1,720,992 research outputs found
Young, Queer, Migrant, and Racialized Intersectional Perspectives on Social Pedagogical Work in Sweden
No full textWithin current research, there is a noticeable lack of emphasis on the experiences of young queer migrants of color. This chapter aims to investigate how young queer migrants of color are brought to the fore as a group of specific young subjects, by professional social and youth workers, who talk about the work they do in their regard. In interviews, social and youth workers position these young people as a group of youths that are both considered important to cater, yet difficult to reach. The professionals frame young queer migrants of color as engendering marginalization within the Lgbtqia+ community, however also homophobia and transphobia within their migrant communities. This position as “in-between,” makes it difficult to be “out and proud,” which is normatively constructed as a favorable outcome. This risk alienates the possible experiences of young queers of color, for whom being “out and proud” may remain out of reach within their social circles, family, and school environments
Ensamkommande barn och ungdomar – en kunskapsöversikt
No full textDenna kunskapsöversikt sammanfattar internationell och svensk forskning om ensamkommande barn och ungdoma
Ensamkommande barn i ord och Handling Nationella insatser och policies kring ensamkommande barn i Norge och Sverige 2000 till och med 2010
No full textGoverning the unaccompanied child – media, policy and practice
No full textThrough three different case studies, this thesis analyzes how unaccompanied minors are constructed and governed as a specific group of refugees in Norway and Sweden.
The first study investigates the Norwegian and Swedish media debate from 2000-2008 by examining how incidences of so-called “missing unaccompanied children” were highlighted on the media agenda. Part of this has also been to analyze the specific official actions taken by Norwegian and Swedish authorities. The second study analyzes how unaccompanied minors were framed in a more broad selection of Norwegian and Swedish official policy between 2000-2010 by looking at how unaccompanied children and youngsters were singled out as subjects of knowledge, and the actions and practices that legitimized these constructions.
These two case studies demonstrate that unaccompanied minors have been similarly problematized in Norway and Sweden, hence making similar changes in mode of conduct legitimate. They were sometimes singled out as vulnerable children or child victims, but concurrently also as possible strate-gic migrants (adults trying to pass as children, problematic youngsters, etc.). This poses different types of threats to the asylum system, thus justifying care-oriented amid control-oriented strategies in their regard.
The third case study analyzes how a selection of caregivers (i.e., officials and support staff) talk about their work with unaccompanied youngsters and children, and describes how 10 youngsters give meaning to their experiences of being categorized as unaccompanied. The caregivers held a repertoire of various constructions that clearly connect to many of the official or public narrations. Sometimes unaccompanied minors are framed as respectable exceptions to other problem categories, and at other times as problematic youngsters in need of compensatory pedagogics in order to overcome specific shortcomings. These caregivers, plus the media and national policy, further frame unaccompanied minors as specific rights holders due to their position-ing as “any other child”, therefore legitimizing softer and more care-oriented strategies.
The interviews with the 10 youngsters illustrate how they try to re-position themselves as positive exceptions to the official images of strategic or problematic youngsters highlighted in the media, policy and practice.
This study identifies a discourse where a lot of consensus and agreement on problematizations coexist in Norwegian and Swedish policy, public narratives, and in how people in the micro context talk and make sense of unaccompanied minors
Bilder av den ensamkommande En studie av nationell policy riktad mot ensamkommande barn i Norge och Sverige i perioden 2000 till och med 2008
No full text
Ungdomstid i (oviss) väntan - Mottagande av ensamkommande barn i Nacka kommun [Elektronisk resurs] : FoU Södertörns skriftserie nr 163/18
No full textI denna studie har en grupp barn och ungdomar följts upp samt intervjuats en eller flera gånger om sina erfarenheter av att leva som ensamkommande i Nacka kommun. Samtal och intervjuer har också genomförts med boendepersonal, socialsekreterare och chefer inom Nacka kommun, överförmyndaren samt ett urval pedagoger och lärare vid Nacka gymnasiums introduktionsenhet. Intervjuerna har kretsat kring ungdomarnas erfarenheter av att komma till Sverige, vardagsliv samt skolerfarenheter från hemlandet. Intervjuer och samtal med personal, myndighets- och stödpersoner har fokuserat på konkreta aspekter av arbetet med målgruppen, utmaningar i det och samverkan med andra aktörer. Intervjuer med ungdomarna visar att det finns vissa vakuum i mottagandet, liksom en paradox: trots att det finns många vuxna aktörer i mottagandet, så är det inte någon särskild aktör som har/tar det övergripande (föräldra-) ansvaret. Syftet med Nackas övergripande organisering av sitt arbete med de unga har varit att skapa goda förutsättningar för ett självständigt vuxenliv. Samtidigt kan man undra hur det arbetet fungerar om inte barnen/ungdomarna ges förutsättningar för varaktiga och nära relationer. Forskningen om placerade barn och ungdomar generellt betonar vikten av kontinuitet i relationer och betydelsen av att de ges möjlighet att knyta an till en vuxen. Detta illustrerar hur nära och varaktiga relationer och sammanhang kan vara a och o för integration och utveckling på lång sikt. Forskning visar hur sömnproblematik som mardrömmar, oro och svårigheter att komma till ro var mycket vanligt bland de ensamkommande, samtidigt som denna uppföljning visar hur HVB-hemmen drar ner på sin personaltäthet nattetid. Det går också att skönja en viss ”HVB-identitetslöshet”, där hemmen inte har definierat sitt uppdrag och vilken verksamhet som ska bedrivas. Ibland talas det om att ungdomarna behöver ”mer ramar än kramar”, men vad detta betyder behöver belysas samt problematisering. Att skapa en boendekedja kring ensamkommande barn och ungdomar med syftet att stödja dem till ett självständigt vuxenliv, kräver troligtvis ett ständigt arbete med olika typer av relationer: Verksamheterna behöver fråga sig och diskutera vilka relationer som möjliggörs inom deras organisatoriska ramar, och vilka som inte gör det. Vilka hinder för skapandet av nära relationer kan t.ex. värden som ”fler ramar än kramar” bidra till? Självständighet förutsätter, enligt forskningen, att nära relationer samt kontakter med viktiga vuxenpersoner finns. En liknande ”identitetslöshet” kan ses även hos andra aktörer i mottagandet, t.ex. när arbetet med ensamkommande barn skrivs ut ur socialtjänstens ordinarie arbete och förläggs vid sidan om den ordinarie verksamheten och under en annan politisk nämnd. Detta understryker betydelsen av att synliggöra de normer och värderingar om ensamkommande barn och ungdomar som finns inom mottagandet samt att jobba med värdegrundsfrågor: Detta berör t.ex. huruvida de ensamkommande barnen och ungdomarna bör uppfattas som ”alla andra barn” med samma rätt till god utveckling och stöd eller om de istället är ”annorlunda barn”, vilket legitimerar en annan typ av socialt arbete. Ensamkommande barns känsla av delaktighet i sitt vardagsliv hänger ihop med om de får delta i beslutsprocesser som berör konkreta och vardagliga frågor, som vilken mat som ska serveras till middag på det HVB-hem där de bor, eller att de känner att socialsekreteraren är lyhörd för deras önskemål om exempelvis boendeplacering. Dock är ungdomarnas möjlighet att påverka övergripande och existentiella frågor, som vem som ska få stanna i Sverige, sådant som fattas över huvudet på dem. Ofta framstår besluten som orättvisa och beslutsprocessen som ogenomskinlig för såväl de ensamkommande barnen som för de praktiker som arbetar med och för dem. En konkret utmaning för det kommunala mottagande är därför hur man ska gå till väga för att ta tillvara ensamkommande barns intressen oavsett deras slutliga asylbesked. Att arbeta med det ensamkommande barnets bästa i fokus är en utmaning som ställer krav på att barnen och ungdomarna ges verkliga möjligheter att föra sin talan i sitt vardagsliv. Detta ställer krav på tolkresurser eller att andra personer i barnens vardagsliv, t.ex. boendepersonal, har breda språkkunskaper. Betydelsen av att anställda på HVB-hemmen har språkkunskaper måste dock vägas mot att de har en professionell bakgrund, väl lämpad för ett psykosocialt arbete med ensamkommande barn och ungdomar. Det vore kanske också önskvärt att auktoriserade tolkar kunde ges möjlighet att utveckla sin kompetens när det gäller att tolka samtal med barn och ungdomar. En annan konkret utmaning för vårt kommunala mottagande blir slutligen hur vi ska gå till väga för att ta tillvara ensamkommande barns intressen och skapa förutsättningar för god utveckling oavsett deras slutliga asylbesked. Detta är en praktisk utmaning som visat sig vara än mer aktuell i rapportens slutskede, än då arbetet med den påbörjades
The lure of the missing asylum-seeking children Presentation of an ongoing comparative study of policy directed unaccompanied minors in Sweden, Denmark, Norway and the UK during 2000 until 2008
No full text- …
