Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Svedin, Uno

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 2,1991 7 
Miljöfrågorna inför 90-talet 
- en utmaning för svensk lokal planering 
Uno Svedin 
Forskningsrådsnämnden, Stockholm 
Artikeln ger en översikt över miljöfrågornas förändring till innehåll och 
vad gäller politisk bedömning och roll i samhällsdebatten under efter-
krigstiden. 
Svensk miljöhistoria under 1900-talet 
Om man skall diskutera den svenska tankeramen inom vilken 90-talets 
samhällsplanering på naturresurs- och miljöområdet sker och kommer att 
ske, skulle en utgångspunkt kunna vara de utredningar och förberedelsear-
beten till lagstiftning som utfördes i början av 80-talet. Jag skulle vilja in-
dela insatserna i två grupper. "Den visionära ansatsen" kan i betydande ut-
sträckning sägas vara representerad av Naturresurs- och miljökommittén 
som avgav ett slutbetänkande 1983. Det direkta utredningsarbetet för Na-
turresurslagen och den reformerade Plan- och bygglagen, som nu är i kraft 
får representera "den pragmatiska ansatsen". 
Men för att förstå detta måste man nog ändå ta sats i ett lite längre tids-
perspektiv, som kan sträcka sig över hela den svenska 1900-tals miljöhisto-
rien. Historikern Lars Lundgren1 har på ett mycket intressant sätt utpekat 
tre perioder under detta sekel fram till idag som speciellt intressanta ur en 
miljöpolitisk synvinkel. Den första utgörs av årtiondet fram till första 
världskrigets utbrott. Denna fas kan sägas vara karaktäriserad av lokala 
punktproblem på miljöns område, problem som till yttermera visso var 
klart synliga eller kännbara genom doftsinnet. Det var också relativt lätt att 
relatera utsläpp och effekt. Tiden mellan dessa två var dessutom kort. Pro-
8 Uno Svedin 
blemen karakteriserades som vatten- och luftföroreningar, förgiftning eller 
dylikt. Miljöproblemen sågs helt enkelt som en slags arkipelag av lokala 
problem, som vart och ett inte hade särskilt mycket med de andra att göra. 
Speciellt diskuterades vattenfrågorna vid denna tid. 
Gör vi sedan ett stort hopp fram i tiden till en bra bit efter andra världs-
kriget, så är 60-talet betydelsefullt. Det är då som svenskarna väljer att dis-
kutera "miljö"-frågor. Problemen uppfattas nu inte längre som ett antal lo-
kala bekymmer. Det mesta i naturen hänger samman och ämnen sprids i 
luft, vatten och mark. Genom näringskedjorna dras hela hierarkier av orga-
nismer in i ett biologiskt och kemiskt sammanhang. Här ingår definitivt 
människan på pyramidemas topp. Människan är alltså också utsatt. I pro-
blembilden ingick exempelvis spridning av för livsbetingelserna ogynn-
samma ämnen, till exempel kvicksilver för betning av utsäde. En påverkan 
i en del av systemet får genomslag i en annan del. 
Det är också under slutet på 60-talet som Statens Naturvårdsverk bildas 
(1967) som ett mstitutionellt svar på de upplevda problemen. Under denna 
tid ligger uppmärksamheten i hög grad på ett antal "onaturliga" ämnen. 
Speciellt uppmärksammas utsläpp till vatten. Det är också under denna fas 
som miljardsatsningen görs under en tidsperiod kortare än ett årtionde på 
kommunal och industriell vattenrening. Speciellt står här fosforkompo-
nenten i fokus. 
Den period som Lars Lundgren ser som den tredje intensiva miljöperio-
den är det halvdecennium som leder upp till i dag från mitten av 80-talet. 
Men innan vi säger något om det, finns anledning att ändå överväga hur 70-
talet och det sena 80-talet skiljer sig från varandra. 
Problembildens förändring 
1. De tidigare punktkällorna har alltmer börjat förlora i betydelse efter ett 
omfattande reformarbete inriktat mot industriutsläpp. Allt är ännu inte väl 
på den fronten, men problemfronten har förskjutit sig relativt sett. De dif-
fusa källorna, exempelvis från jordbruket och transportapparaterna börjar 
bli allt viktigare. Därmed ändras också aktörsbilden. Eftersom mycket av 
de diffusa källorna kommer från produkterna själva och dess användning 
och mindre från produktionsfasens problem breddas också antalet "pro-
blemorsakare". 
2. Det lokala fokus som kännetecknade problemen från tidigt 1900-tal 
och långt fram till efter andra världskriget förändras kraftigt och vi får inte 
bara en nationell utan också superregional (t ex Östersjön) eller internatio-
Miljöfrågorna inför 90-talet 9 
nell/global karaktär på problemen (ozonskiktet, global klimatförändring). 
Än en gång betyder det att aktörs- och ansvarsbilden är ändrad. Många av 
dagens problem måste nu hanteras genom en apparat av internationella 
överenskommelser, som endast steg för steg är under uppbyggnad. 1992 
års FN-konferens i Rio syftar just till att vara plattformen för flera viktiga 
konventioner för frågor av "global" typ, till exempel klimatförändringar, 
förlust av global biodiversitet etc. Grovt sett finns dock ännu inte instru-
menten för hanteringen av de globala miljöproblemen, åtminstone inte på 
den nivå eller med de mandat som kommer att visa sig nödvändiga. Dis-
kussionerna om en europeisk miljömyndighet inom EG, men också propå-
er om en förstärkt FN-roll i stort inom miljöområdet skall ses i detta ljus. 
3. Som professor Arne Jemelöv vid IVL har påpekat2, rör sig också pro-
blemformuleringen under de senaste två årtiondena från problem som är 
synliga och manifesta, till exempel eutrofieringen av insjöar, dvs igen-
växning på grund av överskott av näringsämnen, till prognosticerade pro-
blem som vi endast sannolikhetsmässigt kan ta ställning till, och där de sto-
ra effekterna ligger i framtiden. Tidsrelationerna mellan problem-upphov 
och effekter är däremot av en sådan art att det är nödvändigt att agera redan 
nu på de indikationer vi har. Ett gott exempel på diskussionen kring dessa 
frågor är de internationella förhandlingarna om den troliga klimatföränd-
ringen. De politiska spänningar som här föreligger rör just frågan om i hur 
hög grad sannolikheten av att något kan ske i framtiden verkligen skall för-
anleda dyrbara förändringar redan idag, till exempel i form av omfattande 
ändringar av energiproduktionssystemet. Denna punkt berör inte bara mil-
jöfrågorna i sig, utan också hur politik överhuvudtaget kan bedrivas. Tolk-
ningen av vetenskapens osäkerheter i förhållande till den demokratiska och 
politiska processen dyker upp som centrala problem. Inte minst diskussio-
nerna vid FN-konferensen i maj 1990 i Bergen om miljön i de industria-
liserade staterna visade på exakt detta. 
4. Problemens innehållsliga behandling har också förändrats. Lite 
schablonartat kan sägas att 60-talets fokus på vattenfrågor i hög grad han-
terades av limnologer och vattentekniker. Mot slutet på 80-talet gäller ut-
maningen hela samhällstekniskt-organisatoriska komplex, som livs-
medelsförsörjningssystemet, energisystemet och transportsystemet. Des-
sa sektorer är dessutom delvis sammankopplade som jordbrukssystemets 
energiberoende exemplifierar. Brundflandkommissionens3 markering 
1987, att problemen just är sektorsövergripande, leder till att en väsentligt 
vidgad bas i fråga om discipliner måste till för att hantera dessa frågor. Pro-
blem som rör samhällets incitamentsstruktur, dess juridiska och admini-
strativa former, för att inte tala om den normativa bas som kulturella och 
10 Uno Svedin 
etiska ramar anger, måste få en kvalificerad belysning. Ju mer frågorna 
breder ut sig och berör en hel livsform i de industrialiserade länderna, desto 
vidare måste kunskaps- och perspektivbasen bli för att ha en chans att täcka 
problemens vidd. De u-landsrelaterade frågorna får inte glömmas bort i 
sammanhanget även om de innehållsligt tar sig delvis andra uttryck. Nord-
Syddimensionen återvänder med full kraft när det politiska spänningsfältet 
väst-öst minskar i betydelse. På alla dessa områden kommer samhälls-
vetenskap och humaniora in på ett drastiskt nytt sätt inför 90-talet.4 Sättet 
att hantera problemens komplexitet har också förändrats. Ekologen C S 
Holling5 har betonat att medan det tidigare 70-talet fortfarande trodde på 
stora systemmodeller inriktade mot möjliga balanser, så har intressefokus 
nu förskjutits till möjligheter och risker av dramatiska, plötsliga föränd-
ringar, "katastrofer" och oväntade överraskningar. Detta leder till ett annat 
förhållningssätt till den analytiska ansatsen som nu mer måste betona be-
redskap till flexibel anpassning inför nya situationer och mer generellt en 
markering av den politiska läroprocessen. 
Svensk lokal och regional miljöplanering inför 90-talet 
Vad betyder allt detta för svensk, lokal planeringsvardag inför 90-talet? Det 
borde här kanske vara på sin plats att peka på en paradox. Å ena sidan har 
vi helt tydligt sett en globalisering av en rad av miljöproblemen, med ett 
ständigt eskalerande behov av höjd institutionell nivå (nationell, super-
regional, superinternationell) för att klara av problemen. Parallellt med 
detta har vi också sett en decentralisering i Sverige till kommunerna av en 
rad miljöansvar, som tidigare legat på högre nivå (regionalt eller natio-
nellt). Inte minst de under 80-talet ianspråktagna nya lagsystemen "natur-
resurslagen" och "plan- och bygglagen" visar tydligt på detta. Ansvaret för 
såväl en mer handfast markanvändningsplanering som mer långsiktigt 
framåtblickande funktionsperspektiv läggs nu i hög grad i den enskilda 
kommunens händer. Det är då viktigt, särskilt i samband med arbete på 
översiktsplanerna som ju just är ett av de viktiga instrumenten i detta av-
seende, att förändra inställningen till planeringens syfte och uppgifter. Den 
djupt framåtblickande processen måste nu direkt kanaliseras in i plane-
ringsarbetet och på lokalt initiativ, eftersom omvägen via centrala direktiv 
och perspektivplaner blir för senfärdig eller t o m inte alltid längre står till 
buds. 
I detta sammanhang kan man fråga sig i vilken mån omlagringar av rol-
ler mellan olika europeiska delregioner kommer att ske i spåren av den allt 
Miljöfrågorna inför 90-talet 11 
snabbare integrationsprocessen, vare sig den formellt kommer att manifes-
tera sig i ett svenskt EG-medlemskap, eller på annat sätt rent formellt po-
litiskt-organisatoriskt. Kan vi här se starkt påverkande randvillkor in mot 
den lokala planeringsverkligheten, som tidigare endast svagt tagits hänsyn 
till på miljöområdet. Redan en begränsad ändring i den europeiska arbets-
fördelningen kan här leda till betydande effekter.6 
Och hur är det med den industristrategiska anpassningen till detta euro-
peiska förlopp, som redan den kommer att leda till betydande nedslag i den 
konkreta planeringsvardagen, inte minst på det regionala planet? 
På miljöområdet finns här anledning att än en gång reflektera över de 
två utredningsansatser som delvis i konkurrens med varandra har gett upp-
spelet inför det sena 80-talets planeringssituation. Det är helt klart att det 
nu operativa lagkomplexet i stora delar bygger på den "pragmatiska och in-
krementella förändringens" erfarenheter och problemsyn. Och den i sin tur 
har starka rötter i en tradition som utgått från stadsplanering som profes-
sion och med fysisk riksplanering som klangbotten. Den "visionära ansat-
sens" bidrag, som åtminstone delvis här och var finns insprängda i reform-
paketets breda idéflöde, betonade istället den långsiktiga ekologiska utma-
ningen, de grundläggande normativa premisserna i framtidsarbetet, samt 
behovet av att granska incitamentsstrukturer och hinder i en samhällelig 
kontext. Spänningen mellan en konventionell steg-för-steg samhällsför-
bättrarmodell och den långa tidshorisontens krav på radikal handling finns 
oförlöst inför 90-talet. Det tidiga 80-talet hade inte ännu de politiska verk-
tygen eller en erkänd problembild som klarade en syntes på en högre ambi-
tionsnivå än den som manifesteras i det nu gällande lagsystemet. Kravet på 
reform är dock redan synbart i det system som nu börjat användas. En viss 
möjlighet till en kraftfullare framtidsinvägning finns dock tillgänglig som 
option i tillämpningsfasen i den nu nystartade strukturen. 
90-talets utmaning i den svenska planeringsvardagen är dock fortfaran-
de hur det visionära perspektivets frågor skall kunna bryta in i det pragma-
tiskt framtagna regelsystemet, som kodifierar kontinuiteten bakåt. Eller för 
att vara mer direkt. Hur skall den nya insikten om de komplexa systemens 
överraskningseffekter kunna göras om till ett förhållningssätt för lokal po-
litik? Hur skall aningen om inom relativt snar framtid radikalt ändrade be-
hov att av hälsoskäl skärpa normerna för vad som skall tillåtas som omgiv-
ningsnivåer av vissa ämnen kunna hanteras gentemot en vanlig lokal in-
vesterings- och planeringshorisont? Hur skall de vetenskapliga osäkerhe-
terna avvägas i den lokala politiska vardagen? Och slutligen, hur skall den 
demokratiska process se ut, som gör det möjligt att närma sig de övergri-
12 Uno Svedin 
pande krav på den omställning av industriländemas livsstilar och system-
lösningar som snart, mycket snart, syns alltmer nödvändig. 
Kan "planeringen" i gammaldags mening här få en ny roll som med-
skapare i den nödvändiga dialogen mellan framväxande kravbild, allmän-
hetens förståelse och rent konkreta handfasta beslut om fysiska och sociala 
planeringsobjekt och de därvid sammanhängande bindningarna som be-
står i att vissa investeringar faktiskt måste göras? 
Referenser 
1. Lars Lundgren: Miljöpolitik pä längden och tvären. Erfarenheter av 20 års miljö-
vårdsforskning. Vilka var frågorna, vilka är de och vilka blir de? Rapport 1989-08-
09, Institutet för vatten- och luftvårdsforskning (IVL), Stockholm 1989. 
2. Arne Jernelöv: Några synpunkter på svensk miljövård under 1900-talet. SNV-rap-
port 3635, Statens Naturvårdsverk, Stockholm 1989. 
3. World Commission on Environment and Development,"Our Common Future", 
1987. Oxford University Press, Oxford, 1987. 
4. Hans Landberg och Uno Svedin: The Societal Dimension of the Environmental 
Issues - A growing Concern". In Swedish Perspectives on Human Response to Glo-
balChange. Eds U Svedin &BoHeurling. Report 1988:3,Forskningsrådsnämnden, 
Stockholm 1988. 
5. C S Holling: Ett sammandrag av dessa tankar görs i Uno Svedin: "Förändrad fram-
tidsplanering - om relationen mellan politik, planering och forskning" i Naturre-
surser och landskaps omvandling. Red Bo Heurling, Bostadsdepartementet och 
Forskningsrådsnämnden, Stockholm 1988. Distributör: Svensk Byggtjänst. 
6. Nordrefo 1988:3. Temanummer om "Naturresurserna och den regionala planering-
en". 
7. Erik Wirén: Naturresurserna och den regionala planeringen. FRN-rapport 1990:7, 
Stockholm, 1990. 


Swedish

van der Jagt, Alexander P.N.

Elands, Birgit H.M.

Ambrose-Oji, Bianca

Buizer, Marleen

Participatory Governance of Urban Green Spaces: Trends and Practices in the EU

An introductory contribution to the Warsaw Congress

Dergalin, Igor

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 1,1991 91 
The Environment and the City 
Igor Dergalin 
Stadsbyggnad, KTH 
Engelsk språkgranskning: Madi Gray 
An introductory contribution to the Warsaw Congress. 
The need for change in planning theory and praxis 
Awareness of environmental issues is growing all over the world. Sweden's 
environmental protection policy is ahead of that of many other countries 
and Swedish public opinion has woken up to the situation. Despite this, 
large-scale production is accelerating; the planning and construction of 
new motorways and airports are in full swing; more cars, buses, oil and coal 
furnaces are operating than ever before; industries, factories and waste-
burning installations still discharge poisonous gases. Consequently, well-
known sources of pollution are causing new environmental problems and 
are damaging the remaining environmental assets, both in Stockholm and 
in most of our other cities. People's practical participation in environmen-
tal issues is relatively low and mostly concerns preservation of objects and 
places. 
I do not question the honest ambition of politicians nor of individuals. 
Yet the adoption of tangible measures to facilitate a more sustainable en-
vironmental development are unsatisfactorily few, apparently because 
such measures tend to be at the expense of our living standards. The en-
vironmental approach to life unluckily comes into collision with our life-
style and practical and business interests. There is a strong positive corre-
lation between the economic growth we strive for and our utilization of na-
tural resources. Therefore, we need more credible arguments to convince 
those who have not wholly understood the grave threat to our "common 
future" posed by pollution. 
Moving from the polemics of politicians and people's behavior to our 
own responsibility, I suggest that a great deal of the impoverishment of the 
92 Igor Dergalin 
environment is due to the planner lacking basic environmental knowledge 
and having an unsettled theoretical background. We need to define which 
additional areas of knowledge and application are required by planners, on 
the one hand, and, on the other, the definition, scope and implementation 
of programmes at all planning levels. To deal with this I suggest an intensi-
fication of research and the development of planning theories based on 
principles of nature. Hence, I plead for the need for a change of paradigm 
for physical planning. By following the rules of ecology, I believe we may 
return to the classical beauty and pluralism of nature. At the start of our 
workshop I am relying on the contributions of participants to this congress 
to provide a range of answers on how to improve the planning methodology 
and enrich our professional competence. 
Definition of the concept of environment 
Since we are an intemational'assembly I would like to discuss the term 'en-
vironment '. Our human ability to describe and define our surroundings can 
never be complete, yet we need definitions to provide a medium for the ex-
change of information. In his Pereslavl-Zalesky paper our colleague from 
Moscow, A Vysokovsky, made an important analysis of the semantic differ-
ences between the words environment (Eng), milieu (FT) andsreda (Russ). 
He emphasized the significance of a mediator between man and his sur-
roundings in the Russian word sreda. 
I agree with his viewpoint and believe this approach will be fruitful for 
further discussions on this subject. I should like to start by defining the con-
cept of environment as "the external conditions and circumstances of the 
natural and artificial elements of the surroundings in which humans are 
living, which exert an influence on their development and behavior." 
This definition is, I hope, wide enough to cover the scope of human re-
lationships and adjustmentments to their environment. 
The relationship between political aims and available resources 
To contribute towards creating a better environment, as well as for many 
other things, we need to have the will, and the means and skills to use them. 
I take it for granted that all of us dealing with physical planning have a 
strong desire to contribute towards a healthy and beautiful environment, 
where a city and its surrounding region are in harmony with nature. That 
is why I shall continue by addressing questions of the means (money and 
equipment) and then plead mainly for developing our own know-how. 
The Environment and the City 93 
The scope for action depends on finances 
The western economy seems to have survived the crisis of the 1970s by re-
organizing production, introducing new technology, etc. Even the econo-
my of East European countries is undergoing recovery. I hope we are now 
better prepared to meet the on-going Middle East crisis, too. I do not intend 
to delve into economic development; I would only like to remark that the 
economy of the industrialized world is not bad. 
Action ought to be able to draw on on substantial financial resources. 
The findings of the Brundtland Commission made it obvious there is no 
leeway to discuss a limitation of expenses. The protection of our environ-
ment must cost money, now a fully accepted principle in Sweden. 
Our intention is to introduce a "green" Gross Domestic Product (GDP). 
This means making the diminishing natural resources and environmental 
damages visible in the statistics of our economic development as negative 
entries. In the USA budget for 1991, one billion $ has been asked for "US 
Global Change Research Program". The 7G countries recently agreed in 
Houston to allocate substantial means to deal with environmental issues. 
All this is very encouraging. The question is whether it is enough. 
The scope of action depends on industrial and technical equip-
ment 
Industrial production has demonstrated its ability to adapt itself to new de-
mands. Extensive structural changes have taken place in our industry over 
the last decade. The steel industry has, for instance, been substantially 
slimmed down and restructured. Industrial growth, has on the other hand, 
occurred in the engineering, chemical and forestry industries. Observing 
the flexibility of industrial production and its prompt adaptation to new de-
mands, I believe that industrial activities should also be redirected to pro-
mote environmental protection and nature conservation. 
I suggest that at this congress our endeavours should focus on the scope 
of action that is dependent on the skills and competence of the planner. 
In one way or another each of us has faced the question of what should 
be done to improve the environment. I am aware that there are differences 
in the system of education and in planning praxis in different countries. Dif-
ferences should also be found in attitudes, in the way of living and in the 
cultural values of the society where the planner is working. But far greater 
94 Igor Dergalin 
differences are found at different periods of time. Only some decades ago 
the architect-planner was expected to be as skilled at designing a soup-
spoon as a regional plan, simply by analysing the functional use of the item 
or the subject. If our planning philosophy were still to base its knowledge 
solely on (scientifically) observable facts and data of sensory experience, 
then we have probably reached the telos of the planning profession. When 
we now face our "common future" with both partial and structural urban 
problems we have to work out answers to the question of how to restore and 
avoid further destruction of the urban environment, based on the principles 
of the nature. - 1 believe we agree that we have to incorporate environ-
mental aspects in the planning process. The questions are: How? What do 
we have to learn? 
1. The planner has firstly to learn enough to be able to understand: 
- current environmental problems, thus becoming able to collabor-
ate with scientifically trained persons from other disciplines, such 
as ecologists, resources analysts, atmospheric, soil and water spe-
cialists, etc.; 
- economic planning and the use of resources; 
- research work with householding of resources and the ecological 
running of the built environment; 
- the consequences of the destruction of the atmosphere's ozone 
layer and the acidification of soil and water. 
2. The planner has to leam to be able to analyse: 
- how vegetation and soil conditions influence the microclimate in 
a particular area; 
- current trends within the area, e.g. atmospheric inversion and 
smog. 
3. The planner has to leam to ask, determine and discuss: 
- what kind of appropriate information and so called soft basic data 
is needed in each case on each planning level; 
- which adjacent professions and disciplines are of interest for the 
case. 
This process of learning and understanding will, I believe, lead to the in-
sight that human welfare is dependent on the welfare of nature. The next 
step ought to be the application of this new insight. 
1. I suggest that a negotiable method for ecological planning, adaptable 
at all levels of physical planning, is to incorporate the ecological 
aspects in a resource saving perspective, i.e. to bring together energy 
questions with the cybernetic aspects of the planning and decision-
making that determine the use of land and city structures. It is neces-
The Environment and the City 95 
sary to understand in which social and professional context the plan-
ner is operating. The acquisition of skills in environmental questions 
will be of little use if the holder of those skills cannot utilize them in 
relation to the forces operating in that society. 
2. The dissemination of information on the underlying conditions and 
assumptions is, therefore, imperative. I would like to underline the 
importance of the state of mind of people in our surroundings, who 
might be open to change. Here is a task for the "enlightened'' planner: 
To influence public opinion and inform the politicians. 
When confronting new problems the profession needs: 
- complementary education to facilitate the formulation of measures 
and actions, such as the implementation of measures intended to 
achieve the desirable environmental effects; 
- insight concerning an ecological approach; 
- the ability to tangibly describe the consequences of different mea-
sures and actions that follow from the new approach; 
- experience from the "field" to complete the theory. 
I am aware that the above list ought to be made more complete, but even 
before that I venture to say that it is most important to formulate a new para-
digm for sustainable urban and regional planning with a humanistic ap-
proach. 
The complexity of the problem can be gleaned from a vast number of 
case studies and experimental projects all over the world. To formulate a 
problem is the first step towards solving it, but many difficult steps remain. 
We are still working experimentally. Obviously far more experience of im-
plementation is needed. For combatting environmental pollution and se-
curing ongoing ecological protection we require coordinated action on a 
national, regional and local scale, which entails the adoption of a holistic 
interdisciplinary approach. 
Concluding remarks 
Mankind has increasingly come to rely on its own knowledge and ability, 
because nature can no longer tolerate the load of waste and pollution we 
discharge into our environment. It is now vital to learn how to deal with all 
the external conditions, circumstances and influences of the natural and 
artificial elements on our surroundings, since they affect the development 
of the individual and our society. Meanwhile there is a risk that people's 
fear of enviromental destruction can be misused by opportunists, judge-
ment-day prophets and sensation-seeking journalists. Some consider the 
96 
need to meet the environmental crisis so urgent that they talk of abandoning 
the democratic mode of decision-making processes. Exaggerations must 
be avoided and be replaced by sustainable arguments. Our intellectual re-
sponsibility is to search for the truth and describe the situation as realisti-
cally and correctly as possible. To identify and quantify the interdepen-
dence of human society and natural systems ought to be our main objective. 


English

The Environment and the City

Om behovet av en gestaltningsinsikt i byggeprocesse

Holm, Lennart

Tidskrift för arkitekturforskning Vol. l.Nol, 1987 33 
Forskning för arkitekter 
Lennart Holm 
Generaldirektör, Statens Planverk 
SAMMANFATTNING 
Om behovet av en gestaltningsinsikt i byggprocessen 
Den som följt den forskning som utvecklats inom de tre svenska arkitektursektionerna har 
säkert funnit spännvidden hisnande stor. Avhandlingsämnena sträcker sig från yviga 
världsperspektiv med filosofiska och ekologiska spekulationer till ämnen så avgränsade att 
problembilden helt saknar komplexitet och intellektuell spänning. Mellan dessa yttergrän-
ser finns emellertid en rad viktiga, väl avgränsade och väl genomförda studier. Dit räknar 
jag framförallt dem som har historiskt beskrivande och analyserande karaktär och som 
kartlägger de samhälleliga och intellektuella förutsättningarna för arkitektarbetet i genera-
tionerna närmast före vår egen. Dit räknar jag genomförandet av funktionalismens program 
för inträngande studier av bostadens mått och funktioner. Dit räknar jag också den 
begreppsbildning och viss forskningstradition som utvecklats kring arkitekturens varse-
blivning och yttre estetisk värdering. Som helhet, menar jag, har de senaste tjugo åren givit 
oss en ganska stor och innehållsrik kunskapskassa i huvudsak byggd på en gedigen, 
positivistisk, empirisk forskningstradition. Varken forskningsråd eller högskolor behöver 
skämmas, förutsatt att man har generositeten att bedöma det hela som en nybörjarperiod. 
För man resonemanget på ett mera hårdhänt sätt kan dock bilden bli en annan. Så här kan 
man då resonera: Arkitekturskolorna skall ge yrkesutbildningen för arkitekter. Forsknin-
gen skall lägga grunden till och utveckla denna utbildning - det är det starka skälet för att 
knyta forskningen till högskoleväsendet. Har då forskningen vid arkitektursektionerna 
bidragit till utbildningens innehåll? Och till arkitektyrkets förkovran? Har vår forskning 
givit yrket den auktoritet, den självklarhet inom byggandet som den tekniska forskningen 
givit konsulterna på material-, konstruktions- och installationssidan? Eller är det bristen på 
yrkesspecifik forskning som gör att arkitektens medverkan inte alltid är självklar? Att man 
tycker att hans kunskapsbidrag är ringa och materiefattigt? 
34 Lennart Holm 
För att kunna peka ut sådana för yrket viktiga forskningsuppgifter måste vi ha en modell -
eller flera alternativa modeller - för arkitektarbetets innehåll. Jerker Lundequists avhand-
ling "Norm och modell" ger ett värdefullt underlag för att beskriva sådana modeller. Han 
har gått igenom olika designteorier och studerat deras begreppsmässiga innehåll och deras 
beskrivningar av de intellektuella och spontana processer som brukar återfinnas i skapande 
arbete. På goda grunder avvisas endimensionella modeller för logisk problemlösning, men 
också romantiska föreställningar om fritt intuitivt konstnärligt skapande. I stället antyds här 
möjligheter att lösningarna finns före problemen, dvs att vissa uppgifter passar till vissa 
arkitekters bestämda kynne och gestaltningsförmåga. Där finns också tankar om att kultu-
ren innehåller färdiga mönster för lösning av alla delproblem och att det skapande arbetet 
är ett val av sådana mönster. Han talar om "den tysta kunskapen" (den man besitter när man 
plötsligt kan simma eller cykla) som är den professionella förmåga att ta sig in till proble-
mets kärna därför att man behärskar elementa och har genomlidit valprocesserna många 
gånger. Men modellerna måste kompletteras med insikten om de restriktioner arkitekten 
lägger på sig själv när han arbetar inom en «stil« eller vill tillämpa mönster och förebilder 
i sin gestaltning. 
Jag tror det vore intressant att pröva hypotesen om arkitektarbetet som en optimeringspro-
cess mellan funktionellt utbyte, gestaltningskraft och resursinsats. Detta under förutsätt-
ning att måttet på det funktionella utbytet får en mångdimensionell karaktär: generalitet, 
flexibilitet, strukturell klarhet, logisk hierarki mellan helhet och detalj etc. Studier efter 
tidsaxeln av projekts utveckling från program till hus i drift skulle kunna visa vilka krafter 
som spelar, vilka kompromisser som måste göras och var gränserna för sådana går mellan 
rigida programkrav och gestaltningsprinciper. När överges ett program? När överges en 
arkitektonisk idé? Hur börjar man om? 
Att jag tillmäter dessa studier av arkitektarbetets djupaste innehåll sådan betydelse innebär 
att jag tror att det är ur detta mönster man sedan kan urskilja en serie kunskaps- eller 
forskningsbehov i syfte att öka arkitektens möjligheter att nå målet: den optimala balansen. 
Med sådana kunskaper blir hans ställning i byggandets tillblivelse självklar. 
Jag kan gissa att det vi behöver som arkitekter i denna process är säkra och erfarenhets-
underbyggda kunskaper om "de stora dragen". Med det menar jag en hel rad egenskaper 
som byggnaden ges i de tidiga skedena och om vilka man måste veta att de kan fullföljas, 
och fullföljas med goda resultat. Hit hör givetvis planlösningens elementa hur rum och 
kommunikationer fogas till varandra, hur funktioner kan förenas och hur funktioner måste 
separeras. Hit hör principerna för kommunikation i byggnaden, för utrymningssäkerhet och 
brandcellsindelning, för tillgänglighet för de rörelsehindrade och för tydligheten i rörelse-
mönstret Till de stora dragen hör också valet av den konstruktiva strukturen och däri 
byggnadens flexibilitet och arkitektoniska grunddrag. Allt tydligare hör också till de stora 
dragen byggnadens kanalisation, sättet att transportera förnödenheter inom byggnaden: 
energi, vatten, avlopp, avfall, tele etc. Byggnaden som energisystem är kanske den kategori 
av "stora drag" som vi idag känner bäst efter tio års forskningssatsningar. Det är en del av 
Forskning för Arkitekter 35 
kunskapen om byggnaden som klimathölje, dess funktion i en miljö av värme och kyla, sol 
och skugga, dag och natt, regn och snö, stiltje och storm. 
Hur dessa stora drag behandlas, vilka val man gör i ett tidigt skede i projekteringen är avgö-
rande både för byggets ekonomi och för den arkitektoniska gestalten, för de karaktärer man 
skall vårda i den fortsatta genomarbetningen. Den erfarna hanteringen av dessa stora drag 
är just det optimeringsarbete jag tidigare nämnde och den djupaste fackkunskap som arki-
tekten kan bidra med i projektet. Många, till och med arkitekterna själva, uppfattar detta som 
estetik. I så fall är det en estetik vars kritiska grund är omsorgen om resurserna. 
* 
Detta är en modell, ett försök att konkretisera ett antal frågor som varje arkitekt måste 
uppleva som primära och som självklara ansvarsområden för de uppdrag han bearbetar. 
Kanske behärskar han dem med sin "tysta kunskap". Men mera sannolikt är att han inte alls 
känner den valfrihet som råder, och de villkor som styr valet av stora drag. Kunskapen om 
detta, presenterade på hans eget språk, skulle öka hans kompetens som fackman och öka 
hans frihet som konstnär. Det är kunskapen som ger fantasin vingar, som ger mod att lyfta 
från konvenansen och det innötta mönstret. 
Därför tror jag att det är i dessa trakter vi skall söka arkitekturforskningens framtid. Men 
det får inte bli ett "i stället för" den kunskapsuppbyggnad som nu kommit igång. Den måste 
även fortsättningsvis leverera de byggstenar av vardagsnära detaljkunskap, som vi hanterar 
i "de stora dragen" och som gör dessa verkliga, inte bara till tankestrukturer. 
Lennart Holm 


Berglund, Ulla

Jergeby, Ulla

ARKITEKTURFORSKNING Volym 2, Nr 4, 1989 7 
Pensionärerna, gårdarna och den nära 
miljön 
Ulla Berglund, Uppsala 
Ulla Jergeby, sociologiska institutionen, Uppsala universitet 
Utifrån egna undersökningar och studier diskuterar författarna äldres 
användning av och syn på utemiljön i bostadens grannskap. Även de 
konflikter med andra brukargrupper som de äldres behov aktualiserar 
blir belysta i artikeln. 
Bostadskvarteret brukar ur planerarperspektiv ses som miljön för de 
som har de minsta resurserna fysiskt sett - barnen och de gamla. Dessa 
grupper har, som vi erfarit, i första hand intresse av en trygg och 
grönskande närmiljö med plats för människor, medan andra krafter 
står för effektivitetskrav som hög biltillgänglighet och anpassning för 
fastighetsförvaltarens skötsel. De hårda kraven har just nu stor ge-
nomslagskraft i stadsplanering och vid projektering av nya kvarter. 
Detta trots att allt fler gamla och svaga förväntas bo i vanliga lägenhe-
ter och att det, i varje fall i våra större städer, byggs många bostads-
kvarter i flervåningshus med kvartersdaghem och lägenheter för 
barnfamiljer. 
Går det egentligen att, i den täta stadsmässiga bebyggelse som är ti-
dens ideal, åstadkomma trygga, grönskande gårdar som samtidigt är 
rationella att sköta och där servicefordon och boende som veckohand-
lat fritt kan köra fram till entrén? Genomgående entréer och under-
jordiska garage kan lösa delar av problemet men kan, å andra sidan, 
ge upphov till nya bekymmer. 
Våra erfarenheter av brukamas utnyttjande och upplevelser av ute-
miljön är hämtade från två studier - en om barn och deras vuxna och 
en om pensionärer - i Aspudden och Gröndal i sydvästra Stockholm. 
8 Ulla Jergeby & Ulla Berglund 
Här har vi studerat vardagslivet utomhus genom återkommande ob-
servationer på gårdar, i parker och utmed gångstråk. Ett antal struk-
turerade samtalsintervjuer har också genomförts och dessutom en en-
kät till pensionärer (385 slumpmässigt utvalda) i de båda stadsdelarna. 
Med dessa olika metoder har vi fått resultat som kompletterar och 
styrker varandra. 
Aspudden och Gröndal har byggts ut och förtätats i olika omgångar 
från 1910-talet, då de första stenhusen byggdes. Den största utbygg-
nadsvågen kom under 1940- och 1950-talen. Vid mitten av 1970-talet 
började stadsförnyelsearbetet med en upprustning av Aspuddens cen-
trum. Sedan dess har förtätningsprojekten avlöst varandra i båda 
stadsdelarna. 
Aspudden och Gröndal är idag attraktiva stadsdelar för bosättning, 
nära Stockholms city. Närheten är en av de två framträdande fördelar 
som invånarna trycker på när de beskriver sin stadsdel. Den andra är 
naturen och de många stora träden. Biltrafiken är å andra sidan det 
som klagas mest på. Buller, avgaser och oro för olycksrisker stör och 
irriterar många invånare. Stadsdelarnas centrum med butiker utmed 
bilgata upplevs av många äldre som otrivsamma med orolig och stö-
rande fordonstrafik och brist på plats för människor. 
I våra projekt har vi försökt spegla en del av livet i dessa två stads-
delar - förnyade och förtätade på gott och ont. I denna artikel vill vi 
fokusera det inte alltför lättöverskådliga förhållandet mellan pensionä-
rerna och deras bostadsgårdar. Analysen, som bygger på egna empi-
riska resultat, är en del av en förklaringsmodell till hur och varför 
gårdar används och inte används av olika boendegrupper. 
Den nära miljön 
Vi definierar "den nära miljön" som den del av utemiljön som i stort 
sett är överblickbar från bostaden. Här kan ingå till exempel bostads-
gård och bostadsgata, men också park och natur inom "kvarteret". 
Balkongen eller den egna täppan innefattas också. 
Begreppet närmiljö, eller den nära miljön som vi här benämner 
den, har sitt ursprung i diskussionen om effekterna av miljonpro-
grammets bostadsområden. Trist fysisk miljö och sociala problem 
gjorde att många tankar och idéer om det goda livet i bostadsområdet 
återuppväcktes under 1970-talet. Uppmärksamheten på människans 
utemiljö intill bostaden ökade och kom att präglas av en vision av 
människor utomhus i social gemenskap. 
Pensionärerna, gårdarna och den nära miljön 9 
De sociala resultaten av upprustningsprogram och förnyelse som ge-
nomförts i närmiljödiskussionens anda har kanske inte blivit vad som 
avsetts. Idag har resonemang om närmiljön nyanserats något, och en 
insikt om andra inflytelser i människors liv och samvaro framhävs pa-
rallellt. Detta kan uttryckas i termer av livsform som bestäms av män-
niskornas ekonomiska och sociala förhållanden och därmed följande 
livsstil. Det senare handlar om hur människan konkret handskas med 
sin situation beroende av kultur, traditioner och personliga egenska-
per. 
Vi har utgått från att den nära miljön är viktig för pensionärer, 
som vistas i hemmiljön en stor del av vardagen. Utomhusvistelser be-
främjar hälsan, i fysiskt såväl som psykologiskt avseende; det är kända 
fakta idag. Gården är en del av det tillgängliga rummet utomhus. Plats 
intill huset finns i de allra flesta fall, men de boende betraktar det inte 
alltid som en gård. I vår enkät uppgav 23 procent av pensionärerna att 
de inte hade någon gård. Men även om det finns en avgränsad gård, är 
det inte säkert att den utnyttjas. Ungefär 25 procent av dem som hade 
gård använde den själva och drygt 50 procent uppgav att andra boende 
använde gården ofta eller ibland. (Vi vet bland annat från vår tidigare 
studie om barns vanor att praktiskt taget samtliga barn i varierande 
utsträckning utnyttjar sin gård.) Av de pensionärer som använde går-
den, deltog de flesta (53%) i skötseln, medan övriga i första hand vis-
tades där för samvaro och andra aktiviteter. 
Om vi förutsätter att pensionärer är hemma "på heltid" och har en 
gård att vistas på, kan det tyckas vara naturligt att de utnyttjar den. 
Enkätsvar, intervjuer och observationer har dock visat att vistelse på 
gården är en lågprioriterad uteaktivitet för de flesta. I boendesociala 
sammanhang framställs behovet av en social arena som starkt och 
idealet kanske är att människor ska kunna knyta an till sin närmiljö, 
för kontakter och för att förstärka sin boendeidentitet. För att beskriva 
förhållandet pensionär-nära miljö är det emellertid nödvändigt att dels 
se på gestaltningen av gårdarna och dels ta hänsyn till pensionäremas 
levnadsförhållanden. 
Pensionärerna som befolkningsgrupp lever under olika materiella 
och sociala förhållanden; de representerar olika livsstilar precis som 
befolkningen i övrigt, och kan inte betraktas som en homogen grupp. 
De flesta är friska och pigga och har ett etablerat kontaktnät och um-
gänge från tidigare; familj, före detta arbetskamrater, vänner osv. De 
kan välja: Att vistas i den nära miljön eller att söka sig till den offent-
liga miljön, promenadstråk eller större parker, i eller utanför den eg-
na stadsdelen. För de 30 procent som har egen bil blir aktionsradien 
10 Ulla Jergeby & Ulla Berglund 
ännu större och en väl utbyggd kollektivtrafik med billig månadsbiljett 
för pensionärerna ökar också valmöjligheterna. Bland pensionärerna i 
våra undersökningsområden hade 35 procent tillgång till fritidshus och 
tillbringade en stor del av sommarhalvåret där. 
Sett ur detta perspektiv är det knappast förvånande att de flesta 
pensionärer oftare och hellre väljer andra platser än sin bostadsgård 
för sin utevistelse. I intervju och enkät har det också framkommit att 
bostadsgården ofta saknar de förutsättningar pensionärerna vill ha för 
att vistas ute i sin nära miljö. 
Gårdarna som inte används 
• Om utsatthet. I den nära miljön förväntar man sig trygghet och sä-
kerhet. Sitter man på en öppen gård kan man känna sig utsatt, "man 
ses" från fönstren i husen intill utan att själv kunna se andra. Då före-
drar man den egna uteplatsen eller balkongen som inger mera säker-
het. Där är man privat och skyddad och har samtidigt möjlighet att 
välja mellan kontakt eller avskildhet i förhållande till andra männi-
skor. 
• Om utformningen. Gårdarna är planerade för andra aktiviteter, 
framför allt barnens. De äldre känner sig inte hemma där. De söker 
kvaliteter på gården som inte finns, till exempel skyddade sittplatser 
och "något vackert att titta på". Även om det finns plats kan de äldre 
känna sig bortmotade av alltför livlig aktivitet och hög ljudnivå. 
"Det är mest barnfamiljer. Man känner sig trängd och mammorna pratar bara med 
varandra. Det är ju mest bara ungdomar som bor här ... Vi har ju balkongen." 
(Pensionär i Aspudden) 
"Vi utnyttjar inte gården något. Det är inte så byggt tycker jag, att man kan slå sig 
ner. Då är det mycket finare att gå ner till sjökanten och sätta sig. Där ser man 
längre och känner inte att man är iakttagen hela tiden. Det är nära men ändå en bit 
ifrån." (Pensionär i Gröndal). 
• Om skötseln. Det är viktigt för de äldre att omgivningen är ren och 
välskött. Undermålig städning, utebliven ogräsrensning och gräsklipp-
ning uppfattas negativt. 
• Om vanan. Det finns ingen tradition att träffas på gården, um-
gänget har minskat med åren eller har kanske inte alls försiggått 
utomhus. 
Pensionärerna, gårdarna och den nära miljön 11 
"Jag vet inte, det har aldrig varit så att folk har gått ut och satt sig på gården. Det 
står en bänk där, men den används aldrig. De gör kanske som jag, går hellre nå-
gon annanstans... Det blir balkongen istället om man inte vill gå någonstans." 
(Pensionär i Aspudden). 
Balkongen och det indirekta bruket av den nära miljön 
Som tidigare nämnts var balkongen en väsentlig del i utemiljön för 
många pensionärer i vår undersökning. Av de som hade balkong vis-
tades mer än 80 procent ofta eller ibland där. De som inte använde 
balkongen var de som var borta under sommarhalvåret eller hade en 
alltför liten eller bullerutsatt balkong. 
"Vi har sol 8 timmar om dygnet och sitter ofta och mycket där. Vi längtar efter 
majsolen. Börjar med te på balkongen på morgonen, kaffe på dagen och sitter en 
eller ett par timmar varje gång. Det bästa på hela sommaren är att sitta på balkong-
en. Vi har mycket blommor, det är som en trädgård." (Pensionärspar i Aspud-
den). 
Från balkongen kan man med olika sinnen uppleva miljön utanför. 
Man kan iaktta grönska, fågelliv, människor i aktivitet etc. Balkongen 
är på så sätt en bas för det "indirekta bruket" av den nära miljön, det 
vill säga när man upplever miljön utan att direkt vistas i den. Att från 
till exempel bostaden kunna överblicka en intressant och positiv om-
givning har i olika undersökningar visat sig vara viktigt för många 
människor - så också för pensionärerna i Aspudden och Gröndal. Att 
"leva genom fönstret" var ett sätt för några att följa händelser och 
människor omkring - särskilt vintertid då det var svårare att komma 
ut (Berglund & Jergeby 1987). 
Gårdarna som används 
Även om vi kunnat konstatera att pensionärerna inte prioriterar att 
vistas på gården utan ofta föredrar mer offentliga platser, så före-
kommer det pensionärer på gårdarna, enstaka och i grupp. I Aspudden 
och Gröndal finns två exempel på gårdar som regelbundet och ofta 
används av de äldre. Det är gården till ett servicehus samt en gård (av 
tre) i kvarteret Vandraren, ett äldre bostadskvarter i Aspudden, där 
det visserligen bor andra familjer, men där pensionärerna har tagit 
ansvar för i huvudsak den gården. 
12 Ulla Jergeby & Ulla Berglund 
Kv Vandraren, Aspudden. "Pensionärernas gärd" är den i mitten. 
De faktorer som vi kunnat urskilja som viktiga för användningen av 
dessa gårdar är: 
- Likhet och gemenskap. Det är praktiskt taget bara pensionärer som 
utnyttjar gårdarna dagtid, de identifierar sig med varandra och plat-
sen, har ungefär samma behov och krav på utformningen. 
- Tradition och vana. Gårdarna har blivit samlingspunkt. Någon går 
ut, andra ser det och går också ut. På servicehusets gård sysslar man 
med hobbyverksamhet och gemensam kaffestund. 
- Ingen konkurrens från andra boendegrupper. Servicehuset har en-
bart pensionärer och på den andra gården råder pensionärerna och 
övriga boende får anpassa sig eller söka sig till någon av de andra 
gårdarna i kvarteret. 
- Attraktiva och skyddade sittplatser i välskött miljö (delvis skött av de 
boende) och med intressanta blickfång: liv och rörelse, stora träd och 
blommor. I båda fallen finns lösa sittmöbler som kan flyttas efter sol 
och skugga eller andra personliga önskemål. 
- Den lilla skalan. I bostadskvarteret i Aspudden är utemiljön fördelad 
på tre små gårdar med ca 30 lägenheter vid varje. Antalet personer 
Pensionärerna, gårdarna och den nära miljön 13 
som utnyttjar samma gård blir inte större än att man kan hålla reda på 
och i viss mån lära känna varandra. På så sätt kan en informell prägel 
uppstå i såväl relationer som miljö. Vid servicehuset finns inte en så 
tydlig rumslig uppdelning, men en plats invid huset har fått en per-
sonlig karaktär genom de privata odlingar som finns. 
- Inga balkonger. Lägenheterna i bostadshuset saknar balkonger och i 
servicehuset finns balkonger bara till trapphusen. 
Här finns alltså sådana fysiska faktorer som vi sett är positiva för 
pensionäremas vilja att vistas ute. Här finns också nödvändiga psyko-
logiska och sociala förutsättningar, vilka i större utsträckning än de 
fysiska saknas på många andra gårdar. Vi har också i vår studie haft 
välskötta, grönskande gårdar med skyddade sittplatser, där de många 
kringboende pensionärerna sällan sågs ute. 
Rörelsehindrade och ensamma pensionärer behöver sina 
gårdar 
Sociala kontakter och gemensamhetskänslor är inget som någon utan-
för kan skapa, det kan endast de boende själva göra. För somliga är 
behovet större än för andra, och de som vid våra intervjuer mest ut-
tryckt behov av att ha en fungerande närmiljö är, inte oväntat, de en-
samboende kvinnorna och de rörelsehindrade. Det är en ganska stor 
grupp totalt sett. Närmare 60 procent av kvinnorna i stadsdelarna är 
ensamboende och 80 procent saknar egen bil. För männen är motsva-
rande siffror 25 respektive 50 procent. Mer än en tredjedel av alla 
pensionärer uppgav att problem med hälsan helt eller delvis hindrade 
dem att vistas ute. I våra intervjuer var det också de ensamboende och 
delvis handikappade som intensivast upplevde den nära miljön via ut-
sikt, balkongvistelse och korta promenader. 
Skyddade sittplatser i nära anslutning till entrén kan ge möjligheter 
till en önskad kontakt med grannarna, såsom vi beskrivit ovan. Men 
önskemål finns också om en mer offentlig, men närbelägen plats, där 
man kommer lite ifrån gården och utanför den sfär man själv har till-
gång till via utsikten. En mötesplats inom kvarteret är något som ef-
terfrågas och idealet är en liten, välskött prydnadspark. En sådan plats, 
belägen invid någon skärningspunkt där man kan iaktta livet omkring -
stadsdelens liv i all anspråkslöshet - skulle förstås kunna vara till di-
rekt och indirekt nytta för många fler än våra svagaste pensionärer. 
Behovet av platser, mer offentliga än den egna gården, men ändå 
nära och trygga, är en fråga som fått liten uppmärksamhet i dagens 
14 Ulla Jergeby & Ulla Berglund 
planering och i den debatt som förts under 1980-talet. Den tättbe-
byggda staden som ideal har ställts mot värdet av att bevara natur in-
om staden. Naturen är, som vi erfarit, högt uppskattad av människor i 
gemen men rymmer i liten utsträckning platser för social kontakt. Att 
tillgodose behovet av mötesplatser med skönhetsvärden och möjlighet 
till vila såväl som aktivitet måste vara en angelägenhet för stadens pla-
nerare. Om man utgår från var människor har anledning att röra sig 
torde det inte vara omöjligt att fundera ut var möten naturligt sker och 
då också ge dem en lämplig inramning, grönskande eller mer stads-
mässig, enkel eller lite påkostad. Stadsbyggare, gatuplanerare, park-
planerare, politiker och fastighetsägare har alla ansvar för att ge sta-
den en god utemiljö. Här behövs kunskap, engagemang och en gemen-
sam syn på den nära och den offentliga miljöns värde för människor. 
Tidigare publikationer 
Berglund U, Jergeby U & Kreutzfeld U, Ute till vardags. En studie av hur hemarbe-
tande och barn utnyttjar friytorna i Aspudden och Gröndal i Stockholm. Bygg-
forskningsrådet R101:1985. 
Berglund U & Jergeby U, "Träd är vackrare än hus" i Utblick landskap, nr 4, 1987. 
Berglund U & Jergeby U, Promenera till nytta och nöje. En studie av pensionärers 
utnyttjande och upplevelser av utemiljön i Aspudden och Gröndal i Stockholm. 
Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, vol 1988:1. 
Berglund U & Jergeby U, Uteliv. Med barn och pensionärer, på gård och gata, i park 
och natur. Byggforskningsrådet TIO: 1989. 
Foto sidan 6: J Tomasson 


Svedberg, Olle

Wiklund, Tage

Recenserat

Lundeqvist, Jerker

Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. 2, No 3,1989 147 
Recensera - referera, citera, kommentera, kritisera 
Je rker Lundequist 
Projekteringsmetodik, KTH 
Ert problem för Arkitekturforskning är 
bristen på recensenter. Ett hittills oupp-
nått mål för tidskriften är att alla av-
handlingar inom arkitckturområdet 
skall recenseras. Till detta kommer en 
lång rad andra böcker, forskningsrap-
porter och antologier som också bör pre-
senteras och nagelfaras. 
Denna brist på recensenter är förvå-
nande. Arkitekturforskare är ju ett lä-
sande släkte, som dessutom läser aktivt: 
man gör anteckningar, tar excerpter och 
slår upp referenser. Det borde vara enk-
elt att omsätta detta aktiva läsande i ett 
flitigt skrivande av recensioner. En möj-
lig förklaring kan vara att arkitekturfor-
skarvärlden är ganska liten: man vill 
inte idka offentlig kritik av forskarkolle-
ger som man riskerar att möta personli-
gen. Denna typ av kollegial solidaritet är 
emellertid ganska missriktad. 
I nr 4 - 1988 av Arkitekturforskning 
togs problemet upp i ledaren, i form av 
några kritiska kommentarer om två re-
censioner som jag skrivit om Shokrollah 
Manzoors och Birgi t ta Mek ibes 
avhandlingar.(Dick Urban Vestbro var 
medförfattare till recensionen av Meki-
bes arbete.) 
Tyvärr har ledarskribenten missför-
stått andan i och syftet med dessa recen-
sioner. Både Manzoor och Mekibes har 
skrivit utmärkta avhandlingar. Man-
zoors avhandling vill jag t.o.m. karakte-
risera som utomordentligt bra. Men 
samtidigt är det ju till stor del avhand-
lingsförfattaren själv som bestämmer på 
vilken kravnivå hans eller hennes av-
handling skall bedömas. 
Enligt den nya ordningen skall en 
doktorsavhandling vara ett examen-
sprov, som visar att författaren besitter 
en godtagbar kompetens som forskare 
och utredare. Vissa doktorander nöjer 
sig emellertid inte med att försöka upp-
fylla dessa relativt modesta krav, utan 
sätter själva - på egen risk - kravnivån 
betydligt högre. Både Mekibes och 
Manzoor är typiska exponenter för den-
na typ av doktorander. En sådan inställ-
ning är visserligen berömvärt ambitiös, 
men innebär också ett risktagande, ef-
tersom avhandlingens författare därmed 
utsätter sig för att bli bedömd utifrån sin 
egen höga kravnivå. 
Jag skall försöka summera den kritik 
som framfördes i de två recensionerna: 
Mekibes avhandling är en skickligt 
och känsligt gjord bostads- och levnads-
vaneundersökning av ett s k spontan-
byggt bostadsområde i Oran i Algeriet. 
Den kritik som kan riktas mot hennes 
avhandling är, enligt mitt förmenande, 
att den planeringsstrategi hon formule-
rar mot slutet av boken egentligen inte 
har något stöd i de forskningsresultat 
som hon presenterar. Kritiken gällde så-
ledes de påklistrade planeringsideologi-
ska och planeringsstrategiska resone-
mangen. 
Manzoors avhandling innebär en til-
lämpning av Christopher Alexanders 
148 Debatt 
mönsterspråk på den traditionella be-
byggelsen i vissa delar av Iran. Min kri-
tik av Manzoors avhandling gick ut på 
au den inte utvecklar ett tillräckligt kri-
tiskt förhållningssätt till Alexanders 
idéer, något som som kom att orsaka 
några små skönhetsfläckar på slutresul-
tatet. Möjligen kan man säga att Man-
zoor missade tillfället att ge ett viktigt 
bidrag till utvecklingen av mönstersprå-
ket som sådant. 
Recensentens åligganden 
Ledaren i Arkitekturforskning nr 4-88 
fick mig emellertid att börja fundera 
över vad recensionsskrivande är för 
någonting, egentligen. Jag kom fram till 
vissa ståndpunkter, som jag sedan om-
satt i nedanstående högst personliga 
checklista. Förhoppningsvis kan dennna 
lista provocera någon eller några for-
skare till att börja författa recensioner, 
antingen efter denna modell, eller efter 
någon helt annan - eller att skriva ett, 
förhoppningsvis ilsket, debattinlägg om 
hur recensioner bör skrivas. 
Jag börjar därför med några ganska 
allmänna reflektioner om hur jag tror 
recensioner bör vara beskaffade, innan 
jag går in mer detaljerat på den "goda" 
recensionens fyra beståndsdelar: refe-
rat, citat, kommentar och kritik. 
Man bör ge recensionens läsare en 
möjlighet att själv ta ställning! En re-
censent kan inte utgå från att hans läsare 
också läst den rapport som han recense-
rar, och bör därför göra utförliga referat 
eller citat av de avsnitt som han vill 
kommentera eller kritisera. Man bör 
också markera vad som är referat eller 
citat respektive kommentar och kritik. 
En recension skrivs för att läsas! 
Recensionens målgrupp bör vara samtli-
ga läsare av tidskriften. En recensent bör 
därför undvika att att gräva ner sig i 
detaljer, utan bör hålla sig till de över-
gripande idéerna och tendenserna i den 
rapport som behandlas. Det finns ingen 
anledning att gå genom hela rapporten i 
detalj, utan det är bättre att koncentrera 
sig på några särskilt intressanta avsnitt. 
Det är inte snällt att vara snäll! En 
allmänt hållen och slappt välvillig re-
cension visar bara att recensenten varit 
så uttråkad av den berörda rapporten att 
han inte orkat läsa den så grundligt som 
behövs. Man bör också undvika att for-
mulera svepande och allmänna omdö-
men. Istället bör man vara så konkret 
som möjligt. En recensent kan gärna fäl-
la beska omdömen om sådant som han 
tycker är dåligt, men han bör då göra 
kritiken så detaljerad att det märks att 
han läst boken ordentligt. 
Recensenten bör hålla sig till det 
faktiska innehållet i den rapport som 
nagelfares! Ett säkert tecken på en dålig 
recension är att recensenten tjatar om 
allt som borde ha varit med i rapporten, 
istället för att diskutera det faktiska in-
nehållet. Ta därför inte upp sådant som 
inte förekommer i rapporten - annat än 
om det rör sig om ett mycket påtaglig 
lakun i framställningen! Men då är det 
recensenten som har bevisbördan och 
som skall visa varför detta någonting 
borde ha varit med. I varje fall bör en 
recension inte urarta till att bli en all-
mänt hållen artikel om diverse teoreti-
ska och metodologiska frågor inom 
ämnesområdet. 
Referera och citera 
Det är viktigt att recensionens läsare 
själv får ta ställning till den rapport det 
gäller. En recension bör därför inledas 
med en sammanfattning av forsknings-
projektet bakom rapporten. Vissa inslag 
i rapporten kan gärna återges som citat, 
t.ex. dess syfte, huvudhypotes och cen-
trala begrepp. Om detta visar sig ta för 
mycket utrymme får man nöja sig med 
Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. 2, No 3, 1989 149 
ett referat. Däremot är det viktigt att re-
censenten gör direktcitat av sådana for-
muleringar som han tänker polemise-
ra mot. Ett flitigt citerande har nämligen 
den fördelen att recensenten tvingas 
konkretisera och precisera sin kritik. 
De för projektet centrala begrepps-
definitionerna kan lämpligen citeras i 
sin helhet, som underlag för recensen-
tens kritiska granskning av om dessa 
termer sedan används konsekvent ge-
nom hela rapporten på det sätt som defi-
nitionerna föreskriver. 
Kommentera och kritisera 
Vad som bör kommenteras varierar gi-
vetvis från fall till fall. Det som alltid 
bör kommenteras är det forskningspro-
blem som givit utgångspunkten för pro-
jektet. Är det valda problemet intres-
sant? Är det utvecklingsbart? För vem 
är det intressant? 
Man bör också kommentera forsk-
ningsprojektets resultat samt dessa re-
sultats eventuella betydelse för forsk-
ning och samhälle. I varje fall bör recen-
senten alltid kommentera de slutsatser 
och därav följande rekommendationer 
som framförs i rapporten. Är dessa slut-
satser underbyggda av resultaten i an-
dra, närliggande forskningsprojekt? 
Följer slutsatserna logiskt ur tillämp-
ningen av valda teorier, metoder och be-
grepp på tillgängliga data? Är de rekom-
mendationer och praktiska handlingsre-
gler som presenteras, ordentligt under-
byggda av de slutsatser som dragits? 
Rapportens språkbehandling och 
grafiska utformning kan också kom-
menteras. Är bokens indelning i kapitel, 
avdelningar och stycken logisk och ge-
nomtänkt? Speglar rubriker och kapite-
lindelning det faktiska innehållet i tex-
ten? Dessutom bör man kommentera 
den grafiska utformningen av text, illu-
strationer, diagram och tabeller. 
Språkbehandlingen i den berörda rap-
porten bör uppfylla rimliga krav på be-
griplighet och precision. Kravet på 
språklig precision är dock överordnat 
kravet på begriplighet. En bra tumregel 
är att testa rapportens språk genom att 
försöka göra korta och slagkraftiga citat 
ur den. Om detta inte låter sig göras, så 
har författaren syndat en hel del mot 
både begriplighets- och precisionskra-
vet. 
En recension skall innehålla något 
slags kvalitetsomdöme om den skrift 
som recenseras; recensenten slipper inte 
undan med att enbart referera, citera och 
kommentera. En recension skall således 
innehålla ett kritiskt moment. Men att 
kritisera innebär inte enbart att man 
skall påtala felaktigheter, motsägelser, 
lakuner och onödiga utvikningar i den 
rapport som granskas. Framför allt bety-
der det att man skall försöka karakteri-
sera den berörda rapporten genom att 
peka på dess bärande idé, det tema eller 
den princip som utgör dess röda tråd. 
Det som en recensent alltid bör kun-
na begära av en forskningsrapport, är att 
författaren visar upp ett kritiskt förhåll-
ningssätt. Är de teorier och metoder 
som författaren tillämpar verkligen kri-
tiskt granskade av honom? Har han re-
dovisat dessa teoriers respektive meto-
ders eventuella begränsningar? Har han 
lyckats undvika att dessa begränsningar 
får inverkan på hans projekt? Hänger 
teoriavsnittet ihop med metodavsnittet? 
Ett vanligt fel är att författaren gör långa 
teoretiska utläggningar, som i realiteten 
saknar samband med den valda metodi-
ken. 
Kriterier på god forskning 
Att recensera forskningsrapporter inne-
bär i sista hand att man skall bedöma 
den redovisade forskningens kvalitet, 
relevans, tillgänglighet och effektivitet. 
150 Debatt 
Det är emellertid inte någon lätt uppgift 
att precisera dessa kriterier på god 
forskning. Jag tänker inte gå närmare in 
på dessa kriterier, eftersom de diskute-
ras utförligt på annat håll i detta nummer 
av Arkitekturforskning (i). 
Man kan givetvis inte skriva recen-
sioner på så vis att man sitter och prickar 
av ett antal kriterier systematiskt. Dessa 
övergripande kriterier på "god" veten-
skap är nyttiga att ha i bakhuvudet, sam-
tidigt som man som recensent väljer att 
koncentrera sig på några få aspekter. 
Vilka aspekter man väljer att betona, 
varierar från fall till fall. 
Möjligen vågar jag påstå att det finns 
tre aspekter som det ofta är tacksamt att 
ta upp just i en recension: (i) att tillämpa 
fruktbarhetskriteriet på den berörda rap-
porten, (ii) att undersöka forsknings-
projektets grad av metodologisk objekti-
vitet, och (iii) att diskutera bärkraften i 
projektets bärande idé. 
Hans Rosing har påpekat att ett 
forskningsprojekt bör leda fram till nya 
hypoteser och nya problem att undersö-
ka. Ett viktigt krav på dessa nya hypote-
ser och problem är således att de är 
fruktbara - att de leder oss fram till nya 
undersökningar, tester och experiment. 
De nya hypoteserna skall visa oss på 
nya, tänkbara mönster, sammanhang 
och strukturer (Rosing 1988). En recen-
sent bör därför ställa sig frågor av typen: 
Vad i detta är utvecklingsbart och sti-
mulerande för andra forskare? Vilka nya 
uppslag och idéer går det att få fram ur 
detta projekt? 
Med metodologisk objektivitet syf-
tar Rosing på det att vetenskapens 
objektivitet i första hand garanteras av 
de metodregler som utvecklats inom ett 
visst forskningsområde. Den enskilde 
forskaren har stor frihet att välja ut-
gångspunkter, problem och hypoteser. 
Däremot bör han i normalfallet följa de 
metodregler som finns, för insamling av 
data och testning av hypoteser. Rosing 
formulerar detta som "... att det inte är 
den enskilda forskaren som bestämmer 
hur hans hypoteser skall testas. Allmänt 
sagt bestäms detta av vetenskapens lo-
gik. Forskarens värderingar kan sålunda 
i princip inte inverka på testningen" 
(Rosing 1988, sid. 167). Det kan vara 
tacksamt an ta upp forskningsprojektets 
grad av metodologisk objektivitet i en 
recension, för att diskutera hur och i vil-
ken grad sättet att genomföra projektet 
har påverkat dess resultat. 
Det som alltid bör diskuteras i en 
recension, är det berörda forsknings-
projektets bärande idé (Lundequist 
1984, 1987). En forskningsrapport bör 
således kunna redovisa någon eller nå-
gra bärande idéer. Med detta menas t.ex. 
tanken att 'varsam ombyggnad' är ett al-
ternativ till restaurering eller rivning/ 
"ybyggnad - eller att 'förhandlingspla-
nering' är en speciell form av planering, 
som drivs under andra villkor än andra 
former av planering - eller att projekte-
ringsmetodikens problem mera handlar 
om uppbyggnad av projektorernas kom-
petens, än om att hitta fram till något 
slags "optimal" organisation av projek-
teringsprocessen, o.s.v. 
Avslutningsvis: 
Denna "checklista för recensenter" är 
knappast allmängiltig, men kan kanske 
ändå locka fram några nya recensenter. 
Dess grundtanke är att den "goda" re-
censionen bör ha fyra beståndsdelar: 
referat, citat, kommentar och kritik, 
samt att det finns tre saker som det är 
tacksamt att ta upp i en recension: 
projektets fruktbarhet, dess metodologi-
ska objektivitet och dess bärande idé. 
Avslutningsvis, jag tvivlar på att nå-
gon - definitivt inte jag själv - kan leva 
upp till alla dessa regler. Men man kan 
ju försöka. 
Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. 2, No 3, 1989 151 
Noter 
1 För ordningens skull vill jag i alla fall göra en mycket summarisk sammanfattning av 
dessa kriterier, samt passa på att ge några referenser. 
Tore Nilstun har t.ex. formulerat följande kriterier (Nilstun 1988, Mårtensson & 
Nilstun 1988, Nilstun i Sollbe 1986): etisk godtagbarnet (etiskt känslig information 
skall ha godkänts för publicering av berörda parter, alternativt att identifikation av 
dessa personer gjorts omöjlig), tillgänglighet (rapporten skall göras tillgänglig för alla 
som är intresserade, samt vara tillgänglig för granskning och bedömning av fackex-
perter), begriplighet (termer, uttryck och formuleringar skall vara definierade eller 
omedelbart begripliga för målgruppen), precision (målgruppen skall kunna uppfatta 
texten enligt författarens intentioner), trovärdighet (en rapport skall ge en rättvisande 
bild av problemområdet; slutsatser och rekommendationer skall vara underbyggda 
med hållbara och relevanta argument), testbarhet (rapportens teser bör vara möjliga 
att ifrågasätta - man bör t.o.m. ange vilken typ av argument som kan framtvinga en 
omprövning av teserna), opartiskhet (forskaren skall inte manipulera sina resultat till 
förmån för någon intressent), nyhet (rapporten bör innehålla resultat som har nyhets-
värde för målgruppen) och relevans (det bör framgå hur dessa resultat kan användas 
praktiskt eller teoretiskt). 
Göran Wallén har påpekat att det är viktigt att skilja mellan mellan interna (inom-
vetenskapliga) och externa (anslagsgivares, praktikers, avnämares m.fl.) bedöm-
ningsnormer. Wallén pekar också ut ett antal betydelsefulla, inomvetenskapligt grun-
dade bedömningskriterier (Wallén 1986, Wallén i Sollbe 1986): inre relevans (sam-
stämmighet mellan problem, metod, teori och material), systematik (i varje fall i 
redovisningen), upprepbarhet (i varje fall vad gäller vissa typer av naturvetenskaplig 
forskning), teoretisk integration och förklaringsdjup (integration av olika teoriansat-
ser, metodansatser eller forskningstraditioner o.s.v.), tillförlitlighet och metodisk 
medvetenhet (något som främst gäller genomförandet och hur forskarna hanterat me-
todfrågorna), samt att resultaten bör ha en viss räckvidd (viss empirisk, teoretisk res-
pektive metodologisk generaliserbarhet). 
Referenser 
Eriksson, J, Byggforskningens samhällsrelevans. I Sollbe 1986, sid. 6 8 - 8 1 . 
Lundequist, J, Ideologi och praxis. KTH A PRM Stockholm 1984. 
Lundequist, J, Om att utveckla och utvärdera. I Arkitekturforskning vol I, No 2 - 87. 
Mårtensson, B, Nilstun, T, Praktisk vetenskapsteori. Studentlitteratur, Lund 1988. 
Nilstun, T, Mundebo och Fosolifen. Några reflektioner kring 1982 års byggforsk-
ningsutredning. I Sollbe 1986, sid. 60 - 67. 
Nilstun, T, Expertbedömningar. Om teori, ideal och verklighet vid utvärdering av 
sektors FoU. BFR, BVN skriftserie 1988:1, Stockholm. 
Rosing, H, Vetenskapens logiska grunder. Schildts, Helsingfors 1988. 
Sollbe, B, red.. Vishets frukter. Uppsatser om sektorsforskning och forskningskvali-
tet. SIB, Gävle 1986. 
Wallén, G. Praktisk vetenskapsteori. Preliminärt kompendium. Vetenskapsteori, 
GU, Göteborg 1986. 
Wallén, G, Vad är bra forskning? Interna och externa bedömningsnormer. I Sollbe 
1986, sid. 46 - 59. 


Recensera - referera, citera, kommentera, kritisera

Sivik, Lars

Tidskrift för arkitekturforskning Vol. 1, No 1,1987 135 
Nyheter och notiser 
Under denna rubrik presenterar vi aktuella nyheter, reportage och liknande 
som berör den svenska arkitekturforskningen. Här kan t.ex kongresser och 
större seminarier både presenteras och följas upp i korta notiser. Här kan 
också korta anmälningar av nya böcker och publikationer ingå. 
Pågående projekt: byggande och förvaltning 
Magnus Rönn 
Projekteringsmetodik, CTH, Göteborg 
Denna text beskriver ett forsknings-
projekt om underhåll av sjukvårds-
anläggningar. Studien berör också 
frågor om yrkeskunnande, arbets-
miljö och teknik. Forskningsprojek-
tet genomförs vid Projekteringsme-
todik vid CTH, i samarbete med 
företrädare för Svenska Kommunal-
arbetarförbundet. 
Ämnet projekter ingsmetodik 
behandlar vägen från idé till förverk-
ligande av byggprojekt. Att då börja 
med underhållsarbetet kan tyckas 
vara att arbeta 'baklänges'. Här gäller 
det ju i stället hur underhållsaspekt-
erna skall få påverka projekterings-
arbetet. Alltför ofta löser projek-
torerna problemen på 'ritbordet' utan 
att ta hänsyn till arbetsmiljön för de 
som senare kommer att få ansvara för 
underhållet av anläggningarna. 
Utformningsfrågor och frågor kring 
t.ex. teknikval bör därför studeras 
även ur underhållssynpunkt. 
Några begrepp. 
Med 'underhållsarbete' avses arbete 
som upprätthåller sjukvårdsanläggn-
ingars egenskaper och funktioner un-
der driftskedet. Typiska arbetsmo-
ment är inspektioner, felsökning, de-
montering, rengöring, reparation, 
montering, och funktionsprovning. 
Med 'underhållsobjekt' menas 
alla de föremål som fordrar repara-
tioner och service för att fungera: 
byggnad, installation, utrustning, in-
redning, och möbler. 
Med 'hantverkare' menas berörda 
yrkesgiupper, t.ex. elektriker, me-
kaniker, rörläggare, snickare, målare 
och tapetsörer. Vid andra arbets-
platser benämns de oftast reparatörer. 
Det finns inte någon klar gräns 
mellan vad som utgör drift respektive 
underhåll av sjukvårdsanläggningar. 
Med 'drift' brukar man mena för-
sörjning av anläggningar för kallvat-
ten, hetvatten, elektricitet, ånga, luft, 
och gas under tryck. 
136 Nyheter och notiser 
Det finns ett antal frågor som 
förvaltare och fackliga organisationer 
ställs inför vid planering av under-
hållsinsatser, t.ex.: vem skall utföra 
underhållsarbetet vid sjukvårds-
anläggningarna? På vilken kvalitets-
nivå? När skall underhållsarbetet ut-
föras? Hur skall det organiseras? Vi l -
ka kompetenser behövs? Vad behövs 
i övrigt för att underhållsarbetet skall 
kunna utföras? 
Svaren blir olika beroende på vem 
frågorna riktas ti l l , och vad det är för 
underhållsobjekt som avses. Hant-
verkarna och deras fackliga organisa-
tioner har kanske inte samma uppfatt-
ning i en viss fråga som arbets-
givaren. Stora förvaltare ser annor-
lunda på problemen jämfört med små 
förvaltare. Varierande krav på säker-
het, önskningar om skydd mot förslit-
ning, eller behov att snabbt kunna av-
hjälpa driftstörningar, är andra fak-
torer som leder till att svaren varierar. 
De som ansvarar för planering och 
utformning av anläggningarna be-
svarar frågor av detta slag annorlunda 
än de som svarar för drift och under-
håll för den 'egentliga' verksamheten 
i lokalerna. 
En fråga kan t.ex. gälla om man 
skall satsa på förebyggande eller akut 
underhåll. Det akuta underhållet ut-
förs när fel anmäls. Det förebyggande 
underhållet görs innan fel och drift-
störningar uppstår, vilket förutsätter 
en medveten planering av verk-
samheten. Man försöker då fastställa 
funktionsperioder och livslängder på 
anläggningarnas delar, så att man kan 
utföra underhållsarbetet innan för-
slitningen orsakat driftstörningar. 
En viktig fråga gäller om man 
skall ha arbetslag eller ensamarbet-
ande hantverkare. Behövs specialis-
ter eller generalister? Vilka yrkes-
kunskaper skall kombineras i arbets-
lagen? Ofta fordras t.ex. en sam-
verkan mellan mekaniker och elek-
triker. 
Det finns en mängd andra viktiga 
frågor att ta ställning t i l l . Dessutom är 
det viktigt att man renodlar och tyd-
liggör det perspektiv som tillämpas, 
när man forskar om dessa och lik-
nande frågor. Detta forskningspro-
jekt försöker således bearbeta fråge-
ställningarna från ett fackligt pers-
pektiv. 
Från byggprojekt till under-
hållsobjekt. 
Byggprocessen innehåller många 
aktiviteter. Den kan indelas i tre sked-
en: projekteringsskede, produk-
tionsskede, förvaltning/drift/under-
håll. 
Förvaltningsskedet sträcker sig 
fram till rivning eller ombyggnad. 
Det finns ett samband mellan under-
hållsarbetet och det föregående pro-
jekteringsskedet. Utformningsbeslut 
och teknikval har betydelse för under-
hållsarbetet. De påverkar hantverkar-
nas arbetsmiljö och arbetsuppgifter, 
och ställer krav på deras yrkeskun-
nande. Detta är en anledning till att en 
utveckling av metoder för utvärder-
ing av byggprojekt ur underhålls-
synpunkt är en angelägen forsknings-
Tidskrift för arkitekturforskning Vol. 1,No 1,1987 137 
uppgift. 
De skeden som anläggningarna 
genomgår under sin livslängd kan be-
skrivas som följer: 
1. Inkörningsskedet. Vid införandet 
av ny teknik och oprövade kon-
struktioner uppstår ofta in-
körningsproblem, som kan leda 
till omfattande krav på garanti-
reparationer och justeringar. 
2. Underhållsskedet omfattar an-
läggningarnas drift, löpande repa-
ra t ioner och akuta under-
hållsarbeten. 
3. Upprustningsskedet inträffar 
efter en längre tid, när byggnader 
och installationer börjar uppnå sin 
tekniska livslängd. 
Hantverkamas arbetsmiljöprob-
lem beror bland annat på att projek-
torerna låtit underhållsaspekterna 
underordnas andra intressen. Några 
exempel: Arbetsskador kan upp-
komma till följd av att underhålls-
arbetet måste utföras i alltför trånga 
teknikutrymmen. Hantverkarna kan-
ske får skador på grund av olämpliga 
arbetsställningar, beroende på att in-
stallationernas placering varit illa 
genomtänkt av projektorerna. 
Det finns ett fackligt intresse av 
att få vara med och påverka utform-
ningsbesluten och teknikvalen i pro-
jekteringsskedet. Ett formellt deltag-
ande ger emellertid inte automatiskt 
inflytande i en svåröverskådlig be-
slutsprocess som förs på ett krångligt 
fackspråk - där det dessutom många 
gånger är svårt att utläsa konse-
kvenserna för underhållsarbetet på 
framlagda ritningar och beskrivnin-
gar. 
Byggnader, installationer och 
livslängd 
Sjukvårdsanläggningar utgör in-
stallationstäta byggnader med tekni-
skt komplicerade försörjningssys-
tem. Utmärkande för installationerna 
är att de har en kortare teknisk livs-
längd än byggnaderna i övrigt. Ett 
skäl till detta är att de innehåller rör-
liga delar som utsätts för mekanisk 
förslitning. 
Normalt består installationerna av 
en central enhet från vilket det går ett 
vittförgrenat nät av ledningar till 
olika försörjningsställen i bygg-
naden. I princip har varje rum i bygg-
naden någon form av platsutrustning. 
Installationernas centrala enhet finns 
i särskilda teknikrum: el-, apparat-, 
h issmaskin- , kompressor- eller, 
fläktrum. Tillsammans med lednin-
gar och platsutrustningar bildar de 
centrala enheterna ett tekniskt sys-
tem. 
För bedömning av byggnader, in-
stallationer o.s.v. ur underhålls-
synpunkt behövs kriterier.- kvalita-
tiva mått på såväl material, utförande 
och utformning och deras konsek-
venser för underhållsarbetet. Dessa 
kriterier bör utgå från begrepp som 
hållbarhet, reparerbarhet, åtkom-
lighet, säkerhet, och hygien. För 'lång 
livslängd' fordras slitstyrka vad gäl-
ler konstruktion och material. 'Repar-
erbarhet' innebär att utslitna delar 
skall kunna bytas ut och åtgärdas. 
138 Nyheter och notiser 
'Åtkomlighet' innebär t.ex. att under-
hållsarbetet skall kunna utföras i rik-
tiga arbetsställningar. Säkerhetskri-
teriet kan t.ex. innebära krav på platt-
formar och räcken, eller på skyddsan-
ordningar på maskiner. 
Sjukvårdsanläggningars tekniska 
livslängd är beroende av flera fak-
torer. Förutom kvalitet på material, 
konstruktion, och utformning av an-
läggningarna, inverkar verksamheten 
i lokalerna samt underhållsarbetets 
omfattning. Om t.ex. städcentralen 
får alltför kraftiga sparbeting, slits 
golvmaterialen ut i förtid. På samma 
sätt förkortas livslängden på bygg-
nader och installationer när underbe-
manning vid sjukhusens verkstäder 
leder till att reparationer inte utförs. 
Underhållsarbete är en förutsättning 
för att sjukvårdsanläggningar skall 
uppnå sin optimala livslängd. 
Underhållsarbetet fördelar sig 
över tiden på ett karaktäristiskt sätt. 
Antalet krav på åtgärder är störst i 
början och slutet av anläggningarnas 
tekniska livslängd. I början rör det sig 
om inkörningsproblem - det krävs åt-
gärder för att få de tekniska systemen 
att fungera på ett tillfredsställande 
sätt. Den stegrade felfrekvensen mot 
slutet av anläggningarnas tekniska 
livslängd hänför sig däremot till ut-
mattningsfel och förslitning. 
Detta resonemang ger emellertid 
en starkt förenklad bild av hur för-
delningen av underhållsarbetet för-
håller sig till anläggningarnas livs-
längd. Byggnader har t.ex. längre 
livslängd än installationer. Den 
bärande konstruktionen behåller sina 
egenskaper betydligt längre än olika 
typer av ytskikt. Installationernas del-
ar har olika funktionsperioder. 
Vid en viss tidpunkt i slutet av an-
läggningarnas livslängd fordras reno-
veringar, genomgripande upprust-
ningar eller ombyggnader för att lo-
kalerna skall motsvara verksam-
hetens krav. 
Eftersatt underhåll under drift-
skedet förkortar anläggningarnas tek-
niska livslängd och tvingar fram en 
tidigareläggning av upprustning och 
ombyggnad. Att satsa på kvalitet 
under projekteringsskedet fordrar en 
uppföljning under driftskedet. För att 
sjukvårdsanläggningarna skall be-
hålla sina egenskaper och funktioner 
under hela sin tekniska livslängd for-
dras underhåll av material och bygg-
delar. 
Magnus Rönn 
Tidskrift för arkitekturforskning Vol. 1, No 1,1987 139 
Möte: Områdesgruppen 
i miljöpsykologi 
Lars Si vik 
Psykologiska institutionen, Göteborgs Univ-
ersitet 
Områdesgruppen i miljöpsykologi 
höll i december vid Göteborgs univ-
ersitet sitt tredje möte. Områdes-
gruppen utgöres av svenska forskare i 
miljöpsykologi. Syftet med mötes-
verksamheten, som finansieras av 
Humanistisk-samhällsvetenskapliga 
forskningsrådet, är att ge gruppens 
medlemmar tillfälle att informellt 
presentera sin pågående forskning, så 
att denna på ett inträngande sätt kan 
metodiskt och teoretiskt granskas av 
kollegerna. Härigenom vidmakt-
hålles förhoppningsvis en stark 
inomvetenskaplig tradition, vilket 
speciellt inom ett så mångsidigt och 
mångvetenskapligt område som 
miljöpsykologi är nödvändigt för att 
garantera hög kvalité i forskningen. 
I år hade områdesgruppen även 
inbjudit en amerikansk gästforskare, 
professor Gary W. Evans från dept. of 
Social Ecology, University of Cali-
fornia, Irvine, som har ett stipendium 
från Arbetsmiljöfonden för att under 
året vistas vid psykologiska institu-
tionen på Stockholms universitet och 
psykiatriska institutionen på Karo-
linska Institutet. Inte minst professor 
Evans bidrog, genom sitt aktiva och 
kompetenta deltagande i diskus-
sionen av de olika projekten, till att 
årets möte i ovanligt hög grad upp-
fyllde syftet. Evans har specialiserat 
sig på frågor som hur och i vilken 
utsträckning olika miljöfaktorer (bul-
ler, trängsel, m. m.) bidrar till psyko-
logiska och fysiologiska stressreak-
tioner, men han har erfarenhet från 
flera av miljöpsykologins olika del-
områden, t.ex. studier av hur man 
uppfattar, minns, och värderar olika 
miljöer (perceptuella, kognitiva, och 
affektiva processer i relation till 
miljön). Själv höll professor Evans ett 
anförande baserat på en artikel som 
han och en medarbetare utarbetar, och 
som ger en översikt och tolkning av 
den forskning som gjorts för att fast-
ställa den fysiska miljöns betydelse 
för barns hälsa och välbefinnande. 
Betydelsen av faktorer som miljöns 
grad av stimulering, hur förutsägbar 
den är, och vilken grad av kontroll den 
tillåter, belystes i anförandet. En im-
ponerande kunskapmassa har ack-
umulerats, men det återstår ännu att 
korrekt värdera denna, så att vår för-
ståelse av de många gånger intrikata 
samspel som här kan urskiljas blir 
fullständig. 
Barnens miljö kom att dominera 
detta möte. Två andra anföranden be-
handlade dels hur skyddsmasker för 
barn fungerar, dels vilka faktorer som 
orsakar de olyckor som drabbar bar-
nen i hemmet. Lennart Sandberg från 
Umeå universitet beskrev sin och Eva 
Mauritzon-Sandbergs undersökning 
av hur systemet med skyddsmasker 
för barn tillgängliga på dagis eller i 
hemmet kan antas fungera i händelse 
av kemiska miljökatastrofer. Efter en 
mängd studier, som lett fram till för-
slag om hur skyddsmasker/jackor bör 
140 Nyheter och notiser 
utformas för att passa och accepteras 
av barn mellan 2 och 6 år, var det 
särskilt tråkigt att behöva konstera att 
dessa ändå inte skulle fungera i en 
verklig nödsituation, där det är kri-
tiskt att de vuxna snabbt kan sätta på 
barnet en skyddsmask eller 
skyddsjacka. Övning skulle behövas, 
men problemet är att motivera 
föräldrar och andra vårdnadshavare 
för detta. 
Hur föräldrar bär sig för att 
skydda sina barn från hemolyckor var 
ämnet för ett anförande av Tommy 
Gärling, Anita Gärling, och Eva 
Mauritzon-Sandberg. Det är alldeles 
klart otillräckligt (om än lika klart 
nödvändigt) att man bygger så att 
barnens miljö blir 'säker'. I barnets 
olika utvecklingsstadier är det 
oundgängligt att föräldrarna bistår 
det på olika sätt, genom att övervaka 
barnet, genom att anpassa miljön, och 
genom att undervisa barnet. Empir-
iskt hade man bl.a. undersökt vilka 
slags risker mödrar till barn mellan 1 
och 3 år upplever i hemmet. Ett av 
flera forskningsproblem som man 
därvid försöker belysa är vilken slags 
kunskap som mödrar tillägnar sig, 
och som gör det möjligt för dem att på 
rätt sätt bedöma riskerna. 
Den bredd som miljöpsykologisk 
forskning har i Sverige demonstre-
rades av att övriga anföranden be-
handlade så olika saker som hur man 
upplever en arbetsmiljö före och efter 
datorisering av olika rutiner (Sven-
Olof Brenner, Luleå tekniska 
högskola), hur man upplever rum 
med olika färg- och ljussättning 
(Anders Hård och Maria Kowalska, 
Chalmers tekniska högskola) , 
trafiksäkerhetsforskning (Lars 
Åberg, Uppsala universitet), samt hur 
ventilationsbuller och värme, i t.ex. 
kontorsmiljöer, påverkar kognitiva 
prestationer (Staffan Hygge, Statens 
institut för byggnadsforskning, 
Gävle). 
Arbetsmiljöforskning utgör ett 
stort eget forskningsområde. Inom 
detta finns det givetvis många 
miljöpsykolgiska forskning-
sproblem. Brenner beskrev sina 
studier av vad kontorspersonal up-
plever som viktiga komponenter i 
arbetsmiljön före och efter en datoris-
ering av vissa av deras arbetsupgifter. 
Den metodik som används tillåter en 
idiografisk beskrivning av individens 
upplevelser. De principiellt viktiga 
metodfrågorna som här inryms 
diskuterades ingående. 
Hårds och Kowalskas 
arkitekturspykologiska studier av hur 
några olika försökspersoner upplever 
rum som färgsatts och ljussatts olika 
kan ytligt sett tyckas ha mycket litet 
att göra med Brenners studie av da-
torisering. Metodiskt och teoretiskt 
finns dock klara beröringspunkter, 
varför respektive forskare hade 
utbyte av varandras erfarenheter. 
Hygge hade svårigheter att finna 
några klara effekter av ventila-
tionsbuller och värme på prestationen 
i olika intellektuella uppgifter. Kan-
ske hade bilden sett annorlunda ut om 
han hade kompletterat sina uppgifter 
Tidskrift för arkitekturforskning Vol. 1, No 1,1987 141 
med sådan som Brenner, Hård, och 
Kowalska använt. Det är också möj-
ligt att man skulle vilja veta om Hårds 
och och Kowalskas upplevelsedata 
har någon 'funktionell' relevans. Är 
det så att vi inte bara upplever olika 
rum olika, utan också tänker och han-
dlar olika i dem, beroende på deras 
utformning? 
Större långsiktiga forskningspro-
jekt inom miljöpsykologin, som det 
denna gång tyvärr inte fanns tid att 
presentera, behandlar psykologiska 
reaktioner på samhällsbuller (Ulf 
Berglund, Stockholms universitet), 
luftklimat (Birgitta Berglund, Stock-
holms universitet), boendeformer för 
pensionärer (Rikard Kuller, Lunds 
tekniska högskola), färgperception 
(Lars Sivik, Göteborgs universitet, 
som var ansvarig för planeringen av 
mötet), ljusets kortsiktiga inverkan på 
vakenhetsgraden (Rikard Kuller), 
bostadsval och boendetillfreds-
ställelse (Tommy Gärling) samt psy-
kologiska aspekter på kemiska och 
andra hälsorisker i arbetsmiljöer 
(Francesco Gamberale, Arbetar-
skyddsstyrelsen). 
Områdesgruppens nästa möte 
kommer att hållas vid avdelningen för 
miljöpsykologi, Lunds tekniska 
högskola, i december 1988. De för-
samlades allmänna mening var att 
detta möte bör läggas upp på i huvud-
sak samma sätt. Man var dock öppen 
för att även andra kan vilja deltaga. 
Forskare som bedriver miljöpsyko-
logisk forskning och som inte deltagit 
vill vi därför gärna komma i kontakt 
med. Detsamma gäller studenter som 
känner ett intresse för forsknings-
området. Kontakta Tommy Gärling 
för ytterligare information. 
Tommy Gärling 
Forskargruppen 
för miljöpsykologi 
Psykologiska institutionen 
Umeå universitet 
901 87 Umeå 
Lars Sivik 
Psykologiska institutionen 
Göteborgs universitet 
Box 14158 
40020 Göteborg 
