärare av en given värld, 
medan språket endast är en artefakt, ett svar på världen. I 
sin hänförelse över 'de unga meséiebesökarna', värnar Arnheim 
också om den oförstörda blicken. Här berör han ett annat 
viktigt motiv hos inlevelseformalismen, nämligen oskuldens 
primat. I Louise Dudleys bok The Humanities: AppliedAes-
thetics (1941) får detta tema egalitära övertoner. Genom att, 
utan teoretiska mellanled, konfrontera unga elever med utställ-
ningsföremål, försökte Dudley införliva den estetiska upp-
levelsen i en bred amerikansk kultur. Ett ännu intressantare 
exempel är det pionjärarbe som bedrevs v id Cleveland M u -
seum på 1940-talet. Här erbjöds för första gången barn att 
rita i utställningshallarna, för att v id så t idig ålder som möj-
ligt tillgodogöra sig form och mening hos de olika konst-
verken. O m barnen lär sig förstå konst som unga, föreställ 
er då vad de kommer att vara mogna för som studenter, argu-
menterade Thomas M u n r o , som var ansvarig för urb i ld-
ningen v id museet. 
Under 1920- och 30- talet k o m inlevelseformalismen, med 
flera divergerande ståndpunkter, att framstå som mer diffus 
än någonsin. Krit iska röster hade sedan länge höjts från 
olika håll, varav flera sökt visa på de pseudovetenskapliga 
inslagen i den Wölfflinska traditionen. De som sökte veten-
skaplig klarhet i den estetiska erfarenheten såg alternativet i 
en mera renlärig och objektsorienterad formalism. Detta 
50 Nordisk Arkitekturforskning 1999 3 
gäller framförallt USA, där formalismen haft en stark ställ-
ning fram t i l l slutet av 1970-talet. Situationen komplicerades 
yrterligare genom att flera olika förgreningar i n o m percep-
tionspsykologin utvecklades. Så småningom urskiljdes psyko-
logi från filosofi, och bildade självständiga avdelningar v id 
de amerikanska universiteten. Den självklara sammanlänk-
ning mellan filosofi, konsthistoria och psykologi som fanns 
v i d sekelskiftet hade nu lösts upp. 
I den resterande, men likväl aktiva, inlevelseformalismen 
tonades de vetenskapliga ambitionerna ner. I stället intog 
man ett slags ifrågasättande position. Härifrån kritiserades 
det som kunde uppfattas som avhumanisetande tendenser i 
kultutlivet. De pedagogika riktlinjerna var tydliga, och k o m 
framförallt t i l l utttyck i sammanhang där den ansågs vara 
ett demokratins redskap. Hos teoretiker som De W i t t Parker, 
Joseph W o o d Krutch och Irv in Edman fanns ambitionen 
att konsten, och framförallt upplevelsen av konsten, skulle 
fungeta som förebild t i l l ett modernt samhälle. Utgångs-
punkten för resonemanget vat bl . a. John Deweys bok Art as 
Experience (1934). Dewey menade att konstnären i en dyna-
misk civilisation förmår uttrycka sig och påverka kulturen, 
medan ett samhälle i förfall kännetecknas av att teorier 
o m konst ersättet konstnätlig kreativitet. Ä n n u en gång 
utmålas ett teoretiskt föthållningssätt som en förledande 
kraft. 
I sin föreläsning i L u n d , l iksom i flertaliga artiklar har 
M a r k Jarzombek visat på ett väsentligt, men inte al lt id så 
urskil jbart modernistiskt fundament. M e d tanke på h u t 
formalismen i största allmänhet manövrerats ut från samtids-
konstens arena, kan man givetvis ställa sig frågan vad inlevelse-
formalismen har med dagens konst och arkitektur att göta. 
Den tradit ion som Jarzombek v i l l visa på har sitt att ityd-
mässiga centrum i det oteflektetade intresset för verket och 
upplevelsen av verket. Härmed hamnar den lätt i bak-
grunden av starka teorier med tydl ig t definierade mål, 
samtidigt som den med all rart ståt t i l l förfogande art fånga 
upp teotitrötta ideologer, konstnäter och arkitekter. I n o m 
vissa institutioner i det amerikanska konstlivet har t i l l och 
med den Wölfflinska traditionen fortfarande en maktposi-
t ion. I den på internet publicerade artikeln Sights ofConten-
tion, The Mapplethorpe Trial and the Paradox oflts For-
malist and Liberal Defense, analyserar Jarzombek en upp-
märksammad rättegång m o t Contemporary Art Center i 
Cincinatti med anledning av en utställning med konstnären 
Robert Mapplethorpes homoerotiska fotografier. Rätte-
gången handlade inte om en juridisk bedömning av Mapple-
thorpes bilder, utan snarare o m vad ett museum bör eller 
får visa, samt dess rol l i samhället. Här gällde det för för-
svaret att visa på det estetiska värdet i Mapplethorpes foto-
grafier, i synnerhet då ett t tadit ionel l t museum förväntas 
vara en estetikens högborg. Det är också slående hur den av 
försvaret inkallade expertisen, göt renodlade förmäla ana-
lyser av de utställda fotografierna då de exempelvis talar o m 
kompositionslinjer och spelet mellan ljus och skugga. Ge-
n o m att effektivt undvika bildernas mot iv och dess kontex-
tuella betydelse, beskärs konstverkets mångfald och möjlig-
heter avsevärt. 
I ett samtal efter föreläsningen i Lund betonar Jarzombek 
hur psykologiseringen i n o m arkitekturens område framför 
allt är en efterkrigsföreteelse. Här finns alltså en rejäl tids-
mässig förskjutning, om man jämföf med inlevelseforma-
lismens historiska tyngdpunkt inom bildkonst och skulptur. 
Även i n o m arkitekturens område är det högst relevant att 
ställa korrigerande frågor beträffande inlevelseformalismens 
aktualitet i en samtida debatt. I största allmänhet kan man 
konstatera att det Wölfflinska perspektivet outtalat dyker 
upp med jämna mel lanrum. Detta gäller inte minst våra 
arkitektutskolor. Däremot är det högst tveksamt om renodlad 
inlevelseformalism utgör en ideologisk potential i dagens 
arkitektutdebatt. Hät förefaller den snarare att ha lösts upp 
i en allmän fotmalistisk attityd, som i lösryckta uttalanden vi l l 
visa på faran med arkitekturteorier, sammanfattar Jarzombek. 
Lars-FLenrik Stähl 
Arkitekt , Tekn.dt. 
Forskarassistent v id LTH-A 
Kallor 
JARZOMBEK, M A R K : "De-Sctibing the Language o f Looking: 
Wol f f l in and the history o f Aesthetic Experientialism", 
artikel publicerad i tidskrihen Assemblage m.23, Cam-
bridge, Mass.,1993 
JARZOMBEK, M A R K : "Sights o f Contention, The Mapplethorpe 
Trial and the Paradox o f l t s Formalist and Liberal De-
fense", artikel publicerad pa internet, 
http://www.appendx.ofg/issue2/jarzombek/index2.htm 
Lundequist: Scale, the theoretical object of architecturology 51 
Figure 2. Let's make science. "The architecture machine" by Anni Variola. 
Nordisk Arkitekturforskning 1999:3 


Swedish

Wiese, Martin

Lundequist, Jerker

Kritikerns kriterier

Talk delivered to the International Conference on Theories and Methods of Design, May, 1992

English

Learning to Design and Designing to Learn

Groening, Gert

Schneider, Uwe

The Urban Private Garden as an Amplification of the House: Leisure According to Regulation

Karlberg, Stefan

Genmäle till Kaj Nymans recension 
av José Luis Ramírez avhandling 
av José Luis Ramírez 
När våra ekonomer klagar över brist-ande »tillväxt» menar de knappast tillväxten av tryckta ordalster. Det 
skrivna ordet har, under de senaste decennierna, 
vuxit över alla gränser. Den ökade skrivklådan 
har dock knappast motsvarats av en ökad läs-
ning. Man kan fråga sig varför vi skriver allt mer 
när vi läser lika mycket eller t.o.m. mindre än 
förut. Det är också märkligt att v i , även om varje 
försök att återge eller recensera andras texter 
egentligen inte kan bli annat än en mer eller 
mindre lyckad karikatyr, skriver mera om and-
ras ståndpukter än om det vi själva står för. At t 
göra rättvisa åt en annans text är visserligen 
svårt, men det blir inte bättre när vi endast läser 
okoncentrerat, styckevis och osystematiskt. 
Jag har på senare t id råkat ut för kommenta-
rer om det jag skriver och, inte utan tillfredsstäl-
lelse, lagt märke t i l l att kommentatorerna blir så 
provocerade av det jag säger, att de känner sig 
tvungna att börja tala om sig själva och om sina 
egna åsikter. Mina skrifter har visat sig fungera 
som ett slags förlossningsmedel. Detta glädjer 
mig. För mig är vetenskapliga skrifter ett slags 
berättelser — kunskapsberättelser - i lika stor 
grad som en roman eller en saga. Det är viktigt 
att uppfatta vetenskap på detta sätt. Ingen ro-
manförfattare eller konstnär försöker lära ut 
några formulerade sanningar. De försöker i stäl-
let väcka läsaren t i l l egen insikt, självtänkande 
och kreativitet. I en t id då all konst håller på att 
bli vetenskap är det viktigt att vetenskapen 
också börjar betraktas som konst. Så uppfattar 
jag den vetenskap jag bestämt mig för att kalla 
humanvetenskaplig handlingsteori. Därför glä-
der det mig när mina recensenter känner sig 
provocerade att, ibland i reaktion mot mig, tala 
om vad de själva står för. O m de för ändamålet 
behöver förenkla eller karikera min egen upp-
fattning, gör det inte så mycket. 
Kaj Nyman har i föregående nummer av 
denna tidskrift på ett elegant och vänskapligt sätt 
kommenterat min avhandling om Skapande me-
ning. Kaj fortsätter därmed en dialog som påbör-
jades i maj under en fem timmar lång disputation 
på Nordplan. Jag vill inte att denna viktiga dialog 
mellan två så vitt skilda uppfattningar om sam-
hällsplanering som Kajs och min egen skall utan 
vidare avstanna. För mig är dialogen, som Kaj 
själv förstått, en resa som aldrig tar slut och där 
själva vägen är viktigare än stationerna. M i n 
grundhållning är att om vi vore mer intresserade 
av hur vi diskuterar oss fram ti l l ståndpunkterna 
och besluten än av själva ståndpunktens och be-
slutets ingrediens, då skulle förmodligen våra 
ståndpunkter och beslut bli , liksom på köpet, så 
mycket bättre än vad de blir i vår av effektivitet 
och produktanda genomsyrade tid. 
Ett grundläggande problem i alla former av 
samhällsplanering och synnerligen i all fysisk 
planering och i all stadsplanering är frågan om 
relationen mellan den objektiva formen eller 
strukturen och den mening som människor för-
knippar med den. Tolkar man den som en se-
miotisk relation, då utgår man ifrån att den ob-
jektiva strukturen i sig bär en mening vars tolk-
ning människor endast har att tolka och ta t i l l 
sig. V i uppfattar det som en kausal relation en-
ligt vilken miljön spelar den grundläggande rol-
len och endast bättre kunskaper om denna 
miljö kan hjälpa oss att lura den t i l l vår förmån. 
Natura nisiparendo non vincitur(man behärskar 
inte naturen utan att lyda den), som antikens 
tänkare sade. Jag medger att det ligger en hel del 
i detta, men hävdar ändå att en sådan uppfatt-
ning är ensidig. 
FORUM 81 
Vidhåller man en övertygelse om meningens 
objektivitet och entydighet, då uppstår en upp-
fattning om samhällsplanering som en profes-
sion vars uppgift är att skapa mening genom 
formgivning och strukturförändringar. Med 
»form» menar man i vårt språk den påtagliga 
konfigurationen i det formade objektet (forma 
formata). När ordet skapades i antiken var 
»form» emellertid inte det synliga, utan just det 
osynliga (forma formanda), d.v.s. den aktiva, 
skapande handlingen. I ett samhälle där några 
anser sig bättre än andra veta, inte bara vad dessa 
ska göra, utan också vad de egentligen vi l l , i ett 
samhälle där meningen skapas av andra än en 
själv, får vi ett maktsamhälle där de professio-
nella meningsskaparna inte behöver kasta bort 
sin t id i ett samtal med fakunniga. Det är så Ny-
man uppfattar samhällsplanering. Han försva-
rar emellertid inte denna uppfattning, ty för ho-
nom handlar det bara om ett nödvändigt ont 
som man inte kan göra någonting åt. Kaj är i 
detta stycke en god lärjunge t i l l Gunnar Olsson. 
Kaj Nyman ansluter sig, medvetet eller omed-
vetet, t i l l en pessimistisk uppfattning av makt -
som jag i min avhandling kritiserat och tagit av-
stånd ifrån1) — vars främsta företrädare är Michel 
Foucault, som i Sverige fatt en bra efterföljare i 
Mats Beronius. Det talas ibland om en miss-
tankens hermeneutik som även omfattar Marx 
och Freud. Det är därför inte så märkligt att 
60-talets vänstervåg skapade ideologier och 
t.o.m. forskning i denna riktning. På 70-talet 
levde radikala fuskare (förlåt jag menar »fors-
kare») gott på att tala om för folk i vissa kvarter 
eller bostadsområden att de bodde i slummen 
och således måste vantrivas. När någon s.k. 
makthavare försökte göra någonting åt detta ge-
nom att få folk att bestämma över sin egen me-
ning, behandlades han som en skum manipula-
tör som »passiviserade folk genom att aktivera 
dem». Ett exempel på detta är Uno Dahlens och 
Hans Folkessons bok om Brandbergen: Den 
omöjliga sovstaden (Liber, 1979) som fortfarande 
nu på sistone inspirerat Göran Rosenberg t i l l 
sin, i 60-talistisk anda, i Moderna tider (nr 43, 
1994), publicerade artikel: Hålet i Haninge. M i t t 
i 90-talet fortsätter Rosenberg att skydda den 
som bär skulden för Brandbergens konkurs och 
a t t misstänkliggöra dem som försökt hindra och 
förebygga katastrofen. 
Nyman visar sig, inte utan viss självmotsä-
gelse, vara ett barn av samma anda. När han i sin 
recension beklagar min egen bristande realism 
och själv kommer dragandes med sina sjuka, 
dumma, tokiga, trötta, lata och omogna männis-
kor, när han åberopar dem för att påvisa nödvän-
digheten av en representant som tar sig an deras 
intressen, påminner han om socialingenjörerna, 
vilka också skyller på detta för att legitimera sin 
roll. Det leder ofta ti l l att omsorgen om de svaga 
skymmer kampen om svaghetens orsaker. Man 
vill hjälpa de svaga utan att för den skull angripa 
svaghetens grund. Det skulle se ut om det plöts-
ligt upphörde att finnas några svaga att represen-
tera och jobba för! Fråga folkrörelsernas alla om-
budsmän och förtroendevalda! Vad skulle de leva 
för och framförallt leva av utan sina klienter? 
Nymans omsorg har den baksidan att antalet 
lata, dumma, trötta och maktlösa inte lär minska 
genom denna omsorg, snarare tvärtom. Det be-
rättas om en ung scout som, vid förfrågan om se-
naste dagens goda gärningar, nämnde sin tre t im-
mar långa kamp med att hjälpa en blind man 
över gatan. Att det tog så lång tid berodde enligt 
scouten på att den blinde inte ville. Det är tur att 
dumma och lata har arkitekter och socialarbetare, 
som vet deras bästa, ti l l hjälp. 
Kaj Nyman vill antyda att jag inte skulle ha 
räknat med förekomsten av mänskliga varelser 
som kanske aldrig lyckas höja sig til l det med-
borgardeltagande jag önskar. Därför kallar han 
mig idealist och verklighetsfrämmande och 
t.o.m. utopist, trots min i avhandlingen explicit 
framförda kritik av utopismen som en överhäng-
ande fara för dem som tänker som Kaj. Det är för-
ställda distopister, sådana som tror att allting är 
hopplöst och att makt inte kan motverkas, som 
blir de egentliga utopisterna. Ty varje utopi är en 
paternalistisk, en förtäckt diktatorisk framtids-
bild skapad av besservissrar. Ingen strävar natur-
ligtvis efter någonting som han tror vara omöj-
ligt. Kaj utgår ifrån demokratins etiska omöjlig-
82 RAMIREZ 
het. Själv tror jag inte att det »goda samhället» 
som sludigt ideal, kan förverkligas; däremot att 
samhället kan bli bättre än vad det är. 
Kaj Nyman är en av de fa som torde ha läst 
min avhandling någorlunda ordentligt. Ändå 
misstolkar han mig, inte genom det han påstår 
att jag säger, utan genom det som han påstår att 
jag förnekar. Jag förnekar naturligtvis inte den 
kausala världens effektiva verklighet, vårt bero-
ende av kroppen och vårt tvång att anpassa oss 
t i l l naturens lagar, om vi vil l behärska den. Men 
detta är, som jag påtalade tidigare, ensidigt och 
inte alls hela bilden. Det är här diskussionen om 
monism mot dualism äger sin plats. 
Nyman anklagar mig för att bygga upp en me-
tafysik. Det stämmer att jag inte är någon meta-
fysikhatare som filosoferna i Uppsala, men jag 
medger att jag inte vet om verklighetens yttersta 
grund är något entydigt eller ej. Det vet däremot 
Kaj Nyman som vill utgå från att endast naturen 
(d.v.s. den materiella verkligheten och dess kraf-
ter) existerar och att allt, inklusive våra etiska vär-
den, måste kunna utvecklas eller härledas ur den. 
Det är möjligt att jag tolkar för mycket, eftersom 
jag inte fått riktigt klart för mig hur Kaj tänkt sig 
det hela, men så låter det i hans recension och i de 
diskussioner vi haft tidigare om detta. 
När jag, t i l l skillnad från Kaj Nyman eller 
(för att nämna en annan aktuell åsiktsmotstån-
dare) från Bengt Molander, ansluter mig t i l l en 
dualistisk uppfattning, utgår jag från en fenome-
nologisk snarare än från en metafysisk grund. 
Det är sant att vi är beroende av kroppen och att 
ett fysiskt föremåls yttre struktur och konfigura-
tion betingar mit t sätt att bruka den. Jag kan 
dock inte slita mig ifrån min egen otvivelaktiga 
erfarenhet av att jag också kan bestämma över 
mitt liv. O m inte annat så kan jag helt avstå från 
att bruka de föremål som inte är anpassade t i l l 
det jag vill göra. Den som påstår att maktutöv-
ning är oundvikligt och att vi måste utöva makt 
vare sig vi vil l eller inte, brukar jag ge rådet att 
pröva med att i stället gå och hänga sig. 
Rent erfarenhetsmässigt, oavsett vad jag på-
står eller ej, vet jag att inte allting är resultat av 
mekaniska eller kausala orsaker. Även om det är 
inbillning, kan jag ej slita mig från att det finns 
intentioner, att dessa inte går att räkna ut och att 
de träder in i den kausala världen och skapar för-
ändringar. Friheten och ansvaret över mina 
handlingar framstår som ett praktiskt givet vi l l -
kor. O m det bara fanns kausalitet och determi-
nism då skulle en syssla som samhällsplanering 
bli helt meningslös. Och om samhällsplanering 
endast vore ett sken, en teaterpjäs i vilken vi spe-
lade vår roll ovetande om att vi bara gör som vi 
ska, då hade jag ändå ingen annan utväg än att 
spela rollen så bra som möjligt, för att orka stå ut 
med mitt liv. A t t lyfta sig själv i håret, som Ny-
man vi l l , går således inte. 
Vår erfarenhet visar oss att vårt liv rör sig mel-
lan två ti l l synes oförenliga verklighetssfärer. Det 
är inte bara naturen som bestämmer över oss. 
Kulturen dikterar oss betydelser som vi inte valt 
själva. Barnen synliggör kulturens makt när de le-
ker just med sådant som enligt deras föräldrar 
»inte är en leksak!». Jag vet att jag inte kan an-
vända vad som helst t i l l vad som helst, men i brist 
på en skruvmejsel kan jag använda en kniv. 
Innevånarna i Skärholmen hade klokheten att 
förvandla ett oanvänt parkeringshusutrymme ti l l 
loppmarknad. Jag vet också att det vi kallar för 
brevlåda inte är en brevlåda av sig själv. Det är vi 
som skapat brevlådan. Men cityarkitekterna som 
ville skapa ett slags Hyde Park på Sergelstorg 
lyckades bara ge ett bra tillhåll åt knarkhandel. 
Den tyske logikern Frege använde sig av en 
distinktion mellan »betydelse» och »mening», 
omtolkad på mitt sätt, är ganska relevant2). Ty 
medan betydelsen är en av kulturen objektiverad 
tolkning, är mening alltid kontextuell och avgörs 
av de inblandade. Ingen kan därför skapa mening 
åt mig, ty mening är min egen skapande hand-
ling. Man kan som planerare eller som arkitekt ha 
för avsikt att bygga ett parkeringshus, men män-
niskorna kan bestämma sig för att göra det t i l l 
loppmarknad. Urbanismen kan omvandla rum, 
men platsen skapas av människors aktivitet. En 
byggnad kan ge uttryck åt arkitektens mening, 
men han kan aldrig skapa mening åt andra än sig 
själv. En arkitekt som arbetar åmaktens vägnar 
bygger sådant som är maktens uttryck, vilket 
FORUM 83 
också känns igen. Men arkitekten kan inte i sin 
verksamhet ge uttryck åt folkets mening med 
m i n d r e än a t t han genomsyras av de värden och 
tankevanor som är gängse i det gemensamma 
meningsskapandet. 
Det uppstår här en ytterst kontroversiell fråga 
där Kajs uppfattning står mot min. O m me-
ningen är kontextuell, situations- och person-
betingad, då kan det inte finnas någon kollektiv 
mening. I Nymans kommentar kommer detta 
ti l l uttryck i hans diskussion om begreppet »kol-
lektiv handling». Det är riktigt, som han säger, att 
jag förnekar möjligheten ti l l något som heter 
»kollektiva handlingar». Men när diskussionen 
kom upp under disputationen gjorde jag en dis-
tinktion mellan »gemenskap» och »kollektiv», 
som han tydligen glömt. Det finns inga kollek-
tiva meningar, det finns bara delade meningar. 
Att mena och att handla är detsamma, men att 
handla är inte detsamma som att göra. 
V i har tidigare varit inne på representations-
problemet. Redan Rousseau, som ville uppnå 
ett representativt demokratiskt styre, förnekade 
möjligheten att få sin personliga vilja represen-
terad. Det var skillnad mellan »allas vilja» och 
den »allmänna viljan». 
At t inte inse det motsägelsefulla i uttrycket 
»kollektiv handling» tillhör en av de många 
mystifieringar som språkbruket utsätter oss för. 
V i kan bilda begreppet »handling» som ett ab-
strakt begrepp, men handlingar som företeelser 
kan endast vara konkreta. När flera handlar ge-
mensamt, d.v.s. sida vid sida och i samma 
ärende, blir resultatet, som i en kraftparallello-
gram, en produkt av handlingarnas samling, 
inte en handling i sig. En kollektiv handling 
skulle kräva en kollektiv person och en kollektiv 
intention. Sådant är en myt, alla statsteorier t i l l 
trots. I samhällsplanering blir därför resultaten 
ibland helt olika det som alla tänkt sig. Det be-
ror på att meningskrafterna rört sig åt skilda 
håll. Flera människor kan komma överens om 
att välja något eller om att göra något, men detta 
innebär inte att de menar samma sak med det 
eller att de tolkar det exakt lika. Den goda ge-
menskapen kännetecknas av Aristoteles som 
homonoia, som innebär samförstånd, t i l l skill-
nad från homodoxfa, som betyder samtycke. 
Aristoteles tar så avstånd från den sokratiska 
enigheten. »Staden är av naturen en mångfald» 
och »från detsamma uppstår ingen stad». 
Jag har aldrig, hoppas att Kaj inser det, förne-
kat vare sig möjligheten eller värdet i att finna 
vetenskapliga förklaringar som utgår från ting-
ens och från resultatens perspektiv. Vad jag för-
sökt göra är att fråga mig hur våra mödor kan 
komma att gestalta sig om vi , för ovanlighets 
skull, tolkar världen ur handlingens perspektiv. 
V i är fullt lärda om vad världen innebär ur ting-
ens synvinkel. Därför är det viktigt att utröna 
huruvida inte en tolkning utifrån handlingens 
perspektiv kan avslöja aspekter och nyanser som 
vi tappat bort eller hittills ignorerat och som kan 
hjälpa oss att leva och lösa våra problem bättre. 
Arkitektur är konst. Det betyder att arkitektur 
inte är husen. Arkitektur är vad arkitekter gör (el-
ler snarare »hur» arkitekter gör). Husen är bara 
resultatet därav. Men all konst har blivit veten-
skap och vetenskapen har hittills ensidigt förkla-
rat världen ur tingens synvinkel, medan skönlit-
teraturen försett oss med berättelser där samma 
värld uppfattas i handlingens perspektiv. Jag vil l 
försöka få bort denna klyfta mellan vetenskap 
och konst och visa att även om konsten aldrig kan 
bli vetenskap så är vetenskap däremot också en 
konst. Jag gör detta genom att arbeta för det jag 
kallar en humanvetenskaplig handlingsteori som 
inte vill vara annat än en berättelse om erfaren-
hetskunskap. 
José Luis Ramirez 
Nordplan, febr. 1996 
Noter 
1. Se Skapande mening- En begreppsgenealogisk 
undersökning av rationalitet, vetenskap och pla-
nering, Nordplans avhandlingsserie (13:2), 
Stockholm 1995, s. 322 ff.. 
2. Svenska översättningar återger Freges Bedeu-
tungsom »referens». 
84 RAMIREZ 


Not a member yet

Kritikerns kriterier

Learning to Design and Designing to Learn

The Urban Private Garden as an Amplification of the House: Leisure According to Regulation

An Ennobling Maintenance - a Maintenance Philosophy

Arkitekturkritik og tradition

0

0