Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Swedish

Christensen, Lohne Rahbek

Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. l,No 3, 1988 31 
Det frie initiativ, naturromantik eller fest i gaden? 
Lone Rahbek Christensen 
Institut for europceiskfolkelivsforskning, Köpenhamn 
Några tolkningar av senare års forskning utifrån begreppsparet 
livsform och levnadsvillkor presenteras. Artikeln år en bearbet-
ning av "Boligform o g livsform" i boken "Hwad er en god bo-
lig?" utgiven av Danske Arkitekters Landsforbund, 1987. 
Hvem ville ikke gerne have et smukt hus i natursk0nne omgivelser, hvor man 
rigtigt kunne gå ture og koble af til fuglesang og blomsterduft? Der skulle selv-
f0lgelig vaere en have til huset - måske anlagt efter engelsk inspiration med 
gamle roser og et hj0rne med duftende krydderurter. Naboeme skulle også have 
sans for det. Hvem ville bo op ad dem, der st0jer med musik i weekenden, eller 
dem der anbringer usk0nne skure i haven, så de skaemmer ens udsigt og asste-
tiske oplevelse - for slet ikke at tale om at have en nabo med en lille virksom-
hed, hvis produktion lugter og larmer lige op ad ens dejlige bolig? Man kunne 
selvfolgelig altid anklage sådanne naboer for st0j-, lugt- eller milj0forurening, 
men man er vel helst fri for det? 
Hvorfor st0jer, lugter og roder disse mennesker egentlig? Har de slet ikke 
sans for fred og ro? 
I egen selvforståelse roder og stojer disse mennesker ikke un0digt. Deres 
bolig og dens område har en anden betydning i deres livsformer end tilfaeldet er 
for den, der dr0mmer om ro og afkobling i og ved boligen. 
Hverdagsliv kan groft opdeles mellem en raekke kontrasterende livsformer: 
én hvor man arbejder for at kunne udfolde sig i sin fritid, én hvor man ind imel-
lem "kobler a f for at kunne udfolde sig helt igennem sit arbejde, og endelig én 
hvor der ikke skaslnes mellem arbejde og fritid, men hvor man kan tale om, at 
man udf0rer et dagsvcerk. 
Den sidste er den selvstaindige livsform, som hovedsageligt findes blandt 
selvstajndigt erhvervsdrivende, men også blandt visse grupper af l0nansatte. 
For en del selvstaendige er bolig og arbejdsplads ét hele: det gaelder både på 
32 Lone Rahbek Christensen 
gården, for mange butiksindehaveres vedkommende og i de möderne industri-
kvarterer i byernes omegnskvarterer, hvor der i 70'ernes byplanlaegning er taget 
h0jde for, at det er praktisk for mange selvstaendige at bo op og ned af arbejd-
pladsen, så man kan smutte frem og tilbage mellem vajrksted og bolig, som det 
nu passer sig. 
I denne livsform vaerdsaetter man "at vaere sin egen herre" forstået sådan, at 
man ikke ligger andre til last, og at man har indflydelse på sin egen hverdag på 
den måde, at jo mere man yder, jo mere får man ud af det. Boligen er centrum 
for mange aktiviteter og familiens trivsel. Aktiviteterne udf0res med glasde, ikke 
som pligter, for de er attraktive i sig selv. At man ikke vil ligge andre til last, 
skal ikke misforstås til, at man ikke samarbejder med andre. Tvaertimod arbej-
der man taet sammen med andre; man bytter ting og ydelser med dem. 
Boligen og grunden omkring huset kan naesten ligne et stort vasrksted, hvor 
man dels l0ser opgaver, dels opbevarer/omW. Disse forråd består af alt muligt 
materielt og immaterielt: dybfrysere med gr0ntsager, fisk og k0d, skure med 
kartofler eller h0ns, hylder med stof, som man kan sy t0j af, andre hylder med 
marmelade osv. Det immaterielle forråd består af samvaer med de venner, der 
udg0r et potentielt forråd af bytte- og hjaelperelationer. Man samles över et mål-
tid mad eller en kop kaffe og udveksler varer og tjenester. 
Udenfor huset må der gerne vaere pläds til en pram, en jolle, en trailer, et 
sted hvor man kan t0rre garn og ruser, et sted til en gammel udslidt traktor og 
nogle tomme oliet0nder - gode materialer, der måske kan bruges en anden gang. 
Gamle vinduer stilles forsigtigt et sted; de kan måske bruges til mistbaenke, 
drivhuse, i fiskeboden, i h0nsehuset - for slet ikke at tale om i en tilbygning til 
boligen. 
Omegnen inddrages også i forrådssamlingen: i vandl0b fanger man fisk med 
redskaber "der kaster noget af sig", man går på jagt for at få k0d, man opstiller 
bistader, så man får honning. De anlaeg, der kraeves, for at man i denne livs-
form kan samle sine forråd, laver man ofte selv. Det g0res efter det princip, at 
det skal vasre godt og ikke koste kontante penge. Det er anlaeg, der i folks egne 
0jne er sirlige og tjener et formål, men de er ikke "arkitekttegnede". For disse 
mennesker er det at have et skur med et forråd sk0nt i sig selv. 
Anderledes er det i den livsform, hvor man realiserer sig selv i fritiden. Den 
kaldes l0narbejderlivsformen. Man tjener sine penge til fritiden i arbejdstiden, 
hvor man ikke s0ger de store udfordringer. Fritidsbeskaeftigelserne har mere 
karakter af hobby. En hobby må koste penge i modsaetning til den selvstasndi-
ges syslen, der var pengebesparende. 
Privatlivet i l0narbejderlivsformen kan leves på en lang raskke måder, der 
haenger sammen med, hvordan man bruger sin bolig. For nogen betyder den 
meget lidt; den bruges til udhvilning. Resten af fritiden föregår uden for boli-
Det frie initiativ, naturromantik eller fest i gaden? 33 
gen: i sportsklubben, på vaertshuset, i beboerhuset, i en förening, i bingohal, på 
aftenskole, i hobbyklub, i kolonihave, på campingplads eller på charterrejse. 
Boligen kan i så fald veere lille og skal vaere nem at vedligeholde. Til gengaeld 
kraeves der mange offentlige anlasg til kollektivt brug i fritiden. 
I den anden variant af denne livsform er familielivet i og omkring boligen 
centrum for fritidslivet. Man tjener penge til at forbedre de materielie göder: 
parcelhuset, tilbygning, nye dyre blyruder, bil, sommerhus, opvaskemaskine, 
nye m0bler, campingvogn. Fritiden går med f.eks. vedligeholdelse og om- og 
udbygning på ejendommen, ofte i selskab med familie og venner, som man så 
hygger sig med samtidig. Tit er man ligesom i den selvstaendige livsform 
involveret i bytte- og lånerelationer til naboer og venner. 
Afg0rende for, hvorledes l0narbejderfamilien bruger sin bolig, og hvorledes 
0konomien raskker til i hverdagen, er hustruens livsform. Mange l0n-
arbejderhustruer basrer ikke den samme livsform som deres mand. Kvindernes 
begrebsverden er bygget op omkring hjem og familie. Det, de foretager sig i 
forhold til hjemmet og opretholdelsen af det familiaere samvaer i hjemmet, er 
meningen med livet - også selvom de har arbejde. Boligen har derfor meget 
st0rre betydning for disse kvinder, end den har for deres mand. Indretningen af 
hjemmet, opbygningen af den hjemlige hygge og vedligeholdelsen af hjemmet 
er for disse kvinder noget dejligt - der selvf0lgelig skal g0res, men som g0res 
med kaerlig hånd. De nyder orden i k0kkenet, orden i skabene og at vaere sam-
men med familien i stuen. Maendene derimod opfatter husarbejde som en pligt, 
der skal g0res hurtigst muligt. Boligen er for kvinden rammen om familielivet -
det er to sider af samme sag. Det er derfor vigtigt for hendes trivsel i boligen, at 
familiemedlemmerne overhovedet gider vasre hjemme sammen med hende. Det 
g0r de desvasrre ikke altid, hvorfor hendes holdning til boligen og opgaverne 
heri asndres, så hun i stedet opfatter sig selv som serviceapparat. Hun trives 
bedst sammen med en mand, der realiserer sin fritid i boligen som "familiefar". 
Også i den sidste livsform indgår boligen på helt forskellig vis i mands og 
kvindes liv. Det er den karrierebundne livsform, hvor man udfolder sig igennem 
sit arbejde, der er det primasre for en i livet. Ens faerden föregår i bestemte 
milj0er. Man forventer, at man i fritiden har mulighed for afkobling i rolige, 
diskrete omgivelser, der er praeget af et repraesentabelt udseende. Boligen, der 
er en del af rammen omkring afkoblingen, er med til at udöykke den respekt, 
der h0rer til omkring karrierepersonens habitus. Den skal helst ligge i rolige 
omgivelser, hvor der ikke er for st0jende og samvaerskrasvende naboer. 
I den klassiske karrierefamilie er det manden, der udfolder sig gennem sit 
spaendende arbejde. Hustruen er hans bagland. Det skal ikke misforstås til, at 
hun i egen selvforståelse tjener ham. De udg0r nemlig et team-work, hvor han 
er hendes forland og hun hans bagland. De udg0r en symbiose, hvor de skaffer 
34 Lone Rahbek Christensen 
hinanden midler til livsudfoldelse. Han tilegner sig faglige kvalifikationer, bru-
ger dem og skaffer hende milj0 og 0konomi til at udfolde sit liv, hvor hun er 
optaget af mange former for finkulturel aestetiseren i bl.a. boligen. Det, at hun 
med engagement går op i boligindretningen, opdragelse af b0rnene, arrangeren 
middage, sammensaetning af familiemedlemmernes garderober, har stor betyd-
ning for ham: dels slipper han for at udf0re disse for ham kedelige opgaver, 
dels opbygger hun gennem sine aestetiserende g0remål den rette habitus om-
kring familien og dermed omkring ham. Denne habitus er en vigtig del af det, 
han saelger på arbejdsmarkedet. Derfor er hendes kunnen - hendes stil - og aes-
tetiksans - af stor betydning for hans succés, der ätter har betydning for hele fa-
milien. 
Denne kvindelige kreativitet, der kommer til udtryk i bl.a. boligen, er noget 
den rigtige baglandskvinde nyder at s0ge inspiration til og nyder at gå alene 
med, når manden arbejder meget eller rejser. Som en baglandskvinde siger: 
"Jeg har min rosa periode, jeg har min blå - du ved, så maler jeg vaeggene ro-
sa." Hendes aestetiseren omkring klassiske finkulturelle emner kan også dreje 
sig om haven, musik, kunst eller kunsthåndvaerk. Disse interesser må gerne ses 
i boligen, der på en gang udtrykker hendes kunne inden for det finkulturelle, og 
som samtidig er et materielt udtryk for mandens succés. Man kobler af i hendes 
hjem. Det er derfor boligen helst ikke skal vaere omgivet af andres forstyrrende 
st0j og uaestetiske rod. Fra boligen - eller sommerhuset - må der gerne vaere 
udsigt till "natur", som denne ses med naturromantikerens 0jne: Det rolige ikke-
produktive landskab, hvor man på forskellig vis kobler af. Man kan enten 
systematisere den "videnskabeligt" som f.eks. amat0rornitolog eller -botaniker. 
Man kan også nyde den ved en individuel sportslig "fight" - gennem jagt, fis-
keri med flue og tynd, tynd line eller sejlsport. Eller man kan i naturen s0ge 
aestetisk inspiration til kunstnerisk udfoldelse. 
I l0narbejderlivsformen stilles der ikke krav om ro og afkobling til fritids-
områder; der må gerne ske noget - "vaere fest i gaden" - når man har fri. Natur-
oplevelserne er nogle helt andre end i karrierelivsformen. Ofte föregår de kol-
lektivt eller i kolonier: det taetbebyggede sommerhusområde, campingpladsen, 
på rad og raekke längs åen med de andre lystfiskere fra föreningen, til traening 
med hundeklubben på en mark. 
Forbl0ffende tit er boligkvarterer ikke blandinger af livsformer. De vaerdier, 
der prioriteres h0jt for boligen - og de 0konomiske omkostninger, der er ved 
disse vaerdier - g0r, at de bor forskellige steder. Alligevel er konflikter, der 
skyldes livsformernes forskellige begreber om bolig og fritid ikke ualmindelige. 
Ser vi med den karrierebundne livsforms 0jne på sägen: ja, så 0delaegger den 
selvstaendige livsform den aestetik, "naturen" stiller til rådighed, med skure og 
grej, med plastik på kartoffelmarkerne, med usk0nne genbrugsmaterialer, med 
Det frie initiativ, naturromantik eller fest i gaden? 35 
lydkanoner på bundgarnspaelene, med lugt fra m0ddinger. L0narbejder-
livsformen larmer, og de offentlige domaener, deres hobbies krasver, må be-
stemt flyttes ud af den karrierebundnes fritidsområder. Set med de andres 0jne 
spaender karrierelivsformens forestillinger om "milj0" ben for, at man overho-
vedet kan udfolde sig "meningsfuldt". 
De livsformer, der er skitseret her, ser dagliglivet med forskellige 0jne, og 
de stiller derfor forskellige betingelser til deres omgivelser. De lever i evig kon-
flikt med hinanden, fordi hver af livsformerne hele tiden kaemper for at opret-
holde eksistensbetingelserne for sig selv. Den karrierebundne livsform har nok 
de bedste vilkår, fordi dens syn baeres af mange, der har indflydelsesrige poster 
i samfundslivet og derigennem traeffer beslutninger, der har konsekvens for 
mange. Det er vigtigt, at disse beslutningstagere forstår, at man ikke kan tvinge 
et livsm0nster eller en aestetik ned over hovedet på befolkningsgrupper, der 
baerer en anden livsform end en selv. G0r man det alligevel, vil der ofte opstå 
uventede, besvaerlige situationer, når disse livsformer fors0ger at kaempe for 
deres vante vilkår. 
Herudover har også de kvantitative forskydninger imellem livsformerne be-
tydning for, hvordan hverdagen i boligen i fremtiden vil späende af. Som livs-
formerne er beskrevet ovenfor, består en "ideel" familie af en mand med en be-
stemt livsform og en kvinde med en dertilh0rende kvindespecifik livsform, 
hvori bolig og familieliv har st0rre betydning end i hans. Parforhold er 
naturligvis ofte sammensat på tvaers af disse modeller - og det giver anledning 
til mange konflikter i hjemmene. Med hensyn til fremtiden er det, der er 
interessant, hvorvidt den gruppe af kvinder, der baerer traditionelt mandlige 
livsformer, vil fortsaette med at stige. 
Det er isaer inden for den karrierebundne livsform, der er kommet flere 
kvinder, der selv g0r karriere, og altså ikke baerer en baglandslivsform. Disse 
kvinder har intet bagland. Det samme gaelder mange maend fra karriere-
livsformen, fordi dennes ekspansion i 60'erne og 70'erne medf0rte, at mange 
karrieremaend blev gift med kvinder, der ikke bar baglandskvindens livsform, 
men en l0narbejder-hustru-livsform. Det betyder, at hun ikke er en del af hans 
team-work; han har dermed intet reelt bagland. Disse forhold har medf0rt, at 
mange af de funktioner i karrierelivsformen, der, når der er et bagland til stede, 
knyttes til boligen, nu også kan k0bes og udf0res uden for hjemmet. Der taen-
kes her på stigende brug af restauranter, klubber, time-share m.v. De enlige 
karrieremaend og -kvinder foretraekker mindre, men eksklusive boliger, der 
ikke bruges til så mange formål. Også inden for l0narbejderlivsformen findes 
der kvinder, der ikke baerer den dertilh0rende hustrulivsform. Det er kvinder for 
hvem intet omkring familieliv og boligvedligeholdelse er attraktivt; det er tvaer-
timod besvaerligt. De må - for kontante penge - k0be sig fra meget af det, andre 
36 Lone Rahbek Christensen 
hygger sig med at udf0re og derved sparer penge ved. Det kan få selv en rimelig 
indtaegt til at vasre for lille. 
Nu skal man ikke forledes til at tro, at det store flertal af kvinder i fremnden 
vil skifte livsform fuldstaendig bort fra de kvindetypiske. Tvaertimod lasgger 
mange helt unge piger ikke skjul på, at de 0nsker at få deres livsindhold i fami-
lielivet og hjemmet efter fyraften. Vi kan roligt regne med, at vi også i fremnden 
har brug for boliger, hvori et familieliv skal kunne udfolde sig. 
De livsformer, der her er beskrevet kort, er en raekke begrebsverdener, der 
hver isasr består af begreber, der hamger strukturelt sammen og dermed define-
rer hinanden. Man ser, opfatter og tolker sin omverden igennem sin livsforms 
begrebsverden. Man ops0ger vilkår i sit liv ud fra, hvad der er rimeligt i ens 
livsform. Man vurderer og anvender eller forkaster de vilkår, der bydes en ud 
fra sin livsform. Det betyder, at de, der er med til at skabe vilkår for mennesker 
med livsformer, der er forskellige fra ens egen, må s0ge at satte sig ind, hvor-
dan de vilkår, man skaber, vil kunne indgå i disse livsformer. Vil man tilh0re 
den gruppe i samfundet, der er med til direkte at skabe de materielie vilkår for 
andres livsudfoldelse, må og skal man også kunne saette sig ind i, hvad der er 
gode vilkår for andre - hvad enten disse "andre" er de livsformer, der sjaeldent 
ytrer sig i samfundsdebatten, eller disse "andre" har en adfasrd eller et forms-
prog, som man selv synes er ukultiveret. Deres adfaerd eller formsprog vil ved 
naermere eftersyn sandsynligvis vise sig netop at vaere kultur - bare en anden 
kultur end ens egen. For eksempel er en bestemt aestetik vigtig for, at man i 
karrierelivsformen kan udtrykke den rette habitus, mens den selvsamme aestetik 
vil vaere begraensende for livsudfoldelsen i andre livsformer. Det er nok vaerd at 
taenke over, at den livsform, der har det "grimmeste" formsprog (= mindst 
"arkitektede"), er den livsform, hvis livskvalitet vi oftest romantiserer omkring -
nemlig den selvstaendige livsform! 
Sådan som livsformerne er beskrevet ovenfor, er de brugt som billeder på 
folks hverdagsliv. Disse billeder på folks hverdagsliv er fremkommet, fordi vi 
er gået ud fra nogle teoretiske begreber om forskellige typer af livsformer, der 
h0rer n0je sammen med den samfundsstruktur, som de möderne vestlige sam-
fund består af. For at kunne bruge livsformsbegreberne i l0sning af konkrete 
säger er man selvf0lgelig n0dt til at have en meget mere detaljeret viden om de 
enkelte livsformer og deres varianter, end det har vaeret muligt at beskrive 
ovenfor. Der henvises derfor til nedenstående litteratur. Man er også nodt til at 
få en förståelse af forskellen mellem livsformsbegreberne og folks konkrete liv. 
Livsformsbegreberne er udviklet som arbejdsredskaber til brug for at kunne 
saette sig ud over den kulturelle blindhed vi alle er bebyrdet med. Også om dette 
kan der laeses mere i den omtalte litteratur. 
Lone Rahbek Christensen 
Det frie initiativ, naturromantik eller fest i gaden? 37 
Referenser 
Thomas Hojrup: Det glemtefolk. SBI 1983. 
Johannes M0llgaard: By ens sociale geografi. SBI 1984. 
Lone Rahbek Christensen: Hver vore veje. Livsformer, familietyper og kvinde-
liv. Etnologisk Forum 1987. 


Danish

Det frie initiativ, naturromantik eller fest i gaden?

Thiberg, Sven

Byggfunks nittital - en ovetenskaplig betraktelse?

Hirn, Olof

Holm, Lennart

Recensioner

Lehtonen, Hilkka

Werner, Karla

Eriksson, Jan

Lundequist, Jerker

Westerman, Ann

Efforts to objectify quality and to transfer the internal understanding of architecture to the quality system of the construction sector have proven problematical. This article is a study of the meaningful nature of the concept of quality, and its meaning in different contexts, on the basis of four Finnish studies, three of which were led by the author

m- N O R D I S K A R K I T E K T U R F O R S K N I N G 1 9 9 3 : 4 
lm. 
og 
7. 
ory 
det 
i & 
lor-
Om kva l i te tsbegreppets men ings fu l l he t 
i a r k i t e k t u r o c h byggande 
- p å v ä g a t t o m r i n g a k v a l i t e t e n 
av Hilkka Lehtonen 
Försöken att objektivera kvalitet samt överföra den interna förståelsen av arkitekturen 
till byggnadsbranschens kvalitetssystem har visat sig problematiska. I artikeln stu-
deras kvalitetsbegreppets meningsfullhet och den innebörd det får i olika situationer 
utgående från fyra finländska undersökningar (tre av dem har letts av författaren)'. 
Hilkka Lehtonen, 
Lab. för samhälls-
och byggnadsplanering, Esbo FILOSOFERNA Christian Burman och Simo Säätelä har definierat tre sociala villkor som måste vara uppfyllda för att göra 
diskussioner om kvalitet meningsfulla:2 
1. att deltagarna besitter tillräcklig kunskap och 
kompetens; 
2. att det finns ett tydligt syfte; 
3. att när man talar om kvaliteten hänvisar till 
något som kan erfaras eller skönjas. 
I byggbranschens kvalitetssäkringssystem 
utgår kvaliteten från i förväg uppställda krav. 
Dessa riktar uppmärksamheten mot: 1) produk-
tens egen kvalitet samt 2) dess "performance"-
kvalitet. 
Performance-konceptet betyder att man utgår 
från brukarens krav. Tankesättet närmar sig ett 
intressetänkande, där olika parter ges utrymme 
att formulera sina berättigade krav efter sina 
behov eller begär.3 Men för att objektivera des-
sa krav och därmed kvalitetens innehåll har man 
med hjälp av olika kvalitetsklassifikationer och 
-nivåer avkrävt objektet vissa förutbestämda 
egenskaper. 
Ett annat angreppssätt är att utgå från kompe-
tensen hos dem som deltar i planeringen qch 
byggandet och att söka lämpliga sätt att för-
medla och sammanjämka deras skilda sakkun-
skaper. Man kan inte frigöra sig från de olika 
aktörernas eventuella brist på sakkunskap eller 
objektivitet genom att definiera kvaliteten, och 
behovet av en exakt definition av kvalitet blir då 
av sekundär betydelse. Att man saknar en klar 
definition betyder dock inte att diskussionen om 
kvalitet måste bli meningslös. 
Enligt forskaren Markku Norvasuo4 vid VTT 
har problemet med kvalitetsbegreppet varit att 
19 
man fasmat vid objektets egenskaper. Han ser 
dessa egenskaper som betydelsefulla, speciellt 
inom kommunikationen men understryker sam-
tidigt att uppnåendet av kvalitet är beroende av 
skickligheten hos dem som har ansvaret för pro-
jektet. Det betyder bland annat att planerarna i 
tillräckligt hög grad måste behärska de rele-
vanta produktionsmetoderna. 
Men en tillräcklig sakkunskap inom plane-
ringen räcker inte ensam; den måste också ge-
nomtränga sociala spelregler av olika slag (med 
andra ord kunna förmedlas). I planeringen finns 
ofta en spänning mellan socialt erkänd sakkun-
skap (t. ex. arkitekternas sakkunskap) och sådan 
sakkunskap som aktören själv besitter (t. ex. en 
kommunal beslutsfattare i början av sin bana). 
Frågan om sakkunskapernas innehåll och ka-
raktär får ofta en avgörande betydelse när aktö-
rerna förväntas överskrida det egna kunskaps-
områdets gränser (t. ex. från stadsplanering till 
byggnadsplanering eller från byggnadsplane-
ring till förverkligande). 
Kvalitetens relationsfält 
En kvalitet som man inte kan föreställa sig i sin 
helhet som ett relationsfält existerar inte. Den får 
sin mening genom den kontext den ingår i. Det 
gör kvaliteten svår att förstå för dem som älskar 
exakta begrepp och termer. 
Talet om kvalitet blir för det första menings-
fullt genom sin relation till uppsatta mål. En 
sådan målsättningsrelation har också beaktats 
från preciserade utgångspunkter i byggbransch-
ens kvalitetssäkringssystem. Jag följer här Mark-
ku Norvasuos tankegång. 
Kvaliteten är för det andra relaterad till de 
ekonomiska förutsättningarna. Men kvaliteten 
bör inte definieras via dessa resurser. Att öka re-
surserna är inte i sig tillräckligt för att åstad-
komma kvalitet. I stället kan man påstå att eko-
nomiska frågor ofta leder planeringen vilse ge-
nom att begränsa den till vissa frågeställningar. 
I Finland har Byggnadsstyrelsen exempelvis an-
vänt en kvalitetsklassificering som mera inne-
bär en kostnadsklassificering. Den innehåller 
kostnadsnivåer knutna till kvalitetsklasser och 
kostnaderna jämförs med det s. k. normalpriset. 
Kostnadsklassificeringen är vidare kopplad till 
specificerade byggnadstyper och -arter. 
Kvaliteten relaterar sig för det tredje till verk-
samhetens faser. Den lever och förändras med 
dem. Också förståelsen av målen växer succes-
sivt i planeringsprocessen. Samtidigt bör man 
hålla i minnet att målsättningens språk inte är 
detsamma som förverkligandets språk. Från ett 
innehavarperspektiv på sakkunskapen kan man 
också påstå att man borde göra det möjligt för 
planeraren att utnyttja sin egen sakkunskap och 
tolkningsförmåga i målsättningsprocessen. 
Kvaliteten hänför sig för det fjärde till ar-
kitekturens grundkategorier. Arkitekter plane-
rar såväl egnahem som industribyggnader, men 
de val som förekommer här bygger på rätt så oli-
ka grunder. Något provocerande kan man säga 
att representativitet är ett helt annat kvalitets-
mål för ett egnahem än för en industribyggnad. 
Kvaliteten har därför att göra med de för upp-
draget karaktäristiska utgångspunkterna. 
Till sist relaterar sig kvaliteten till den interna 
förståelsen i olika fält och för olika parter. Frå-
gan om huruvida diskussionen förs inom eller 
utanför byggbranschen eller arkitektkåren kan 
ses som exempel. Att föra ut en intern diskus-
sion utanför branschen är alltid svårt. Den in-
terna diskussionen fungerar integrerande inom 
branschen, samtidigt som den gör diskussionen 
till ett uttryck för de enskilda talarnas förhåll-
ningssätt (ett karaktäristiskt forum i detta av-
seende är t. ex. arkitekturtävlingarna). 
Subjektivitet - objekt ivi tet 
Man har ibland försökt närma sig kvalitetsbe-
greppet utgående från en objektivitets-/subjekti-
vitetsaxel. Då har man oftast förbundit subjek-
tiva dimensioner med psykologiska aspekter 
(känslor, motiv, åsikter, m. m.). Den kvalitet som 
man sedan hänfört till dessa aspekter har man 
inte velat uttrycka med hjälp av mätbara krite-
rier, vilket man däremot konsekvent gjort vad 
detgälltden s.k.objektivadimensionen. De "ob-
jektiva" kriterierna har istället kännetecknats av 
konkretion eller till och med av självklarhet. 
20 HILKKA LEHTONEN 
iset. 
I till 
erk-
ned 
ces-
man 
e är 
i ett 
man 
t för 
och 
l ar-
ane-
men 
ioli-
säga 
tets-
;nad. 
upp-
terna 
Frå-
eller 
i kan 
>kus-
n in-
inom 
onen 
:håll-
a av-
:tsbe-
jekti-
bjek-
ekter 
t som 
man 
krite-
t vad 
;"ob-
atsav 
let. 
Det bedrägliga i denna tudelning är att man på 
sätt och vis via den misstänkliggör normativt 
grundade subjektiva kriterier. De kriterier som 
anses vara subjektiva behöver inte sakna grund. 
Så kan man, om man följer Norvasuo, vidare 
hävda att en dylik tudelning snarare leder vilse 
än är till hjälp. Istället uppmanar han oss att 
undersöka de använda kriteriernas: 
- syfte (varför har de uppställts?); 
- meningsfullhet (på vilka sätt kan de förstås 
och förverkligas?); 
- acceptabilitet (vem har rätt att uppställa 
dem?) och 
testbarhet (hur kan man övervaka deras 
förverkligande?) 
I stället för en tudelning subjektivitet-objek-
tivitet borde man få fram motiverade kriterier 
som uppfattas flexibla och öppna. Dessa kan 
utvecklas genom diskussioner bundna till kon-
kreta fall. Detta förutsätter emellertid att man 
använder gemensamma, mer generella refe-
rensramar. 
Ett försök att förena ett traditionellt "slutet" 
med ett' 'öppet' sätt att se på kvalitet har varit den 
s. k. ASLA-metoden5. Den har utvecklats i Fin-
land. I den har man inte velat uppfatta kvalitet 
som något oföränderligt utan som beroende av 
utvärderaren och dennes bakgrund. Dock har 
man sökt göra själva förfarandet enhetligt. Man 
söker klargöra på vilka grunder objektet värde-
ras. Metoden fungerar på två nivåer genom att 
grunda sig på: 
- professionella sakkunskaper, genom vilka 
man bygger upp gemensamma referens-
ramar; 
- subjektiv sakkunskap, som ger gransk-
ningen ett konkretare innehåll och knyter 
den samman med mänskliga värderingar. 
Som huvudklassificering fungerar naturen, den 
byggdamiljön.den sociala miljön, verksamhets-
miljön och servicemiljön. Klasserna har tills vi-
dare strukturerats som ett parvist väljande av 
faktorer. Med denna metod får man fram kva-
litetsprofiler som uttrycker de betraktade objek-
tens relativa vikt. En lyckad användning av me-
toden förutsätter att rätt intressegrupper kan 
delta i utvärderingen. Metoden syftar till kom-
munikation. En viss slutenhet i metoden ger 
stabilitet i utvärderingen, men medför också 
vissa begränsningar. Samtidigt kräver över-
gången från profiler till åtgärder en insiktsfull 
tolkning av planeraren. Metoden har prövats för 
att bestämma förbättringsåtgärder i befintliga 
boendemiljöer. 
Av det föregående har framgått att man både 
kan försöka hitta grunden för kvalitet i något 
slags stabil generell plattform eller utgå från vad 
kvalitet i en viss situation betyder för de berörda 
parterna. 
Kvalitet och invånardeltagande 
i planeringen 
Ett sätt att uppnå rätt slags kvalitet i boende-
miljöer har sedan länge varit att låta brukarna 
delta i planeringen. Detta svar har givits dels på 
etiska och ideologiska, dels på kunskapsbase-
rade grunder6. När det gäller utveckling av re-
dan existerande miljöer har detta fungerat, men 
det har emellertid framstått som ett oöverstig-
ligt problem att planeraren inte i förväg kan veta 
vilket betydelseinnehåll brukarna kommer att 
tillskriva en ny miljö i bruksskedet. Man har 
dock missat möjligheten att ta reda på bety-
delseinnehåll knutna till befintliga livsmiljöer. 
Pentti Tuovinen har i sin avhandling utvecklat 
olika symbolklasser och analyserat deras inne-
håll samt utvecklat en metodik med vilken man 
kan få fram betydelseaspekter. Han har samti-
digt studerat äldre stadsbildsanalyser i Finland 
och konstaterat att de så gott som helt förbisett 
betydelser och symboler7. Han knyter detta för-
biseende till modernistiska arkitekturuppfatt-
ningar. 
På kunskapssidan har man försökt öppna ett 
nytt perspektiv genom att blottlägga brukarnas 
mentala bilder. Ett problem med detta angrepps-
sätt är att mentala bilder av miljön sällan är så 
konkreta att planeraren kan tolka dem. Inte hel-
ler existerar de mentala bilderna färdiga. De 
måste liksom kvalitetskriterierna klargöras i 
dialogsituationer i anslutning till planeringen. 
Man kan till och med hävda att en sådan pro-
OM KVALITETSBEGREPPETS MENINGSFULLHET 21 
Bildserien demonstrerar, hur bilderna kan fungera i betydelsegivningsprocessen och möta invånarnas 
egen erfarenhetsgrund på ett intimt sätt. (Bilderna av Anja Allas). 
cess är nödvändig om man inser att miljön även 
är en mental produkt. 
Man kan i planeringen närma sig proble-
matiken genom ett gemensamt tolkande samtal 
där man utnyttjar olika visuella framställnings-
sätt. Med sin kulturbundna förkunskap förmår 
invånarna koppla olika slags betydelseinnehåll 
till bilderna och projicera sin egen erfaren-
hetsgrund till dem. 
Bildserien ovan är ett exempel på hur plane-
raren kan stärka en gemensam erfarenhetsgrund 
genom att skapa gemensamma referenser. I stäl-
let för att främmandegöra skapar bilderna kopp-
lingar till invånarnas levnadssätt och livssitu-
ation. Bilderna är inlevelsefulla tolkningar av 
möjligheter som finns i "vanlig" arkitektur. Be-
traktaren möter också spänningen mellan det 
som visas och det som inte visas. Betraktaren 
förväntar sig att invånarna när som helst kan 
komma till platsen och dricka sitt morgonte! 
Sammanfattning 
I strävan efter att uppnå kvalitet genom brukar-
deltagande i planeringen är det sammanfatt-
ningsvis viktigt att förstå följande utgångs-
punkter8: 
- Olika kontrahenter besitter olika, specifika 
sakkunskaper. Det är viktigt att kunna förmedla 
och jämka samman olika slag av sakkunskap; då 
kan man överskrida sakkunskapen hos en en-
skild part. En förutsättning är emellertid att man 
skapar gemensamma plattformar för diskussion. 
Däremot kan behovet av att uppnå enighet i hög 
grad variera med situationen. De sociala uppfatt-
ningar som reglerar olika valsituationer måste 
kunna diskuteras och påverkas. 
22 HILKKA LEHTONEN 
seüák 
it 
I 
amas 
Mías). 
t kan 
ite! 
nkar-
mfatt-
ings-
cifika 
media 
ap; då 
;n en-
ttman 
ission. 
t i hög 
jpfatt-
måste 
2. 
- I processen måste alla deltagare kunna fun-
gera som subjekt. I sista hand bör brukarna pre-
sentera sina målsättningar för planeringen. Det-
ta aktualiserar problematiken auktoritet kontra 
sakkunskap. I planeringen betyder auktoritet 
makt och rättighet att göra någonting, medan det 
beträffande sakkunskapen handlar om förtro-
genhet och insatthet. 
Noter 
Undersökningarna som författaren deltagit i 
är: 1) En estetiskt och kvalitativt högklassig 
fysisk miljö och de nya planeringsteknikerna, 
2) Byggandets och arkitekturens kvalitet och 
3) Utvecklandet av en bildkommenteringsme-
todik för deltagande i planeringen. Det fjärde 
forskningsprojektet är "En metod för utvärde-
ring av bostadsområdens kvalitet". 
Burman, Christian & Säätelä, Simo, 1991. 
"Rakennetun asuinympäristön laatutaso. Kä-
sitteen kielioppi". Teoksessa: von Bonsdorff 
et al. Rakennetun ympäristön kauneus ja 
laatu. Esteettisesti ja laadullisesti kor-
keatasoinen fyysinen ympäristö ja uudet 
suunnittelutekniikat. Osa 1. VTT. Tiedotteita 
1234. Espoo. VTT, yhdyskunta-ja rakennus-
suunnittelun laboratorio, s. 72 -91. ["Kvalitets-
nivån i boendemiljön. Grammatiken hos be-
greppet". I von Bonsdorff et al. En estetisk 
högklassig fysisk miljö och de nya plane-
ringsteknikerna. Del 1. VTT. Meddelanden 
1234. Esbo, VTT. Laboratoriet för samhälls-
och byggnadsplanering.] 
Jämför här Giddens, A., 1979, Central Pro-
blems in Social Theory. Actions, Structure 
and Contradiction in Social Analysis. 
Norvasuo, Markku, 1992, Rakentamisen ja 
arkkitehtuurin laatu. Laadun käyttö raken-
nusalan laatujärjestelmissä. Espoo. Valtion 
teknillinen tutkimuskeskus. Yhdyskunta- ja 
rakennussuunnittelun laboratorio. [Kvaliteten 
i byggande och arkitektur. Användningen av 
kvalitetsbegreppet i byggbranschens kvalitets-
system. Esbo. Statens tekniska forkningscen-
trum. Laboratoriet för samhälls- och bygg-
nadsplanering. YRT publikation 8.] 
Förhållandet mellan kvalitet och kvalitetskrite-
rier bör förstås som kommunikativt. Ett kvali-
tetsperspektiv måste i praktiken innebära att 
man tillskapar situationer där man på ett me-
ningsfullt sätt kan samtala om kvalitet. Då först 
kan verkliga sakkunskaper och de färdigheter 
som dessa innebär/förutsätter tas till vara. 
Hilkka Lehtonen, research professor i Urban Planning 
vid Statens tekniska forskningscentral, Laboratoriet 
för samhälls- och byggnadsplanering, Esbo. 
5. Nevalainen, Risto & Vuorela, Pertti, 1991, 
Asuinalueiden laadun arviointimenetelmä. 
Kokeiluna Matinkylän laadun arviointi. Es-
poon kaupunkisuunnitteluviraston tutkimuk-
sia ja selvityksiä B4:1990. Espoo. [Utvärde-
ringsmetod för bostadsanvändning. Experi-
ment gällande kvaliteter i Matinkylä-områ-
det. Utredning och forskning av Esbo stad. 
B4:1990. Esbo.] 
6. Ervamaa, Pekka; Lehtonen, Hilkka; Norva-
suo, Markku, 1992, Kuvakommentointi-
metodin kehittäminen osallistuvaan suunnitte-
luun. Matinkyläkokeilun 1. Vaihe. Valtion 
teknillinen tutkimuskeskus. Yhdyskunta- ja 
rakennussuunnittelun laboratorio. YRT 
julkaisu 10. Espoo. [Utveckling av bild-
kommenteringsmetod för brukarplanering. 
Statens tekniska forskningscentrum. Labora-
toriet för samhälls- och byggnadsplanering. 
YRT publikation 10. Esbo.] 
7. Tuovinen, Pentti, 1992, Ympäristökuvajasym-
boliikka. Teknillinen korkeakoulu, yhdys-
kuntasuunnittelun täydennyskoulutuskes-
kus. Julkaisu A 20. Espoo. [Miljöbild och 
symbolik. Tekniska högskolan, Vidareutbild-
ningscentrum för samhällsplanering. Publi-
kation A 20.] 
8. Ervamaa et al. Espoo 1992, Kuvakommen-
tointimetodin kehittäminen osallistuvaan 
suunnitteluun. Valtion teknillinen tutkimus-
keskus, Yhdyskunta- ja rakennussuunnitte-
lun laboratorio. YRT Julkaisu 10. [Miljöbild 
och symbolik. Laboratoriet för samhälls- och 
byggnadsplanering. Publikation A 10.] 
OM KVALITETSBEGREPPETS MENINGSFULLHET 23 


Tillberg, Jonas Schild

Sangregorio, Inga-Lisa

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 1,1991 147 
Recenserat 
Charles Moore, Gerald Allen och Donlyn Lyndon: The Place ofHouses. New York 
1974. 
Jonas Schild Tillberg 
KTH-A 
"If you care enough just do it." skriver 
författarna i förordet till The Place of 
Houses och sammanfattar därigenom 
den avmystifiering av arkitektur som ut-
gör ett av bokens huvudtemata. Man me-
nar att om bara omsorgen finns om den 
miljö man vill åstadkomma, så kommer 
den arkitektur eller design som skapas att 
bli god. Orden riktar sig direkt till läsa-
ren, och avslöjar också därigenom vilken 
huvudmålgruppen förverket är: Mannen 
som planerar eller står i begrepp att låta 
bygga sig en bostad eller ett hem, men 
som saknar de specialiserade kunskaper 
som exempelvis arkitekter har. 
Utgångspunkten för verkets tillkomst 
var författarnas premiss att de hus som 
byggdes vid den tidpunkt boken skrevs 
mestadels var hemska och tillkomna utan 
omtanke, vilket inte hade varit fallet cir-
ka hundra år tidigare när det hade funnits 
mönsterböcker att tillgå för den som 
skulle bygga sig ett hus. Man ville därför 
göra en mönsterbok i sen 1800-talsanda 
för dagens byggare - inte för att visa va-
riationsrikedom att välja mellan i detaljer 
etc så mycket som för att klargöra vilka 
val byggaren har att göra för att skapa ett 
bra hus och en god och personligt präglad 
miljö. 
Metoden för detta som författarna 
valt är att visa på exempel på vad de me-
nar vara god arkitektur i några olika 
aspekter via ett antal situationer och/eller 
objekt. Tre objekt bildar den huvudstam 
kring vilken resonemanget och teoribild-
ningen sedan huvudsakligen kretsar. Två 
av dessa är mindre städer (Edgartown 
och Santa Barbara); ett är en fritidsan-
läggning ritad av det kontor vid vilket hu-
vudförfattaren var verksam vid dess till-
komst (Sea Ranch). Dessa tre objekt pre-
senteras ingående i var sitt kapitel för att 
senare tillsammans med andra verk tjäna 
som förtydligande exempel på den teori 
om de tre byggstenar som konstituerar en 
byggnad som sedan utvecklas i de följan-
de kapitlen. 
Där menar författarna att varje bygg-
nad bär inom sig tre övergripande ord-
ningar: rummets, maskinens och dröm-
mens ordning. Via rikliga exempel ut-
vecklas tankegångar om hur olika rums-
samordningar inverkar på skilda sätt och 
hur de bär på olika historiska minnen i det 
första av dessa tre kapitel. Rummets inre 
148 Recenserat 
organisation och dess kommunikation 
med omgivande rum via övergångar och 
gränser diskuteras också, liksom ljusets 
rumsliga möjligheter och egenskaper. 
Kort berörs också begreppen 'utsikt' och 
'fokus'. 
Maskinens ordning, eller tekniska 
funktioner, handlar det därpå följande 
kapitlet om. Kortfattat beskrivs där huset 
som ett tekniskt system med två delar: de 
som sköter sig själva och de som opere-
ras av människor. Man diskuterar ganska 
pragmatiskt för- och nackdelar med olika 
placeringar av installationer och redovi-
sar vilka de är och vilka syften de tjänar. 
Speciellt ägnas badrummets funktion 
och installationer intresse, där man gör 
historiska utvikningar och exemplifierar 
med objekt från det egna kontorets pro-
duktion. 
Den tredje byggstenen i huset är 
drömmen. Den rumsliga utformningens 
eller de tekniska installationernas garan-
tier för ett väl fungerande hus borgar inte 
i sig för "god" arkitektur, menar förfat-
tarna. En tredje beståndsdel måste till; en 
manifestation av en vilja att låta byggna-
den uttrycka något. Detta uttryck kan va-
ra en historisk tradition, en politisk hand-
ling, en personlig spegel eller en estetisk 
proklamation - huvudsaken är att den lå-
ter byggnaden vittna om sin egenart och 
sitt existensberättigande. Att någon har 
brytt sig tillräckligt om den. Att den är ett 
resultat av mål som någon har velat upp-
nå. 
Efter dessa inledande exempel följer 
den mer brukartillvända hälften av bo-
ken, där man på nytt tar avstamp i de tre 
ordningarna men på ett mer målinriktat 
sätt för att hjälpa läsaren att skapa sitt 
hus. Denna del kallas följaktligen "Set-
ting out Choices", där det första kapitlet 
kan beskrivas som en typkatalog på de 
enligt författarna sex olika rumssam-
manfogningar som finns, det andra som 
en dito för möjligheter att organisera tek-
niska installationer och det tredje, inte 
som ett facit på hur man bygger in dröm-
mar, men hur man på olika sätt kan place-
ra sitt hus i landskapet. 
Delarna "Mapping" och "Collecting" 
som sedan följer, anger metoder för hu-
sets klädsel i form av fönster, dörrar, en-
tréer och liknande. Färgsättning och sys-
tem för interiör arkitektur diskuteras, det 
senare bland annat med utgångspunkt 
från the Soane House. 
Förhoppningsvis har läsaren nu 
anammat en syn på arkitektur och skaffat 
sig ett förhållningssätt, om man får tolka 
författarnas intentioner, och kan gå in i 
den avslutande delen som uteslutande 
handlar om hur man organiserar det egna 
hemmet. Metoden fördetta äråterigen en 
rapport från tidigare mönsterböcker; ge-
nom en lång lista av punkter med frågor 
kryssar sig läsaren/byggaren logiskt 
fram till ett resultat som överensstämmer 
med hans önskemål. Han har visat att han 
brytt sig tillräckligt - he has cared 
enough - för att kunna bygga ett bra hus. 
Han har skaffat sig arkitektoniska refe-
renser genom strukturerade exempel. 
Han har blivit hjälpt av författarna att 
träffa de viktiga val som måste göras för 
att god arkitektur ska skapas. 
Uppgiften som författarna tagit på sig 
är stor, om man ska tro att deras intention 
är vad de utger den för att vara. Metoden 
att lägga upp den på det sätt de valt känns 
en smula främmande; jag kan inte låta bli 
att tänka på Det Bästa - ett slags allmän-
giltigt svar på vad god arkitektur är och 
hur man kan tänka kring den som skall 
passa så många (medelålders medel-
klass) amerikaner som möjligt. Jag sak-
nar nästan ett facit i slutet av boken - för 
10-20 poäng i frågetestet skall du bygga 
hustyp 1 A, för 30-40 poäng etc. 
Å ena sidan. 
Å andra sidan är det ett vällovligt för-
sök att bryta ner mystiken, som ju var hu-
vudintentionen, och förklara att arkitek-
Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 1,1991 149 
tur handlar om rationella, logiska och 
pragmatiska val som skall identifieras. 
A tredje sidan ger det via sina exempel 
faktiskt en möjlighet att skaffa sig refe-
renser och strukturera vissa elementa in-
om "hus"-begreppet. 
Detta dessutom på ett befriande pre-
tentionslöst sätt. 
Sven Hemlin, Ulla-Stina Johansson & Henry Montgomery: Professorstillsättningar i 
arkitekturämnen - på vilka grunder sker besluten? BVNs skriftserie 1990:1 (BFR), 
Stockholm. 
Inga-Lisa Sangregorio 
Stockholm 
Arkitekturprofessorn - oftare praktiker än forskare 
Hur professorstillsättningarna vid arki-
tekturhögskolorna går till kan tyckas va-
ra ett snävt ämne med begränsat intresse 
för andra än de närmast berörda. Men om 
man betänker att de elever som utbildas 
vid dessa skolor kommer att forma mor-
gondagens miljöer blir frågan genast in-
tressantare. 
Av tradition har arkitekturprofessorn 
setts som mästaren som lär ut sin yrkes-
skicklighet snarare än som en forskare 
med vetenskapliga ambitioner. Den yr-
kesrollen håller emellertid på att föränd-
ras: Även inom arkitektutbildningen är 
professorn i dag handledare för forskar-
studerande och egen forskning skall vara 
meriterande vid professorstillsättningar-
na. 
Men hur är det i praktiken? På vilka 
grunder sker tillsättningarna? Hur görs 
avvägningen mellan forskningsmeriter 
och praktiska-konstnärliga meriter? 
Skulle det nuvarande tillsättningsförfa-
randet kunna förbättras? 
Det är några frågor som diskuteras i en 
nyutkommen rapport från Byggforsk-
ningsrådets vetenskapliga nämnd, Pro-
fessorstillsättningar i arkitekturämnen -
på vilka grunder sker besluten? (BVN 
1990:1). Författarna Sven Hemlin, Ulla-
Stina Johansson och Henry Montgomery 
är psykologer och har tidigare studerat 
sakkunnigutlåtanden vid professorstill-
sättningar i andra ämnen, vilket ger möj-
lighet till intressanta jämförelser. 
Metodiskt har de tre forskarna när-
mat sig ämnet från flera håll. "Inifrån" 
genom att intervjua personer som varit 
inblandade i något tillsättningsärende 
om deras syn på arkitekturforskning, om 
vad som karakteriserar en bra arkitektur-
professor och om reglerna för och resul-
taten av professorstillsättningarna. "Uti-
från" genom att själva översiktligt grans-
ka ett antal doktorsavhandlingar i arki-
tekturämnen och framför allt genom att 
noggrant analysera sakkunnigutlåtanden 
och andra dokument från samtliga fjor-
ton tillsättningsärenden 1978-87. De för-
söker inte utvärdera resultatet (blev det 
en bra eller en dålig professor?) utan kon-
centrerar sig på själva beslutsprocessen. 
Splittrad och vital 
Arkitekturforskning är ett nytt område 
utan egna forskningstraditioner. De bort-
åt 140 doktorsavhandlingar som hittills 
150 Recenserat 
producerats är sinsemellan mycket olika 
och anknyter till olika akademiska tradi-
tioner. Någonting som karakteriserar just 
arkitekturforskningen och skiljer den 
från annan forskning har författarna inte 
funnit, annat än möjligen den konstnärli-
ga utformning som präglar många av av-
handlingarna. Sammanfattningsvis ka-
rakteriserar de forskningen som "splitt-
rad och vital". Inte heller vid arkitekt-
skolorna tycks det finnas någon enighet 
om vad som karakteriserar arkitektur-
forskning. Några av de intervjuade häv-
dar rentav att projektering är forskning 
och att ritningar och färdiga byggnader är 
en väl så god dokumentation som en 
skriftlig redogörelse för forskningspro-
cessen. Möjligen är denna oklara - och 
breda - uppfattning om vad arkitektur-
forskning är, en förklaring till att forskar-
na haft svårt att hävda sig gentemot prak-
tikerna i konkurrensen om professurer-
na. 
Oklar urvalsprocess 
Det tyngst vägande avsnittet i rapporten 
handlar om hur urvalsprocessen går till. 
Här har vi en ledig professur, en ämnes-
beskrivning och ett antal sökande med 
olika meriter. Vem får tjänsten och var-
för? De tre forskarna har försökt tränga in 
i urvalsprocessen dels via intervjuerna, 
dels via en noggrann analys av sakkun-
nigutlåtandena. 
Bland de intervjuade finns både per-
soner som varit sakkunniga och sådana 
som sökt tjänsterna. De senare anser ofta 
att olikheter i synen på arkitektur och 
vänskaps/fiendeskapsförhållanden inom 
den relativt lilla arkitektkåren spelar en 
roll, något som förnekas av de sakkunni-
ga. Båda grupperna är i stort sett nöjda 
med reglerna för tillsättning, men mindre 
nöjda med hur de tillämpas. 
Inom gruppen sakkunniga finns olika 
åsikter om vilka urvalskriterier som är 
viktiga och även om hur urvalsprocessen 
bör gå till. En grupp betonar de byggna-
der den sökande åstadkommit ("Är han 
en bra arkitekt?"), en annan skrifterna 
("Kan dom inte redovisa vad dom har 
tänkt så är det inte bra"). Några betonar 
samarbetet inom sakkunniggruppen, 
medan andra hävdar att det är viktigt med 
individuella ställningstaganden. Trots 
olikheterna framtonaren gemensam bild 
av en urvalsprocess med en snabb grov-
gallring fram till en tätgrupp av sökande 
bland vilka valet i praktiken står. 
Så långt intervjuerna. Sakkunnigutlå-
tandena har en annan status: De är de of-
fentliga dokumenten över tillsättningar-
na. Av dem kan man kräva att det tydligt 
framgår på vilka grunder besluten fattats. 
Här finner författarna mycket övrigt att 
önska: "Vår analys av sakkunnigutlåtan-
dena antyder att kvaliteten i de sakkunni-
gas bedömningar inte alltid är optimal" 
skriver de och räknar upp ett antal brister 
i utlåtandena: 
- de är ofta anmärkningsvärt korta 
och det är betydlgt vanligare än in-
om andra ämnen att man avger ett 
gemensamt utlåtande; 
- de är ofta onödigt hårt vinklade till 
"vinnarens" fördel och ger därige-
nom intryck av att de sakkunniga 
fungerat som advokater snarare än 
som domare; 
- de väger sällan starka och svaga si-
dor hos tätgruppen av sökande mot 
varandra och blir därför otydliga: 
Det framgår inte klart hur avväg-
ningen av meriter gått till. 
Praktiker väljer praktiker 
Analysen av sakkunnigutlåtandena ut-
mynnar i ett antal rekommendationer. De 
bör bli utförligare, med utrymme för be-
skrivning och värdering av enskilda 
forskningsarbeten, och varje sakkunnig 
Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 1,1991 
bör skriva ett eget utlåtande, så att viktig 
information inte uteblir på grund av att 
man "skrivit ihop sig". Det bör tydligt 
framgå hur avvägningen mellan olika 
meriter har skett En sådan praxis borde 
leda till att personer som har både veten-
skapliga och praktiska meriter skulle få 
större möjligheter än i dag. 
Ty om det är något som undersök-
ningen tydligt visar så är det att forskar-
na inte har en chans att hävda sig mot 
praktikerna inom ämnen som arkitektur 
och husbyggnad. Endast i ett fall gick 
professuren i ett sådant ämne till en sö-
kande som disputerat. 
En förklaring kan vara valet av sak-
kunniga. Hittills är det främst praktiker-
na som fått professurerna i dessa ämnen. 
Professorerna blir i sin tur sakkunniga 
och utser nya praktiker, osv osv. Vill man 
bryta den cirkeln måste de sakkunniga 
rekryteras från en vidare krets, kanske 
rent av från andra ämnen. 
Därmed inte sagt att det av rapporten 
framgår att det är önskvärt att bryta cir-
keln. Att sakkunnigutlåtandena behöver 
bli tydligare är en sak, att praxis för urva-
let bör förändras en helt annan. Det är ju 
inte uteslutet att praktikerns "tysta kun-
skap" faktiskt bör väga väl så tungt som 
vetenskapliga meriter. 
Viktig debatt 
En rapport som denna borde kunna inspi-
rera till en diskussion inte bara om pro-
fessorstillsättningar utan också om andra 
frågor som den aktualiserar utan att göra 
anspråk på att besvara. 
En är förhållandet mellan forskning 
och praktisk-konstnärlig verksamhet. Är 
det fråga om två helt skilda verksamheter 
eller om två sidor av samma sak? I båda 
fallen rör det sig om kreativ verksamhet, 
och det borde finnas spännande möjlig-
heter till korsbefruktning mellan dem. 
En annan är forskningens roll vid ar-
kitektskolorna. Om forskningen skall 
kunna berika arkitektutbildningen behö-
ver den en stabil bas i form av professu-
rer. Kanske behovet av "mästararkitek-
ter" i stället kan tillgodoses med hjälp av 
tidsbegränsade förordnanden? 
"Vi tror att en uppriktig diskussion 
kring dessa frågor kan bidra till ett mer 
harmoniskt och samtidigt mer stimule-
rande förhållande mellan forskning och 
praktisk-konstnärlig verksamhet i arki-
tekturämnena", avslutar författarna. 
I den diskussionen borde inte bara lä-
rare och forskare delta utan också elever-
na i grundutbildningen och praktikerna 
på fältet. 
Rapporten Professorstillsättningar i arkitekturämnen (BVNs Skriftserie 1990:1) 
beställs enklast genom ett samtal till BFRs pressekreterare Per Lindeberg, tel 08 -
617 73 36. 


Recenserat

Within various fields of knowledge, concepts like culture and way of life have opened new approaches and new areas of interest. In research in architecture, this process is only beginning. In this article, the cultural approach is discussed as a means to understand the architectural totality. A genealogy of the concepts is presented as background. The main part of the article contains the author's interpretation of how the meanings of the concepts of culture have evolved within research in architecture