The Swedish Agency for Marine and Water Management
Not a member yet
574 research outputs found
Sort by
The Zooplankton Of The Baltic Proper : A long-term investigation of the fauna, its biology and ecology
No full textThis paper is based on the results from a long-term zooplankton investigation in the Baltic proper in the years 1968—1972. Additional results, obtained by the authors in more recent investigations, have also been used in order to enrich the material with information not obtained in the principal investigation. Seven standard plankton stations, covering seven sub-areas of the Baltic proper have been visited on average four to five times per year. All cruises have been made in connection with ordinary hydrographical expeditions which means that all zooplankton samples are accompanied by a complete list of hydrographical data. The paper describes the zooplankton fauna of the Baltic proper which comprises about 40 regularly appearing species excluding the micro zooplankton. The main part of the fauna in respect of biomass and production consists, however, of only 10—12 species. The most important were the cnidarian Aurelia aurita. the rotifers Synchaeta spp., the cladocerans Bosmina coregoni maritima and Evadne nordmanni, the copepods Pseudocalanus minutas elongatus, Temora longicornis, Acartia bifilosa, A. longiremis and Centropages hamatus and the larvacean Fritillariaborealis. Species of less importance were the larvae of Pleurobrachia pileus, the cladocerans Podon intermedius, P. leuckarti and Pleopsis polyphemodides (the latter is abundant in coastal areas), the copepods Eurytemora sp. and Oithona similis, the larvae of gastropod species, Mytilus edulis, Macoma baltica, Cardium glaucum. C.hauniense and My a arenaria, the chaetognath Sagitta elegans baltica and the larvacean Oikopleura dioica. Occaisonal species were the cnidarians Sarsia tubulosa and Cyanea capillata, the rotifers Keratella quadrata quadrata, K. qu. platei, K. cruciformis eichwaldi and K.cochlearis recurvispina, the larvae of Pygospio elegans and Balanus improvisus, the copepods Calanus finmarchicus, Limnocalanus macrurus and Cyclops sp., the mysidaceans Mysis relicta and M. mixta, the amphipod Hyperia galba and the chaetognath Sagitta setosa. All samples have been collected by vertical, fractionated hauls with a Nansennet. The mesh size was 0.160 mm in the years 1968—1971 and 0.090 mm in 1972. A correction of all results due to the poor filtering capacity of the Nansen net has been made. The additional results are mainly based on samples from the UNESCOWP 2 net. All specimens have been analysed to species and the copepods also to developmental stages. The biomass has been calculated as the sum of all individual volumes. The paper also describes the hydrography of the Baltic proper in general and presents the data for temperature, salinity and oxygen in the years 1968—1972.The relationship between the unique hydrography of the Baltic with its stable, brackish water contidions and the planktonfauna is discussed. The regulating factors for the vertical and horizontal distribution of the fauna were found to be either temperature or salinity or a combination of these factors. The seasonal variation in biomass values showed a rather good correlation with the temperature of the surface layer viz. the lowest biomass values (< 10 g m-2) were usually found in March—April, an increase started in May—June and a maximum (30—60 g m-2) was most often reached in August—September. There were great variations in biomass between the seven stations. The highest mean values (20—25 gm"2) were found in the southern and south-eastern parts of the Baltic proper and the lowest (12—13 gm-2) in the northern and south-western parts. Looking at the biomass values over the whole period of investigation, a remarkable stability has been found. There is no evidence of either increasing or decreasing trend. The production of zooplankton has also been estimated. According to our calculations the production amounts to about 20 gC m-2 year-1 (380 g wwt) in the southern Baltic proper and 10 gC m-2 year-1 (190 g wwt) in the northern part. The last part of the paper discusses the role of zooplankton in the energy flow of the whole pelagic ecosystem, i.e. from primary phytoplankton production to reproduction and recruitment of pelagic fishes
Fiskets rationalisering : plan för 1980/81
No full textMed utgångspunkt från statsmakternas beslut rörande riktlinjer för fiskeripolitiken, m m (jfr prop 1977/78:112) har fiskeristyrelsen i samarbete med Sveriges fiskares riksförbundnärmare -undersökt möjligheterna att genomföra avsedda rationaliseringsåtgärder. Utgångspunkten för undersökningen har i första hand varit, att lämna förslag till åtgärder ägnade att dels underlätta den av statsmakterna avsedda förnyelsen av fiskeflottan, dels förhindra överetablering inom fisket resp stimulera till sådan fiskeinriktning vilken ur allmän synpunkt är önskvärd. Under utredningsarbetet har genom fiskenämnderna regionala synpunkter på fiskets rationalisering m m inhämtats. Fiskenämndernas synpunkter redovisas i sammanfattad form. I föreliggande rapport, Fiskets rationalisering - plan för1980/81 framläggs utredningens resultat samt lämnas förslag till åtgärder av ovan nämnt slag. I det följande lämnas en punktvis sammanfattning av viktigare delar i rapporten. 1. Under år 1978 utnyttjades tillgängliga kvoter av sill maximalt, medan för övriga kvoterade fiskslag i allmänhet gällde att kvoterna användes i endast begränsad omfattning. För innevarande år är situationen densamma som 1978. Orsaken härtill är främst, att sill/strömmingfisket givit minst lika god inkomst som exempelvis torskfisket och med ett mindre påfrestande arbete. 2. Den nuvarande fiskeinriktningen med stark koncentration på fångst av sill/ströraming har för torskberedningsindustrin inneburit betydande svårigheter. 3. Överflyttningen från torskfiske, där förutsättningar för tryggad avsättning finns inom landet, till sillfiske, som inom en nära framtid är förenat med risker för olönsam avsättning, illustrerar behovet av något slags styrning av fångstinriktningen. 4. I den mån strukturella förändringar sker i den svenskafiskeflottan, vilka har den felaktiga utgångspunkten att ett f n lönsamt sillfiske även på sikt blir lönsamt, kan stora svårigheter förväntas för näringen inom några år. 5. Tid årsskiftet 1976/79 fanns totalt ca 5 800 fiskebåtar i det yrkesmässiga saltsjöfisket. Av dessa var ca 3 350 st mindre än 26 brt och ca 450 st 26 brt eller större (fiskeskepp). Den senare gruppens sammanlagda tonnage kan uppskattas till ca 32 000 brt. Av 1978 års infiskning inom yrkesfisket i saltsjön (ca 172 000 ton) bedöms inemot 90 % (ca 153 000 ton inkl ca 33 000 ton foderfisk) hänföra sig till fiskeskeppen resp drygt 10 % (ca 20 000 ton) till övrigt yrkesfiske, i första hand det kustnära och strandbundna fisket med mindre båtar. 6. Bäkfiskeflottans nuvarande kapacitet svarar tämligen väl mot beräknat fångstutrymme. En betydande del av räkfiskeflottan är dock föråldrad och kan förutses behöva bytas ut inom en nära framtid. Den del av den svenska utsjöfiskeflottan som f n helt eller delvis är inriktad på sk fiskfiske har en sammanlagd infiskningskapacitet som icke oväsentligt understiger det beräknade, närmast framtida utrymmet för såväl fångst som avsättning. En stor del av denna flotta består av äldre, orationella fartygsenheter. I stort sett det motsatta förhållandet gäller för sill/strömmingfisket, dvs kapaciteten i den del av flottan som f n helt eller delvis bedriver sådant fiske överstiger väsentligt det utrymme för lönsam avsättning som beräknas finnas i en relativt nära framtid. Större delen av sillfiskeflottan består av förhållandevis stora, moderna fartyg. 7. Av det sammanlagda antalet fiskeskepp om ca 450 enheter är hela 35 % (inemot 160 st) minst 40 år gamla. Totalt utgörde ca 25 % av totaltonnaget inom utsjöflottan. Ytterligare ca 25 f (ca 115 st) av fiskeskeppen är byggda inom tidsperioden 1940-49. Merparten av de äldre fiskeskeppen återfinnsi nom det mindre och det medelstora tonnaget (26-75 brt). 8. Byten till nybyggda fiskefartyg är numera förenade med mycket stora och snabbt stigande investeringskostnader, vanligtvis i flermiljonskiassen även för högst normala och vanliga fartygsstorlekar. Med i övrigt oförändrade förutsättningar (bl a vad gäller fiskpriser och drivmedelspriser) innebär därför ett byte till ett nytt fartyg, att infiskningen måste ökas, i regel väsentligt, för att det likvida överskottet (att täcka manaiotter och ev överskott) inte ska sjunka alltför mycket under vad som normalt kunde uppnås med det äldre, utbytta fartyget. 9. Även med maximalt gynnsamma villkor enligt nuvarande regler för det statliga rationaliseringsstödet medför ettdylikt byte till nytt fartyg generellt, att infiskningsbehovet (för uppnåendet av oförändrade likvida överskott) ökar med storleksordningen 50 å 70 % Ett utbyte under exempelvis en tioårsperiod av det äldre fartygsbeståndet skulle därmed, på ovan angiven förutsättning, medföra ett behov av ytterligare infiskning av i runt tal 25 000 tonfisk. En utökad infiskning av denna storleksordning bedöms inte vara realistisk, varken med hänsyn till vad som är infiskningstekniskt möjligt för det enskilda fiskeföretageteller mot bakgrund av det framtida utrymmet för fångst och lönsam avsättning. 10. Undersökningen inkluderar en stickprovsbaserad studie av fiskeföretagens lönsamhet 1977-1978 (avsnitt 5.4). Resultaten därav indikerar bl a, vid byte från gammalt till nybyggt fiskeskepp, att fiskeföretagens kapitalkostnad ökar med storleksordningen 10 ggr, vilket i dagens läge motsvarar kostnaden för 2-7 manslotter (beroende på fiskeinriktning, fartygsstorlek m m). 11. Den väsentligaste anledningen till det besvärliga läget är att söka i det på senare tid kraftigt höjda kostnadsläget för nybyggda fiskefartyg. Det nuvarande statliga rationaliseringsstödet har inte medgett tillräcklig stimulans för fiskeföretag att i nämnvärd omfattning genomföra utbyten av äldre, orationella fartygsenheter mot nybyggda. 12. Vid investeringsbelopp omkring tre milj kr och däröver kan det statliga stödet numera, generellt sett, anses ge endast marginellt positiva effekter på de kapitalutgifter som ett fiskeföretag ådrager sig i samband med byte från gammalt till nybyggt fartyg, även vid maximalt utnyttjande av stödvillkoren. I sammanhanget bör nämnas, att med de ändrade regler för beskattning, vilka riksdagen nyligen fattat beslut om (jfr prop 1978/79:210 om ändrad företagsbeskattning), bl a innebärande möjlighet att göra avsättningar till investeringskonto, kan förutsättningarna för självfinansiering beräknas öka. Ett genomförande av förslaget torde i detta sammanhang dock ge avsedda effekter först på någon sikt. 13. Mot den ovan redovisade bakgrunden finner styrelsen, att de av statsmakterna uppställda målen för fiskets rationalisering knappast kan realiseras under rådande förhållanden, i vart fall vad gäller mera kostnadskrävande åtgärder, t ex den succesiva förnyelse av fiskeflottan vilken angetts vara av särskild vikt. De nuvarande bestämmelserna för det statliga rationaliseringsstödets användning medger härvidlag inte insatser av den storleksordning som erfordras för att stödet skall bli ett mera verksamt instrument för fisketsrationalisering. 14. I det föregående har konstaterats, att en betydande del av den svenska utsjöflottan är föråldrad; särskilt gäller detta de mindre och medelstora fiskeskeppen. Många fiskeföretag får vidkännas höga underhållskostnader för att hålla äldre fiskefartyg i gott skick. Som regel söker man fiskerilån för större reparationer, motorbyten och ombyggnader. Ofta återkommer man med några års mellanrum med nya låneansökningar. Ofta torde det vara ekonomiskt mera lämpligt att, i stället för att ådra sig upprepade framtida reparationskostnader, skrota (kondemnera) fartyget och investera i ett nytt, alternativt ett bättre begagnat fartyg. 15. För att kondemnering i praktiken ska kunna bli ett alternativ till nuvarande gängse mönster, måste båtägaren erbjudas rimlig ekonomisk ersättning, bidrag, för sin gamla båt för att avstå från försäljning på öppna marknaden. Eljest skulle nuvarande "normalsituation” upprepas, dvs den gamla båten återkommer i fisket, ev på någon annan kuststräcka, och kräver fortsatta dryga privata och statliga insatser för reparation och underhåll; på grund av kostnadsläget blir utbyte mot nybyggt fartyg nästan aldrig aktuellt. För att undvika denna utveckling tillämpar man i åtskilliga andra länder ett system, som i princip går ut på att bidrag erhålls för fartyg som kondemneras, alt. i vissa fall säljs utanför det egna landets gränser. Normalt utgår bidraget som ett pris per bruttoregisterton. 16. För att ett kondemneringsbidrag skall komma att vara ett verkligt alternativ till försäljning, kan förutses att bidraget måste vara av samma storleksordning som marknadspriset. En försiktig uppskattning antyder, att ett kondemneringsbidrag av storleksordningen 2 500 kr per bruttoregisterton tämligen väl skulle uppfylla detta krav. Det kan i detta sammanhang tillläggas, att man i utlandet, på i principlikartade förutsättningar, normalt medger kondemneringsbidrag som ungefärligen motsvarar nämnda belopp. 17. En succesiv totalförnyelse under förslagsvis en tioårsperiod av det äldre, uttjänta beståndet av fiskeskepp beräknas för budgetåret 1980/81 - med ovan diskuterade bidragsnorm - dra en kostnad i form av kondemneringsbidrag av storleksordningen 2 milj kr. 18. För att kondemneringsförfarandet ska kunna genomföras underbetryggande former, syns lämpligt att Förenade fabriksverken blir ansvarigt för fartyg vilka beslutats ska kondemneras. 19. Av väsentlig betydelse för det svenska fisket är att fisket i många länder med vilket det har att konkurrera, såväl på den internationella som den inhemska marknaden, f n genomgår en rationalisering med mycket kraftigt statligt stöd. I många länder främjas vidare rationaliseringen inom fisket genom att statliga bidrag ges för skrotning (kondemnering) av föråldrade fiskefartyg. Härigenom bidrar man verksamt till att dels ur flottan få bort för enskilda fiskeföretag på sikt oekonomiska enheter, dels skapa bättre möjligheter för fartygsförnyelser utan att samtidigt kraftigt öka fiskeflottans totala infiskningskapacitet och infiskningsbehov. Mot den ovan tecknade bakgrunden föreslår fiskeristyrelsen i föreliggande plan följande, vad gäller dels investering i nybyggt fiskefartyg i samband med utbyte av föråldrat fartyg dela investering föranledd av övergång till sådan fiskeinriktning vilken ur allmän synpunkt är önskvärd, att det statliga stödet till fiskets rationalisering snarast, dock senast fr o m budgetåret 1980/81 ändras på så sätt att statsbidrag (avskrivningslån) får utgå med högst 25 % av investeringskostnaden, att statsbidrag och fiskerilån tillsammans får utgå med högst 55 % av investeringskostnaden; understiger denna kostnadsdel 1 milj kr får statsbidrag och fiskerilån sammantaget likväl utgå med högre andel, dock högst 1 milj kr, förutsatt att övriga villkor uppfylls, att nuvarande regler om maximering av statsbidragets resp statsbidragets och fiskerilånets sammanlagda storlek slopas samt att säkerheten för avskrivningslån och fiskerilån får utgöras av pantbrev i fartyget med sämre säkerhet än för lån som lämnas av svenskt kreditinstitut. Styrelsen är för sin del beredd att, vad gäller rationaliseringsåtgärder av ovan nämnda slag, sänka kravet på fiskeföretagens egen finansiering från lägst 20 % av investeringskostnaden (enligt hittills tillämpad praxis) till lägst 10 %. Styrelsen föreslår dessutom, att bidrag till kondemnering av föråldrade fiskefartyg får utgå på i princip följande förutsättningar, nämligen att fartyg som är 40 år eller äldre (förslagsvis) regelmässigt skall vara berättigade till bidrag för kondemnering, att statligt rationaliseringsstöd, med undantag för kondemneringsbidrag, normalt inte utgår till åtgärder avseende fartyg somär 40 år eller äldre samt att bidrag för kondemnering skall kunna utgå även beträffande fartyg som är yngre än 40 år i de fall fartyget är i dålig kondition och ur ekonomiska eller andra synpunkter ej bedöms lämpligt för upprustning; sjöfartsinspektionen (eller andra "gode män") bör i sådana fall bedöma fartygetskondition. Dessutom bör enligt styrelens mening, verkas för att, vid rationaliseringsåtgärder av ovan nämnda slag, amorteringstiden för statsgaranterade lån i största möjliga utsträckning förlängs till 20 år. Genom de föreslagna ändringarna resp tilläggen till nuvarande bestämmelser för rationaliseringsstödets användning kan bedömas, att - jämfört med gällande stödbestämmelser - en ca 25-procentig minskning av infiskningsbehovet (vid byte av gammalt till nybyggt fartyg med bibehållna likvida överskott) uppnås generellt. Med utgångspunkt från det för åtskilliga viktigare fiskslag ansträngda fångst- och avsättningsutrymmet, måste detta utfall av den föreslagna nyordningen för rationaliseringsstödets användning anses som en för svenskt fiske totalt sett väsentlig vinst. Vid sidan av dessa övergripande, näringsstrukturella aspekter bör i lika mån betonas de fördelar som ligger i att de enskilda fiskeföretag, vilka satsar i byten till nybyggda rationella fartygsenheter, genom minskat infiskningsbehov som följd av de föreslagna stödbestämmelsema, ges rimligare förutsättningar än f n att - då avsedd fiskein riktning ur allmän synpunkt är lämplig att främja - på sikt klara de ekonomiska åtaganden man gör i samband med nyinvesteringen. Styrelsen betonar i rapporten nödvändigheten av att utökade möjligheter till skapas att dels förhindra överetablering inom fisket, dels stimulera sådan fiskeinriktning som motverkar brist på konsumtionsfisk eller råvara för beredning. Utöver ovan framförda förslag beträffande ändring av gällande regler för rationaliseringsstödets användning framhålls - för uppnåendet av detta mål -vikten av att genom specialdestinering av licenser för yrkesfiske kunna begränsa rätten att bedriva fiske med viss inriktning. Styrelsen önskar därför statsmakternas klarläggande huruvida till ett meddelande av yrkesfiskelicens kan knytas villkor av fiskeinriktningsbegränsande innebörd. Styrelsen föreslår därvid, mot den bakgrund som lämnas i föreliggande plan för fiskets rationalisering, att sådant villkor får knytas till licens för yrkesfiske. Ifrågavarande tillämpning av licensgivningen bör enligt styrelsens uppfattning medges snarast, dock senast fr o m budgetåret 1980/81
Institute of Freshwater Research, Drottningholm. Report No 57 : Spéciation of Scandinavian Coregonus
No full text1. This paper is a revision, in the light of newevidence, of an earlier one (Svärdson 1957) on the same subject. 2. The biological species concept is adopted. Lake Locknesjön, headwater of the Gimånriver, is inhabited by three indigenous species. The large sparsely-rakered whitefish has 19 gill rakers, the lesser sparsely-rakered whitefish 22 and the southern densely-rakered whitefish 42 rakers. Their ecology is different. Experiments show that the morphological as well as the ecological traits are mostly genetically based. 3. The river whitefish with about 30 gillrakers is a fourth Scandinavian species. Normally it runs the lower parts of the rivers. It was introduced in Lake Lockne sjön in the 1940s and from Lake Vänern to upperlakes of the Indalsälven river system in 1870. If it lived allopatrically it was not changed, but if it lived sympatrically with native species introgression have occurred. In Lake Vänern it lives, spontaneously, sympatrically with both large and lesser sparsely rakered whitefish. The alleged evolution of a new species in postglacial times (Svärdson 1970) was based on introduced fish whose origin was mistaken. 4. The northern densely-rakered whitefish is a fifth species. In Lake Storvindeln it has more than 60 gill rakers and is close to the “riverpeled” of north-western U.S.S.R. It grades by introgression to some 45 rakers in other lakes but proves its specific rank by living sympatrically with all the other forms. 5. The blue whitefish, with 30—35 gill rakers, is the sixth and most competitive species. It has a tendency to oust the southern densely-rakered species as well as the lesser sparsely-rakered one. Its specific status is proved by sympatric coexistence with all the other forms in several lakes. 6. There are five sympatric whitefish species in Lake Vänern as well as in the Arjeplog lakes of the Skellefte river. Two species live in the Baltic Sea. 7. The order of postglacial arrival from the Ancylus Lake could be studied in lakes of the upper Ljusnan river and a complex introgression pattern in the Gimån river system is discussed. 8. The spring-spawning cisco Coregonus trybomi, sp. nov., is described and its place of origin and postglacial dispersal across the Baltic Ice Lake in Younger Dryas is discussed. 9. Isolating mechanisms in Coregonus are poor. Species groups behave towards one another (like ciscoes versus whitefish) as semispecies only, which could be interbred by man and produce viable, self-reproducing populations. 10. The Siberian C. peled is thought to have split by multiple invasions into a western Soviet species (“river peled”), C. pallasi (northern densely-rakered whitefish), C. nilssoni (southern densely-rakered whitefish) and C. wartmanni (blue whitefish). The last mentioned species has a northern subspecies,C. w. megalops, in northern Fenno-Scandinaviaand along the Arctic coast area. 11. The Siberian C. pidschian has in the same way produced three species, C. fera, C.acronius and C. lavaretus in western Europe. Each of them has a preglacial and a postglacial subspecies. Vernacular specific names are large sparsely-rakered, lesser sparsely rakered and river whitefish. 12. The Siberian cisco, C. sardine lia, is split intomany species. A western Soviet Union speciesis C. kiletz, Scandinavian are C. albula and C. trybomi while the British and western European C. vandesius is found to be possibly a biological species of its own. 13. The stability of Coregonus nasus and some other species (C. muksun, C. tugun andC. autumnalis) is found to correlate to riverine life, while the multiplying species (C. peled, C. pidschian and C. sardinella) more easily develop lake-spawning populations. They are consequently more widelyspread, from western Europe to the Atlantic drainage of North America. 14. Geographical isolation is a paramount prerequisite for spéciation in Coregonus. Tolerance against genetic imbalance exists because of polyploid ancestry. Introgressionis thus an important spéciation factor
Röding och militär verksamhet i Vättern : Utredning och fiskevårdsåtgärder under en prövotid
No full textFiskeristyrelsen fick 1965 Kungl Maj:ts uppdrag att under en prövotid av 10 år vidtaga erforderliga åtgärder för utredning av skador på Vätternsrödingbestånd till följd av militär verksamhet. Som direktiv för åtgärderna hänvisades till av fiskeristyrelsen angivna riktlinjer. Riktlinjerna har i stort sett kunnat följas. De undersökningar och utredningar angående Vätterns vattenmiljöförhållanden som under prövotiden utförts av Kommittén för Vätterns vattenvård har medfört att vissa ursprungligen föreslagna provtagningsprogram ej behövt utföras inom ramen för prövotidsåtgärdema. Vattenbeskaffenheten i Vättern var fram till 1970-talets början stadd i hastig försämring till följd av kommunala och industriella avloppsutsläpp. Genom nybyggnation och utbyggnad av avioppsreningsanläggningar har en betydande minskning av skadliga utsläpp kunnat ske. Under prövotidens senare år har en successiv förbättring av Vätterns vattenmiljö kunnat konstateras. Några förändringar av fiskfaunan har dock ännu ej registrerats till följd härav. Rödingen är den ekonomiskt mest betydelsefulla fiskarten. Fångst statistiken avspeglar växlingar mellan bestånden av sik och röding. En kraftig uppgång följd av en nedgång i röding- respektive sikfisket noteras under prövotidens senare hälft. Förändringarna har skett i hela sjön och kan inte hänföras till den militära verksamheten. Antalet registrerade Vättemfiskare har ökat under perioden medan enklare nedgång i antalet förvärvsfiskare föreligger. Den militära verksamheten som utnyttjar sjön som nedslagsplats vid skjutningar är lokaliserad i land till orterna Karlsborg, Kråk och Hästholmen. Antalet skjutande förband har ökat under perioden och skjutplatsema synes vara utnyttjade optimalt. Skjutplatsernas riskområden upptar mer än 30 % av Vätterns yta. Några betydande ändringar av skjutplatser eller riskområden har ej skett underprövotidsperioden. Skjutningar med sprängladdad ammunition förekommer från skjutplatserna av vissa förband och institutioner och inom vissa riskområden. Förutom flygets är all skjutverksamhet landbaserad och har vid Kråk och Hästholmenutbildnings- och övningssyfte medan, man vid Karlsborg främst utprov arammunition och sprängmedel för arméns, marinens och flygvapnets behov. Den senare verksamheten utföres av Provningscentralen som är en enhet inom Försvarets Materielverk. Övningar där avsiktliga undervattensdetonationer förekommer utföres inte från Kräks eller Hästholmens skjutfält. Ungefär 90 % av skjutningarna sker med icke sprängladdad ammunition. Vid de tillfällen sådan användes är den inrättad för brisad ovan eller vid vattenytan. Fel funktion då brisad sker under vattenytan anges som sällan förekommande. Västgöta flygflottiljs övningsverksamhet vid Hammaren - Enebågen bedrives numera i mycket liten utsträckning med sprängladdad ammunition. Den mest omfattande verksamheten där sprängladdad ammunition kommer till användning sker vid Provningscentralen i Karlsborg. De grövsta förekommande granaterna innehåller högst 8 kg sprängämne. Skjutningar med sprängladdad ammunition utgör en mindre del av verksamheten. Granaterna är inställda för brisad ovan eller vid vattenytan men även skjutningar med fördröjningsbrisad kan förekomma. Felfunktion uppkommer i frekvensen 2-3 °/0 varvid granaten kan sjunka odetonerad eller brisera under vattenytan. Rödinglek förekommer inom skjutplatsemas riskområden. Bland de lokaler som undersökts genom provfiske kan lekplatsen Tängan söder om ön Röcknen framhållas. Grundet Höjen beläget inom riskområde 1 ca 1 500 m utanför Provningscentralens skjutplatser har dokumenterats som en mycket god rödinglekplats fram till 1940-talet. Under provotiden har Höjen provfiskats vid 39 tillfällen (6 000 nattimmar) vid rödingens lekperiod utan att någon lek kunnat noteras. Andra närliggande lekplatser mellan Karlsborg och Sörhamn har provfiskats vid samma tid varvid mer eller mindre omfattande lek kunnat konstateras. Grundet Höjen har varit föremål för utredningens speciella intresse. Höjen har inte medvetet använts som nedslagsplats för sprängladdad ammunition sedan 1966. Det kan däremot anses vara belagt att man efter andra världskriget vid ett eller flera tillfällen använt Höjen som målområde vid flygbombningar. Höjen har under provotiden varit nedslagsplats för barlastad och övningsladdad ammunition. Inventeringar som utförts visar att grundet inte utsatts för några svårartade mekaniska skador. Enstaka spår av krevadgropar kan skönjas. Med tanke på verksamhetens intensitet inom det riskområde vilket Hojen ligger är det förvånansvärt sparsamt med projektilrester. Försöksanordningar med befruktad rödingrom har under flera år utsatts på Höjen och andra jämförelsegrund. Någon större skillnad i kläckningsresultat mellan Höjen och andra lokaler föreligger inte. Analyser på tungmetallhalter har skett på slamprover, rödingrom och -yngel och vatten utan att några stora skillnader mellan olika lokalers värden förelegat. Viss påverkan på vattenkvalitén beroende på ammunitionsresterna kan dock ej uteslutas. Ca 45 000 1-2 åriga rödingungar, varav över 10 000 märkts har utsatts vid Höjen och andra lokaler. Några tecken på nedsatt kondition hos den röding som utsatts inom skjutområdena föreligger inte. 14 yrkes-, deltids- och fritidsfiskare som bedrivit sitt fiske inom och utanför skjutområden har under åren 1969-1975 fört särskilda fiskejournaler för utredningens räkning. Medelavkastningen per fiskeansträngning vid nätfisket har beräknats. För de fiskare som bedrivit fisket inom de områden där skjutning bedrives kan avkastningen anses ligga på en normalnivå
Fiskets omfattning och intresseområden. Yrkes- och fritidsfiske i söt-och saltvatten. : Underlag för fortsatt riksplanearbete
No full textNaturvårdsverket har 1976-11-25 hemställt om fiskeristyrelsens medverkan att redovisa yrkes- och fritidsfiskets viktigaste intresseområden i sötvatten och längs kusterna. Arbetet ingår i den översiktliga kartläggning av landets vattentillgångar och vattenutnyttjande m m, som Kungl Maj;t genom beslut 1974-03-03 givit naturvårdsverket i uppdrag att utföra i samråd med berörda myndigheter. Kartläggningen av vattentillgångar och vattenutnyttjande är ett led i den fortlöpande fysiska riksplaneringen. Arbetet skall bl a ge underlag för bedömningar av hur tillgångar och anspråk kan vägas samman inom ramen för en långsiktig hushållning med naturresurserna. Det material som sammanställts kommer att redovisas i form av olika delrapporter. En samlad redovisning av vattentillgångar och vattenanvändning skall avsluta naturvårdsverkets arbete under hösten 1977. För en närmare beskrivning av projektetsbakgrund och uppläggning hänvisas till naturvårdsverkets förstudie (SNVPM 614). Denna rapport bygger på inventeringsmaterial som tagits fram av lantbruksnämndernas fiskerikonsulenter enligt riktlinjer i fiskeristyrelsens länsinventeringsprogram 1974-11-22. Underlagsmaterialet har kompletterats med resultat från flera aktuella utredningar på fiskets område. Rapporten har sammanställts inom fiskeristyrelsen. Nära samråd har skett ned naturvårdsverket i syfte att åstadkomma jämförbarhet med övriga redovisningar av vattenutnyttjande aktiviteter. Statens planverk har medverkat med sammanställningar av visst tabell- och kartmaterial. Inom fiskeristyrelsen har bearbetning av underlagsmaterial jämte tabell och kartpresentation utförts av Johnny Karlsson. Rapporten har i huvudsak skrivits av Ulla Öhlund
Fiskeriforskning : ett organisationsförslag
No full textUtredningen har tagit ställning till organisation och personalbehov för fiskeristyrelsens forsknings- och utvecklingsarbete bl a för att kunna bedöma nödvändigheten av lokalupprustningar och nybyggnationer på de olika arbetsplatserna. Arbetet har präglats av de krav som redan ställts eller kommer att ställas på den svenska fiskeriforskningen genom att svenskt fiske idag befinner sig i en situation som aldrig tidigare förekommit. Fiskezoner, kvoteringar av fångst mellan olika länder och mellan fiskebåtar samt licensiering för fortsatt yrkesfiske innebär begränsningar och fördelningar som tidigare inte blivit nödvändiga att genomföra i sådan omfattning som nu. Samtidigt kommer fisketrycket att öka längs våra kuster. På allmänna vattenområden och på de s k enskilda fiskevattnen kommer konkurrensen om framförallt de värdefulla fiskarterna att ytterligare skärpas. Fisket på fritid kommer att breda ut sig samtidigt som det strandnära och kustbundna yrkesfisket får allt större betydelse inte minst ur regionalekonomiska aspekter. För en god lönsamhet i fisket i enlighet med uppställda politiska mål krävs bl a noggranna förutsägelser om fiskbeståndens utveckling. Beräkningar av tillgängliga fångstmängder måste därför intensifieras och förbättras. Underlagsmaterialet för dessa prognoser kräver resursförstärkningar inom flera av fiskeribiologins och hydrografins arbetsområden. Samtidigt fordras för att kunna genomföra administrativa fiskevårdsregleringar beträffande olika fiskarter (minimimått, fredningstider, bestämmelser om minsta maskstorlek och krokstorlek etc) att de enskilda arternas biologi är väl känd. Direkta fiskevårdsinsatser i form av t ex fiskutsättningar kräver kännedom om rätta arter och stammar av utsättningsfisk, foder, tidpunkter och platser för utsättning, transportteknik, märkningsmetodik etc. För fritidsfisket är fiskutsättningar den kanske allra viktigaste fiskevårdsåtgärden. Resultaten av forsknings- och utvecklingsverksamheten. (FoU) måste kunna bearbetas och redovisas på ett ändamålsenligt sätt. Databearbetning och information är i det sammanhanget viktiga instrument. Fiskeristyrelsens avnämare har rätt att kräva en lättillgänglig information om resultaten av FoU-verksamheten. Utredningen har även behandlat frågan om tekniskt utvecklingsarbete för att underlätta och förbättra särskilt yrkesfiskarnas möjligheter till bättre fångster.Rapport 1978-06-02. Dnr 39-2077-78.</p