Stockholm University of the Arts
Not a member yet
538 research outputs found
Sort by
Fysisk träning inom jazzdansundervisning : en kvalitativ studie om hur jazzdanslärare beskriver utveckling av fysiologiska färdigheter i dansundervisning
No full textThis study aims to shed light on practices that jazz dance teachers have incorporated into their teaching in order to enhance development of physiological abilities, as well as examine how these practices have become part of their jazz dance teaching practise.The research was conducted through four semi-structured interviews where jazz dance teachers described how they enhance physiological abilities in their dance teaching practice, and which aspects impact their choices. The transcribed interviews were analysed using thematic analysis, supplemented by the application of selected principles for physical training. The results indicated that physiological abilities were mostly enhanced through conventional jazz dance technique training, within the conventional structural framework, and that the physiological aspect is not addressed in the early planning process, but comes along later following the progression of the dance technique training. Furthermore, the results imply that the social construction of a jazz dance training and convention have significant impact to the practices used to improve physiological abilities in jazz dance training. The conclusion is that jazz dance is recognised as a physically demanding genre, where technique training can enhance most of the physiological abilities
// F - E - G // : Agential complexities: what do I do now and what will you make of it? // If the carpet is pulled from under our feet, where will we land?
No full text// F - E- G // // F - E- G // is the title of my independent degree project, for the Master program New Performative Practices at Stockholm University of the Arts. The project was intended as a means for presenting and understanding my artistic practice and its various aspects. It was a public presentation in the university’s theatre hall. The format chosen was a 50 minute solo performance with a 10 minute participatory section at the beginning of the show. I was the performer, as well as the music and recordings' editor, text writer, and project coordinator in collaboration with SKH's producer and staff. My aim with the project was to fit together the various themes and practices that I had been exploring during the two years of the course: a somatic sci-fi based practice, clown technique, the use of voice, the relationship of the performer to the audience, finding honesty and repeatability in performance, the use of chance and randomness in creation and performing, the use of language in guiding others toward physical and personal insights and experiences, what kind of social impact performance art can have, Nonviolent Communication (NVC) as a choice of life and, finally, reconnecting to my ageing dancing body. I call the method chosen to explore these various interests and curiosities a personal-experiential method: the ideas were tried out physically and concretely, over a span of time that allowed for reflection and introspection. The outcome of the project was rich in personal learnings and challenges, as well as a milestone in my development as an artist and a person. I hope it served as a moment of poetry and enjoyment to those who visited and participated in the performances: that they might recognise themselves in similar situations and feelings and that they might be either relieved or comforted or somehow get the chance to witness their experience through the dramaturgy of the performance. For more on the project please find an brief expansion on this abstract in the uploaded pdf file. For a more comprehensive view of my artistic practice during the two years at SKH please visit my Research Catalogue site at https://www.researchcatalogue.net/shared/82db91825a5ca2dcf19ae6b16f28d33a (to navigate the site once exposition is open: hover cursor on the top left of the page for a menu)
peripheral dancing : a peripheral essay and a peripheral toolbox
No full textThis text is the second part of a Bachelor's degree project, dealing with the artistic research and presentation, peripheral dancing, conducted as the first part of the project. The research started from a question: Can one challenge, rethink and explore the peripheries, centres, and orientations of and through one's dancing? The work is perceived through the context of Stockholm University of The Arts, specifically through the lens of the BA in Dance Performance programme. In choosing this context, the essay looks at teachers, classes, authors, and theories encountered in the programme. The different aspects of the research, the physical, sounding, and writing practice, are discussed in dialogue with two main references: Queer Phenomenology: Orientations, Objects, Others, a book by British-Australian writer and scholar Sara Ahmed, and We Should All Be Dreaming: Words Make Worlds, a publication by feminist art community UrbanApa. After describing the physical presentation of the research, the essay questions how one can rethink the peripheries and centres of the stage. Furthermore, the work is placed into the context of artists and artworks challenging who and what art is placed in institutions in Sweden and other Nordic countries. The second part of this text offers a toolbox, diving into the physical research of the project, describing scores and materials, as well as references and influences. Presentation:January 17th, 2023Stockholms Konstnärliga Högskola, Brinellvägen 58, Stockholm</p
Embracing a precarious life : A study on the instabilities of the life of an independent dance artist
No full textThe research question that motivates this study is: how might I, together with a collective of dance artists, explore stability while embracing instability? Looking at the precarious lives of independent dance artists in the context of Europe, this research seeks ways to understand and cope with the various unstable aspects that come with this lifestyle and profession. I place this study in relation to current economic trends where the individual is increasingly in focus, with very few social security rights, and where the dancer is often faced with solitary living and working situations. Furthermore, today’s dancers are often no longer working for a single choreographer, nor solely working as a dancer – but are rather entering many different projects and roles, arguably contributing to a life constantly subject to change. In this research, together with a group of dance artists, I explore understandings of instability and stability, and furthermore investigate how collective action might reinforce senses of stability. I, as the researcher, have applied a performative, practice-led research methodology, along with support from post-humanist/feminist theories. The findings of this research demonstrate how instability can be viewed as a state of not knowing within the precarious life of a dance artist but also within creative processes, and that trust is important in order to cope with the unknown. The findings have further led me to discuss the complexity and entangling of stability and instability, unfolding in a joint phrasing of in/stability, where I discuss how the fluid practice of dance not only corresponds with the wider socio-political landscape but also to an ever-changing world. Keywords: independent dance artist; precariat; collective; leadership; collaboration; diffractive analysis
a part of the artistic research cluster project Theme-driven storytelling
No full textDet här projektet har blivit en undersökning av mina egna förutfattade meningar om hur jag skriver och konstruerar berättelser och karaktärer, vilka metoder jag faktiskt och intuitivt använder. Min starka motvilja mot filmer som dödar några kvinnor i början och sedan berättar en historia om en mördare har blivit drivkraften för att med ett nytt perspektiv, även om den ursprungliga berättelsen, enligt min minnesbild, var just det, en kvinna som mördats och en berättelse som fokuserar på mördaren och hans livshistoria. Att dras till skräcken i stället för till livet före döden, verkar vara en naturlag. Hur kan man ta sig förbi sina mycket starka inre bilder, dessa starka intryck och kunna berätta vad som kanske är mer, för en själv, viktigt att berätta? Jag skrev ett synopsis och lät mina två medforskare välja vilken del av historien de skulle hitta och använda av mitt material. Mitt synopsis bestod av tre delar som var sammanvävda: Mina minnen och sanningen om mina släktingar och släktingar till offren och förövarna, min parallella berättelse - jag undersöker mig själv och min roll i berättelsen, och den sanna berättelsen - insamlad från research.Exploring theme-driven storytellin
”Finding a greater presence” : What tasks can I use and how can I implement them, to create and enhance "presence" in actors working in text-based theatre, during rehearsals and workshops?
No full textI have during my master been looking into finding a “greater presence” in a text based theatre rehearsal and workshop context. I have tried to look at things how they appear in front of me. A dilemma is, that when I afterwards try and look at presence, it has already gone. Therefore I used different tasks that can be recreated in order to try and catch presence again. When exploring presence in a rehearsal and workshop context, I found a few clues how to find “presence” and doing tasks in order to find a “greater presence”. These are all helpful for us actors in order to make the rehearsal and workshop space more creative. Could also be helpful in teaching acting. I did this research because in teaching acting, I believe that presence is a major component and it is important to find ways to teach it. This essay will give some clues to how one can do this..This is work in progress. When doing artistic research, things are in constant motion. This is a glimpse of a work , captured here annd now, tomorrow it will have moved furter. This will be continued.</p
Soul less, Body less: a tale of dancing in four walls.
No full textReflection on Kacper Migas's "In 4th Wall" independent degree project from 2022. The text outlines the research that was done for the "in 4th Wall" degree project and what it revealed during the presentation. The topic revolves around the author's personal exploration of the idea of stories and how they apply to physical practices through various lenses, including feelings, music, and various states of body (Spiritual Body, In-between Body, Physical Body)
Och din reaktion? : en djupdykning i reaktionernas betydelse för humorupplevelsen inom komedi
No full textTeorierna om varför vi skrattar är många och varierande. I denna masteressä riktas istället strålkastaren mot efterföljande reaktionen och effekten som reaktionen har på publikens uppfattning om humorupplevelsen. Är den roligaste reaktionen alltid den som går i linje med publiken tolkning eller råder övriga övergripande aspekter?Masteressän hänvisar vid flertalet gånger till specifika video exempel. För att ta del av dessa exempel, vänligen besök den länkade Research catalogue sidan:https://www.researchcatalogue.net/shared/d227919a789d81d57be3176d5ed4bfe8</p
Mellan Kronos och Kairos : den vertikala staden
No full textIntroduktion Projektet var en kritisk konstnärlig undersökning för att utveckla ett nytt dramatiskt skrivande i förhållande till ett narrativ. En nyckelfråga i dramaturgi är förhållandet mellan tid och rum. Genom att fördjupa den frågan sökte jag en rörelse som förflyttar oss mellan olika rum, yttre och inre sådana. Här utgjorde drömmens uppfattning av tid, (Kairos, den kvalitativa tiden) i stället för den kronologiska (Kronos), en startpunkt och en princip för skrivandet där händelser ur olika faser i livet kan existera samtidigt liksom olika rum kan befinna sig i varandra samtidigt. Syfte och forskningsfrågor Målet och syftet var att undersöka ett annat sätt att skriva dramatik. Jag ville prova en annan slags dramatisk logik där narrativet styrs av associationer istället för konsekvenser, en dramatik som följer drömmens associativa förflyttningar mellan tid och rum utan att för den skull bli stillastående. Utmaningen var att hitta rörelsen utan att använda sig av tid i kronologisk bemärkelse. Min fråga var hur man skapar rörelse och förväntan i en dramaturgisk kurva som följer Kairos istället för Kronos? Metod, genomförande och förväntad betydelse Den första fasen var att skriva: Jag skrev en pjäs utifrån principen att alla händelser, både ur det förflutna och ur framtiden, existerar på samma plan i ett ständigt pågående liv bortanför det som vi kallar tid, Kronos. För att göra det måste jag med pennans hjälp kliva in i rum som i sin tur innehåller andra rum. Hur gjorde jag det? Ljud och musik har en stark suggestionskraft, de kan förflytta oss mellan olika rum, både yttre och inre, och jag tänkte att de var effektiva verktyg också för att öppna nya rum i skrivandet. Den andra metoden var workshop: Jag tog in en musiker och två skådespelare vid tre tillfällen för att prova texten i rummet. Tillsammans med musiker och skådespelare provade jag sceniska lösningar som i sin tur påverkade skrivandet i nästa vända. Min strävan var att öka min egen förståelse av olika slags logik inom dramatisk skrivande, och att utveckla metoder som kan vara till nytta för mig och andra dramatiker, men också för andra yrkesgrupper som till exempel skådespelare och ljuddesigner. Och naturligtvis för studenterna! Resultat Jag redovisade projektet sceniskt vid två tillfällen. Den 19e april och den 16e maj i D teatern. Redovisningen hade formen av en föreställning framför av två skådespelare och en musiker. Innan föreställningen höll jag en presentation som redogjorde för projektets födelse. Jag berättade om mina tankar bakom forskningen, om vad som inspirerat mig och vad det var jag vill utforska. Föreställningen finns i en filmad version. Jag har också skrivit en arbetsdagbok under processen som redogör för mina tankar och det praktiska arbetet med skådespelarna och musikern
Mellanrum inom filmfotografi : ett utforskande av bildspråk och tomrum
No full textDet finns ett filmiskt berättande som gör att jag blir ett med dess universum. De ögonblicken intresserar mig. Jag märker att de innehåller ett visuellt utelämnande. Luckor av tomhet som gör att filmen skapar ett djupare intryck inom mig. Ett intryck som varar. Jag är nyfiken på hur dessa moment kan byggas upp, hur det går att arbeta konstnärligt, dramaturgiskt och tekniskt med dessa. Jag vill utveckla konstnärliga metoder som jag kan använda som filmfotograf i fiktion såväl som dokumentär. För att utforska detta så skapar jag en kortfilm, vanten. En ingång till mellanrummet. Jag är i det här arbetet intresserad av bildspråk, jag är intresserad av hur vi skapar olika visuella världar när vi berättar med filmfotografi. Jag är här inte främst intresserad av det som för berättelsen framåt, utan av det andra. Den aspekt av bildspråket som på något sätt lämnar rymd. Rymd som kan få vara tom, eller fyllas i av betraktaren. Min utgångspunkt är att mellanrum finns i allt berättande, att dessa skapar det utrymme som behövs för att det gestaltade ska nå fram till tittaren. Det är en central funktion såväl i litteratur, film, teater och andra konstformer. Vi använder oss ständigt av utelämnande då vi berättar någonting, vare sig det är med bild eller ord. Om vi berättar någonting så utesluter vi någonting annat. Om vi riktar kameran åt ena hållet, så registrerar den inte det som händer i andra riktningen. Det här är också något som är helt omöjligt att isolera helt från filmen i sig, det är snarare något som är helt integrerat i den filmiska gestaltningen. Det är därför svårt att tala om det här som ett fenomen helt särskilt från filmen. Dessutom är det något som jag upplever att vi sällan talar om, även om många säkert skulle hålla med om att det kan vara en viktig aspekt av berättandet. Det är lätt hänt att vi bara fokuserar på det som är det centrala för handlingen, särskilt när vi är många som behöver samarbeta för att skapa ett berättande. Det är ofta enklare att tala om andra delar av filmiskt berättande, som är mer praktiska, tekniska eller lättare att definiera och det finns då också en risk att det som är svårdefinierat nedprioriteras. Jag vill genom detta arbete ge den här aspekten av filmiskt berättande fokus. Och förhoppningsvis så kan jag fortsättningsvis också ha det som ett redskap, och dessutom kommunicera kring det, med de jag arbetar.