Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Werne, Finn

Swedish

Arkitekterna och arkitekturforskningen

Afghani, Mojtaba

Lundequist, Jerker

Gromark, Sten

Bergqvist, Magnus

Lundeqvist, Jerker

Jadelius, Lars

Andersson, Lilian Christina

Wetterberg, Ola

Redvall, Christina

Ekelund, Christer

Widbom, Mats

Larsson, Anita

Krantz, Birgit

Vestbro, Dick Urban

Nyheter och notiser

Tidskrift för Arkitekturforskning Vol. 2, No 1-2,1989 95 
OM GESTALNINGSPROCESSEN 
Solve Olsson 
Formlära, LNTH 
Författaren diskuterar bland annat konstnärens och arkitektens svårighet 
att vara skapande och samtidigt iakttagare av skapandet. 
Gestaltar man något - en bild, en byggnad - får man gestaltningspro-
cessen på köpet. 
Den finns där, men kan man, och behöver man, veta något om den? 
När arbetet går bra är man så upptagen av vad man gör att man in-
te tänker på hur det görs. 
När arbetet går lite sämre klyvs gestaltaren i två personer, en som 
arbetar och en som iakttar. 
När arbete går riktigt trögt iakttar man som mest. Gestaltaren är 
fortfarande kluven, men inte mitt itu utan i en mindre del som sliter 
med arbetet och en större som står bredvid, manar, hotar och resone-
rar. 
Möjligheten till insyn i gestaltningsprocessen tycks stå i omvänd 
proportion till intensiteten i gestaltandet. Kunskapen om hur gestaltan-
det inte fungerar är lättare åtkomlig än kunskapen om hur det funge-
rar. Gestaltandets hälsa tiger still. 
Ingen blir friskare av att grubbla över sina krämpor. Det finns en 
risk i att alltför mycket intressera sig för gestaltningsprocessen: Ges-
taltarens kluvenhet befästes och det blir allt svårare att absorberas helt 
av arbetet. 
Det är en risk vi får ta. För att ett arbete av vilket slag det än är ska 
gå bra måste vi ha kunskaper. En stor del av dem får vi när vi ser på 
oss själva från sidan, resonerar och drar slutsatser. 
Några få tycks ha en medfödd kunskap och kan skapa i lycklig 
ovetskap om problemen. 
96 Gestaltning - en estetisk, konstnärlig och vetenskaplig process 
De flesta av oss får slita sig till kunskaperna. Då och då går arbetet så 
bra att vi glömmer slitet. Däremellan minns vi de stunderna och det 
gör kluvenheten uthärdlig. Vi har fått en förmåga att se på oss själva 
och vårt arbete på distans. Vi för om inte en lyckligare så i varje fall 
en fullständigare tillvaro och avundas inte de problemfria: De anar ju 
inte vilken dyrbar gåva de fått. 
Förutsättningen för vår kunskap om gestaltningsprocessen är alltså 
att vår uppmärksamhet är splittrad. Först då iakttar vi, resonerar, 
formulerar i tal eller skrift. Först då kan beskrivningar göras. 
Själva processen är undanglidande, liksom genomskinlig och form-
lös. Den bleknar och blir allt otydligare med tidsavståndet. 
Vägen från iakttagelse till beskrivning är också den en gestaltnings-
process, där skillnaden mellan utgångsmaterial och slutresultat kan va-
ra mycket stor. Vi rensar, kombinerar, söker sammanhang och logik 
också där det inte finns. 
Sedan finns beskrivningarna. De bleknar inte och blir otydliga. 
Tvärtom blir de som ett slags gravvårdar över den förgängliga ge-
staltningsprocessen. När vi tror oss tala om denna är det ofta beskriv-
ningarna vi talar om. Det är dem vi kan hantera och hålla fast för 
blicken, på samma sätt som vi hanterar siffertecknen 1, 2, 3, ... medan 
talen 1, 2, 3, ... finns oåtkomliga bortom dem. 
De flesta beskrivningar jag har stött på är klara, lineära, rensade 
från all den bråte av otydligheter, glidningar och motsägelser som jag 
tror de flesta av oss har erfarenhet av från gestaltningsarbetet, vare sig 
vi arbetar som bildkonstnärer eller arkitekter. 
Det måste vara möjligt att göra en annan sorts beskrivningar, med 
återvändsgränder, tvärstup, snårskog och någon gång oväntade gläntor 
och utblickar, mycket tätare inpå gestaltningsprocessen. 
Priset man får betala är att ge upp hoppet om att kunna säga något 
generellt, något som kan användas som föreskrift. 
Ragnar Josephsons bok Konstverkets födelse från bildkonstens om-
råde och Thomas Hellquists uppsats En transformativ arkitektur från 
arkitekturens är båda exempel på vad jag uppfattar som alltför gene-
rella beskrivningar av gestaltningsprocessen. 
Konstverkets födelse skrevs 1943. Josephsons språkkänsla förbjöd 
honom att kalla den "Konstverkets gestaltningsprocess", men det är 
denna process som är bokens tema. 
Tidigare generationer av konsthistoriker hade intresserat sig för de 
färdiga konstverken, inte för vägen fram till dem. Josephson studerade 
arbetsprocessen. Det var ett pionjärarbete som märkligt nog inte fått 
någon efterföljd. 
Solve Olsson: Om gestaltningsprocessen 97 
För att hantera sin uppgift var han tvungen att skapa nya termer: 
"förvandlad förebild", "utbrytning", "korsning", "utfyllnad", "om-
flyttning" och "sammanhållning". 
Allt blir mycket klart och tydligt. Man får ett intryck av att han likt 
Darwin och Mendel kommit naturlagar på spåren. De verk han valt 
för att exemplifiera sin metod passar precis hans syften. 
Det är först när man prövar hans metod på andra verk ur andra 
traditioner som bristen på allmängiltighet blir synlig. 
Josephson levde i en tid då abstrakt konst, surrealism och naivism 
var aktuella konstriktningar. Verk inom de riktningarna har naturligt-
vis också en tillkomsthistoria, ibland med dramatiska inslag. Att dra-
matikern Josephson avstår från att pröva sin metod på den aktuella 
konsten antyder att han var medveten om att han därmed skulle röja 
metodens begränsningar. 
Thomas Hellquist ville i sin uppsats ersätta "en allmänt förekom-
mande föreställning om hur arkitektarbetet går till" med en som bättre 
skulle motsvara de verkliga förhållandena. 
Den allmänt rådande föreställningen är - eller var, när uppsatsen 
skrevs - att arkitekten först tar reda på ett antal förutsättningar i fråga 
om läge, program, byggnadsmaterial, planbestämmelser och så vidare, 
och sedan tvinnar dem samman. Ur fortsättningarna uppstår så små-
ningom en byggnadsform. Formen uppstår ur funktionen. Det är alltså 
modernismens föreställning om den ideala gestaltningsprocessen. 
Mot denna ställde Hellquist en ny modell där "förebilden" finns fö-
re förutsättningarna. Dessa kan förändra men inte utplåna förebilden. 
Den färdiga byggnaden blir med Josephsons term en "förvandlad fö-
rebild". 
Betoningen av förebildens betydelse är det nya och viktiga. Moder-
nisterna talade inte så mycket om förebilder. De undvek i varje fall att 
hämta dem ur arkitekturhistorien. Deras programskrifter innehåller 
exempel från den nya teknologien: Bilar, båtar och flygmaskiner. För 
Hellquist är arkitekturhistorien på nytt det förråd man hämtar förebil-
der ur. Han gör en programförklaring för en ny arkitektursyn - post-
modernismens. 
Josephson kunde inte tillämpa sin metod på den samtida aktuella 
konsten. Hellquist skulle få mycket litet ut av sin modell om han skulle 
pröva den på modernismens byggnadskonst. Varken Josephson eller 
Hellquist har kunnat ge allmängiltiga beskrivningar av gestaltnings-
processen. 
Jag tror att man måste resignera och ge upp denna strävan efter 
allmängiltighet. Både bildkonst och byggnadskonst är numera alltför 
splittrade och föränderliga för att låta sig fångas in i en samlande be-
98 Gestaltning - en estetisk, konstnärlig och vetenskaplig process 
skrivning av deras gestaltningsprocesser. Att skriva en "Konstverkets 
födelse" är idag en omöjlig uppgift - och var det kanske redan 1943. 
'Gestaltande' kan ställas mot 'tillverkande', där gestaltandet betyder 
'att göra det hittills inte gjorda' och tillverkande 'att utnyttja en be-
fintlig förlaga'. 
I all konstnärlig verksamhet finns moment av både gestaltande och 
tillverkande - i litteraturen, musiken, arkitekturen och bildkonsten. 
För de båda senare konstarterna gäller att de gestaltar med ögats 
hjälp och tillverkar för ögat synliga ting. 
Konstnären och arkitekten har numera helt olika arbetssätt. Så var 
det inte under till exempel medeltid och renässans. Då arbetade bild-
konstnären likaväl som arkitekten oftast med ett givet uppdrag, avsett 
för en från början anvisad plats. Arbetet utfördes i ett arbetslag. 
Nutidens arkitekter arbetar fortfarande på detta sätt. Men bild-
konstnärerna ville émancipera sig från hantverkarrollen och söka sig 
till de kretsar där författare och lärda umgicks. Med rollen som fri 
konstnär skulle följa en frihet gentemot beställarens föreskrifter. 
Man började framställa bilder 'på förlag', gjorda i avvaktan på en 
kommande beställning och placering och därför lämpade att transpor-
teras. En bildmarknad uppstod där verken kunde köpas och säljas. 
Konstnären blev sin egen uppdragsgivare. 
Detta betydde ökad frihet att själv formulera sitt uppdrag men 
också en osäker arbetssituation. Arbetslagen upplöstes, lärlingar och 
gesäller flyttade från verkstaden till konstskolorna eller akademierna. 
Mäster stod ensam kvar i sin verkstad. 
Arkitekten har behållit de utifrån definierade uppgifterna, uppdra-
gens anknytning till bestämda platser, arbetslagets gemenskap. Han är 
infogad i ett sammanhang, ibland insnärjd i ett nät av förutsättningar 
och bestämmelser på ett plågsamt sätt, tvingad att ingå i arbetsgemen-
skapen också när han vill vara ensam inför uppgiften. 
I värsta fall har arkitekten och konstnären idag ingenting att säga 
varandra om gestaltandets villkor. I bästa fall kan man finna ett för 
båda parter gemensamt förhållande: Det som inte är tillverkning men 
gestaltning kräver alltid ett personligt beslut, en ensam persons avgö-
rande. Inför det avgörandet är personen, antingen han är arkitekt eller 
bildkonstnär, lika utlämnad. 
Om bildkonstnären kan ha något att säga arkitekten i den situatio-
nen är det genom en ihärdigare och mer plågsam erfarenhet av att va-
ra ensam och utlämnad. Hans belägenhet är tydligare och mer drama-
Solve Olsson: Om gestaltningsprocessen 99 
tisk. Han står ensam inför sin bild och sitt självvalda uppdrag, han för 
en monolog eller inre dialog, han har inte omkring sig det nät av be-
stämmelser som ibland är snärjande men ibland ett skyddsnät mot fall. 
Konsekvenserna av ett pennstreck, ett penseldrag eller fingrarnas 
tryck mot lerklumpen blir omedelbart synliga. Tvekan inför handens 
rörelse, belut, ånger, ändring och ny tvekan i en ständig följd är hans 
dagliga och stundliga erfarenhet. 
Därigenom får han möjligen också mer träning i att utveckla de 
strategier som krävs för att gestaltningsprocessen ska komma igång 
eller hållas vid liv - denna process som hotas från alla håll. 
Här finns lockelsen i att fly till det beprövade, att tillverka i stället 
för att gestalta. Mot den kan han mobilisera ledan - ledan vid att gå 
samma väg en gång till. 
Här finns rädslan eller fegheten inför det oprövade som får honom 
att ta till övermodet eller rentav dumdristigheten som motmedel. Jad-
wiga Krupinska talade i sitt anförande* om "ödmjuk självsäkerhet". 
Det är en åtråvärd men också svåråtkomlig egenskap. I brist på den 
får konstnären ibland nöja sig med "anpråksfull osäkerhet". 
Men osäkerhet bottnar i självkritik, nyttig i små doser, förödande i 
stora. Det gäller att självkritiken kan motas ut för en timme eller en 
dag så att självbelåtenheten kan få breda ut sig, mjuk och varm. 
Om detta inte lyckas får han ta hjälp av desperationen som kör bort 
både självkritik och självbelåtenhet; en brutal bekantskap, men ibland 
en bra bundsförvant, svår att stå ut med någon längre tid men som tur 
är med en vana att raskt fortsätta sin framfart någon annanstans. 
Resignationen bör han vara försiktigare med att invitera. Den 
kommer gäma och dröjer gärna länge kvar, svår att köra på porten. 
Inspirationen kommer alltid oombedd, oftast mitt i arbetet, dröjer 
så länge den själv vill, försvinner utan att man riktigt märker det. 
Märker han att hon är i rummet bör han akta sig för att vända sig om 
för att få syn på henne - då går det för honom som för Orfeus när han 
blickade bakåt för att få se Eurydike. 
Gestaltarens erfarenhet av gestaltningsprocessen har alltid detta 
drag av undanglidande och oåtkomlighet. Det gör processen så svår att 
beskriva: Man går miste om det sedda i samma stund man söker fånga 
det med blicken. 
Solve Olsson 
* Jadwiga Krupinska har valt att publicera sitt bidrag till symposiet i Arkitektur\9%9:l (redrs anm). 



Not a member yet

Arkitekterna och arkitekturforskningen

Nyheter och notiser

Om gestaltningsprocessen

Offentligheten och den civila staden

Arkitektutbildning och arkitektkunskap i Sverige

Marginalarkitektur i ett postmodernt perspektiv

652

1,153