Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Artikeln diskuterar arkitektmonografin som arkitekturhistorisk arbetsmetod

Rudberg, Eva

Swedish

Arkitektmonografin som arbetsmetod

Eriksson, Jan

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 3, Nr 4, 1990 109 
Debatt 
Om estetiska värderingars objektivitet 
Jan Eriksson 
SIB 
Relativism eller objektivism? 
Göran Wallén har i förra numret av Tid-
skrift för Arkitekturforskning (Wallén 
1990) kritiskt kommenterat vad jag har 
sagt om estetiska värderingars kunskaps-
teoretiska och ontologiska status i en tidi-
gare artikel i tidskriften (Eriksson 1989). 
Efter en ganska ytlig diskussion om oli-
ka värdeteorier och vad som talar för eller 
emot dem, fastnar jag (något tvekande) i 
min artikel för en slags kulturrelativism, 
vad gäller estetiska värderingar. Min teo-
ri innebär att vad som är vackert eller fult 
när det gäller arkitektur för det första be-
ror på vem som anser detta och för det 
andra vilken kultur denna person tillhör. 
Med "kultur" menar jag då inte bara olika 
nationaliteter eller till exempel väster-
ländsk kontra österländsk kultur utan 
även subkulturer i samma land. Jag gör 
dessutom det tillägget att värderingen av 
hur viktiga estetiska frågor är (i olika 
sammanhang) varierar mellan olika kul-
turer. Mot detta invänder Göran Wallén 
och han tycks dessutom, med hjälp av ett 
citat, mena att mitt resonemang inte är 
konsistent. 
När det gäller dessa svåra frågor finner 
jag ingen anledning att vara tvärsäker. 
Tvärtom är jag beredd att överge mina 
ståndpunkter så fort jag finner några 
övertygande argument mot dem. Nu tyc-
ker jag inte alls att Walléns invändningar 
är övertygande och jag ska här försöka 
redovisa varför jag tycker så. 
Göran Wallén uttrycker sin uppfatt-
ning på följande sätt: 
"Estetisk relativism är ett förståeligt 
misstag när man ser mångfalden och 
hur bedömningar förändras. Själv tror 
jag att det skulle vara möjligt att finna 
en ganska stor allmänmänsklig objek-
tiv 'kärna' av bedömningar givet en 
väldefinierad kontext" (Wallén 1990, 
s60) . 
Jag ska kort kommentera vad jag upp-
fattar som Walléns två huvudargument 
för sin objektivistiska hållning och däref-
ter diskutera vad det egentligen är han 
hävdar. För att göra mina synpunkter be-
gripligare vill jag också påminna om att 
min artikel handlar om arkitektur (och 
säkert en del annat också men inte nöd-
110 Debatt 
vändigtvis "konst") och utgår från ett be-
stämt praktiskt problem, nämligen hur en 
arkitekt på goda grunder kan hävda att en 
viss utformning bör föredras framför en 
annan därför att den är vackrare (ger bätt-
re arkitektur, är estetiskt värdefullare el-
ler hur man vill uttrycka saken). 
Det biologiska argumentet 
Göran Wallén skriver: "Att estetiska 
värden är betydelsefulla kan kanske till 
och med bero på att de haft ett överlev-
nadsvärde i mänsklighetens utveckling 
för att nu drämma till med ett tänkbart 
biologiskt argument mot kulturrelati-
vism" (a a, s 60). 
Jag kan mycket väl tänka mig att detta 
är riktigt, men det är inte något argument 
mot värderelativism över huvud taget 
(om det inte förstås så att det gäller vissa 
bestämda estetiska värden). Såvitt jag 
förstår är detta samma felslut som Per År-
hem gör i sin artikel om estetikens biolo-
giska förankring inte bara hos människor 
utan även hos djur (Århem 1983). Även 
om behovet av skönhetsupplevelser är en 
del av den mänskliga naturen, följer inte 
därav att alla människor har samma upp-
fattning om vad som är vackert eller fult, 
vilket också påpekats av Ulf Sandström 
(Sandström 1989, s 33). En tonåring och 
en tonårsförälder kan vara eniga om att 
det är viktigt att klä sig snyggt, men me-
ningarna om hur tonåringen bör klä sig 
(för att se snygg ut) kan vara mycket de-
lade. Man kan också vara enig om att 
bildkonst, musik eller skönlitteratur är 
något mycket viktigt utan att gilla samma 
tavlor, musikstycken eller böcker. Även 
om det är riktigt att "estetiska värden är 
betydelsefulla" i en grundläggande bio-
logisk mening, är detta således helt för-
enligt med estetisk värderelativism. 
Belladonna-argumentet 
Som empiriskt belägg för sin objekti-
vism anför Wallén exemplet att "en upp-
förstoring (retusch av foto) av pupillerna 
på en bild av en kvinna gör att hon uppfat-
tas som vackrare" (Wallén 1990, s 60). 
Jag känner inte till att detta har studerats 
och i artikeln ges inte heller någon refe-
rens. Däremot känner jag till att det tidi-
gare varit på modet bland kvinnor att för-
stora sina pupiller med hjälp av saften 
från örten Belladonna (som fått sitt namn 
av detta bruk; italienskans "belladonna" 
betyder "vacker kvinna"). Jag kan såle-
des tänka mig att uppförstorade pupiller 
har uppfattats som vackert i vissa kultu-
rer under vissa tider. Frågan är om detta 
går att utsträcka till alla kulturer. Många 
människor, kanske majori teten av 
mänskligheten, har så mörka ögon så att 
det inte går att skilja på iris och pupill, åt-
minstone inte på ett foto. Möjligen skul-
le personer som tillhör de kulturer där 
dessa människor är vanligast göra sam-
ma positiva bedömning av stora pupiller, 
men frågeställningen skulle nog uppfat-
tas som ganska konstig. Man kan också 
tolka resultatet av retuschbedömningen, 
om det kan universaliseras, så att (en 
kvinna med) mörka ögon alltid uppfattas 
som vackrare än (samma kvinna med) 
ljusare. Eller finns det gränser för hur 
mycket pupillen får förstoras i förhållan-
de till irisen? Helt övertygande som uni-
versell sanning är inte detta exempel. 
Det finns flera skäl till att jag finner 
exemplet med de förstorade pupillerna 
besvärligt. Ett är att vi idag kan associe-
ra detta med narkotikamissbruk, vilket 
kan påverka vår bedömning. Ett annat är 
att den kvinnliga skönheten förefaller va-
ra ett särskilt svåranalyserat område. För 
mig - och sett i förhållande till vad min 
uppsats handlar om - är det också bes vä-
Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 3, Nr 4, 1990 H l 
rande att kunskaper om förstorade pupil-
lers estetiska effekter förefaller helt irre-
levanta för en arkitekt. I min artikel dis-
kuterar jag ett annat, relevantare exem-
pel, nämligen gyllene snittets eventuella 
estetiska kvaliteter. Om detta finns det en 
mängd studier av vilka jag refererar till 
en som visar att japaner och kanadensare 
gör olika estetiska bedömningar av gyl-
lene snittet, vilket tyder på kulturella 
skillnader (Berlyne 1970). Det intressan-
ta är dock att vi västerlänningar (till vilka 
kanadensare räknas) tycks gilla gyllene 
snittet, men bara under vissa mycket ren-
odlade förhållanden. Sven Hesselgren 
har redogjort för försök där bedömning-
en av rektanglars proportioner är kon-
textberoende i en mycket elementär me-
ning, nämligen hur de ordnas i förhållan-
de till varandra (Hesselgren 1985, s 98). 
Jag anser inte att dessa exempel utgör 
några avgörande argument mot en värde-
objektivistisk ståndpunkt, men de är åt-
minstone lika bra i detta avseende som 
belladonna-argumentet är för denna 
ståndpunkt. 
Kontextberoende värdeobjekti-
vism 
Redan i citatet ovan om den objektiva 
kärnan anger Wallén ett viktigt villkor: 
"givet en väldefinierad kontext". Detta 
kan då förstås så att han inte tror att det 
finns någon "allmänmänsklig objektiv 
'kärna' av bedömningar" om det inte 
finns någon väldefinierad kontext. Något 
senare skriver han: "Den konstnärligt-
estetiska kontexten omfattar alltså inte 
bara en fysisk kontext utan även erfaren-
heter, kunskaper, sociala sammanhang 
m m. [—] - själv smakar jag lite på om 
det hela skulle kunna etiketteras 'kon-
textberoende värdeobjektivism'." (Wal-
lén 1990, s 61). Vad är nu detta för något? 
Om en estetisk värdering beror på kon-
texten (bland annat det sociala samman-
hanget) förefaller det rimligt att också sä-
ga att det finns en relation mellan värde-
ring och kontext eller med andra ord att 
värderingen är kontext-relativ. Om olika 
kontexter kan bestå av olika "erfarenhe-
ter, kunskaper och sociala sammanhang 
m m" förefaller det inte heller orimligt att 
ersätta "kontext" med "kultur", åtmin-
stone ibland. Därmed kan vi översätta 
etiketten ovan till "kulturrelativ värde-
objektivism", vilket tycks mig självmot-
sägande om utgångspunkten är att este-
tisk värdeobjektivism och kulturrelati-
vism är (åtminstone konträra) motsatser. 
Min tolkning av detta är att när allt 
kommer omkring, så är det knappast nå-
gon större skillnad mellan Göran Wal-
léns och min uppfattning om estetiska 
värderingars teoretiska status. Vad han 
kallar "kontext" är väsentligen detsam-
ma som jag kallar "kultur", såtillvida att 
de båda termernas extensioner till stora 
delar sammanfaller. Genom en konstig 
användning av ordet "objektiv" (och 
även "kontext" för den delen) lurar han 
sig själv att tro att han intar en värde -
objektivistisk ståndpunkt i estetiska frå-
gor. "Idén om kontextberoendet" (a a, s 
61) är inget annat än den gamla idén om 
social och situationeli relativitet. Vad 
Kendall Walton skriver om i den uppsats, 
som Wallén gillande refererar till, är att 
estetiska bedömningar är relativa till vad 
man lärt sig om hur de bör bedömas, eller 
mer precist till vilken kategori man lärt 
sig att det bedömda objektet bör hänföras 
(Walton 1970/1990, s 212 f). Jag tycker 
att "kulturrelativism" är en ganska träf-
fande beteckning på en sådan teori. 
Är värdeteori bara skrap på ytan? 
Göran Wallén skriver: "Alla de olika vär-
deteorierna är uppenbarligen bara ett 
slags skrap på ytan; [—]". Det kanske 
112 Debatt 
han har rätt i när det gäller hans och min 
artikel, men man kan nog gräva något 
djupare. Lars Bergström har nyligen gi-
vit ut en bok som ger en utmärkt översikt 
över olika värdeteorier och de argument 
som kan ges för eller emot dem (Berg-
ström 1990). Av den framgår att den este-
tiska värdeteori som Wallén (och jag) 
förfäktar lämpligen inte bör kallas objek-
tivistisk, utan är en form av värderelati-
vism. Vill man gräva djupare i den este-
tiska värdeteorin, kan jag rekommendera 
två relativt nya böcker av Göran Herme-
rén (1988) och Hugo A Meynell (1986), 
som båda ger ett visst stöd för kulturrela-
tivism i min mening. 
Jag vill slutligen tillägga att om man 
tror att estetiska värderingar är relativa 
till olika kulturellt givna värdesystem in-
nebär inte detta att man måste inta en re-
lativistisk hållning till alla slags värde-
ringar. Som jag antytt i min artikel (och 
som citerats av Wallén) föreställer jag 
mig att olika värdeteorier kan ha olika 
tillämpningsområden. Lars Bergström 
nämner några olika typer av värderingar: 
tekniska, juridiska, estetiska, moraliska, 
pol i t iska och vetenskapeteore t iska 
(Bergström 1990, s 8,10). Detta är långt 
ifrån någon självklar indelning. Olika 
slags värderingar tycks hänga ihop på ett 
svåröverskådligt sätt. För mig förefaller 
det dock finns betydande skillnader mel-
lan åtminstone moraliska och estetiska 
värderingar. Utan att argumentera för 
min ståndpunkt vill jag här deklarera att 
även om jag lutaråt att vilja inordna este-
tiska värderingar i en kulturrelativistisk 
teori, så lutar jag samtidigt åt att tro mera 
på värdeobjektivism i etiska frågor. Det-
ta utesluter inte, som jag också nämnt i 
min artikel, att estetiska ställningstagan-
den ibland får moraliska implikationer, 
vilket gör estetiska problem till genuina 
värdeproblem. 
Att ha ett kulturarv är kanske något 
värdefullt, inte i estetisk men väl i etisk 
mening. Detta i sin tur medför då att este-
tiska frågor ibland kan ges svar som, gi-
vet en viss kultur, är de enda rätta. 
Referenser 
Bergström, L, Grundbok i värdeteori. 
Thales 1990. 
Berlyne, D E, "The Golden Section and 
Hedonic Judgements of Rectangles. 
A Cross-cultural Study" i Sciences de 
1' art - Scientific Aestetics. Tome VII, 
No 1&2 1970. 
Eriksson, J, "Det estetiska valet" i Tid-
skrift för Arkitekturforskning Nr 1-2, 
1989. 
Hermerén, G, The Nature of Aestetic 
Qualities. Lund University Press, 
1988. 
Hesselgren, S, Om arkitektur. Studentlit-
teratur, 1985. 
Meynell, H A, The nature of Aestetic 
Value. Macmillan 1986. 
Sandström, U, Arkitektur och social 
ingenjörskonst. Tema T, Linköping 
1989. 
Wallén, G, "Konst, vetenskap och ut-
vecklingsarbete" i Tidskrift för Arki-
tekturforskning Nr 3, 1990. 
Walton, K, "Kategorier i konsten" i Emt, 
J & Hermerén, G (red), Konst ochfilo-
sofi. Studentlitteratur 1990. 
Århem, P, "Estetik och hjärnforskning" i 
Tvärsnitt Nr 4,1983. 


Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 2,1991 107 
Järnbrott 
Kerstin & Christer Nordström 
Christer Nordström Arkitektkontor AB, Askim 
Historien om ett solvärmeexperiment som blev ett exempel på odlandets 
sociala kvalitet 
Våren 1986 var ombyggnaden av huset på 
Rundradiogatan 12 i Järnbrott klar. Det 
hade blivit ett solhus med ett luftsolvärme-
system och ett växthus med odlingslotter 
både inne i växthuset och utomhus på den 
före detta gräsmattan. 
Idéer och tankarom tekniskakonstruk-
tioner och social organisation hade äntligen 
intagit sin fysiska skepnad. Hur skulle nu 
utfallet bli? Skulle solen ge det värmetill-
skott vi räknat med, skulle hyresgästerna 
ta växthuset i besittning och få de skördar 
och den gemenskap vi hoppades på? Ja, 
det var bara att vänta och se tiden an. 
Vi var vid den tiden mycket uppskru-
vade efter år av intensivt arbete i både 
med- och motgång för att ro projektet och 
experimentet iland. Ombyggnadsarbetena 
med alla olika entreprenörer och hantver-
kare hade gått mycket bra. De var alla 
mycket entusiastiska och visade sig mycket 
kreativa när olika oförutsedda problem 
dök upp. Till och med den heliga tidplanen 
kunde hållas med endast smärre problem. 
Christer hade vid ansökan om experi-
mentbyggnadslån även förvissat sig om 
att det fanns pengar anslagna för honom 
att kunna närvara på byggplatsen, samt att 
det fanns pengar för oförutsedda utgifter 
som dök upp under byggets gång. Teori 
och praktik är inte alltid samma sak. Detta 
gjorde att vi fick en "feed-back" och såg 
vilka moment som gick bra och var man 
bör tänka sig en vidareutveckling i fram-
tiden. 
När ombyggnaden var klar samlade vi 
alla hyresgäster en kväll och visade dia-
bilder från ombyggnaden och berättade 
om solvärmesystemets funktion och svara-
de på frågor. De verkade ha förstått princi-
perna men när nästa eldningssäsong star-
tade förstod vi att så var nog inte fallet. 
När vi gick runt och frågade om de hade 
tillräckligt varmt i lägenheterna svarade 
de att "ja nog var det varmt" men de var 
mycket bekymrade, för elementen i deras 
hus var kallare än i grannhusen. Då fick vi 
gå ut med ny och bättre information (se 
bilden) och idag tar hyresgästerna själva 
emot skolklasser och förklarar solvärme-
systemet för dessa. 
Växthuset överlämnades samma kväll 
i hyresgästernas vård. Alla lägenheter fick 
två odlingsbäddar i växthuset och en od-
lingslott utomhus. Många hyresgästerkän-
de sig osäkra då endast ett fåtal hade nå-
108 Artiklar baserade på erfarenheter från experiment och praktiskt arbete 
2 LVAR 
1 Zolfånqarew -på bak A 
V/Vcnv6 Luft dv 6olsbrålning&n< 
V&K iÅMama, loj ti 
t # (La . ytie-r-
vdcjCjcvcna, i 
en. lujLtfalt 
(OYnfavM) ntlim 
din- qamla-
vä^aen- ock 
Idolerinaetv. 
La/1 en- varm. er 
opp v d ^ a / n a . 
i-n-genom, (jttewaacjarna- Ull 
Ida en-h der nn. 
V el \åc\w 'med dt ^qa-rm-
Ir e& par ameer vaxma-rem 
LW-mhué tor atb kåiU varmen-
l IdaeKhtzWM. — vriaqaxM-
vdr-frvtY j^ éfeuv de K-nofpabt 
ervb hinns varma xÄr -ma-n-
har på- dim-. 
© O^n- 'inte- ttölvd-rmen i vaq^en-
råcker Ull, $å fritter elementerv 
ipå>. ö/ta. vdcliw det A%eol Ute 
UlUlco^övåmt på elemnhm 
iöMv Vö>foolimmk Ull ioU&r-tM-n. 
Ö-Yri dtmvalew ar kalla e-ller 
ljum-nva, öd belyder Uk deb 
dt varmn- år brauq - uÅaw 
tvärtom- UUjJ&r det aH 
iolvarm-m, {im^erax . 
Kerstin & Christer Nordström: Järnbrott 109 
gon efarenhet av odling. Efter några vec-
kor tog en grupp odlingsintresserade initia-
tivet till en studiecirkel i trädgårdsodling 
och fler anslöt sig. 
Så småningom blev det dags att sätta 
plantor i odlingsbäddarna och allteftersom 
dagarna gick togs allt fler odlingsbäddar i 
anspråk. Nu dök ett nytt problem upp. De 
behövde en termometer och andra redskap 
för odlingen. Hur skulle detta lösas? Jo, en 
växthusförening bildades med en styrelse 
och en kassa för gemensamma utgifter. 
Ett tomt rum i källaren i anslutning till 
växthuset blev samlingsrum med fina du-
karpå borden, gardiner och draperier samt 
några hyresgästers konstverk på väggarna. 
Rummet kallas idag för "Huldas café" och 
används vid möten och gemensamma fes-
ter. 
Inne i växthuset växte tomat och gurk-
plan torna med väldig fart och mitt i somma-
ren värdet som en djungel av all frodighet. 
Utomhus växte potatis, grönsaker och en 
mängd vackra blommor. Ett par aktiva hy-
resgäster snickrade ihop två stora kompos-
ter för trädgårdsavfall som placerades intill 
utomhusodlingarna. 
Hur har det gått sen? Jo, skördarna har 
blivit allt bättre och gräsmattorna allt mind-
re i takt med att hyresgästerna själva utökat 
sina odlingslotter. Gemenskapen hårväxt 
och skötslen av huset fungerar mycket 
bra. Nu önskar sig de boende en bättre 
kompost för att även kunna kompostera 
allt sitt organiska hushållsavfall då de är i 
stort behov av jordförbättringsmedel till 
sina odlingar. 
Solvärmesystemet har sedan det togs i 
drift 1986 fungerat mycket bra. Vi har 
utan undantag valt en teknik som är enkel 
och begriplig vilket har resulterat i ett sys-
tem som är lätt att sköta och som nästan 
inte kan krångla. 
Mätningar av energiförbrukningen som 
gjorts under ett par år visar att "solhuset" 
drarca40% mindre värme från radiatorsys-
temet än ett likadant ombyggt hus utan 
solvärmesystem. 
Erfarenheter 
Huset i Jämbrott kom till efter erfarenheter 
och idéer vi fått från vårt eget solhus. Un-
der början av 1980-talet hade vi mängder 
av studiebesök och intresset var mycket 
stort. Solvärmesystemet fungerade bra och 
borde kunna fungera bra även på flerbo-
stadshus, både nya och gamla. Men det 
var i växthuset vi nådde fram till hela män-
niskan. Där förstod hon plötsligt solvärmen 
med alla sinnen, där blev hon kreativ och 
började själv skapa utifrån sina egna erfa-
renheter och där visade det sig att många 
var intresserade av odling, av giftfria grön-
saker och ren miljö. Det var därför viktigt 
för oss att se solvärmen och växthuset som 
en helhet som hör ihop, även om de funk-
tionsmässigt fungerar var för sig. 
Järnbrott är inget boendesamverkans-
projekt utan idéerna och initiativet kom-
mer helt från oss. Att det blev just huset på 
Rundradiogatan 12 var mer eller mindre 
en slump. Många hyresgäster var nog lite 
skeptiska vid vår första presentation av 
projektet eftersom de vare sig sett eller 
hört talas om något liknande. Därför hade 
de också svårt att föreställa sig hur allt 
skulle fungera. Frågar man dem idag, efter 
fyra år, är alla mycket positiva och skulle 
inte vilja vara utan det. 
Ren teknik är ofta tråkig och oförståelig 
men satt i ett socialt och ekologiskt sam-
manhang, som ett växthus, sammanflätas 
de båda och medverkar till att öka kun-
skaps- och medvetandenivån hos männi-
skorna. 


Stann-Anders och Hopp-Jerka. Hur ser arkitekturforskningen i Sverige ut?

Sandin, Gunnar

Denna artikel är en ur en rad framställningar gjorda för och i olika media. På 
följande sidor behandlas "ord" och "kroppar" eller snarare området mellan ord och 
kropp. Det är i detta område vi hamnar då vi säger en sak och kroppen visar något 
annat; Ett utseende manifesterar sig i detta område då verbala anvisningar följs för 
att färdigställa en konstruktion; I detta seendets glapp står man då man läser ett 
meddelande och samtidigt betraktar det med "estetisk blick". Det är en artikel om 
design. De-sign = av-teckna, dvs. att beröva ordet dess ordhet. 
Gunnar Sandin, 
Formlära, LTH, Lund. 
Gunnar Sandins arbete på Formlära i Lund består i 
att göra en serie materiella framställningar som blir 
utgångspunkt för samtal om den konstruerande män-
niskan, ordets roll, design, (re)presentationer, m. m. 
Denna artikel har granskats vetenskapligt av minst 
två av de lektorer som anges på sidan 148. 
N 0 R D I S 
K A R K I T E K T UR F O R S K N I N G 1 9 9 2 : 3 
Ett b idrag 
t i l l Nordisk Ark i tektur fo rskn ing 
av 
Gunna r Sand i n 



ETT BIDRAG TILL NORDISK ARKITEKTURFORSKNING 
38 GUNNAR SANDIN 
BIDRAG TILL NORDISK ARKITEKTURFORSKNING 
40 GUNNAR SANDIN 


Ett bidrag till Nordisk Arkitekturforskning

Wilhelmsen, Anne Marie

Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. 2, No 3, 1989 7 
Om bakgrunden till BVNs 
utvärderingar 
Anne Marie Wilhelmsen 
Husbyggnad CTH, och BVN 
En sammanfattning av hur man inom BVN har diskuterat utvärderings-
frågorna. 
Byggforskningsrådets vetenskapliga nämnd (BVN) har arbetat sedan 
1983 med uppgiften att främja vetenskaplig kvalitet i BFR-stödd verk-
samhet. Att utvärdera BFR-forskning nämndes från början som en av 
huvuduppgifterna, och detta har också utgjort en väsentlig del av BVNs 
arbete. Hittills har ett tjugotal BVN-skrifter getts ut, och av dem har mer 
än hälften redovisat utvärderingsprojekt eller behandlat frågor kring ut-
värdering. 
Den främsta förebilden för BVN-utvärderingarna var från början 
naturvetenskapliga forskningsrådets (NFR) utvärderingar. NFR ut-
värderar fortlöpande områdesvis den forskning man stöder, och utvärder-
ingarna är primärt inriktade på en kvalitativ bedömning av forsknings-
resultat. För varje forskargrupp betygssätts resultat och kompetens, och 
man bedömer också gruppernas resurssituation och ger rekom-
mendationer för fortsatt anslagstilldelning. Utvärderingar av liknande 
slag görs också av STU (styrelsen för teknisk utveckling). 
Tanken var aldrig att direkt föra över NFRs utvärderingsmodell till 
byggforskningens område. Man föreställde sig dock inom BVN att 
samma grundmönster skulle kunna tillämpas, och de första fem utvärder-
ingsprojekten organiserades enligt detta: Ett intressant forskningsområde 
identifieras och avgränsas, skrivelser går till forskargrupper med begäran 
om material och förslag på utvärderingsexperter, man konstituerar en 
internationell expertgrupp som får ta del av forskarnas material, besöker 
Anne Marie Wilhelmsen 
Sverige och de berörda forskargrupperna och avslutar besöket med att 
sammanställa en rapport. I varje enskilt utvärderingsprojekt fungerade en 
av BVNs ledamöter som ordförande i expertgruppen och hade till sin 
hjälp en handläggande sekreterare. Både ordförande och sekreterare var 
aktiva forskare, med kännedom om men inte själva direkt verksamma 
inom det forskningsområde som utvärderades. 
Och hur fungerade utvärderingsmodellen? Det fanns olika meningar, 
och en hel del kritik framfördes. Handläggare inom BFR efterlyste ibland 
klarare besked, forskare kunde känna sig orättvist bedömda. Den domine-
rande uppfattningen inom nämnden var ändå att utvärderingsprocessen 
hade fungerat tillfredsställande och att man kunde stå för resultatet. Den-
na första utvärderingsrunda gav också oss som arbetade med den många 
värdefulla erfarenheter och en början till insikt om vad forskningsutvärd-
ering kan innebära. 
När det gällde väletablerad disciplinär forskning var problemen inte 
stora. Där det fanns en gemensam uppfattning hos utvärderingsgrupp och 
forskare om vad som utmärker en god forskning - val av forskningsupp-
gift inom området, problemavgränsning, metodval, genomförande, rap-
portering osv - där kunde man visserligen vara oense om själva bedöm-
ningen men ifrågasatte inte utvärderingen som sådan eller dess metod. Så 
var det ofta när det handlade om naturvetenskaplig och i viss mån teknisk 
forskning, och även inom discipliner med utvecklad teoribildning som t 
ex nationalekonomi. 
En typ av FoU-verksamhet som bjöd på större svårigheter var den där 
arbetet har sin utgångspunkt i ett mer mångfacetterat problemkomplex. 
Detta kan vara mycket olika till sin natur. Det kan vara en branschfråga 
(t ex kostnadsutvecklingen i byggandet), det kan gälla en yrkesgrupp 
(arkitektens skissmetod är ett populärt exempel). De tydligaste exemplen 
är arbeten som försöker behandla övergripande samhällsproblem - upp-
rustningen av det äldre bostadsbeståndet kan tas som exempel på ett 
problemområde där tekniska, ekonomiska och sociala aspekter vävs sam-
man och där motstridiga intressen måste tillgodoses. Forskare kan an-
gripa problemkomplex av denna art på olika sätt. Ett sätt är att avgränsa 
delproblem som kan hänföras till olika discipliner och behandlas 
vetenskapligt; man anknyter till den disciplinorienterade forskningen. 
Problemkomplexet behandlas i en översiktlig analys i första hand för att 
delproblemen skall kunna identifieras, för att man skall kunna skilja ut 
det som är forskningsbart inom problemområdet. Ofta arbetar enskilda 
eller små forskargrupper från flera discipliner sida vid sida och utbyter 
kunskap och erfarenheter i en mångvetenskaplig diskussion. 
Om bakgrunden till BVNs utvärderingar 9 
Ett annat sätt kan vara att hela tiden arbeta utifrån problemkomplexets 
helhet och med ambitionen att nå fram till goda helhetslösningar - en 
problemorienterad forskning. I detta sätt att arbeta ligger ofta också 
värdemässiga ställningstaganden: inte bara sant - falskt utan också bra -
dåligt. De delproblem som presenterar sig behandlar man med de 
metoder som lämpar sig bäst för det aktuella problemet. Det kan vara 
politiska problem som kräver ett politiskt agerande. Kunskapsproblemen 
kan kräva deltagande från många olika discipliners kunskapsbas och 
metodarsenal, ofta med krav på integrering i ett tvärvetenskapligt arbete 
som bara kan ske i stora forskargrupper med bred kompetens. Det 
viktigaste är inte att öka den vetenskapliga kunskapen utan att bidra till en 
god utvecklingsprocess. 
Dessa båda skilda angreppssätt kan naturligtvis förekomma mer eller 
mindre renodlat. När den första, disciplinorienterade, ansatsen tillämpas 
kan en inomdisciplinär kvalitetsvärdering göras, även om den ofta kom-
pliceras av att flera discipliner arbetar inom det problemområde som stu-
deras, och av att en del av dessa är unga discipliner utan mogna paradigm. 
Vissa grundläggande kriterier, t ex beträffande dokumentation och 
prövbarhet, logik och sammanhang i resonemang, måste naturligtvis 
gälla för all verksamhet som gör anspråk på att räknas som forskning. 
Men hur värderas som helhet en problembaserad forskning av det ovan 
beskrivna slaget? Det är uppenbarligen inte rimligt att begränsa värder-
ingen till det som erkänns som vetenskap inom de etablerade disci-
plinerna och i en sorts cirkelresonemang bedöma arbete med litet forsk-
ningsinnehåll som lågkvalitativt. "Det här är inte forskning" blir i ett 
sådant synsätt liktydigt med "det här är dåligt". Varje arbete måste 
bedömas utifrån sina förutsättningar. 
De första utvärderingsprojekten gav således mycket näring till BVNs 
diskussioner, och både dessa och de särskilda studier nämnden initierat 
kring utvärderingsverksamhet har påverkat uppläggningen av senare 
projekt, vilka skiljer sig mycket mera sinsemellan än de fem första. 
Utvärderingen av bostadsforskning vid arkitektursektionerna (BVN 
1988:5 Properties of Housing - Conditions of Living) är BVNs största 
satsning av detta slag hittills, räknat i total arbetsvolym, särskilt om man 
tar med den förstudie Forskning vid arkitekturskolorna (BVN 1988:2) 
som gjordes för att ge nämnden underlag för val av utvärderingsområde. 
Varför valdes just arkitekturområdet? Skälen var flera. Några av BFRs 
handläggare hade nämnt detta som ett område där de kände osäkerhet om 
forskningens kvalitet. Här fanns också representerade flera problem-
komplex som nämnden ville ha belysta: försök till tvärvetenskapligt ar-
10 Anne Marie Wilhelmsen 
bete, aktionsforskning, forskningsområden under uppbyggnad. Valet av 
grupper, forskare och projekt för utvärderingen gjordes i första omgången 
i samråd med BFRs handläggare, och sedan i diskussion med aktuella in-
stitutioner och avdelningar vid respektive skola. 
Målsättningen för denna utvärdering var vidare än i de tidigare projek-
ten. Kvalitetsbedömningen var också här en huvudfråga, men vi ville 
också få en belysning av forskningsområdet i ett internationellt perspek-
tiv. Att dra nytta av kontakterna med ett antal framstående internationella 
forskare sågs också som viktigt. En konsekvens av detta bredare syfte 
blev att expertgruppens vistelse i Sverige blev längre än tidigare, omkring 
två veckor. Seminarierna med forskargrupperna gavs god tid, flera studie-
besök gjordes och det avsattes också tid till diskussion med expertgrup-
pen utanför själva utvärderingsprojektet. En annan följd var att arbetet 
med rapporten blev omfattande och drog långt ut på tiden. Expertgruppen 
ställde villigt upp på de höga ambitioner vi skisserat för arbetet, och det 
medförde att det blev omöjligt att få fram ett koncept under Sverigevistel-
sen. Sedan alla seminarier genomförts tog det drygt ett år innan rapporten 
förelåg i tryck. På annan plats i detta nummer av tidskriften ges ett kort 
referat av rapporten. 
Det är glädjande att expertgruppen fann den del av arkitekturforsk-
ningen de studerade vara av god kvalitet i ett internationellt perspektiv. 
Här vill jag dock inte diskutera den aspekten utan i stället ta upp några 
allmänna synpunkter på utvärderingsverksamheten och dess möjliga roll 
i forskningssystemet. 
En grundsats inom vetenskapssamhället är att kvaliteten hos forsk-
ningen fortlöpande skall värderas genom en öppen insyn i forskningspro-
cessen. Inom högskolans programanslagsfinansierade forskning förut-
sätts detta ske genom kommunikationen forskarna emellan, förutom i den 
vetenskapliga litteraturen också lokalt i ständigt pågående diskussioner, 
seminarieverksamhet, disputationerosv, och internationellt i gästforskar-
utbyte, konferenser, seminarier, workshops, etc. Systemet är etablerat, 
även om det fungerar mer eller mindre väl inom olika områden. Utvärder-
ingar av NFR-typ kan betraktas som en kompletterande och integrerad 
del av systemet. Delar av högskolans uppdragsforskning och av sektors-
forskningen ingår på ett naturligt sätt i samma system för kvalitetskon-
troll. Andra delar av sektorsforskningen fal ler utanför. Förutom den forsk-
ning som bedrivs utanför högskolan gäller detta för många nya forskning-
sområden ("nytt" kan ett forskningsområde vara åtskilliga decennier). 
Det är mänga faktorer som bidrar härtill. Kontaktnätet är ofta litet; 
man har haft för kort tid att bygga upp internationella kontakter, forsk-
Om bakgrunden till BVNs utvärderingar 11 
ningsinriktningen har många gånger lokalt eller nationellt intresse mera 
än internationellt. Där forskning är en ny verksamhet saknar man de 
mogna disciplinemas sedan gammalt etablerade seminariekultur. Det 
saknas ofta internationella vetenskapliga tidskrifter med lämplig inrikt-
ning och det är många gånger en slump om man får kännedom om dem 
som finns. Man har heller inte vana att publicera sig internationellt. Slut-
ligen inverkar både forskningens organisation och dess finansiering. 1 ett 
långsiktigt forskningsprogram är det nödvändigt att ständigt hålla en hög 
kvalitet på forskningsprocessen, men när arbetet är organiserat i projekt 
tenderar resultatet att bli viktigare än processen. Resultatet, en rapport i 
en eller annan form, är det enda som görs tillgängligt för kritik medan 
arbetet fram till rapporten sker utan insyn. Särskilt gäller detta för korta 
projekt. Delar av sektorsforskningen lider också av notorisk underfinan-
siering, forskarna har helt enkelt inte tid till seminarier och konferenser. 
En problemorienterad forskning, av det slag jag ovan har ställt i kontrast 
mot en disciplinorienterad, och bedriven under dessa villkor, har liten 
nytta av det akademiska systemet för vetenskaplig kvalitetssäkring. 
Under sådana förhållanden måste det vara ett starkt intresse för forsk-
ningsfinansiären att värdera forskningens kvalitet. Ett särskilt utvärder-
ingsinstrument behövs när forskarsamhällets vanliga system för kvali-
tetskontroll inte fungerar; men utvärderingen kan då också verka främ-
jande för sektorsorganets och högskolans gemensamma intresse att inte-
grera sektorsforskningen i högskolans övriga verksamhet. Utvärderingen 
blir en del i den process som syftar till att minimera behovet av speciella 
utvärderingar. 
Utvärderingsmodellen kan anknyta till olika moment i forskarsamhäl-
lets etablerade system för kvalitetskontroll. Om NFR-modellcn har störst 
likheter med sakkunniginstrumentet så kanske BVNs senaste utvärdering 
mer hade karaktär av avhandlingsseminarier. I stället för enbart en be-
tygssättning får de berörda forskarna förhoppningsvis en seriös läsning 
och diskussion av sitt arbete, direktkontakt med kvalificerade utländska 
kolleger och tips på litteratur och ytterligare kontakter. Genom att utvär-
deringen bidrar till det inomvetenskapliga informationsutbytet är den inte 
bara ett instrument för kvalitetskontroll utan verkar också kvalitetshöjan-
de. Den bör kunna ge de berörda forskarna både starka impulser och 
konkreta möjligheter att knyta an till det internationella vetenskapssam-
hället. Denna sida av utvärderingen kan utvecklas ytterligare. Kanske ut-
värderingskonferenser, kanske en flernationell utvärderingsworkshop, 
där forskare från olika länder ger synpunkter på varandras arbete? 
Inför tidigare utvärderingar har det förts diskussioner om vilka be-
12 Anne Marie Wilhelmsen 
dömningskriterier som varit lämpliga för det studerade området, om en 
någorlunda objektiv betygssättning varit möjlig eller om forskningsom-
rådets karaktär nödvändiggör en bedömning i form av en resonerande 
beskrivning. I framtiden kan det också vara motiverat att diskutera på 
vilka sätt en utvärdering kan bidra till utvecklingen av det studerade 
forskningsområdet. Detta har man hittills mest sett som nyttiga bieffekter, 
och det kanske skulle vara värt att formulera särskilda mål för denna sida 
av utvärderingsverksamheten. 


Kaul, Sigrun

Albertsen, Niels

Sigrist, Fritz

Thiis-Evensen, Thomas

Holm, Lennart

Norwegian

Forum

Lundequist, Jerker

Ashami, Keivan

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 3, Nr 4, 1990 113 
Recenserat 
Hans Lindgren: Att beskriva byggnadsbestånd. Systematiska beskrivningars använd-
ning och objekt. Akademisk avhandling, avdelningen för Husbyggnad, Arkitektursek-
tionen, CTH, Göteborg 1989, 83 sid. 
Jerker Lundequist 
Projekteringsmetodik, KTH 
Hans Lindgrens avhandling Att beskriva 
byggnadsbestånd utgör en sammanfatt-
ning av följande skrifter: 
• Ombyggnad av småhus - kategorise-
ring. 
• Industrilokalers energistatus. Förun-
dersökning. Program för huvudunder-
sökning (kap 7.3, bil 3). 
• Arbetslivets bebyggelse. Arbetsrapport 
(kap 4). 
• Småhus. En beskrivning av beståndets 
tekniska uppbyggnad och standard. 
• Arbetslivets bebyggelse. Industriloka-
ler. Provundersökning (kap 4,5tom5.7, 
bill). 
• Industrihusprojektet. Inventeringspro-
tokoll för huvudundersökningen. 
Att beskriva byggnadsbestånd redovi-
sar och utvecklar de teoretiska grunderna 
för ett mångårigt forskningsprogram vid 
avd för Husbyggnad på CTH. Program-
met gäller kartläggning av den befintliga 
bebyggelsens egenskaper och har redo-
visats i en lång serie av rapporter. Ansva-
rig för programmet är Anne Marie Wil-
helmsen. Lindgren har medverkat i detta 
forskningsprojekt under hela 80-talet, i 
olika funktioner. Han har bland annat va-
rit projektledare för ett större projekt rö-
rande småhusbeståndet. De centrala mo-
menten i detta projekt redovisas i hans li-
centiatavhandling Småhus. En beskriv-
ning av beståndets tekniska uppbyggnad 
och standard som också utgör en del av 
underlaget till doktorsavhandlingen. 
Den väsentliga delen av Lindgrens 
avhandling rör beskrivningar av bygg-
nadsbestånd. Detta forskningsområde 
har upprättats som en analogi till den me-
dicinska forskningens epidemiologi. 
Avsikten är således att skapa och upprätt-
hålla en kunskapsbas vad gäller det totala 
byggnadsbeståndets tillstånd och ut-
veckling. En viktig del av teoriuppbygg-
naden rör därför urvalet av variabler 
(egenskaper) och relationer mellan va-
riabler. Ett annat viktigt teoretiskt pro-
blem gäller etablerandet av kriterier för 
hur urvalet av det statistiska underlaget 
bör ske. De egenskaper som valts, hän-
förs till tre klassbegrepp - verksamhet, 
fastighet och byggnad. Man skiljer också 
114 Recenserat 
mellan olika beskrivningstyper, till ex-
empel mellan riktade, fördjupade och 
översiktliga beskrivningar. 
Lindgren behandlar dessa beskriv-
ningar som redskap i en designprocess 
(begreppet design refererar här till ut-
formningsarbetets praxis). Han definie-
rar då beskrivningarna som de inledande, 
deskriptiva modeller som upprättas i bör-
jan av designprocessen, som ett kun-
skapsunderlag för de normativa/pre-
skriptiva modeller som konstrueras sena-
re i processen. Design/utformning hand-
lar ju om att hantera relationerna mellan 
"hur det är" och "hur det borde vara". 
Den allmänna teoretiska grunden för 
detta synsätt hämtar Lindgren ur system-
teorin, framför allt systemanalysen. Han 
berör också energisparfrågorna, och ar-
gumenterar, åtminstone implicit, för att 
de mest rationella åtgärderna för att spara 
energi är att använda konventionella tek-
niska lösningar (tilläggsisolering, regler-
teknik osv) i befintlig bebyggelse. 
Avhandlingen är uppdelad i tre delar: 
1. Aktuella beskrivningar. 2. Teori. 3. 
Diskussion. I del 2 tar Lindgren upp olika 
begrepp ur designteorin, för att på så vis 
skapa en begreppslig grund för den typ av 
beskrivningar som diskuterats i del 1. 
Framför allt diskuteras de två grundbe-
greppen modell och system, där systemet 
är det som representeras ("avbildas") och 
där modellen är det som representerar. 
Tyvärr berör Lindgren endast ytligt den 
centrala frågan om vad som egentligen 
kan representeras på detta sätt. Personli-
gen tror jag (om än på ganska subjektiva 
grunder) att stora delar av byggandets 
"mjukvara" inte låter sig representeras 
på detta sätt. Eftersom Lindgren främst 
intresserar sig för de tekniskt funktionel-
la aspekterna på byggandet, kan man inte 
säga att hans avhandling drabbas i någon 
större utsträckning av min invändning på 
denna punkt - mer än möjligen att han 
borde givit problemet en mer utförlig be-
handling. 
En annan och viktigare invändning är att 
Lindgren glider förbi frågan om i vad 
mån en modell har något sanningsvärde, 
och därmed kan sägas utgöra någon 
egentlig beskrivning av något. Att en gi-
ven modell ur någon aspekt kan sägas 
"likna" eller representera någonting, gör 
inte att man från modellen i sig kan dra 
några säkra slutsatser om det som repre-
senterats. Likheten mellan modell och 
verklighet baseras ju på vad man redan 
visste om denna verklighet vid konstruk-
tionen av modellen. Detta innebär såle-
des att modellen endast har ett heuristiskt 
värde, när det gäller att utifrån modellen 
dra slutsatserom sådant som man inte vet 
via observationer av verkligheten direkt. 
Lindgren berör dock problemet kortfattat 
på sid 67 i avhandlingen. 
Detta gör att Lindgrens tanke, att den 
beskrivande modellen kan upprättas obe-
roende av de mer normativa modellerna, 
blir tämligen problematisk (se sid 42). 
Designteorin förutsätter snarare att de-
skriptiva och normativa modeller upprät-
tas samtidigt och i interaktion med var-
andra. Först under arbetet på de normati-
va modellerna vet man egentligen vad 
som bör ingå i de deskriptiva modellerna. 
Lindgren verkar själv så småningom 
komma fram till samma slutsats, dock 
först mot slutet av avhandlingen. 
Dessa reservationer gör emellertid 
inte systemtänkandet mindre relevant för 
arbetet med beskrivningar av befintlig 
bebyggelse. Däremot blir kopplingen till 
projektering, produktion och förvaltning 
mer komplicerad än vad Lindgrens ut-
gångsantagande förespeglade. Detta 
framhåller också Lindgren själv, i av-
handlingens avslutande tredje del. 
Ett problem med Lindgrens avhand-
lingar, enligt mitt förmenande, att han in-
te tillräckligt beaktar att modeller i sig in-
te har något direkt sanningsvärde. Där-
emot kan man göra påståenden om mo-
deller, som kan vara sanna eller falska. 
Denna oklarhet i användningen av mo-
Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 3, Nr 4, 1990 115 
dellbegreppet försvårar och komplicerar 
i onödan Lindgrens försök att länka sam-
man sin teori om beskrivningar av bygg-
nadsbeståndet med den generella design-
teorin. Inte desto mindre utgör hans av-
handling ett värdefullt bidrag till försö-
ken att utveckla och precisera designteo-
rin, genom att den utpekar problem, klar-
gör samband och anvisar utvecklingslin-
jer. Lindgrens avhandling uppvisar en 
hög precision i tänkandet och en artiku-
lerad teoretisk medvetenhet. Han visar 
sig också ha en god förmåga att i skrift 
behandla svåra teoretiska problem på 
ettklart och stringent sätt. 
(Resonemanget om modeller följer i hu-
vudsak Rosing.H, Vetenskapens logiska 
grunder. Schildts, Helsingfors, 1984.) 
Johan Rådberg: Doktrin och täthet i svenskt stadsbyggande 1875 - 1975. BFR Rl 1: 
1988, Stockholm. Akademisk avhandling framlagd vid sektionen för arkitektur, KTH. 
Keivan Ashami 
Stadsbyggnad, KTH 
En genomtänkt sammanfattning 
av modern stadsbyggnadshistoria 
Gamla slalomåkare brukar berätta om ti-
den innan skidliftarnas existens: "Man 
satte skidorna på axeln och klättrade upp-
för sluttningen. Jobbigt var det men den 
som orkade klättra ända upp fick nöjet att 
åka skidor nedför backen och ha roligt." 
Ungefär så känns det att läsa Johan Råd-
bergs doktorsavhandling Doktrin och 
täthet i svenskt stadsbyggande 1875-
1975. Avhandlingen börjar med ett svår-
genomträngligt kapitel om exploate-
ringstalets öden och äventyr. (Exploate-
ringstal, rymlighetstal m m är naturligt-
vis bra som planeringsredskap. De ger en 
bra bild av en del mätbara och matema-
tiskt jämförbara förhållanden. Däremot 
utelämnar de förhållanden som är svår-
definierbara men ytterst viktiga i sam-
manhanget. Vad E-talet än säger så är det 
populärare att bo i Vasastan och Djurs-
holm jämfört med Fittja och Åkalla, för 
att låna exempel från Stockholm). Senare 
övergår boken till att framhålla ett enkelt 
och intressant budskap: "Hellre bygga 
lågt än högt". Och det är ett budskap som 
tål att ses i dagsljus. 
Innehållsmässigt bör boken betraktas 
ur två oberoende synvinklar: som en bok 
och som en avhandling. 
I det första avseendet är den mycket 
stark. Den är en genomstuderad och väl-
proportionerad sammanställning av 
stadsbyggnadshistoria, en sorts "Rea-
der's Digest" för fackfolk, något som gör 
den ytterst lämplig för användning i un-
dervisningssammanhang. 
Förutom sin översikt över de härskan-
de stadsbyggnadsskolorna innehåller bo-
ken en del djupdykningar som kanske 
kunde fördelats annorlunda om någon 
annan hade hållit i pennan. Nu är det dock 
Rådberg som skriver och han understry-
ker det han finner lämpligt. Då får Ebene-
zer Howards lekmannapamflett en an-
senlig del av uppmärksamheten, medan 
företeelser som Brasilia och New Dehli 
knappt nämns. 
Detta är ingen anmärkning mot Råd-
bergs bok. Han utnyttjar sin naturliga rätt 
116 Recenserat 
att understryka det han finner viktigt. Att 
boken har blivit en bra översikt gör dock 
att man efterlyser mer sammansatthet 
även i djupdykningarna. 
Avhandlingen är således mycket stark 
som ett sammanfattande verk. Däremot 
kan man diskutera vissa av dess teoretis-
ka utgångspunkter. Avhandlingen byg-
ger nämligen på följande tes: 
"Min huvudtes är att stadsbyggandet i 
mycket högre grad än man vanligen 
föreställer sig har styrts av ideologiskt 
präglade stadsbyggnadsdoktriner, 
som gett uttryck för olika positioner i 
täthetsfrågan...", 
"[...] Min undersökning utgår från 
hypotesen att formerna för våra stä-
ders tillväxt, graden av täthet och ut-
bredning, inte kan förklaras som ett 
mer eller mindre mekaniskt resultat 
av vissa allmänna tekniska, ekono-
miska förhållanden [...] utan måste 
förklaras utifrån de under olika perio-
der gällande ideologiska föreställ-
ningarna - med ett ord de doktriner 
som varit förhärskande - , vilka i sin 
tur påverkat byggnadslagstiftningen, 
planeringsformerna, vilka hustyper 
som dominerat, kommunikationernas 
utbyggnad etc." 
Utifrån detta drar Rådberg slutsatser som 
är mycket riktiga i förhållande till grund-
tesen: 
"Stadsbyggnadsdoktrinerna har på-
verkat stadsbyggandet på flera princi-
piellt olika vägar. För det första har 
doktrinernas värderingar slagit ige-
nom i byggnadslagstiftningen som i 
sin tur har reglerat byggandet. För det 
andra har doktrinernas mönsterexem-
pel påverkat professionella, arkitek-
ter, ingenjörer, byggmästare, bygg-
herrar och myndigheter - som utnytt-
jat mönsterexemplen som förebilder 
[...] •" 
Problemet är bara det att grundtesen, om 
inte utelämnar så förringar en viktig del 
av verkligheten, nämligen de ekonomis-
ka intressena. Dessa intressen finns och 
påverkar varje stad i betydligt högre grad 
än vad avhandlingen gör gällande. Stads-
planerarna har ofta att i efterhand anpas-
sa sig till den verklighet ekonomiska fak-
torer föranleder. Om man negligerar det-
ta faktum risker man att överbetona dok-
trinernas betydelse i stadsbilden. Stads-
planering är ofta en fråga om vem som 
äger marken och ingenting annat. 
Att diskutera bokens begreppsapparat 
ur semantisk synpunkt är kanske att ägna 
sig åt petitesser. Budskapet framgår klart 
och tydligt, även om det förekommer vis-
sa oklarheter i begreppsapparaten. 
Rådberg talarom "regularism", "träd-
gårdsstad" och "funktionalism" som tre 
doktriner. I själva verket är det, tror jag, 
två begreppssystem han blandar, nämli-
gen form och karaktär. Regularism be-
skriver stadens form, ungefär på samma 
sätt som "friväxande/organisk" (angå-
ende till exempel medeltidsstäder) och 
"upplöst" (angående till exempel städer 
med satellitförorter) beskriver formen. 
Begreppet "trädgårdsstad" däremot är 
en karaktärsbeskrivning på samma sätt 
som "stenstad" och "stad i park" är ka-
raktärsbeskrivande. 
Därför vore det kanske bättre att hålla 
sig till Björn Linns terminologi och tala 
om "regularistiska", "rationalistiska" 
och "humanistiska" städer, i stället för 
"regularism", "trädgårdsstad" och funk-
tionalism" som Rådberg förordar. 
Bokens språkbehandling är mycket 
lyckad. Språket är sakligt, säkert och ho-
mogent. Bilder och planer lyser dessvär-
re med sin frånvaro. Av en bok som hand-
lar om stadsuppyggnad förväntas betyd-
ligt fler planer och förtydligande illustra-
tioner än vad som bjuds här. 
Slutligen rekommenderas läsning av 
boken till alla yrkesbröder och yrkessyst-
rar. Behållning garanteras, förutsatt att 
man klarar sig helskinnad igenom det 
första kapitlet. 


Recenserat

Bokalders, Varis

Forskingsbehov inom "ekologiskt byggande"

Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. l,No 3, 1988 83 
Debatt 
Boskillnader 
Björn Linn 
Arkitekturens teori och historia, CTH 
Sett i fågelperspektiv framträder det 
svenska bostadsbeståndet som en 
brokig karta. Röda stugor - gamla och 
nygamla - står bredvid stenhus i 
stadskvarter, trevåningslängor i forna 
skogsbackar och de iögonfallande 
stora skivhusen från rekordårens jätte-
produktion. Formerna är mångahanda. 
Har marknadskrafter och bostadspoli-
tik lyckats någorlunda jämna ut boen-
dets villkor i de olika husen? 
Åldersskillnaderna i bebyggelsen 
är förstås givna. Av landets ca 1,5 
miljoner bostadshus är fortfarande 
drygt 300 000 äldre än 60 år, d v s 
byggda före 1920.1 varierande grad 
har inte bara dessa utan också större 
delen av husbeståndet hunnit dels åld-
ras - med vilket jag menar att de blivit 
slitna av väder och vind och av an-
vändning - och dels föråldras, dvs 
deras standard i utrustning mm är inte 
längre lika hög som nyproduktionens. 
Föråldrandet spelar stor roll i tider av 
snabb standardhöjning. En sådan pe-
riod har vi som bekant just upplevt. 
Åldrande och föråldrande motver-
kas genom underhåll respektive mo-
dernisering. Sådana arbeten kan länge 
hållas tillbaka, om villkoren bedöms 
som ogynnsamma, för att sedan utlö-
sas i plötsliga vågor vid ändringar i 
förutsättningarna. Energisparstödets 
tillkomst är ett känt exempel. 
Men det kan ändå diskuteras om 
inte de synliga skillnaderna i bostäder-
nas utformning och skick betyder 
mindre för boendet än osynliga fakto-
rer, nämligen olikheter i de villkor un-
der vilka bostäderna disponeras (eller 
åtnjuts, om man så vill). I varje fall har 
dessa senare skillnader under de sista 
tio åren eller mer spelat en större roll 
än de byggnadtekniska olikheterna i 
debatten. Denna har ständigt kretsat 
kring orättvisor i boendets ekonomiska 
villkor mellan småhusägare och hy-
resgäster. I och för sig är detta ett tec-
ken på att marknadskrafter och bo-
stadspolitik inte lyckats åstadkomma 
84 Debatt 
den utjämning man hoppats på, res-
pektive avsett. Missförhållandena bor-
de vara välkända och penetrerade. Än-
då finns det skäl att fråga om debatten 
verkligen rört sig framåt i förståelsen 
av problemen, om det inte gått så 
mycket av schablon och upprepning i 
den att den blivit ineffektiv som hjälp 
att finna botemedel. Kanske är det 
möjligt att hitta några nya grepp som 
kan ge ett annat perspektiv. 
Ekonomiska system i boendet: 
kapital- och kreditekonomin 
I varje samhälle tenderar ett visst eko-
nomiskt system att bli dominerande. 
Det mogna kapitalistiska industrisam-
hälle vi lever i är förknippat med vad 
jag vill kalla en "kapital- och kredit-
ekonomi". Det rör sig alltså inte längre 
om en ren penninghushållning. Sam-
hället har misslyckats med att hålla ett 
stabilt värde på pengarna, och de om-
sätts därför av alla som kan så snart 
som möjligt i reella nyttigheter av mer 
eller mindre beständig art. Hos en del 
av kapitalvarorna träder nyttighets-
funktionen starkt tillbaka för uppgiften 
att (förhoppningsvis) vara värdebe-
ständig - konst, antikviteter, diaman-
ter. 
För "vanliga" människor utan ex-
ceptionella resurser har den egna bo-
staden kommit att bli den tyngsta en-
heten i denna kapitalekonomi, den på 
vilken övriga delar baserar sig. Det är 
här kreditsystemet träder in. Kapitalet -
bostaden bildar säkerhet för kredit som 
ger konsumtionsresurser. Genom att 
skuldsätta sig kan man ta ut konsum-
tionen i förskott. Kapital- och kredit-
ekonomin vidgar således inte bara 
konsumtionsutrymmet i sig vid en viss 
tidpunkt, den möjliggör också en för-
skjutning av det över tiden. 
I inflationstider tillkommer dess-
utom fördelen att den reella skuldsätt-
ningen automatiskt minskar efter 
hand, vilket ger utrymme för nya kre-
diter. Märk dock väl att vad som ligger 
i botten inte är ett fullständigt ägande 
av ursprunglig art utan en disposi-
tionsrätt över tillgångar, som man for-
mellt sett egentligen bara äger till viss 
del. 
Under nuvarande förhållanden i 
samhället är kapital- och kreditekono-
min högst rationell för dem som är 
delaktiga i den. Men det är inte alla. 
Kapitalet uppträder, för att tala fy-
sikaliskt, i kvanta av en viss minimi-
storlek. Det fordras med andra ord en 
del pengar för att ta det första steget in 
i denna ekonomi och skaffa sig ett 
baskapital av typen en villa, som frigör 
ytterligare krediter. Många klarar inte 
att stiga över den tröskeln och blir där-
för utestängda. 
En annan svårighet är att denna 
ekonomi är ganska komplicerad. För 
dem som har kvar intrycken av den 
gamla ekonomiska uppfostran, som 
säger att man ska se till att stå på plus 
och akta sig för skuldsättning, verkar 
kapital- och kreditekonomin kontra-
intuitiv. Den bör med andra ord i 
många stycken handhas stick i stäv 
mot konventionell klokhet. Det är inte 
omöjligt att den av denna orsak ute-
stänger många och förstorar klasskill-
Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. 1, No 3, 1988 85 
nåder grundade på utbildning. Den 
centrala punkten är emellertid vilken 
grundläggande och utlösande roll 
själva villaboendet spelar i denna 
ekonomi. 
Penningekonomin - hyresboen-
dets system 
De löntagare som inte lyckats samla 
tillräckliga resurser för att kliva över 
tröskeln till kapital- och kreditekono-
min står kvar i en ren penningekono-
mi, där kontanter flyter in och ut utan 
att kunna samlas däremellan. Det är en 
ekonomi som har sina rötter i ett tidi-
gare skede av industrisamhällets his-
toria, när människor lämnat natura-
hushållningen och börjat avlönas kon-
tant men när tillgången på materiella 
resurser ännu varit begränsad och inte 
möjliggjort någon större privat acku-
mulation. Det är det system som bildar 
grund för hyresboendet. 
Penningekonomin är rationell så 
länge det råder någorlunda balans mel-
lan in- och utflöden. Ackumulation av 
resurser är meningslös om de inte kan 
användas till något. Det måste med 
andra ord finnas möjligheter till kon-
sumtion som svarar mot inkomsterna. 
Men med ökande materiella resurser 
närmar man sig snart kapitalekonomin. 
I inflationstider är det inte rationellt att 
stå kvar i en penningekonomi för den 
som disponerar de minimiresurser 
som behövs för att stiga över tröskeln 
till högre nivå. 
Real- och naturaekonomin - en 
kvarleva 
Vid sidan av dessa två ekonomiska 
system finns emellertid i samhället och 
i boendet rester av ett som är ännu 
äldre. Det var grundat i det agrara 
samhället, där jord var egendom som i 
första hand ärvdes och där hushåll-
ningen skedde på naturabasis. Bostä-
derna var i många fall fullständigt ägda 
(utan att vara belånade), i andra fall 
upplåtna som löneförmån, t ex för 
bruksarbetare, militärer (inklusive in-
delta soldater) samt präster. Detta sys-
tem, där mycket litet pengar cirkulera-
de, återupplivades i det tidiga in-
dustrisamhället i egnahemssystemet. 
Det var ett sätt att ta naturaekonomin 
till hjälp i ett penningekonomiskt sys-
tem vars bärkraft ännu inte var så stor. 
I egnahemmets form försågs arbe-
tarfamiljer med en agrar stödekonomi, 
i de mer omfattande varianterna kallad 
småbruk. Bostaden var - eller blev ef-
ter ett inledande kreditstött skede - of-
tast mer eller mindre fullständigt ägd i 
egentlig bemärkelse, utan skulder. En 
vanlig form var huset med två lägen-
heter, varav den ena beboddes av 
ägarfamiljen och den andra hyrdes ut 
för att förstärka den lilla penningsek-
torn i ekonomin (och ge en enkel so-
cialförsäkring i händelse av egen 
arbetslöshet). 
De som arbetat enbart inom hus-
hållen - hemmafruar och tjänstefolk, 
hemmavarande barn som vårdat gamla 
föräldrar - har levt kvar i öar av sådan 
resursfattig ekonomi under penning-
hushållningens nivå. De har bidragit 
till att boendesektorn, där ändå över 50 
procent av det totala arbetet i samhället 
lär utföras, inte blivit synlig i sin reella 
86 Debatt 
ekonomiska betydelse utan förblivit en 
blind fläck över en stor del av sam-
hällsbilden. Det är ett fenomen som 
bara kan förklaras genom det nedärv-
das tröghet. 
Den verkliga biandekonomin 
Det svenska samhället kallas biand-
ekonomiskt. Men vad man dagligen 
menar med det är snarast ett ytfeno-
men, en fråga om var beslutsfattandet 
ligger inom ett i stort sett ganska be-
gränsat socialt skikt där det formella 
ansvaret är bestämt antingen politiskt 
eller inom en bolagsstyrelses ram. 
Klyvningen av samhället i olika 
ekonomiska system med skilda värde-
skalor (framför allt värdesättningen av 
tiden, som ju i naturaekonomin är 
mycket lågvärderad - "arbetstid är bil-
lig"), med skilda resurser och olika 
rörelsefrihet, är i jämförelse därmed 
något mycket mer fundamentalt. Det är 
i boendet, i människans förhållande till 
bostaden och i den så kallade "friti-
den", som olikheterna framför allt blir 
synliga och möjliga att läsa och tolka. 
Människors tillvaro bestäms av i vilket 
system de lever. Det är detta man bör 
mena med biandekonomi. En sådan 
präglar verkligen vårt samhälle. 
Hur stor är boendets betydelse i 
detta? Den är faktiskt inte oväsentlig 
utan tvärtom ganska central. Systemen 
för som antytts med sig olika boende-
villkor, olika relationer människa -
bostad, som inte utjämnar skillnaderna 
mellan systemen i sig utan i stället för-
storar och förstärker dem genom trös-
keleffekter. Att överskrida gränsen 
från ett system till ett annat kan i enk-
lare fall vara ofördelaktigt, i svårare 
fall praktiskt oöverstigligt. En villa-
ägare som sålt sitt hus bör åter sätta in 
sitt kapital i en fastighet, eftersom till-
gångar i penningform är oförmånliga 
skattemässigt. En hyresgäst har i dag 
mycket svårt att spara ihop till en villa; 
den sena variant av egnahemssystemet 
som baserades på egenbyggeri i kom-
munal regi (Stockholm stads småstu-
gor) står inte till buds på samma sätt 
som förr. 
Problemen har i samhällets synfält 
legat inom den blinda fläcken. Omed-
vetenhet och ett klumpigt handhavande 
av styrmedel har gemensamt gynnat 
det starkaste systemet, kapital- och 
kreditekonomin. Övergång dit har varit 
fördelaktig och lätt för dem som haft 
tillgång till resurser nog för att stiga 
över tröskeln. De som stått kvar i de 
äldre systemen har missgynnats, t ex 
genom beskattningen av penningtill-
gångar och av helt ägda hus. Oklarhe-
ter och motsägelser håller på att mins-
ka förtroendet för myndigheter och 
politiker dithän att man kan börja tala 
om en förtroendekris. Det politiska 
fågelperspektivet har varit otillräckligt 
för att klargöra problemen. De måste 
belysas från andra hållet, i ett motper-
spektiv. 
Att bo - att hysa 
Den politiska sektor som omfattar det 
område vi här diskuterar har i svens-
kan den vedertagna etiketten bostads-
politiken. Termen är inte alldeles själv-
klar. Den stannar vid det fysiska ob-
Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. l,No 3, 1988 87 
jektet, bostaden, medan problemen 
som vi sett inte är begränsade dit utan 
ligger i människors boende, där bosta-
den bara ingår som en resurs eller ett 
instrument. 
Men boendet är ju ett subjektivt 
förhållande som bara kan bestämmas 
av och omfatta människan själv - mitt 
förhållande till min bostad. Det kan 
ingen utomstående som helhet göra till 
föremål för politik, inte mer än man 
kan med andra subjektsbestämda för-
hållanden - att älska, att äta, att sova. 
Bara vissa element i förhållandet är 
objektsmässigt åtkomliga. För boen-
dets del är det sådana element som sät-
ten att upplåta bostäder och att ta ut 
och fördela kostnader, regler för bo-
städers utformning, medel att upprätt-
hålla nyproduktion, bostadsförmed-
ling och så vidare. 
För att beskriva ett sådant objekts-
inriktat förhållande fordras en annan 
term än "boende". På engelska heter 
termen housing. Den kommer av ett 
fornengelskt och fornnordiskt ord 
husian, som på nutida svenska heter 
hysa. 
Och det är just vad det handlar om 
- samhällets politik för att hysa männi-
skorna. Det kan man lagstifta om, det 
ordet ringar in området på ett korrekt 
sätt. Hysandets perspektiv ger sig inte 
ut för att vara annat än objektsinriktat. 
Då är det också lätt att se dess be-
gränsningar. I första hand framträder 
ett enkelt förhållande mellan ett antal 
människor och ett antal bostäder som 
ska paras ihop. Det kan behövas ökad 
produktion för att bostäderna ska 
räcka till, det kan fordras konsum-
tionsstöd till resurssvaga hushåll för 
att de ska ha råd att efterfråga de bo-
städer de bör ha (den nutida svenska 
bostadspolitikens berömda princip, 
som efterträtt den gamla internationellt 
kända modellen att bygga kategori-
bostäder för svaga grupper utpekade 
som t ex "barnrika"). 
Hysandets översiktsperspektiv är 
en bild som visar mycket - men inte 
allt. En av de vanligaste missuppfatt-
ningarna när det gäller samhället är att 
om man går från den översiktliga ni-
vån ned till den enskilda människans, 
så ökar detaljeringsgraden utan att bil-
den egendigen förändras i sin art, kva-
litativt. Det är en väsentlig felsyn. Ett 
subjektsperspektiv är riktat åt motsatt 
håll mot ett objektsperspektiv och vi-
sar ofta helt andra förhållanden, en 
bild med annan struktur. Vi har redan 
sett ett exempel - den faktiska biand-
ekonomin i samhället. Subjektspers-
pektivet på boendet visar flera obeak-
tade problem. 
Vad subjektsynen kan visa 
Objektsperspektivet, hysandets bild, är 
till sin natur oundvikligen ganska sta-
tisk. Visst kan den spegla förändringar 
genom att lägga successiva tidssnitt 
och dra ut trender, men det är inte i sig 
ett dynamiskt synsätt. 
Däremot måste den enskilda män-
niskan anlägga ett sådant. Boendet 
bestäms inte av läget vid en viss tid-
punkt utan sv förväntade förhållanden, 
som man bedömer med hjälp av erfa-
renheter ur det förflutna. Perspektivet 
88 Debatt 
måste vara utsträckt över tiden på 
grund av permanensen, trögheten, i 
boendet. Inte ens nomadsamhällen är 
hur rörliga som helst. Man planerar 
och inrättar sig inte bara för dagen utan 
för morgondagen. Hur många har inte 
idag en litet större och dyrare bostad 
än de skulle behöva, därför att de räk-
nar med växande familj och stigande 
inkomst? 
För detta fordras att kommande si-
tuationer är förutsägbara i rimlig grad. 
Vi har vant oss vid att räkna med att 
inte bara natur- utan också samhälls-
förhållandena är någorlunda stabila. I 
själva verket är detta den grund på vil-
ken samhällets trovärdighet främst 
bygger. Instabiliteter som minskar 
förutsägbarheten för människor i deras 
egen planering kan mycket lätt bli kri-
tiska. Så kallade förtroendeklyftor 
uppstår mellan samhället/politikerna 
och medborgarna. Att samhället gör 
sitt yttersta för att utjämna instabiliteter 
är ett mycket starkt politiskt krav. 
Den aktuella osäkerheten beträf-
fande boendekostnadernas utveckling 
har därför tagit sig politiskt märkbara 
uttryck. Känsligheten för förändringar 
gentemot vad man kalkylerat med är 
stor inom både kapital- och kreditsys-
temet och penningsystemet. De som 
lever nära systemens gränser, med 
andra ord har små marginaler, befinner 
sig i särskilt kritiska zoner. 
Ekonomiska åtgärder, t ex i stabi-
liseringssyfte, som utformas med sikte 
på bara ett av systemen i biandekono-
min, drabbar lätt de övriga negativt. 
Samhället har under senare år ganska 
ensidigt gynnat kapital- och kreditsys-
temet. Det har bidragit till det allmänna 
villaboendet. Samtidigt har samhället 
gett motstridiga signaler. Arbetsmark-
nadspolitik, regionalpolitik och statlig 
utlokalisering förutsätter att människor 
kan flytta. Det passar bättre ihop med 
hyresboende, som idag förvisats till en 
andrarangsplats. 
I boendets subjektsbild framträder 
också det faktum att människors in-
tressen och värderingar är olika. För 
en del är arbetet med den egna miljön 
"självförverkligande", medan andra 
vill att det ska ta så litet tid och krafter 
som möjligt därför att de inte orkar 
med det eller därför att de vill lägga 
sina resurser på något annat. Inom 
kapital- och kreditsystemet har 
emellertid det intensiva pysslandet med 
bostad och fritidshus blivit en 
ekonomiskt intressant sektor, som 
därför uppenbart gynnats. Hysandets 
politik måste av rättviseskäl utformas 
så att den ger rum för båda inställnin-
garna. 
Även en annan synpunkt måste här 
beaktas - jämställdhetens. Boendet är 
som sagt en arbetskrävande del av 
samhället. Mycket arbete har avlastats 
genom mekanisering och energisering, 
dvs elektriska hushållsmaskiner, au-
tomatisk uppvärmning och så vidare 
har tagit över. Stigande energipriser 
gör att denna utveckling kan plana ut 
eller till och med sjunka tillbaka - man 
kanske inte får råd till mer maskindrift. 
Underhåll och reparationer har blivit så 
dyra att "gör det själv" blivit en allt 
vanligare metod. 
Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. l,No3, 1988 89 
Sammantaget betyder detta att boendet 
knappast kan väntas bli mindre ar-
betskrävande. Men detta arbete är nu 
ojämnt fördelat och belastar till stor del 
kvinnor, som här binds i ett restområ-
de av lågvärderad naturaekonomi och 
fördenskull har svårt att ta lönarbete på 
heltid. En rättvis fördelning kommer 
att göra att alla - kvinnor och män - får 
mer arbete med boendet än som kan 
rymmas vid sidan av 8-timmarsdagen. 
En generell förkortning av lönarbetet 
kommer därför att krävas. När boen-
dets ekonomiska betydelse blir fullt 
synlig, är det svårt att undvika kravet 
på 6-timmarsdag som konsekvens. 
Björn Linn 


Not a member yet