Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Soronis, Georg

Swedish

Friis, Eva

Chen-Yu, Chiu

Goad, Philip

Myers, Peter

Ranhagen, Ulf

Krona, Kjell

Lundeqvist, Jerker

Tidskrift för arkitekturforskning Vol. 1, No 1,1987 5 
Svensk arkitekturforskning har saknat ett medium att publicera, recensera och kritisera vetenskapliga rapporter och artiklar uti. Arkitekturforskarnas förening vill, genom att starta Tidskriftför 
Arkitekturforskning, råda bot på denna brist, och samtidigt skapa ett 
forum för en debatt om forskningens innehåll, metodik, och kvalité. 
Tidskriften vänder sig till forskande och projekterande arkitekter, och 
andra med intresse för arkitekturens, liksom stadsplaneringens och 
formgivningens område. 
Arkitektens centrala problem är, och har alltid varit, utformnings- och 
gestaltningsfrågor. Idag kan vi se att allt fler tar mod till att sig att 
påbörja forskning inom detta svåra område, och vi tror att sådan forsk-
ning kommer att växa inom de närmaste åren. En viktig del av denna 
är att utveckla metoder för analys av arkitektur och arkitektur ideolo-
gier. Ett exempel på detta är det stora intresset idag för typologi och 
traditionsbildning. Andra viktiga uppgifter är att starta och driva de-
batter kring forskningens metod- och kvalitetsfrågor, och att etablera 
stabila kontakter med forskare och institutioner utomlands, fram-
förallt i de nordiska länderna. S amtidigt tror vi att det är viktigt att hela 
tiden fråga sig i vilken omfattning, och i vilken mening, arkitektens 
arbete kan göras till föremål för explicit kunskap - och hur mycket som 
kommer att förbli omöjligt att formalisera. 
6 Från Redaktionen 
Varje nummer kommer enligt planerna innehålla följande: 
3-6 vetenskapliga artiklar, som godkänts för publicering av två oberoende granskare; 
2 - 4 debattinlägg eller artiklar i ämnen av mer allmänt intresse; 
• recensioner av avhandlingar, rapporter m.m. 
Tidskriften avses alltså att utgöra ett forum för diskussion av arkitekturforskningens objekt, 
innehåll, syfte och metoder. Syftet med denna diskussion är att fokusera och formulera 
kritiska frågeställningar, snarare än att konstruera färdiga svar - eftersom en forskande dis-
ciplins objekt, innehåll, syfte och metoder bestäms av de villkor som gives av det om-
givande samhället. 
Med andra ord, vad arkitekturforskning är - egentligen - påverkas av samhällets ideolo-
giska grupperingar. Vi kan se en förändring över tiden från 60-talets inriktning på ratio-
nalitet, effektivitet och optimering av processer och produkter, via 70-talets fokusering på 
inflytande, ombyggnad och energifrågor, till 80-talets debatt kring de "tysta" kunskaperna 
om gestaltning, form, färg, och struktur. Man kan konkretisera detta genom att ge exempel 
på ideologiskt bestämda frågor som kan vara intressanta för arkitekturforskningen: 
Arkitektens redskap, roller och organisationsformer, institutionella förändringar typ PBL 
Plan och Bygglagen, nya boende- och livsformer, arbetsmiljön i vid bemärkelse, krav på 
energibesparing och ekologisk bebyggelseplanering, krav på brukarinflytande. 
Men arkitekturforskningen har också en relativ autonomi, vilket innebär att dess idé-
utveckling delvis bestäms av interna, inomvetenskapliga faktorer. Huvudinnehållet i forsk-
ningen kring energisparfrågorna bestämdes exempelvis av 70-talets oljekris, men syfte och 
innehåll bestämdes till stor del av arkitektkårens, av yrkestraditionen bestämda vilja, att 
energifrågorna skulle hanteras också med hjälp av rummets utformning och byggnadens 
gestalt - d.v.s. med konstnärliga, och inte bara med tekniska medel. 
Kanske ligger arkitekturforskningens kärna just i denna speciella vinkling av de frågor som 
kommer under dess ljus. Vi hoppas att diskussionerna kring vårt eget sätt att se på ämnet 
kommer att utgöra en av de centrala frågorna under de kommande åren, och att denna tid-
skrift kommer att väl spegla en sådan debatt. I detta första nummer presenterar vi därför 
framförallt artiklar som ställer frågan om arkitekturforskningens problematik. 
Redaktionen 


Redvall, Christina

Werne, Finn

Gromark, Sten

Jadelius, Lars

Paulsson, Jan

Environmental criticism, particularly the criticism of the built environment, has been mostly emotional and narrow-scoped. Architectural and planning competitions have been said to involve genuine criticism in the procedure of judging and ranking the entries. However, systematic and logically grounded principles are not easily found in the final documents of the competitions. Possible lines for developing methods of criticism are sketched here, although one has to admit that "the spirits of the ages" tend to stamp their marks on the practice of criticism

English

Towards Methods for Criticism of the Urban Environment

Etzler, Bengt

Thiberg, Sven

Orrskog, Lars

Rumsupplevelsen ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv

Tidskrift för arkitekturforskning UföAgfejWo 2,1987 85 
Historisk medvetenhet i arkitektur-
forskningen 
Boris Schönbeck 
Arkitekturens teori och historia, CTH 
SAMMANFATTNING 
Inlägg på konstituerande möte i Föreningen för Arkitektur-
forskning 3 oktober 1987. 
Mitt perspektiv kretsar kring ett generellt krav på historisk och social medvetenhet 
i forskningen. Detta perspektiv har varit vägledande i samband med frågor som 
medinflytande, varsam ombyggnad och lokal resursplanering, för att ta några 
forskningsområden som jag och andra sysslat med. Jag syftar på vad kollegor på 
vår avdelning, men också på andra avdelningar här på arkitekturskolan vid CTH, 
sysslat med - bl.a. forskare med anknytning till Centrum för Byggnadskultur, 
forskare på avdelningen för Bostadplanering, och även forskare på andra håll utan-
för denna skola. 
Arkitekturforskning gäller visserligen mycket mer - estetiska frågor, tekniska 
o.s.v. Men i alla dessa sammanhang kan man ställa ett krav på historiskt synsätt och 
en social känslighet. 
Den sociala frågan 
Låt mig först gå in på den sociala problematiken. Vi som arbetat i den forskning-
stradition som jag här skall beskriva har ställt oss frågan om vilka som har varit, 
är, och bör vara forskningens uppdragsgivare. 
Det handlar om forskningens frihet. Det gäller inte så mycket frågan om enbart 
forskaren bör avgöra vilka problem som är angelägna; det anser t.ex. inte jag. Det 
handlar mer om att forskarna - oavsett om de svarar ja eller nej på denna fråga -
ändå inte kan komma undan (den värderande) frågan om vad som är angelägna 
problem. 
Några av oss har i det läget tytt sig till åsikten att det är de allmänmänskliga 
värdena som får gälla, i formuleringar som: "Vi vill förvår del bidra till att utveckla 
86 Boris Schönbeck 
var och ens förmåga inom ramen för ett socialt och globalt sammanhang, etc." Man 
kan invända, att detta uttalande är lätt att hålla med om, men att det inte är lätt att 
se vad detta innebär för arkitekturforskningen eller arkitektarbetet. Denna invänd-
ning är rimlig. Ändå är det i vissa sammanhang inte så svårt att se sambanden 
mellan allmänmänskliga frågor och arkitektur, t.ex. mellan demokrati och planer-
ing, exempelvis i samband med totalförnyelse eller en genomgripande ombygg-
nad. Där har det inte heller varit svårt att urskilja den forskningsprofil jag här talar 
om. 
Vi har velat söka våra forskningsproblem med utgångspunkt i de samhälleliga 
problemen, från de betydelsefulla konflikterna i människomas vardagsnära kon-
takt med byggnadskulturen. Vi har främst velat se problemen från de berördas 
situation; vi har velat utforma forskningen så, att resultaten kan ställas till de 
berörda människornas (och andras) förfogande. Forskningstraditionen har blivit 
tydligare i dessa sammanhang, men de värderingsproblem som ligger i botten av 
denna tradition kan nog diskuteras även i andra sammanhang. 
Nu menar inte jag att varje enskild arkitekturforskare behöver skjuta dessa 
värderingsfrågor i förgrunden, även om det givetvis är önskvärt att var och en tar 
ställning till värderingsfrågorna. Vad jag menar är att kåren av arkitekturforskare 
har ett sådant ansvar. 
Jag ser med andra ord i detta - som handlar om forskningens etik - en viktig 
uppgift för den nybildade föreningen. 
Historiskt synsätt. 
Jag skall nu gå över till kravet på ett historiskt synsätt. Jag anställdes 1965 
tillsammans med Jonas Göransson som assistent hos Elias Cornell på 
Arkitekturens teori och historia. Man kan tycka att ämnet arkitekturhistoria har 
sina väletablerade forskningstraditioner. Det har det delvis också. Men hos Elias 
Cornell var den arkitekturhistoriska vetenskapen i uppbrott i mitten på 1960-talet, 
liksom på en del andra håll, som på Mejan (Arkitekturskolan vid Konsthögskolan 
i Stockholm). Elias hade då sedan länge angripit vissa sidor av den moderna 
planeringen i sina radiotal: "Villa och förvillelse"; "Får fabriker vara fula?"; 
"Bostadspolitik: från väckelse till uppvigling"; o.s.v.... Ämnen som var mycket 
relevanta för oss nyexaminerade arkitekter. Vi hade en begränsad arkitekterfaren-
het, men en desto större nyfikenhet och beredvillighet att reformera, eller till och 
med revolutionera i någon mening. 
Som en introduktion till en forskarutbildning gav dessa dagsaktuella frågor på 
ett sätt inte mycket ledning. Elias hade ju själv fördelen av att vara ordentligt skolad 
i traditionell arkitekturhistorisk vetenskap. Så skolad att han ibland kunde upp-
träda ganska respektlöst mot den. Å andra sidan respekterade han givetvis sin 
konst- och arkitekturvetenskap djupt. 
Om historisk medvetenhet i arkitekturforskningen 87 
Elias ägnade sig som bekant en hel del åt de ursprungliga kulturernas 
byggnadskultur. Och visst gav kunskaper om t.ex. samlare en i vissa avseenden 
djup generell kunskap om människosläktet och dess byggande. Däremot gav den 
inte någon preciserad vägledning för att lösa dagens arkitektur- och planering-
sproblem, som vi var så intresserade av. 
Vi önskade i och för sig inte bli arkitekturhistoriker av facket då, tror jag. Vi 
önskade fortbilda oss, för att få bättre, mer vetenskapligt grundade utgångspunkter 
för våra framtida yrken som arkitekter och planerare. Vi kände kanske instinktivt 
att arkitekturhistorisk kunskap hade stor relevans för dessa frågor, men visste inte 
hur. Den insikt vi fick var, att historien i sig är viktig, men att den inte utan vidare 
ger några lösningar på dagens planeringsfrågor. Vi förstod att dagens frågor bör 
belysas av arkitekturhistoriska studier, eller i varje fall genom att se problemen i 
ett historiskt utvecklingsperspektiv. Detta blev särskilt tydligt i samband med 
striden om rivning och bevarande, både för de som deltog direkt och för de som 
engagerade sig på annat sätt. 
Då var det inte svårt att se att problemen hade historiska rötter. Att den sociala 
strukturen i ett område som Kommendantsängen - verksamhetsblandningen, kon-
toriseringen, och till och med den tekniska skadebilden - kunde belysas historiskt, 
och att denna kunskap kunde utnyttjas i samband med den aktuella problematiken. 
Grundläggande för våra historiska betraktelser var att de skulle utgå från 
dagens problem. Detta leder oss över på ytterligare en säregenhet i den forsknings-
tradition jag nu beskriver, nämligen kravet på att metoderna måste härledas ur 
problemen. 
Metod och problem 
När jag tänker tillbaka på min tid som licentiand och doktorand hos Elias Cornell, 
känner jag mig inte som uppvuxen i någon bestämd vetenskaplig tradition, i den 
meningen att jag övats i någon särskild uppsättning metoder, elleratt jag tilldelats 
något väldefinierat problem inom en viss del av den så kallade forskningsfronten. 
Det ligger naturligtvis en stor svårighet för en doktorand i att hamna i en 
situation där allt ställs på fråga, där invanda metoder kritiseras och där det finns ett 
krav på att härleda metoderna ur problemen, ja, att uppfinna vetenskapligt säkra 
metoder, som passar ett visst ställt problem. Det tog åtta år innan jag formulerat 
ett problem som jag med viss nöjaktighet tyckte att jag kunde behandla vetenskap-
ligt. Därefter gick det i och för sig fort. Jag vill inte påstå att avhandlingen blev 
jättebra, men jag tror ändå att den fungerade som en bra vägledning för min 
fortsatta verksamhet. 
Återföringen av de erfarenheter forskningen ger - till den miljö varifrån 
problemen hämtats - var ytterligare ett, och kanske det viktigaste, av kriterierna 
på den forskningstradition jag nu beskriver. 
88 Boris Schönbeck 
Paradigmskifte 
Med alla dessa krav på arkitekturforskningen stod vi inför ett paradigmskifte. Allt 
skulle omprövas, eller ses utifrån nya infallsvinklar. Därutöver ställdes krav på 
användbarhet utifrån de allmänmänskliga och vardagsnära mål som situationen 
krävde i förnyelsens skugga. Varje problem måste utgå från praktiken och kunna 
återföras dit. 
Vetenskapligt skulle nya frågeställningar prövas - allt från detaljen till hel-
heten. Detta krävde behov av både översikt, ideologi, och idékritik å ena sidan, och 
av kunskap om alla detaljer å andra sidan. Detta skapade givetvis en viss förvirring 
för os s som doktorander och ledde till att man gav sig ut på ofruktbara strövtåg, som 
kanske kostade år. 
Men det gav så småningom också en styrka, därigenom att man genom åren och 
efter många blindskär fick en viss sund skepsis mot annat än problemstyrd forsk-
ning, samtidigt som man också insåg att man inte heller klarar uppgiften veten-
skapligt utan att utveckla en för uppgiften relevant metod. Och att problem och 
metod hänger ihop dialektiskt. 
Så såg vi problemen, och gör i huvudsak så fortfarande. Jag tror att många 
känner igen sig på mer än en punkt, utan att dela vårt synsätt helt t.ex. vad gäller 
metod och problem. Om man har valt ett problem där metoderna är outvecklade, 
kan det ta år att komma underfund med hur problemet skall definieras och hur det 
skall kunna behandlas metodiskt. Ibland klagar man på dålig handledning - o c h det 
kan mycket väl vara berättigat — men man bör också komma ihåg att fältet som 
helhet fortfarande i många stycken är under omstöpning. 
En sådan forskning måste med nödvändighet bli sökande i början. Vår 
forskning och teoribildning måste också få vara sökande. Olika ämnen befinner sig 
på olika stadier i vetenskaplig utveckling. Vi behöver inte känna oss mindre värda, 
därför att vår forskning ibland är föga preciserad. Dessutom mår varje vetenskap 
väl av att vara sökande, om än ibland oprecis. Ibland är det t.o.m. precist att vara 
oprecis i någon fråga - även inom naturvetenskapen. Jag tror vi måste ha en stor 
tolerans mot sådan forskning, och egentligen se den som ett tecken på förnyelse. 
Krav på förfining 
Vi behöver naturligtvis också precision och ovedersägliga resultat, om vi vill att 
våra forskningsresultat skall bli tagna på allvar. Jag tänker inte räkna upp några 
kriterier på avhandlingar, men jag tänker ändå nämna ett, som har varit och är 
kännetecknande för den forskningstradition jag bekänner mig till - nämligen 
kravet på att forskningen i görligaste mån skall vara allmänt tillgänglig. Detta krav 
hänger ihop med den brukarorienterade syn som jag tidigare beskrivit. 
Kravet på precision gäller givetvis mer än språk, även om detta är viktigt. Vi 
börjar nu alltmer också känna ett behov av närmare kartläggning och förfining, 
Om historisk medvetenhet i arkitekturforskningen 89 
vilket ställer ökade krav på relevanta och säkra metoder. Kanske delvis också på 
samordning av insatserna, på att bilda nya fronter, för att liksom inom t.ex. 
läkarvetenskapen kunna utveckla kraftsamling. Och vi behöver en intern, 
inomvetenskaplig diskussion och kritik, förutom den som vi hoppas skall komma 
utifrån. Ett bibehållande av kravet på vetenskaplig problemlokalisering, bredd och 
mjukhet kräver i längden också att metoderna och självkritiken skärps. Det behövs 
att också våra, ur vissa återkommande problem utvecklade metoder, görs till 
rutiner som kommer in i forskningen, undervisningen, och i arkitekt- och planer-
ingspraktiken, låt vara på olika sätt. 
Behovet av en arkitekturforskarnas förening 
Ett av skälen till att tanken på denna förening kommit upp är att man velat 
intensifiera den vetenskapliga, särskilt den inomvetenskapliga diskussionen. 
Detta är ett fullgott skäl. En vetenskaplig tidskrift och årligt återkommande 
konferenser tror jag verkar stimulerande på många sätt, kanske också på arkitekt-
eleverna, på arkitekterna, och på rekryteringen till forskarutbildningen. Men då 
måste det språk vi begagnar oss av vara tillgängligt. Inomvetenskaplig debatt står 
inte i motsättning till kravet på en sund språkbehandling. 
Ett annat skäl för bildandet av föreningen är en önskan att informera om 
arkitekturforskningens resultat. Jag vill därför avslutningsvis, och mot bakgrund 
av det forskningsperspektiv jag nu försökt beskriva, gärna säga någonting också 
om detta. 
Vi tycker nog alla att det är angeläget att forskningsresultaten förs ut och på 
olika sätt kommer utbildningen, projekteringen, och planeringen tillgodo. De av 
oss som fungerar som lärare har vissa möjligheter att se till att de studerande 
introduceras i vetenskapligt tänkande. Stat och kommun gör ofta kvalificerade 
utredningar och har tillgång till vetenskapligt utbildad personal. Det är med vissa 
undantag svårare på de privata arkitektkontoren. Ett avgörande hinder mot att man 
där tillgodogör sig forskningsresultat är de knappa projekteringstiderna. Man 
hinner inte läsa, delta i seminarier, och långt mindre genomföra projekteringen 
enligt de metoder som forskningen anvisar, exempelvis i samband med förnyelse: 
inventeringar, arkivstudier, samråd, etc. 
För att ändra på detta krävs kontakter och förhandlingar med stora beställare 
som SABO och Kommunförbundet, samt politiker och myndigheter. Det finns 
numera genom den nya plan- och bygglagen politiska krav på att göra noggrannare 
inventeringar och undersökningar i samband med projektering, framför allt vid 
ingrepp i befintlig miljö. Dessutom finns det ju ett allmänt krav på att förbättra 
kunskapsunderlaget för planeringen och projekteringen. 
Kanske någon tycker att det räcker om forskarna tillhandahåller den kunskap 
som erfordras, och att den påverkan som behöver ske gentemot politiker och andra 
90 Boris Schönbeck 
innebär fackliga frågor som inte vi forskare skall syssla med. Jag tycker för min 
del inte det. Självklart vill beställare, politiker och allmänhet veta vad de får för 
pengarna, om projekteringstiden och därmed kostnaderna utökas till den 
omfattning vi bedömer vara rimlig. Vi bör inte avstå från att visa vad en sådan 
kostnad bör användas till. Det är givetvis den enskilde forskarens uppgift att 
motivera sin egen forskning, men det är rimligen den samlade forskarkårens 
uppgift att verka för att forskningsresultaten som helhet används på rätt sätt. Jag 
hoppas att föreningen också tar detta till sin uppgift. 
Boris Schönbeck 


Om historisk medvetenhet i arkitekturforskningen