Nordic Journal of Architectural Research / Nordisk Arkitekturforskning

Werne, Finn

Jadelius, Lars

Lundeqvist, Jerker

Redvall, Christina

Marcus, Lars

Swedish

An opus of Architecture, OpA, is a phenomenon which unfolds spatio-temporally from conception to memory - via design and construction, to object, use, decay and demolition. The present article is an attempt to adapt some approaches from the spatio-temporal phenomenology of catastrophe theory to the problem of describing the morpogenetic continuity between architecture as concept/memory, and architecture as physical objects

English

The Effect of Butterfly upon an Opus of Architecture - A Catastrophe Theoretical Perspective upon Design Theory

Lundequist, Jerker

Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 3, 1991 169 
Om teori och praktik 
Jerker Lundequist 
Projekteringsmetodik, KTH 
Inom arkitektkåren är det vanligt att skil-
j apå teoretiker och praktiker. Med "teore-
tiker" menas de medlemmar av kåren som 
sysslar med forskning och undervisning 
på högskolorna eller med utrednings- och 
utvecklingsarbete inom offentlig förvalt-
ning. Med "praktiker" menas de som pro-
jekterar byggnader och upprättar stads-
planer. 
Man kan emellertid undra över om dis-
tinktionen mellan teoretiker och praktiker 
är så särskilt meningsfull. Det ingår ju fak-
tiskt en stor mängd av utredningsarbete i 
all seriös projektering och planering. Dess-
utom bedrivs det ett ganska intensivt ut-
vecklingsarbete vid många arkitektkon-
tor, både inom offentlig och privat sektor. 
Detta utvecklingsarbete kan ta varieran-
de former: som introduktion av nya hjälp-
medel typ CAD, uppgradering av referens-
bibliotek, framtagning av kvalitetssystem 
osv. Det bedrivs också en ganska omfattan-
de intemutbildning på vissa kontor, i form 
av studiemöten, kurser, studiebesök, upp-
följningar av genomförda projekt, studie-
resor och medverkan i FoU-projekt. 
Man kan också med visst skäl fråga sig 
vem det är som ser projektorer och plane-
rare som praktiker? Om man frågar folk 
på en byggarbetsplats hur de vill beteckna 
arkitektkåren, så inte lär det bli ordet prak-
tiker som används. 
Min poäng är mycket enkel: Termen 
"praktiker" är så oprecis och mångtydig 
att den egentligen inte borde användas. Är 
en snickare en mer praktisk praktiker än 
en projekterande arkitekt? Är en projekte-
rande arkitekt mer praktisk än en utredan-
de arkitekt? Är utredaren mer praktisk än 
arkitekturforskaren? Är arkitekturforska-
ren i sin tur mer praktisk än en forskare in-
om humaniora? Och är filosofer totalt 
opraktiska? 
Därmed inte sagt att folk bör förbjudas 
att använda ordet "praktiker". Termen är 
så etablerad i vårt vardagsspråk, att den 
nog är omöjlig att bli av med. Det finns för 
övrigt en lång rad av andra tämligen inne-
hållslösa termer i vardagsspråket, som t ex 
"kvalitetssäkring" eller "produktbered-
ning". 
Det intressanta i dikotomin teori-prak-
tik bör således ligga i begreppet teori -
eftersom begreppet praktik är så diffust 
och svävande att det inte kan utgöra en 
motsats till någonting annat över huvud 
taget. 
Lyckligtvis är det betydligt lättare att 
visa på meningsfulla användningar av be-
greppet teori. 
Forskning är, per definition, en verk-
samhet som syftar till att utveckla teorier 
och begrepp. Men detta innebär inte att 
den institutionaliserade forskningen har 
monopol på denna verksamhet. Snarare är 
det nog så att alla som någon gång sysslat 
med att utveckla teorier och begrepp, där-
med också sysslat med forskning. 
Skillnaden mellan forskare och icke-
forskare ligger väl i att forskaren förut-
sätts göra detta på heltid, och med utveck-
lande av något slags professionalism. 
Att man är forskare till yrket innebär 
således inte att man har monopol på det 
teoretiska arbetet, utan att man förutsätts 
besitta en viss kompetens för detta. Vad 
denna kompetens kan bestå av, varierar 
från disciplin till disciplin. Samhällsveta-
170 Debatt 
re förutsätts vara duktiga på att samla in, 
bearbeta, tolka och presentera statistik; 
historiker skall kunna söka, finna och be-
döma historiska källor; beteendevetare och 
naturvetare förutsätts behärska de för äm-
net relevanta experimentteknikerna osv. 
Att vara en professionell forskare inne-
bär att man skall behärska den egna dis-
ciplinens verktyg. De viktigaste av dessa 
verktyg är de teorier som tillsammans 
konstituerar den disciplin som forskaren 
tillhör. 
Ett akademiskt ämne - en disciplin -
består helt enkelt av de teorier, begrepp 
och metoder som en utövare, dvs prakti-
ker (sic!), av ämnet bör känna till och kun-
na tillämpa. 
Det finns således en viss rimlighet i att 
kalla en yrkesforskare för "teoretiker". I 
varje fall är det mer meningsfullt än att 
kalla en projekterande eller planerande 
arkitekt för "praktiker". 
En forskare använder sin teori lika hand-
gripligt som en snickare använder sin ham-
mare. Forskaren applicerar sin teori på 
någon aspekt av den faktiska verklighe-
ten, och medverkar därmed till att göra 
denna verklighet fattbar. 
Forskaren väljer sin teori ur den upp-
sättning av teorier som hans disciplin, el-
ler angränsande discipliner, kan tillhanda-
hålla. Av detta följer de två grundläggande 
krav som man bör kunna ställa på ett ge-
nomfört forskningsprojekt: dels (i) att pro-
jektet resulterat i någon form av ny kun-
skap om den aspekt av verkligheten som 
undersökts, dels (ii) att de teorier som till-
lämpats också har testats och vidareutveck-
lats. De frågor som de projektansvariga 
forskarna bör ha ställt sig, är av typen: 
Fungerade de teoretiska redskapen som 
avsett? Bör de modifieras i något avseen-
de? Vilka är gränserna för teorins tillämp-
ningsområde? 
Av det förda resonemanget framgår att 
jag ser på teorier som ett slags artefakter, 
som konstruktioner. Teorin är ett redskap 
för den mänskliga tanken, på samma vis 
som ett verktyg är ett redskap för den 
mänskliga handlingen. Och man kan inte 
använda det manuella arbetets verktyg 
utan att tänka, lika litet som man kan an-
vända det teoretiska arbetets redskap utan 
stöd av det manuella arbetets verktyg. Ar-
kitekten tänker, så att säga, med hjälp av 
sin skisspenna; författaren tänker via sin 
skrivmaskin; ingenjören tänker via sina 
kalkylprogram osv. 
Teorier och begrepp är redskap för tän-
kandet. Att tänka är, egentligen, samma 
sak som att teoretisera, i varje fall om tän-
kandet sker något så när systematiskt. 
Alla människor som utför ett seriöst 
arbete måste således teoretisera över ar-
betsuppgiftens mål och medel, lämpliga 
handlingsalternativ ochrimliga samarbets-
former. Med "arbete" menas ju ett antal 
aktörers gemensamma, samordnade och 
planerade handlingar. 
I begynnelsen var Ordet, står det i Bi-
beln. Det är säkert sant, även om det kan-
ske varit bättre om det stått: I begynnelsen 
var Begreppet. Men god tvåa kom Hand-
lingen. Egentligen är ord, begrepp och 
handling oupplösligen förenade, i vad som 
Wittgenstein ibland kallar "språkspel" och 
ibland "praxis". 
Om vi ser på arbetet som kollektiv, 
samordnad handling, så följer att det före 
handlingen måste finnas ett för-handlings-
skede. För-handling föregår handling. 
De som skall medverka i arbetsuppgif-
tens lösande, måste börja med att gemen-
samt för-handla om vad som skall göras 
av vem, hur det skall göras, när och var. 
(Den i mitt tycke lyckligt valda termen 
"för-handling" har jag fått från planerings-
teoretikern Ingemar Johansson.) 
Man bör således tänka innan man hand-
lar, och man bör kommunicera sina tankar 
till de personer som man för-handlar med. 
Teoretiserandet-det systematiska tän-
kandet - har en viktig roll att spela här. För 
att kunna åskådliggöra hur detta går till 
kommer jag nedan att tvingas göra en del 
grova, kanske alltför grova, förenklingar. 
Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 3, 1991 171 
Men mitt syfte är gott och det kanske för-
låter en del. 
Man bör, till att börja med, skilja mel-
lan vad som utgör ett begrepp och vad som 
utgör en term. 
• Termen är det språkliga uttrycket för 
begreppet. Man ställer samman ett flertal 
termer till en språklig sats. 
• Begreppet utgör tänkandets minsta 
enhet. Man ställer samman ett flertal be-
grepp till enfullständig tanke, ett påståen-
de, som kan uttryckas språkligt som en 
sats. 
• Vi besitter ett begrepp när vi har ska-
pat oss en föreställning av den materiella 
verklighet som begreppet refererar till: Ett 
objekt, ett ting eller en process, eller ett 
fenomen av annat slag. 
• Att besitta begreppet "A" är att kunna 
använda begreppet rationellt i olika situa-
tioner, och att känna igen de företeelser 
som begreppet refererar till. Man besitter 
begreppet "frukt" när man känner igen 
äpplen, päron, bananer osv som just frukt. 
Man begriper sig på frukt. 
Varje yrkespraxis utvecklar en egen 
uppsättning begrepp. När deltagare i sam-
ma praxis - fiskare eller tandläkare osv -
talar med varandra, använder de fackter-
mer som är obegripliga för utomstående. 
De har ett gemensamt fackspråk. Detta 
fackspråk refererar till den för gruppen 
gemensamma begreppsapparaten, som i 
sin tur bygger upp den kompetens som 
man bör ha, om man skall kunna bli accep-
terad som fullvärdig medlem i gruppen. 
Inom forskningens värld har de olika 
disciplinerna utvecklat egna begrepps-
apparater, som varje forskare inom respek-
tive disciplin måste behärska. 
Begrepp används vid konstruktion av 
teorier, eftersom en teori egentligen inte 
är något annat än en ordnad mängd av be-
grepp och påstånden. 
En teori är en begreppslig konstruk-
tion, en tankekonstruktion, med vars hjälp 
forskarna systematiserar och ordnar sitt 
vetande inom ett visst område. I sin enk-
laste form är en teori en mängd begrepp, 
som tillsammans ger en uppfattning av 
hur en företeelse är uppbyggd, hur den kan 
indelas och klassificeras. En mer stringent 
teori är ett system, där begrepp och på-
ståenden har ordnats på ett systematiskt 
sätt. 
Man kan således klassificera teorier 
efter deras grad av stringens: 
• enkla system för klassifikation (som 
t ex en indelning av befolkningen i två 
grupper: religösa och icke-religiösa); 
• taxonomiska teorier (som t ex Linnés 
sexualsystem) som pekar ut samband och 
mönster mellan de företeelser som klassi-
ficerats; 
• begreppsapparater, (som t ex de plane-
ringsteorier som utvecklats kring nyckel-
begreppen "mål" och "medel"); 
• teoretiska system, som ordnar påstå-
enden och regler för härledning av nya på-
ståenden (dvs hypoteser). 
En välutvecklad teori skall systematiskt 
kombinera: 
• ett antal påståenden om verkligheten; 
• ett antal regler för härledning av nya 
påståenden, dvs hypoteser, 
•samt ett antal nyckelbegrepp, dvs 
centrala begrepp kring vilka teorins 
övriga begrepp kan grupperas. 
Teoretiserandet är, som påpekats, inte nå-
got unikt för den institutionaliserade forsk-
ningen. Även icke-forskare tänker via be-
grepp, sätter samman begrepp till tankar, 
dvs påståenden (engelskans "proposi-
tions"), och fogar tankar till varandra i 
teoretiska konstruktioner. Alla människor 
uttrycker sina begrepp i ord och termer, 
sätter samman ord och termer till språk-
liga satser som uttrycker tankar, och för-
söker förbinda dessa satser på ett systema-
tiskt sätt till en argumentation som uttryc-
ker en tankekonstruktion. 
Det specifika med forskningen är att 
detta sker via institutionaliserade proces-
ser där systematiseringen av tänkandet 
och dess uttryck drivits så långt som möj-
ligt. Framför allt har prövningen och test-
172 Debatt 
ningen av framlagda påståenden drivits 
långt. Vetenskapens kärna är just den sys-
tematiska kritiken av framlagda påståen-
den. Vetenskap är kritik. 
Forskning är således en tankeverk-
samhet, som syftar till att foga samman 
begrepp till påståenden ("fullständiga 
tankar"). Dessa påståenden ställs sedan 
samman till teorier; de olika påståendena 
skall ge varandra stöd. Begreppen uttrycks 
i ord och termer. Påståendena uttrycks i 
språkliga satser, som sedan fogas sam-
man till explicita teorier. Eller, vilket är 
det vanligaste, fogas till existerande teo-
rier. 
Med hjälp av de teorier som finns att 
tillgå, skall forskaren beskriva och analy-
sera den företeelse som han undersöker. 
Man talar därför ibland om Forskningens 
Fyra F: Förklara, Förstå, Förutsäga och 
Föreslå. 
Forskaren förklarar företeelsen A ge-
nom att peka ut orsaken till A. Men, innan 
han över huvud taget kan förklara A, måste 
han ha förstått meningen med A - vilket 
innebär att han har skaffat sig en rimlig 
uppfattning om vad A innebär i det sam-
manhang, den kontext, där A ingår. 
Förståelse-förklaring är en klassisk 
dikotomi (tyskans "Verstehen" och "Erklä-
ren"). Men, i många sammanhang är det 
minst lika viktigt att kunna förutsäga nå-
gonting om framtiden, eller att kunna fö-
reslå någon åtgärd. 
En förutsägelse är helt enkelt en för-
klaring av någonting framtida. Att föreslå 
någonting är-ofta -a t t ge en förklaring av 
varför en viss handling bör kunna leda till 
ett önskvärt mål. Ett sådant förslag utgör 
en rekommendation av ett handlingsal-
ternativ. Men ibland kan dock förslaget 
begränsas till att uppmana mottagaren av 
förslaget att skaffa sig en bättre förståelse 
av problemet, och att ange vägar till en 
sådan förståelse. 
Ibland kombineras förslag och förutsä-
gelser, t ex enligt följande mönster: "Vår 
forskning visar att den nuvarande utveck-
lingen kommer att resultera i tillståndet A, 
som bör undvikas, om inte åtgärden B vid-
tas. Därför föreslår vi att berörda aktörer 
sätter igång på direkten med åtgärderna 
b„b2...b„." 
Av informationsekonomiska skäl kan 
det vara klokt av en forskare som vill nå ut 
till byggsektorns övriga aktörer-brukare, 
projektorer, entreprenörer, förvaltare -a t t 
begränsa sig till att meddela sina forsk-
ningsresultat som förutsägelser och för-
slag. Detta eftersom byggsektorns aktörer 
ofta inte har tid att läsa tjocka forsknings-
rapporter- däremot är de mycket intresse-
rade av att få kortfattad information med 
idéer och anvisningar. 
Faktum är att den största bristvaran in-
om byggbranschen är personer som kan 
komprimera forskningsresultat till han-
terbar information. 
Detta får inte tolkas som att forskarens, 
"teoretikerns", roll skulle vara att föreskri-
va byggsektorns övriga aktörer hur de 
skall tänka. Fullt så långt kan man inte dri-
va den megalomani som är oupplösligen 
förenad med forskarrollen. (En liten släng 
av megalomani är däremot bara bra för en 
forskare - annars står man inte ut med yr-
kets låga löner, osäkra arbetsvillkor och 
den av Kafka designade högskoleorgani-
sationen.) 
Sammanfattningsvis, det jag försökt 
säga i denna artikel är följande: Att alla ar-
betande människor är teoretiker i någon 
mening. Och att forskningens roll inom 
byggsektorn bör vara att tillhandahålla ett 
antal begrepp, påståenden och teorier, dvs 
tankeredskap, som under vissa omstän-
digheter kan visa sig vara användbara för 
brukamas, projektorernas, planerarnas, en-
treprenörernas och förvaltamas eget teore-
tiserande. 


Om teori och praktik

Lund, Nils-Ole

"Nordisk arkitektur". Refleksioner over bogens sigte og metodeanvendelse

Linn, Gudrun

Paulsson, Jan

36 
Giovanni Bañista Piranesi, Veduta deila Camera Sepolcrale di L. Arrunüo, ur Le antichità Romane, 1756. 
Tidskrift för arkitekturforskning Vol. l,No 1, 1987 37 
Typen och platsen 
till en bild av Piranesi 
Johan Mårtelius 
Arkitekturhistoria, KTH 
SAMMANFATTNING 
Om en konfrontation mellan tingens värld och kunskapens 
Vi ser en ganska mörk, starkt sönderfallen interiör, ett rum eller kanske snarare två, 
tunnvälvda, fönsterlösa. Tegelmurverk i olika förband visar sig där stucken fallit av från 
kolonner, väggar, balkar och bågar. Här och var i murverket öppnar sig rundbågade nischer, 
som ger en oklarhet om rummens gränser. På golvet bland lager av jord och bråte syns 
benknotor och dödskallar. Vad vi ser är en gravkammare. 
Några män har tagit sig ned i kammaren. En av dem bär en lykta som lyser upp en del av 
valvet. Tre andra män verkar begrunda det belysta valvpartiet och diskutera stuckens dekor. 
Två män står böjda över en sarkofag. Ett annat ljussken faller in genom en öppning, som 
leder ut mot en sönderfallen trappa, upp mot markytan. Där kommer ytterligare en besökare, 
förkrympt i förhållande till de höga trappstegen, på väg ned i rummet. 
De välklädda och litet tunna gestalterna står på ett egendomligt sätt i kontrast mot den 
kraftfulla och vittrade muren som träder fram i de båda ljusflödena. Männen framstår som 
främlingar inför gravkammarens formvärld. Deras reducerade kroppar förstärker rummets 
kraft och vad bilden förmedlar av tyngd och materialitet, fukt och liklukt. Två världar möts. 
Giovanni Battista Piranesi (1720-1778) utforskade och avbildade gravkammaren, belägen 
vid Porta Maggiore i Rom, i början av 1750-talet. Den hade upptäckts av arkeologerna ett 
tjugotal år tidigare. Gravkammaren, i princip ett columbarium, byggdes för konsuln L. 
Arrunzius och hans familj, med slavar och frigivna, under första århundradet e. Kr. Piranesi 
publicerade några avbildningar av rummen och dekordetaljer i en av de fyra volymer han 
gav ut 1756 med titeln Antichità Romane} Det var ett epokgörande verk. 
38 Johan Mårtelius 
Piranesi kom från Venedig och var från början arkitekt. Men hela sitt verksamma liv 
tillbringade han i Rom, med att framställa och ge ut sina grafiska blad. Från scenografin och 
från barockens Rom kom idéer till hans Capricci från 1740-talet, imaginära, fantastiska 
vyer av rum och byggnader. Tolkningen av antikens och barockens Rom är också en 
bakgrund till den kända sviten med fängelser, de bilder av enorma stenkonstruktioner som 
han kallade Carceri d'Invenzione. Men sin största publik i samtiden fick Piranesi med sina 
vardagliga stadsvyer, vedutor, från det nya och gamla Rom. 
Piranesi blev med åren alltmer intresserad av att direkt utforska och förstå antikens Rom. 
Han blev alltmer arkeolog. När Antichità Romane kom ut uppfattades verket som en 
enastående arkeologisk bedrift, och inte enbart i kraft av sin grundlighet. Piranesi förde 
samman arkitektens sinne för rumskombinatorik och rekonstruktion, vedutistens för 
bildens förmedling av närvaro och utforskarens för saklig redovisning. Han framträdde med 
den ideala kombinationen av forskare och konstnär. 
Volymerna i Antichità Romane inordnar sig på sätt och vis i en lång historisk serie 
presentationer av antikens Rom. Från Sebastiano Serlio vid 1500-talets mitt och framåt 
hade studier av monument i Rom bidragit till den formlära som hade sin botten i Vitruvius' 
antika traktat. Iakttagelserna ordnades in i ett hanterligt och mer eller mindre fastlagt system 
av byggnadstyper, ordningar, proportioner och geometri. 
Den mest fullständiga framställningen av det antika Roms byggnader som förelåg på 1700-
talet var utgiven av fransmannen Antoine Desgodetz. Han hade sänts till Rom av Colbert 
på 1670-talet, och 1682 utkom hans Edifices antiques de Rome. I planscher och kommen-
tarer presenterades tjugofem byggnadsverk, där den uttalade avsikten var att precisera och 
korrigera måttuppgifterna hos Serlio, Palladio och andra. Med Édifices antiques de Rome 
kom den mest exakta kunskapskällan om antikens Rom att tillhöra Académie Royale 
d'Architecture i Ludvig XIV:s Paris.2 
Desgodetz ordnade de tjugofem monumenten i en mycket bestämd serie. Den var inte 
geografisk eller kronologisk, utan graderad efter grandeur et beauté, storhet och skönhet. 
Först och utförligast presenterades Panthéon. Sedan ytterligare några rundtempel. Därefter 
rektangulära tempel, triumfbågar och profana byggnader. Från det mest sakrala och 
formmässigt entydiga visade det antika Rom en skala ner till baden, de stora termerna, som 
det mest vardagliga och formmässigt sammansatta. Ur det formrika, oöverskådliga antika 
Rom tog Desgodetz fram en graderad monumentserie. Åskådligt kunde den förmäla 
byggnadstypen länkas samman med graderna av funktionellt symbolvärde och arkitekto-
nisk upphöjdhet. 
Piranesis fyra volymer visar ett helt annat Rom. Arkitekturen framträder här i förbund med 
platsen, staden, med dess historiska och topografiska identitet. Utgångspunkten i första 
Typen och platsen 
Antoine Desgodetz, 
korintiskt kapital från 
Pantheon i Rom, ur Édifices 
antiques de Rome, 1682. 
volymen var en karta, den i fragment bevarade antika marmorplanen över Rom. Den återges 
i detalj, tillsammans med vedutor i litet format av de antika monumenten i sin sentida 
omgivning. Också på ytterligare ett sätt visade Piranesi förankringen vid platsen. Han 
gjorde material och konstruktioner tydliga, och i några fall rekonstruerade han även de 
redskap som lyft stenarna på plats. Den säreget sinnliga presentationen av allt detta gav en 
ovanlig förmedling av närvaro. Samtidigt var förarbetet grundligt. Piranesi visade inte bara 
omsorgsfullt uppmätta byggnader i ett lokalt sammanhang. Han gjorde också orädda 
rekonstruktioner av det förstörda, och allt gavs intrycket av en kontinuerlig, ogenomträng-
lig byggnadsmassa. Genom olika medel blev det som Piranesi återgav inte som tidigare 
monumenten vart för sig, utan deras inbördes förbindelser och bundenhet till platsen. 
Men verket har en påtaglig slagsida. Två av de fyra volymerna behandlar enbart gravar och 
mausoleer. I de övriga volymerna är det inte templen eller triumfmonumenten som träder 
i förgrunden, utan den vardagliga försörjningens tunga konstruktioner, som broarna, 
akvedukterna och de stora baden. På alla nivåer flyttades intresset från det celesta till det 
terrestra - men det som framställdes blev inte därigenom mer gripbart. Det fick tvärtom ett 
slags svåråtkomlig, aldrig förut åskådliggjord storhet. Sådan värden bild av det antika Rom 
som Piranesi presenterade för de arkitekter från olika håll som kom till staden. 
Det var till denna internationella krets av arkitekter och arkeologer som Piranesi riktade sitt 
arbete. Arkitekterna från Frankrike och övriga Europa kom till Rom för att fördjupa sig i 
den akademiska läran, den som av Desgodetz så slående applicerats på Roms monument. 
Där fanns med andra ord de båda graderade värdeskalorna som hörde till byggnadstyp och 
till detaljeringen i form av kolonnordningar. Serien av kända byggnader bildade en stabil, 
familjär och gripbar referensvärld. Hos Piranesi mötte arkitekterna ett annat Rom: proble-
matiskt, storslaget, unikt. Kanske är det några av dessa turister, alltså Romstuderande 
40 Johan Mårtelius 
arkitekter på den stora resan, le grand tour, som har stigit ned i Arrunzius grav, tillsammans 
med någon lokal beledsagare. 
Piranesi sprängde deras bild av en klassisk arkitektur uppbyggd av åtkomliga, sorterbara 
objekt. Hans rum har inget centrum. Betraktaren får ingen uppfattning om den totala 
formen. Till gravens interiör finns ingen utsida, ingen början och inget slut. Bilden ger ingen 
klarhet om kolonnernas nytta eller ordning, om rummens gränser och övergångar, symmet-
rier och axialiteter. Inte heller betraktarens perspektivpunkt blir klar. Rummet spänner ut 
bildytan och upprättar ett slags egen existens på pappersarket. 
Piranesis gravrum är inte överförbart, som mönster, till Paris, London eller Stockholm. Det 
är förankrat i den lokala situationen, i kejsartidens Rom, dess historia och traditioner från 
republik och etrusker. Den kosmopolitiska och internationella anda som vid 1700-talets 
mitt gjorde Rom intressant för arkitekter från hela Europa gav Piranesi hans publik, men det 
han själv gav var en motbild. Roms arkitektur var oåtkomligt, oöverförbart bunden vid 
platsen. 
Det är därför också ett helt annat slags utforskande vi står inför, än i kolonnmätningarnas 
tradition. Den föreställning som bar upp de gamla måttstudierna var att det till arkitekturen 
hör en fixerad kunskap. Forskningen arbetade mot det alltmer avrundade och genomlysta. 
Men Piranesis gravforskare är inte där för att precisera och fullkomna. De är gripna och 
förundrade. De befinner sig i ett expanderande rum, där allt är möjligt. Utforskandet ger dem 
ingen möjlighet att skaffa total behärskning av sitt objekt. Piranesis gestalter verkar i stället 
fullkomligt behärskade av det överväldigande materialets magnificenza. 
Förhållandet mellan utforskande och projektering måste här bli ett annat än förut. I 
akademitraditionen hade dessa båda sidor varit direkt, oskiljaktigt förbundna. Andrea 
Palladio hade presenterat egna byggnader utan åtskillnad, jämsides med dem han själv mätt 
upp i Rom. De förenas i en universalitet och framstår upplyfta i en flyttbar objektserie. 
Piranesis bildmotiv framstår däremot som för evigt knutna till den lokala materien. Ingen 
skulle missta hans perspektiv för att vara projekt. De arkitekturfantasier han arbetat med kan 
tolkas som projekt i betydelsen av visioner, men den som försöker översätta perspektiven 
till planer skall finna dem omöjliga att bygga. Trots bildernas sinnlighet förblir deras 
arkitektur lika oåtkomlig som den romerska gravens väldighet för Piranesis tunna be-
traktare. Antikens trygga fadersgestalt förvandlas just genom den fysiska påtagligheten och 
storheten till något avlägset och historiskt. I den oåtkomligheten måste Piranesi ha uppfat-
tat ett slags platsens helighet, ett förbund mellan människa och materia bortom de rationella 
måttstudierna. 
Den underjordsarkitektur som vi möter i Piranesis bilder är inte bara ogripbar genom att inte 
vara synlig som objekt. Den ger över huvud taget inga svar på frågorna om mening och 
kategorier. Hur förhåller sig kolonner till murar, bågar till balkar, rummen till varandra och 
Piranesis kyrka, Santa Maria del Priorato på Aventinen i Rom. 
det som finns bortom dem? För vem är detta byggt? Utforskandet ställer frågor i stället för 
att besvara dem, det löser upp den ordnade världen och leder ut i natten, ut i det okända 
liksom 1700-talets nya naturvetenskap. 
* 
Lyktans ljussken är riktat upp i valvet. I fokus befinner sig bilden av en grip, ett djur lika 
omöjligt eller möjligt som byggnadsverken i Piranesis Capricci eller Carceri. Det vingade 
djuret berättar om något som en gång hade mening, men som i den reducerade världsbilden, 
bland arkitekter företrädd av de rigorösa, i rigoristi, bara blir en egendomlighet. 
I den polemiska dialogen Parere su VArchitettura, som Piranesi tryckte 1765, lät han en 
sådan tidstypisk rigorist uttala sig om de mytiska detaljerna. Vad hade festonger, labyrinter, 
arabesker, gripar och sfinxer med arkitekturens rationella verklighet att göra? De borde 
"återvända till poesins rike". Det gamla Roms formvärld var inte längre förstådd. 
Piranesi tycks medvetet ha valt att inte verka som projekterande arkitekt. Det enda 
undantaget, en liten kyrka på Aventinen med några omgivande arrangemang, framstår i all 
sin teatraliskhet mera som bild än som verklighet. Man upplever den som en byggd 
kommentar till Roms försvunna storhet. Dekoren tycks förestalla den levande arkitektur 
som Piranesi ansåg förlorad. Hans besatthet av platsens outtömlighet gjorde att han inte ville 
vara arkitekt bortom de vingade lejonens värld, eller forskare i de abstrakta måttstudiernas. 
Johan Mårtelius 
42 Johan Mårtelius 
Noter: 
1. Vol. II, pl. 7-14. L. Arrunzius blev konsul under Augustas år 6 e Kr. Han var en av tidens mäktigaste 
senatorer, och kom i den egenskapen i konflikt med kejsarmakten under Tiberius. Han anklagades för 
majestätsbrott och begick självmord år 37. 
Gravanläggningen upptäcktes 1736 av Francesco Belardi. Piranesis avbildningar är den mest noggranna 
dokumentation som gjorts. Redan i början av 1800-talet rapporterades rummen vara så förstörda att inga 
detaljer eller inskrifter längre kunde urskiljas. 
2. Det är svårt att säga vilken betydelse Desgodetz ' systematisering fick för arkitekturuppfatmingen under 
den långa period, fram till 1800-talets mitt, då Édifices förblev standardverket om det antika Roms arkitektur. 
Det har inte undersökts. Wolfgang Herrman har behandlat Desgodetz i Antoine Desgodets and the Académie 
Royale d'Architecture, The Art Bulletin 1958, s. 23-54, men perspektivet är där ett annat. Till saken hör att 
Desgodetz för att markera rundtemplets förstarangsställning fick inkludera dels det runda templet i Tivoli, 
dels två antedaterade fornkristna helgedomar. 


Typen och platsen - till en bild av Piranesi

Wiberg, Krister

100 Tidskrift för ARKITEKTURFORSKNING Volym 4, Nr 2,1991 
Generalregler 
Krister Wiberg 
SAC arkitektkontor, Malmö 
Artikeln ger en provkarta pä hinder för olika ekobyprojekt. Författaren 
menar, att en grundläggande förutsättning förförändring år att arkitekter 
tillägnar sig en ny syn på sitt yrkesansvar. 
En definition 
"Vid min sida sitter ett barn och hör på 
fast det minns allt innan jag berättat det." 
Så uttrycker Sören Kierkegaard vad som 
också särpräglar ekologins karaktär. 
Barnet, liksom konstnären och uppfin-
naren, utnyttjar en inneboende mänsklig 
egenskap där leken eller skapelsen är sin 
egen belöning. Ekologin utgår från en 
fundamental kosmisk lek med givna orubb-
liga regler, regler vi "redan minns". Att 
rubba reglerna är lika ödesdigert som att 
öppna dörren till sagans förbjudna rum. 
"Den ekologiske guden låter sig inte 
gäckas" säger Gregory Bateson. Vi kan 
inte i efterhand be om ursäkt för våra fel-
steg. Straffet utmäts och drabbar oss ore-
sonligt. Straffet är lika fasansfullt som le-
ken är glädjefylld och självbelönande. 
I ekologiska cykloida system, såväl 
strukturella tankemönster som biotekniska 
återcirkulationer, återvänder och renove-
ras samma näringsmängd. Liksom i musi-
kens tematiska variationer återerövras 
uttågsgestalten ursprungsvärdet, fångar 
upp näringen, tolkar och återbrukar den, i 
en liknande men ny skepnad, utan värde-
förstöring, inflation. Dettakallas ekonomi. 
Ett näringseffektivt sätt att hushålla med 
givna resurser i omvärlden. Läran om den-
na operation har fått benämningen ekolo-
gi. Inom sociologin definieras ekologi som 
studiet av människogruppens inbördes re-
lation och anpassning till sin geografiska 
omgivning (Websters ordbok). 
Denna ekosofiska inledning är något 
utrymmeskrävande men nödvändig efter-
som det starkaste hindret idag är vår oför-
måga att internalisera ekologin som över-
byggnad i en komplett och realistisk verk-
lighet. Av begripliga skäl, i en nyttoinrik-
tad och teknisk vetenskapstradition 300 år 
åldrig, motsäger ekologiska tankar och 
teknik det mesta i vår bild av samhället 
som konsumerande och tillväxande i kvan-
titeter. 
Ekobyggen 
Ekobyar, ekoteknik men även miljöfrå-
gor i vidare mening tenderar allt mer bli 
simpla och spekulativa affärsprojekt. "Vi 
bygger hus vi är vana vid och hänger på li-
te ekologiskt lull-lull" uttryckte en tilltänkt 
ekobyggare det då vi förhandlade om vil-
ken ekologisk nivå vi skulle sikta mot. 
Krister Wiberg: Generalregler 101 
Hur högt skulle vi placera ribban? Helst 
på marken så vi kan promenera över! 
Detta att ekobyar inte blir ekobyar är 
enbart en aspekt. Det finns ytterligare två. 
Initiativtagare, idégivare och ekolo-
giskt kunniga råkar i onåd då de inte anslu-
ter till de icke-ekologiska spelregler som 
övriga projektdeltagare successivt upp-
rättar. Detta händer i Åkesta Ekoby, Löv-
åsen Ekoby, Orsa Ekoby. 
Det tredje perspektivet vi skall upp-
märksamma är byggbranschens oblyga 
spekulationer i vinsthemtagning. Åkesta 
Ekoby med entreprenör deltagande i för-
troende redan i projekteringen blev ofatt-
bart dyrt (15.000 kr/m2). I Solbyn i Dalby 
resulterade våldsamma besparingskrav 
och kvalitetsförsämringar, i en kostnads-
minskning med 22.000 kr/lägenhet. Cirka 
2% av byggkostnaden, en försumbar be-
sparing där istället vinsten hamnade i byg-
garens ficka. LövåsensEkoby tvingas ban-
ta 2 milj kr av 70 för att genomföras. Den 
ekokunnige projektledaren bortkopplad. 
Orsa Ekoby räknades sönder av en bygg-
mästare som inte kunde bygga ekobyar. 
Vi kan idag inte göra en induktiv ana-
lys som jag prövat härovan, ellerdeduktiv 
från det generella mot det speciella. Ett in-
duktivt resonemang utgår ännu så länge 
från gissningar och blir alltför subjektiv. 
Än avlägsnare befinner sig självfallet den 
deduktiva analysen med krav på veder-
häftigt underlag av större mängd. 
Hinder och kritik 
Låt mig i stället nämna några hinder utöver 
vår mer existentiella oförmåga att leva oss 
in i ekologiskt elementära regelsystem. 
Kritiken måste först riktas mot arki-
tekterna. Frånsett en handfull är det häp-
nadsväckande hur få arkitekter som stude-
rar, söker samtal och diskussion eller del-
tar vid föredrag, seminarier eller debatter 
om ekologiskt tänkande och byggande. 
Mest möts man av flackande eller tom 
blick, undanglidande ursäkter eller slam-
rande försäkran om att man redan kan och 
vet. 
Byggmästare har jag redan beskrivit 
som spekulativa och manipulativa. Vill 
folk ha ekobyar skall de få det, bara vi slip-
per krångel med ekologiska påhitt, kan 
göra ett bra klipp och hämta hem statens 
pengar. 
Jag måste ändå tillägga att jag stött på 
några seriösa byggare i landet. Katrine-
holms Husbyggen driver ett ekoprojekt 
trots svårigheter. Mellansvenska Småhus-
gruppen i Falun skriver i sin affärsidé ut-
tryckligen att man tänker bygga ekobyar 
till rätt pris och med rätt teknik. Det ligger 
inte långt bort att mindre byggare och hus-
fabriker seriöst kommer att inrikta sig på 
ekobyggen, vilket dock återstår att se. 
Ytterligare ett hinder. Dessa billigt le-
vande och skadetåliga ekobyar blir som 
boplatser mindre beroende av kommunens 
tjänster. Detta kan bli en konflikt. Behovet 
av kommunal värmetillförsel, renhållning, 
avlopps- och vattenanslutning blir ofta 
minimalt eller inget. Kommunen förlorar 
inkomster och en inbyggd infrastruktur 
betalar sig inte. Vi har byggt oss fast i ett 
oekologiskt system. 
Ett annat hinder är utbudet av kompo-
nenter på en ovillig och oförberedd mark-
nad. Idag finns det mesta av ekoteknik att 
handla upp. Yttre vatten- och avloppssys-
tem finns från våtmark och biobäddar till 
avancerat vattenbruk och biogasgenera-
torer. Det finns friska byggmaterial, själv-
dragsystem, miljöriktiga kakelugnar, sol-
fångare m m. All t är utvecklat och tillgäng-
ligt men hindras ofta av oekologiska kon-
kurrenter, starka och inflytelserika. 
Att finansieringsmodeller och bygg-
nadsnormer släpar efter marknads- och 
teknikutvecklingen känner vi till. 
Sammantaget bildar detta komplex av 
hinder en metastuktur som i äktenskap 
med oförmåga till ekologisk internalisering 
102 Artiklar baserade på erfarenheter från experiment och praktiskt arbete 
gör det otroligt att ekologiska ambitioner 
och miljöintresse är mer än ett övergående 
mode under en period av tillfällig ängslan 
att jorden kollapsar. 
Krav 
Kommande tider kastar sin skugga framför 
sig men historien har sin egen resplan och 
vi gör nog det bästa och enklaste om vi 
godtar detta, lutar oss tillbaka och avvak-
tar en forsättning. Marknaden får fatta 
besluten. Visst är tanken att ekologin är 
grundläggande och elementär både ovan 
och generande men det är just detta ovan-
liga, oroande och genant svårgripbara som 
kännetecknar vår tids smärtsamma utbyte 
av paradigm. 
" Om en idé inte till en början verkar bi-
sarr är den ingenting att hoppas på" ut-
tryckte sig Niels Bohr. Ekologin är en be-
tydelsefull parameter för arkitekturen om 
vi skall överleva. Denna nya arkitektur 
måste bli bisarr, visionär och oväntad om 
vi skall kunna hoppas på en radikalt för-
ändrad bild av världen där vi avbetingar 
våra jag och egoflockar för att inom en 
aggregation av ekobilder söka alltmer in-
klusiva och omfamnande regelsystem i 
vilka vi ingår och deltar snarare än exklu-
siva som är uteslutande och objektfixe-
rade. 
Jag vill på arkitekter ställa ett rimligt, 
självklart men svårt krav. I samhällets 
omvandlingar måste vi avläsa strukturella 
förändringar, tolka och transformera 
mönsterförskjutningar över långa epoker, 
inte enbart dagens. 
Denna anpassningens smärta gör det 
möjligt att identifiera tendentiella för-
vrängningar som styr mot en tydlig kata-
strof. Detta kallas processanalys och är 
inte vår traditionella objektanalys. 
Detta innebär att arkitekter skall fungera 
inte bara för utan också inom processen 
eller som Buckminster Fuller uttrycker 
det: "Jag tycks vara ett verb". 
* 


Not a member yet

The Effect of Butterfly upon an Opus of Architecture - A Catastrophe Theoretical Perspective upon Design Theory

Om teori och praktik

"Nordisk arkitektur". Refleksioner over bogens sigte og metodeanvendelse

Typen och platsen - till en bild av Piranesi

Generalregler

Gesture and Principle in Urban Tectonics - An Educational Case Study

652

1,153